Artiklar > Höljda de voro i dimma och moln

Höljda de voro i dimma och moln

Av: Medon

Torsdag 18 september. Blå Vägen - Viterskalet.

Upp mot kalfjället följer vi stigen som har sin början en knapp kilometer söder om Klippen. Vi har talat med ägaren av gården som ligger precis intill den punkt där stigen försvinner upp i skogen och han har sagt att vi gärna får lämna bilen på hans tomt några dagar. Själv kommer han att ägna helgen åt vad som för många i trakten är höstens stora händelse: älgjakten. Här är jaktområdena vidsträckta. Vi parkerar bilen på den plana grusytan intill garaget och börjar sedan lasta ur ryggsäckar och annan utrustning. Tidigt i morse startade vi från Skellefteå och för bara en liten stund sedan åt vi lunch på värdshuset i Tärnaby. Nu ser vi fram emot att starta vandringen. Kängorna tas på och snöras.

...detalj från Generalstabskartan 1897...

     Björkarna på sluttningen lyser i höstens klara färger. Klockan är runt tre då vi lämnar Blå vägen bakom oss och uppslukas av skogen. Vandringen går mycket lätt och nästan innan vi hunnit märka det, så har vi passerat trädgränsen och kommit upp på fjället. Himlen täcks helt av låga, grå moln, men det är ändå en fin dag i slutet på september. Ingen nederbörd, klar luft. Med obehindrade steg följer vi stigen. Vi lämnar sluttningen bakom oss och låglandet försvinner successivt utom synhåll. Känslan av att återigen få befinna sig innesluten i fjällets generösa värld är stark. Också i våra öknar finns det oaser i vilka vildmarken blomstrar (Jünger). Till höger om oss har vi sänkan där Syterbäcken rinner söderut ned mot Umeälvens dalgång. På den motsatta sluttningen löper Kungsleden sina sista kilometrar innan den slutligen når fram till Hemavan. Landskapet är klätt i höstens jordfärger: allting skiftar i gult, brunt och rostrött.

     Vandringen på den vältrampade stigen är enkel och det dröjer inte länge innan vi nedanför oss ser den bro som korsar Syterbäcken. På andra sidan anknyter stigen till Kungsleden och på den fortsätter vi längre in i dalen. Under det låga, täta molntäcket kommer en helikopter flygande genom dalgången på väg mot Hemavan. Den kommer vi att se passera ett flertal gånger under vår vistelse här. Vi följer Syterbäcken mot nordost och på leden möter vi två par dagsvandrare, samtliga kvinnor, på väg i motsatt riktning. Fötterna är lätta och vi lägger raskt kilometer efter kilometer bakom oss.

...nedanför oss ser vi den bro som korsar Syterbäcken...

     Under sommarens tidigare vandringar så har jag påtagligt besvärats av ett krånglande knä. Leden har svullnat och vid längre belastning har den börjat smärta. Nu har jag dock vilat i mer än en månad och knäet känns helt återhämtat. Alltså hoppas jag få slippa känningar av de tidigare besvären under den nu förestående vandringen, men en liten ängslan dröjer sig kvar i bakhuvudet. Om problemet återkom, så skulle det kunna tyda på att det rör sig om någonting värre än bara en enkel inflammation. Men så här långt känns allt bra.

     Mindre än två och en halv timme efter att vi startade från Blå Vägen, så når vi den punkt där dalen kraftigt vrider sig för att sedan fortsätt i syd-sydostlig riktning. Precis vid kröken dyker Viterskalsstugan upp. Här finns två övernattningsstugor och några små kringbyggnader. Härifrån kan vi nu, på andra sidan Syterbäcken, se upp mot det något högre belägna Viterskalet, den hängande dal ovanför Syterskalet som är vårt mål för denna dag.

     Vi ser inga människor vid stugorna, men då vi kommer in mellan de två huvudbyggnaderna hör vi ljudet av någon som klyver ved i närheten. Det visar sig komma från en intilliggande bod. Då vi hejar för att påkalla uppmärksamhet, så tittar en lätt överraskad stugvärd ut. Hon verkar lite besvärad av att bli störd i arbetet, men kommer i alla fall ut och växlar några ord med oss. På söndag, om tre dagar, stänger stugan för säsongen. Värden berättar att de bara under augusti har haft 530 stuggäster. Den här delen av Kungsleden är under högsäsong hårt trafikerad och jag har full förståelse om hon är en aning trött på alla vandrare som ideligen passerar och vill ha en pratstund. Vi förklarar att vi tänker tälta någonstans i närheten och undrar om hon kan tipsa om några fina tältplatser. Hon upplyser helt matter of fact att folk brukar nyttja gräsplätten på andra sidan det närliggande vadstället som lägerplats. Vi tackar för informationen och ger oss av. Vi har bara kommit några tiotal meter då vi bakom oss plötsligt hör henne säga:
     - Ni tror inte att ni kommer att frysa då?
     Vi stannar och vänder oss om. Det senaste morgnarna, förklarar hon, har det funnits ett lager is på vattnet i hinken utanför stugan. Vi skrattar och svarar att vi nog ska klara oss bra. Men i själva verket blir jag en aning oroad av hennes fråga. J-s. har precis köpt en dunsovsäck med rejält tilltagen komforttemperatur, så han kommer inte att känna av kylan. Min syntetsäck är också tämligen ny, men den har sämre temperaturgränser och jag har inte prövat den så här sent på säsongen. Kalla nätter i en sovsäck som inte riktigt håller måttet är ingen lustfylld tanke.

