Mannen som sett det vi andra inte har sett

Vad är det egentligen vi söker när vi ger oss ut på vandring?

Frågan kan tyckas enkel, men ju längre man funderar över den desto svårare blir svaret. Vandrar vi bara planlöst genom fjällvärlden, som lydiga följeslagare till kartor, guideböcker och andras rekommendationer? Är målet att bocka av ännu en led, ännu en topp eller ännu en stuga, eller söker vi egentligen något helt annat? Något som inte låter sig beskrivas med höjdkurvor, kilometer eller kartblad.

Kanske bär vi alla på en önskan att få se något vi aldrig tidigare sett. Inte bara en ny plats, utan en plats som förändrar vårt sätt att se världen. Begäret – om man nu kan kalla denna längtan för ett begär – handlar kanske inte om att erövra ett berg utan om att för ett ögonblick få blicka ut över något som känns fullständigt okänt. Något som ingen berättat om och som inga fotografier riktigt lyckats återge. En utsikt som inte bara öppnar landskapet, utan också öppnar oss själva.

Det märkliga är att det faktiskt finns människor som tycks ha varit där.

Inte därför att de vandrat längre än andra eller bestigit fler toppar, utan därför att de återvänder med berättelser och fotografier som får oss andra att stanna upp. Bilder som visar ett landskap vi trodde oss känna men som plötsligt framträder som något helt annat.

Här på ’Utsidan’ finns en sådan människa: Hans Nydahl.

Han har vandrat i en del av Sverige som för de flesta av oss fortfarande är ett tomrum på kartan. Västra Padjelanta, den del av nationalparken som vetter mot Norge och Rago. Ett område dit få söker sig och ännu färre lär känna. För många fjällvandrare är det ett namn, för några ett avlägset mål, men för de flesta förblir det en vit fläck i föreställningsvärlden.

Det är kanske just därför hans fotografier berör mig så starkt.

När jag ser dem upplever jag något märkligt. Landskapen känns omedelbart bekanta. Fjäll, jokkar, stenfält och dalgångar – allt består av samma element som i resten av den skandinaviska fjällvärlden. Ändå är det som om bilderna visar något jag aldrig tidigare sett. De känns på samma gång självklara och overkliga, som om de kommit ur en dröm snarare än från en plats som faktiskt finns.

Naturligtvis beror en del av detta på Hans skicklighet som fotograf. Han behärskar ljuset, kompositionen och ögonblicket med en säkerhet som få gör. Men jag tror inte att det är hela förklaringen.

Det är något annat som händer.

Jag drabbas av en känsla av att någon annan har sett något som jag själv ännu inte sett. Inte bara ett landskap, utan en dimension av landskapet som tidigare varit dold för mig. Det är en märklig upplevelse, nästan svår att sätta ord på. Man känner igen bergen, himlen och vattnet, men samtidigt anar man att fotografen har befunnit sig på en plats dit ens egen blick ännu inte nått.

Den känslan tror jag är djupt mänsklig.

Redan som barn ställer vi samma frågor. Vad finns bakom nästa kulle? Vad finns på andra sidan skogen? Vad finns bortom horisonten? När vi blir äldre förändras frågorna, men inte själva drivkraften. Vi riktar blicken mot stjärnhimlen och undrar vad som finns utanför universum. Vi bestiger berg för att få se utsikten från toppen. Vi fortsätter att söka därför att vi anar att världen alltid är större än det vi redan känner till.

Det är också därför vissa fotografier får oss att tappa hakan och spontant utbrista: "Åh, fan... jag hade ingen aning om att det här fanns." Men vad är det egentligen vi reagerar på? Är det platsen?

Eller, är det insikten om att en annan människa har sett något som vi själva ännu inte förmått se?

Tältplats  här Vielgisbakte 2001 på hyllan ovanför Vastenjaure. Det är här man anar det enormt vidsträckta landskapet.

