Artiklar > Kvikkjokk till Staloluokta via Sarek.

Kvikkjokk till Staloluokta via Sarek.

Av: hansnydahl

Jag har vandrat många gånger i Sarek, men det var 21 år sedan senaste besöket - frånsett den avkortade turen vid månadsskiftet maj/juni i år då jag tvingades överge mitt planerade vägval. Eftersom mitt urval av bilder från Sveriges mest kända nationalpark bestod av mer eller mindre dammiga diabilder ville jag återvända för att förhoppningsvis kunna ta bättre bilder än vad som var möjligt under den "analoga" tiden.

Vägvalet syns i innehållsförteckningen och mer i detalj på kartorna över dagsetapperna. Artikeln innehåller 45 foton. Sist finns en länk till katalogen på Google Photo där alla 95 bilder jag tagit fram från vandringen finns med.

Angående kartorna i artikeln ska sägas att längden av mina dagsetapper oftast är kortare än vad "normalvandraren" med fokus på vandring skulle välja att gå. Det beror i huvudsak på att mitt fokus ligger på fotografering, och inte på att vägvalet skulle vara ovanligt svårframkomligt. Dagar när jag hittar många motiv kommer jag inte lika långt. Börjar det regna slår jag ofta läger tidigare eftersom fotografering då blir omöjlig. Jag har alltid en planering gjord i förväg för att ha koll på att slutmålet nås innan maten är slut, men den har ett visst utrymme för improvisationer.

Mina kommentarer om olika vad bör tas med en nypa salt då förhållandena kan variera en hel del beroende på månad, snöläge och nederbörd. Mitt intryck var att vattennivåerna i många jokkar var högre än normalt då det låg mycket snö kvar på högre höjd. År 1980 vadade jag utan problem Sarvesjåhkå väster om Noajdevállda, något som under denna vandring hade varit omöjligt.

Innehållsförteckning - klickbar.

Jag anlände till Årrenjarka (17 km innan Kvikkjokk) eftermiddagen den 27:e juni. Blom- och fågelfotografen Wille Carlsson hade hyrt en stuga där efter att 3 på natten ha tvingats ner från fjällen kring Sjnjierák på grund av stormvindar. Wille har gett ut en liten och behändig fjällflora där fokus ligger på vackra miljöbilder snarare än antalet pistiller och foderblad - länk finns sist i artikeln. Vi hade en trevlig kväll tillsammans där vi åt stekt röding och såg Sverige slå Mexiko med 3 - 0 i fotbolls-VM.

Dag 128:e juni

Karta dag 1.Karta dag 1

Wille skulle bege sig tillbaka till Jämtland för att fotografera fåglar, och jag hade den första av 14 dagars vandring att se fram emot. Jag hade planer på att genomföra två vandringar i följd med bara någon dags uppehåll. För att detta skulle vara möjligt hade jag gjort i ordning en 35-liters packpåse med mat, gas, toalettpapper och tändstickor för ytterligare 15 dagar som nu på morgonen lämnades in till Fiskflyg i Kvikkjokk. Den skulle flygas till Staloluokta den 12:e juli så att jag kunde fylla på förråden igen. Det fanns ett par reservationer för detta ambitiösa företag - hur skulle mitt knä klara sig under daglig vandring med packning, och skulle jag kunna ta vilodagar, något jag varit dålig på när vädret inbjuder till fotografering.

Parkerade vid vägens slut på parkeringen nära Fjällstationen. Kom iväg redan före 9 och det kändes skönt att börja utan att vara trött efter bilkörning. Det var nästan myggfritt i Kvikkjokk och temperaturen var behaglig. Himlen var täckt av moln och det hade utlovats lite regn. Den hårda blåsten som Wille upplevde natten till i går hade lugnat ner sig.

De första två dagarna skulle gå i samma spår som under vandringen för en månad sedan. Stigen var nu torrare och vattenmänden i jokkarna lägre än då. Möter ett utländskt yngre par på Kungsleden men det är allt - vandringssäsongen har inte börjat på allvar. Efter 7 km lämnar jag Kungsleden för att fortsätta på stigen mot Pårek som även fortsätter över Sähkok och ner mot västra Njoatsosvágge.

Det börjar dugga lite lätt - precis så lite att man blir osäker på om det är någon idé att ta på sig regnkläderna. De åker i alla fall på. Jag har Haglöfs skalplagg med 3-lagers Gore-Tex Pro och är mycket nöjd med dem då de andas fantastiskt bra. Så här dyra plagg brukar jag köpa föregående års modell av när de ibland säljs för halva priset. Möter ett till ungt par - tyskar ute på en "jorden-runt" tur i bil med strandhugg här och där. De har varit till Pårek där de vände.

Vid västra änden av sjön Stuor Dáhta gör jag lunchpaus. En gran erbjuder gott skydd mot duggregnet som kommer och går. Efter Stuor Dáhta blir det uppför i 2 km (+170 meter). Leden är här fin och lättvandrad med endast kortare bitar fuktig myrmark och stenig stig. Precis i början av Pårekslätten när man lämnat björkskogen bakom sig finns några fina tältplatser med en liten jokk i närheten. Åt lunch här för en månad sedan men slår nu läger för natten då platsen är aningen nedsänkt och buskar ger ett visst skydd mot vinden. Jag har ett nytt lättare tält som nog inte klarar hård vind lika bra som mina tyngre tält.

Lägerplatsen i början av Pårekslätten.Lägerplatsen i början av Pårekslätten.

Dag 229:e juni

Karta dag 2.Karta dag 2

Det blåser frisk vind och molnen går lågt över Pårekfjällen. Vandrar vidare över Pårekslätten som består av åsar, stenhögar, skogspartier och sjöar. Stigen är här ofta stenig eftersom Pårekslätten nog i grunden är ett gammalt blockhav. Stigen slingrar sig runt småsjöar och lyckas undvika vattendrag fram till Boarekjávrre där man måste ta sig över Boarekjåhkå. Stenfyllda trätrianglar har lagts ut för att underlätta passagen. Vattenståndet är cirka 20 cm lägre nu jämfört med för en månad sedan och man kan se trätrianglarna i vattenytan. Jag sätter på mig vadarskorna eftersom trianglarna inte täcker hela vadet som är 60 meter brett. Vadet är lätt men man får se upp för hala stenar.

Vadet vid Boarekjåhkå.Vadet vid Boarekjåhkå.

Strax efter vadet ligger en av Axel Hambergs vetenskapsstationer drygt 100 meter från stigen. Passade på att ta mig en titt på anläggningen som består av ett par plåthus och dass samt några metrologiska mätanordningar. I anslutning till stationen fanns fina gräsytor att tälta på.

Axel Hambergs vetenskapsstation nära Boarek sameläger.Axel Hambergs vetenskapsstation nära Boarek sameläger.