     Alldeles efter det att vi har lämnat Viterskalsstugan bakom oss, så rundar vi dalens krökning och finner oss stående inför ett av Kungsledens mest dramatiska avsnitt. Ingen annanstans under hela sin 425 kilometer långa sträckning passerar den berömda leden genom en lika trång och nedskuren dalgång. Det täta molntäcket ligger lågt och döljer mycket av Syterskalets närmast perfekta u-form. Norra Sytertoppen, till vänster, och Södra Sytertoppen, till höger, försvinner upp i molnen. Det storslagna i landskapet får avståndet till dalens bortre ände att verka betydligt kortare än den knappa mil det i själva verket är. Inga spår människor syns till. Ingen rörelse. Vi har vandrat in i ett land bortom mänsklig tid. Här räknas ingenting i dagar, veckor eller år. Detta är årtusendenas, årmiljonernas rike. Synen ger ett nästan överväldigande ödsligt, övergivet intryck. Allt tyngs av det låga molntäcket. Jag känner mig ändlöst tacksam över att i denna stund få stå och blicka ut över det mäktiga, tidlösa landskapet. Här får allt sina rätta proportioner. Fjället påbjuder ödmjukhet. Du är allting - och inget.

...här får allt sina rätta proportioner...

     Vi korsar Syterbäcken vid vadstället precis öster om Viterskalsstugan. Vattennivån är låg och övergången helt oproblematisk. Den plana gräsytan intill vadet ser mycket riktigt ut att vara en idealisk tältplats och tydliga spår berättar att många vandrare har slagit upp sina tält här under den gångna sommaren. Vi tycker emellertid att platsen ligger för nära Kungsleden. Dessutom vill vi komma lite högre upp. På avstånd ser vi nu också ett par personer komma vandrande längs leden på väg mot Viterskalsstugan. Vi håller oss till den ursprungliga planen och fortsätter upp mot Viterskalet.

     Sluttningen är lättvandrad. Den första biten följer vi stigen, men då vi har kommit upp på jämnare mark så viker vi av och börjar leta efter en lämplig lägerplats i närheten av den bäck som rinner ned genom dalen. I jokkens nedre del, innan ravinen mynnar ut i Syterskalet, finns klippor som under årtusenden har svarvats till mjuka former av det vatten som kommer från sjön Måskoesjaevrie och från den glaciär som döljer sig högre upp. Vad som finns längre in i dalen får vi emellertid i denna stund inte någon klar uppfattning om. De lågt drivande molnen döljer det mesta. Vi kan ett tag blicka tillbaka ned mot Viterskalsstugan och den punkt där Syterbäcken kröker sig, men då vi kommer djupare in så försvinner detta utom synhåll nedanför krönet. Viterskalet sluter sig kring oss.

     Efter en kort stunds letande, så hittar vi en utmärkt lägerplats på en liten plan avsats ovanför bäcken. Det är inget tvivel om att vi gjorde rätt som lämnade Syterskalet och sökte oss upp i Viterskalet. Öster om oss reser sig Måskoestjåhke (Måskostjåkke) och på andra sidan bäckravinen, västerut, har vi Dålkoetjåhke (Dulkotjåkke). Men att bergen finns där, det vet vi egentligen bara från kartan. Av de båda fjällen ser vi för tillfället bara foten och knappt ens det. Allt ovanför den nivån har det lågt liggande molntäcket svept in i tjock dimma.

     Vi slår upp tältet och värmer mat på spritköket. Mobilen har mot förmodan täckning och jag ringer ett kort samtal hem. Det har börjat skymma och inte långt efter det att vi har ätit klart, så har mörkret sänkt sig över oss. Klockan är omkring åtta. Med pannlampornas ljuskäglor riktade mot marken går vi ned till bäcken och borstar tänderna. Det har blivit tämligen kyligt och luften är rå. När jag en stund senare skyndar ned i sovsäcken så behåller jag understället på för att ha ett extra lager mellan mig och den kalla nattluften. Jag är fortfarande lite orolig för hur min sovsäck ska klara den sena septembernattens kyla. Isen på vattnet nere vid Viterskalsstugan är inte glömd.

     På natten vaknar jag. Men inte för att jag fryser. Tvärtom: det är lite för varmt. Jag har uppenbarligen oroat mig i onödan över sovsäcken. Den klarar kylan bra. Jag tar av mig underställets tröja och drar sedan åter sovsäcken om mig. Det är i alla fall skönt att veta att jag sannolikt inte kommer att behöva frysa under de kommande tältnätterna. Jag sover gott resten av natten.  