Den där känslan av att någon annan sett något som jag själv inte sett har följt människan långt utanför fjällvärlden. Den handlar egentligen inte om geografi. Den handlar om kunskap. Om den märkliga erfarenheten att ana att det finns en verklighet som ligger precis utanför det egna seendet.

Det finns en liten bok som få människor läser i dag men som fortfarande hör till de mest fascinerande filosofiska berättelser som skrivits. Edwin Abbotts ’Flatland’, eller Plattlandet, är till formen en saga om geometri, men i själva verket handlar den om människans oförmåga att förstå det som ligger bortom hennes egen erfarenhet.

Berättelsens huvudperson lever i en strikt tvådimensionell värld. Han är en kvadrat bland andra geometriska figurer, fullständigt övertygad om att hans värld utgör hela verkligheten. En dag förs han plötsligt in i en tredimensionell värld. För första gången upplever han något som hans eget språk, hans egen logik och hela hans föreställningsvärld saknar ord för.

När han återvänder försöker han beskriva vad han varit med om. Han ritar. Han förklarar. Han argumenterar. Men ingenting hjälper.

Hans landsmän saknar inte intelligens. De saknar erfarenheten. Därför blir hans berättelse obegriplig. Till slut betraktas han inte bara som en lögnare utan som en farlig kättare och fängslas.

Det är en märklig berättelse, därför att den säger något om oss själva.

Hur skulle vi reagera om någon kom tillbaka och berättade om en värld som inte bara var annorlunda utan rikare än den vi själva känner? Skulle vi tro honom? Eller skulle vi, precis som invånarna i Flatland, avfärda honom därför att hans erfarenhet inte ryms inom vår egen?

Själv tror jag att just den mekanismen är djupt mänsklig.

När vi ser Hans Nydahls fotografier är det kanske inte landskapet i sig som förvånar oss. Det är tanken att någon faktiskt har varit där och sett detta med egna ögon. Plötsligt uppstår den där märkliga känslan av att verkligheten är större än den bild vi själva burit med oss. Fotografierna blir därför inte bara dokumentation av en plats. De blir vittnesmål från en värld vi ännu inte besökt.

Det är också därför riktigt stora fotografier väcker en annan känsla än vanliga vykortsbilder av fjällen

De visar inte bara ett motiv. De visar en uppenbarelse. Som överbryggar avståndet mellan det vi ser och det vi undermedvetet önskar att vi får se.

 Jag har på något egendomligt vis lyckats fly staden och befinner mig på fjället Stipok  år 2007 ,ungefär. Sarektoppar i bakgrunden med Lanjektjålkkå till höger, trots att det här inte är en speciellt hög höjd är utsikten enormt vidsträckt.

En döende man (Paul) försöker deperat klösa sig blodig ut från: Död, Sorg och Stad.

Slutet från ”Die Tote Stadt” Opera av E. Korngold.  Bild: privat ägo- Stockholmsoperan 1996.

Vi känner omedelbart igen landskapet, men samtidigt känner vi inte igen det alls. Bergen är fortfarande berg, himlen fortfarande himmel och stenarna fortfarande stenar. Ändå verkar allting bära på en intensitet som vi själva aldrig tidigare upplevt. Färgerna känns djupare, ljuset klarare och avstånden större. Som betraktare står man nästan handfallen och frågar sig: Hur är det möjligt att detta finns utan att jag haft en aning om det?

Det är kanske just där min berättelse här egentligen börjar. För frågan handlar inte längre om fjäll.

Den handlar om människans uråldriga nyfikenhet. Om viljan att ständigt ta ett steg längre, att se bortom nästa bergsrygg, att blicka ut över nästa dalgång eller att ställa den fråga som följt oss sedan vi började lyfta blicken mot stjärnhimlen: Vad finns bortom horisonten?

Den frågan har drivit upptäcktsresande över oceaner, astronomer mot universums yttersta gränser och fjällvandrare upp på toppar där utsikten ibland visar sig vara större än själva berget.