Fortsatte en bit till innan jag åt lunch vid en jokk. Under lunchen passerar en senig finländare. Han har varit ute i 5 dagar och är nu på väg tillbaka till Kvikkjokk. Han har varit i Sarek 40 gånger får jag veta och var med om stormvindarna för två-tre dagar sedan. Han mötte därefter en vandrare som fått sitt tält sönderblåst. Målsättningen hade varit att gå upp på Bårddetjåhkkå, men han fick ge sig efter att ha nått Boarektjåhkkå pga mycket hård vind. Erfarna solo-vandrare i fjällmiljö ser inte ut att sakna något och ger ofta intryck av att vara "hela" människor.

Fortsätter i 4 km till längs stigen upp mot Sähkok och slår läger där jag hittar en skyddad och torr plats på 1000 meters höjd. 

Dag 330:e juni

Karta dag 3.Karta dag 3

Natten var lugn och klar. Termometern visade på -0,1 grad på morgonen. Jag var upp en sväng redan vid 3-tiden då det varma ljuset från den lågt stående solen målar ett helt annat landskap där minsta kulle kastar långa skuggor. De många sjöarna på Pårekslätten blänkte blått.

Utsikt mot Pårekslätten vid 3-tiden på natten.Utsikt mot Pårekslätten vid 3-tiden på natten.

Jag fortsatte på stigen mot Njoatsosvágge. Lantmäteriet tog bort Fjällkartan från sin webbplats den 1:a juli i år. När jag nu tittade på den Topografiska kartan (skala 200 meter) så ser jag att stigen mot Njoatsosvágge fått en annan dragning än den som fanns på Fjällkartan. Efter att nu ha gått där så kan jag säga att det är dragningen som fanns på Fjällkartan (och även Sarekkartan skala 1:50000) som stämmer med rösningen på Sähkok.

Efter en km passerar jag en mindre jokk från 1803 på en snöbrygga. Var lite spänd på att se hur mycket vatten som flöt i biflödet till Sähkokjåhkå som kommer från Tjievrajávrátja. Nu hade den bara en bråkdel av det som rann i Sähkokjåhkå för en månad sedan. Det fanns stora snöbryggor kvar i ravinen och det var lätt att tro att det var snö som fanns kvar från förra året då den var stenhård.

Strax därefter kommer man till biflödet från Tjievrajávrre som hade lika lite vatten som det förra biflödet. Den bredde ut sig och kunde passeras med kängorna på. Efter jokken blir det uppför i 2 km  (+200 m) med lagom lutning. Innan jag avverkar de sista höjdmetrarna upp på Sähkok gör jag en avstickare mot södra sidan av berget för att få bilder av Änok och nedre Njoatsosvágge. Det blåser hårt här och jag tvingas söka lä för att våga byta objektiv på kameran.

Vy från sydöstra sidan av Sähkok mot Änok och Kvikkjokk.Vy från sydöstra sidan av Sähkok mot Änok och Kvikkjokk.

Efter att ha nått stigens högsta punkt på drygt 1200 meter viker jag av från stigen som här endast anas i form av sporadiska rösen. Stigen leder gradvis ner mot Njoatsosvágge, medan mitt mål är Luohttoláhko.

Jag går nära branten mot den "stängda dalen" Tjievramåsske där Tjievrajávrre ligger. Landskapet på dessa höjder präglas av karghet och sten. Vinden fortsätter att vara frisk och kylig och jag måste ha två tröjor förutom vindjackan för att inte frysa, vilket är ovanligt när jag bär ryggsäck.

Tjievrra (1692) och Tjievrajávrre (1028).Tjievrra (1692) och Tjievrajávrre (1028).

Tanken var att vada Ruopsokjåhkå och fortsätta upp på 1200-metershyllan ovanför Loamebuollda, men den friska vinden får mig att prioritera en skyddad tältplats då jag hittar en sådan i ravinen som bildats av Ruopsokjåhkå.

När jag ska laga mat försvinner locket till pannan. Jag hade lutat det mot en sten och antog att vinden fått locket i rullning ner mot ravinen, men hittar det inte trots idogt letande. Till slut ser jag ett konstigt spår i en närliggande snöfläck och ser då locket lutat mot en sten. Kändes lite extremt att vinden har fått locket att rulla uppför slänten och ut på en snöfläck.

Övre Njoatsosvágge.Övre Njoatsosvágge.

Det blir en fin kväll och jag försöker hålla mig vaken till dess solen befinner sig över Njoatsosvágges västra ände, men somnar ifrån den möjligheten till en bra bild.

Dag 41:a juli

Karta dag 4.Karta dag 4

Från lägerplatsen ser man de nästan osvenskt spetsiga topparna Sájtáristjåhkkå och 1951. Dagens mål var att ta sig till Louhttoláhko via hyllan ovanför Loamebuollda. Från Louhttoláhko skulle jag senare fortsätta genom Jiegnavágge, Sarvesvágge mot öster, korsa Ålkatj och forsätta mot Padjelanta genom Álggavágge.

Tidig morgon vid Ruopsokjåhkå. De två spetsigare topparna längs bort är Sájtáristjåhkkå och 1951.Tidig morgon vid Ruopsokjåhkå.

Vid lägret gick det inte att komma ner till Ruopsokjåhkå eftersom kanterna var höga och tvärbranta. Jag följde jokken en bit uppströms och strax nedanför där biflödet från Ruopsokvárásj ansluter var det inte brant. I stället låg där en snöfläck med branta kanter som man fick lirka sig förbi. Den här jokken hade minst med vatten av de jokkar som behövde vadas under vandringen - ett lätt 7 m brett vad ej djupare än 30 cm.

Ruopsokjåhkå kunde vadas ovanför vattenfallet.Ruopsokjåhkå kunde vadas ovanför vattenfallet.

Stigningen första biten efter vadet var mycket brant och man tvingades gå i sick-sack. Det växte mycket blommor i sluttningen som snart fick en mer normal lutning. Det är 200 meters stigning innan man nått kanten av hyllan. Jag valde att gå nära kanten så att jag kunde se ner mot Njoatsosvágge. Det var fascinerande att se hur Bálgatjåhkå och Luohttojåhkå slingrade sig ner mot Njoatsosjåhkå.

Bálgatjåhkå rinner ihop med Njoatsosjåhkå. Vy från hyllan på drygt 1200 meters höjd på norra sidan av Njoatsosvágge.Bálgatjåhkå rinner ihop med Njoatsosjåhkå.

Västra Njoatsosvágge.Västra Njoatsosvágge.

Nära sjön längst norrut på hyllan fanns en fin tältplats på 1230 meters höjd, men det var för tidigt att slå läger så jag fortsatte norrut mot Luohttoláhko. För att komma till Luohttoláhko tvingas man upp på en annan hylla på cirka 1350 meters höjd, men jag fick bra översikt av platån redan innan jag nått den höjden. Jag blev mycket förvånad över hur mycket snö som låg kvar - det stämde inte med de snödjup som rapporterats på t.ex. "senorge.no". Då Jiegnavágge var helt täckt med snö så tyckte jag inte längre att det var en intressant väg att ta. Det såg heller inte ut att finnas tältplatser i riktning norrut på Luohttoláhko.

