Artiklar > Artfjället x 2

Artfjället x 2

Av: Håkan Friberg

För första gången någonsin är jag på väg till fjälls på hösten. Väderprognoserna har förutspått stora nederbördsmängder, men vad gör det? Jag är inställd på att njuta. Av färger, av god mat och av gott sällskap. Valet föll på Artfjället för både jag och min medvandrare längtade efter enslighet och vildmark.

 

Strimasund

Det är nästan så att jag inte vill erkänna det, men ett litet, litet uns av besvikelse kunde jag skönja hos mig själv när min medvandrare svängde in bilen på parkeringen vid Strimasund: Fjällbjörkarna var mestadels gröna! Bara mindre tussar med gult kunde anas. Hade vi prickat så fel?

Jag kände dessutom inte riktigt igen mig. Vi hade visserligen kört hela dagen och visst var jag lite mosig, men nog borde jag väl minnas? Uppe vid vägen finns nu en rejäl parkeringsplats och från den går det två smala vägar. Den ena kunde närmast klassas som stig, men visst var det den vi körde nerför de båda andra gångerna jag varit här?

Klockan är strax före sex på kvällen den 7 september och vi – jag och äldste sonen Martin (Skribenten) – har suttit i bilen i det närmaste tolv timmar. Efter att ha besiktigat den ganska branta nerfarten till vattnet på stig-vägen, beslutade vi att det var möjligt att ta sig ner – och förhoppningsvis upp – med bil.

Nere vid vattnet såg det ut som jag mindes. Vi parkerade bilen, gjorde i ordning vår packning och promenerade över de båda broarna som leder till västra/södra sidan av Över-Uman.

Efter ytterligare cirka en kilometer längs stigen mot Gausjo sameviste, hittade vi en jättefin tältplats precis intill stigen och kanske 30 meter från vattnet.

Det var en mycket vacker kväll. Efter hand blåste det dock upp en nordostlig vind.

Vinden och knotten gjorde att vi snart kröp in i tältet. Min orutin vid höstfjäll visar sig direkt: Jag hade lämnat myggmedlet hemma!

Vi hörde smålom på avstånd.

 

1996

(Jag, Livskamraten och yngste sonen Magnus – Ornitologen - vandrade i Artfjället. Avskrift från fotoalbumet)

Sedan vi parkerat bilen gick vi bara ner för backen och över den första bron. Vi hittade en helt underbar tältplats på norra spetsen av den lilla ön. Där växte den största samling av fjällgentiana som vi någonsin sett.

 

 

Gausjo sameviste

Jag vaknade ett par gånger under natten. Det var ganska milt och det var uppehåll. Dagen skulle bli mulen med enstaka blå gluggar. Ingen nederbörd på hela dagen, men tidvis kraftig vind från nordost.

Vi gick först den återstående kilometern till Gausjo sameviste. Det var större än jag mindes. Denna plats är den enda jag känner till där det lämnas information om följande:

År 1919 stängdes de norska renbetesområden som sedan urminnes tider varit norrbottensamernas sommarbetesland. För att undvika en hotande överproduktion i Norrbotten beslöt länsstyrelsen att ett antal renägare skulle flytta till samebyar längre söderut. Renägarna ställdes inför ett ultimatum: Flytta eller stanna kvar och slakta en stor del av renhjorden. I första hand flyttade man inom Norrbottens län, men år 1932 kom några nordsamiska familjer till Umbyn. Gausjo sameviste är ett vår- och höstviste som använts ända fram till 1960-talet. Vistet tillhör flera familjer inom Umbyns sameby – samtliga förflyttade. Nordsamerna bildade en grupp på Artfjället medan de ursprungliga Tärnasamerna hade sina djur på Norra Storfjället.

De torvkåtor som finns i vistet är typiska för nordsamerna. De är rymligare än de sydsamiska eftersom de är rundade upptill. Torven är dessutom staplad horisontellt till skillnad från de sydsamiska där torven läggs plant mot näverytan.

Den förrådsbod som finns är en mycket gammal form av förvaring av kött och andra förnödenheter.

1996

För vandraren kan det vara bra att veta att här finns ett öppet dass.

 

Upp på kalfjället

Efter samevistet fortsätter stigen upp genom björkskogen och vidare till Sotsbäcksgrottan. Den leder genom ovanligt vacker fjällbjörkskog. Stammarna är mycket rakare än de vanligtvis är. Bladen har än så länge bara en antydan till gult. Stigen smyger sig fram och är ganska lättvandrad. Där finns bara en rejäl backe.

Foto: Martin Friberg

Så möter vi kalfjällets mer spektakulära färgsättning och all tillstymmelse till besvikelse försvinner med ens.

Ripriset är blodrött. Deras tuvor ser ut som spilld målarfärg. Blåbärsriset varierar mellan orange och brunt i ett gytter som gör att jag nästan blir yr i huvudet när jag försöker fokusera blicken.

Foto: Martin Friberg

Dvärgbjörken har hela färgskalan från grönt, över orange och rött till gult. Varje liten buske har sin färg vilket gör att marken påminner om en konstnärs palett.

Mest överraskande är ändå de små klickarna av pastellfärg. Det är rosenroten som i olika stadier av vissnande bjuder på helt overkliga färgupplevelser. Varje enskild planta har sin egen färgskala.

 

1996

Vi fortsatte till norra spetsen av sjön 828 där vi slog läger.

MAGNUS: ”Idag har vi gått 11 km i ett fantastiskt väder. Så fort vi kom upp på kalfjället hade vi en fantastisk utsikt bakom oss. Jag har aldrig sett något vackrare.”

Observera frottehandduken.

Vadning vid utloppet från sjö 828.

Tältplats vid sjön 828.

 

Längs Långfjället (Guhkiesvaerie)

Uppe på kalfjället svänger vi även denna gång västerut i riktning mot Långfjället. Klockan är för lite för att slå läger vid sjön 828, men den är för mycket för att ge sig upp och vandra uppe på Långfjället. Vi väljer därför att följa Långfjället nedanför dess branter i riktning mot sydväst.

Renvaktarstugan vid sjö 828.

Foto: Martin Friberg

Långfjällets östra sida är betydligt brantare än den västra. Detta är ganska vanligt i de svenska fjällen och beror på att en urbergsplatta (skolla) har skjutits upp från Atlantbotten. Det vi ser är alltså den östra kanten på en sådan skolla.

Terrängen är mestadels lättvandrad. Trots att vi inte såg många blåa fläckar på himlen så var Långfjällets sydligare delar konstant solbelyst. Vackert.

Sol i ögonen och mörka moln bakom ryggen.

Renvaktarstugan vid sjö 922.

Framme vid rengärdena finns en stolpnjalla. Den hade knäckts vid markytan och var nu stagad med hjälp av några plankor. Den lutade betänkligt. Här har byggts en ny renvaktarkoja.

Foto:Martin Friberg

 

1996

Dagen började med en brant stigning upp på Långfjället.

Vi följde sedan fjällkammen söderut. Ingen av oss har sett något liknande tidigare. Detta slår Sarek!

(När detta skrevs var det 19 år sedan vi var i Sarek. Året därpå återvände vi dit och förstod hur fel vi hade.)

De magnifika norska fjällen i väster glittrar med sina glaciärer och i dalgången nedanför oss ringlar sig Långfjällsbäcken i vackra meandrar.

Uppe på Långfjället passerade vi ett par småsjöar. En av dessa var fortfarande till hälften täckt av is. Den lockade till bad.

Vi fortsatte sedan till Långfjällets södra topp – den högsta – som är 1211 möh. Utsikten var helt otrolig. Detta 360°-panorama slår allt vi sett tidigare.

Nerfarten från Långfjället var mycket brant och besvärlig. Vi var tvungna att göra nedstigningen åt nordväst. Sedan rundade vi fjällets sydspets, passerade kåtan och slog läger vid den lilla sjön söder om punkt 1211. Vi var rejält trötta av allt klättrandet.

 

Sattevierra (Saedtiviere)

Tidigare vandringar har bäckravinen Saedtieviere (tidigare Sattevierra) lockat med sin blomsterprakt. Den har förmodligen ebbat ut så här pass sent på säsongen, så vi valde att gå väster om den fram till den lilla sjön vid Långfjällets sydspets.