Men kanske är det inte landskapet vi söker. Kanske söker vi den sällsynta upplevelsen av att världen plötsligt visar sig större än vi trodde att den var.

Och kanske är det just därför vissa människor blir så viktiga för oss. Inte därför att de berättar om det okända. Utan därför att de visar oss att det okända faktiskt existerar.

 Den där känslan av att stå inför något okänt är inte förbehållen fjällvärlden.

Jag har burit den med mig även i ett helt annat landskap. Under många år arbetade jag som polis och kriminaltekniker. Märkligt nog påminner den erfarenheten ibland om den känsla som infinner sig när man står inför ett okänt fjällmassiv eller betraktar ett fotografi från en plats man aldrig tidigare besökt. Det kan låta som en orimlig jämförelse. Den ena världen handlar om naturens skönhet, den andra om människans mörker. Ändå finns det ett gemensamt drag.

Det handlar om förväntan.

När jag kom till en brottsplats med kamera i låda över axeln. fanns där alltid en spänd förväntan, men nästan aldrig någon rädsla. Man är inte rädd för att själv komma till skada. Man är inte heller rädd för tragedin i sig. Tragedin vet man redan finns där. Den möter en i de anhörigas blickar, i tystnaden som lagt sig över ett hem eller i den tomhet som plötsligt fyller ett rum där ett liv nyss tagit slut.

Det okända ligger någon annanstans. Det man inte vet är hur tragedin kommer att uppenbara sig.

I vilken gestalt den träder fram. Vilken berättelse den bär på.

Varje brottsplats är som ett slutet rum där någon redan känner svaret, men där alla andra fortfarande famlar i mörker. Det första man gör är därför inte att söka efter bevis. Man försöker lära sig att se.

Man går långsamt. Man låter blicken vandra.

Ett glas på köksbordet. En stol som står några centimeter fel. En tavla som hänger en aning snett. Ett nästan osynligt blodstänk på en dörrkarm. Varje detalj kan vara betydelselös. Varje detalj kan också vara den nyckel som öppnar hela berättelsen.

Det är en märklig form av seende. Man tittar inte bara på föremål. Man försöker förstå deras inbördes relationer. Rummet börjar långsamt tala. Föremålen får en historia. Det som först såg slumpmässigt ut visar sig kanske vara högst medvetet, medan det som verkade viktigt plötsligt mister all betydelse.

Under dessa första minuter händer något märkligt med medvetandet. För ett ögonblick undrar man om den här platsen kommer att säga något nytt om människan. Om hennes förmåga till kärlek, vrede eller ånger. Om hennes likgiltighet. Om det som ligger framför mig bara är ännu en enskild tragedi eller om det också berättar något om den tid vi lever i.

Kanske är det ett förebud om ett samhälle som långsamt förlorat sin förmåga till empati. Kanske är det bara ännu en påminnelse om att ondskan sällan ser ut som vi föreställer oss. Kanske säger platsen ingenting alls.

Alla dessa tankar hinner passera under några få sekunder.

Sedan försvinner de. Arbetet tar över. Kameran lyfts. Dokumentationen börjar.

Men just dessa flyktiga ögonblick har alltid fascinerat mig. Där finns samma väntan som inför ett okänt landskap. Samma känsla av att något ännu inte avslöjat sig. Samma övertygelse om att verkligheten döljer mer än den först visar.

Det är därför jag tror att kriminalteknikerns blick och fotografens blick i grunden har mer gemensamt än man först kan tro. Ingen av dem nöjer sig med det uppenbara. Båda söker det som ännu inte blivit synligt.

Fotografen väntar på det ögonblick då ljuset plötsligt öppnar landskapet och gör det till något annat än det nyss var. Kriminalteknikern väntar på det ögonblick då en till synes obetydlig detalj plötsligt förändrar förståelsen av allt som hänt.

I båda fallen handlar det om samma sak. Att se det andra ännu inte har sett.

Kanske är det därför vissa människor återvänder från sina erfarenheter med en känsla av ensamhet. Inte därför att de saknar ord, utan därför att de vet att det de sett inte utan vidare låter sig överföras till någon annan. Erfarenheten måste nästan upplevas för att bli begriplig.

Det är just där fotografiet får sin märkliga betydelse.

Om Flatland handlar om människan som återvänder från en verklighet ingen annan kan förstå, finns det en annan berättelse som närmar sig samma fråga från motsatt håll. Den handlar inte om någon som kommer tillbaka. Den handlar om någon som väljer att stanna kvar.

Det är den gamla kinesiska legenden om Wu Daozi, en av Tangdynastins mest berömda målare och av många betraktad som själva målarkonstens helgon.

Historien är enkel, men den har följt människor i mer än tusen år.

Kejsaren Xuanzong hade beställt en stor väggmålning till sitt palats. Wu Daozi arbetade i veckor bakom tunga draperier. Ingen fick se verket innan det var färdigt, inte ens kejsaren själv. Först när målningen var fullbordad drogs tygerna undan.

Kejsaren lär ha tappat andan.

Framför honom bredde ett landskap ut sig som tycktes leva sitt eget liv. Höga berg reste sig mot himlen. Djupa skogar öppnade sig mellan klipporna. Vattenfall kastade sig utför bergssidorna och dimslöjor drev långsamt genom dalarna. Små stigar slingrade sig mot horisonten, som om de väntade på den som vågade följa dem.

Kejsaren stod länge tyst och betraktade målningen.

Då pekade Wu Daozi mot en grotta vid foten av ett berg.

– Där inne, sade han, bor en ande.

Han klappade händerna.

I samma ögonblick öppnade sig grottans port.

Wu Daozi vände sig mot kejsaren och log.

– Grottans inre är vackrare än ord kan beskriva. Låt mig visa vägen.

Sedan tog han ett steg framåt och gick rakt in i sin egen målning.

Grottan slöt sig bakom honom.

Kejsaren stod orörlig. Innan han hunnit ropa bleknade färgerna på väggen. Bergen försvann. Skogen upplöstes. Vattenfallen tystnade. Inom några ögonblick återstod bara en tom, vit vägg.

Wu Daozi sågs aldrig mer.

Naturligtvis är det en saga.

Men som alla stora sagor handlar den om något som känns sant.

Kejsaren kan betrakta målningen.

Han kan beundra den.

Han kan till och med äga den.

Men han kan aldrig stiga in i den.

Målaren däremot har upphört att vara betraktare. Han har blivit en del av den värld han skapat. Därför finns det heller ingen väg tillbaka. Den som en gång sett världen på det sättet kan aldrig återvända helt och hållet till den gamla.

Jag har ofta tänkt på den berättelsen när jag sett Hans Nydahls fotografier.

Inte därför att jag tror att han försvinner in i sina landskap, utan därför att jag ibland undrar om han vistas där på ett annat sätt än vi andra. Som om han inte bara fotograferar fjällen utan för en stund lever i dem. Som om landskapet långsamt öppnar sig för honom därför att han har tålamodet att stanna kvar tills det gör det.

Kanske är det också därför riktigt stora naturfotografier känns annorlunda än vanliga bilder.

De visar oss inte bara ett motiv. De bjuder in oss.

De står där som den där öppna grottan i Wu Daozis målning och i att det finns en värld bakom den värld vi redan känner. Frågan är bara om vi vågar gå in?!

Eller om vi, liksom kejsaren, nöjer oss med att stå kvar utanför och beundra det vi aldrig riktigt kommer att förstå.

Det är här jag tror att konsten och fotografiet får sin djupaste mening.

De försöker inte bara avbilda världen.

De försöker öppna en dörr. En dörr till ett sätt att se som annars hade förblivit dolt. Och kanske är det just därför vissa bilder aldrig lämnar oss. Inte därför att de visar något ovanligt.