Utan att titta på kartan bestämde jag mig för att gå tillbaka till 1200-meters-hyllan och slå läger för att nästa morgon gå ner mot Njoatsosvágge. Lägret sattes upp och kartan konsulterades. Jag insåg då att norra delen av Loamebuollda var för brant för att man på ett säkert sätt skulle kunna ta sig ner mot Njoatsosvágge. Visserligen kunde jag gå tillbaka 3 km och gå ner där det var mindre brant, men det tilltalade mig inte. Bestämde mig då för att nästa dag gå rakt över Luohttoláhko och vidare ner mot Noajdevágge.

Lägret på hyllan som ligger på 1230 meters höjd.Lägret på hyllan som ligger på 1230 meters höjd.

Dag 52:a juli

Karta dag 5.Karta dag 5.

Den här morgonen tog jag det lugnt och passade även på att tvätta mig i sjön. Kände viss trötthet efter all stigning med tung packning. Vädret var strålande, solen värmde och inte en mygga i sikte. Ravinen som bildats av Bálgatjåhkå är så brant att lättaste vägen till Luohttoláhko går via den steniga 1350-meters hyllan.

Panorama mot NV från 1350-meters hyllan.Panorama mot NV från 1350-meters hyllan.

Vägen ner från hyllan mot Luohttoláhko är lagom brant och man har snöfläckar att gå på. Jag kände till det här vägvalet efter att ha gått samma väg år 1997.

Jokken från glaciären norr om Loametjåhkkå hade förvandlat stora delar av snötäcket till slask dolt av ett tunnare lager snö, så man fick gå med viss försiktighet. Härifrån ser Sájtáristjåhkkå mycket imponerande ut. 

Den osannolikt spetsiga Sájtáristjåhkkå.Den osannolikt spetsiga Sájtáristjåhkkå.

Äter lunch där jokken från Loametjåhkkå möter biflödet från norr, en bit innan Bálgatjåhkå kastar sig ner i ravinen. Även om det är mycket vatten i jokkarna är marken så stenig att man kan gå över med kängorna på.

Bálgattjåhkkå, Sájtáristjåhkkå och Loametjåhkkå.Bálgattjåhkkå, Sájtáristjåhkkå och Loametjåhkkå.

Fortsätter norrut på snöfläckar som inte alltid håller för en vandrares tyngd. Trots det fina vädret så är det inte helt enkelt att navigera då jokkarna i regel är snötäckta och sjöarna täckta både av is och snö. I en mindre sjö som delvis blivit isfri simmade en alfågel ovanligt obekymrad över min närvaro. Den enda blomma jag såg på Luohttoláhko var fjällsmörblomman och den växte bara på en plats.

Den västligaste av de tre topparna i Tvillingryggen måste ha en komplicerad geologisk bakgrund med tanke på de många lagren av mörka och ljusa bergarter som låg staplade på varandra.

Den västligaste av de tre topparna i Tvillingryggen.Den västligaste av de tre topparna i Tvillingryggen.

Kulissen av toppar på östra sidan av platån är imponerande och ger ett aplint intryck. Även västra sidan är sevärd men de ligger lite längre bort och börjar skymmas av den låga höjdryggen mitt på platån när jag närmar mig Noajdevágge.

Jokken från Lullihajávrre sväller här och där ut och bildar små sjöar.Jokken från Lullihajávrre sväller här och där ut och bildar små sjöar.

Här stack en mindre ås upp ur snön på vilken fanns en perfekt tältplats och jag slog läger för att kunna njuta av utsikten ett tag till. På morgonen kunde jag dessutom gå upp på Noajdde (1620) innan nedgången mot Sarvesvágge.

På en liten ås som stack upp ur snön fanns en etablerad tältplats.På en liten ås som stack upp ur snön fanns en etablerad tältplats.

Dag 63:e juli

Karta dag 6 och 7.Dag 6, 7

Vädret fortsätter att vara fint, men det kommer moln från väster vilket vanligtvis betyder att ett lågtryck är på väg. Går ner mot Noajdevágge och funderar på att gå upp på Noajdde, men det ligger ett envist moln runt toppen som får mig att avstå. Nu ska man även bestämma sig för om man ska gå på östra eller västra sidan av Noajdejågåsj. Jag slipper vada Noajdejågåsj om jag följer den västra sidan, men renstigarna går på den östra sidan så jag följer deras exempel. Jag förstår senare varför, då västra sidan blir betydligt brantare än den östra längre ner. 

På väg ner mot Noajdevágge.På väg ner mot Noajdevágge.

Himlen har nu gråat igen totalt och det skulle troligtvis börja regna. Framme vid Noajdejågåsj sammanflöde med jokken från Lullihavágge var det dags att vada då ingen av jokkarna kunde passeras med kängor. Jag skulle fortsätta västerut genom Sarvesvágge så det var Noajdejågåsj som skulle vadas. Noajdejågåsj hade vid det här tillfället cirka 50 % mer vatten än jokken från Lullihavágge, men där den blev bredare var den inte svår att ta sig över och vattnet gick inte upp till knäna.

En liten bit uppströms sammanflödet med jokken från Lullihavágge var det inga problem att vada Noajdejågåsj.Dags att vada Noajdejågåsj.

Direkt efter vadet börjar det regna och regnkläderna åker på. Regnet tilltar i styrka och i översta delen av Noajdevallda ställer jag mig ett tag i lä av ett gigantiskt stenblock med överskjutande tak. Det blixtrar till en km bort och mullret studsar mellan bergväggarna. Åskan kommer närmare och oftare och det låter ibland som att berget spricker - en imponerade "ljudshow" som får våra förfäders föreställningar att te sig mer verkliga - att det var när Tor kastade sin hammare Mjölner mot molnen som åskan uppstod. För samerna var åskan personifierad genom guden Horagalles som använde regnbågen som pilbåge för att fördriva troll och onda andar. Det bådade gott för vidare vandring att eventuella troll i Sarvesvágge skrämts bort, och att de inte låg och lurade i det två meter höga videriset en bit väster om Noajdevallda.

Funderar på om vandringsstavarna av aluminium kunde fungera som åskledare men då borde man ha läst om folk som blivit träffade av blixten i fjällen. När åskan drar vidare går jag ner mot Sarvesjåhkå och följer den uppströms cirka en km där ett större område med grusbankar bildats. På Noajdevallda fanns det gott om fina tältplatser, men här är det bara högt videris längs jokken. Slår därför läger tidigt när jag på en sandbank hittar en plan yta med gräs i lä av en buske. Eftersom jag övergett planerna på att gå över Ålkatj (pga mycket snö på högre höjd) har jag två extradagar till förfogande och kan ta det lugnt.

Strax väster om Noajdevallda breder Sarvesjåhkå ut sig.Strax väster om Noajdevallda breder Sarvesjåhkå ut sig.

