Bloggar > Snurtes blogg

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Rago och Padjelanta - Del 4 av 4 Placerad på karta

Vi somnade till ett grått och ogästvänligt Tuottar i den tredje delen, med förhoppning om bättre väder kommande dagar.
Här kommer den fjärde och avslutande delen av berättelsen.


Rago Dag 7a Rago Dag 7b
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

24 augusti   ca 25 km
Gångtid ca 9,5 timmar, 8:40 - 18:15
Tuottarstugorna till Såmmarlappastugan

Den här morgonen är det inte minsta tvekan om att det är frost på tältduken. Termometern visar 0 grader och det har varit en kall natt. Vi sover ofta med sovsäckarna som ett täcke, men den här natten fick vi båda lov att dra igen dragkedjan. Minsta lilla glipa släppte annars in en isande kall luft. Temperaturen är ändå lätt att stå ut med när vi öppnar tältdörren och tittar ut. Solen skiner från en klarblå himmel och stugplatsen som igår kändes närmast fientlig i sin gråa och steniga miljö lyser nu upp i starkare färger och blir genast mycket mer inbjudande.

Our sixth camp spot for the hike, at Tuottar cabins. Taken the morning after. Vår tältplats vid Tuottarstugorna.

Not a bad place for a toilette. Ett rum med utsikt?

Frukosten äter vi inne i stugan och vi får trevligt sällskap av det tyska paret igen. De planerar att gå till Såmmarlappastugan idag medan vi inte riktigt har bestämt oss än. Vårt sista vägval väntar framme vid Tarraluoppalstugorna och det blir antingen att fortsätta på leden eller att vika av till den sparsamt rösade Präststigen. En gammal färdväg som bland annat präster gick för att ta sig till Alkavare kapell i Sarek. Ett kapell som används än idag med gudstjänst en gång varje sommar. Linné gick också här och ska jag vara helt korrekt är det snarare Linnés väg vi skulle gå i så fall eftersom han gick till just Tarraluoppal. Färdvägen går öster om Padjelantaleden uppe på kalfjället med fördelen att det bara blir skog de sista 3 kilometerna. Dagens väder får avgöra.
Vi säger på återseende till våra tyska vänner och fortsätter söderut på vår vandring runt klockan 8:30. Vi passerar snart en väldigt fin tältplats på en liten hylla ovanför en sjö på höger sida. Med morgonens sol även under gårdagen hade vi gärna tältat där och blivit rejält avundsjuka på dem som redan tagit platsen. Området lyser verkligen upp idag och vi får ta del av dess fulla skönhet. Leden är enkel att vandra vilket gör att vårt fokus nästan helt läggs på att njuta av omgivningen. Till höger avlöser sjöarna varandra med delar av Gierrgevárres massiv som reser sig bakom. Till vänster stoltserar Sareks mer dramatiska toppar.

The moon appearing over Jungatjåhkkå. Månen visar sig ovanför Jungatjåhkkå.

Panorama mot Sarek med Sarvestjåhkkå, Tjåggnåristjåhkkå och Vássjábákte från vänster till höger.

När vi kommer allt längre söderut börjar vi möta folk som går i t-shirt och så småningom till och med shorts. Med tanke på att vi fortfarande har jacka och byxor på oss måste det vara en stor temperaturskillnad mellan Tarradalen och där vi kommer ifrån. Nere vid stugorna märker vi själva ganska snart varför de hade mycket mindre kläder på sig - temperaturen ligger runt 15 grader här. Det är helt tyst och vi ser inga människor i rörelse, inte ens någon stugvärd. Vi skriver in oss i färdboken och för min del lånar jag så klart ännu ett dass. Börjar nu tappa räkningen på antalet besök jag gjort på ledens utedass. Den troliga orsaken till mitt magbesvär kom jag underfund med på slutet av gårdagen. I ett snilledrag tyckte jag det skulle vara bra att öka på fibermängden i min kost som annars saknat det lite grann. Mitt val föll på chia- och linfrön. Bägge har en rekommendation på max intag per dag. I den förstas fall handlar det om ett högt kaloriinnehåll och risk för viktökning, knappast ett problem vid fjällvandring och en anledning till att jag valde just dem, medan den andra är giftig i för stor mängd (kroppen kan bilda vätecyanid). Jag var därför väldigt noga med att inte ha för mycket i min frukostblandning. Vad jag däremot inte hade koll på var linfröets andra lite mindre kända egenskap - en närmast laxerande effekt. Speciellt för någon som går från nästan noll till daglig maxkonsumtion...
Tur att vi valde att avsluta med Padjelantaleden och att det inte var någon dålig mat jag hade fått i mig. Får bli bättre förundersökning på matfronten nästa gång jag experimenterar med något nytt.

View over Tarraluoppal cabins and the start of the Tarra Valley. Solen skiner på Tarraluoppalstugorna och starten av Tarradalen.

Vi tar också en kort rast nedanför stugorna för att få i oss lite ny energi samt besluta om vår fortsatta färdväg. Det blir i huvudsak vädret som bestämmer åt oss (och kanske viss bekvämlighet). Två saker är det som avgör; den mycket lägre temperaturen vi upplevt 200 - 300 höjdmeter högre upp och det faktum att molnen fortfarande gömmer topparna åt sydost. Även om vi mer än gärna skulle fortsätta på kalfjället vill vi inte riskera att hamna mitt i molntäcket med dålig sikt och kylig luft. Av de anledningarna fortsätter vi därför mot Såmmarlappastugan. Framför oss väntar ungefär två dagars skogsvandring, något vi egentligen inte är särskilt förtjusta i, men nu försöker vi övertala oss själva med att vi behöver lite variation. En del tveksamma tankar flyter runt i huvudet. Kommer vi ångra oss när den här dagen är slut?
Efter några kilometer får vi se nästa lite märkliga beteende från en ren. Bara ett tiotal meter bredvid leden har den ställt sig i perfekt fotopose och rör knappt en muskel. Med jämna mellanrum rör den lite långsamt på huvudet och ser ut att vara fullständigt ointresserad av vår närvaro. Vi börjar fundera på om det är en attrapp som någon same stället ut för oss turister. När det tyska paret senare kommer ikapp oss vid en rast får vi höra att den stod kvar i samma pose när de passerade. Fascinerande djur.

How nice of him to pose for us. Mekanisk eller äkta? Ett bra foto tycker jag att det blev i alla fall.

Skogen tar sedan oundvikligen sin början. Med avsaknad av vind blir det snart ganska varmt och vi svalkar därför av oss när vi kommer fram till en bäck. Fjällskogen, som har en något ljusare grön nyans på kartan, är enligt min mening en mycket trevligare miljö att gå i jämfört med barrskog. Fjällbjörk som växer glesare tillåter oftare god sikt över omgivningarna. Höstens antågande börjar märkas av på den gulnande växtligheten. Det ska nog gå bra ändå det här.
Sträckan blir tillslut att kännas väldigt lång, åtminstone för min del. Det är i runda slängar 10 kilometer från det att man lämnar kalfjället tills man kommer fram till stugplatsen, men den här dagen känns det mycket längre av någon anledning. Tillslut får vi syn på en skylt som pekar mot Holmboms badkar. Om jag minns rätt är det en källa med en liten undervattensgrotta och den innebär också att vi är nära fjällstugan. Vi bestämmer oss för att göra en avstickare som undantag, men kommer bara 20 meter på stigen innan vi snabbt ändrar oss. Den går rakt över en myr som är rejält blöt idag. Ingen av oss är sugna nog på att offra torra fötter bara för att få se en "vanlig" källa. Istället fortsätter vi på leden och håller ögonen öppna efter en kåta som ska finnas på höger sida. Innan nuvarande stugplats anlades så var det den som var "Såmmarlappastugan". Skogen måste dock ha växt till sig rejält sedan den tiden för vi går rakt förbi utan att hitta någonting.
Vid stugan möts vi av stugvärden och ett glas saft. Ett klassiskt och väldigt trevligt mottagande i svenska fjällen och faktiskt första gången för vår del. Sittande på farstutrappan samtalar vi en stund och får tips om både tältplatser och kommande sträckor. Mellan Tarrekaise- och Njunjesstugan är det tydligen tuffare terräng som tar en del tid att ta sig igenom. Jag frågar också om de sett några hjortron på andra sidan älven - det finns nämligen en båt att nyttja här för att ta sig över dit. Tyvärr blir svaret negativt, men hon nämner att stugvärden som var i Njunjesstugan när de passerade hade hittat mer hjortron än någonsin i fjällen. Vanessas ögon lyser upp och jag inser att morgondagens plan redan är bestämd.
Platsen som stugan ligger på är verkligen väl vald. Skogen är öppen här, Darrhaädno rinner förbi precis utanför, och runt omkring reser sig flera höga toppar. Ett riktigt litet paradis (så länge myggen håller sig borta vill säga). Medan vi sitter där ansluter några från ett äldre sällskap i samtalet och en helikopter anländer med ett par jägare och deras hund. Säsongen för ripjakt börjar imorgon får vi veta.

Såmmarlappa cabin Såmmarlappastugan

Just outside the cabin you find the river Darrhaädno. On the other side Vuoksák and Gárddevárre.Den här härliga utsikten hittar du precis utanför stugan.

Vi tackar för saft och pratstund innan vi tar till fots igen. Kort efter stugan passerar man en liten bro. Direkt efter den hittar vi en bra tältplats på vänster sida och bestämmer oss för att stanna där. Vid stugan märkte vi inte av särskilt mycket mygg, men här är de betydligt fler. Tur då att det finns en eldstad iordninggjord på platsen. Vi plockar ihop döda kvistar och ris i området och Vanessa sätter igång med att starta en eld. Flera av de vi mött längs leden har rapporterat om kraftigt regn tidigare, något som vi klarat oss ifrån. Här märks det på att vi endast hittar mer eller mindre fuktiga kvistar. Vanessa får kämpa lite innan det blir fart på elden på grund av det. Fördelen är att det blir extra rök som jagar bort myggen.
Trots avsaknad av vyer blir det ändå en ganska trevlig avslutning på dagen med vår lilla eld inne i skogen.


Lovely waterfall right next to the trail. Might be Buokkekjågåsj. Fint litet vattenfall precis bredvid leden. Osäker på om det är Buokkekjågåsj eller någon av de andra jokkarna i närheten som saknar namn.

Duck-boards over the wet parts in the valley. Stájggá in the background. Spången hjälper oss över de blöta områdena. Stájggá långt bort i bakgrunden.

The lush forest in Tarra Valley. Autumn is knocking on the door. Höstens antågande anas på den gulnande växtligheten i björkskogen.

Vanessa making a fire at our seventh camp spot. Vanessa kämpar på med elden vid vår fuktiga tältplats i skogen.