Utan därför att de får oss att ana att verkligheten alltid är större än den vi själva förmår se.

Skogvaktaren: Det inåtriktade seendet. ©Hans Nydahl

Glaciären vid Ålmåjjiegna, Sulitelnafjällen i bakgrunden:Det utåtriktade seendet © Hans Nydahl

Efter en tid började jag fundera över vad det egentligen är som händer när någon återvänder från en plats eller en erfarenhet som andra aldrig själva upplevt. Varför är det så svårt att berätta? Varför räcker inte orden?
Och varför möts den som försöker beskriva det ovanliga så ofta av misstro eller oförståelse?

Jag tror att svaret ligger djupare än vi först anar. Människan bär på en märklig längtan att då och då få lämna det invanda. Inte därför att hon är missnöjd med sitt liv, utan därför att vardagen långsamt filtrerar verkligheten. Vi lär oss att sortera bort intryck för att kunna fungera. Träden blir bara träd, himlen bara himmel och fjällen ännu en rad berg på kartan. Det praktiska livet kräver den sortens förenkling.

Men ibland händer något. Slöjan tycks dras undan. Världen förändras inte, men vårt sätt att uppleva den gör det.

Jag tror att de flesta människor någon gång varit med om ett sådant ögonblick, även om det bara varat några sekunder. För en del sker det i naturen, för andra i konsten, i musiken eller i mötet med en annan människa. Plötsligt känns världen märkligt närvarande. Färgerna tycks djupare. Ljuset klarare. Tystnaden rikare. Man upplever inte att man kommit till en annan värld. Man upplever att man för första gången ser den värld man hela tiden levt i.

Det märkliga är att människor från helt olika kulturer beskriver nästan samma erfarenhet.

Mystiker talar om ögonblick då verkligheten öppnar sig och allt tycks genomlyst av ett inre ljus.

Människor som varit nära döden berättar ofta om landskap vars färger förefaller omöjliga att återge med jordiska ord, om ett grönare gräs och en blåare himmel än de någonsin tidigare sett.

Även psykologin erbjuder en möjlig förklaring. Barnet ser världen innan den blivit vardag. Innan varje föremål fått sitt namn och därmed också förlorat en del av sitt mysterium. Kanske är det därför barns blick ibland tycks rikare än vår egen. Gemensamt för alla dessa berättelser är att de inte handlar om en annan verklighet.

De handlar om en annan närvaro. Men så snart man försöker berätta börjar svårigheterna.

Språket är ett märkligt redskap. Det är utmärkt för att beskriva det vi redan känner till, men nästan hjälplöst inför det vi aldrig tidigare upplevt. Säger jag att himlen var blå hör den som lyssnar bara sin egen föreställning om en blå himmel. Säger jag att gräset var grönare tänker han på en särskilt vacker sommardag.

Orden pekar mot erfarenheten, men de kan aldrig ersätta den.

Kanske är det därför människan så ofta avfärdar den som berättar om något som ligger utanför den egna erfarenheten. Inte därför att berättelsen är osann. Utan därför att den är obekväm.

Om jag accepterar att någon annan sett världen på ett sätt som jag själv aldrig gjort, måste jag samtidigt acceptera att min egen bild av verkligheten är ofullständig. Det är betydligt lättare att säga att fotografiet är överdrivet, att berättelsen är romantiserad eller att upplevelsen bara var en illusion.

Därför tänker jag ibland att fotografens uppgift är betydligt större än att ta vackra bilder. Han försöker överbrygga ett avstånd som egentligen inte går att överbrygga. Han vet att orden inte räcker. Därför fotograferar han.

Inte för att bevisa att platsen finns – den finns ju redan – utan för att ge oss andra en möjlighet att ana det han själv såg. Fotografiet blir en bro mellan två erfarenheter.

Inte en fullständig bro, kanske bara några brädor över en djup ravin, men tillräckligt för att vi för ett ögonblick ska stanna upp och tänka: "Tänk om världen verkligen ser ut så där."

Det är kanske just där konstens djupaste uppgift finns. Inte att förklara världen. Inte ens att avbilda den. Utan att öppna en springa genom vilken vi för ett ögonblick kan ana att verkligheten är rikare än vi tidigare trott. Till sist återstår ändå en fråga som jag aldrig lyckats besvara.

Den har följt mig varje gång jag sett Hans Nydahls fotografier från västra Padjelanta. Den har följt mig när jag läst om kvadraten i Flatland, när jag tänkt på Wu Daozi som steg in i sin målning och aldrig kom tillbaka, och den har följt mig många gånger när jag lämnat en brottsplats där verkligheten långsamt börjat avslöja sig genom detaljer som ingen annan ännu lagt märke till.

Frågan är egentligen lika enkel som den är omöjlig.

Ser vi verkligen samma värld?

Jag menar inte om vi står på samma plats eller om våra ögon registrerar samma berg, samma sjö eller samma kvällsljus. Det gör de naturligtvis.

Jag menar något betydligt svårare. Ser Hans samma landskap som jag skulle ha sett om vi stått bredvid varandra?

Eller ser han något som jag aldrig kommer att kunna se, hur länge jag än stannar kvar på samma plats? Det är en fråga som kanske aldrig går att besvara.

Ingen människa kan stiga in i en annan människas medvetande. Ingen av oss vet om den blå himmel jag ser är densamma som den du ser. Vi har kommit överens om namnen på färgerna, men inte om upplevelsen av dem. Vi lever sida vid sida, men var och en av oss bär på ett eget inre landskap dit ingen annan har tillträde.

Kanske är det just därför vissa fotografier griper tag i oss. Inte därför att de visar något märkvärdigt.

Utan därför att de väcker en misstanke. En misstanke om att fotografen faktiskt såg något som vi själva inte såg.

Inte därför att platsen var annorlunda. Utan därför att hans blick var det. Och då kommer nästa fråga.

Är det egentligen fotografen som ser mer än vi andra? Eller är det vi som genom hans bilder börjar se något som alltid funnits där?

Jag vet inte.

Kanske är det just därför jag aldrig tröttnar på de där fotografierna. De ger mig inga svar. De gör mig bara mer nyfiken.

De påminner mig om att världen kanske inte alls är så färdigupptäckt som vi gärna vill tro. Att det fortfarande finns dalar, ljus, skuggor och ögonblick som ingen ännu riktigt har sett. Inte därför att de ligger långt bort, utan därför att de kräver en blick som de flesta av oss bara ibland förmår använda.

Det är kanske därför vi fortsätter att vandra. Inte för att komma fram till en plats som ingen tidigare besökt. Inte ens för att bestiga ännu en topp.

Utan därför att vi bär på en stilla förhoppning om att världen, just den här gången, ska visa sig på ett sätt som vi aldrig tidigare upplevt.

Kanske är det också därför vi fortsätter att fotografera. Inte för att samla bilder.

Utan därför att vi hoppas kunna bevara ett ögonblick då verkligheten för ett kort ögonblick öppnade slutet. Om vi sedan lyckas med det vet jag inte. Kanske är fotografiet alltid otillräckligt. Kanske är språket också det.

Kanske går det helt enkelt inte att överföra den sortens upplevelser från en människa till en annan. Men vi fortsätter ändå att försöka. Och kanske är det just i det försöket som både konsten, fotografiet och vandringen får sin djupaste mening. Jag tänker ibland att det egentligen inte är Hans Nydahl jag avundas.

Det är hans blick. För någonstans anar jag att han inte bara har vandrat i ett annat landskap än jag.

Han har dessutom sett det på ett annat sätt.

Och kanske är det den svåraste insikten av alla. Att världen inte nödvändigtvis blir större av att vi reser längre. Den blir större först den dag vi lär oss att se.

länk nedan här:  https://hansnydahl.com

och: https://www.utsidan.se/blogs/trolldalen/index.htm