Dag 74:e juli

Morgonen var lika grå som dagen innan och topparna gömdes i molnen. Jag följde strandkanten av Sarvesjåhkå där det gick men videsnåren blev högre och högre och svårare att ta sig igenom. I höjd med där Rijddanjunjesjågåsj mynnar i Sarvesjåhkå hade riset blivit 2 m högt och gick bara att ta sig igenom där älgar skapat något av en tunnel. Det tog tid att ta sig fram och jag fick ibland gå upp i backen för att leta en djurstig genom riset. Det tog nog två timmar att gå de tre kilometrarna förbi Noajdde. Därefter minskade riset gradvis i höjd och det blev lättare att välja färdväg.

Uppskattade att en fjärdedel av vattnet i Sarvesjåhkå kom enbart från Rijddanjunjesjågåsj som får sitt vatten från Áhkájiegna. Den jokken var nog svårare att vada än någon av de 4 större jokkar jag tvingades ta mig över på södra sidan av Sarvesvágge.

Det kommer ner ett antal jokkar från Luohttoláhko men bara en krävde vadning - de övriga kunde man kliva över med ett eller två steg. Enligt kartan har Luohttojávrre två utlopp - ett mot söder till Luohttojåhkå, och ett mot norr som bildar källflöde till den namnlösa jokk som jag nu måste vada. Enligt Hans Fowelin har utloppet mot Luohttojåhkå varit torrlagt de gånger han har passerat, så det mesta vattnet från sjön rinner tydligen ner i Sarvesvágge. Den här dagen hade jokken nog mer vatten än Noajdejågåsj och nära inloppet i Sarvesjåhkå tyckte jag att det var lite väl strömt, även om den fortfarande var vadbar. 100 meter uppströms fanns ett lättare vadställe där jokken delats upp i 5 delflöden. Bytte om till vadarskor och korsade enkelt jokken, men vattnet var kallt. Först nu upptäckte jag att skalbyxorna blivit kvar på andra sidan, eftersom de är gröna missade jag dem. Jag hade haft dem som skydd när jag gick genom videsnåren. Det var bara att vada tillbaka och hämta dem. Fötterna var nu nästan lika röda som vadarskorna av kylan.

Jokken från Luohttojávrre delar här upp sig i 5 mindre delar som alla var lätta att ta sig över, men vadarskor krävdes.Jokken från Luohttojávrre delar här upp sig i 5 mindre delar.

Nu kunde man gå i normalt vandrartempo då riset kunde undvikas eller var så lågt att det inte var ett hinder. En halv km efter vadet kom jag till kanjonen i Sarvesvágge som såg fotografiskt intressant ut och passade då på att ta lunchrast. I kanjonen trängdes allt vatten i Sarvesjåhkå ihop till en ibland mindre än en meter bred fåra - djupet måste ha varit flera meter. Vatten och grus har slipat klippan och skapat olika formationer.

I kanjonen trängdes allt vatten i Sarvesjåhkå ihop till en ibland mindre än en meter bred fåra.Kanjonen i Sarvesjåhkå.

Renvaktarstugan lite längre upp såg ut att vara i behov av renovering på utsidan. Nästa jokk som skulle vadas kom från Nuortap Luohttojiegna. Jag hade läst om vandrare som tvingats vända här och var nyfiken på vattenståndet. Nu hade den något mindre med vatten än jokken från Luohttojávrre. Det fanns tursamt nog en snöbrygga nära inloppet till Sarvesjåhkå där snön blivit hård som is och där kunde man gå över enkelt.

Jokken från Nuortap Luohttojiegna kunde passeras på en snöbrygga.Jokken från Nuortap Luohttojiegna kunde passeras på en snöbrygga.

På norra sidan av Sarvesjåhkå hade ett vidsträckt grusdelta bildats av jokken från glaciären Rijddajiegna. Det måste ha skapats under istidens slutskede då kvarvarande glaciärer var mycket större och därmed även smältvattenmängderna. Det var intressant att se hur det grumliga glaciärvattnet blandades med det klarare vattnet från övre Sarvesjåhkå.

Det grumliga glaciärvattnet från Rijddajiegna blandas med det klarare vattnet från övre Sarvesjåhkå.Grumligt glaciärvatten från Rijddajiegna blandas med klarare vatten från Sarvesjåhkå.

Strax därefter fanns ett större plant område med gräs och där slog jag läger.

Dag 85:e juli

Dag 8, 9.Dag 8, 9

Som vanligt vaknade jag tidigt. Det var om möjligt ännu gråare än i går kväll men det var ändå stämningsfullt att se de svarta fårorna i Rijddatjåhkkå försvinna in i molnen för att strax därefter åter bli synliga. På mindre än en timme hade molnen skingrats och det blev en strålande morgon.

Rijddatjåhkkå tittar fram ur molnen.Rijddatjåhkkå tittar fram ur molnen.

Lägerplatsen väster om deltat som bildats av jokken från glaciären Rijddajiegna.Lägerplatsen väster om deltat som bildats av jokken från glaciären Rijddajiegna.

För att få bättre överblick över grusdeltat på andra sidan Sarvesjåhkå gick jag upp en bit på dalens sydsluttning.

Sarvesvágge där passet Niejdariehpvágge ansluter. Bergen är från vänster till höger: Skájdetjåhkkå - 1830, Niejdariehppe - 1816, Rijddatjåhkkå - 1944.Sarvesvágge där passet Niejdariehpvágge ansluter. Bergen är från vänster till höger: Skájdetjåhkkå - 1830, Niejdariehppe - 1816, Rijddatjåhkkå - 1944.

När jag fortsatte västerut stötte jag ihop med tre entusiastiska belgiska ungdomar som haft sitt läger i sluttningen upp mot Niejdariehpvágge. De ville ha en gruppbild tagen med deras kamera. Fotografen i sällskapet envisades med att även ta en bild på mig - med min kamera. De skulle nu vidare mot Luohttoláhko och Jiegnavágge. Mina varningar om mycket snö i Jiegnavágge gjorde inget djupare intryck på dem. Nästa morgon såg jag på avstånd tre personer - utan packning - i nordligaste Njoatsosvágge. Trodde först att det var pojkarna som ändrat planerna på att gå genom Jiegnavágge, men sannolikt var det fågelinventerare från Lunds universitet som kvällen innan befann sig i närheten av Alep Njoatsosjávrre enligt en artikel här på Utsidan.

Dessa tre var de enda människor jag stötte ihop med i Sarek - förutom finländaren vid Pårek. Möjligen sitter folk hemma och tittar på VM i fotboll.

Tre entusiastiska belgiska ungdomar.Tre entusiastiska belgiska ungdomar.

Fortsättningen var mycket lättvandrad förutom när man passerade någon rasmassa som lagt sig tvärs över dalen. Sarvesjåhkå blev mindre och mindre för att vid vattendelaren vika av mot söder. Här roar jag mig med att anmärka på den Topografiska kartan. I skalor över 100 meter får man intrycket att vattendelaren ligger där man markerat med 909 som den högsta punkten i dalen. I skala 100 meter (och Sarekkartan i skala 1:50000) har man korrigerat misstaget och man ser att vattendelaren ligger cirka 730 meter längre västerut, men punkten 909 ligger kvar trots att den inte utmärker högsta punkten i dalen.