Rago Dag 8 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

25 augusti   ca 23 km
Gångtid ca 8 timmar, 8:00 - 16:15
Såmmarlappastugan till Njunjesstugan

Under natten regnar det varje gång jag vaknar till. För första gången på den här vandringen så regnar det också fortfarande när det börjar bli dags att krypa ut ur tältet. Vår tur håller ändå i sig med bara några minuters väntan innan det har minskat till ett väldigt lätt duggregn. Snart försvinner även det. Tältet är det dock värre med - yttertältet är helt dyngsurt både på ut- och insida. Vi torkar av det värsta och packar sen ihop ytter- och innertält var för sig. Mitt i våra morgonrutiner passerar det äldre sällskapet vi samtalade med under gårdagen och de vinkar glatt till hälsning. (Hädanefter kallade Pensionärsexpressen. Notera dock att jag inte har en aning om ifall de verkligen är pensionärer. Det syftar mer till deras fart och något högre ålder än vår.)
Det märks tydligt på leden att det regnat rejält under natten. Mycket blötare och lerigare än tidigare. Nästan så att man vill ha regnjackan på sig när vegetationen blir tätare. Leden är annars fortsatt lättvandrad överlag. Vi blir positivt överraskade av hur lång tid det tar innan vi kommer ikapp Pensionärsexpressen. De hade hoppats hitta vatten snart, men har nu stannat mitt i skogen ändå. 5-10 minuter senare kommer vi fram till en bäck och jag sänder en omtanke till dem i mitt huvud.
Under flera kilometer vakar Måskásjgájsse majestätiskt över oss på vänster sida. Vädret växlar mycket fram och tillbaka hela dagen med någon kort regnskur och enstaka solglimtar. Vid en av de senare stunderna passar vi på att spänna ut yttertältet för lite torkning medan vi tar rast. En rast som blir kortvarig då nya moln snabbt drar in igen.

Continuing along the Tarra Valley. Vi fortsätter i en något fuktigare Tarradal.

Framme vid, vad som kanske kan kallas Bádurjåhkå, är det lätt att förstå var man befinner sig på kartan. En jokk som stundtals innehåller mycket vatten och delar upp sig i så många förgreningar lämnar tydliga spår i landskapet. Ett brett stenfält berättar om väldigt högt vattenflöde och flera ändringar av detsamma tidigare i historien. Antingen är vattnet lägre eller rinner andra vägar numera eller så har de höga och smala stenrösena som finns här byggts upp nyligen. Om broar kan rasa av vattenmassorna lär inte de stå kvar särskilt länge.
Kort därefter anländer vi till punkten där Nordkalottleden ansluter. 2 kilometer in längs den leden, på andra sidan älven, finns Svenska Turistföreningens äldsta stuga: Tarraälvshyddan. Den lockar tillräckligt mycket för att vi ska ge oss på en så pass lång avstickare för vår del. Vi gömmer ryggsäckarna bredvid leden och packar regnjackor och nötter i en dagturssäck. Tecken på att det är en led som vandras mindre och därför inte har prioriterats i underhållsarbetet visar sig snart. De har visserligen precis byggt en ny minibro över en bäck och röjt bort buskar och träd som börjat växa in över leden, men de skulle behöva byta ut och eventuellt lägga mer träspång. Nattens regn har gjort att det är väldigt blött och den nersjunkna spången är helt under vatten på flera ställen. Flera dagars ledvandring har tydligen gjort oss bekväma eftersom vi nu klagar över att spång saknas eller är utsliten. I en liten nedförsbacke med lerig sådan är det mycket nära en vurpa i klassisk slapstick-humor. För övrigt det enda underlag som mina skor inte riktigt klarar av - om nu någon sko gör det.
Stugan ligger mysigt gömd i skogen nära älven. Utanför står en ny informationsskylt uppsatt som talar om att den byggdes redan 1889 och därmed är STF:s äldsta bevarade stuga. Med tanke på det är den i förvånansvärt bra skick, och det är fortfarande fullt möjligt att övernatta i den. Stugan byggdes för att turister skulle ha någonstans att övernatta på sin väg till Sulidälbmá. Det berg man trodde var Sveriges högsta i slutet av 1800-talet. Vi andas in historiens vingslag en stund innan vi noterar vår närvaro i färdvägsboken och vänder åter igen.

Tarra river cabin Tarraälvshyddan har fått lite ny färg på senare tid.

Not a bad view from the Tarra river cabin. Darregájsse massif watching over the valley on the other side. Vacker utsikt över Darregájssemassivet på andra sidan älven.

Tillbaka på Padjelantaleden talar en skylt om att det är 4 kilometer kvar till Tarrekaisestugan. Den dyker upp bland träden tidigare än väntat och en snabb mätning på kartan bekräftar den känslan. Avståndet ser ut att snarare vara runt 3 kilometer. Platsen ger tyvärr inte samma trevliga intryck som Såmmarlappastugan gjorde. Skogen upplever vi som mer instängd och det är längre ner till vattnet i Darrhaädno, eller mer korrekt Darrávrre i det här fallet. Pensionärsexpressen visar återigen varför jag fastnade för det smeknamnet. De har passerat oss under vår lilla utflykt och sitter redan inne i stugan och äter sin lunch.

Tarrekaise cabin Tarrekaisestugan

Det blir ett kort stopp vid stugan. Innan vi fortsätter tvättar jag mina fötter och strumpor som behöver en uppfräschning efter den stundtals blöta och leriga terrängen. På mindre än 100 meter växer sedan sträckan till Njunjesstugan från 6 till 8 kilometer. Man kan lugnt påstå att det finns lite att jobba på gällande skyltningen (tre skyltar, alla med olika avstånd). Det här plus stugvärden i Såmmarlappastugans varning om svårigheter gör att vi förbereder oss mentalt för en tuff sträcka. Kanske just därför tycker vi inte att det stämmer med verkligheten. Visst passerar vi steniga områden, men det är inte värre än något annat vi stött på under vandringen. Kommer man däremot från andra hållet med en enkel start kan jag förstå om man tycker det är jobbigt.
Trots sin, i dessa trakter, beskedliga höjd över havet visar sig Njunjesstugan ligga väldigt öppet bland klipphällar. Medan jag går in i stugan för att skriva i färdboken passar Vanessa på att lägga sig och vila lite i solskenet som har hittat fram igen. Ingemar är något reserverad i sitt första mottagande när han kommer ut från sitt rum i stugan. (Jag hoppas jag minns rätt namn på stugvärden, det är inte min starka sida.) Vi byter några korta ord innan han avviker för att hjälpa en annan gäst. När jag fyllt i boken går jag ut och sätter mig på trappan för att vila mina fötter. Ingemar kommer också ut på trappan kort därefter och jag passar på att fråga om hjortron och tältplatser längs leden. Han visar nu upp en mycket gladare och mer pratsam sida.
- Hjorton har jag tyvärr inte sett mycket av och tältplatser är det lite dåligt med närmast efter stugan, men ni är välkomna att tälta i björkdungen på andra sidan älven, säger han.
En jägare ansluter också till vårt samtal.
- Har ni sett några ripor? undrar han.
Han berättar att han inte haft någon tur den här första dagen. För hans del har jag tyvärr bara dåliga nyheter att förmedla.
- De senaste riporna vi såg var innan vi anslöt till Padjelantaleden, 7 mil norrut.
Jag önskar honom lycka till och tackar sedan för mig och går bort till Vanessa för att berätta vad jag fått reda på. Dungen på andra sidan ser trevlig ut så det blir ett enkelt beslut att stanna här för dagen.
Ett häftigt ljusfenomen uppstår plötsligt när en bred regnbåge placerar sig mellan oss och Njunjesvárres nästan lodräta brant. Regnbågen syns bara där solen lyser på berget vilket gör att den smälter in i miljön. Det ser ut som om det egentligen är berget som är färgat på ett mycket märkligt sätt.

Rainbow only on the side of Njunjesvárre. En bild kan aldrig ge en sådan här upplevelse rättvisa. Bilden kanske kan hjälpa fantasin på traven lite grann i alla fall. Foto: Vanessa

Med tältet uppställt inleder vi vår efterlängtade hjortronjakt. Från björkdungen går vi uppströms ovanför älven i ett myrområde som kryllar av hjortronblad, men tyvärr inte några bär. Vi letar i kanske 30 minuter och Vanessa är den enda som hittar några i form av två mer eller mindre övermogna bär - inget vidare bra resultat. Vi får glädjas åt blåbär och det fina vädret som anlänt lagom till kvällen istället.
Tillbaka vid tältet kommer Ingemar förbi och hälsar på. Han undrar om tältplatsen fallit oss i smaken och vi bekräftar att den är till belåtenhet. Det blir också lite samtal kring vandringsutrustning innan han ursäktar sig och går tillbaka ner till stugan. Medan vi funderar på att ta tag i de sista kvällsbestyren kommer två unga killar upp till dungen och sätter upp sitt tält. De är ute på en kombinerad vandrings- och fisketur. På plats finns ett antal torklinor redan uppsatta och de börjar genast hänga upp sina kläder. En av dem berättar att de hade haft kläderna hängandes ute när regnet föll under natten. Det ser ut att vara flera vanliga bomulls t-shirts så det förvånar mig inte att allt fortfarande är blött. De verkar ändå vara vid gott mod. Jag önskar även dessa "jägare" lycka till och drar mig tillbaka för att krypa till kojs.


Inside the Tarra river cabin. Insidan av Tarraälvshyddan. Två personer kanske kan klämma ihop sig på den lilla britsen.

Njunjesstugan with Njunjesvárre rising above. Njunjesstugan med Njunjesvárre som reser sig bakom.

This is what it should look like, right? Our eigth and last camp spot for the hike near the Njunjes cabin. Mästerligt första försök att få upp tältet i den mysiga björkdungen, eller hur?

Ser ut att vara ett mäktigt vattenfall i ravinen som Áhkalmgårttje skapat på andra sidan.


Rago Dag 9 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

26 augusti   ca 12 km
Gångtid ca 4 timmar plus båttransport, 7:45 - 12:30
Njunjesstugan till Kvikkjokk

Vi bestämde innan vi somnade igår att vi skulle ta det lugnt idag. Båten till Kvikkjokk går inte förrän klockan 13.00 och det ska vara en lätt sträcka att gå. Det spricker egentligen redan när vi vaknar. Tidig läggdags leder till tidig morgon. Midnatt för vandrare är väl vid 21.00 eller hur? Med en temperatur kring 7-8 grader är det en härligt frisk och vacker morgonsol som möter oss utanför tältet. Redan klockan 7 har vi packat ihop allting och börjat gå ner mot stugan för att förhoppningsvis kunna säga adjö till Ingemar. Han visar sig vara mitt i tandborstningen, men stannar ändå och pratar med oss en bra stund. Han tipsar om flera sevärdheter längs leden. Vi tackar så mycket för den trevliga vistelsen och startar sedan vår sista vandringsdag klockan 7.45.
Trots den tidiga timmen såg vi flera sällskap gå iväg före oss. Vi går också ikapp eller möter andra som går ikapp oss i mycket större utsträckning än någon annan dag. Det märks att transporten från Kvikkjokk i huvudsak är koncentrerad till helgen så här sent på säsongen (på vardagarna går det endast en buss för de morgonpigga vid 5.20).
Cirka 2 kilometer från Njunjesstugan öppnar sig skogen för hemmanet Njunjes. Platsen var bebodd fram till 1950-talet innan den, enligt historien, övergavs för gott. Nu kan vi se tydliga spår att den åter är i bruk och att någon håller på att fräscha upp byggnaderna. Lite avundsjuk blir man allt på de som bor så här vackert även om det är avlägset.

Work is being done on an old barn at Njunjes homestead. Arbete pågår vid hemmanet.

Not a bad place to live. Njunjes homestead with Gasskájvvo in the background. Njunjes hemman, sämre ställen att bo på kan man helt klart hitta. Gasskájvvo i bakgrunden.

Efter hemmanet övergår leden stundtals till något som kan kallas för en fyrhjulingsväg och blir följaktligen mycket lätt att vandra. Vid en bro kommer vi ikapp Pensionärsexpressen som startade ungefär när vi kom ner till stugan för att tacka Ingemar. De har satt sig på bron med benen dinglande över vattnet. Jag håller med om förträffligheten i den aktiviteten och gör de sällskap i väntan på att Vanessa ska komma ikapp. (Haha, för en gångs skull är det inte jag som hamnat på efterkälken!) Öppningen i skogen som jokken medför låter solens strålar skina på oss. Vanessa ansluter snart och vi stannar kvar en stund när de andra väljer att fortsätta mot Kvikkjokk.
Ett tips som Ingemar gav oss på morgonen var att gå ner till Darrhaädno när vi hör ett tydligt brus från en fors. Sagt och gjort smyger vi oss nu fram genom buskaget mot det dånande ljudet av stora vattenmassor. Forsen som möter oss på andra sidan träden är verkligen imponerande. Vi klättrar fram på enorma stenar nära vattnet med hjärtat i halsgropen. Ett felsteg här och det blir ett ofrivilligt hopp från 5:ans trampolin ner i en kokande kittel med iskallt vatten.
När vi kommer ut på leden igen möter vi ett yngre par som precis står och funderar på om det är värt att gå ner för att titta på forsen. Vi kan inte annat än rekommendera det, speciellt med tanke på att den bara ligger några få meter från leden.

Impressive Darrhaädno rapids. Darrhaädno forsar fram i blågröna färger.

Det fortsätter sedan mer eller mindre instängt i skogen med tillfälliga öppningar där vi åter kan se topparna i och kring Tarradalen. Återigen kommer vi ikapp Pensionärsexpressen vid en bro de stannat att rasta vid. Jag passar på att dricka lite vatten i jokken och även skölja min svettiga tröja. Värmen har stigit ju närmare Kvikkjokk vi kommit. När jag tar på mig ryggsäcken igen tycker jag mig höra ett konstigt ljud, alldeles som om något föll från säcken och landade på bron. Jag tittar mig omkring, men kan inte se något ligga på varken bron eller marken. Kan inte komma på att jag saknar något heller så vi vinkar adjö till Pensionärsexpressen än en gång och fortsätter. 15 minuter och 1 kilometer senare slår blixten ner. Var är mina solglasögon?! Jag inser direkt att det måste vara dem jag hörde slå i marken när jag tog på mig ryggsäcken. Vanessa får således chansen till lite skön vila i solen på älvens strandkant medan jag får arbeta vidare genom att småjogga tillbaka mot bron. Den andra personen jag möter ger mig som tur är ett positivt svar. Han har hittat glasögonen och varit snäll nog att ta dem med sig. Jag tackar honom enormt mycket för att han besparat mig en hel del tid på letande.

Passing a German speaking fellow on his third or fourth week in the Scandinavian mountains. Gasskájvvo in the background. Vi passerar en tysktalande herre som är ute på sin tredje av planerade fyra veckor i fjällen. Gasskájvvo i bakgrunden.

Tillbaka med Vanessa igen ser hon ut att njuta alldeles för mycket av sin rast. Det får minsann räcka, dags för henne att jobba lite också! Vi inleder så det sista rycket mot Bobäcken där båten hämtar upp vandrare för transport till Kvikkjokk. Landskapet öppnar sig snart för Vállegårssås framfart. Bron som tar alla vandrare över jokken visar sig vara en rejäl konstruktion, klart överdimensionerad för nuvarande vattenmängd. Andra tider på året är läget garanterat ett annat - bland de blottade stenarna ligger många rester av döda träd som slitits med av vattenmassorna. Vi passerar därefter en sidofåra till jokken där en ny stor bro håller på att byggas. Just nu är det nästan inget vatten alls här, men vi kan se resterna av den tidigare bron bland stora trädstammar längre nedströms. En tillfällig bro är utplacerad som vi får nyttja den här gången.

Vállegårsså Vállegårsså

11:30 är vi framme vid Bobäcken och där sitter redan ett tiotal personer och väntar på båten. En av de ringer upp Björn Sarstad som brukar köra båten och jag berättar därför att det är många till på väg. Vi får besked att de kommer på en gång och sedan kör en vända till enligt ordinarie tidtabell. Det blir alltså ingen lång väntan på båten. Pensionärsexpressen visar åter prov på sin styrka när de anländer inte långt efter oss. Båten anländer och körs istället av Helena(?), minnet sviker mig på namnet. Det blir en avkopplande resa i strålande väder med trevligt småprat.
På fjällstationen märks det också tydligt att bussanslutningen till tåget går en bättre tid på helgen. Trots att vi är utanför den absoluta högsäsongen är det mer folk nu än när vi var här 2014 och 2015. I den som vanligt varma receptionen är det sällan en fåtölj ledig (runt 25-30 grader som värst). När vi äter middag på kvällen blir det fullsatt nästan omgående.


Epilog:

På hemresedagens morgon kunde vi se snötäckta fjälltoppar i fjärran. Något som också förekommit tidigare i augusti, men som vi alltså slapp under vår tid på fjället. Jag upplever det gärna på avstånd istället för att vara mitt i det. Resan hem flöt på utan större problem den här gången. Bussen från Kvikkjokk blev visserligen fylld till bredden och vi blev sittandes på golvet vid den bakre dörren tills en extrainsatt buss kunde möta upp oss. Väntetiden vid byte till tåg i Murjek var längre än tidigare så vi har nog sett allt som går att se i den lilla "byn" nu. Det är riktigt trist med alla förfallna hus som bara övergetts - det lägger en känsla av vemod över platsen. Samtidigt förstår jag att det måste vara svårt att livnära sig här som dagens samhälle ser ut.

Själva vandringen då? Jag är mycket nöjd med den! Löst planerad med bara den första dagen riktigt bestämd och två olika slutmål där Ritsem var det mest troliga. Vi hade med oss kartor för hela Padjelanta och Sarek plus delar av Nordkalottleden och Abisko/Kebnekaise. För min del fungerade det här konceptet väldigt bra. Annars kan det lätt bli onödigt stort fokus på att nå målet och då är det också lätt att börja leta genvägar och öka tempot oavsett om man egentligen vill eller inte. Nu hade vi istället maximala tio dagar till vårt förfogande och anpassade turen efter det beroende på vart vi hamnade.
Vi hade återigen tur med vädret och behövde bara bära regnkläderna för deras huvudsakliga syfte ett fåtal gånger. När jag tänker efter så hade vi shorts på oss längre tid än det. En höjdpunkt, som också var en av anledningarna till startplatsen, var sjön Litlverivatnet och Litlverivassforsen. Mina största favoriter från vandringen är annars området ovanför Vielggisbákte och sträckan mellan Tuottarstugorna och Tarraluoppalstugorna. Vägen till Tuottarstugorna är en potentiell kandidat också, men vi hade ju tyvärr dåligt väder den dagen. Överlag bjöd Padjelantaleden på enklare och mindre stenig terräng jämfört med norra delen av Kungsleden. Antalet höjdmeter upplevde vi som något mer beskedliga också. Det fick vi istället känna på de fyra första dagarna när vi gick utanför led.
Sammanlagt blev det en vandring med väldigt stor variation. Kargt och stenigt, gröna böljande kullar, stora sjöar, vilda forsar och lummig fjällskog. Det sistnämnda som till största del förekom på slutet var en mycket trevligare bekantskap än skogen norr om Kvikkjokk. Mer öppen och mer lättvandrad med höga fjälltoppar på nära håll.

Avslutar med lite statistik för oss som tycker om det:

  • Totalt gick vi ca 185 kilometer fördelat på 9 dagar. 68 kilometer utanför led med 19,5 kilometer per dag i snitt och 117 kilometer på led med 26 kilometer per dag i snitt. Första och sista dagen är då räknade som halvdagar.
  • Vi åt goda blåbär varje dag, hallon 1 dag och hjortron på 5 av dagarna (räknar inte de få övermogna vi hittade näst sista dagen). Det provades också odonbär och hönsbär av ren nyfikenhet, knappast för deras "fantastiska" smak.
  • Missöden uppgick till 0 i antalet på den här vandringen, i kontrast till förra året. Spännet som gick sönder under transport räknar jag inte eftersom det var utom vår kontroll och skedde på vägen till vandringen.
  • Däremot ramlade Vanessa totalt 5 gånger. Alla vurpor utan någon allvarlig konsekvens som tur var. Om det berodde på hennes skor eller något annat låter jag vara osagt.
  • Vi hade egentligen bara 1 dag med dåligt väder och det var framförallt molnigt och kallt då - det regn som föll förekom mest på nätterna.
  • Våra packningar vet jag inte exakt, men vi startade båda med någonstans kring 15 kg inklusive allt utom det vi hade på kroppen. Om du vill veta vilken utrustning jag bär med mig har jag lagt upp en lista här. Den innehåller inga siffror på mat och bränsle som däremot är inkluderat i den total vikten här. Jag försöker hålla den någorlunda uppdaterad som en allmän lista. På enskilda turer kan det så klart skilja något vad jag tar med beroende på längd, område och förväntad väderlek.

Postat 2017-02-26 15:37 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Rago och Padjelanta - Del 3 av 4 Placerad på karta

I den andra delen av berättelsen, efter en utmattande avslutning på en fantastisk dag, fann vi oss som tillfälliga innevånare i Sáluhávrre sameviste. Här kommer den tredje delen.


Rago Dag 5a
Rago Dag 5b Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

22 augusti   ca 28 km
Gångtid ca 10,5 timmar, 8:20-19:00
Sáluhávrre till Arasluoktastugorna

Natten har varit något kylig och när vi vaknar gnistrar tältduken vackert i solskenet. Den fina morgonen med klarblå himmel och starkt lysande sol gör att eventuell frost på tältet hinner smälta innan vi kryper ut. Vi spenderar en del tid med att torka av tältet som blivit väldigt fuktigt under natten innan vi ger oss iväg framåt 7:30. Som tack för gästfriheten är vi extra noga med att inte lämna några spår efter vår närvaro.
Till en början hittar vi inte stigen som vi är säkra på måste vara tydligare här. Vi irrar runt ett tag innan jag tillslut får syn på en markering som sticker upp i det annars platta landskapet och mycket riktigt hittar vi stigen där. Den är sedan enkel att följa fram till broarna över Vuojatädno.
Under de senaste fyra dagarna har vi inte sett en enda människa på fjället, men så fort vi närmar oss Padjelantaleden får vi syn på de första - ett par som tältat nära broarna och ser ut att vara mitt i morgonbestyren. Vi håller oss på avstånd, men vinkar glatt som hälsning.
Vårt första stora beslut om vägval gjorde vi redan dag två i Rago. Igår kväll tog vi det andra. Med sex dagar kvar till förfogande var det ena alternativet att gå norrut i terrängen med Ritsem som mål, men även om det närmsta området är intressant känns det något för litet för vår del med tanke på antalet dagar. Skulle vi fortsätta längre norrut på Nordkalottleden blir det troligtvis mer stenig och karg terräng igen när den går tillbaka mot Norge. Istället väljer vi därför att gå mot den mittersta bron med Padjelantaleden söderut och Kvikkjokk som mål. Det lockar faktiskt lite att gå på led som omväxling och därmed slippa behovet att leta efter bästa vägen genom terrängen. Kanske var det också det tunga slutet på gårdagen som avgjorde vårt val.

Following the trail from Sáluhávrre towards the Padjelanta trail. Vanessa letar sig fram på stigen från Sáluhávrre till Padjelantaleden.

Vid den här tidpunkten fyller den mittersta bron knappt någon funktion - strömfåran är helt torrlagd. Vi stannar och dricker lite vatten vid rastplatsen mellan broarna. Himlen är i stort sett molnfri och solen gassar obarmhärtigt. Vi spekulerar i om det kan vara ett liknande högtryck som vi hade förra året i Sarek som nu lagt sig över fjällen igen. Det vore ju onekligen trevligt med sådana här dagar hela vägen till Kvikkjokk. En timme senare blir vi tvungna att stanna vid en bäck för välbehövlig svalka genom att skölja både tröjor och hattar i det kalla vattnet. Den lilla nackdelen tar jag gärna jämfört med kyligare väder.
Vägen fram till att vi är jämsides med Gievgessuoloj tar uppskattningsvis ungefär hälften av tiden längs leden som den gjorde i terrängen på andra sidan under gårdagen. Jag förvånas över mängden vandrare som vi möter på leden. Den absoluta högsäsongen har passerat och stugorna kommer snart att stänga. Därför hade jag inte väntat mig att möta så här många. Kan det bero på att vi går från norr till söder och den motsatta riktningen är mer populär? Eller har vi helt enkelt blivit folkskygga efter fyra dagar i ensamhet?
I sluttningen ovanför Vásstenjávrre sameviste får vi dagens första höjdpunkt med milsvid utsikt över Vásstenjávrre. Ett sådant tillfälle bjuder verkligen in till rast så när leden passerar en liten bäck sätter vi oss ner en stund och svalkar våra fötter - det är helt vindstilla och ingen mygg. Några moln har letat sig fram, men solen skiner fortfarande och skänker oss en härlig värme nu när vi kommit lite högre upp.

Leden är mycket lättvandrad hela vägen fram till Låddejåkkåstugan med relativt beskedliga backar och lite sten. Nere i den här dalen är det intressant nog lite svalare än uppe på fjället. Kanske är det den vattenrika Låddejåhkå som kyler ner platsen eller så är det helt enkelt bara några moln som råkar passera precis då. Jag stannar och pratar med stugvärden som håller på med det mindre roliga arbetet att bränna skräp. Hon beklagar sig över att många slänger väldigt mycket plast i fjällen som istället borde återvinnas hemma. Mina egna planer på att slänga skräp här får mig genast att skämmas lite grann och komma på bättre tankar - det mesta är trots allt plast i form av olika förpackningar och väger inte mycket. Vi pratar annars lite allmänt om fjällvandring. Jag frågar också om beläggningen på stugan och får statistik som visar ett möjligt mönster i väderförhållandena det här året jämfört med det förra. I år har hon fått ihop 200 gästnätter med bara ett par veckor kvar av säsongen, medan förra året genererade hela 600. Som en del av er kanske minns var det väldigt sen snösmältning 2015 i fjällen och många rapporterade dåliga förhållanden långt in i juli. Det verkar alltså har varit lite bättre förutsättningar i år med fler tältnätter som följd. Innan vi går vidare passar Vanessa på att köpa lite gott nybakt bröd från stugvärden.

Låddejåkkå cabin Låddejåkkåstugan

Där bron låter oss passera har Låddejåhkå under årtusenden gröpt ur en häftig ravin. Jokken har med hjälp av tid och en liten sten skapat håligheter i olika avsatser. Vid ett ställe blir det nästan som en omvänd fontän när vattnet skvätter i omgångar från den ena håligheten till den andra.
När vi tittar upp mot sluttningen vi ska tackla får vi se ett djur springa fram och tillbaka i hög fart. Önsketänkandet vill få det till en järv på rörelsemönstret, men det måste ändå ha varit en ren (den var alldeles för stor för att vara en järv). Deras, med min ringa erfarenhet, lite konstiga beteende ser alltså ut att fortsätta även här. De brukar mer trippa fram över fjällhedarna, inte springa i full galopp. Den är helt ensam och ser inte ut att vara jagad av något. En kvinna som vi pratade lite med nere vid stugan nämnde också att hon sett ett liknande beteende, mycket märkligt. Längre upp i sluttningen får vi dessutom en klar indikation på vad de tycker om oss vandrare egentligen. Vi stannar som vanligt för att inte störa när en ren närmar sig och samtidigt njuta av mötet. Den här svarar med att vända rumpan rakt mot oss, snegla på oss över "axeln", och sedan sätta igång att kissa... helt oberörd. Tack för den upplevelsen!

If you look closely you can see that the water runs from one little pool to another. Om du tittar noga kan du se att vattnet rinner från en urgröpning till en annan. Det skedde stötvis i takt med vattnets böljande.

Värmen kom tillbaka igen nästan samtidigt som vi lämnade stugan. Vandringen uppför är inte svår eller speciellt tuff, men den blir svettig på grund av sagda värme. Halvvägs upp ser det ut som att samerna håller på med en flytt av sitt rengärde här. Det finns tydliga spår på marken som visar var hägnaden stod tidigare. En liten byggnad finns också på platsen. Jag har börjat få lite problem med magen och går fram för att se om det kan vara ett utedass. Det ser ut att vara fallet, men tyvärr är det låst. Inte långt därefter inser jag att min förhoppning om att kunna nyttja faciliteterna i Árasluokta bara är att glömma. Jag viker av från leden, gräver ett hål, och håller tummarna för att inga vandrare kommer från andra hållet de närmaste minuterna för här finns ingenting att gömma sig bakom. En kvarts sekel senare (det är så det känns) reser jag mig upp och vänder mig om, glad att ingen vandrare kommit gående, bara för att få syn på ett par som tagit en paus längre upp på andra sidan jokken. Kan bara hoppas att jag var tillräckligt kamouflerad när jag satt hopkrupen över mitt lilla hål. Med en något starkare röd ton i ansiktet fortsätter jag försiktigt söderut.
När vi passerat högsta punkten och börjar gå ner mot Miellädno är vädret på gång att växla igen. Något kvarvarande högtryck ser det alltså inte ut att bli. Några riktigt svarta moln med kraftigt regn åt sydväst är på väg mot oss och toppen Áras. Det ser verkligen inte roligt ut och vi hoppas att vi ska hinna fram till Árasluokta innan det når oss. Utsikten över Virihávrre, Allak och området nedanför med Ájajávrre är desto trevligare. Eftermiddagssolen lyser vackert på Allaks gröna sluttning medan vi passerar Miellädno. Det känns lite märkligt när man tänker på att vi stod där på andra sidan cirka 25 kilometer bort och tittade ut över samma sjö för nästan tre dagar sedan. Som om det vore en helt annan tur vid ett helt annat tillfälle även fast det bara skiljer några dagar.

Allak with Miellädno and Ájajávrre in front. Allak med Miellädno och Ájajávrre nedanför.

Leden från bron är fortsatt enkel, men tar som vanligt längre tid än man tror att den ska göra. En mätning på kartan visar att det som ser kort ut faktiskt är närmare 4 kilometer. När vi kommer fram till Arasluoktastugorna står stugvärden i den lilla butiken, som snarast liknar en liten skrubb, och pratar med några vandrare. Vi passar på att gå dit direkt för att kontrollera utbudet. Det slutar med inköp av lite mer nybakt bröd plus en kallrökt röding. Innan vi fortsätter blir det ändå ett besök på utedasset här trots tidigare tömning.
Vid bron strax söder om stugorna finns några tältplatser, men ingen som faller oss i smaken. Istället stannar vi och tvättar oss lite i jokken och fortsätter sedan genom renstängslet på andra sidan. Efter en del kräset letande väljer vi tillslut en plats som vi anser vara acceptabel. Regnmolnen vi såg stannade som tur är kvar på östra sidan av Áras och det har nu vänt till att bli en riktigt fin kväll även om en del mörka moln fortfarande hotar ovanför. Dagens andra höjdpunkt blir förtäringen av den magiskt goda fisken som sakta smälter i våra munnar. Kvällen blir tyvärr något besudlad av en hel del mygg. Vanessa ger till slut upp och flyr in i tältet. Mer fisk till mig!


Duck-boards on the Padjelanta trail. Heading towards Låddejåhkå cabins with Máhttoajvve in the background. På väg mot Låddejåkkåstugan med Máhttoajvve i bakgrunden.

A very common photo object along the Padjelanta trail. Truly stands out in this type of terrain. Troligtvis en av Padjelantaledens mest fotade objekt vid Boarkka. En kalksten formad av vädrets makter som påminner om Gotlands raukar.

Arasluokta cabins Arasluoktastugorna samt delar av samevistet med samma namn.

Our fifth camp spot of the hike, shortly after the Arasluokta cabins. Nattens tältplats strax efter Arasluoktastugorna. Gråa moln hotar ovanför.


Rago Dag 6 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

23 augusti   ca 29 km
Gångtid ca 9 timmar, 6:50 - 16:00
Arasluoktastugorna till Tuottarstugorna

Morgonen visar sig vara en stark kontrast till gårdagen. Med en temperatur under 10 grader och en del vind är det den kallast hittills på vandringen. Ett tjockt och lågt molntäcke är också tydligt närvarande. På grund av det genomför vi våra morgonrutiner snabbare än någonsin och kommer iväg redan strax före klockan 7. Kort efter vår tältplats finns ett stigskilje för en gammal stig som går öster om Stuor Dijdder och den officiella leden som går på väster sida till Stáloluokta och där är det nära att vi går fel. Av en ren slump väljer jag ett annat spår än Vanessa som går framför. Jag får syn på en liten stig som går mot ett större klippblock och ser en rolig utmaning i att ta den vägen istället. Det visar sig att fortsättningen på den officiella sträckningen går ovanför klippblocket. En dag med tråkigt väder och låga moln håller man gärna blicken på marken framför fötterna för att inte halka omkull. Hade jag istället gått Vanessa på hälarna vet jag inte om vi ens hade märkt av stigskiljet. Vi stannar så klart ibland och ser oss omkring, men utsikten är inte lika inbjudande en sådan här dag. För att få upp värmen i kroppen hjälper det att röra på sig också. Ungefär halvvägs möter vi en riktig "iron lady" - en kvinna i 60/70-års åldern som ser helt oberörd ut iklädd shorts, och där kommer vi med både jacka och byxor.

Virihávrre - On the way to Stáloluokta. En inte fullt så imponerande utsikt över Virihávrre.

Någon riktig paus blir det inte på hela vägen fram till Stáloluokta - denna plats som jag sett mycket fram emot att besöka. Dels på grund av dess förekomst i mångas reseberättelser, dels på grund av Virihávrres rykte om sig att vara en av Sveriges vackraste sjöar från den här platsen. Man kan lugnt säga att vi inte valde den bästa dagen för ett besök. Det ligger fortfarande ett tjockt molntäcke lågt över himlen och en kall vind blåser in från sjön som just nu bara är olika nyanser av grått och svart. Ett tunt, tunt duggregn faller.
Efter att ha skrivit in oss i färdboken blir det ett besök hos butiken även här. Det finns fisk, men det känns inte lika lockande med tanke på det nuvarande vädret, vilket gör att vi nöjer oss med lite godis istället. När vi sedan sätter oss på läsidan av fjällstugan och intar ny energi regnar det till vår glädje inte längre.

Stáloluokta Stáloluokta

Den inledande vandringen från Stáloluokta blir riktigt behaglig trots det trista vädret. Vinden har vi i ryggen och den avtar något när vi kommer en bit bort från Virihávrre. För de som går åt andra hållet är nog den här sträckan inte riktigt lika behaglig idag. Det känns så bra att det till och med blir en avstickare på hela 50 meter för att få lite extra utsikt över vattenfallet i Gieddejåhkå. Det hör verkligen inte till vanligheterna för vår del. Något senare bakom en liten kulle, precis på leden, sitter ett äldre par och dricker kaffe i skydd från vinden. De hade tältat i närheten av bron över Bålllávrjåhkå, som är märkt som en sommarbro på äldre kartor, och tagit det lugnt fram hit i motvinden. Deras humör är på topp och vi får en trevlig pratstund innan vi fortsätter mot bron.
Broplatsen ger en indikation till varför det tidigare har funnits en sommarbro här. Jag räknar det till 3 eller 4 gamla brofästen som inte längre används (min mattematik är inte stark just nu, ok). Det måste rinna mer vatten än man tror här under snösmältningstider. Vi sätter oss ner bakom en sten och lyssnar på jokkens brus, och märker snart tydligt att det fortfarande är en kylig dag. Så länge vi hade vinden i ryggen och rörde på oss var det inga problem att hålla värmen, men efter 15 minuters vila är kroppstemperaturen en helt annan. Förstärkningskläderna som vi haft på under rasten får därför sitta kvar när vi ger oss av uppför fjället.

Heading for the bridge over Bållávrjåhkå, which is marked as a summer bridge on older maps. På väg mot bron över Bållávrjåhkå som är märkt med sommarbro på äldre kartor.

Cirka 2 kilometer efter bron kan man fortsätta rakt fram på en äldre stig eller led. Vi hade funderingar på att gå den vägen för att få möta lite mindre folk igen, men stugvärden i Låddejåhkå pratade väldigt gott om vägen till och från Tuottarstugorna. (Hon hade det som lite av ett favoritområde.) Därför fortsätter vi istället på den officiella leden. Trots molntäcket kan vi förstå varför hon fastnat för det här området. Det är ett böljande grönt landskap med stora vattenfall som avlöser varandra i kulissen. Vi njuter av omgivningen och fantiserar samtidigt om hur än mer sagolikt det skulle vara i solsken.
Leden är fortsatt mycket enkel att vandra hela sträckan med korta och inte särskilt branta stigningar. Det förekommer inte heller några stenfält eller blockhav i stil med det du kan hitta på Kungsleden. Träspången behöver bättras på här och var och vi ser spår av att det redan pågår arbete i form av träplank staplade som pyramider längs leden (eller kåtor kanske är ett bättre ord i den här miljön). För tillfället blir de att agera väldigt tydliga ledmarkörer. Vi går också över någon nymonterad spång. Lustigt nog på de torrare platserna medan de riktigt ruttna på de allra blötaste ställena fortfarande inte är bytta.

Beautiful cairn along the trail. Vackert röse längs leden.

När jag gissar att det kanske är ett par kilometer kvar dyker plötsligt stugorna upp bland kullarna. Framför oss ser vi en man stå bredvid jokken och fixa med sin packning. Det känns inte som ett naturligt ställe för en rast, speciellt med tanke på nuvarande väder, vilket gör att vi börjar misstänka att det är ett vad som väntar oss. Oerhört lockande en sådan här dag! Mycket riktigt går leden rakt över jokken och till råga på allt står det Vad 1 på en skylt. Inte mycket att göra, av med regnbyxorna och rulla upp de andra. Tar också på mig mitt förstärkningsplagg på överkroppen för att behålla så mycket värme som möjligt. Vadet är inte svårt på något vis. Vattennivån är låg och strömmen svag, men vattnet känns verkligen iskallt när temperaturen i luften ligger runt 3 grader. Med stela och frusna fötter stapplar vi vidare till nästa vad några hundra meter längre fram. Här har vi lite mer tur och kan ta oss över på stenar utan problem.

Me doing the first crossing just before reaching the Tuottar cabins. Jag tar mig över det enkla, men kalla Vad 1. Foto: Vanessa

Klockan är bara runt fyra på eftermiddagen när vi är framme vid stugorna. Helt enkelt på grund av att vi kom iväg så tidigt på morgonen och att vädret inte passat för njutningsfulla raster. Vi diskuterar därför hur vi ska lägga upp resten av dagen. Med tanke på just vädret och att vi har gott om tid på oss tar det inte lång tid innan vi bestämt oss för att tälta vid stugorna, och på det viset kunna njuta av lite stugvärme. När tältet är rest går Vanessa in i stugan för att äta medan jag tar tjuren vid hornen och går ner till sjön för tvagning. Kallare tvätt har jag aldrig varit med om i fjällen. Trots att jag behåller kläderna på, på överkroppen när jag tvättar underkroppen och vise versa, är jag helt stelfrusen efteråt. Att kliva in i stugvärmen och få i sig lite mat efteråt känns som en varm och kärleksfull omfamning av mamma när man var liten och ledsen.
Inne i stugan sitter redan ett annat par från Tyskland som Vanessa för ett livligt samtal med.  Det blir en mysig kväll med många av de vanliga samtalsämnena: utrustning, mat och tidigare vandringar. Med 25 kilogram var i ryggsäcken är de inga lättpackare direkt. Kvinnan i sällskapet plockar t.ex. fram flera ölburkar som inköpts i, som jag förstod det, Árasluokta. När jag nämner att det är lågkalori-öl blir hon förvånad och lite besviken. Varför väljer man att sälja den sorten i en fjällstuga? Är det någonstans man inte behöver oroa sig över kaloriintaget så är det väl ändå på en fjällvandring. De har också med sig mycket te och Vanessa blir överlycklig när paret säger att hon gärna får ta lite - hon har saknat den varma drycken.
Tillslut är vi ändå tvingade att lämna den sköna stugvärmen och krypa in i tältet för lite sömn. Skönt nerbäddade i sovsäckarna somnar vi med förhoppningar på en ny vändning av vädret.


Gå vidare till del 4.

Postat 2017-02-03 09:34 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Rago och Padjelanta - Del 2 av 4 Placerad på karta

Del 1 avslutades vid en av ytterst få tältplatser i ett ödsligt, kargt och stenigt landskap i Rago nationalpark. Här kommer nästa del i berättelsen där vi korsar tre gränser samtidigt och lämnar vackra Rago bakom oss.


Rago Dag 3 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

20 augusti   ca 21 km
Gångtid ca 10 timmar, 8:00 - 18:15
Öster om Duolbbagjiegna till Hurrejåhkå

Vi vaknar till en temperatur på 13 grader, samma som när vi gick och lade oss kvällen innan. Med nya krafter sätter vi igång att forcera det sista av stenlandskapet runt klockan 8. Från Rágojiegna rinner en mindre och en lite större jokk som vi behöver passera - den första tar vi enkelt via stenar, medan den andra presenterar en tuffare utmaning. Vanessa väljer att byta skor och göra sitt första vad för den här vandringen på ett enkelt och brett ställe. Med långa stavar och en försmak för stenhoppning lyckas jag ta mig över denna utan att vada. Vi passerade även flera jokkar eller bäckar under gårdagen som garanterat kräver vad vid högre vattenföring, men vi kunde alltså ta alla de på stenar relativt enkelt.

Passing below the glacier Rágojiegna. Vi passerar nedanför glaciären Rágojiegna.

Några rösen har vi inte sett sedan kort efter starten i morse. Det kan visserligen bero på att det i vår plan inte ingår att gå ända ner till Virihávrre och det på kartan markerade vadställe som ska finnas där. Istället ska vi gena över fjället och gå mer rakt mot Ráhkojávrre. Till vår glädje kommer grönskan tillbaka nästan samtidigt som vi passera gränsen till Sverige. Något som jag hävdat skulle ske, både halvt på skämt och halvt på allvar, men Vanessa inte velat tro på. Förutom att vi väljer en väg med några branta klippformationer att ta sig runt och få plana ytor så är det ändå relativt enkel vandring här med endast låg växtlighet. Vädret växlar mycket den här dagen och vid ett tillfälle med sol stannar jag vid en liten vattensamling och tvättar av mig. Vanessa väljer en annan väg och jag möter därför upp henne efteråt på andra sidan nere vid Nourtap Gierisgåhpe. Varken den eller Oarjep Gierisgåhpe innehåller några större vattenmängder för tillfället och vi tar oss enkelt över på stenar.

Our first view over Virihávrre. Vår första glimt av Virihávrre.

Inför vandringen har jag påstått att vädret oftast är bättre på den svenska sidan, att regnmolnen brukar fastna på de norska topparna och inte nå in till Sverige. Det här får jag så klart äta upp med åtskilliga pikar från Vanessa eftersom läget är det helt omvända. Ovanför oss ligger molnen tunga samtidigt som vi ser rikligt med blå himmel över de norska fjälltopparna. Typiskt!
Närmare Ráhkojávrre blir terrängen allt planare och lättare att handskas med. Vi går förbi en fin tältplats som framförallt markeras av stenar som någon använt till att säkra tältet med. Siktet är inställt nästan rakt norrut mot Rastesjávrásj och vi väljer därför att hålla oss på den västra sidan om sjön. Efter en svag sluttning uppför norr om sjön ser det ut på kartan som det ska vara enkelt. Det stämmer inte riktigt. Det är visserligen inte svårt att gå här, men det är många åsar att gå runt eller över. Vi tar en paus i en sluttning innan vi kommer fram till Rastesjávrásj och njuter i lite sol med fötterna i högläge. De har fått jobba hårt så långt och behöver lite vila.

Paws up! Upp med tassarna! Foto: Vanessa

När vi börjar röra på oss igen har fler mörka moln börjat blåsa in och regn ser ut att vara i antågande. Vid högre vattenstånd kan det eventuellt vara bättre att gå väster om sjön och hålla sig på den sidan för att få färre jokk-passager högre upp i vattensystemet. Läget är gynnsamt för oss vilket leder till att vi väljer en mer direkt väg på den östra sidan. Underlaget här består av svart sand och på strandkanten ser vi gamla spår från en ensam vandrare som gått från väst till öst. Regnet har så sakta börjat falla och ett vad känns inte allt för lockande. Vi har naturligtvis inte mycket till val och för mig blir det här det första på vandringen. Jag passar på att ge mina fötter en spabehandling genom att gå barfota över i sanden. Det är varken strömt eller djupt och blir därför ett enkelt vad. Regnet blåser tacksamt snabbt förbi och vi kan packa ner våra regnkläder igen. Det ville väl bara retas lite genom att stanna till ovanför oss just när vi skulle vada.

Rástesjávrásj - Guovddelistjåhkkå in the background. Rastesjávrásj med Guovddelistjåhkkå i bakgrunden.

Nästa sträcka mot renvaktarstugan bjuder på fin terräng med flera klippformationer. Vid bäcken från Rástesvárre går vi först över direkt, men hamnar i lite väl brant och snårig terräng med vide så vi väljer att gå tillbaka till den södra sidan tills vi passerat den korta branten. Det är inte långt kvar nu till något som varit lite av ett orosmoment, Guovddelisjåhkå där den rinner mellan Guovddelisjávrásj och renvaktarstugan. Nu har vi ju sett att vattennivån är låg vilket gjort att oron har släppt med tiden och den känslan visar sig stämma. Jag tar mig till och med över via sten medan Vanessa, sin vana trogen, väljer att vada. Vi kan dock tydligt se att det är betydligt mer vatten som rinner här andra tider på året.
Så fort vi kom till grönskan i Sverige dök också renarna upp och något som jag inte sett tidigare på mina vandringar är den nyfikenhet de visar upp. Nära renvaktarstugan är det en ensam ren som springer rakt mot oss, stannar en stund för att titta på oss, och sen kommer lite närmare. Så håller den på ett tag, springer runt oss och sen tillbaka, alltid med små pauser för att se vad vi håller på med.

I'm keeping my eyes on you! Jag håller mina ögon på er!

Norr om stugan finns tre tillflöden till Guovddelisjåhkå som vi väljer att ta var för sig för att få en enklare passage. Inte heller här behöver jag doppa mina fötter. Det är nu en bit in på eftermiddagen och vi bestämmer oss för att runda Guovddelisvárre innan det är dags att stanna för dagen. I sluttningen här hittar vi hjortron för tredje dagen i rad, om än bara några enstaka. Vädret vänder igen och regnet börjar så småningom falla - vi ser också fler mörka regnmoln över Vásstenjávrre som är på väg mot oss. Letandet efter tältplats är inlett, men det är antingen blött eller väldigt ojämnt. Regnet gör så klart att vi inte är jättesugna på att börja med tältresningen heller. Närmare Hurrejåhkå runt klockan 18 hittar vi tillslut en acceptabel plats med en liten bäck i närheten. Regnet håller till och med upp medan vi reser tältet och vi hinner även tvätta oss lite innan det sätter igång igen. Vattenkokning och förtäring blir gjort i absiden den här kvällen. Vår tur med vädret håller ändå i sig när det blir uppehåll igen lagom så att vi kan klara av våra sista kvällsbestyr utan behov av tältakrobatik.


Our third camp spot for the hike, above Hurrejåhkå with a view over Vásstenjávrre. Nattens tältplats med utsikt över Vásstenjávrre.

On our way down to the river Oarjep Gierisgåhpe. Virihávrre and Allak in the background. På väg ner till Oarjep Gierisgåhpe. Virihávrre och Allak syns i bakgrunden.

Colourful miniature waterfall about 1 kilometer after passing Rástesjávrásj. Färggrant vattenfall i miniatyr cirka 1 kilometer efter att vi passerat Rástesjávrásj.


Rago Dag 4 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

21 augusti   ca 25 km
Gångtid ca 11 timmar, 8:30 - 19:15
Hurrejåhkå till Sáluhávvre

Den här morgonen vaknar vi tyvärr till det sämsta vädret hittills på vandringen. Låga moln gömmer en hel del av utsikten och vi är bara svagt hoppfulla om att det ska hinna bli bättre innan vi är uppe ovanför Vielggisbákte. Våra tankar på att besöka det stora vattenfallet som ligger längre in i dalen lägger vi därför ner såvida inte Hurrejåhkå tvingar oss att gå åt det hållet. Som vi misstänkt är vattnet fortfarande lågt och vi kan gå över direkt där vi kommer fram till jokken. Det är till och med så lågt att jag nästan kan gå på stenar hela vägen. Jag blir faktiskt mer blöt om fötterna under klättringen uppför sluttningen än av vadet då allt ris är genomblött efter kvällens och nattens regn. Benmusklerna har fått jobba hårt de första tre dagarna och är nu slitna vilket gör att jag snart hamnar på efterkälken och hela tiden letar efter anledningar till att stanna för lite vila. Något som inte är särskilt svårt i den svenska fjällmiljön. Det finns nästan alltid något storslaget att titta på framför, bakom eller på sidan. Minnesbilder från förra årets konstanta nederlag i uppförsbackarna dyker snart upp. Är vi tillbaka där igen nu, tänker jag tröttsamt...

Getting ready to ford Hurrejåhkå. Vanessa gör sig redo att vada Hurrejåhkå.

Upp kommer jag tillslut i alla fall och molnen har till och med varit snälla nog att lyfta på sig, vilket gör att vi har god sikt över området. Skarpa klippformationer omger den lilla namnlösa sjön och skapar en miljö som blir en stark kontrast mot den mjukare grönskan före och efter. Utsikten som öppnar sig på andra sidan hör till de allra bästa jag sett i de svenska fjällen. Det blir inte sämre av att molnen nu börjat skingra sig och släppa igenom solen. Till höger breder Vásstenjávrre ut sig, vackert skimrande i grått och blått. Rakt fram ligger ett böljande grönt landskap med en hylla nedanför till höger där jokken från Báktegiesjjávrásj rinner och speglar solljuset på sin yta. Jag går uppför en liten slänt till vänster och följer sedan något som, med lite fantasi, kan liknas vid en fjällrygg i miniatyr. I efterhand kan jag ångra att jag inte hade sinnesnärvaro att filma lite med min kamera här, men jag blir helt uppslukad av vyerna och inget annat existerar för stunden. Vanessa går parallellt en bit till höger om mig närmare Vásstenjávrre och det är väldigt speciellt att se hennes profil i rörelse med den stora sjön som kuliss. På den motsatta sidan bjuder Báktegiesjjávrásj på ett vackert färgspel trots molnen ovanför. Med blå himmel och sol måste den vara mycket spektakulär. Jokken från sagda sjö uppenbarar sig snart och det ser först ut som ett nytt vad väntar oss. Bara några meter till vänster, vid utloppet, ser jag dock en potentiell möjlighet. Vanessa förvånar mig med att bokstavligt talat hoppa över vadet denna gång och använda stenarna precis som mig. Normalt tror jag annars att ett vad krävs här. Om det skulle visa sig för svårt finns alltid möjligheten att gå runt sjön istället.

The very same lake. Den lilla sjön utan namn.

Really liked this place, a favourite of the hike. En underbar miljö öppnar sig på andra sidan den undangömda sjön.

Nu är det dags för oss att göra ett vägval igen. Den här gången mellan att följa sluttningen ner mot Vásstenjávrre eller att, längs de mindre sjöarna, gå norr om Árranoajvve. Utsikten lär vara hänförande på det södra vägvalet, men en väg med lite större variation lockar mer. Längre fram kommer vi dessutom nära Vásstenjávrre igen och får förhoppningsvis ett kärt återseende av den stora sjön. Vi tar därför sikte mot Guovdoajvejávrátja och möter en mycket lätt terräng att vandra. Det är en vacker grön fjällhed med bara låg växtlighet och svagt lutande kullar. De små sjöarna som följer är lite svåra att placera eftersom känslan är att det finns fler än vad som är utritat på kartan. Navigeringen är ändå enkel eftersom vi har Árranoajvve och höjd 899 att hålla oss efter och vi lär knappast missa Guovdoajvejávrátja som är bra mycket större. Vid den norra av de två små jokkar som rinner parallellt här väljer vi att ta en längre paus. Temperaturen har stigit under dagen och det är nu riktigt varmt trots många moln så vi passar på att tvätta våra fötter lite innan vi sätter oss och bara njuter en stund.

Panorama över Báktegiesjjávrásj.

För att komma norr om Guovdoajvejávrátja blir vi tvungna att ta oss över några klippformationer direkt efter jokken. Det är inget som ställer till några större problem och därefter är det mycket enkelt igen. När vi går där längs sjön kommer en örn seglandes över våra huvuden. Vi ser tydligt "fingrarna" längst ut på vingspetsarna, men kan inte avgöra exakt vilken sort det är. Den flyger fram och tillbaka ovanför oss en stund innan den sakta försvinner bort mot horisonten.
Vädret skiftar till det sämre igen med mer gråa moln som blåser in och en temperatur som sjunker. Till Vanessas förtret dyker det också upp mygg. Vilket kan tyckas lite konstigt eftersom det blir mer stenig terräng i Áravágge jämfört med tidigare där vi inte hade mygg. Här går vi också förbi flera sjöar som inte heller är ritade på kartan och vi tycker det är lite förvånande med tanke på att det finns mindre sjöar som faktiskt är utritade. Det är nästan så vi tror att vi har gått vilse ett tag. Snart breder dock Árajávrre ut sig och vi känner oss lugna igen.
Vandringen längs den trots allt ganska stora sjön är väldigt enkel och trivsam. Jag snurrar visserligen runt i ett litet område med myrmark, letandes efter en torrare väg, och lyckas nog välja den längsta tänkbara vägen runt. Inte var den särskilt torr heller. Men det är bara ett mindre irritationsmoment som gör att jag hamnar på efterkälken, igen...

Buoldagiesjjågåsj Buoldagiesjjågåsj - Vi ska följa den mot horisonten.

På vår väg österut måste vi passera Buoldagiesjjågåsj någonstans och det första stället vi tänkt kontrollera är precis efter sjö 769. Helst vill vi inte gå över där då det skulle innebära skrågång längs Svártitjåhkkås sluttning ner mot jokken (risken finns alltid att det är brant på sina ställen). Förhoppningen är att vi istället ska kunna gå över precis efter sluttningen. Vattennivån är låg även här så vi är övertygade om att det inte ska vara några problem att komma över även längre österut.
Frågan är om vi väljer rätt väg efter det. Istället för att följa jokken går vi rakt i den kompassriktning vi ska och det placerar oss bland de små kullarna söder om jokken. Samtidigt som vädret vänder igen med stigande temperatur så stöter vi på en del vide och dvärgbjörk. Inga högt växande för att vara av sin sort, men kombinationen av det, en temperatur kring 20 grader och några små stigningar upp och ner gör oss rejält svettiga. Sträckan känns mycket längre än vad den är på grund av det och vi har svårt att tänka på något annat än den svalkande jokken som väntar längre fram.
Platsen vi kommer till känns som ett paradis. (Säkerligen färgad av vår längtan efter svalka.) Vattnet forsar vackert ner till vår badplats där lugnare vatten samlas bakom vad som närmast kan beskrivas som flata klipphällar. Det blir både helkropps- och klädtvätt i det oväntat "varma" vattnet.

Buoldagiesjjågåsj Forsen/vattenfallet vi hade som kuliss till vår badplats.

Vägen upp från jokken bjuder på mer växtlighet som stretar emot. I det stora hela är det ändå en enkel väg upp söder om höjd 810. När backen klarats av gör då Vásstenjávrre en storstilad återkomst i eftermiddagssolen. Vattenytan ligger helt stilla och molnen har skingrat sig allt mer den sista timmen. Mulkka, Allak och Árasvarre reser sig ståtligt på andra sidan samtidigt som kameran går varm. Vinden är helt stilla, myggen är trots det inte närvarande, och en ensam ren tassar sakta förbi. Jag kan inte riktigt förstå vilken tur vi har som får uppleva en sådan här dag. Samtidigt ser vi framför oss en svag enkel lutning ner till Sáluhávrre. Om vi bara visste vad som väntade...

Vásstenjávrre med Mulkka, Allak och Árasvárre i bakgrunden.

Vi ser hela vägen fram till samevistet och jag gissar på att det ska ta ungefär 2 timmar att ta sig dit. Klockan är nu strax efter 16. Till höger på en liten ö har vi samevistet Gievgessuoloj som en referens att vi faktiskt rör oss framåt. Annars ser vi så långt att landskapet knappt verkar förändras. Här börjar då vad som ska komma att bli den tuffaste delen på årets vandring. Risheden blir allt mer sällsynt och bryts av med vide, dvärgbjörk och myrmark. I början går vi runt all myrmark i ett försök att behålla fötterna torra, men snart orkar vi inte längre och snarare välkomnar den - videsnåren är klart jobbigare att tampas med i jämförelse. Området verkar vara ett populärt ställe att hänga på för ripor. Ett tag känns det som om vi skrämmer upp en fågel i var och varannan buske. Om de istället satt stilla skulle vi varken sett eller märkt av dem överhuvudtaget.
Siktet är inställt på den stig som ska gå mellan samevistena längs Vuojatädno, men det är långt dit. Energinivån blir allt lägre och svetten rinner i pannan. En liten tröst och samtidigt en energikick mitt i det jobbiga dyker upp när jag av en ren slump får syn på fler hjortron. Vanessa har vid det här laget lärt sig vad som kan få mig att stanna mitt i en myrmark och ansluter snabbt för att leta efter fler guldgula bär.
Det känns som en evighet har passerat innan vi tillslut hittar några rösen. Rösen som sedan visar sig leda till ingenting alls. Stigen har kanske haft en längre sträckning tidigare och det här skulle i så fall kunna vara en lämning från det. Nu får vi kämpa vidare vår egen väg en bit till innan vi äntligen hittar en otydlig stig som inte är helt enkel att följa. Ärligt talat vet jag inte om den gör någon större skillnad heller eftersom den försvinner om vartannat samtidigt som terrängen successivt blivit allt lättare efter att vi passerade en grusås.

This looks easy, let's go. Heading for Sáluhávrrre. Det här ser ju enkelt ut. Nu kör vi, Sáluhávrre nästa! Foto: Vanessa

Rejält trötta når vi äntligen fram till Sáluhávrre runt klockan 19. Alla husen är igenbommade och inga människor syns till. Därför bestämmer vi oss för att låna deras plana gräsyta (torget?) i mitten av samevistet som tältplats. Efter vår svettiga avslutning genom myrmarkerna med blöta och skitiga fötter som följd blir det ytterligare en kroppstvätt den här dagen. När solen sakta sjunker allt lägre mot horisonten sätter den eld på Ákkhá med ett varmt orange sken och bjuder oss på en magisk kväll utanför tältet. Det enda negativa är myggornas fortsatta sug efter Vanessa. Samtidigt som värmen från solen börjar försvinna lägger sig en tunn hinna med fukt på alla saker vi spridit ut i gräset. Vilket gör att vi plötsligt får väldigt bråttom med att kasta in allt under tältduken. Trötta somnar vi snabbt och gott efter en helt fantastisk dag.

En notering för den som funderar på att gå i västra Padjelanta via Sáluhávrre. Med största sannolikhet är det enklare att gå högre upp över Njunnjása Dujbbe istället för närmare Vástenjávrre och Vuojatädno som vi gjorde.


Sáluhávrre Same settlement Sáluhávrre

Water continously grinding on the stone. Vattnet fortsätter outtröttligt att slipa stenen i fantastiska former.

Our fourth camp spot, this time in Sáluhávrre. Nattens tältplats i Sáluhávrre.

Heading for Sáluhávrre Same settlement along Vuojatädno, magnificent Áhkká in the background. Vår väg fram mot Sáluhávrre längs Vuojatädno med majestätiska Áhkká i bakgrunden.

Gievgessuoloj - A Same settlement on a small island at one end of Vásstenjávrre. Gievgessuoloj - Beläget på en liten ö där Vásstenjávrre snart rinner ut i Vuojatädno.


Gå vidare till del 3.

Postat 2017-01-18 20:45 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Rago och Padjelanta - Del 1 av 4 Placerad på karta

Förord
2016-års vandring blev längre i både antal dagar och text jämfört med mina tidigare artiklar. Istället för att skriva en väldigt lång sådan tyckte jag det kunde vara bättre att dela upp det i ett antal blogginlägg istället. Vartefter jag skriver och lägger upp dem på min hemsida kommer jag alltså successivt att uppdatera även här. Hoppas det blir trevlig läsning!

Snurte


Rago Dag 1 Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket. Nattens tältplats är markerad med en röd cirkel.

18 augusti   ca 5 km
Gångtid ca 3 timmar, 17:30 - 20:30
Megården till Tverrfjellet

Samtidigt som planet lyfter från marken kommer en känsla av osäkerhet krypande. Det här är första gången som jag haft en sådan lös planering av en fjällvandring inför start. Jag skickade en färdplan till mina nära och kära, men den är ärligt talat en ren gissning. Vi vet faktiskt inte ens själva exakt var vi kommer att hamna under de kommande cirka 10 dagarna. Mina tankar vandrar iväg under vår flygtur mot Bodö i norra Norge, samtidigt som jag tittar på den fina kusten och alla bergstoppar genom fönstret. Det är verkligen vackert och jag hoppas att vi kommer få uppleva något utav det de kommande dagarna.
Inte långt därefter tar planets hjul i marken igen utan problem och vi möts av en strålande sol i ett varmt Bodö - sikten sträcker sig ända till Lofoten.
Bussen går inte förrän om 3 timmar vilket gör att vi har gått om tid att köpa bränsle till våra kök och framförallt få lite mat i magen (man kan aldrig äta för mycket inför en lång vandring). Intersport är första anhalt där jag passar på att köpa en DNT-nyckel som behövs för att komma in i de norska fjällstugorna. Vanessa letar också efter ett spänne till sin bröstrem på ryggsäcken som gick sönder under transporten. Tyvärr har de ingen modell som passar en säck från Fjällräven. Inte heller har de något bränsle till våra kök, bara gas och Primus Power Fuel. Vi får tips om en annan friluftsbutik i närheten och går direkt dit bara för att mötas av nästan exakt samma utbud, både gällande bränsle och spännen. Vi börjar nu bli lite oroliga för hur det här ska gå. I värsta fall får vi köpa ett nytt kök så klart, men det skulle kännas lite onödigt. Kvar finns ett litet hopp i form av den tredje och sista friluftsbutiken i staden. Den visar sig ligga nästan granne med butik nummer två. Till våra lättade suckar får vi till svar att de har vanlig T-sprit. Många olika typer av spännen plockar de fram också, men inte heller här är det något som passar till Vanessas ryggsäck. Hon köper istället ett helt nytt av en större modell som är designat för att vara enkelt att byta ut i fält.
Med alla inköp klara är det så dags för den ack så viktiga förtäringen. Medan vi väntar på maten börjar Vanessa arbetet med att byta ut spännet på sin ryggsäck. Jag kommer på att jag kanske har ett reservspänne i min påse med reparationsprylar och tar därför fram den. Efter att ha provat runt 20 olika modeller av spännen på 3 olika butiker så lär inte det passa något bättre om jag nu ens har ett, men det skadar ju inte att testa (du som läser det här har säkert redan gissat vad resultatet blev). Självklart har jag ett spänne i min påse och självklart passar det perfekt till hennes halva som sitter kvar och fortfarande är hel...
Bussen som ska ta oss via Fauske till Megården har enligt deras hemsida nummer 18-571 och går mot Oppeid. Lika klart och tydligt visar det sig inte vara på busstationen då alla bussar har nummer 100. Mycket logiskt! Det dyker dock upp en som det står Oppeid på så i slutändan visar det sig inte vara så krångligt trots allt. Förstår inte riktigt varför de har ett helt annat nummer och dessutom samma på alla bussar jämfört med hemsidan.
Eftersom vi inte vet vart vi ska kliva av mer än namnet och hur det ser ut på kartan ber vi busschauffören om hjälp och han lovar att tala om när det är dags. Efter cirka 2 timmar ropar han ut Rago och Megården och stannar bussen kort därefter vid nästa hållplats. Till vår förvåning stiger ett annat par med stora ryggsäckar av på samma ställe. De kommer från Österrike och har också planerat att besöka nationalparken. Deras plan är en rundtur på tre dagar och första anhalt är en camping bredvid vägen lite längre fram. Varningsklockorna ringer i mitt huvud när jag får höra det här sista och jag börja misstänka att de blivit lurade av busschaufförens utropning (och följaktligen av oss eftersom vi bett chauffören ropa ut). Vi har nämligen inte valt den vanligaste vägen in i nationalparken och här finns det ingen camping i närheten. Jag nämner det här och visar var på kartan vi befinner oss, och mycket riktigt har de gått av för tidigt. Vi önskar de lycka till och håller tummarna för att de får tag på lift till den hållplats de egentligen skulle ha gått av vid.

Megården/Lillegård Megården/Lillegård

Själva tar vi våra första vandringssteg längs en grusväg som passerar några enstaka hus som bildar Lillegård. Vi viker snart av till vänster på en mindre väg mellan ett par hus som snarast ser ut som en infart till ett tredje hus. Den försvinner dock in i skogen bakom och övergår snabbt till något som mer liknar två parallella stigar med högt gräs emellan. Den svänger också tvärt och börjar klättra uppför sluttningen och bekräftar därmed att vi är på rätt väg. Bredvid vägen hittar vi glädjande våra första blåbär. Till ännu större glädje dyker det sedan upp hallon i rikliga mängder. Tempot minskar kraftigt i takt med vårt mumsande.

On the small road from Lillegård. Sisotinden standing out with its interesting profile. Utsikt längs vägen från Lillegård. Sisotinden med sin markerade profil i bakgrunden.

Den sparsamt använda vägen övergår så småningom till en regelrätt stig. På ett ställe delar den upp sig, men går snart ihop igen och anledningen är troligtvis att den ena vägen är torrare vid blötväder. Strax innan sjön tappar vi bort stigen vid en liten myr och kommer fram till den närmsta stugan istället. Nu vet vi att den fortsätter längs sjöns sydöstra sida så det tar inte lång tid innan vi hittar den igen. Samma sak händer ytterligare en gång vid nästa stuga och vi tror nästan att vi ska få någon att prata lite med här då en dörr står öppen och det syns lite andra spår efter aktivitet. Ingen människa visar sig dock så vi letar på stigen igen och fortsätter.
Det är ett väldigt frodigt område med höga plantor i samma storlek som ormbunke vilket gör att det trots varmt och soligt väder är mycket blött i vegetationen. Känslan av osäkerhet börjar komma krypande igen. Stigen fortsätter inte länge till och det är ganska snårigt i terrängen. Vad har jag valt för väg åt oss att gå egentligen? Det ser inte mycket bättre ut när vi kommer fram till den sista stugan vid sjön och det är dags att hitta vår egen väg. De bäckar som rinner här gör det i små raviner och däremellan är det träd och höga plantor. Vi väljer att krångla oss mellan några granar uppför en slänt som har lite mindre växtlighet. Väl förbi den får vi syn på fotspår som kommer nerifrån bäcken och som fortsätter uppåt. Vilken tur! Spåren blir snart mycket svåra att följa och de leder oss i lite konstiga kompassriktningar ibland. På det stora hela går det ändå åt rätt håll och stannar inom någorlunda enkel terräng. Tillslut väljer vi ändå att avvika och gå vår egen väg upp mot kalfjället. Ibland dyker det upp tydliga spår en liten bit som sen försvinner lika snabbt igen, mycket av det skapat av mer eller mindre vilda djur, men vi undrar om inte en del kan vara från oss människor.

The lake Nedre Svartvatnet where the trail ends on the other side. Sjön Nedre Svartvatnet där stigen tar slut på andra sidan.

När vi tagit oss upp för de värsta branterna och det blivit lite glesare mellan björkarna så övergår terrängen mer till myrmark. Vid en större öppning dyker de små sjöarna vid Stormyran upp och vi får en bra indikation på var vi befinner oss. Även om myrmark inte är det vi önskar oss mest vid vandring utanför led så innebär det till vår förtjusning hjortron den här gången. Vi hittar ganska många på flera olika ställen och vårt tempo sjunker kraftigt igen (nu gick det i och för sig inte särskilt fort redan innan). För Vanessa innebär det hennes första färska hjortron någonsin och hon ska komma att bli närmast besatt av dessa underbara bär resten av vandringen.

Stormyran Stormyran med utsikt mot Sisotinden vi såg från vägen.

Kompassen blir tyvärr inte konsulterade tillräckligt ofta och vi hamnar något långt österut, men det gör egentligen ingenting då terrängen blivit lite enklare och utsikten är fin så länge vi inte ser kraftledningen nere i dalgången. Klockan börjar nu närma sig 20:00 och det är dags att hitta en tältplats. Vi passerar en liten bäck, men tyvärr finns det ingen riktigt bra plats där. Cirka 15-20 minuter senare hittar vi däremot en mycket bra plats med mjukt ris på plan och torr mark. Det senare är det som varit klart svårast att hitta i det här området. Utan packning är det också nära nog att gå tillbaka till den lilla bäcken för kvällens kroppsvård.
Det blir en mycket trevlig första kväll med varmt fint väder. När vi kryper in i tältet lämnar vi "ytterdörren" öppen och somnar gott till den härliga utsikten.


Our view from the first camp spot. Den mycket goa utsikten från vår tältplats med Durmålstinden, Middagsfjellet och Straumklumpen från vänster till höger.


Rago Dag 2a Rago Dag 2b Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket.

19 augusti   ca 17 km
Gångtid ca 10,5 timmar, 07:30 - 18:00
Tverrfjellet till nordöst om Duolbbagjiegna

Vi vaknar utvilade efter en varm natt med spänd förväntan på dagens stora mål, Litlverivatnet. Det ser ut som att vår tur med vädret håller i sig med ännu en strålande fin dag framför oss. Åt riktningen vi ska gå kan vi tydligt se kraftledningen där den korsar fjället. Det är inte det vi vill se så klart, men det positiva är att den i alla fall underlättar navigeringen för oss. Framme vid kraftledningen tar vi sikte åt nordost och den led som går någonstans längre ner i skogen. Här uppe i gränslandet mellan kalfjäll och skog är terrängen lätt att gå i med endast mindre myrmark att ta sig förbi. Efter en stund dyker det upp en liten stuga som vi inte sett på kartan. En skylt på väggen talar om att den används vid jakt på järv och kamerabevakning kan förekomma i området. Kanske bästa att låta bli några naturbehov den närmsta tiden då.

Can you find the Wolverine hunters cabin? Kan du hitta den lilla jaktstugan?

När man är van vid den svenska fjällkartans skala är det lätt att tolka den norska fel. Hemma i soffan är det flera vägar som har upplevts som möjliga utan allt för stora problem. Väl på plats med verkligheten som referens till kartan börjar vi bli lite tveksamma på vad som faktiskt kommer vara möjligt. Antingen ska vi gå vidare längs leden mot Ragostugan eller ta oss söderut upp till en annan led på Litlverivasshamran. Vår tveksamhet kommer sig av att den senare vägen ser väldigt brant ut från vår nuvarande position. Vi lämnar frågan öppen så länge och hoppas på att få en bättre bild över läget närmare sjön.
Kort efter att vi passerat sjö 472 hittar vi leden som vi ska följa fram till Litlverivatnet. Nästan direkt blir det lerigt och mer sten än tidigare. Till en början är den lätt att följa, men när vi kommer till en ravin tappar vi bort den och tar oss fram bäst vi kan. Den måste ha svängt av vänster någonstans för vi hittar den ovanför ravinen på den sidan lite senare. Andra har uppenbarligen också gått fel eftersom det var fotspår vi följde som ledde oss rakt in i ravinens svåra terräng med flera meter höga stenblock.
Utsikten är verkligen imponerande den sista biten, både över dalen som Nordfjordälven snirklar sig igenom och vattenfallet Litlverivassforsen från Litlverivatnet. Höjdkänslan är hissnande med det branta stupet ner. Vi tar oss försiktigt närmare och tar många bilder på naturens underverk. Det som gör den här platsen lite extra häftig är det faktum att leden, via en bro, går rakt över starten på vattenfallet nästan precis på gränsen till Rago nationalpark.
Solen skiner starkt på oss med en temperatur i skuggan runt 21 grader så vi är ganska svettiga vid det här laget. Beslutet att ta en längre paus för att fundera kring vår fortsatta väg är därför lätt att fatta. Vi sköljer våra kläder och tar ett helkroppsbad i den turkosfärgade sjön - Vanessa tar sig till och med en liten simtur. Något som skribenten och tillika badkrukan tycker det är lite för kallt i vattnet för.

Litlverivassforsen Litlverivassforsen faller ner mot Nordfjordälven.

Medan vi njuter av att torka oss i solen på klipphällen begrundar vi vår situation. Att ta sig förbi båtskjulet längs sjön ser inte ut att vara möjligt utan viss bergsklättring och risken finns att det är brant runt hörnet dit vi inte ser. Alternativet att fortsätta förbi Ragostugan och ta sig in i Sverige den vägen ser osäkert ut på kartan. Även om det skulle gå verkar risken stor att det är väldigt brant närmare gränsen. Det blir också långt tillbaka ifall vi måste vända. På väg ner till sjön såg det däremot relativt enkelt ut att ta sig upp mot Svenskhammaren om vi går en bit tillbaka på leden och sedan viker av söderut. Leden som vi kan ansluta till där uppe går hela vägen till gränsen så om vi bara kan ta oss upp dit vet vi att det är framkomligt. Därför väljer vi det alternativet och påbörjar vår väg tillbaka för att hitta en plats där vi kan korsa ravinen och ta oss uppåt. Medan jag väljer en onödigt äventyrlig väg med klättring så hittar Vanessa en enklare bara cirka 100 meter längre fram. Oavsett behövde man inte gå långt tillbaka från bron för att ta sig över och börja stigningen uppåt - en klättring på i runda slängar 600 höjdmeter över en distans på 2,5 kilometer.
I början får vi ännu en gång lite extra energi av hjortron som vi hittar. Flera falska krön senare är inte energin riktigt lika hög. Humöret sjunker lite extra av att molnen hopat sig och några regndroppar börjat falla. På grund av flera klippformationer behöver vi sicksacka en hel del och när vi kommit en bra bit upp blir vi lite oroliga för flera rejäla klippväggar längre fram. En studie av kartan tyder på att leden bör befinna sig mellan oss och dessa så vi chansar på att fortsätta istället för att försöka gå runt. I samband med att ett par rösen och Råggejávrre uppenbarar sig drar vi en lättnadens suck, vi är framme och klättringen är äntligen över - trodde vi i vår enfald. Det raka fina strecket på kartan som utgör leden hade vi nämligen inte granskat tillräckligt noga. Vi trodde också att vi befann oss vid sjö 951, öster om Råggejávrre som vi faktiskt befann oss vid. Något som vi så klart upptäcker cirka 30 minuter senare.

Time for some rest after the long climb. Vi är väl värda lite vila efter den långa klättringen upp. Vädret har börjat vända till det bättre igen.

Nu börjar en konstant jakt efter rösen. Någon stig att tala om visar sig inte finnas överhuvudtaget. Till stor del på grund av den steniga och karga terrängen. Ibland är det väldigt enkelt att se dem, andra gånger är det svårare och vi tappar stundtals bort dem. Eftersom det är mycket sten i området kan det ibland vara lätt att ta fel på vad som är ett röse. Vid ett tillfälle går vi rakt uppför en brant höjd i tron om att ett röse står på toppen, bara för att på andra sidan se flera på rad mycket längre ner. Vilse behöver man däremot inte vara rädd för att gå, området man har att hålla sig inom är inte särskilt brett. Sedan var det där med klättringen som vi trodde var över. Här går det nästan konstant antingen uppåt eller neråt och blir därför ganska kämpigt. Tur då att vädret stabiliserar sig igen och det blir inte värre än de där få regndropparna under sluttampen på den inledande klättringen. Utsikten norrut över Rago är helt fantastisk längs leden en sådan här fin dag och vi kan tydligt se vattenfallet borta vid Storskogvasstugan. Även Lofoten ger sig tillkänna längst bort på horisonten västerut ibland. Vid Boadnjásjroahtte rinner ytterligare ett riktigt häftigt vattenfall ner längs bergssidan till Litlverivatnet.

Looks like an amazing waterfall over at Storskogvasstugan on the right side of the photo. We can clearly see it from all the way up here above Litlverivatnet. Ovanför Litlverivatnet. Vattenfallet vid Storskogvasstugan syns som en vit punkt långt till höger ungefär i mitten av bilden.

Höjden varierar hela tiden mellan 900 och 1100 meter och ju längre österut vi kommer desto mer blir det av de klassiska stenfält vi ofta ser i Sverige. Här uppe på dryga 1000 meter, mitt bland all den gråa och svarta stenen, får jag plötsligt syn på en överraskande och trevlig färgklick: en humla. Den har hittat en ensam blomma i stenöknen som envist sträcker sig mot himlen, sökandes efter solen. Jag vet att humlor tål ganska kalla temperaturer och kan ta sig långt upp, men har aldrig sett någon i ett sådant här landskap tidigare. Även om det "bara" var en humla så var det ett roligt möte.
Någonstans kring glaciären Duolbbagjiegna övergår det helt till blockterräng blandat med snöfält. Det gör att det blir ännu svårare att hitta några rösen eftersom de står ut ännu mindre i block-rik miljö. Nu har det dock inte jättestor betydelse då terrängen är ganska likvärdig överallt med ett tillsynes oändligt blockhav och vi har en kompassriktning att gå efter. På väg upp från Duolbbagjiegna får vi ett till trevligt djurmöte i form av en fjällripa. Med tanke på den nästan helgråa fjäderdräkten känns det som en trolig gissning - har aldrig lärt mig hur man skiljer på den och dalripan. Den är förvånansvärt orädd och trippar lugnt iväg längre upp bland stenarna varje gång vi kommer lite för nära.

Flatkjölen or Duolbbagjiegna in Sami. Duolbbagjiegna

Allt klättrande har börjat ta ut sin rätt och vi är nu rejält trötta. Att hitta en tältplats i det här området är tyvärr lättare sagt än gjort. Helst skulle jag fortsätta en bit in i Sverige och Padjelanta nationalpark där det blir grönare, men det är fortfarande flera kilometer kvar dit och Vanessa har börjat protestera verbalt (och då har det gått långt ska ni veta). Vi går förbi en plats där någon byggt upp en stenmur vid en stor sten nära ett röse som vi trots trötthet inte riktigt fastnar för. Cirka en eller ett par kilometer senare får Vanessa syn på en plan och torr yta utan sten som dessutom har lite rinnande vatten i närheten. Den karga miljön är inte särskilt tilltalande, men platsen är alldeles för bra för att vi ska orka fortsätta - och tur är det för när vi slår upp tältet runt klockan 18.00 så är det knappt att vi hinner genomföra våra kvällsrutiner och krypa in i tältet innan regnet börjar falla.


Our second camp spot for the hike, taken the morning after. Nattens tältplats, taget morgonen efter.

Lake 951 with Rájrretjåhkkå behind. Färggranna sjön 951 med snöklädda Rájrretjåhkkå i bakgrunden.


Gå vidare till del 2.

Postat 2017-01-04 19:16 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Logga in

Tips!