 

Fredag 19 september. Viterskalet - Norra Sytertoppen - Viterskalet.

Vi vaknar klockan sju. Då vi kryper ut ur tältet och ser oss omkring, så kan vi konstatera att molnen har stigit några hundra meter och att vi nu ser något mer av landskapet omkring oss än vi gjorde igår kväll. Måskoestjåhkes östsida reser sig från sluttningen ovanför oss och på andra sidan bäcken syns de övre delarna av Dålkoetjåhke. Tätt där ovanför ligger molntäcket. Här och där driver några lägre, lösslitna molnslöjor. För stunden har molnen även släppt greppet om de inre delarna av Viterskalet och i den riktningen kan vi bakom ett par låga kullar se Skraahpetjåhkes topparti. Det är den vägen, in i den hemlighetsfulla dalen, som vi ska vandra på väg mot Norra Sytertoppen.

     Frukostgröten tillagas. Vi gör oss ingen brådska, det är skönt att vara uppe på fjället med en emotsedd vandring framför sig, och och vi är heller inte särskilt organiserade, vilket resulterar i att morgonbestyren tar onödigt lång tid. Klockan hinner bli strax efter tio innan vi kommer iväg.

     En liten bit längre in i dalen finns några markanta moränkullar som är för låga för att vara markerade på kartan. På vår vänstra sida, på andra sidan jokken, reser sig den nästan lodräta bergvägg som börjar under Dålkoetjåhke och sedan fortsätter in mot Skraahpetjåhke för att innesluta Viterskalet. Den är omkring femhundra meter hög.

     Vi har inte vandrat särskilt långt innan vi får upp värmen och gör en kort rast för att ta av underställets byxor. När vi sedan fortsätter inåt kan vi snart, från toppen av ett litet krön, blicka ned mot Måskoesjaevrie, den lilla sjön i den första av de båda djupt inbuktade glaciärnischer som döljer sig här uppe. Tunna molnsjok ligger som utdragna streck över den metallblanka vattenytan. På bergväggen som höjer sig som en mur bakom sjön lyser här och där vita snöfläckar. I de nedersta partierna ned mot vattnet övergår berget i stora rasbranter. Trots att vi är lockade, så går vi inte ned mot sjön, utan viker härifrån av längre in i Viterskalet. Dalen börjar kraftigt vrida sig åt öster, vrida sig inåt. Runt omkring oss sluter sig molnen.

...som utdragna streck över den metallblanka vattenytan...

     En korps läte fyller plötsligt luften. "De har vistats så länge inne i en mytvärld dessa fåglar", skriver författaren och fjällvännen Carl-Erik af Geijerstam i en av sina essäer, "att de med sin spejande väntan bar med sig något olycksbådande t.o.m. in i denna ljusa dag". I morgon kväll, vi vet det inte nu, kommer vi återigen att höra samma skarpa ljud och då är det i den riktningen som tankarna kommer att föras. Men i Viterskalet är det inte den känslan som drabbar mig. Det är någonting annat. Kanske en obestämd känsla av förväntan. Samtidigt som den svarta fågeln på låg höjd flyger undan över oss, så börjar vi kunna se in i den andra av Viterskalets glaciärnischer. Vi närmar oss nu de inre partierna av dalgången. Molnen blir allt tätare.

     Längst inne i den östra nischen ligger snön fortfarande kvar och den lilla sjö som ligger där är till hälften täckt av snötäcket. Molnens bleka färgtoner fyller denna märkliga, undangömda sal i bergen. Allteftersom vi vandrar inåt och närmar oss sjön, så sluter sig tystnaden omkring oss.

     Från den steniga stranden och en bit ut täcks sjön av ett skört lager is. Vi följer andaktsfulla den västra strandkanten, för att sedan gå upp på det hårda snötäcket och vandra runt sjön. Fläckvis är den vita snön svagt rödfläckad. På samiska kallas den röda färgen för russjkat. Det är den så kallade rödsnö-algen, Chlamydomonas nivalis, en encellig grönalg som växer i snöns ytskikt under sommaren, som orsakar fenomenet. Den mikroskopiska kryptogamen bildar ett rödfärgat pigment som täcker det gröna klorofyllet och skyddar mot den starka solstrålning som uppstår då solljus reflekteras i snön. Våra steg får underlaget att knastra.

...ett skört lager is...

     Tätt inpå oss skjuter den trånga glaciärnischens rundade insida fyrahundrameter rakt uppåt. Bortom nischens öppning i söder, det håll vi vandrade in ifrån, skymtar under korta stunder Måskoestjåhkes (1690 möh) branta profil genom dimman som en mörk skugga, men mestadels är allt i den riktningen bara ett grått töcken.

...som en mörk skugga...

     För bara en dryg vecka sedan stod jag och J. tillsammans, lyckliga, på en varm strand - Ἀσίας εὐρυχόρου τρίπολιν νᾱσον πέλας (på ön med tre städer, vid det väldiga Asiens ramm) - och såg solen försvinna ned under Medelhavets horisont. Den yttre kontrasten är skarp. Nu befinner jag mig här, vandrande på snö, med enorma bergväggar som reser sig omkring mig, i en värld av sten och gråa moln som solen inte förmår tränga igenom. Det är en omgivning som hos mig väcker associationer till kimmeriernas land, den ände av världen dit Odysseus och hans manskap reser för att vid nedgången till underjorden offra och tillkalla de dödas skuggor:

     Höljda de voro i dimma och moln, ty aldrig däröver
     blickar den lysande Helios ned med sitt strålande öga,
     varken då uppåt han stiger på stjärnesmyckade himlen,
     eller då ned han dalar igen från himlen till jorden,
     utan där vilar en tryckande natt på de dödliga arma.

Det har hunnit bli sent i september, hösten är här, och snart vintern. Men i denna stund, då vi på snötäcket går runt den lilla sjön inne i glaciärnischen, så svävar vi sorglösa i ett gråvitt landskap där tid och rum är upplösta.

...i ett gråvitt landskap där tid och rum är upplösta...

     Vi rundar sjön och vandrar längs den östra strandkanten söderut och ut ur nischen. Viterskalet fortsätter att kröka sig runt Måskoestjåhke och sträcker sig härifrån i sydostlig riktning. Landskapet är sterilt och kargt. Vi följer dalen inåt. Claes Grundsten skriver med sedvanligt god karaktäristik om denna passage att den känns som "en blindgång till världens ände". Till höger och strax nedanför oss, vid Måskoestjåhkes fot, rinner en mindre jokk som längre ned ansluter sig till Viterskalsbäcken. Från berget och ned mot det strömmande vattnet breder ett vitt snöfält ut sig med vackert välvda former vid sin nedre kant. Den porlande bäcken har sin begynnelse uppe vid Norra Syterglaciären och från kartan vet vi att den stora ismassan ska ligga vid dalens slut någonstans längre upp i dimman.

     Utom synhåll, men bara en dryg kilometer norrut, på andra sidan det krön som vi nu har på vår vänstra sida, ligger Måskenoijveglaciären. Det isfältet och dess resliga front mot smältvattensjön hoppas jag få se under en vandring som jag planerar ska ta mig runt Norra Storfjället och dess glaciärer. Förhoppningsvis nästa sommar. Nu viker vi i stället av mer åt söder och snart framträder en mindre vattensamling ur dimman. Ytan ligger helt lugn och i det grunda vattnet syns stenar på en slät sandbotten. Fukten hänger i luften. Precis på andra sidan den lilla sjön är dimman som en ogenomtränglig vägg. Allting är tyst och fullkomligt stilla.

...som en ogenomtränglig vägg...

     Vi passerar till vänster om vattnet och inte långt därefter tar en stigning med blockmark vid. Den lilla bäcken har vi fortfarande till höger om oss. Vi befinner oss i molnen. Allt är insvept i en skiftande, ljusgrå slöja. Då vi har arbetat oss upp på ett litet krön, så ser vi någonting lysa klart vitt ett par tiotal meter framför oss. Vi har nått fram till den nedre kanten av Norra Syterglaciären. Bara ett par meter upp på isen ligger dimman som en mur och vi får överhuvudtaget ingen bild av det omgivande landskapet. På blockmarken precis nedanför glaciärkanten stannar vi och tar en kort rast. Vi tar av oss kängorna och luftar fötterna. Klädseln lättas lite då vandringen uppåt har gjort oss varma. Snart är vi redo att fortsätta.

     Nästan precis i samma stund som vi påbörjar den fortsatta vandringen, nu intill den vänstra kanten av isen, så driver de låga molnen undan och vi kan se ut över den mäktiga glaciären. Det sker så hastigt att det är som om någon har dragit undan en ridå. Synen är hänförande. Himlen täcks fortfarande av ett gråvitt molntäcke och en låg sol kämpar för att tränga igenom med sitt svaga ljus. En mörk bergvägg omsluter en vidsträckt ismassa som mäter omkring en kilometer tvärsöver. Berget är ett svart band mellan den is och den himmel som delar samma bleka färg. Känslan av att befinna sig i ett vilt och främmande land är stark.

...en låg sol kämpar för att tränga igenom med sitt svaga ljus...

     Vi vandrar uppåt på snön precis intill glaciären och då vi börjar komma i höjd med de övre partierna, så viker vi av rakt österut och tar oss upp på den blockstenssluttning som vi har haft på vår vänstra sida under stigningen längs iskanten. Nu kan vi blicka nedåt, ut över glaciären och de tunna molnsjok som driver över den. Det är en syn som man inte vill lämna utan att ge den tid att sjunka in.

     På de stora stenblocken tar vi oss sedan upp på brantens krön. Härigenom når vi sadelpasset mellan Morhtetjåhke (Muortetjåkke) och Norra Sytertoppen. Snö och is dominerar allt mer det ödsliga landskapet. Mot öster stupar passet ned mot Östra Syterglaciären, det vet vi av kartan, men av låglandet nedanför syns ingenting: vi står ovanför ett tjockt molntäcke som i den riktningen breder ut sig så långt vi kan se.

     Vid passet ansluter vi till den markerade led som från Syterstugan går över Morhtetjåhke och därefter vidare mot Norra Sytertoppen. Rödmålade stenar sticker upp ur snön och markerar vägen upp för den isiga branten. Den avslutande stigningen härifrån och upp till toppen är på ungefär trehundrameter höjdmeter. Vi följer i de frusna spåren av vandrare som tidigare har gått samma väg i snön. Ett vinande ljud hörs och ut över branten tätt ovanför oss kommer sekunden efter fem, sex ripor flygande. De viker i en östlig båge över passet som vi har lämnat nedanför oss. Jag och J-s. blir stående på den snötäckta sluttningen och följer med blicken deras flykt till dess att de försvinner utom synhåll vid Morhtetjåhkes övre partier.

...den avslutande stigningen...

      Stigningen är brant. Inledningsvis trampar vi uppåt i små korta stötar varvat med korta pauser. Sedan byter vi metod och nöter helt enkelt på i ett jämnt stadigt tempo utan avbrott hela vägen upp till toppen. Det är ansträngande, men eftersom luften är kylig och vinden tilltagande allteftersom vi kommer högre, så har vi ändå dragit på oss skaljackorna. Till slut börjar den steniga och isiga branten plana ut. Vi har kommit upp på Norra Sytertoppens översta parti. Mot väster skymmer bara enstaka, tunna molnslöjor sikten och vi kan blicka ned mot den punkt där Viterskalsstugan ligger och Syterbäcken kröker sig. Det är emellertid långt nedanför oss och byggnaderna går inte att utskilja. Fjälltopparna runt omkring oss är omgivna av drivande moln.

     Vi når toppröset och Västerbottens läns högsta punkt (1768 möh). Vid den nordöstra kanten stupar berget brant ned i dimman och sikten förlorar sig i svindel. Någonstans därnere, femhundra meter längre ned, ligger den lilla smältvattensjön framför Östra Syterglaciären och därifrån breder sluttningen mot låglandet ut sig österut. Här uppifrån kan man vid klart väder få en storslagen utsikt över landskapet. Nu har vi emellertid molnen under oss och bara emellanåt kan vi skymta något av landet österut. Ovanför oss täcks hela himlen av ett ännu tätare molntäcke och därunder driver sönderslitna molnsjok av varierande storlek. På andra sidan Syterskalet är de övre partierna av Södra Sytertoppen molninsvepta.

     Vi har tagit oss till en alpin värld långt från människor. Det blåser en ihållande vind som kyler. Ändå är det inte ett landskap som känns direkt avvisande. Vi är trygga i känslan av att vara i en situation som vi har kontroll över. Berget är kärvt, men inte ogästvänligt.

...en alpin värld långt från människor...

     Kroppstemperaturen sjunker snabbt då vi blir stillastående en stund på toppen. Jag har tagit av mig en vante för att fotografera och den oskyddade handen blir snabbt frusen. Snart börjar vi söka oss ned efter den led som löper västerut uppe på Sytertoppens rygg och sedan fortsätter snett ned längs med Måskoestjåhkes branta sydsida. Men innan vi når dit tänker vi ta en rast i toppstugan som vi vet ska lika i närheten. Vi börjar från toppen följa ledmarkeringarna nedåt på den steniga branten och snart träder en enkel byggnad fram ur molnen. Stugan ligger mitt i ett snöfläckigt, vidsträckt hav av stenar. Den har brant sluttande tak och de låga väggarna är täckta av staplad sten. På dörren hänger en snöskyffel. Frusna går vi in och sätter oss ned på de enkla britsarna.

      Vår andedräkt bildar en vit rök. Luften är kylig och rå. Jag blåser i mina kupade händer för att få tillbaka värmen i dem. Temperaturen är lika låg här inne som utomhus, inredningen är spartansk, men stugans väggar erbjuder ett uppskattat skydd för vinden. Vi tar båda fram långbyxorna till våra underställ och drar på oss dem. Sedan tar vi fram spritköket. En panna fylls med snö från stugknuten och vi sätter oss för att vänta på att det ska smälta och koka upp. Vatten som tinas av snö kallas på samiska sievtikjáhtje. Det berättar Yngve Ryd i sin oavbrutet fascinerande bok om den gamle renskötaren Johan Rassas kunskaper om snö. Det är den sortens lärdom som får oss att minnas vad det innebär att se världen.

     Medan vi sitter och väntar på att snön ska smälta, så blir vi överraskade av att plötsligt höra skratt utanför stugan. Vi som trott att vi kanske var ensamma på Norra Sytertoppen denna sena septemberdag ser förvånade på varandra. Jag öppnar dörren och tittar ut. Ute i det blåsiga gråstenslandskapet ser jag två personer, en man och en kvinna, komma vandrande. Det visar sig att de har följt Måskoestjåhkes sydsida upp på Sytertoppen övre partier, samma väg som vi tänker ta ned, och nu är på väg upp mot toppen något hundratal meter längre bort. Därifrån tänker de sedan följa leden över Morhtetjåhke ned mot Syterstugan. Jag bjuder in dem att dela stugans relativa värme, men de avböjer vänligt och vill omgående fortsätta mot toppen. De har en lång vandring framför sig. Klockan är strax efter tre och när jag ser dem försvinna, så tänker jag att det kommer att hinna bli sent innan de får vila ut nere vid Syterstugan. Till sist har vattnet koka upp. Jag och J-s. får i oss en värmande soppa tillsammans med några knäckebrödsmackor med mjukost.

     En stund senare lämnar vi toppstugan för att starta nedstigningen. Den första biten går vi västerut över den blockbeströdda toppryggens stenöken. Den kyliga vinden är frisk och luften är fylld med små, drivande snökristaller. Sikten är dålig. Efter ungefär en kilometers vandring i detta öde landskap, så kommer vi till den punkt där leden över de skrovliga stenarna börjar bryta av nedåt längs Morhtetjåhkes sydsida. Härifrån skråar och slingrar sig den vältrampade stigen nedåt på den branta bergsluttningen. I början är allting under våra fötter bara grå dimma. Av det nedanförliggande landskapet syns ingenting. Sedan börjar vi steg för steg tränga ned genom molnen. Som på ett fotopapper i framkallningsvätska tar konturer form. Syterskalet träder långsamt fram under oss.

...över den blockbeströdda toppryggens stenöken...

     Skönheten tar andan ur oss. Nu kommer också insikten om hur högt vi faktiskt befinner oss. Dalens botten ligger nästan en kilometer lägre än Norra Sytertoppens högsta punkt. Vita molnsjok jagar över landet och Syterbäcken blänker som vore den av silver. Dalgången lyser i höstfärger och på andra sidan reser sig Södra Sytertoppens brant vars översta partier försvinner upp i molnen. Länge blir vi stående och betraktar det oskattbart vackra landskap som ligger långt nedanför oss.

...och Syterbäcken blänker som vore den av silver...

     Blockbranten som vi skråar västerut på sluttar brant ned mot dalen. Tusen och åter tusen stenblock är staplade tätt på varandra över allt omkring oss. Stundtals känns tyngden av alla dessa stenar ovanför oss nästan hotfull. Medan vi tar oss nedåt i detta märkliga landskap, så tycker vi oss höra någon ropa nerifrån dalen. Vi stannar och spanar mot Kungsleden långt där nere. Kikaren åker fram och vi söker av stigen. J-s. har skapare blick än mig och får till sist syn på dem. En liten grupp vandrare har gjort rast utmed Kungsleden. Antagligen har de uppmärksammat vår nedstigning - J-s. orangea vindjacka syns på långt håll - och ropat åt oss. Det är dock omöjligt att höra någonting urskiljbart på detta avstånd och om vinden inte ligger på åt rätt håll så hörs överhuvudtaget ingenting alls. Snart kan vi genom kikaren se att sällskapet därnere som små prickar fortsätter västerut mot Viterskalsstugan. Vi tar oss vidare nedåt.

     En kort stund därefter hörs ett annat svagt ljud komma drivande med vinden nedifrån dalen. Återigen stannar vi och spejar nedåt. Det låter som en skälla. Långt nere i dalgången kan vi mycket riktigt se en flock renar röra sig. Den består uppskattningsvis av ett trettiotal djur. Sannolikt har de oroats av vandrarna därnere och kommit i rörelse. Vi kan se hur flocken vadar över till Syterbäckens norra sida och försvinner västrut.

     Vi tar oss successivt nedåt. Slutligen når vi foten av Måskoestjåhke. Därifrån har vi inte långt till tältet. Då vi nått fram till Viterskalsbäcken, som vi sedan följer upp mot lägret, så ser vi renar vid Måskoestjåhkes västbrant. Antagligen är det samma flock som vi under nedfärden såg korsa Syterbäcken. De har sökt sig upp i Viterskalet för natten.

     Klockan är runt halv sju då vi kommer fram till lägret. Skymningen närmar sig och då vi en stund senare äter middag, så har mörkret hunnit sänka sig. Luften är kylig, men måltiden värmer. Vi diskuterar morgondagen. Vår ursprungliga plan har varit att under dessa dagar eventuellt även bestiga den södra av Sytertopparna. Nu har vi börjat känna viss tveksamhet inför detta. För det första så är vi inte särdeles lockade av att redan i morgon bitti starta mot ännu en lång toppvandring i kyla och dålig sikt. För det andra, och väsentligare, så har vi insett att vi med en bestigning av även Södra Sytertoppen kommer att få en mycket stressig avslutning på denna vandring. På söndag kväll måste vi vara tillbaka i Skellefteå och innan dess har vi också tänkt hinna med ett stopp vid Aatoklimpoe. Gemensamt beslutar vi oss därför för att avstå den södra toppen. Det får bli en annan gång. I stället bestämmer vi oss för att i morgon vandra över Daalåejvie (Dalåive) ned till bilen och sedan förlägga vår sista övernattning till Aatoklimpoes omgivningar.

     Vi borstar tänderna nere vid bäcken. Jag vågar nu slutligen konstatera att jag hela denna dag inte har känt av några som helst problem med det knä som har besvärat mig under sommarens föregående vandringar. Inflammationen verkar ha läkt ut helt och det är en lättnad. Nöjda efter en dag fylld med intryck, så kryper vi ned i sovsäckarna. Jag litar nu på att min säck klarar nattkylan och avstår därför alla extraplagg. Hela natten har jag det behagligt varmt och sover gott.

 

Lördag 20 september. Viterskalet - Daalåejvie - Blå Vägen.

Molnen är låga och driver ovanför oss. Vi sätter igång med morgonbestyren. Frukosten ska tillagas och tältet packas ihop. På en sluttning ovanför bäcken, en bit in i det molnfyllda Viterskalet, syns två betande renar. De håller oss och våra förehavanden under uppsikt. Gröten har precis börjat koka upp då ljuspelare från den uppstigande solen bryter genom molnen och skjuter från öster rakt in genom Syterskalet. En kort stund träffar det varma ljuset sluttningen framför Viterskalsstugan i den andra änden av dalgången. För att bättre kunna se fenomenet sätter vi springande av mot de yttre delarna av Viterskalet. Bara en kort stund senare så är det hela över: molnen sluter sig åter och ljuspelarna slocknar.

     Då vi efter några minuter kommer tillbaka till lägret, så finner vi gröten vara precis färdig. Även denna morgon kunde vi ha varit bättre organiserade. För att vara effektiv bör man ordna morgonbestyren på så sätt att den ena av två genast efter uppstigning börjar ordna med frukosten. Under tiden packar den andre ihop sina saker och gör i ordning sin ryggsäck. Efter att man har ätit så tar denne sedan hand om disken, medan den andre packar ihop sin utrustning. Sedan återstår bara att fälla tältet och ge sig av.

     Men, som sagt, så disciplinerade är vi inte på denna vandring. Vi är båda med vid frukosttillagningen och var och en diskar sedan sina egna matkärl. Därefter står en av oss utanför tältet och väntar när den andre packar ihop liggunderlag och sovsäck. Med denna tämligen improviserade metod tar morgonens sysslor onödigt mycket tid i anspråk. Den här dagen blir starten därtill ytterligare fördröjd av en liten incident nere vid bäcken.

     Då jag är på väg ned till vattnet för att diska, så är jag oaktsam och slinter på en fuktig sten. Under de famlande steg som jag tvingas ta för att återfå balansen, så hamnar min ena kängas skaft under vattenytan. Det är bara ett snabbt kliv i vattnet intill strandkanten innan jag studsar upp, men ändå känner jag hur kallt vatten hinner forsa in. Jag tvingas konstatera att dagen kommer att behöva inledas med ett ombyte av strumpor. Under min tafatta balansakt så flyger dessutom delar av disken som jag bär på högt upp i luften för att sedan landa kringspridd lite överallt omkring mig. Då jag har återfått fotfästet och kan överblicka läget, så finner jag att en kastrull och min kombinerade sked och matkniv nu ligger på bäckens botten. Jag kavlar upp ärmen så långt det bara går och stående på en sten lyckas jag fiska upp kastrullen. Besticket erbjuder emellertid större problem. Det ligger en bit ut på halvmeterdjupt strömmande vatten. Det är bara en liten plastbit som jag helst skulle vilja lämna där den ligger, men då skulle jag resten av vandringen stå inför problemet att inte ha någonting att äta med. Jag tvingas motvilligt ta av mig kängor, strumpor och byxor, innan jag kan kliva ut i det iskalla vattnet och sträcka mig ned för att fiska upp det gäckande besticket. Under tiden som jag genomför dessa manövrar står J-s. bredvid och ser roat på.

     Klockan hinner bli strax innan tio innan vi lämnar Viterskalet och de drivande molnsjoken vid Måskoestjåhkes fot. Nedanför lägerplatsen korsar vi utan problem jokken och på sluttningen ovanför Syterbäcken startar vi sedan vandringen västerut. Hela Södra Sytertoppens långa, snötäckta rygg är insvept i hastigt drivande moln och tanken på den branta uppstigningen som sedan skulle ha följts av en totalt sex kilometer lång vandring fram och tillbaka på blockmarken där uppe, i kylig vind och minimal sikt, får oss att känna oss tämligen nöjda med beslutet att välja bort toppbestigningen.

...Södra Sytertoppen är insvept i hastigt drivande moln...

     Till höger om oss ser vi ett par renar vid Dåloetjåhkes fot och över samma berg skymtar en svag regnbåge. Vi passerar, i höjd sett, en bit ovanför Viterskalsstugan. Intill byggnaderna på andra sidan den breda bäcken står en helikopter med slokande rotorblad. Det är säsongens näst sista dag. I övermorgon kommer stugan att vara stängd.

     Bakom oss slår solen plötsligt igenom molntäcket över Syterskalet. Synen är överväldigande vacker. Syterbäcken slingrar sig bort genom den djupa u-dalens roströda färger. Molnen täcker de kringliggande bergstopparna. Och snett över allt detta bryter nu ett fantastiskt ljus.

...och snett över allt detta bryter nu ett fantastiskt ljus...

     Vi fortsätter västerut ovanför Syterbäcken ungefär två kilometer innan vi viker av norrut upp för den branta sluttningen mot Klovnjebaektie (Klövnebakte). Då vi når krönet sydväst om den sjö som är belägen i glaciärnischen nedanför denna topp, så stannar vi och tar en rast. Grå moln vandrar precis i höjd med de omgivande krönen.

...grå moln vandrar precis i höjd med de omgivande krönen...

     Sedan återstår bara den sista biten upp mot Daalåejvie. Vi passerar först över en kort sträcka blockmark, men därefter blir terrängen lättvandrad. Daalåeijve betyder ensamma huvudet och framför oss reser sig bergets hjässa. Då vi börjar närma oss den avslutande stigningen, så blickar vi bakåt och ser för första gången på tre dagar molnen tillfälligt lätta över Norra Sytertoppens övre delar.

     Vi når upp till Daalåejvies högsta punkt (1325 möh). Luften är klar och det blåser ganska friskt. Österut ser vi rakt genom Syterskalet. Molnen ligger åter som ett tättslutande lock över de båda Sytertopparna och dalen däremellan. Rakt söderut skymtar vi Hemavans stugbebyggelse och det intilliggande raka streck som är landningsbanan för flyget. I motsatt riktning, norrut, ser vi delar av Över-Umans blå vatten. Nedanför oss, västerut, ligger Umeälvens dalstråk och på andra dalsidan reser sig Artfjället. En del låga skyar ligger över dess platå, men där ovan höjer sig en blå himmel med sköra cirrusmoln. Från det skyddade Praahkoevaajja mellan Skreaberget och Praahkoetjåhke forsar Praahkoejohkes vatten ned mot Umeälven. En av de vandringar som jag har skissat på inför nästa sommar hoppas jag ska ta mig ned den vägen. Höstprakten lyser omkring oss. Vi sätter oss ned i hjälpligt vindskydd bakom toppröset och äter några knäckebrödsmackor. Vi är hungriga och ser fram emot att värma en ordentlig lunch, men eftersom vi här uppe inte har något vatten, så måste vi först ta oss nedåt.

...på andra dalsidan reser sig Artfjället...

     Den första biten ned från Daalåeijvie är brant, men snart flackar sluttningen ut betydligt och vi fortsätter i god takt mot trädgränsen. Från Hemavan och Klippen är berget ett populärt vandringsmål och leden är väl upptrampad. Inte heller idag känner jag av några problem med knäet. Kroppen känns i utmärkt form under hela denna fjällvistelse. Då vi efter en stunds vandring nedåt ser en fjällbäck en bit från stigen, så söker vi oss ditåt för att göra en emotsedd lunchrast. Vattnet faller vackert över en liten avsats. Här stannar vi och fyller vi våra tomma fältflaskor. Vi kokar upp soppa och njuter av den efterlängtade maten.

     Snart kommer vi att vara nere vid vägen. Nu återstår bara en kort sträcka ned genom björkskogens lysande höstfärger. Men därefter ska ytterligare en etapp, den till Aatoklimpoe, klaras av denna dag. Från Klippen ska vi vandra längs Blå Vägen till den väntande bilen. Där kommer vi att vara vid fyratiden och sedan har vi ungefär en timmes resväg till Atostugan. Efter detta återstår slutligen vandringen upp till den sägenomspunna klippan vid vars fot vi tänker spendera natten.

     När vi nu står på kalfjället ovanför Klippen och blickar ut över landskapet mot sydväst, så kan vi långt där borta ana det heliga bergets karaktäristiska profil mot de ljusa molnen vid horisonten. Där ska vi vara innan mörkret faller.


Niklas Åkerlund

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-03-20 16:01   shalin
Efter att förra sommaren utforskat delar av de södra delarna av massivet så sitter jag och planerar sommarens tur till norra delarna. Har tänkt mig en liknande tur som er, men att från viterskalet leta mig norrut mot måskonåiveglaciären och den norra sidan av Skraahpetjåhke för att sedan vandra österut mot syterstugan och avsluta det hela med norra sytertoppen tillbaka mot hemavan.
 
2009-03-24 18:45   Olander
Trevlig artikel. Fina bilder och "hemtrevligt" med gamla kartor/bilder. En känsla av att författaren till denna artikel är påläst, betryggande!
 
2009-04-06 10:44   LRC
Det där ljuset över/i Syterskalet känner jag väl igen! Det kanske är en naturlig del av platsen?
 
2010-05-11 22:10   niklaz
Betygsätt gärna: 4
Väldgt trevlig berättelse! Jag hann inte lusläsa men ska göra det snart. Hoppas ta mig till de trakterna snart igen. Jagade ripa i området förra året.
 
2015-04-06 12:11   Håkan Friberg
Tack för en lockande beskrivning av detta område som lockar mig allt mer. Kanske redan i sommar...?
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!