Sista större vattendrag att ta sig över längs södra sidan av Sarvesvágge var Jiegnavákkjågåsj. Inga svårigheter då vattendjupet stannade vid cirka 35 cm. Lite längre ner delar den upp sig i 6 armar om man vill ha det ännu enklare.

De enormt omfattande stenmassor som här lagt sig över dalen måste ha hamnat där av andra anledningar än ett vanligt bergsskred, eftersom det inte finns någon hög bergssida som "raset" kan ha kommit ifrån då de ligger i Jiegnavágges förlängning. Möjligen kan en bergssida en bit in i Jiegnavágge ha kollapsat och fortsatt ut i Sarvesvágge. Konstigt är också att stenblocken forslats bort närmast bergssidan så att ett stort "dike" bildats, något Jiegnavákkjågåsj i nutida storlek inte kan ha klarat av att göra. Gissningsvis är "raset" från istidens slut då stora vattenmängder kan ha frigjorts från sjöar uppe på den smältande isen - precis det som sker på Grönland i dag.

Jiegnavákkjågåsj.Jiegnavákkjågåsj.

Efter vadet fortsatte jag upp i sluttningen mot passet öster om Tjåggnårisvárásj. Jag ville gärna få bilder av de tre sjöarna med Njoatsosjávrre i efternam från Skiejákvárásj och passet var en genväg till priset av 270 höjdmetrar. Det var en del renar i sluttningen med små kalvar.

Alep Sarvesjåhkå slingrar sig fram genom sankmarken vid Sarvesvágges västra ände.Sankmarken vid Sarvesvágges västra ände.

Från sluttningen fick man även fin utsikt mot sankmarken vid Sarvesvágges västra ände, där Alep Sarvesjåhkå slingrar sig fram.

Utsikt från lägret SO om Tjåggnårisvárásj.Utsikt från lägret SO om Tjåggnårisvárásj.

Det var plant och lättvandrat uppe i passet och där det börjar slutta ner mot Njoatsosvágge hittar jag en fin plats med mycket gräs med en liten jokk. Senare på kvällen klarnade det upp.

Dag 96:e juli

På morgonen var vädret åter grått med lågt gående moln, men man kunde fortfarande se toppen av Skiejákvárásj. I hopp om att kunna se något mot öster i Njoatsosvágge gick jag ned mot Skiejákvárásj östra sida, men redan innan jag hunnit fram hade toppen försvunnit i moln som gradvis sänkte sig ännu mer. Då det var utsiktslöst (i dubbel bemärkelse) att gå upp på berget vände jag västerut och gick mellan sjöarna för att slippa ett eventuellt vad längre fram. Nu vandrade man i molnen och sikten var ibland bara 50 meter. Södra sidan av Tjåggnårisjávrásj var lättvandrad och jag följde jokken som dränerar sjön. 

Tjåggnårisjávrásj syntes knappt i dimman.Tjåggnårisjávrásj syntes knappt i dimman.

Efter en km delar jokken sig och den ena delen flyter ner mot Tjåggnårisjåhkå. Det är ingen bifurkation eftersom även den andra delen flyter ihop med Tjåggnårisjåhkå längre fram.

Det börjar duggregna och jag får sätta på mig regnkläderna. Redan efter ett par km ledsnar jag på att inte kunna fotografera och slår läger nära den plats där det enligt kartan ska finnas en renvaktarstuga, men jag ser den inte. Resten av dagen ägnas åt vila.

Dag 107:e juli

Karta dag 2.Dag 10, 11

Regnet upphör under natten och jag passar på att ge mig av tidigt för att kunna utnyttja uppehållet. Under gårdagen lämnade jag Sarek och befinner mig nu i östligaste Padjelanta med sitt totalt annorlunda landskap. Padjelanta har nog slipats hårdare av inlandsisen eftersom isen rörde sig snabbare när den närmade sig kalvningsområdet vid de norska fjordarna där isberg matades ut i Atlanten.

Vy mot Sarvesvágges västra ände.Vy mot Sarvesvágges västra ände.

Det var lätt att gå men landskapet undulerar mer än vad det gör i Sareks dalgångar. Jag gick gradvis högre upp i sluttningen i riktning mot renvaktarstugan vid Rissájåhkå som ännu inte var synlig. Jag hade fått veta att det finns ett fint vattenfall där. Vid renvaktarstugan stod flera krossmotorcyklar parkerade så kalvmärkningen måste vara nära förestående. Renskötarna sov nog för gardinerna var nerdragna. 

Rissájåhkå vadades strax ovanför stugan där den var ganska bred. Ett lätt vad som ej når upp till knäna.

Rissájåhkå.Rissájåhkå.

Efter vadet inser jag att jag hamnat på fel sida för att enkelt få fina bilder på vattenfallet nedanför stugan. Då inte heller vädret är optimalt vadar jag inte tillbaka bara för att ta bilder. Följer i stället jokken upp till Lulep Rissájávrre där det börjar dugga igen. Sätter mig i lä av stora stenblock och lagar lunch.

Jag vilar sällan under vandring men tar i stället längre lunchpaus - ofta runt 2 timmar. Efter lunchen hade regnet upphört och jag kunde som planerat gå upp på Nuortap Rissávárre. Tog av mig ryggsäcken och gick upp på toppen - en stigning på knappt 200 meter. Det var utsikten mot Álggajávrre och sjöarna i väster som lockade. Man kunde även se Alkavare kapell.

Vy mot Álggajávrre från toppen av Nuortap Rissávárre.Vy mot Álggajávrre från toppen av Nuortap Rissávárre.

Vy mot väster från Nuortap Rissávárre.Vy mot väster från Nuortap Rissávárre.

Nere från berget igen höll jag inte på att hitta ryggsäcken - irrade nog omkring i 10 minuter. Bergssidan saknar distinkta strukturer och jag borde ha tagit notis om detta och memorerat platsen bättre. Fortsatte norrut mot Álájávrre och följde sedan norra sidan av sjön. Där stöter jag ihop med en solovandrare på väg mot Álggajávrre och vi pratar en stund. Samtalet kommer in på Utsidan.se och det visar sig att det är Utsidan-medlemmen Per Kjellin jag samtalar med. Kul att träffa andra medlemmar och vi kunde ha samtalat länge, men det börjar regna så vi fortsätter åt vart vårt håll. 

Går drygt halva längden av Álájávrre och slår läger på en lämplig plats för morgondagens tur över några av topparna på Álátjåhkkå. 

Dag 118:e juli

Vaknade av att det var ovanligt ljust i tältet - solen hade återvänt! Jag hoppades kunna genomföra en dagstur över topparna på Álátjåhkkå som ligger närmast Álájávrre där utsikten mot sjön är bäst. Högsta toppen (Álágåhpe) ligger lite längre mot norr och därifrån ser man nog inte sjön.

Toppen 1430 på Álátjåhkkå har av någon (har tyvärr glömt vem) utnämnts till den plats som har fjällvärldens vackraste utsikt, där även Allak nämndes. Jag var upp på 1430 år 1999 och imponerades då av de vackra vyerna mot Álájávrre, Sarek, Virihaure samt Gierggevárre, Jiegnáffo och Sulitelma. Även Blåmannsisen och toppar i Norge syns från 1430, så vyerna är verkligen varierade.

Den vackra Álájávrre. Vy från sluttningen upp mot 1204.Den vackra Álájávrre. Vy från sluttningen upp mot 1204.

Började med att gå mot 1204. Ju högre man kommer upp ju mer dominerar Álájávrre utsikten med sin långa blåglänsande yta. Efter 1204 gick jag mot 1366, mestadels över stora snölegor. De små glaciärerna mellan 1366 och 1572 låg gömda under snön. Där det inte var snö växte endast purpurbräcka och isranunkel. Från 1366 var utsikten ännu bättre, men nu började det dra in moln från väster och de blå färgerna försvann gradvis.

Det är ganska enkelt att gå från 1366 mot 1430 - bara lite uppför mot slutet. Här var utsikten lika bra som för 19 år sedan, men jag slapp bli överaskad av ett åskväder denna gång och behövde inte som då springa ner från toppen med andan i halsen. Förutom Álájávrre ser man nu även  Liemakjávrre, Rissájávrre, Lulep Rissájávrre och lite längre bort Duottarjávrre, Tsiekkimjávrre, Unna Duottarjávrre och Festajávrre. Trots att luften inte var helt klar såg man även Duottarstugorna drygt 9 km bort.

Vy mot SV från 1430 på Álátjåhkkå. Sjöarna är Álájávrre, Liemakjávrre, Rissájávrre och Lulep Rissájávrre.Vy mot SV från 1430 på.

Fortsatte mot västra sidan av toppen och det kändes nästan som att det var åska i luften men det förblev lugnt. Här var utsikten fin mot Virihaure och delar av Miellädno, även om sjön delvis skymndes av Stuor Dijdder. Stugorna i Arasluokta 7 km bort syntes också.

Vy mot Virihaure från 1430 på Álátjåhkkå.Vy mot Virihaure från 1430.

Gick tillbaka mot öster en bit för att komma förbi branta snölegor SO om 1430. Förutom lavar begränsades livsformerna här uppe till isranunkel och snösparv - har aldrig sett så mycket snösparv som i år.

Isranunkel på 1430.Isranunkel.

När man går ner från ett berg är det intressant att se hur växtzonerna förändras. Framme vid tältet kändes det bra att ha genomfört åtminstone en heldagsutflykt, även om vädret blev disigare efterhand.

Dag 129:e juli

Karta dag 2.Dag 12, 13

Jag hade mat kvar för tre dagar till och funderade på att gå mot bron över Miellädno för att nästa dag göra en dagsutflykt upp på Allak. Sista dagen skulle jag gå till Staloluokta. Men det relativt fina vädret på morgonen försämrades redan innan jag nått slutet av Álájávrre, och jag hade ingen aning om att bättre väder var på väg då batteriet i min väderstation tagit slut. Beslöt i stället för att gå direkt till Stalo. Vägen skulle gå över Liemakláhko i riktning mot bron över Bållavrjåhkå på Padjelantaleden.

Västligaste Álájávrre.Västligaste Álájávrre.

Vid renvaktarstugan vek jag av mot SV över Liemakláhko. Ett oändligt långt renstängsel som börjar i Arasluokta korsade min väg men man kunde krypa under. Inga av jokkarna behövde vadas förrän man kom fram till Rådokjåhkå en halv km innan Padjelantaleden. 

Rådokjåhkå hade lika mycket vatten som Bållavrjåhkå.Rådokjåhkå.

Rådokjåhkå hade lika mycket vatten som Bållavrjåhkå. Den bredde ut sig här och där och var enkel att vada. Vadarskorna åkte på eftersom det fanns tre lite djupare fåror (35 cm). På en ö i jokken låg två skelett efter renar intill varandra. Möjligen har de försökt gå över jokken uppströms de häftiga vattenfall som låg 300 meter bort, på en snöbrygga som inte höll och dött i vattenfallet. Jag fick veta av stugvärden i Staloluokta att många renar dött i vinter för att de inte kommit åt marken pga is.

Vy från Padjelantaleden mot Staloluokta.Vy från Padjelantaleden mot Staloluokta.

Åt lunch vid bron över Bållavrjåhkå och det började nu bli luckor i molntäcket. Inga vandrare passerade bron medan jag var där. Sista biten mot Staloluokta gick snabbt då stigen är fin. Det är tveksamt om något av samernas sommarläger ligger lika fint som Staloluokta. Det är 20 år sedan jag var här första gången och på den tiden fanns flera intressanta personligheter här som exempelvis konstnären Erika Juhl som målade akvareller och vävde vackra bildvävnader där motiven var inspirerade av den samiska kulturskatten. Erika samtalade gärna med vandrarna som besökte Stalo och jag glömmer aldrig hennes jordnära visdom.

Tältplatsen i Stalo är helt tom när jag slår läger. Vattennivån i Virihaure är ovanligt låg - det är nästan så att man ser sandbankar sticka upp där Stalojåhkå mynnar. Hinner precis upp till fjällstationen och betala för tältplats och bastu innan stugvärden gör kväll. Det blir skönt att tvätta sig med varmvatten. Rentvagad går jag till Sven Ingvar Blind - Fiskflygs kontakt i Stalo - och beställer plats på morgondagens tur tillbaka till Kvikkjokk. Det blir inte en till tur på 14 dagar direkt efter denna vandring har jag bestämt. Dels så har jag känt av vänster knä en aning mot slutet, och dels så tror jag inte att jag klarar av att äta samma mat varje dag i en hel månad. Dessutom tyckte stugvärden att jag såg trött ut och rådde mig att vila i stället för att ge mig ut på en ny vandring. Att jag själv inte kände mig så trött ansåg hon vara en "synvilla", och förmodligen hade hon rätt - inspirationen man får vid åsynen av vackra vyer i bra väder kan påverka hjärnans beslutsfattande mer än kroppens signaler på trötthet.

Dag 1310:e juli

Vaknar till strålande väder och lagar frukost i fjällstationens kök. Stugvärden är generös med sin tid och samtalar med alla som vill byta några ord. Helikoptern går 13:30 så jag packar ihop tältet och lämnar ryggsäcken vid fjällstationen för att kunna gå upp på Unna Dijdder och fotografera utsikten mot Virihaure. Vid stationen hamnar jag åter i samtal med en ung humoristisk fransman som driver med min ålder. Det visar sig att han studerar samma ämnen på universitet som jag gjorde i hans ålder vilket uppmuntrar till en yvig diskussion om programmeringsspråk, politik och "sanning".

