Bloggar > Snurtes blogg > Rago och Padjelanta - Del 2 ...

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Rago och Padjelanta - Del 2 av 4

Del 1 avslutades vid en av ytterst få tältplatser i ett ödsligt, kargt och stenigt landskap i Rago nationalpark. Här kommer nästa del i berättelsen där vi korsar tre gränser samtidigt och lämnar vackra Rago bakom oss.


Rago Dag 3 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

20 augusti   ca 21 km
Gångtid ca 10 timmar, 8:00 - 18:15
Öster om Duolbbagjiegna till Hurrejåhkå

Vi vaknar till en temperatur på 13 grader, samma som när vi gick och lade oss kvällen innan. Med nya krafter sätter vi igång att forcera det sista av stenlandskapet runt klockan 8. Från Rágojiegna rinner en mindre och en lite större jokk som vi behöver passera - den första tar vi enkelt via stenar, medan den andra presenterar en tuffare utmaning. Vanessa väljer att byta skor och göra sitt första vad för den här vandringen på ett enkelt och brett ställe. Med långa stavar och en försmak för stenhoppning lyckas jag ta mig över denna utan att vada. Vi passerade även flera jokkar eller bäckar under gårdagen som garanterat kräver vad vid högre vattenföring, men vi kunde alltså ta alla de på stenar relativt enkelt.

Passing below the glacier Rágojiegna. Vi passerar nedanför glaciären Rágojiegna.

Några rösen har vi inte sett sedan kort efter starten i morse. Det kan visserligen bero på att det i vår plan inte ingår att gå ända ner till Virihávrre och det på kartan markerade vadställe som ska finnas där. Istället ska vi gena över fjället och gå mer rakt mot Ráhkojávrre. Till vår glädje kommer grönskan tillbaka nästan samtidigt som vi passera gränsen till Sverige. Något som jag hävdat skulle ske, både halvt på skämt och halvt på allvar, men Vanessa inte velat tro på. Förutom att vi väljer en väg med några branta klippformationer att ta sig runt och få plana ytor så är det ändå relativt enkel vandring här med endast låg växtlighet. Vädret växlar mycket den här dagen och vid ett tillfälle med sol stannar jag vid en liten vattensamling och tvättar av mig. Vanessa väljer en annan väg och jag möter därför upp henne efteråt på andra sidan nere vid Nourtap Gierisgåhpe. Varken den eller Oarjep Gierisgåhpe innehåller några större vattenmängder för tillfället och vi tar oss enkelt över på stenar.

Our first view over Virihávrre. Vår första glimt av Virihávrre.

Inför vandringen har jag påstått att vädret oftast är bättre på den svenska sidan, att regnmolnen brukar fastna på de norska topparna och inte nå in till Sverige. Det här får jag så klart äta upp med åtskilliga pikar från Vanessa eftersom läget är det helt omvända. Ovanför oss ligger molnen tunga samtidigt som vi ser rikligt med blå himmel över de norska fjälltopparna. Typiskt!
Närmare Ráhkojávrre blir terrängen allt planare och lättare att handskas med. Vi går förbi en fin tältplats som framförallt markeras av stenar som någon använt till att säkra tältet med. Siktet är inställt nästan rakt norrut mot Rastesjávrásj och vi väljer därför att hålla oss på den västra sidan om sjön. Efter en svag sluttning uppför norr om sjön ser det ut på kartan som det ska vara enkelt. Det stämmer inte riktigt. Det är visserligen inte svårt att gå här, men det är många åsar att gå runt eller över. Vi tar en paus i en sluttning innan vi kommer fram till Rastesjávrásj och njuter i lite sol med fötterna i högläge. De har fått jobba hårt så långt och behöver lite vila.

Paws up! Upp med tassarna! Foto: Vanessa

När vi börjar röra på oss igen har fler mörka moln börjat blåsa in och regn ser ut att vara i antågande. Vid högre vattenstånd kan det eventuellt vara bättre att gå väster om sjön och hålla sig på den sidan för att få färre jokk-passager högre upp i vattensystemet. Läget är gynnsamt för oss vilket leder till att vi väljer en mer direkt väg på den östra sidan. Underlaget här består av svart sand och på strandkanten ser vi gamla spår från en ensam vandrare som gått från väst till öst. Regnet har så sakta börjat falla och ett vad känns inte allt för lockande. Vi har naturligtvis inte mycket till val och för mig blir det här det första på vandringen. Jag passar på att ge mina fötter en spabehandling genom att gå barfota över i sanden. Det är varken strömt eller djupt och blir därför ett enkelt vad. Regnet blåser tacksamt snabbt förbi och vi kan packa ner våra regnkläder igen. Det ville väl bara retas lite genom att stanna till ovanför oss just när vi skulle vada.

Rástesjávrásj - Guovddelistjåhkkå in the background. Rastesjávrásj med Guovddelistjåhkkå i bakgrunden.

Nästa sträcka mot renvaktarstugan bjuder på fin terräng med flera klippformationer. Vid bäcken från Rástesvárre går vi först över direkt, men hamnar i lite väl brant och snårig terräng med vide så vi väljer att gå tillbaka till den södra sidan tills vi passerat den korta branten. Det är inte långt kvar nu till något som varit lite av ett orosmoment, Guovddelisjåhkå där den rinner mellan Guovddelisjávrásj och renvaktarstugan. Nu har vi ju sett att vattennivån är låg vilket gjort att oron har släppt med tiden och den känslan visar sig stämma. Jag tar mig till och med över via sten medan Vanessa, sin vana trogen, väljer att vada. Vi kan dock tydligt se att det är betydligt mer vatten som rinner här andra tider på året.
Så fort vi kom till grönskan i Sverige dök också renarna upp och något som jag inte sett tidigare på mina vandringar är den nyfikenhet de visar upp. Nära renvaktarstugan är det en ensam ren som springer rakt mot oss, stannar en stund för att titta på oss, och sen kommer lite närmare. Så håller den på ett tag, springer runt oss och sen tillbaka, alltid med små pauser för att se vad vi håller på med.

I'm keeping my eyes on you! Jag håller mina ögon på er!

Norr om stugan finns tre tillflöden till Guovddelisjåhkå som vi väljer att ta var för sig för att få en enklare passage. Inte heller här behöver jag doppa mina fötter. Det är nu en bit in på eftermiddagen och vi bestämmer oss för att runda Guovddelisvárre innan det är dags att stanna för dagen. I sluttningen här hittar vi hjortron för tredje dagen i rad, om än bara några enstaka. Vädret vänder igen och regnet börjar så småningom falla - vi ser också fler mörka regnmoln över Vásstenjávrre som är på väg mot oss. Letandet efter tältplats är inlett, men det är antingen blött eller väldigt ojämnt. Regnet gör så klart att vi inte är jättesugna på att börja med tältresningen heller. Närmare Hurrejåhkå runt klockan 18 hittar vi tillslut en acceptabel plats med en liten bäck i närheten. Regnet håller till och med upp medan vi reser tältet och vi hinner även tvätta oss lite innan det sätter igång igen. Vattenkokning och förtäring blir gjort i absiden den här kvällen. Vår tur med vädret håller ändå i sig när det blir uppehåll igen lagom så att vi kan klara av våra sista kvällsbestyr utan behov av tältakrobatik.


Our third camp spot for the hike, above Hurrejåhkå with a view over Vásstenjávrre. Nattens tältplats med utsikt över Vásstenjávrre.

On our way down to the river Oarjep Gierisgåhpe. Virihávrre and Allak in the background. På väg ner till Oarjep Gierisgåhpe. Virihávrre och Allak syns i bakgrunden.

Colourful miniature waterfall about 1 kilometer after passing Rástesjávrásj. Färggrant vattenfall i miniatyr cirka 1 kilometer efter att vi passerat Rástesjávrásj.


Rago Dag 4 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

21 augusti   ca 25 km
Gångtid ca 11 timmar, 8:30 - 19:15
Hurrejåhkå till Sáluhávvre

Den här morgonen vaknar vi tyvärr till det sämsta vädret hittills på vandringen. Låga moln gömmer en hel del av utsikten och vi är bara svagt hoppfulla om att det ska hinna bli bättre innan vi är uppe ovanför Vielggisbákte. Våra tankar på att besöka det stora vattenfallet som ligger längre in i dalen lägger vi därför ner såvida inte Hurrejåhkå tvingar oss att gå åt det hållet. Som vi misstänkt är vattnet fortfarande lågt och vi kan gå över direkt där vi kommer fram till jokken. Det är till och med så lågt att jag nästan kan gå på stenar hela vägen. Jag blir faktiskt mer blöt om fötterna under klättringen uppför sluttningen än av vadet då allt ris är genomblött efter kvällens och nattens regn. Benmusklerna har fått jobba hårt de första tre dagarna och är nu slitna vilket gör att jag snart hamnar på efterkälken och hela tiden letar efter anledningar till att stanna för lite vila. Något som inte är särskilt svårt i den svenska fjällmiljön. Det finns nästan alltid något storslaget att titta på framför, bakom eller på sidan. Minnesbilder från förra årets konstanta nederlag i uppförsbackarna dyker snart upp. Är vi tillbaka där igen nu, tänker jag tröttsamt...

Getting ready to ford Hurrejåhkå. Vanessa gör sig redo att vada Hurrejåhkå.

Upp kommer jag tillslut i alla fall och molnen har till och med varit snälla nog att lyfta på sig, vilket gör att vi har god sikt över området. Skarpa klippformationer omger den lilla namnlösa sjön och skapar en miljö som blir en stark kontrast mot den mjukare grönskan före och efter. Utsikten som öppnar sig på andra sidan hör till de allra bästa jag sett i de svenska fjällen. Det blir inte sämre av att molnen nu börjat skingra sig och släppa igenom solen. Till höger breder Vásstenjávrre ut sig, vackert skimrande i grått och blått. Rakt fram ligger ett böljande grönt landskap med en hylla nedanför till höger där jokken från Báktegiesjjávrásj rinner och speglar solljuset på sin yta. Jag går uppför en liten slänt till vänster och följer sedan något som, med lite fantasi, kan liknas vid en fjällrygg i miniatyr. I efterhand kan jag ångra att jag inte hade sinnesnärvaro att filma lite med min kamera här, men jag blir helt uppslukad av vyerna och inget annat existerar för stunden. Vanessa går parallellt en bit till höger om mig närmare Vásstenjávrre och det är väldigt speciellt att se hennes profil i rörelse med den stora sjön som kuliss. På den motsatta sidan bjuder Báktegiesjjávrásj på ett vackert färgspel trots molnen ovanför. Med blå himmel och sol måste den vara mycket spektakulär. Jokken från sagda sjö uppenbarar sig snart och det ser först ut som ett nytt vad väntar oss. Bara några meter till vänster, vid utloppet, ser jag dock en potentiell möjlighet. Vanessa förvånar mig med att bokstavligt talat hoppa över vadet denna gång och använda stenarna precis som mig. Normalt tror jag annars att ett vad krävs här. Om det skulle visa sig för svårt finns alltid möjligheten att gå runt sjön istället.

The very same lake. Den lilla sjön utan namn.

Really liked this place, a favourite of the hike. En underbar miljö öppnar sig på andra sidan den undangömda sjön.

Nu är det dags för oss att göra ett vägval igen. Den här gången mellan att följa sluttningen ner mot Vásstenjávrre eller att, längs de mindre sjöarna, gå norr om Árranoajvve. Utsikten lär vara hänförande på det södra vägvalet, men en väg med lite större variation lockar mer. Längre fram kommer vi dessutom nära Vásstenjávrre igen och får förhoppningsvis ett kärt återseende av den stora sjön. Vi tar därför sikte mot Guovdoajvejávrátja och möter en mycket lätt terräng att vandra. Det är en vacker grön fjällhed med bara låg växtlighet och svagt lutande kullar. De små sjöarna som följer är lite svåra att placera eftersom känslan är att det finns fler än vad som är utritat på kartan. Navigeringen är ändå enkel eftersom vi har Árranoajvve och höjd 899 att hålla oss efter och vi lär knappast missa Guovdoajvejávrátja som är bra mycket större. Vid den norra av de två små jokkar som rinner parallellt här väljer vi att ta en längre paus. Temperaturen har stigit under dagen och det är nu riktigt varmt trots många moln så vi passar på att tvätta våra fötter lite innan vi sätter oss och bara njuter en stund.

Panorama över Báktegiesjjávrásj.

För att komma norr om Guovdoajvejávrátja blir vi tvungna att ta oss över några klippformationer direkt efter jokken. Det är inget som ställer till några större problem och därefter är det mycket enkelt igen. När vi går där längs sjön kommer en örn seglandes över våra huvuden. Vi ser tydligt "fingrarna" längst ut på vingspetsarna, men kan inte avgöra exakt vilken sort det är. Den flyger fram och tillbaka ovanför oss en stund innan den sakta försvinner bort mot horisonten.
Vädret skiftar till det sämre igen med mer gråa moln som blåser in och en temperatur som sjunker. Till Vanessas förtret dyker det också upp mygg. Vilket kan tyckas lite konstigt eftersom det blir mer stenig terräng i Áravágge jämfört med tidigare där vi inte hade mygg. Här går vi också förbi flera sjöar som inte heller är ritade på kartan och vi tycker det är lite förvånande med tanke på att det finns mindre sjöar som faktiskt är utritade. Det är nästan så vi tror att vi har gått vilse ett tag. Snart breder dock Árajávrre ut sig och vi känner oss lugna igen.
Vandringen längs den trots allt ganska stora sjön är väldigt enkel och trivsam. Jag snurrar visserligen runt i ett litet område med myrmark, letandes efter en torrare väg, och lyckas nog välja den längsta tänkbara vägen runt. Inte var den särskilt torr heller. Men det är bara ett mindre irritationsmoment som gör att jag hamnar på efterkälken, igen...

Buoldagiesjjågåsj Buoldagiesjjågåsj - Vi ska följa den mot horisonten.

På vår väg österut måste vi passera Buoldagiesjjågåsj någonstans och det första stället vi tänkt kontrollera är precis efter sjö 769. Helst vill vi inte gå över där då det skulle innebära skrågång längs Svártitjåhkkås sluttning ner mot jokken (risken finns alltid att det är brant på sina ställen). Förhoppningen är att vi istället ska kunna gå över precis efter sluttningen. Vattennivån är låg även här så vi är övertygade om att det inte ska vara några problem att komma över även längre österut.
Frågan är om vi väljer rätt väg efter det. Istället för att följa jokken går vi rakt i den kompassriktning vi ska och det placerar oss bland de små kullarna söder om jokken. Samtidigt som vädret vänder igen med stigande temperatur så stöter vi på en del vide och dvärgbjörk. Inga högt växande för att vara av sin sort, men kombinationen av det, en temperatur kring 20 grader och några små stigningar upp och ner gör oss rejält svettiga. Sträckan känns mycket längre än vad den är på grund av det och vi har svårt att tänka på något annat än den svalkande jokken som väntar längre fram.
Platsen vi kommer till känns som ett paradis. (Säkerligen färgad av vår längtan efter svalka.) Vattnet forsar vackert ner till vår badplats där lugnare vatten samlas bakom vad som närmast kan beskrivas som flata klipphällar. Det blir både helkropps- och klädtvätt i det oväntat "varma" vattnet.

Buoldagiesjjågåsj Forsen/vattenfallet vi hade som kuliss till vår badplats.

Vägen upp från jokken bjuder på mer växtlighet som stretar emot. I det stora hela är det ändå en enkel väg upp söder om höjd 810. När backen klarats av gör då Vásstenjávrre en storstilad återkomst i eftermiddagssolen. Vattenytan ligger helt stilla och molnen har skingrat sig allt mer den sista timmen. Mulkka, Allak och Árasvarre reser sig ståtligt på andra sidan samtidigt som kameran går varm. Vinden är helt stilla, myggen är trots det inte närvarande, och en ensam ren tassar sakta förbi. Jag kan inte riktigt förstå vilken tur vi har som får uppleva en sådan här dag. Samtidigt ser vi framför oss en svag enkel lutning ner till Sáluhávrre. Om vi bara visste vad som väntade...

Vásstenjávrre med Mulkka, Allak och Árasvárre i bakgrunden.

Vi ser hela vägen fram till samevistet och jag gissar på att det ska ta ungefär 2 timmar att ta sig dit. Klockan är nu strax efter 16. Till höger på en liten ö har vi samevistet Gievgessuoloj som en referens att vi faktiskt rör oss framåt. Annars ser vi så långt att landskapet knappt verkar förändras. Här börjar då vad som ska komma att bli den tuffaste delen på årets vandring. Risheden blir allt mer sällsynt och bryts av med vide, dvärgbjörk och myrmark. I början går vi runt all myrmark i ett försök att behålla fötterna torra, men snart orkar vi inte längre och snarare välkomnar den - videsnåren är klart jobbigare att tampas med i jämförelse. Området verkar vara ett populärt ställe att hänga på för ripor. Ett tag känns det som om vi skrämmer upp en fågel i var och varannan buske. Om de istället satt stilla skulle vi varken sett eller märkt av dem överhuvudtaget.
Siktet är inställt på den stig som ska gå mellan samevistena längs Vuojatädno, men det är långt dit. Energinivån blir allt lägre och svetten rinner i pannan. En liten tröst och samtidigt en energikick mitt i det jobbiga dyker upp när jag av en ren slump får syn på fler hjortron. Vanessa har vid det här laget lärt sig vad som kan få mig att stanna mitt i en myrmark och ansluter snabbt för att leta efter fler guldgula bär.
Det känns som en evighet har passerat innan vi tillslut hittar några rösen. Rösen som sedan visar sig leda till ingenting alls. Stigen har kanske haft en längre sträckning tidigare och det här skulle i så fall kunna vara en lämning från det. Nu får vi kämpa vidare vår egen väg en bit till innan vi äntligen hittar en otydlig stig som inte är helt enkel att följa. Ärligt talat vet jag inte om den gör någon större skillnad heller eftersom den försvinner om vartannat samtidigt som terrängen successivt blivit allt lättare efter att vi passerade en grusås.

This looks easy, let's go. Heading for Sáluhávrrre. Det här ser ju enkelt ut. Nu kör vi, Sáluhávrre nästa! Foto: Vanessa

Rejält trötta når vi äntligen fram till Sáluhávrre runt klockan 19. Alla husen är igenbommade och inga människor syns till. Därför bestämmer vi oss för att låna deras plana gräsyta (torget?) i mitten av samevistet som tältplats. Efter vår svettiga avslutning genom myrmarkerna med blöta och skitiga fötter som följd blir det ytterligare en kroppstvätt den här dagen. När solen sakta sjunker allt lägre mot horisonten sätter den eld på Ákkhá med ett varmt orange sken och bjuder oss på en magisk kväll utanför tältet. Det enda negativa är myggornas fortsatta sug efter Vanessa. Samtidigt som värmen från solen börjar försvinna lägger sig en tunn hinna med fukt på alla saker vi spridit ut i gräset. Vilket gör att vi plötsligt får väldigt bråttom med att kasta in allt under tältduken. Trötta somnar vi snabbt och gott efter en helt fantastisk dag.

En notering för den som funderar på att gå i västra Padjelanta via Sáluhávrre. Med största sannolikhet är det enklare att gå högre upp över Njunnjása Dujbbe istället för närmare Vástenjávrre och Vuojatädno som vi gjorde.


Sáluhávrre Same settlement Sáluhávrre

Water continously grinding on the stone. Vattnet fortsätter outtröttligt att slipa stenen i fantastiska former.

Our fourth camp spot, this time in Sáluhávrre. Nattens tältplats i Sáluhávrre.

Heading for Sáluhávrre Same settlement along Vuojatädno, magnificent Áhkká in the background. Vår väg fram mot Sáluhávrre längs Vuojatädno med majestätiska Áhkká i bakgrunden.

Gievgessuoloj - A Same settlement on a small island at one end of Vásstenjávrre. Gievgessuoloj - Beläget på en liten ö där Vásstenjávrre snart rinner ut i Vuojatädno.


Gå vidare till del 3.

Inlagt 2017-01-18 20:45 | Läst 5706 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-01-19 15:16   ulindh
Härlig läsning och fina bilder!
 
Svar 2017-01-20 20:49   snurte
Tack så mycket!
 
2017-01-19 16:45   OBD
Tack ska du ha! Du skriver så bra och lättläst så slutet kommer plötsligt. :-)
Fina bilder gör berättelsen ännu bättre.
Det verkar som om ni ofta gick "ensamma" och "träffades" vid vad och lägerplats. Blev det bara så eller är det något som ni föredrar? Eller har jag kanske missuppfattat det hela?
 
Svar 2017-01-20 20:59   snurte
Oj, det var fina ord, tack!

Upptäckte att jag hade slarvat lite med bilderna. Att infoga panorama från flickr fungerar tydligen inte så bra. Det ska vara fixat nu i alla fall.

Haha, nog för att vi kanske kan klassas som "ufo:n" så är det inte riktigt så illa. Texten blev nog att ge bilden av att vi går "ensamma" till stor del omedvetet. För det mest går vi tillsammans, men ibland håller man lite olika tempo och utanför led ser man olika vägar genom terrängen. Sedan har vi de där frustrerande branta och långa uppförsbackarna som Vanessa alltid "sprintar" uppför. Hon väntar dock alltid längst upp på mig som är lite segare. :)
 
2017-01-20 06:34   Håkan Friberg
Nu har jag läst även denna text. Mycket lockande. Ikväll kommer jag att läsa den igen med kartan framme. Du beskriver ett område jag längtar till. Tack.
 
Svar 2017-01-20 21:01   snurte
Hoppas texten ökade suget; det är helt klart ett område värt flera besök.
 
2017-01-21 14:31   lorenzr
Intressant och rolig läsning. Vackra bilder!
 
Svar 2017-01-23 12:46   snurte
Tack Lorenz!
 
2017-01-22 21:57   hansnydahl
Intressant läsning med mycket detaljer och passande bilder. Det var långa dagsetapper men kanske era ryggsäckar inte var så tunga. Bra att du mentalt kan hantera att bli ifrångången av en "tjej" - något jag personligen skulle ha svårare att klara av - vilket inte betyder att jag underskattar kvinnors förmågor, är det bäst att tillägga.
Vadet över jokken från Báktegiesjjávrásj kan vara besvärlig fram till mitten av juli om det varit lite senare med snösmältningen. Jag har fått vända där en gång då det kom meterstora isflak från sjön i det forsande vattnet.
Som du påpekar är det enklaste vägvalet att från Gievgesjávrásj hålla linjen mot Njunnjása Dujbbe. Man slipper myrar och ris.
Det finns mycket mer att se på sträckan Duolbbagjiegna till Hurrejåhkå, om man har tid stanna en dag extra för att göra en dagsutflykt. Inlandsisen rörde sig snabbare här på väg ut i Atlanten vilket är orsaken till att landskapet präglas av kala klipphällar och andra geomorfologiska bildningar.
 
Svar 2017-01-23 13:05   snurte
Vi försöker hålla nere vikten på utrustningen så mycket som möjligt. Det är garanterat en bidragande orsak till våra dagsetapper.

Jag tycker väl egentligen inte om att bli ifrånsprungen av någon; lite tävlingsmänniska är man trots allt. Samtidigt försöker jag övertala mig själv med att "alla mina stora muskler" kräver mycket mer syre så det blir fysiskt omöjligt för mig att hålla samma tempo i längden. ;D

Oj, flytande isflak vill man verkligen inte stöta på i jokken. Klokt att vända då.

Jag kommer gärna tillbaka till området igen. Då med en annan väg genom Rago. Har läst i efterhand att det går alldeles utmärkt att ta sig upp till sjö 718 som vi var osäkra på. Vi har ju också de nordligaste delarna av Padjelanta kvar.
 
Svar 2017-01-24 22:51   hansnydahl
En fördel med ensamvandring är att det inte uppstår några "tävlingsmoment". Om man stannar och fotograferar så ofta som jag gör blir man dessutom en bedrövlig vandrarpartner - såvida inte fotointresset delas. En blomma här och en istidsformation där som måste förevigas håller tempot nere. Att vara i god fysisk form är bra för trygghetskänslan vid ensamvandring, men jag slår ändå läger tidigare för att undvika att trötthet försämrar omdömet - Rago har flera "stigar" där man inte vill trampa fel. Padjelanta är snällare.

Vägen från Ragohytta till Sjö 718 är inte svår - det finns en halvbrant klippa där man bör välja en bra linje för att inte stretcha hälsenorna för mycket. Vid sjön finns flera bra tältplatser.
 
2017-01-26 21:24   Swift
Även jag får tacka för en fin och lagom utförlig berättelse! Nu är jag nyfiken på vart ni ska ta vägen - det är ju bara ett stenkast till båten över till Ritsem, men du har tydligen två avsnitt kvar att berätta om. Blir det en Sarekvända också? Eller ska ni gå söderut tro?
 
Svar 2017-01-27 19:55   snurte
Tack Per!

Jag kan redan nu avslöja att det inte blev Sarek. Lite roligt är att så sent som för en vecka sedan ungefär slog mig tanken att vi faktiskt hade haft tid för en kortare sväng genom Sarek. På plats tänkte vi däremot aldrig den tanken. Jag har dock inget emot att ha fler delar kvar att utforska i Sarek på framtida vandringar.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in