Vi hade tältat första natten på Áhkkáterrassen, efter en eftermiddagsvandring upp från båten i Änonjálmme. En fin liten tältplats bland björkar, som Gunder, min färdkamrat sedan många år, kände till sedan tidigare. Dag två blev kort av olika skäl, stopp i ösregn redan i höjd med Sjnjuvtjudisjávrásj. Tredje dagen också i regn mestadels, och nu stod vi alltså här strax öster om gränsen mellan Stora Sjöfallet och Sarek vid detta mjölkiga vatten - tänk Semper torrmjölk - som forsade fram mellan stora stenar.

Han skojar, ska vi vada här? Tänkte jag. Nu?

Ända sedan jag blev fjällvandrare för tio år sedan, då 50++, har varje sommar eventuella vad på den kommande turen ingett mig tvivel och lätt oro. Med åren har jag lärt mig att våga och bemästra även utmanande övergångar, och endast en gång upplevt att behöva avstå (inför glaciärjåkken från Stourrajiegna, Sulitelma). I år blev det återigen ett grumligt glaciärvatten, Souttasjjåhkå/Sjnjuvtjudisjåhkå, som gjorde att våra planer fick ändras.

Där och då på eftermiddagen - den 11 augusti 2021 - bestämde vi att hämta kraft över natten. Vi var trötta, mina kängor var dyngsura och humöret inte på topp, så det var ett lätt beslut eftersom vi just hade passerat en perfekt tältplats på en gräs- och risbevuxen liten platå vid kanten av jåkken.

Nästa morgon var torr men råkall. Jag hade sovit mycket oroligt. Medan vi packade ihop och vattensäkrade allt viktigt i ryggorna inför vårt vad såg jag två gestalter på andra sidan som uppenbarligen letade efter en rimligt möjlig vadningssträcka. Väl i vattnet, i kallingar och med bara en stav per person, tog de två männen i 30-årsåldern sikte på oss och kom gående rakt mot vår lägerplats. Så fick vi på första parkett möjlighet att se hur det funkar att vada, just på den här sträckan i alla fall. 

Det är med hjärtat i halsgropen jag tittar på. Den som går sist verkar lite mindre djärv än den förste, och är såå nära att falla flera gånger; med bara en stav är man ju mycket mer instabil. Han blir överraskad gång på gång av djupet där staven sätts ner, det är tydligt, och får leta sig fram i en snirklande bana. När de båda kommit i land går Gunder och jag bort och pratar med dem, och det är tyvärr inget samtal som peppar mig. De tillstår båda att det hade känts ganska osäkert.

Men försöka måste vi ju. Turens fortsättning hänger ju på att vi kommer över. Vår packning är klar och vi går bort till den plats vi sett ut igår eftermiddag och gör oss iordning. Ett par kexchokladbitar ger en sockerkick - och så ner med vadarskorsbeklädda fötter i vattnet. Gunder går före. Jag känner mig trevande för, med fötter och stavar. Oops, där når staven inte ner till botten. Och inte där heller. Det känns vingligare än vanligt (om det nu finns något ”vanligt” när det gäller sådant man endast gör några gånger per år). Efter några meter säger mina ben helt stopp. De är alldeles skakiga. Hjärnan har också fastnat i någon slags bromsläge. Det är långt kvar till andra sidan, om inte i meter så i tid.

Jag var rädd och vågade helt enkelt inte fortsätta när jag kände hur djupt det var mellan stenarna och med alla sinnen påkopplade upplevde kombinationen av att 1) inte se ner i vattnet, 2) stavar som fläckvis inte nådde botten och 3) det kraftigt strömmande kalla vattnet. Så vi vände om och jag fick erkänna mig besegrad. Det ska sägas att min kamrat, betydligt längre och betydligt erfarnare än jag, också han hade vissa dubier. 