Går upp på Unna Dijdder och njuter av vyerna. Marken är mycket torr vilket begränsar mängden blommor. Unna Dijdder är annars en känd blomlokal.

Utsikt från Unna Dijdder över Staloluokta.Utsikt från Unna Dijdder över Staloluokta.

Nere vid helikopterplattan träffar jag två "utsidingar" till. De har varit i Staloluokta och gjort utflykter för att fotografera blommor. Vi åker tillsammans tillbaka till Kvikkjokk i en liten helikopter med plats för tre eller fyra personer. Det är stekhett i Kvikkjokk och jag byter om till lämpligare kläder innan jag börjar återfärden till min syster i Umeå. 

Det var inspirerande att återse delar av Sarek och det kommer nog bli fler besök framöver.

Länkar

Här finns fler artikelbilder:

95 artikelbilder på Google Photo

Är man intresserad av en lätt fjällflora med konstnärliga bilder så finns en sådan att köpa på bl.a. Bokus för 134 kr:

Fjällblommor av Wille Carlsson

Den Skandinaviska fjällkedjan kallas på geologspråk för de Skandinaviska Kaledoniderna, efter det romerska namnet på Skottland, Caledonia. För den som är intresserad av hur våra fjäll bildades finns en begriplig förklaring  gjord av Naturhistoriska riksmuseet:

Fjällkedjans bildning och uppbyggnad

Mer information om högplatån Luohttoláhko finns i Hans Fowelins blogginlägg där platån besöktes i september 2012:

Septembervandring (4): Luohttoláhko och Sarvesvágge

Analog Sarekbild från 1990 som inte håller acceptabel teknisk standard.Analog Sarekbild från 1990 som inte håller acceptabel teknisk standard.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-07-25 09:14   dako
Informativ, härlig och vacker vandringsberättelse som vanligt!
 
Svar 2018-07-25 10:22   hansnydahl
Tack Daniel.
Ett bra sätt att minnas var man har gått är att skriva artiklar om sina vandringar. Hoppas på en fjälltur till innan sommaren är slut.
 
2018-07-25 10:22   Småtärna
Hej Hans, än en gång har jag med kartan framför mig suttit helt uppslukad av en turbeskrivning du skrivit. Tack, det är den bästa sommarläsningen.

Du skriver inspirerande, informativt och har så vackra bilder. Jag imponeras av att du solovandrar; du måste vara mycket trygg i din erfarenhet.

En fråga, förstår jag rätt att du faktiskt kunde se ända till Jiegnavagge från hyllan ovanför Loamebuollda?

Själv har jag ett möte med Sulitelmamassivet framför mig, med start om en dryg vecka, inspirerad av dig och andra skribenter här.
/Cecilia
 
Svar 2018-07-25 10:37   hansnydahl
Tack för de vänliga orden, Cecilia.
Jo - jag känner mig nog trygg ensam i naturen. Undantaget de 10 minuterna jag irrade omkring och letade ryggsäcken efter att ha kommit ned från ett berg :-) Man får lära sig av sina misstag. Att man är trygg betyder inte att man blir ouppmärksam - tvärtom så är man medveten om hur lite som behövs för att en olycka ska hända. Blir man för trött slår man läger för att undvika onödiga olyckor. Det är också lättare att känna sig trygg om man är i bra fysisk form och har bra utrustning.

Nej - jag kunde inte se Jiegnavagge från hyllan ovanför Loamebuollda - den ligger bara på drygt 1200 meters höjd. Jag såg Jiegnavágge när jag var på väg upp mot 1350-metershyllan på vägen mot Luohttoláhko. Var då nog på drygt 1300 meters höjd.
Hoppas att du får ett fint möte med Sulitelma - kanske du visar några bilder på Utsidan efter turen?
/Hans
 
2018-07-25 11:34   OBD
Välskrivet och med mycket fin information. Och dina bilder är fantastiska! Många härliga panoramabilder.
Det var kul att följa dig genom Sarek där jag kände igen mig. I Padjelantabilderna kunde jag inte känna igen mig då jag inte varit där. Förutom en vecka med dagsturer i Staloluokta.
Tack ska du ha!
 
Svar 2018-07-25 14:37   hansnydahl
Tack Bertil!
Kul att jag äntligen kan visa lite bilder där du kan känna igen dig. Jag har följt dina senare vandringar i Sarek och det är nog troligt att jag kommer att korsa dina vägar igen. Jag gissar att du snart är på väg till fjällen och önskar dig en fin tur.
 
Svar 2018-07-25 15:17   OBD
Tack så mycket!
Jo, jag har planerat en tur i augusti. Hoppas att orken räcker till.
 
2018-07-25 17:22   UteMats
Tack för trevlig läsning och fantastiska bilder! Verkligen inspirerande.
 
Svar 2018-07-26 11:11   hansnydahl
Tack! Och man blir ännu mer inspirerad av att gå där i hyfsat väder.
 
2018-07-26 10:45   HansP
Tack för ännu en fin berättelse med kanonfina bilder. Jag kom "hem" i förrgår efter en 11 dagar lång tur med fokus på Oarjep Slahpetjåhkkå, inspirerad av din berättelse tidigare i år. Helt underbart område att vandra i och mycket varmt. Längs Moalkomjåhkå växte det tusentals klippveronikor, har aldrig sett så många samlade på ett ställe. På hemvägen var det åska ett flertal gånger. Var högt uppe på Nourtap Slahpetjåhkå när det första bröt ut. Vid två tillfällen slog blixten ner bara några hundra meter framför mej, och inte sökte den sig mot högre delar i terrängen, nej rätt ner i backen lite var som helst. Då känner man sig väldigt liten och utsatt, hur skall man kunna skydda sig trots att man söker sig nedåt? Jag stod med fötterna tätt ihop och inga stavar i marken och hoppades att ingen stark ström skulle komma förbi mej. Det gick bra tack och lov.
/HansP
 
Svar 2018-07-26 11:07   hansnydahl
Tack Hans.
Vilken ruggig upplevelse med blixten! Visserligen brukar man få batterierna laddade av vistelsen i fjällen, men det är nog inte så man tänkt sig att det ska gå till. Förra året dödades cirka 300 renar i Norge vid ett och samma tillfälle av en blixt där strömmen spred sig efter marken. Hade dom haft dina kunskaper i ellära, skulle det ändå vara svårt för dem att "stå tätt med fötterna". Jag förstår känslan av litenhet då jag var med om något liknande år 1999 på Álátjåhkkå.
Ja, det var en upplevelse att vandra längs Moalkkomjåhkå, men jag hade inte din tur gällande klippveronikan.
 
2018-07-28 22:08   fowwe
Tack för denna detaljerade och läsvärda artikel! Jag har närsynt studerat dina utmärkta foton och läst om bland annat alla vattendrag och var du har gått över dem. Väldigt roligt och intressant att jämföra med mina egna erfarenheter. Att det skiftar så med förhållandena i fjällvärlden gör det extra spännande: samma plats eller berg eller vattendrag kan visa väldigt olika ansikten till och med under samma tid på året.

Att Luohttojávvre har två utlopp ritade på fjällkartan har jag funderat en del över. Det tycks nämligen som om det bara är det norra som innehåller någon mängd vatten att tala om. Det södra utloppet har varit torrlagt de tillfällen jag har passerat det. Kanske det bara rinner något där vid extrema vattennivåer, möjligen.

Det var många dagar i din ursprungliga planering, ambitiöst att göra en dubbel-tur. För egen del skulle jag nog inte klara av att ta emot så mycket intryck som det skulle bli efter en hel månad. Jag känner att det börjar bli fullt efter 10-12 dagar.
 
Svar 2018-07-29 07:31   hansnydahl
Tack Hans.
Intressant med informationen om Luohttojávvre då jag själv inte har varit fram till sjön. Ibland kan det vara så att vatten rinner under det översta lagret stenar men då borde du ha hört ljudet av rinnande vatten kan man tycka. Egentligen skulle man kunna tillbringa flera dagar på Luohttoláhko då det finns mycket att se, t.ex. Svenonius glaciär, utsikten från Noajdde och Tsähkkok. Noajdde var jag upp på 1997.

Jag håller med om att man börjar "känna sig nöjd" efter 10 till 12 dagar, men jag tror inte att den primära orsaken är att man inte kan ta emot fler intryck. Det är nog så att man tar för få (eller inga) vilodagar och då blir man till slut både fysiskt och mentalt utmattad. Jag har fått intrycket att du är lika ovillig som mig att ta vilodagar. Ofta är det ju också så att man inte får i sig tillräckligt med kalorier vilket till slut bidrar till en känsla av trötthet. Den här gången hade jag tillräckligt med kalorier, men kunde i stället känna att det skulle bli svårt att fortsätta äta samma mat varje dag i två veckor till. Man behöver få något i sig som inte är tillagat - man borde kanske sätta sig in i hur man äter fjällkvanne, men frågan är om man får skada sådana växter i en nationalpark? Dessutom bör den inte ätas av gravida och diabetiker såg jag nu, men inget av detta gör den olämplig för mig. Såg någon som försökte grodda mungbönor i en plastflaska, så det finns utrymme för förbättringar av mathållningen.

I vilket fall var det synd att jag inte kunde genomföra mina planer eftersom jag skulle ha fått bra väder under den andra vandringen. Hoppas i stället på att kunna ge mig iväg i början av augusti.
 
2018-08-04 09:16   plingella
Waow vilken resa! Otroligt fina bilder och mycket välskrivet. Blir lite avundsjuk, vill också göra samma tur! Tack för en fin berättelse :)
 
Svar 2018-08-14 21:22   hansnydahl
Tack Ingela!
Ja, när vädret är bra är fjällen en inspirerande plats och man längtar snabbt tillbaka när man varit hemma en vecka och fått äta annat än den torkade maten man har med sig. Längs delar av min väg kan det vara bra att vara två då där sällan går andra vandrare och det kan ta tid att bli "upptäckt" om olyckan är framme - såvida man inte har en nödsändare med sig, något jag ännu inte kommit mig för att skaffa.
 
2018-08-07 21:29   Swift
Även jag ber att få tacka för en makalöst fin berättelse med grandiosa foton. Underbar pedagogik för mig att få landskapet presenterat på detta sätt! Kristallklar skärpa i bilderna visar att du verkligen är en Fotograf.

Tack för vår trevliga men alltför korta pratstund vid Álájávrre. När och var ses vi nästa gång? / Pelle
 
Svar 2018-08-14 21:31   hansnydahl
Ja det var verkligen kul att träffas och dessutom fick vi ju fint väder dagen därpå. Hur gick det med båtfärden över Alkajávrre?
I eftermiddag kom jag hem från ännu en tur - denna gång med start i Gjerdalen i Norge cirka 15 km från västra Padjelanta. Besökte en del udda platser som Gasskatjåhkkå, Boartte och Hurre. Fick dock bryta efter 9 dagar pga magproblem. Det blir nog ingen mer tur i år men nästa år kan jag skicka karta över kommande turer så får vi se om våra vägar korsas igen.
 
2018-08-09 18:57   andy69
Bra och inspirerande läsning, samt Fantastiska bilder! Man tycker att man har vandrat på de flesta platserna här uppe, så följer man dina linjer och ser att det finns så mycket kvar, små vägval lite till höger, lite till vänster som jag själv inte skulle ha valt, såsom utsikten mot Álájávrre!

Imponerande, och inspirerande!
/Anders
 
Svar 2018-08-14 21:44   hansnydahl
Det är glädjande att bilderna uppskattas och det är nog också en sporre till att ta bättre bilder i framtiden - tack för det! Att vägvalet numera går "lite till höger och lite till vänster" beror på att jag hemma vid kartan har planerat in de "bästa" platserna för att ta landskapsbilder, och de ligger inte alltid efter leder eller etablerade färdvägar - det blir lite "mormors lilla kråka skulle ut och åka ..." över det hela :-)
 
2018-08-29 15:17   PepsAdventures
Vilken otroligt fin och inspirerande berättelse om din färdväg!!
 
Svar 2018-08-30 19:44   hansnydahl
Tack för din uppmuntran! En fördel man har som solovandrare är att man kan gå som man vill, och som pensionär har man dessutom tid.
 
2018-08-30 19:28   litentuva
Tack för läsningen, mycket fina bilder på google foto
 
Svar 2018-08-30 19:48   hansnydahl
Kul att du upptäckte bildlänken. Kvalitén blir ofta lite bättre på Google Foto, men de har ju också helt andra resurser. Många sajter visar bilderna i lite lägre kvalitét för att spara bandbredd och minska trafikkostnaderna.
 
2018-09-07 14:38   Håkan Friberg
Det här var mer än en "fin berättelse". Informativ och detaljrik vilket gjorde det till en njutning att ha BD 10:an bredvid. Sällan har det tagit så lång tid att läsa en vandringsberättelse.
Jag har ett tag haft känslan att jag är "klar" med Sarek. Det finns ju så mycket annat.
Nu känns det plötsligt som om jag måste planera en långtur - innan det är för sent. Tack för inspirationen!
 
Svar 2018-09-16 20:03   hansnydahl
Kul att mina ibland nästan överdrivet detaljerade beskrivningar kom till användning, men sitter man med kartan framför sig blir det lättare att följa med. Jag har också en förkärlek för att fotografera olika vadställen för att man ska kunna få en uppfattning om svåraste och lättaste scenariet vid olika tider under vandringssäsongen. Förra året var inte Miehtjerjåhkå vadbar i början av augusti, medan den i år var ett relativt lätt vad vid samma tid.
Sarek är fantastiskt, men mitt hjärta ligger numera i västra Padjelanta med angränsande delar på norska sidan. Kom i dag hem från nio dagars "expedition" i gränstrakterna mellan Hurre och Hellmobotn.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar