Bloggar > Snurtes blogg

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Gröna Bandet 2020 - Treriksröset till Katterjåkk Placerad på karta

Första riktiga etappen på Gröna Bandet tar mig genom för mig helt okända marker. Det blir en lång och spännande sträcka på egen hand där få vandrare rör sig. Häng med!


Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

21 juli till 28 juli
Gångtid 8 dagar, cirka 208 km
Treriksröset till Katterjåkk

Tidigt på morgonen börjar det regna så jag tar in alla saker i den stora raststugan och söker skydd där. Ungefär samtidigt som båten från Kilpisjärvi anländer slutar det. Med hjälp av personalen ombord kommer jag i kontakt med en man i Keinovuopio som heter Martin. Han har stugor att hyra för övernattning. Efter att ha pratat med honom har jag ett beslut att fatta; stanna kvar i Golddaluokta eller påbörja vandringen söderut. Medan jag funderar på det tar jag mig fram och tillbaka till Treriksröset, och startar därmed officiellt mitt Gröna Band.


Okej, få se din bästa fotopose... klick! Där satt den!

Valet blir att fortsätta söderut då det just nu är uppehåll och prognosen lovar sämre väder längre fram. Jag hinner dock inte mer än dryga timmen upp på fjället innan det börjar regna rejält. Den här gången är utsikten mot Finland gömd. Molnen omfamnar mig totalt. Vilket passar mig ganska bra då myggen försvinner som följd. Utsikten fick jag ju se dagen innan. Sedan jag vänt söderut har humöret inlett en långsam men stadig kurva uppåt. Varken regn, dyngsura skor eller skogsmygg rår på att vända kurvan nedåt igen. Den positiva känslan bär mig fram till Kummavuopio ett par timmar snabbare än jag räknat med. Där blir jag totalt överfallen av mygg. Stannar ändå och vilar en stund på trappen till Edla och Petter Johanssons gård innan jag börjar gå för att möta upp Martin. Det är för övrigt Sveriges nordligaste gård. Varken Edla eller Petter finns kvar i livet. Istället är det deras barn som löst in fjällägenheten och idag återkommer då och då. Därför går det tyvärr inte längre att räkna med något boende här. Planer fanns på att bygga fler stugor för uthyrning, men antalet besökare har minskat drastiskt sedan Kilpisjärvi började satsa mer på turism.
Martin visar sig vara samma man som jag mötte i bilen längs vägen under gårdagen. På väg till Keinovuopio berättar han om den otroligt guppiga grusvägen, som byggdes någon gång på 80-talet, och sedan lämnats åt sitt öde. Egentligen är det staten i någon form som ska underhålla den, men det går bara att ta sig hit från Finland över Könkämäälven. Vilket så klart gör det kostsamt att sköta underhållet på en väg som ett fåtal nyttjar.
På kvällen får jag låna bastun han har tillsammans med sin systers familj. Efteråt blir jag bjuden på pannkakor med ett rejält lass hjortronsylt. Ren, mätt och varm sitter jag nöjd i min lilla stuga på kvällen och ser med tillförsikt på fortsättningen.


Fjällen gömmer sig den här dagen. Att jag gick motsatt riktning under gårdagen hjälper mig i navigeringen.

Prognosen har lovat regn mer eller mindre hela nästa dag och jag stannar därför kvar i Keinovuopio till efter lunch. Martin skjutsar sedan tillbaka mig till samma ställe han hämtade upp mig på. Därifrån blir det en förhållandevis kort vandring upp till Hurvejåkka. Den här gången vet jag vilken väg jag ska gå och har inga problem att hitta rätt. Vädret är verkligen trist och därför väljer jag att ta denna korta dag och stannar redan strax innan rastskyddet. Kroppen kan behöva lite vila också. Jämfört med min kväll här för tre dagar sedan känns allt mycket bättre, vädret till trots.

Regnet är fortfarande närvarande nästa morgon. Väntar ut det värsta innan jag går vidare. Det ger sig så småningom och blir faktiskt riktigt bra väder även om de gråa molnen fortsatt täcker himlen. Efter broarna norr om Vuolimus Rávdojávri sätter jag fötterna på okänd mark igen. Det kyligare vädret gör att insekterna är mycket mindre aktiva. Jag kan för första gången njuta fullt ut av att färdas över kalfjället, och vilken känsla det är!


Fin utsikt in mot topparna i Norge trots moln.

Något jag verkligen blir fundersam över ibland är spänger och broars placering längs lederna. Här är ett ställe där det senare kan ifrågasättas. Efter att leden gått parallellt med ett renstängsel en dryg kilometer så kliver jag först över en mindre bäck på en bro. En bäck man enkelt skulle kunna ta sig över utan bro. Några hundra meter senare kommer leden fram till en mycket bredare bäck som måste vadas. Även fast jag går över renstängslet och hittar ett smalare parti nedströms så blir jag tvungen att vada. Den här bäcken som skulle behöva en bro saknar alltså det. Varför har man valt att lägga resurser på den mindre bäcken?
Annars är det överlag en mycket lättvandrad led i ett långsträckt kalfjällsområde som med lite marknadsföring skulle kunna avlasta Kungsleden och andra överbelastade leder. Om Länsstyrelsen bara förbättrade markeringarna och fixade till broarna. Kanske hade jag något på känn...

Mot fiskecampet
Vid en mycket större bro, efter nästa passage av renstängsel, får jag syn på andra människor. Det måste betyda att Rostojávris fiskecamp är öppet. Något både jag och Martin varit tveksamma till att det skulle vara. För att få det bekräftat går jag fram och pratar lite kort med fiskarna. Under de få minuterna hinner jag hjälpa till att håva upp en stor harr. Tycker man om att fiska så verkar det helt klart värt att åka hit!

Då molnen börjar kännas mer hotfulla bestämmer jag mig för att ta omvägen via fiskecampet och se om de kanske har en ledig stuga. Med bara en kilometer kvar öppnar himlen sig.
Sjöblöt letar jag mig fram till receptionen och får veta att en stuga kostar 900 kr per natt. Lite väl mycket tycker jag och frågar om jag kan få tälta på området istället. Det går bra och jag får också elda i deras grillkåta om jag vill. Mycket snällt! Jag flyttar in alla saker i kåtan och startar en eld. I vanlig vandringsrutin sprider jag ut mina saker över hela bänkraderna längs väggarna. Marianne som sköter om stället måste nog ha tyckt lite synd om mig ändå. Medan jag torkar mina saker kommer hon förbi med ett förslag. Om jag öser ur hennes tio båtar så kan jag få låna en stuga gratis. Hon är samtidigt inte dum som ser en chans att slippa det slitgörat också. Båtarna är nämligen totalt överfulla efter de senaste dagarnas regn. En båt ligger till och med under vatten i aktern. Om det beror på att den tyngts ner av vattnet eller sjöns nivå ökat vet jag inte. Mängden regn har i alla fall varit signifikant senaste dagarna. Jag ser det som en chans att träna överkroppen lite när man annars låter benen jobba hela dagarna. Plus bekvämligheten att få bo under tak så klart. Med hjälp av en stor hink och ett par lånade stövlar går det ändå ganska smidigt. Hon lägger sedan till en bastu i erbjudandet också. Många gånger är det bra att följa infall och styra stegen dit lusten drar.


Rostujávri fiskecamp. Det är inget skrivfel trots att sjön stavas Rostojávri på kartan. Olika samiska som använts kanske?

När jag lämnar fiskecampet nästa dag är det fortfarande mörkgråa moln som dominerar himlen. Jag börjar med att gå fel och hamnar vid några av deras andra båtar utlagda i Omátjávri. Det är nog fler som går dit än tillbaka mot den markerade sommarleden. Väl på leden igen börjar en härlig sträcka som går ovanpå en sandås i cirka 2 kilometer. Efter det väntar över 1 mil av vidsträckt fjällhed. Jag kan under lång tid vända mig tillbaka och se fiskecampet samt de mörka molnen som fortfarande hänger tungt ovanför. Framåt är det ljusare. Horisonten domineras av fjället Cokcu, och det ska komma att vaka över mig resten av dagen. Kanske har jag lämnat det jobbiga bakom mig för gott nu?


Får hoppas det slutar lyckligt det här. Jag befinner mig i Esrange 5200 km² stora raketskjutfält. Några anvisningar finns inte kvar i den lilla lådan.

Cokcu

Överväxta broar
Framme vid ett rengärde väljer jag att följa kartan och ledkryssen istället för det par av rösen jag kan se. Jag tänker att de kanske visar vägen till renvaktarstugorna och dit ska jag inte. Det visar sig vara ett dumt beslut. Jag hamnar i en rejält blöt myr med vide växande i kanten mot rengärdet. Medan jag tar mig runt viden tror jag för ett tag att jag ser i syne. En annan vandrare rör sig uppför fjället i motsatt riktning mot min egen. Jag börjar vifta frenetiskt samtidigt som jag försöker skutta fram i den knöliga terrängen, sällskapssjuk som få.
Det är en kvinna från Länsstyrelsen som är ute och inspekterar broarna längs leden. Vi samtalar en kort stund och byter erfarenheter om sträckan vi just gått. Lika snabbt som hon dök upp, lika snabbt är hon borta. Mycket bra att Länsstyrelsen skickat ut någon att besikta sträckan. Jag hoppas i alla fall att hon också kommer rapportera om den och inte bara om broarna. Kanske kommer leden att få lite välbehövlig kärlek trots allt. Ensam igen fortsätter jag fram till bron över Skihccejohka. En rejäl metallbro som visar sig vara igenväxt av vide i båda ändar.


En rejäl metallbro som fått sig en törn och även börjar bli igenväxt av vide i båda ändar.

Fortsättningen till nästa bro över Gorvvejohka är enkel. På avstånd kan jag se en helikopter landa och hämta några fiskare. Sannolikt har de hållit till vid ett större tipitält som står uppställt en kilometer nedströms. Nästan uppe på södra sidan tappar jag bort rösena. Det finns inte längre någon stig att följa och det är gott om sten som gör det svårt att hitta nästa röse. Fortsätt bara i samma generella riktning så dyker de upp igen. Om inte annat kommer ett renstängsel längre fram som fångar upp en. Därefter rullar det på bra igen några kilometer. Vädret är riktigt bra och jag får till och med lite sol på mig.

Vid Giehpanjohka väntar nästa igenväxta bro. Här behövs det mer jobb än på förra bron. Det växer en hel del vide på norra sidan, och som så ofta när det gäller vide är det blött också. Stigen försvinner och jag försöker hitta enklaste väg fram. Lyckas väl någorlunda bra genom att gå lite åt höger rakt ner mot jokken först innan jag svänger vänster mot bron. På andra sidan är det mindre av den svåra terrängen. Problemet är istället att det inte finns någon hyfsat torr väg. Bäst är att bara gå rakt igenom den blöta myren som leden går över. Vid renvaktarstugan försvinner stigen igen. Fram hit har myggen lämnat mig ifred under dagen. Här hittar de mig igen, och det rejält. Samtidigt som jag går fram och tillbaka för att komma ifrån det värsta försöker jag ta en titt på kartan. Bara lätt frustrerande... Kartan visar att stigen ska gå västerut från stugan innan den svänger kraftigt vänster. Med andra ord rakt igenom mer vide och troligtvis även våtmark. Det enda jag kan se som liknar ett röse är några riktigt stora stenar en halv kilometer bort. Jag har ingen lust att chansa på att så är fallet med tanke på terrängen. Istället väljer jag att följa jokken uppströms. I kanten på den finns stenar och annan fast mark att gå på. Det är helt rätt val kan jag tala om. Efter kanske ett par hundra meter får jag syn på ett röse och eventuellt en stig också. Snart blir det till en tydlig stig och jag lyckas undvika nästan all vide samt väta. Stigen passerar sen alldeles bredvid de stora stenarna som därmed bör kunna klassas som ett röse.


Gámasjávri, sjön nedanför Kamasjaure rastskydd.

Kamasjaure rastskydd blir mitt stopp för dagen. Tyvärr är det inte en plats jag kommer minnas med värme. Det är fjällvärldens hittills sämsta rastskydd jag passerat. Bäcken man går över via en bro precis innan rinner från en myr. Jag trilskar mig igenom viden vid bron för att ta ett smakprov. Vattnet är gulbrunt och smakar lite konstigt. Närmsta alternativ är den stora sjön Gámasjávri "bara" 3-400 meter bort.  Ändå värt promenaden för att få bättre vatten. Till sällskap har jag kopiösa mängder mygg. Vinden har lagt sig helt och de har nu upptäckt att jag är här. Vattenflaskan fyller jag på så snabbt jag kan i ren panik. I normala fall är rastskyddet då en räddning. En chans att få sitta mer bekvämt än i tältet och samtidigt få lite ro. Inte här dock. Det måste finnas många glipor för det tar inte lång tid innan det är fullt med mygg även inne. Tältet är det som blir räddningen istället. Platsen rastskyddet ligger på är annars mycket vacker med utsikt över fjälltopparna i Norge på andra sidan sjön. En kväll med mindre mygg hade sannolikt gett mig en helt annan känsla för platsen och det hade då varit härligt att sitta utanför och titta på utsikten.

Prövningarna är inte över
Sämre väder återvänder under natten. På morgonen hinner jag knappt börja gå innan regnet är tillbaka ännu en gång. Kort efter jag lämnat renvaktarstugorna bakom mig går leden genom ett kortare snårigt parti. Direkt till vänster är en platå utan högväxt ris. Gå uppe på den istället, där finns en till stig som går i samma riktning. Leden går sedan som i en sänka eller mindre dalgång så regnet kom ganska lägligt trots allt eftersom sikten ändå är begränsad här. Nästa bro på kartan ligger en liten bit in i denna sänka. I verkligheten finns den knappt kvar. Viden håller på att ta över helt och det finns endast ett par plankor kvar att gå på. Jag tar det försiktigt eftersom regnar gjort plankorna rejält hala. Tur nog finns räckena kvar så jag har något att hålla mig i.

Vädret stabiliserar sig allt mer och kort efter att regnet upphört öppnar sig luckor i molnen som släpper igenom solens strålar. Ytterligare ett renstängsel passeras och kort därefter, nedanför ett tydligt men namnlöst fjäll, går leden rakt över ett kortare blött område som jag försöker gå runt. Något jag inte får mycket för. Det är sannolikt mycket enklare att bara acceptera faktum och följa leden rakt över det blöta. Förbi detta fjäll går leden ihop med ett fyrhjulingsspår. Det har inte exakt samma sträckning som leden, men jag rekommenderar att du följer det ändå. Jag fortsätter följa rösena och hamnar bland fjällbjörkar där stigen har växt över sedan länge. Bara en halv kilometer senare ansluter fyrhjulingsspåret igen.

Nere i Vuoskojaure sameviste väljer jag istället att avvika från leden och följer en stig västerut som går strax norr om en liten tjärn. Den passerar fler hus och jag hoppas också att den ska undvika mer av myrmarken. Förutom ett kort parti precis i början så är det torrt och bra val. Första huset är tomt. Hela området verkar faktiskt väldigt lugnt och öde. Det är kalvmärkningstider så samerna är sannolikt inne i Norge och pysslar med det. På avstånd ser jag några fler hus som inte heller visar något liv eller rörelse. Det verkar också vara fallet med nästa hus jag kommer fram till, men plötsligt är det någon som rör sig i ett fönster. En medelålders kvinna stiger ut på verandan. Jag får veta att hon är den enda på plats i byn just nu. Hon har anlänt i förväg för att förbereda några släktingars ankomst. Jag får också veta att folk har koll på vad som händer i trakterna trots långa avstånd. Hon berättar om en helikopter som setts av flera i området för ungefär en vecka sedan. Färgen hade indikerat för dem att det var en räddningshelikopter. De hade därför funderat en del på vad som hade hänt. Jag kunde då lugna henne, samt mig själv, och informera om att det sannolikt var S de hämtade. Att vi hade startat tillsammans och att hon varit tvungen att bryta kort därefter. Ingen allvarlig olycka med andra ord.

Innan våra vägar skiljs åt följer hon med och visar vägen. På andra sidan gården fortsätter en stig genom skogen. Ute på ett öppet område går vi mer rakt söderut, istället för att följa spåren, till ett nytt skogsparti och en ny stig. Vid nästa öppna område pekar hon sydväst och talar om att det finns en spång där framme, innan skogen börjar igen. Den är lite övervuxen och därför svår att se på håll. Det är här stigen hon lett mig på ansluter till leden igen. Jag tackar för hjälpen och vinkar adjö.

Mycket riktigt hittar jag snart en spång. Det går därefter enkelt via bron över Vuoskkojohka fram till ett upphugget område precis vid renstängslet. Där försvinner stigen, men fortsätt bara rakt fram och håll dig på ungefär samma avstånd från renstängslet till vänster. På andra sidan är det en öppning i skogen och där fortsätter stigen. Även om det syns att få nyttjar denna stig idag är det aldrig några större problem att följa den härifrån. Skyltar finns där det behövs och det är hyfsat rensat genom skogen. Ute ur skogen blir det dock värre. I början hittar jag en del rösen och jag kan följa fyrhjulingsspår, men bägge försvinner efter ett tag. Leden ska passera en bäck och längre fram kan jag se en skogsremsa i samma riktning. Något som indikerar att bäcken sannolikt rinner där. Någon öppning kan jag dock inte se. Jag har en känsla av att jag befinner något för högt upp så jag tar mig snett ner mot skogremsan. Jag har lärt mig att lita på något som kanske kan kallas för intuition i naturen. Den är baserad på min samlade kunskap tror jag. En förutsättning är att man har koll på riktning och placering med hjälp av karta och kompass. Annars kan det lätt bli fel om man går på känsla. Men har jag det blir det ganska ofta rätt när jag läser av landskapet och gör val på just denna "intuition". Så är fallet denna gång. En öppning i skogen blir allt tydligare och jag är mer eller mindre på väg rakt mot den. Där hittar jag stigen igen. Vid bäcken passar jag på att tvätta mig då jag inte vet hur det kommer se ut med sådana möjligheter framöver. En del svarta moln har dessutom börjat dyka upp på himlen.


Gråa moln driver in över Láimoluokta på eftermiddagen.

Söder om Jorbacohkka lämnar jag leden för att runda sagda fjäll. Väster om det ansluter jag till den på kartan markerade stigen som går rakt norrut in i Norge. Jag följer den fram till en liten bäck. Efter det är jag tyvärr tvungen att lämna stigen och gå västerut rakt genom terrängen. Byråkratins ofta svartvita synsätt innebär att vi inte får korsa gränsen till Norge just nu. Inte ens i ett par kilometer precis innanför gränsen där jag knappast kommer möta någon människa och riskera att sprida covid-19. Istället får jag kämpa mig förbi våtmark, fjällbjörk, vide och stenblock tillbaka till samma stig efter att den svängt tillbaka in i Sverige strax söder om Riksröse 277A. Jag är annars övertygad om att det är en mycket enkel väg att följa fyrhjulingsspåren genom Norge. En väg jag absolut kan rekommendera för den som vill gå norr om Torneträsk. Jag har läst om andra som gått närmare träsket via Láimoluokta och jag tycker det ser ut att vara en mycket mer besvärlig väg.

Framme på stigen igen vänder jag mig om för att ta en titt på de svarta molnen. De har blivit större och rör sig i oroväckande takt mot mig. Alldeles bredvid stigen finns en bra plan tältyta med en liten sjö nedanför. Det kommer ta minst en timme innan jag är genom skogen och uppe på fjället. Så lång tid tror jag inte att jag har. Jag hinner precis få upp tältet och värma på vatten innan molnen nått fram och det börjar regna. Klockan är bara runt 17 så det är ett ovanligt tidigt stopp för mig, men jag är säker på att det är rätt beslut. Det regnar sedan konstant nästan hela kvällen.


Min färdväg norr om Torneträsk markerad i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Den definitiva vändningen
Nästa morgon är det inte mycket bättre. Jag oroar mig inför vägen jag valt över fjället. Molnen ligger så lågt att jag inte ser någonting av kalfjället. Vilket betyder att gångtiden blir längre och det blir mentalt utmattande. I dimman kommer jag hela tiden ifrågasätta min navigering. Med förhoppning om en bättring ligger jag kvar i tältet. Utan synbar förändring tröttnar jag tillslut. Efter drygt två timmar, runt klockan 8.30, slutar det äntligen att regna och jag ser min chans. En halvtimme senare är jag på väg mot renvaktarstugan. När fyrhjulingsspåren viker av vänster fortsätter jag rakt fram på stigen. Något senare tappar jag bort den, men hittar fyrhjulingsspåren igen något åt sydväst. På något vis lyckas jag tappa bort mig igen nästan omgående. Studier av satellitbilder efteråt visar att spåren fortsätter västerut fram till stugan som bara ligger några hundra meter bort. Jag hamnar nordost om stugan och därifrån syns den inte alls. Åter är det intuitionen som säger mig att stugan borde finnas här någonstans. Därför väljer jag att gå upp på en liten höjd för att få bättre överblick, och precis där bakom den lilla höjden gömmer den sig.

En annan sak satellitbilderna visar är att det sannolikt är bäst att fortsätta norrut från stugan och följa de fyrhjulingsspår som fortsätter in i Norge därifrån. De svänger västerut och efter mindre än en kilometer kan man lämna dem och hitta sin egen väg västerut över fjället. Men som jag nämnde tidigare får jag inte gå in i Norge och blir därför tvungen att brottas med lite jobbigare terräng igen. Det rör sig dock bara om cirka en kilometer. Sedan blir det enklare ju högre upp jag kommer.

Otroligt nog verkar den sämsta kvällen och morgonen hittills varit frågan om vädergudarnas sista urladdning. Deras sista test av min beslutsamhet. För varje steg upp längs fjällsidan stiger molnen allt högre. När jag nått hyllan runt 1000 meter i riktning mot Svállavárri har det spruckit upp ordentligt. Samtidigt som en svalkande vind ser till att det är totalt myggfritt. Vad mer kan man önska?


Långt bort får jag en första liten glimt av Torneträsk. Närmare är det Didnobákti och Ribasjávri som bjuder på skönhet. Som jag har sett fram emot denna sträcka av första etappen. Äntligen är jag här, och vädret är med mig!

Med den fina utsikten framför mig stannar jag och tar fram mobilen för att ringa ett samtal. Något jag aldrig brukar göra på vandring. Min bästa vän har precis gift sig. Det är definitivt värt ett undantag. Det blir ett mycket trevligt samtal som höjer mitt humör ännu högre.

Vägen jag valt norr om Beaivvegorsa är mycket enkel hela vägen. Förvånansvärt enkel. Slät och fin utan vare sig hög växtlighet eller blockhav. Ingen av bäckarna som senare blir Beaivvajohka behöver heller vadas. Upp över nästa breda pass kommer det första vägvalet. Norra eller södra sidan om Duoptecohkka? Jag är säker på att bägge går bra, men valet faller på den södra sida. Dels för att skippa några höjdmeter, dels för att jag troligtvis kommer fortsätta söder om Bálggescohkka. Det är mycket möjligt att den norra sidan är enklare. Alternativt att man går längre söderut runt Bálggescohkka än vad jag gör. Jag håller mig kvar på samma höjd kring 1100 meter och får därmed glädjas åt närmare 3 kilometer blockhav...


Mycket snö kvar i slutet av juli. Molnen håller sig envist kvar kring den namnlösa toppen 1540.

Vadet över Davip Duoptejohka gör jag på ett brett och grunt ställe strax nedströms från den nedre sjön. På andra sidan finns en stor plan yta med plats för många tält. Jag blir lite sugen på att stanna på denna vackra plats men klockan är "bara" 17.00. För någon som likt mig tillhör skaran vandrare med fäbless för att hålla sig i rörelse är det alldeles för tidigt att stanna. Jag vill ta till vara på det underbara vädret. Man vet aldrig hur länge det håller i sig och ytterligare ett pass kvarstår att forcera. Vägval nummer två ligger framför mig i form av två olika pass. Vid kartstudier hemma lutade jag åt att ta det väster om sjöarna över till Salmmecahca. På vägen hit började jag tänka om och väl framme blir valet enkelt. Det ser brant ut väster om sjöarna och ett stort snöfält täcker dessutom sluttningen. Situationen ser säkert bättre ett år med mindre snö och tidigare snösmältning, men jag vill ändå rekommendera det sydligare passet mellan Bálggescohkka och Váivváncohkka. Där stöter jag inte på några svårigheter alls förrän jag ännu en gång väljer att behålla höjden, denna gång ett mycket dumt beslut. Det är blockhav även här, och det stora problemet är att det blir ordentligt brant. Även en lugn själ som jag blir ordentligt nervös för att ramla här. Det skulle inte sluta väl.
Vad jag skulle gjort istället var att fortsätta nedåt en bit efter den lilla vattensamlingen mitt i passet, och sedan gått mer snett uppåt mot den hylla som syns på kartan längs den västliga utlöparen från Bálggescohkka. Nu får jag istället ta mig sakta och försiktigt fram längs den branta sidan i cirka 400 meter. Flertalet stenar börjar glida under mina fötter och andra lossnar och studsar nedför med krossande ljud som följd. Att klättra ner för att sedan klättra upp igen känns tyvärr inte som något bättre alternativ. Det här var ett väl ogenomtänkta beslut för att slippa onödiga höjdmeter, men jag tar mig upp utan incidenter.


Den vackra platsen där jag vadade över jokken från Bajip Duoptejávrrit. Fjället i bakgrunden är Salmmecohkat. Till vänster syns det alternativa passet jag funderade på att ta, samt det branta snöfältet som definitivt avgjorde mitt val.


Passet mellan Bálggescohkka och Váivváncohkka. Välj mellan stengata eller snöfält.

Utsikten har varit magnifik hela dagen, och från hyllan på andra sidan passet når jag crescendot. Till vänster har jag massiven både väster och öster om Abisko. Däremellan ligger Torneträsk som en gigantisk silverspegel i solens sken. Rakt fram ligger en vid grönskande dal med små sjöar och vattendrag. Följt av flera större sjöar ovanför och längst bort snötäckta bergstoppar. Utan tvekan en av de bästa vyer jag någonsin upplevt på en vandring. En sådan som det nästan inte går att tröttna på. Kroppen behöver dock sin vila så jag tar mig ner för sluttningen och vadar Salmmejohka precis uppströms där den närmsta bäcken från Bálggescohkka ansluter. På andra sidan hittar jag snabbt en fin tältplats med bra utsikt.


Utsikten från andra sidan av passet med Torneträsks silverspegel till vänster.


Även om jag skippade den fina platsen söder om Bajip Duoptejávrrit, är jag inte särskilt ledsen över det.

Området fortsätter visa sig från sin bästa sida
Under natten tog vinden i lite extra och gjorde det svårt att sova. Jag skulle nog ha orkat letat på öronpropparna. Gårdagens långa vila på morgonen eller det fortsatt fina vädret är kanske anledningen till att jag ändå känner mig full av energi. Innan jag ger mig av vidare västerut spanar jag ut en bra väg genom dalen. Utöver Vákkejohka är det en del vide och flera småsjöar i min väg. Med hjälp av den information går det enkelt bortsett från några små kullar med stenblock och buskage. Snirklandet runt och över dem gör att det går ganska långsamt sista biten fram. Platsen jag vadar Vákkejohka på är idyllisk med ett vackert vattenfall uppströms. På andra sidan är fortsättningen enkel upp till renvaktarstugan. Pausar där en stund innan jag går norrut och rundar Guollejávri. Tanken är att gå på den norra sidan om den stora sjön Goaivojávri. Det för att slippa vada Snuvrejohka som potentiellt kan innehålla väldigt mycket vatten. Därför går jag även på öster sida om Cuolmajávri. Terrängen ser också ut att vara enklare jämfört med att försöka korsa området kring bäcken som rinner mellan sjöarna.


Vákkejohkas vattenfall.

Goaivojávri är inte mycket jämfört med Torneträsk men är ändå en imponerande syn när jag kommer över krönet på en kulle och får full överblick. Mörkblå och vidsträckt med vinden som skapar mängder av små små krusningar på dess yta. Knappa 3 kilometer bort ligger andra änden där Snuvrejohka har sin början. Vilket är en anledning till att det tar en bra stund innan jag når dit. Den andra är att det är ganska blött runt de tre bäckarna som rinner till sjön norrifrån. Egentligen borde jag bara gå rakt över, men jag försöker istället hoppa mig fram på stenarna. Om jag bara hade tagit det lugnt och varit fokuserad hela tiden hade det gå bra också. Tyvärr är jag inte det och tappar balansen vilket resulterar i att jag blir tvungen att kliva ner i vattnet ändå. Så kan det gå.


Goaivojávri breder ut sig.

Från sjön börjar en lång sträcka med mycket enkel vandring. Till och med enklare än jag hade i början på gårdagen. Det är plan rished med mycket låg växtlighet och som vanligt våtmarker. Tre vad behöver passeras och inget av dem bjuder på några större svårigheter. Det sista från sjön sydost om Rr273A vadar jag precis vid utloppet. Där är det smalt och lite djupare men lugnare ström. Nedströms där jag kom fram till bäcken är det kraftigare fors med klippor och fall. Längre nedströms kanske det lugnar ner sig så det kan vara ett alternativ. Jag var osäker på exakt vilken riktning renvaktarstugan låg i och kom fram till att det enklaste var att gå upp till sjön för att identifiera vilken sjö det rörde sig om. Samtidigt som jag hoppades hitta ett ställe att hoppa över den relativt smala bäcken. Det senare gick jag bet på, men jag kunde i alla fall lista ut exakt var jag befann mig.
Ska erkänna att jag var löjligt orolig över att råka korsa gränsen till Norge här. Ifall någon skulle upptäcka det och diskvalificera mig från Gröna Bandet. Som om det vore troligt. Har inte sett någon människa ens på avstånd sedan jag lämnade Vuoskojaure.


Den här renvaktarstugan ligger otroligt vackert med utsikt över Lapporten på andra sidan Torneträsk.


Dessutom är dalen nedanför minst lika vacker. Därför tycker jag det är något förvånande att stugan ser ut att vara eftersatt och sparsamt använd idag.

På motsatta sidan av dalen går jag upp mot en liten namnlös bäck som rinner ihop med bäcken från den långsmala sjön nära norska gränsen. Längre söderut finns ett stort och långt snöfält i branten som jag gärna undviker. Drygt 800 höjdmeter upp i sluttningen kommer jag fram till en liten kulle precis bredvid bäcken. På andra sidan den, bara cirka 20 meter från bäcken, finns en hylla som är jättefin att tälta på. Även om det är frestande så är det än mer frestande att fortsätta någon timme till. Klockan är "bara" runt 17.00 igen.


Nere till höger på bilden är den lilla kullen med en plan grön yta direkt till vänster om den. Renvaktarstugan syns i vänsterkant.


Området bjuder på några av de bästa vyer jag upplevt i svenska fjällen. I det vackra vädret sträcker sig utsikten ända från Gáisevárri i öst, via topparna norr om Kebnekaise söderut, till bergsmassivet precis öster om Narvik i väster. Med lite avrundning en sikt på 5 mil i vardera riktning.

Dags att lämna kalfjället för en stund
Den långsmala sjön väljer jag att gå söder om. Det är en jättefin sträcka som går längs klippåsar och lättvandrad rished. Efter sjön letar jag mig fram till Riksröse 272A. Därifrån har jag en bra överblick över skogen ner mot Nordkalottleden. Tyvärr får jag ju inte fortsätta över kalfjället in i Norge. Gränsgatan ser svår ut att följa så jag spanar ut en väg parallellt med den ner mot ett par tvillingkullar, där gränsgatan ser ut att gå rakt över den högra. Vägen ner är oväntat enkel. Skogen här är gles och mellan träden är det något som kan liknas vid ängsmark. Mestadels knähögt gräs som är hur enkelt som helst att gå genom. Det enda som ställer till med lite problem är passagen av en Gurttejohka. Den rinner i en ganska djup ravin så jag får ta händerna till hjälp för att ta mig upp för branten på andra sidan. Sista biten över en av tvillingkullarna gör jag tyvärr ett dumt vägval igen i ett försök att gena. Jag går vänster ner mot den lilla sjön vid Riksröse 272 och hamnar på skrå i en ganska brant sluttning med bökig terräng. Bättre hade troligtvis varit att gå rakt ner mot sjön och sedan följa strandkanten runt till höger eller vänster. På andra sidan kan jag se Rr 272 och vet därmed att jag är på rätt plats. Kort därefter ansluter jag till Nordkalottleden.


Utsikt i riktning av gränsgatan mot Norge och Narvik. Gränsgatan syns som ett ljusare streck genom skogen. Den går fram till den högra av två små kullar. Jag spanar ut en väg till vänster om den i det lite öppnare skogspartiet.

Jag hade befarat mycket mygg här nere i skogen, men det är faktiskt relativt lugnt på den fronten. Vid Pålnostugan är det lugnt och stilla. Stugan har sett sina bästa dagar och jag hoppas den får lite underhåll av STF snart. I värst skick är utedasset som numera agerar soptunna. Vet att de hade planerat göra något i år men valt att flytta fram det på grund av pandemins framfart och effekterna det haft på deras ekonomi.  Nere vid sjön hittar jag en fin plats för mitt tält som känns trevligare än stugan.


Pålnostugan

Tung asfalt
Sista dagen på denna etapp bjuder på fortsatt bra väder. Kroppen matchar inte riktigt det utan känns seg, och det är kanske inte så konstigt med tanke på distansen jag gått de senaste dagarna. Efter bron över Njuoraeatno möter jag den första människan sedan kvinnan i Vuoskojaure. Snart möter jag fler som är ute på dagstur. Det blir tydligt att jag närmar mig vägen. En väg som jag bestämt mig för att gå. Från början hade jag en tanke om att vända norrut från Pålnostugan och gå genom Vadvetjåkka nationalpark, men efter många dagars ensamvandring är jag mer sugen på social kontakt. Alternativet till vägen är annars Rallarstigen. En stig som känns ungefär lika tråkig just nu. Vill hellre komma fram snabbt och få mer vila i Katterjåkk. Utsikten kan till och med vara bättre längs vägen.

Det blir en svettig, och för fötterna, smärtsam promenad. Jag förstår varför tågsträckan till Narvik är ansedd att vara den kanske vackraste i landet. Det är fin utsikt hela tiden. Ett sådant här år med mycket inrikesturism är det kanske inte så konstigt att många har hittat hit. Framförallt vid Låktatjåkka är det helt galet med bilar parkerade längs vägkanten. Trollsjön är det som lockar. För mig är 10 kilometer extra fram och tillbaka inget jag orkar den här dagen så den får vänta tills en annan gång.
Sista kilometrarna lämnar jag vägen och följer Rallarstigen. Här ser den ut att vara en populär cykelstig. Mycket riktigt möter jag också snart ett par cyklister. Precis vid bron över ett av Vássejohkas mäktiga vattenfall finns en rastplats med vindskydd. Där har en familj tagit en paus. Barnen cyklar och föräldrarna springer. Med Riksgränsen som bas gör de liknande utflykter i området. Under vårt samtal visar de ganska stort intresse för Gröna Bandet. Något de inte hört talas om tidigare.
Framåt 15.30 är jag sedan framme vid Katterjåkk Turiststation och inkvarterad i ett eget rum med kokvrå. Med alla saker snabbt lämnade på rummet styr jag stegen mot livsmedelsbutiken.


Även om tågets kraftledning skär genom landskapet så är det fina vyer längs vägen till Katterjåkk.

Postat 2021-04-02 15:34 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Logga in

Tips!