Här har jag tältat två gånger tidigare, men nu hittade jag ingen bra plats. Om det inte blåst så kraftigt hade vi kunnat tälta på den jordvall (ändmorän?) som dämmer upp sjön. Nu blev vi tvungna att leta oss lite nedströms jokken från sjön. Vi hittade också en fin plats en bit ner. Helt i lä kom vi dock inte. Vinden rycker i tältduken.

Vi har tvättat oss. Hela kroppen. Under dagens vandring har vi sett flera fjällripor och korpar samt en strömstare.

 

1996

Alldeles i närheten av vår tältplats skulle det finnas en bäckravin med ovanlig blomprakt. Vi lämnade därför både tält och ryggsäckar, och mycket riktigt hittade vi bäckravinen.

MAGNUS: ”Till slut bestämde vi oss för att gå utan packning till ravinen som låg rätt nära. På vägen dit såg vi en massa oroliga stenskvättor och plötsligt upptäckte vi en vessla som då och då dök upp bakom en sten. Vi kom jättenära den, men precis när pappa tog upp kameran försvann den in i ett hål och vägrade att komma ut. Till slut kom vi fram till ravinen, och vilken ravin! Den var som Helag!  Till sist kom vi ner i ravinen och den var verkligen växtrik. Jag hittade två nya blommor: klippveronika och fjällögontröst.”

(Magnus uttryck "Den var som Helag" har innebörden att han såg lika många olika växter i denna ravin som han sett under sina tidigare vandringar i Helagsområdet.)

Magnus var enorm! Tack vare honom hittade vi flera nya arter – inte bara idag.

BARBRO: ”Sen öppnade sig en blomvärld jag aldrig sett maken till i fjällen. (…) Bäckravinen var så fantastisk att den inte går att beskriva med ord. Ibland kände jag mig tårögd av all blomprakt.”

 

Svalogåhpe och Klipmaguertel

(Svaalegobpe och Klipmaguevtele)

Vi hade duggregn mot slutet av natten och inte lika hård blåst som tidigare, men det var mer mulet på morgonen än dagen innan. Vi vaknade runt klockan sju och kom iväg en stund efter nio. En kall nordlig eller nordostlig vind sköt oss framåt hela dagen. Tidvis var den hård.

Det är bara när man vandrar orösat som man kan räkna med att så här mäktiga renhorn får ligga kvar.

Vi vandrade förbi kåtan vid Långfjällets sydspets. Den är liten och olåst. Kåtan har inga fönster vilket gör att den blir i det närmaste kolsvart om man stänger dörren.

Därifrån vandrade vi söderut över Svaalegobpe (Svalogåhpe). Vi följde jokken upp mellan Sjaaretjåhke och höjd 1011 och rundade sedan Snjåhka på västra sidan.

Vi såg en del stora, vackra renar i ett par mindre grupper.

Framme vid jokken från glaciärnischen 1058 åt vi lunch och lämnade sedan ryggsäckarna och tog bara med oss lite småtugg och våra kameror upp till sjön.

Jag var nyfiken på om de branta väggarna skulle ge ett storslaget intryck.

Det var inte så mäktigt som jag hoppats på, men det var kul att ha sett.

 

Uttje Ruttjedurre (Ohtje Ruhtiedurrie)

Tillbaka vid ryggsäckarna hade vi funderingar på att besöka riksröse 215A, men benen sade nej till denna extra sänkning eftersom vi skulle tillbaka – ännu högre. Istället rundade vi sjö 939 på östra-södra sidan och svängde sedan in i Ohtje Ruhtjedurrie (Uttje Ruttjedurre). Namnet betyder den mindre Ruttjedörren, där dörr har innebörden öppning i bergsmassivet. 

Sjön 939

Nu fick vi mycket kraftig motvind. Även här var det svårt att hitta mina tidigare tältplatser. Har jag blivit kräsnare? Till sist hittade vi ändå en riktigt bra plats på sjöns (860) östra sida.

Vi har sett korp, stenskvätta, strömstare och groda. På kvällen konstaterade vi också att vi inte märkt av några som helst flygfän sedan vi kommit upp på kalfjället. Vi undrar om det enbart beror på vinden.

 

1996

Vi rundade Båtmatjbakte (Båajmatjebaektie) och svängde in i dalgången med det underbara namnet Uttje Ruttjedurre, där vi tältade vid en sjö. 

Återblick mot Långfjället. Sjön där vi tältade skymtar till höger om det sneda snöfältet mitt i bild och bäckravinen syns tydligt till höger.

Utsikt mot Norge innan vi svänger in i Uttje Ruttjedurre.

Här plågades vi av mängder med mygg.

 

 

Ruttjedurre

Natten var MYCKET blåsig. Vi drabbades troligen av fallvindar från Rödingsfjället eller från Båajmatjebaektie. Jag var tvungen att spänna om tältlinorna på natten. Det kom ett lätt snöfall i blåsten, men inget som lämnade några bestående spår efter sig. Framåt morgonen övergick nederbörden till lätt regn. Fotänden på sovsäcken hade blivit lite fuktig på grund av att yttertältet och innertältet nuddat varandra i den starka vinden.

Det blåser fortfarande nu på morgonen, men inte de enorma kastvindar som tidigare.

 

Strax efter nio var vi igång och började dagen med att klättra upp till passet ut mot Ruthjiedurrie.

Tillbakablick

Jag hade glömt hur inbjudande och intressant terrängen är i detta område.

Foto: Martin Friberg

Vi närmar oss pasströskeln 

Foto: Martin Friberg

Jag hade också glömt hur fantastiskt vacker utsikten ner i den djupa Ruthjiedurrie är. 

Foto: Martin Friberg

Bilden nedan är tagen från kåtan mot Uttje Ruttjedurre. På andra sidan Ruhtjejohke ser man branten vi klättrade ner för.

Foto: Martin Friberg

 

1996

Vi började vandringen i uppförsbacke – upp till pasströskeln. Där uppe hade vi närkontakt med renar för första – och enda – gången under vandringen. Magnus blev allt lite smått orolig när renflocken nyfiket närmade sig.

Väl över tröskeln väntade nästa hänförande utsikt. Att titta ner i Ruttjedurre var nästan som att titta ner i Rapadalen. 

 

På vägen ner i den större ”Durrien” började det regna lätt. Vi kom dock ner tryggt och lyckades ta oss över jokken nere i dalgången utan att behöva byta skor.

Som tidigare vadade vi vid kåtan. Den har blivit rejält förfallen och luktade inte så gott, men trots det satte vi oss där inne och tillagade dagens första lunch. Regnet började nämligen att tillta.

 

Martin funderade en del över våra vägval: Vi njuter av att inte möta en levande själ, men vi väljer konsekvent färdvägar så att vi kan ta rast vid mänskliga lämningar. Jag gissar att det har att göra med någon form av trygghetskänsla blandat med en fascination över att vara en del i historien: Vi var inte här först. Här - där vi passerar för njutnings och spännings skull - här har människor tidigare haft sin vardag.

 

1996

Nu bar det mycket brant utför. Vi fick sicka och sacka en hel del. Vi var till och med tvungna att vända uppåt igen en gång. Vi siktade mot kåtan i dalen och vadade Ruttjejukke utan problem.

Efter lunch följde en fyra kilometer lång och ganska brant uppförsbacke, då vi följde jokken upp på fjället.

Sista biten upp till sjön där vi slog läger var ganska dramatisk med snööverhäng på den ena sidan och den mycket strida jokken på den andra.

 

 

Under klättrandet upp längs jokken som kommer från nordost ner till kåtan, så tilltog regnet allt mer och var tidvis kraftigt. Jag blev rejält trött under denna två kilometer långa stigning. Jag orkade bara en kort bit i taget innan jag blev tvungen att hänga på stavarna en stund.

Vi följde Övre Sotträskets östra kant. Jag minns en fin tältplats precis norr om sjön, lite nedsänkt och förhoppningsvis i lä.

Regnet fortsatte och det var med en viss lättnad som jag hittade den gamla tältplatsen och tältet var uppslaget redan vid tretiden. Resten av eftermiddagen och på kvällen kom och gick regnet. Mest kom.

Martin genomförde stortvätt. Jag stod över.

 

 

Det har regnat hela natten utan uppehåll, men på morgonen blev det uppehåll och vi kunde skönja en del blåa luckor i molntäcket. Vi låg kvar extra länge eftersom vi ville att vinden – som nu hade tilltagit igen – skulle få en möjlighet att torka tältet.