Vi klädde modstulet på oss igen, och bestämde att gå vidare, mot sammanflödet med Souttasjjåhkå, för att kanske komma över där. Men i tankarna hade vi väl båda börjat fundera på en plan B. Vid det traditionella vadstället några hundra meter upp i Souttasjjåhkå närmade sig ett sällskap söderifrån och vi ägnade den kommande timmen åt att bevittna deras äventyrliga och riskabla övergång. En familj på tre vuxna och två ungdomar varav, visade det sig, flera utan vadvana. 

Det kan se ut som ett enkelt vad så här i efterhand, men även denna gång var det nervpirrande att titta på. (Personerna är medvetet gjort lite extra blurriga.)

När flickan som nog var i övre tonåren kom över var hon nästan hög av adrenalin och ville ge sig ut tillbaka för att hjälpa till, när hon slängt av sig ryggsäcken. Vi övertalade henne att stanna, en av de vuxna var ju redan på väg ut igen för att bistå de övriga. De kom alla lyckligt över till slut och efter ett kort samtal med dem gick vi sedan vidare. Längre uppströms såg vi ytterligare ett par gå över, långsamt och utan att falla. Men det hjälpte inte. Jag tordes inte.

Vi spanade på olika ställen norr om sammanflödet efter en plats möjlig att försöka.

Överens om beslutet att avstå står vi där: Vad göra nu? Ursprungsplanen var en tur från Änonjálmme till Stáloluokta via Áhkká, Låvdak, Guohpervagge, Násasvágge och Álájávrre, med en helikopterbokning sista dagen.

Vi börjar med att vända om, tillbaka till den fina tältplatsen. Slår upp tälten, hänger lite saker på tork, lagar middag och begrundar läget. Jag har ju sett fram emot årets tur av två skäl. Nasasvágge hade funnits i en skrinlagd plan redan 2015. Och jag ville gärna ner till Stalo igen, en plats som skulle finnas på min fembästalista över favoritplatser på jorden om jag hade en sådan. Vi hade lagt in ett extra dygn för att kunna tälta där på stranden sista natten.   

Jag funderade naturligtvis på kvällen i min sovsäck över vad det var som gjort mig så skärrad. Det hade ju inte varit omöjligt att ta sig över. Inget vattenfall eller fors fanns nedom de två ställen vi övervägde. Men tankens makt är stark. Att uppleva att ramla i, kanske få svårt att resa mig i strömmen, bli våt och kall och få en massa blöta grejer att ta hand om, kanske inte få av ryggan och i värsta fall fastna – jag förstod att alla dessa tankar fått näring av en tragisk händelse ett par veckor tidigare. Min arbetsgrupp hade då förlorat en kollega i en dykolycka. Om H. kunde dö en vacker dag när hon gjorde det hon gillade mest, så…hade jag tänkt mer än en gång under dagen. 

Dagen efter det inhiberade vadet har molntaket äntligen höjt sig flera hundra meter och vi ser för första gången nästan Nijáks topp. Vi hade haft nytt slutmål uppe till diskussion under middagen igår och har nu flera alternativ för de närmaste dagarna. Alla utgår från att vi till att börja med går västerut, bortåt och ner till treparksmötet.

Men sen - ska vi gå upp utmed Sjpietjavjåhkå, och bland annat ta en topptur till Gisuris? Det vill nog Gunder gärna.

Gå till Stalo trots allt, på Padjelantaleden? Till Stalo vill jag ju - men vill jag transportgå på leden, i flera dagar?

Runda hela Gisuris? Tiden har vi men det betyder ju att vi om några dagar ser samma vyer som nu, låt vara från andra sidan.  

Vädret ser lovande ut och vi anträder turen ”tillbaka”. Fram till Rákkasjåhkå går vi på en tydlig stig, högt ovan men ändå nära Sjnjuvtjudisjåhkå. Gisuris sluttningar och terrasserna ner mot vattendraget är grönt inbjudande, jåkken slingrar sig fram; det är helt enkelt en mycket vacker vandringssträcka. Áhkkás sydsluttning och glaciären på Gisuris blir allt mer synliga. Jag ser ett stort djur springa på andra sidan, på ett sätt som definitivt inte renar gör, kan det vara en järv?Efter Rákkasjåhkås två fåror (bara inför den första behöver jag byta till vadarskor) försvinner stigen och vi går genom videskröfs, dvärgbjörkris, lite slafs och klafs, men också över torra lättvandrade sträckor. Sjnjuvtjudis sydsluttning är på ca 700-metersnivån således hyfsat lättvandrad.

Vi går ner i höjd, och kommer till glesa björkskogsbestånd, passerar en liten bäck – och står så överraskande på en skyddad gräsäng, bland riktigt gamla björkar, med resterna av sommarblomningen runt fötterna och tittar på varann förundrat. Vilken lägerplats! tänker vi båda tyst.

Det har nu blivit riktigt soligt, och björkarna ger lite skugga trots att björkmätarlarven gått till hårt angrepp här. Klockan är väl kanske fyra, vi vet inte hur långt eller vilken terräng det är kvar till broarna. Ska vi ändå inte slå läger här? Vi kollar runt lite och tar in den rogivande platsen. Det finns många mjuka ytor för tält och två små lättillgängliga vattendrag -och när jag upptäcker ett badkar i ett av dem är saken avgjord.

Så tälten upp i det mjuka torra gräset, strumpor hängs i en gren och mina fortfarande plaskvåta kängor läggs på tork i solen. (Dags för nya?) Sedan väntar badkaret, där vattnet inte är iskallt, går till låren och det nästan går att doppa sig. Kåsan får bli duschskopa. Kvällen är varm och solig och vi njuter så småningom vår middag rena och fräscha. Vi pratar återigen om vilken fortsättning vår fjälltur ska få, men kommer inte till något beslut den kvällen. Jo just det, det var myggfritt också! 

Nästa morgon är magiskt vacker. Solstrålar får all spindelväv i gräset att glittra. Blå himmel. Sprött fågelkvillrande i träden. Ett lugn och en lycka som känns i hela kroppen. Vi dukar fram frukost vid en av de fallna björkarna, en perfekt sittbänk. Men frågan som hänger i luften stör oss: Hur ska vi göra nu, ska vi gå hit eller dit? Vi har fem-sex dagar till förfogande. 

När muslin med jordgubbar och kokos, och mackorna är uppätna får jag fatt i en tanke, en känsla, ett minne. Jag tror inte jag är ensam om att många gånger ha upplevt att kliva ur tältet på morgonen med en längtan att turplanen skulle tillåta en natt till, på just den platsen på jorden. Och med ens är det slut på velandet och beslutet uppenbart: Vi ska ju stanna här en natt till! När jag säger det till kamraten är det lika självklart för honom och han avbryter tvärt hoppackandet av sina prylar.

I fjällen är man alltid framme, sade någon. Jag sätter mig med 100 % ro i kroppen och skriver en stund, och går sedan en fotosafari med bara fötter i gräset bland de fallna gamla björkarna. Vackra tickor växer på stammarna, nävern är sammetslen och skiftar i brunröda färger. Grenar och stubbar blir till konstverk, till djurgestalter. Björkmätarlarvernas framfart gör att det bitvis ser ut som om skogsbrand farit fram, så lite spöklikt känns det också. 

I tystnaden närmar jag mig den där sällsynta känslan av total frid i sinnet. Den bryts av kraftiga, lite gälla läten och två fåglar kommer flygande lågt och fort bland enarna. Ripor? tänker jag i hastigheten, men nej, det är ju två falkar. Stora. Hur kan jag se så fel? Men vad för falk, det reder jag inte ut. Vi såg sannolikt paret igen nästa dag uppe på Sjnjuvtjudis. Tyvärr befann sig vår vän ornitologen då nånstans nära Kvikkjokk, så arten blev aldrig klarlagd. 

Så småningom tog vi oss iväg på en utflykt bort till Kisurisstugorna. Det hade blivit shortsväder, riktigt varmt. Det visade sig vara mycket lättgånget de kanske två kilometerna ner till Padjelantaleden och broarna; en fin stig följde åsen utmed Sjnjuvtjudisjåhkå. Vid stugan mötte vi stugvärden, som avstod sin tänkta middag och sålde den enda kvarvarande rökta rödingen till oss, med nybakad gahkku - och den lunchen smakade dejligt. Tack för det Johanna, om du läser detta!

Tillbaka vid vår oas blev det bad igen, vila i solen, middag och en lång stunds samtal i solnedgången på terrasskanten ner mot Sjnjuvtjudisjåhkå. Eftersom väderprognosen i Garmin ”lovade” sol även på söndagen, men regn på måndag, bestämde vi oss för att njuta av den här platsen ännu ett dygn, och göra en tur upp på Sjnjuvtjudis topp. Därmed blev det indirekt avgjort att vi avstod från en längre fortsättning. Vi siktade istället in oss på att utforska närområdet och gå tillbaka norrut till båten i mitten på den kommande veckan.

Turen upp på Sjnjuvtjudis i strålande sol var en fin dagstur med utsikter både in i Rouhtesvágge, bortom Akkajaure, och mot Norge.

Österut från Sjnjuvtjudis topp, mot Niják och vår färdväg några dagar tidigare.

Till vår stora glädje kunde vi också många mil i sydväst se både Blåmannsisens hjässa, och även vår gamla vän topp 1462 intill glaciären. 1462 hade följt oss, synlig varje dag, hela den långa turen i västra Padjelanta för två år sedan, efter att vi först haft den på mycket nära håll när vi från Messingtoppen upplevde isen. 

Det blev totalt tre nätter på den lilla underbara gräsängen. En fulländad spahelg med sköna bad i ”poolen”, drink och nötter före goda middagar, samtal i solnedgången med vackra vyer, naturens musik från fåglar och bruset från Sjnjuvtjudisjåhkå, naturkonstutställning, vila för själen och stärkande promenader i omgivningarna.

Den sista morgonen vaknade vi till det regn som vår Garmin förvarnat om, men som turligt upphörde lagom till avmarsch. Vi gick ånyo ner till Padjelantaleden och följde den norrut. Målet var åter tältplatsen på Áhkkáterrassen, resten av turen fick bli ett par nätter där och sedan tillbaka till Änonjálmme och Ritsem med båten. Men gissa om vi stod med långa näsor när tältplatsen visade sig var upptagen! Turligt nog fanns det en hyfsad ersättning några hundra meter längre uppströms. Och grannarna, en pappa och två vuxna söner, var högst umgängesbara; vi fick brasa, kaffe och en pratstund när vi gick bort för att hälsa.

En dagstur dagen därpå, upp på Áhkkás sluttning, med vattenfallet nedanför topp 1628 som mål, avbröts av ett riktigt oväder. Vi vände inför det sista stenskravelfältet. I gengäld fick vi äta oss mätta på hjortron och hittade rejäla högar med björnspillning på tre ställen i björkskogen.

Vår sista fjällkväll detta år blev dock solig och vacker, och vi åt enligt traditionen äppelkärlek, det vill säga stekt äpple, purjolök och rimmat sidfläsk, med mycket timjan och potatismos med smörgrotta. Ett par dagar senare åkte jag hem till Skåne med själen i total balans i en piggare kropp än efter de senaste årens turer. Och med en krass insikt om att det får bli nya kängor till nästa år.

En sol på väg att sjunka borta i Norge hittade en horisontell glipa i molnen och målade Áhkkás sluttning i guld.

Tack till Gunder för flera av bilderna.