Januari kan vara förfärligt i Skåne. Men också alldeles, alldeles underbart.

Halvvägs in i årets första månad, detta tredje pandemiår, blev gårdagens utflykt en konkret påminnelse om vilka årstidskontraster som ryms inom vår skandinaviska halvö. Och den påminde mig också om varför jag blir kvar här i den södra delen av landet istället för att flytta närmare fjällen, som jag älskar.

Dagen började med en kort dialog på Facebook med ett par personer, som f.n. befinner sig någonstans på taket av Norge om jag förstått rätt. Vi känner inte varann, våra vägar korsas bara på Internet. (De är, liksom jag, engagerade i varsin intressegrupp, för Sarek respektive Padjelanta.)

Vi utbytte några meddelanden innan min kamrat kom och hämtade mig för dagens tur. Målet var ”Näset”, dvs. Skanör/Falsterbo-halvön, baserat på att sannolikheten för sol och ljus var högre där än för inlandet.

När jag klev ur bilen vid Fotevikens strandängar kom ytterligare en hälsning från min Facebook-kontakt i appen, med synnerligen vintriga bilder! Och där stod jag, med en ganska svag, sydlig vind i ryggen, i ett blekt solljus, med grönt gräs runt fötterna. Visserligen hade vi haft nattfrost, men någon vinter fanns inte i sikte. Nä, enligt SMHI:s årstidskarta är det faktiskt fortfarande höst i sydvästra Skåne.

Kamraten och jag gick norrut på de vattensjuka ängarna på udden som skiljer Foteviken från Höllviken. Här och var en komocka. Ett fågelkranium. Ett till. En halv död rovfågel. Två sammanslingrade daggmaskar, märkligt röda. En tjock, lurvig larv – kanske fjärilslarv – levde faktiskt och krullade långsamt ihop sig när den blev petad på. I luften fanns en knappt förnimbar doftton av något som brukar växa sig starkare lite längre fram, när marken värmts upp lite mer; jag vet inte vad den doften består av men den är omisskännligt skånsk för mig. Vi kryssade mellan oväntade små kanaler. Plötsligt flög en sånglärka upp! Den sjöng visserligen ingen drill i skyn, men det var i alla fall en lärka, tjoho!

När vi nått vägs ände på udden och blickade bort mot Öresundsbron i diset, hördes den: Årets första vårhälsning! 

Det finns några fågelsångar som gör mig alldeles extra glad och lycklig när jag hör dem för första gången varje år- eller faktiskt för sista gången i ett fall. Utan inbördes rangordning är de:

Koltrastens, när den från en taknock i Lund lite ringrostigt övar sig i skymningen en sen eftermiddag i månadsskiftet januari/februari.

Tranornas. Numera passerar de ofta rakt över mitt hus både vår och höst. Jag hör dem även om fönstret är stängt, och brukar kasta mig ut på balkongen och spana. De väcker känsla av hopp och förväntan i april, mer av vemod i september.

Rödhakens, som kvillrar mörka decembermorgnar, tidigt, tidigt, långt före dagsljus. Den har fattat att vi mänskobarn behöver lite extra fågelglädje när mörkret är som tätast.

Och så det fågelläte vi fick höra igår därnere på udden. Sångsvanarnas klangfulla trumpetande. Det är hoppfullt men också lite urtida ödsligt, som tranornas. Och svanarna inte bara trumpetade, det var mer ystert än så, med halskrumbukter och lite övning inför parningssäsongen. Årets första vårtecken!

Vår färd fortsatte ner till Skanör. Vi strosade flera timmar på stränderna och ängarna som omger kanaler och småsjöar där skärfläckan så småningom dyker upp. Solen värmde vår fikastund under det stora sjömärket, vårkänslorna fick mig att skutta runt i nån slags dans. Det var svårt att tro på visans ”än så är det långt till vår”.  

Vi gick, och vi gick lite till, sista anhalten blev en kulle med lite utsikt nära kyrkan. Där stod några tubkikare med tillhörande skådare. Jag vill med mina fågelreferenser på inga villkor ge intryck av att vara särskilt fågelkunnig, låt vara lite mer än genomsnittsfrilufsaren. Men när jag och min kamrat som verkligen är en Riktig Skådare då blev tipsade om att det låg en praktejder utanför Skanörs hamn blev även jag nyfiken, och ett stopp där fick bli sista anhalten denna underbara eftermiddag.

Men vilken antiklimax. Jag såg visserligen fågeln som påstods vara denna raritet, men för mig var den bara en ljus fläck som guppade därute halvvägs till Köpenhamn. Nåväl, vad är väl en bal på slottet, tänkte jag. Värre då för den Riktige Skådaren som hade hunnit jaga upp sig ordentligt. För inte ens han kunde ärligt säga att han kunde identifiera pippin som just en praktejder. Och då blev det ju inget kryss! 

Nu är den Riktige Skådaren en klok person som inte låter sig fängslas av någon artjakt. Vi for hem, glada och uppvärmda i själen efter detta januariljusbad.

Disclosure: Bilderna är tagna med en fem år gammal iPhone SE. 

PS. Det här inlägget publicerades den 16/1, men försvann, liksom de trevliga kommentarerna det då hunnit få, under en serveruppdatering har jag förstått.