 

Vandringsvädret var utmärkt. Vi höll i stort sett höjd och passerade därför Nedre Sotsträsket på rejäl höjd.

Foto: Martin Friberg

Här stötte vi åter på små grupper av välväxta renar.

Vi rundade Tjålmes nordöstra utlöpare och letade oss fram till den nordliga av Gertrudtjärnarna. Vi följde sedan jokken fram till Sotsbäcksgrottan.

Foto: Martin Friberg

På jakt efter Getrudtjärnarna.

Foto: Martin Friberg

Det är lite egendomligt att grottan fått detta namn eftersom det inte är Sotsbäcken som försvinner ner i den. Det är ju den namnlösa jokken som kommer från Gertrudtjärnarna.

Vi slog läger precis väster om grottan. Tältet stod på plats redan klockan 15. Vi hade en kort diskussion om vi skulle fortsätta ner till Över-Uman, men med minnet av de många knotten var valet lätt att stanna här.

Trots trötthet valde jag att genomföra stortvätt.

Kafferutin morgon och kväll.

 

UL? Never heard of it.

 

Mums!

 

1996

Det var mycket kallt i natt och det regnade hela tiden. Klockan sex var det mjölkvit dimma, men den lättade så småningom och vi gav oss iväg klockan elva. Regnet hade upphört.

Idag blev det mest vandring utför. Vi följde Sotsbäcken och svängde sedan av mot grottan. Regnmolnen omringade oss hela dagen, men vi fick inte en droppe på oss innan vi hann slå upp tältet alldeles intill grottan.

Det har regnat en del i natt men vid ett uppehåll runt midnatt var jag ute. Jag såg då en märklig syn. Nästan hela himlen var mulen, men ”diagonalt” över hela himlen fanns en glipa, och genom den lyste ett starkt månsken. Det blåste rejält och jag frös. Därför blev det inget fotoförsök.

Sedan vi plockat ihop vår utrustning följde vi stigen ner mot Gausjo sameviste.

Markens färger var betydligt klarare i denna del av Artfjället än i de högre belägna. Björkarna hade gulnat rejält sedan vi var här senast och trots att det regnade till och från så blev det en hel del fotograferande.

De ovanligt raka fjällbjörkarna.

Klockan tjugo i elva var vi tillbaka vid bilen. Det gick bra att köra upp.

 

 

1996

Vi kom iväg ganska tidigt och följde stigen. När vi kom ner i björkskogen märkte vi att många fler blommor hade slagit ut sedan vi passerade här för några dagar sedan.

Denna fjällvandring har överträffat alla våra förväntningar. Vi har inte vandrat långt – knappt sju mil – men vi har ändå blivit rejält trötta på grund av allt klättrande. Det storslagna med vandringen har dock inte legat på det fysiska planet. Det har istället varit kombinationen av ”den stora” och ”den lilla” världen – de magnifika vyerna i kombination med fjällrutans bräcklighet och den blåaste av alla blåa färger hos fjällgentianan.

Artrikedomen var enorm. Vi har sett och kunnat namnge nästan etthundra olika växter. Sjuttio av de etthundra växterna i vår fjällflora har vi hittat. Några växter hade vi aldrig sett tidigare. Dessa var dvärgranunkel, fjällruta, knoppbräcka, dvärgdunört, ripbär, fjällögontröst och fjälltolta.

Var säker på att vi kommer att återvända.

Fast det skulle dröja många år...

 

Slutord:

Jag hade inte förväntat mig att det skulle finnas så många blommande växter så här sent på säsongen, exemplifierat av detta gullris.

Foto: Martin Friberg

 

Vi såg följande blommor:

Blåklocka, brudborste, fjällbinka, fjälldraba, fjällfibbla, fjällglim, fjällsippa, fjällskråp, fjällskära, fjälltolta, fjällveronika, fjällviol, gullbräcka, gullris, humleblomster, isranunkel, kattfot, klotpyrola, kung Karls spira, lappspira, maskros, midsommarblomster, nordisk stormhatt, norsknoppa, ormrot, polarull (blomma?), purpurbräcka, rosenrot, rödblära, slåtterblomma, smörblomma, stjärnbräcka, svarthö, tätört, älggräs, ängsull.

 

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-09-26 16:39   OBD
Tack för en mycket trevlig vandringsberättelse!
Att väva in små avsnitt från en tidigare vandring i samma område är intressant. Ger i någon mån indikationer på vad som förändrats och vad som inte förändrats. Artfjället har jag bara besökt som en dagsvandring för många år sedan. Men jag har på kartan skissat flera olika alternativ till vandringar. Höstvandringar bjuder ofta på fina fotomotiv och oftast slipper man mygg och knott. Jag förmodar att du ritat kartorna från 1996 själv. Kul och väldigt tydliga kartor. "Blomsterravinen" har jag läst om och nu har du ju visat att det finns en hel del blommor även på sensommaren/hösten. Men uppenbarligen vandrade ni tidigare på säsongen 1996. Men då får man räkna med mycket mygg naturligtvis.
 
Svar 2017-10-02 15:55   Håkan Friberg
Tack för en mycket trevlig kommentar! Ja, kartorna har jag ritat själv. På den tiden jag använde fotoalbum tyckte jag att det var roligt med egna illustrationer. Jag var tidig med "scrapbook"-tänkandet.
Det kändes naturligt att berätta om båda vandringarna eftersom de var i det närmaste identiska.
 
2017-09-27 11:02   karlerland
När man läser din text och ser bilderna är det bara att konstatera: Din nostalgi är välmotiverad! :)
 
Svar 2017-10-02 15:57   Håkan Friberg
Gott att läsa! Nostalgi i lagom doser = njutning. :-)
 
2017-09-29 07:54   scandiaca
Artfjället har jag aldrig varit, men nu blir jag alltmer sugen på ett besök dit.

Jag var till Arjeplogsfjällen förra veckan och där har färgprakten precis toppat. Det är onekligen sent i år, men det är väl det milda vädret som gör det. Ingen frost alls. Sista kvällen var det ca 10 grader och knotten dök oväntat upp, riktigt besvärliga! Konstiga tider vi lever i...
 
Svar 2017-10-02 16:01   Håkan Friberg
Knott och höstfärger!? Det är inte vad jag väntade mig i alla fall. Men... vi slapp ju knotten uppe i blåsten på kalfjället.
Arjeplogsfjällen har jag bara en erfarenhet av - en mycket positiv sådan. Kanske nästa hösttur. För detta kommer definitivt att bli en tradition.
 
2017-09-29 15:25   shifts
Koncist rapporterat! Det var en lugnare vandring än jag är van vid och tycker artikeln vittnar om det – som fjällvandring var den väldigt gemytlig. Artjället är gemytligt helt enkelt!

Liksom Bertil Disman noterade jag också mängden snö på bilderna från 1996, väldigt stor skillnad mot denna gång. Inte vid ett endaste tillfälle behövde vi ta av vandrarkängorna för att byta ut dem mot vandningsditon.

/Vandringskarmaten Skribenten
 
Svar 2017-10-02 16:05   Håkan Friberg
Jag undrar hur det såg ut på Artfjället i början av juli i år? Det har ju varit sen avsmältning i hela fjällkedjan. Kan nog ha liknat 1996 års vandring.
Gemytligt var ordet.
 
2017-09-29 20:19   Småtärna
Hej Håkan, tack för ännu en njutbar och intressant turberättelse, denna gången i stereo; en röst från nuet och en från "dået".
Jag har noterat en detalj som ofta dyker upp i dina texter. Du berättar inte så sällan att du tvättar, här t.o.m stortvättar ni. Det låter i och för sig mysigt, och visst kan en längta efter den där härliga doften av utomhustorkad tvätt i näsan, men förlåt en nyfiken själ och en personlig fråga: Varför så mkt tvättande på fjället? Och ffa- hur får du en stortvätt torr?
undrar Cecilia, med risk för att bli uppfattad som lortgris
 
Svar 2017-09-29 22:33   OBD
Håkan får svara själv, men min tolkning är : Tvätt=tvätt av sig själv. Stortvätt=heltvätt av sig själv, d.v.s. dusch eller bad.
Har jag fel så är även jag en lortgris. :-)
 
Svar 2017-09-30 21:09   Småtärna
Haha, ja så kan det naturligtvis vara. Isåfall har jag verkligen inte med saken att göra!
 
Svar 2017-10-02 16:13   Håkan Friberg
He-he. Det är mest för att skryta lite. Men det ÄR så att jag i förväg försöker bestämma att jag SKA tvätta mig minst varannan dag. Med "tvätta mig" menar jag då i det närmaste hela kroppen. Måste erkänna att det inte blev någon hårtvätt denna gång.
När det gäller klädtvätt beror det mer på vädret. Strumpor och kalsonger försöker jag alltid tvätta efter ett par dagar, men tröja/skjorta väljer jag enbart att tvätta om jag de har syntetmaterial.
Jag har ett lite fånigt mål varje vandring: Jag ska ha oanvända strumpor och kalsonger kvar sista vandringsdagen.
Det händer som sagt att vädret sätter käppar i hjulet.
 
2017-09-30 20:20   fowwe
Det var mycket trevligt att följa med på er vandring x 2. Har följt med på fjällkartan och tycker att jag lärt känna området lite grann. Den där blomsterdalen Saedtieviere lockar faktiskt. Imponerande hur mycket växtkunskap ni har och vad ni hittade.
De där handritade kartorna är fina, de liknar den gamla Generalstabskartan rätt mycket. Sedan undrar jag om den där grottan. Jag är med på att jokken rinner ner i den. Man vart tar vattnet vägen? Någonstans borde det komma ut. För det kan ju knappast uppslukas och bli grundvatten?
 
Svar 2017-10-03 09:27   Håkan Friberg
Jag saknar faktiskt fotoalbumen! Det var kul med det skapandet. Det var något helt annat på den tiden då jag inför en vandring funderade på om jag skulle ha råd att ta med mig en 36-bildersrulle eller om jag skulle nöja mig med 24.
Jokken som försvinner ner i grottan kommer ut någon km närmare sjön.
 
2017-10-01 22:00   dHANScan
Utan att känna - även jag - till Artfjället känns allt mycket bekannt. De vardags rutiner med tvätt, stortvätt, detaljer på marken, färgprakten, klarheten, vyerne. Mixet med 21 år gamla anteckninger och foton (var det Agfafilm som nu vid skanningen blivit rödfärgat i alla fall på vissa?) gillar jag mycket. Ni tycks bra att hitta och komponera bra fotomotiver.
 
Svar 2017-10-03 09:22   Håkan Friberg
Fotograferingen och växtletandet är stora delar av mina vandringar. Det är betydligt lättare att namnge en växt än en fågel. De stannar på sin plats och låter mig hantera dem. :-)
De gamla fotona har jag bara fotograferat av med min kamera direkt i fotoalbumet.
 
2017-10-02 12:06   hansnydahl
Intressant läsning med tillbakablickarna till den tidigare vandringen. Köpte en karta över området i våras men har ännu inte kommit dit. Var själv i norra Padjelanta mellan den 3:e och 16:e september i år och delar dina erfarenheter angående vind, blommor och mygg - även jag hade lämnat myggmedlet hemma. Den 10:e var det t.o.m. stormvindar så att man höll på att blåsa omkull. Omöjligt att hålla kameran stilla. Båten från Ritsem till Änonjalmme ställdes in några dagar.
Efter er artikel ökade inspirationen att besöka området - tack!
 
Svar 2017-10-03 09:28   Håkan Friberg
Väl bekomme! Hoppas att ditt besök blir av.
 
2017-10-04 07:51   robertho
Tack för fina bilder! väcker minnen, var där för 3,5 år sen på en fjällvecka. minns branten från vistet upp till kalfjället. Men också känslan av att gå på ett fjäll utan andra människor eller stigar. som du säger, i mitt tycke en av de mest vackra och bortglömda delar av vårt fjälllandskap!
 
Svar 2017-10-05 13:10   Håkan Friberg
Hej! Vad kul att du kommenterar. (Ser att det är din första. Känner mig hedrad.) Jag håller helt med dig. Jag fick ursprungligen iden från Tore Abrahamssons bok om Vindelfjällen. Han har ju också tagit upp Artfjället i den fantastiska boken Okända fjäll. Där finns många godbitar att hämta.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar