Bloggar > Snurtes blogg

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Gröna Bandet 2020 - Treriksröset till Katterjåkk Placerad på karta

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

21 juli till 28 juli
Gångtid 8 dagar, cirka 208 km
Treriksröset till Katterjåkk

Tidigt på morgonen börjar det regna så jag tar in alla saker i den stora raststugan och söker skydd där. Ungefär samtidigt som båten från Kilpisjärvi anländer slutar det. Med hjälp av personalen ombord kommer jag i kontakt med en man i Keinovuopio som heter Martin. Han har stugor att hyra för övernattning. Efter att ha pratat med honom har jag ett beslut att fatta; stanna kvar i Golddaluokta eller påbörja vandringen söderut. Medan jag funderar på det tar jag mig fram och tillbaka till Treriksröset, och startar därmed officiellt mitt Gröna Band.


Okej, få se din bästa fotopose... klick! Där satt den!

Valet blir att fortsätta söderut då det just nu är uppehåll och prognosen lovar sämre väder längre fram. Jag hinner dock inte mer än dryga timmen upp på fjället innan det börjar regna rejält. Den här gången är utsikten mot Finland gömd. Molnen omfamnar mig totalt. Vilket passar mig ganska bra då myggen försvinner som följd. Utsikten fick jag ju se dagen innan. Sedan jag vänt söderut har humöret inlett en långsam men stadig kurva uppåt. Varken regn, dyngsura skor eller skogsmygg rår på att vända kurvan nedåt igen. Den positiva känslan bär mig fram till Kummavuopio ett par timmar snabbare än jag räknat med. Där blir jag totalt överfallen av mygg. Stannar ändå och vilar en stund på trappen till Edla och Petter Johanssons gård innan jag börjar gå för att möta upp Martin. Det är för övrigt Sveriges nordligaste gård. Varken Edla eller Petter finns kvar i livet. Istället är det deras barn som löst in fjällägenheten och idag återkommer då och då. Därför går det tyvärr inte längre att räkna med något boende här. Planer fanns på att bygga fler stugor för uthyrning, men antalet besökare har minskat drastiskt sedan Kilpisjärvi började satsa mer på turism.
Martin visar sig vara samma man som jag mötte i bilen längs vägen under gårdagen. På väg till Keinovuopio berättar han om den otroligt guppiga grusvägen, som byggdes någon gång på 80-talet, och sedan lämnats åt sitt öde. Egentligen är det staten i någon form som ska underhålla den, men det går bara att ta sig hit från Finland över Könkämäälven. Vilket så klart gör det kostsamt att sköta underhållet på en väg som ett fåtal nyttjar.
På kvällen får jag låna bastun han har tillsammans med sin systers familj. Efteråt blir jag bjuden på pannkakor med ett rejält lass hjortronsylt. Ren, mätt och varm sitter jag nöjd i min lilla stuga på kvällen och ser med tillförsikt på fortsättningen.


Fjällen gömmer sig den här dagen. Att jag gick motsatt riktning under gårdagen hjälper mig i navigeringen.

Prognosen har lovat regn mer eller mindre hela nästa dag och jag stannar därför kvar i Keinovuopio till efter lunch. Martin skjutsar sedan tillbaka mig till samma ställe han hämtade upp mig på. Därifrån blir det en förhållandevis kort vandring upp till Hurvejåkka. Den här gången vet jag vilken väg jag ska gå och har inga problem att hitta rätt. Vädret är verkligen trist och därför väljer jag att ta denna korta dag och stannar redan strax innan rastskyddet. Kroppen kan behöva lite vila också. Jämfört med min kväll här för tre dagar sedan känns allt mycket bättre, vädret till trots.

Regnet är fortfarande närvarande nästa morgon. Väntar ut det värsta innan jag går vidare. Det ger sig så småningom och blir faktiskt riktigt bra väder även om de gråa molnen fortsatt täcker himlen. Efter broarna norr om Vuolimus Rávdojávri sätter jag fötterna på okänd mark igen. Det kyligare vädret gör att insekterna är mycket mindre aktiva. Jag kan för första gången njuta fullt ut av att färdas över kalfjället, och vilken känsla det är!


Fin utsikt in mot topparna i Norge trots moln.

Något jag verkligen blir fundersam över ibland är spänger och broars placering längs lederna. Här är ett ställe där det senare kan ifrågasättas. Efter att leden gått parallellt med ett renstängsel en dryg kilometer så kliver jag först över en mindre bäck på en bro. En bäck man enkelt skulle kunna ta sig över utan bro. Några hundra meter senare kommer leden fram till en mycket bredare bäck som måste vadas. Även fast jag går över renstängslet och hittar ett smalare parti nedströms så blir jag tvungen att vada. Den här bäcken som skulle behöva en bro saknar alltså det. Varför har man valt att lägga resurser på den mindre bäcken?
Annars är det överlag en mycket lättvandrad led i ett långsträckt kalfjällsområde som med lite marknadsföring skulle kunna avlasta Kungsleden och andra överbelastade leder. Om Länsstyrelsen bara förbättrade markeringarna och fixade till broarna. Kanske hade jag något på känn...

Mot fiskecampet
Vid en mycket större bro, efter nästa passage av renstängsel, får jag syn på andra människor. Det måste betyda att Rostojávris fiskecamp är öppet. Något både jag och Martin varit tveksamma till att det skulle vara. För att få det bekräftat går jag fram och pratar lite kort med fiskarna. Under de få minuterna hinner jag hjälpa till att håva upp en stor harr. Tycker man om att fiska så verkar det helt klart värt att åka hit!

Då molnen börjar kännas mer hotfulla bestämmer jag mig för att ta omvägen via fiskecampet och se om de kanske har en ledig stuga. Med bara en kilometer kvar öppnar himlen sig.
Sjöblöt letar jag mig fram till receptionen och får veta att en stuga kostar 900 kr per natt. Lite väl mycket tycker jag och frågar om jag kan få tälta på området istället. Det går bra och jag får också elda i deras grillkåta om jag vill. Mycket snällt! Jag flyttar in alla saker i kåtan och startar en eld. I vanlig vandringsrutin sprider jag ut mina saker över hela bänkraderna längs väggarna. Marianne som sköter om stället måste nog ha tyckt lite synd om mig ändå. Medan jag torkar mina saker kommer hon förbi med ett förslag. Om jag öser ur hennes tio båtar så kan jag få låna en stuga gratis. Hon är samtidigt inte dum som ser en chans att slippa det slitgörat också. Båtarna är nämligen totalt överfulla efter de senaste dagarnas regn. En båt ligger till och med under vatten i aktern. Om det beror på att den tyngts ner av vattnet eller sjöns nivå ökat vet jag inte. Mängden regn har i alla fall varit signifikant senaste dagarna. Jag ser det som en chans att träna överkroppen lite när man annars låter benen jobba hela dagarna. Plus bekvämligheten att få bo under tak så klart. Med hjälp av en stor hink och ett par lånade stövlar går det ändå ganska smidigt. Hon lägger sedan till en bastu i erbjudandet också. Många gånger är det bra att följa infall och styra stegen dit lusten drar.


Rostujávri fiskecamp. Det är inget skrivfel trots att sjön stavas Rostojávri på kartan. Olika samiska som använts kanske?

När jag lämnar fiskecampet nästa dag är det fortfarande mörkgråa moln som dominerar himlen. Jag börjar med att gå fel och hamnar vid några av deras andra båtar utlagda i Omátjávri. Det är nog fler som går dit än tillbaka mot den markerade sommarleden. Väl på leden igen börjar en härlig sträcka som går ovanpå en sandås i cirka 2 kilometer. Efter det väntar över 1 mil av vidsträckt fjällhed. Jag kan under lång tid vända mig tillbaka och se fiskecampet samt de mörka molnen som fortfarande hänger tungt ovanför. Framåt är det ljusare. Horisonten domineras av fjället Cokcu, och det ska komma att vaka över mig resten av dagen. Kanske har jag lämnat det jobbiga bakom mig för gott nu?


Får hoppas det slutar lyckligt det här. Jag befinner mig i Esrange 5200 km² stora raketskjutfält. Några anvisningar finns inte kvar i den lilla lådan.

Cokcu

Överväxta broar
Framme vid ett rengärde väljer jag att följa kartan och ledkryssen istället för det par av rösen jag kan se. Jag tänker att de kanske visar vägen till renvaktarstugorna och dit ska jag inte. Det visar sig vara ett dumt beslut. Jag hamnar i en rejält blöt myr med vide växande i kanten mot rengärdet. Medan jag tar mig runt viden tror jag för ett tag att jag ser i syne. En annan vandrare rör sig uppför fjället i motsatt riktning mot min egen. Jag börjar vifta frenetiskt samtidigt som jag försöker skutta fram i den knöliga terrängen, sällskapssjuk som få.
Det är en kvinna från Länsstyrelsen som är ute och inspekterar broarna längs leden. Vi samtalar en kort stund och byter erfarenheter om sträckan vi just gått. Lika snabbt som hon dök upp, lika snabbt är hon borta. Mycket bra att Länsstyrelsen skickat ut någon att besikta sträckan. Jag hoppas i alla fall att hon också kommer rapportera om den och inte bara om broarna. Kanske kommer leden att få lite välbehövlig kärlek trots allt. Ensam igen fortsätter jag fram till bron över Skihccejohka. En rejäl metallbro som visar sig vara igenväxt av vide i båda ändar.


En rejäl metallbro som fått sig en törn och även börjar bli igenväxt av vide i båda ändar.

Fortsättningen till nästa bro över Gorvvejohka är enkel. På avstånd kan jag se en helikopter landa och hämta några fiskare. Sannolikt har de hållit till vid ett större tipitält som står uppställt en kilometer nedströms. Nästan uppe på södra sidan tappar jag bort rösena. Det finns inte längre någon stig att följa och det är gott om sten som gör det svårt att hitta nästa röse. Fortsätt bara i samma generella riktning så dyker de upp igen. Om inte annat kommer ett renstängsel längre fram som fångar upp en. Därefter rullar det på bra igen några kilometer. Vädret är riktigt bra och jag får till och med lite sol på mig.

Vid Giehpanjohka väntar nästa igenväxta bro. Här behövs det mer jobb än på förra bron. Det växer en hel del vide på norra sidan, och som så ofta när det gäller vide är det blött också. Stigen försvinner och jag försöker hitta enklaste väg fram. Lyckas väl någorlunda bra genom att gå lite åt höger rakt ner mot jokken först innan jag svänger vänster mot bron. På andra sidan är det mindre av den svåra terrängen. Problemet är istället att det inte finns någon hyfsat torr väg. Bäst är att bara gå rakt igenom den blöta myren som leden går över. Vid renvaktarstugan försvinner stigen igen. Fram hit har myggen lämnat mig ifred under dagen. Här hittar de mig igen, och det rejält. Samtidigt som jag går fram och tillbaka för att komma ifrån det värsta försöker jag ta en titt på kartan. Bara lätt frustrerande... Kartan visar att stigen ska gå västerut från stugan innan den svänger kraftigt vänster. Med andra ord rakt igenom mer vide och troligtvis även våtmark. Det enda jag kan se som liknar ett röse är några riktigt stora stenar en halv kilometer bort. Jag har ingen lust att chansa på att så är fallet med tanke på terrängen. Istället väljer jag att följa jokken uppströms. I kanten på den finns stenar och annan fast mark att gå på. Det är helt rätt val kan jag tala om. Efter kanske ett par hundra meter får jag syn på ett röse och eventuellt en stig också. Snart blir det till en tydlig stig och jag lyckas undvika nästan all vide samt väta. Stigen passerar sen alldeles bredvid de stora stenarna som därmed bör kunna klassas som ett röse.


Gámasjávri, sjön nedanför Kamasjaure rastskydd.

Kamasjaure rastskydd blir mitt stopp för dagen. Tyvärr är det inte en plats jag kommer minnas med värme. Det är fjällvärldens hittills sämsta rastskydd jag passerat. Bäcken man går över via en bro precis innan rinner från en myr. Jag trilskar mig igenom viden vid bron för att ta ett smakprov. Vattnet är gulbrunt och smakar lite konstigt. Närmsta alternativ är den stora sjön Gámasjávri "bara" 3-400 meter bort.  Ändå värt promenaden för att få bättre vatten. Till sällskap har jag kopiösa mängder mygg. Vinden har lagt sig helt och de har nu upptäckt att jag är här. Vattenflaskan fyller jag på så snabbt jag kan i ren panik. I normala fall är rastskyddet då en räddning. En chans att få sitta mer bekvämt än i tältet och samtidigt få lite ro. Inte här dock. Det måste finnas många glipor för det tar inte lång tid innan det är fullt med mygg även inne. Tältet är det som blir räddningen istället. Platsen rastskyddet ligger på är annars mycket vacker med utsikt över fjälltopparna i Norge på andra sidan sjön. En kväll med mindre mygg hade sannolikt gett mig en helt annan känsla för platsen och det hade då varit härligt att sitta utanför och titta på utsikten.

Prövningarna är inte över
Sämre väder återvänder under natten. På morgonen hinner jag knappt börja gå innan regnet är tillbaka ännu en gång. Kort efter jag lämnat renvaktarstugorna bakom mig går leden genom ett kortare snårigt parti. Direkt till vänster är en platå utan högväxt ris. Gå uppe på den istället, där finns en till stig som går i samma riktning. Leden går sedan som i en sänka eller mindre dalgång så regnet kom ganska lägligt trots allt eftersom sikten ändå är begränsad här. Nästa bro på kartan ligger en liten bit in i denna sänka. I verkligheten finns den knappt kvar. Viden håller på att ta över helt och det finns endast ett par plankor kvar att gå på. Jag tar det försiktigt eftersom regnar gjort plankorna rejält hala. Tur nog finns räckena kvar så jag har något att hålla mig i.

Vädret stabiliserar sig allt mer och kort efter att regnet upphört öppnar sig luckor i molnen som släpper igenom solens strålar. Ytterligare ett renstängsel passeras och kort därefter, nedanför ett tydligt men namnlöst fjäll, går leden rakt över ett kortare blött område som jag försöker gå runt. Något jag inte får mycket för. Det är sannolikt mycket enklare att bara acceptera faktum och följa leden rakt över det blöta. Förbi detta fjäll går leden ihop med ett fyrhjulingsspår. Det har inte exakt samma sträckning som leden, men jag rekommenderar att du följer det ändå. Jag fortsätter följa rösena och hamnar bland fjällbjörkar där stigen har växt över sedan länge. Bara en halv kilometer senare ansluter fyrhjulingsspåret igen.

Nere i Vuoskojaure sameviste väljer jag istället att avvika från leden och följer en stig västerut som går strax norr om en liten tjärn. Den passerar fler hus och jag hoppas också att den ska undvika mer av myrmarken. Förutom ett kort parti precis i början så är det torrt och bra val. Första huset är tomt. Hela området verkar faktiskt väldigt lugnt och öde. Det är kalvmärkningstider så samerna är sannolikt inne i Norge och pysslar med det. På avstånd ser jag några fler hus som inte heller visar något liv eller rörelse. Det verkar också vara fallet med nästa hus jag kommer fram till, men plötsligt är det någon som rör sig i ett fönster. En medelålders kvinna stiger ut på verandan. Jag får veta att hon är den enda på plats i byn just nu. Hon har anlänt i förväg för att förbereda några släktingars ankomst. Jag får också veta att folk har koll på vad som händer i trakterna trots långa avstånd. Hon berättar om en helikopter som setts av flera i området för ungefär en vecka sedan. Färgen hade indikerat för dem att det var en räddningshelikopter. De hade därför funderat en del på vad som hade hänt. Jag kunde då lugna henne, samt mig själv, och informera om att det sannolikt var S de hämtade. Att vi hade startat tillsammans och att hon varit tvungen att bryta kort därefter. Ingen allvarlig olycka med andra ord.

Innan våra vägar skiljs åt följer hon med och visar vägen. På andra sidan gården fortsätter en stig genom skogen. Ute på ett öppet område går vi mer rakt söderut, istället för att följa spåren, till ett nytt skogsparti och en ny stig. Vid nästa öppna område pekar hon sydväst och talar om att det finns en spång där framme, innan skogen börjar igen. Den är lite övervuxen och därför svår att se på håll. Det är här stigen hon lett mig på ansluter till leden igen. Jag tackar för hjälpen och vinkar adjö.

Mycket riktigt hittar jag snart en spång. Det går därefter enkelt via bron över Vuoskkojohka fram till ett upphugget område precis vid renstängslet. Där försvinner stigen, men fortsätt bara rakt fram och håll dig på ungefär samma avstånd från renstängslet till vänster. På andra sidan är det en öppning i skogen och där fortsätter stigen. Även om det syns att få nyttjar denna stig idag är det aldrig några större problem att följa den härifrån. Skyltar finns där det behövs och det är hyfsat rensat genom skogen. Ute ur skogen blir det dock värre. I början hittar jag en del rösen och jag kan följa fyrhjulingsspår, men bägge försvinner efter ett tag. Leden ska passera en bäck och längre fram kan jag se en skogsremsa i samma riktning. Något som indikerar att bäcken sannolikt rinner där. Någon öppning kan jag dock inte se. Jag har en känsla av att jag befinner något för högt upp så jag tar mig snett ner mot skogremsan. Jag har lärt mig att lita på något som kanske kan kallas för intuition i naturen. Den är baserad på min samlade kunskap tror jag. En förutsättning är att man har koll på riktning och placering med hjälp av karta och kompass. Annars kan det lätt bli fel om man går på känsla. Men har jag det blir det ganska ofta rätt när jag läser av landskapet och gör val på just denna "intuition". Så är fallet denna gång. En öppning i skogen blir allt tydligare och jag är mer eller mindre på väg rakt mot den. Där hittar jag stigen igen. Vid bäcken passar jag på att tvätta mig då jag inte vet hur det kommer se ut med sådana möjligheter framöver. En del svarta moln har dessutom börjat dyka upp på himlen.


Gråa moln driver in över Láimoluokta på eftermiddagen.

Söder om Jorbacohkka lämnar jag leden för att runda sagda fjäll. Väster om det ansluter jag till den på kartan markerade stigen som går rakt norrut in i Norge. Jag följer den fram till en liten bäck. Efter det är jag tyvärr tvungen att lämna stigen och gå västerut rakt genom terrängen. Byråkratins ofta svartvita synsätt innebär att vi inte får korsa gränsen till Norge just nu. Inte ens i ett par kilometer precis innanför gränsen där jag knappast kommer möta någon människa och riskera att sprida covid-19. Istället får jag kämpa mig förbi våtmark, fjällbjörk, vide och stenblock tillbaka till samma stig efter att den svängt tillbaka in i Sverige strax söder om Riksröse 277A. Jag är annars övertygad om att det är en mycket enkel väg att följa fyrhjulingsspåren genom Norge. En väg jag absolut kan rekommendera för den som vill gå norr om Torneträsk. Jag har läst om andra som gått närmare träsket via Láimoluokta och jag tycker det ser ut att vara en mycket mer besvärlig väg.

Framme på stigen igen vänder jag mig om för att ta en titt på de svarta molnen. De har blivit större och rör sig i oroväckande takt mot mig. Alldeles bredvid stigen finns en bra plan tältyta med en liten sjö nedanför. Det kommer ta minst en timme innan jag är genom skogen och uppe på fjället. Så lång tid tror jag inte att jag har. Jag hinner precis få upp tältet och värma på vatten innan molnen nått fram och det börjar regna. Klockan är bara runt 17 så det är ett ovanligt tidigt stopp för mig, men jag är säker på att det är rätt beslut. Det regnar sedan konstant nästan hela kvällen.


Min färdväg norr om Torneträsk markerad i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Den definitiva vändningen
Nästa morgon är det inte mycket bättre. Jag oroar mig inför vägen jag valt över fjället. Molnen ligger så lågt att jag inte ser någonting av kalfjället. Vilket betyder att gångtiden blir längre och det blir mentalt utmattande. I dimman kommer jag hela tiden ifrågasätta min navigering. Med förhoppning om en bättring ligger jag kvar i tältet. Utan synbar förändring tröttnar jag tillslut. Efter drygt två timmar, runt klockan 8.30, slutar det äntligen att regna och jag ser min chans. En halvtimme senare är jag på väg mot renvaktarstugan. När fyrhjulingsspåren viker av vänster fortsätter jag rakt fram på stigen. Något senare tappar jag bort den, men hittar fyrhjulingsspåren igen något åt sydväst. På något vis lyckas jag tappa bort mig igen nästan omgående. Studier av satellitbilder efteråt visar att spåren fortsätter västerut fram till stugan som bara ligger några hundra meter bort. Jag hamnar nordost om stugan och därifrån syns den inte alls. Åter är det intuitionen som säger mig att stugan borde finnas här någonstans. Därför väljer jag att gå upp på en liten höjd för att få bättre överblick, och precis där bakom den lilla höjden gömmer den sig.

En annan sak satellitbilderna visar är att det sannolikt är bäst att fortsätta norrut från stugan och följa de fyrhjulingsspår som fortsätter in i Norge därifrån. De svänger västerut och efter mindre än en kilometer kan man lämna dem och hitta sin egen väg västerut över fjället. Men som jag nämnde tidigare får jag inte gå in i Norge och blir därför tvungen att brottas med lite jobbigare terräng igen. Det rör sig dock bara om cirka en kilometer. Sedan blir det enklare ju högre upp jag kommer.

Otroligt nog verkar den sämsta kvällen och morgonen hittills varit frågan om vädergudarnas sista urladdning. Deras sista test av min beslutsamhet. För varje steg upp längs fjällsidan stiger molnen allt högre. När jag nått hyllan runt 1000 meter i riktning mot Svállavárri har det spruckit upp ordentligt. Samtidigt som en svalkande vind ser till att det är totalt myggfritt. Vad mer kan man önska?


Långt bort får jag en första liten glimt av Torneträsk. Närmare är det Didnobákti och Ribasjávri som bjuder på skönhet. Som jag har sett fram emot denna sträcka av första etappen. Äntligen är jag här, och vädret är med mig!

Med den fina utsikten framför mig stannar jag och tar fram mobilen för att ringa ett samtal. Något jag aldrig brukar göra på vandring. Min bästa vän har precis gift sig. Det är definitivt värt ett undantag. Det blir ett mycket trevligt samtal som höjer mitt humör ännu högre.

Vägen jag valt norr om Beaivvegorsa är mycket enkel hela vägen. Förvånansvärt enkel. Slät och fin utan vare sig hög växtlighet eller blockhav. Ingen av bäckarna som senare blir Beaivvajohka behöver heller vadas. Upp över nästa breda pass kommer det första vägvalet. Norra eller södra sidan om Duoptecohkka? Jag är säker på att bägge går bra, men valet faller på den södra sida. Dels för att skippa några höjdmeter, dels för att jag troligtvis kommer fortsätta söder om Bálggescohkka. Det är mycket möjligt att den norra sidan är enklare. Alternativt att man går längre söderut runt Bálggescohkka än vad jag gör. Jag håller mig kvar på samma höjd kring 1100 meter och får därmed glädjas åt närmare 3 kilometer blockhav...


Mycket snö kvar i slutet av juli. Molnen håller sig envist kvar kring den namnlösa toppen 1540.

Vadet över Davip Duoptejohka gör jag på ett brett och grunt ställe strax nedströms från den nedre sjön. På andra sidan finns en stor plan yta med plats för många tält. Jag blir lite sugen på att stanna på denna vackra plats men klockan är "bara" 17.00. För någon som likt mig tillhör skaran vandrare med fäbless för att hålla sig i rörelse är det alldeles för tidigt att stanna. Jag vill ta till vara på det underbara vädret. Man vet aldrig hur länge det håller i sig och ytterligare ett pass kvarstår att forcera. Vägval nummer två ligger framför mig i form av två olika pass. Vid kartstudier hemma lutade jag åt att ta det väster om sjöarna över till Salmmecahca. På vägen hit började jag tänka om och väl framme blir valet enkelt. Det ser brant ut väster om sjöarna och ett stort snöfält täcker dessutom sluttningen. Situationen ser säkert bättre ett år med mindre snö och tidigare snösmältning, men jag vill ändå rekommendera det sydligare passet mellan Bálggescohkka och Váivváncohkka. Där stöter jag inte på några svårigheter alls förrän jag ännu en gång väljer att behålla höjden, denna gång ett mycket dumt beslut. Det är blockhav även här, och det stora problemet är att det blir ordentligt brant. Även en lugn själ som jag blir ordentligt nervös för att ramla här. Det skulle inte sluta väl.
Vad jag skulle gjort istället var att fortsätta nedåt en bit efter den lilla vattensamlingen mitt i passet, och sedan gått mer snett uppåt mot den hylla som syns på kartan längs den västliga utlöparen från Bálggescohkka. Nu får jag istället ta mig sakta och försiktigt fram längs den branta sidan i cirka 400 meter. Flertalet stenar börjar glida under mina fötter och andra lossnar och studsar nedför med krossande ljud som följd. Att klättra ner för att sedan klättra upp igen känns tyvärr inte som något bättre alternativ. Det här var ett väl ogenomtänkta beslut för att slippa onödiga höjdmeter, men jag tar mig upp utan incidenter.


Den vackra platsen där jag vadade över jokken från Bajip Duoptejávrrit. Fjället i bakgrunden är Salmmecohkat. Till vänster syns det alternativa passet jag funderade på att ta, samt det branta snöfältet som definitivt avgjorde mitt val.


Passet mellan Bálggescohkka och Váivváncohkka. Välj mellan stengata eller snöfält.

Utsikten har varit magnifik hela dagen, och från hyllan på andra sidan passet når jag crescendot. Till vänster har jag massiven både väster och öster om Abisko. Däremellan ligger Torneträsk som en gigantisk silverspegel i solens sken. Rakt fram ligger en vid grönskande dal med små sjöar och vattendrag. Följt av flera större sjöar ovanför och längst bort snötäckta bergstoppar. Utan tvekan en av de bästa vyer jag någonsin upplevt på en vandring. En sådan som det nästan inte går att tröttna på. Kroppen behöver dock sin vila så jag tar mig ner för sluttningen och vadar Salmmejohka precis uppströms där den närmsta bäcken från Bálggescohkka ansluter. På andra sidan hittar jag snabbt en fin tältplats med bra utsikt.


Utsikten från andra sidan av passet med Torneträsks silverspegel till vänster.


Även om jag skippade den fina platsen söder om Bajip Duoptejávrrit, är jag inte särskilt ledsen över det.

Området fortsätter visa sig från sin bästa sida
Under natten tog vinden i lite extra och gjorde det svårt att sova. Jag skulle nog ha orkat letat på öronpropparna. Gårdagens långa vila på morgonen eller det fortsatt fina vädret är kanske anledningen till att jag ändå känner mig full av energi. Innan jag ger mig av vidare västerut spanar jag ut en bra väg genom dalen. Utöver Vákkejohka är det en del vide och flera småsjöar i min väg. Med hjälp av den information går det enkelt bortsett från några små kullar med stenblock och buskage. Snirklandet runt och över dem gör att det går ganska långsamt sista biten fram. Platsen jag vadar Vákkejohka på är idyllisk med ett vackert vattenfall uppströms. På andra sidan är fortsättningen enkel upp till renvaktarstugan. Pausar där en stund innan jag går norrut och rundar Guollejávri. Tanken är att gå på den norra sidan om den stora sjön Goaivojávri. Det för att slippa vada Snuvrejohka som potentiellt kan innehålla väldigt mycket vatten. Därför går jag även på öster sida om Cuolmajávri. Terrängen ser också ut att vara enklare jämfört med att försöka korsa området kring bäcken som rinner mellan sjöarna.


Vákkejohkas vattenfall.

Goaivojávri är inte mycket jämfört med Torneträsk men är ändå en imponerande syn när jag kommer över krönet på en kulle och får full överblick. Mörkblå och vidsträckt med vinden som skapar mängder av små små krusningar på dess yta. Knappa 3 kilometer bort ligger andra änden där Snuvrejohka har sin början. Vilket är en anledning till att det tar en bra stund innan jag når dit. Den andra är att det är ganska blött runt de tre bäckarna som rinner norrifrån. Egentligen borde jag bara gå rakt över, men jag försöker istället hoppa mig fram på stenarna. Om jag bara hade tagit det lugnt och varit fokuserad hela tiden hade det gå bra också. Tyvärr är jag inte det och tappar balansen vilket resulterar i att jag blir tvungen att kliva ner i vattnet ändå. Så kan det gå.


Goaivojávri breder ut sig.

Från sjön börjar en lång sträcka med mycket enkel vandring. Till och med enklare än jag hade i början på gårdagen. Det är plan rished med mycket låg växtlighet och som vanligt våtmarker. Tre vad behöver passeras och inget av dem bjuder på några större svårigheter. Det sista från sjön sydost om Rr273A vadar jag precis vid utloppet. Jag var osäker på exakt vilken riktning renvaktarstugan låg i och kom fram till att det enklaste var att gå upp till sjön för att identifiera vilken sjö det rörde sig om. Samtidigt som jag hoppades hitta ett ställe att hoppa över den relativt smala bäcken. Det senare gick jag bet på, men jag kunde i alla fall lista ut exakt var jag befann mig.
Ska erkänna att jag var löjligt orolig över att råka korsa gränsen till Norge här. Ifall någon skulle upptäcka det och diskvalificera mig från Gröna Bandet. Som om det vore troligt. Har inte sett någon människa ens på avstånd sedan jag lämnade Vuoskojaure.


Den här renvaktarstugan ligger otroligt vackert med utsikt över Lapporten på andra sidan Torneträsk.


Dessutom är dalen nedanför minst lika vacker. Därför tycker jag det är något förvånande att stugan ser ut att vara eftersatt och sparsamt använd idag.

På motsatta sidan av dalen går jag upp mot en liten namnlös bäck som rinner ihop med bäcken från den långsmala sjön nära norska gränsen. Längre söderut finns ett stort och långt snöfält i branten som jag gärna undviker. Drygt 800 höjdmeter upp i sluttningen kommer jag fram till en liten kulle precis bredvid bäcken. På andra sidan den, bara cirka 20 meter från bäcken, finns en hylla som är jättefin att tälta på. Även om det är frestande så är det än mer frestande att fortsätta någon timme till. Klockan är "bara" runt 17.00 igen.


Nere till höger på bilden är den lilla kullen med en plan grön yta direkt till vänster om den. Renvaktarstugan syns i vänsterkant.


Området bjuder på några av de bästa vyer jag upplevt i svenska fjällen. I det vackra vädret sträcker sig utsikten ända från Gáisevárri i öst, via topparna norr om Kebnekaise söderut, till bergsmassivet precis öster om Narvik i väster. Med lite avrundning en sikt på 5 mil i vardera riktning.

Dags att lämna kalfjället för en stund
Den långsmala sjön väljer jag att gå söder om. Det är en jättefin sträcka som går längs klippåsar och lättvandrad rished. Efter sjön letar jag mig fram till Riksröse 272A. Därifrån har jag en bra överblick över skogen ner mot Nordkalottleden. Tyvärr får jag ju inte fortsätta över kalfjället in i Norge. Gränsgatan ser svår ut att följa så jag spanar ut en väg parallellt med den ner mot ett par tvillingkullar, där gränsgatan ser ut att gå rakt över den högra. Vägen ner är oväntat enkel. Det enda som ställer till med lite problem är passagen av en bäck. Den rinner i en ganska djup ravin så jag får ta händerna till hjälp för att ta mig upp för branten på andra sidan. Skogen här är gles och mellan träden är det något som kan liknas vid ängsmark. Mestadels knähögt gräs som är hur enkelt som helst att gå genom. Sista biten på andra sidan en av tvillingkullarna gör jag tyvärr ett dumt vägval igen i ett försök att gena. Går vänster ner mot den lilla sjön vid Riksröse 272 och hamnar på skrå i en ganska brant sluttning med bökig terräng. Bättre hade troligtvis varit att ta den längre vägen till höger mot den norra änden av sjön. På andra sidan kan jag se Rr 272 och vet därmed att jag är på rätt plats. Kort därefter ansluter jag till Nordkalottleden.


Utsikt i riktning av gränsgatan mot Norge och Narvik. Det är mycket tydligt härifrån hur snömängden ökar ju längre västerut mot Norska havet man kommer.

Jag hade befarat mycket mygg här nere i skogen, men det är faktiskt relativt lugnt på den fronten. Vid Pålnostugan är det lugnt och stilla. Stugan har sett sina bästa dagar och jag hoppas den får lite underhåll av STF snart. I värst skick är utedasset som numera agerar soptunna. Vet att de hade planerat göra något i år men valt att flytta fram det på grund av pandemins framfart och effekterna det haft på deras ekonomi.  Nere vid sjön hittar jag en fin plats för mitt tält som känns trevligare än stugan.


Pålnostugan

Tung asfalt
Sista dagen på denna etapp bjuder på fortsatt bra väder. Kroppen matchar inte riktigt det utan känns seg, och det är kanske inte så konstigt med tanke på distansen jag gått de senaste dagarna. Efter bron över Njuoraeatno möter jag den första människan sedan kvinnan i Vuoskojaure. Snart möter jag fler som är ute på dagstur. Det blir tydligt att jag närmar mig vägen. En väg som jag bestämt mig för att gå. Från början hade jag en tanke om att vända norrut från Pålnostugan och gå genom Vadvetjåkka nationalpark, men efter många dagars ensamvandring är jag mer sugen på social kontakt. Alternativet till vägen är annars Rallarstigen. En stig som känns ungefär lika tråkig just nu. Vill hellre komma fram snabbt och få mer vila i Katterjåkk. Utsikten kan till och med vara bättre längs vägen.

Det blir en svettig, och för fötterna, smärtsam promenad. Jag förstår varför tågsträckan till Narvik är ansedd att vara den kanske vackraste i landet. Det är fin utsikt hela tiden. Ett sådant här år med mycket inrikesturism är det kanske inte så konstigt att många har hittat hit. Framförallt vid Låktatjåkka är det helt galet med bilar parkerade längs vägkanten. Trollsjön är det som lockar. För mig är 10 kilometer extra fram och tillbaka inget jag orkar den här dagen så den får vänta tills en annan gång.
Sista kilometrarna lämnar jag vägen och följer Rallarstigen. Här ser den ut att vara en populär cykelstig. Mycket riktigt möter jag också snart ett par cyklister. Precis vid bron över ett av Vássejohkas mäktiga vattenfall finns en rastplats med vindskydd. Där har en familj tagit en paus. Barnen cyklar och föräldrarna springer. Med Riksgränsen som bas gör de liknande utflykter i området. Under vårt samtal visar de ganska stort intresse för Gröna Bandet. Något de inte hört talas om tidigare.
Framåt 15.30 är jag sedan framme vid Katterjåkk Turiststation och inkvarterad i ett eget rum med kokvrå. Med alla saker snabbt lämnade på rummet styr jag stegen mot livsmedelsbutiken.


Även om tågets kraftledning skär genom landskapet så är det fina vyer längs vägen till Katterjåkk.

Postat 2021-04-02 15:34 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Gröna Bandet 2020 - Vägen till starten Placerad på karta

Att 2020 var ett annorlunda år måste vara en rejäl underdrift vid det här laget. Även om det som händer i världen till största del är negativt så gav det mig också en möjlighet till något riktigt speciellt. Den extra fritiden som korttidspermitteringen innebar öppnade upp för ett försök på Gröna Bandet; fjällvandringen längs hela den svenska delen av Skanderna. En vandring jag läst om och känt en dragning till sedan 2011.

I slutet av mars blev det klart med en 60-procentig reducering av arbetstiden och jag började då planera för vandringen. Något som visade sig bli en något svår uppgift tack vare stängda gränser. I normala fall tar man sig via Finland, eller eventuellt Norge, till Treriksröset. Något som nu var en omöjlighet. Enligt reglerna för Gröna Bandet kommer vi inte heller vara tillåtna att vandra över gränsen. Jag gillar tanken på att göra ett helsvenskt Grönt Band, men det innebär en del extra ansträngningar. Årets förutsättningar gör att organisationen tillåter start i Abisko, men det är inte intressant för mig. Ska jag gå, vill jag gå hela vägen. Istället för cirka en veckas vandring genom Norge längs Nordkalottleden, räknar jag nu med att behöva upp mot två veckor på svenska sidan gränsen. Transport till startpunkten behöver också planeras.
Båtskjuts över Torneträsk visar sig vara snudd på omöjligt vid tidpunkten för start på grund av kalvmärkningen. Valet faller istället på ett sameviste mitt ute i ingenstans som heter Pulsujärvi, cirka 18 mil från Kiruna. Tillsammans med en Gröna Bandet-kompanjon, vi kan kalla henne S, börjar vi leta någon som kan ställa upp med bilskjuts. Efter letande på nätet, och flera telefonsamtal får jag tillslut tag på en äldre man i Lannavaara som eventuellt kan ställa upp. Vi behöver i så fall åka buss från Kiruna till Övre Soppero och sedan bil därifrån. Han ber mig ringa igen närmare avfärd.
Osäkerheten kring bilskjutsen håller sig kvar ända fram till en vecka innan start. Då får S kontakt med en man i Kiruna som kan köra oss direkt från tåget. Vi tycker båda det är ett klart bättre alternativ. Vi kan äntligen slappna av och se fram emot vandringen.

Jag ser väl hyfsat laddad ut precis innan starten från Pulsujärvi. Jag ser väl hyfsat laddad ut precis innan starten från Pulsujärvi.

Tuff start
Den 17 juli anländer vi till Pulsujärvi utan några problem. Vädret är till och med riktigt bra efter en längre tid med kyla och regn i området. Vägen går ända upp på kalfjället. Vilket gör att det blir en mycket trevlig start utan brant klättring genom skog. Det som annars är norm vid starten på en fjällvandring. Så här i mitten av juli var området fyllt med Bastardsvärmare. En kolsvart giftig fjäril med stora röda prickar på vingarna. Den har verkligen ett speciellt utseende jämfört med andra fjärilar.
Från samevistet följer enkel vandring längs fyrhjulingsspår norrut mot Lainioälven. En populär plats för fiske enligt mannen som körde oss hit. För vår del är det istället ett orosmoment då vi behöver vada älven. Innan avfärd visade SMHI:s vattenwebb normala flöden trots den sena snösmältningen och senaste tidens regn. Oron finns där ändå eftersom det trots allt är en älv vi talar om. S har dessutom med sig en hund som vi måste hjälpa över.
Det går någorlunda bra. Vattnet når upp till midjan som värst. Halvvägs över får jag ta hand om hunden. Marginalerna är väl inte riktigt så stora som jag egentligen vill att de ska vara, men vi tar oss över utan allvarliga incidenter. På andra sidan stöter vi på ett annat problem. Redan innan visste vi att det skulle finnas mycket insekter i området. Före vadet hade jag också behövt ta på mig byxorna då knotten blev för jobbiga. Ingen av oss hade dock varit förberedda på den här verkligheten. Ju längre norrut vi kommer desto värre blir det. Runt 20 grader och lätt medvind gör att vi aldrig får något andrum. Myggnätet över huvudet hjälper bara till viss del. Framförallt knotten tar sig in under. Vi vill inte stanna, och blir tack vare det varma och svettiga istället. Vilket naturligtvis drar åt sig ännu fler insekter. Att tvätta sig sker snarast i panik och endast en kroppsdel åt gången. Jag har aldrig varit med om något liknande. Som avslutning på första dagen lyckas jag dessutom bränna hål på tältets myggnät. Heja mig!

Dag två stannar vi redan tidigt på eftermiddagen söder om Cunuvárri, helt utpumpade både fysiskt och mentalt efter sträckans klart tuffaste del. Kanske hade det varit lättare att bara gå rakt över våtmarken närmare Rostoeatnu. Vi ligger kvar i tälten och vilar i sex timmar innan vi går till sängs. Vi orkar helt enkelt inte göra något annat. Sandåslandet har tagit knäcken på oss. Till sådan grad att S blir tvungen att bryta redan här.

Easy trails in the beginning. Enkel start med fyrhjulingsväg.

The place where you can ford the Lainio river. Vadstället över Lainioälven.

Jag fortsätter därför själv nästa dag. Med den stora mängden vila känns kroppen hyfsat pigg igen. Prövningarna är dock inte slut än, och nu blir jag tvungen att tackla dem ensam. Terrängen efter att fyrhjulingsvägen tog slut var tung med videsnår, bäckraviner och en del fjällbjörk. Sträckan är inte mer än kanske 10 kilometer men den tar på krafterna och går långsamt. Efter Skáidevárri blir det successivt enklare ju närmare sommarleden nordväst om Vuolimus Rávdojávri jag kommer. Vutnosjohka kan eventuellt ställa till problem, men jag tror att det bara är efter kraftigt regn eller väldigt tidigt på säsongen. När jag passerar behöver jag inte ens vada. Mitt problem är istället fortsatta mängder med mygg och knott. Till sådan grad att jag tältar i närheten av Hurvejåkka rastskydd. Då kan jag i alla fall få lite lugn och ro inomhus. Bara en sådan sak som att kunna sitta bekvämt och äta ifred. Det blir ändå en mentalt tuff kväll. Tiden går långsamt när man är ensam i ett rastskydd under många timmar på fjället. Känner att insekterna håller på att ta musten ur mig och funderar på om jag ska bryta vandringen trots stängda gränser. Att jag ska möta upp vänner för vandring genom Sarek längre fram får mig att trycka undan de tankarna.

Ett alternativ jag funderade på istället för att stanna vid Hurvejåkka var att fortsätta ner till Kummavuopio. Enligt min karta ska det finnas en stuga att bo i där. Jag kan berätta att det inte stämmer. Kvinnan som tidigare bodde där gick bort för flera år sedan. Det finns inte längre någon bofast där. Har du tur finns släktingar tillfälligt på plats när du passerar, men räkna inte med det. I Keinovuopio finns det däremot bofasta med stugor att hyra ut. Jag återkommer till det i nästa inlägg.

Huge distances and wide views. The massif in the distance is Juoksavátnjunni and Pältsan. More than 30 km away as the bird can fly. Det är vidsträckta vyer i sandåslandet. Massivet i mitten av horisonten innehåller bland annat Juoksavátnjunni och Pältsan. Det ligger mer än 30 kilometer bort som fågeln kan flyga.

Nästa dag skulle ta mig till Treriksröset var det tänkt. Inser dock att det är väldigt långt från Hurvejåkka. Närmare 4 mil uppskattar jag sträckan till. Det börjar dessutom med lite problem att hitta rätt stig. I sluttningen ner mot skogen går det flera olika stigar och det saknas många rösen. Jag följer den som håller kvar höjden på fjället så långt det går. Det är svårt att hamna helt fel här eftersom man har en ravin med en jokk till vänster och en fjällsluttning till höger. Efter bron blir det ännu mer problem med stigarna. Det tar en stund innan jag hittar en fortsättning lite till vänster och sedan tillbaka lätt åt höger. Få går här och det var därför inte upptrampat någonstans. Stigen fortsätter längs en myr runt en höjd. Därefter delar det upp sig i flera stigar igen. Jag väljer en tydligare stig som går rakt fram åt höger. Det visar sig vara fel. Där skulle jag istället svängt av åt vänster. Jag kommer nu tillbaka mot Rávskkahasjohka. Det går stigar lite överallt men de fortsätter ändå i någorlunda rätt riktning, så jag fortsätter att följa dem. Cirka en kilometer senare försvinner stigen helt. Jag befinner mig i gles björkskog. Ingenstans kan jag se en fortsättning på stigen. Utan några val fortsätter jag i ungefär samma riktning och får snart syn på en större öppen yta något till vänster. När jag kommer ut på den finner jag ett fyrhjulingsspår och kan slappna av igen. Stigen lämnar snart skogen en stund och där ansluter ett annat fyrhjulingsspår från vänster. Kommer man norrifrån kan det vara svårt att veta vilken väg man ska ta, men tittar man på kartan gör leden en tydlig 90 graders sväng här.

Resterande del genom skogen är mycket enkel. Nere på grusvägen till Kummavuopio möter jag den enda andra människan på hela sträckan, en man i en bil. Från Kummavuopio blir det värre med insekterna igen, efter att ha haft det lite lugnare ett tag. Framme vid Harakkakoski, där det finns en rastplats, passar jag på att bada. Det kyliga vattnet är som himmelriket för min varma och svettiga kropp. Efteråt får jag stressa på med kläderna men det var otroligt skönt att få tvätta sig ordentligt för första gången sedan start.

Nice views towards Finland. Fina vyer mot Finland längs leden.

Vägen över fjället till Golddaluokta bjuder på mycket fina utsikter mot Finland. Stigen försvinner ganska tidigt så där får jag följa rösen istället. Den kommer tillbaka till och från. Ibland dyker det upp spång som talar om att jag är på rätt väg. Spången finns annars sällan där den egentligen behövs. Bitvis är det rejält blött. Först efter en av broarna närmare Gulddaluokta kommer stigen tillbaka på riktigt igen.
Väl nere i Golddaluokta väljer jag att stanna efter cirka 36 kilometers vandring. Treriksröset får vänta tills nästa dag.

Här är en karta från Lantmäteriet med den rutt jag tog. Det är framförallt området runt Biggosoaivi som är tungt. Söder om toppen går vinterleden över ett större område med våtmark och potentiella vad. Jag och S valde istället att gå högre upp där det var torrt. Där är det istället kuperat och snårigt. Totalt är sträckan uppemot 10 mil. Här är en karta från Lantmäteriet med den rutt jag tog. Det är framförallt området runt Biggosoaivi som är tungt. Söder om toppen går vinterleden över ett större område med våtmark och potentiella vad. Jag och S valde istället att gå högre upp där det var torrt. Där är det istället kuperat och snårigt. Totalt är sträckan till Treriksröset uppemot 10 mil.

Postat 2021-01-26 17:35 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Nordkalottleden - Ett stort misstag - Del 4 Placerad på karta

Vi avslutade del 3 i en minst sagt jobbig situation med ett svart moln av mörka tankar hängandes över mig. Här kommer den avslutande delen med upplösningen på dramat.


Sulitelma Dag 7
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

16 augusti ca 19 km
Gångtid ca 6 timmar , 7:30 - 13:30
Kurajaure till Njunjesstugan

Natten har passerat otroligt långsamt och jag har knappt sovit en minut. Oron över var Vanessa befinner sig, och om hon är okej, har gnagt i mig hela natten. Med en klump i magen kliver jag tillslut upp och börjar packa ihop mina saker. Jag ser två tänkbara scenarion framför mig: antingen har hon gått ner till Tarrekaisestugan; eller så har hon fortsatt enligt vår plan och tältat någonstans. Det första är kanske det mest troliga eftersom det är säkrare och det finns hjälp att få där. Med tanke på att den tyska familjen kommer gå dit väljer jag istället att fortsätta enligt vår planerade färdväg till Njunjesstugan, med förhoppning om att hon redan är där och väntar när jag anländer, eller kommer att komma dit under dagen. Lite hopp har jag också om att få syn på henne på fjället även om den chansen är mikroskopisk vid det här laget.

Först skriver jag en lapp på engelska med våra namn och annan information som jag sedan lägger i den tyska familjens absid. Jag glömde nämligen ge dem dessa detaljer när vi pratades vid igår kväll. Lätt illamående startar jag klockan halv åtta med att kliva över Gurájåhkå på stenar alldeles vid stugan, och tar sikte mot en renvaktarstuga. Planen vi hade var alltså att gå på den här sidan Tarradalen för att uppleva en annan väg jämfört med förra årets tur och kanske också titta på vattenfallet i Áhkalmgårttje. Fotografierna på den tyska mannens mycket gamla och slitna karta är inte de bästa, men jag kan navigera hjälpligt genom att räkna jokkpassager, sjöar och avstånd efter rutnätet. Min GPS-klocka blir till en stor hjälp här eftersom den mäter avståndet jag gått sedan jag startade. Det gör att jag aldrig känner riktigt samma osäkerhet och tvivel kring navigeringen som under gårdagen, och det trots mycket sämre väder med gråa moln som gömmer alla topparna västerut.

View back towards Kurajaure shelter.
Jag tackar för taket över mitt huvud i natt och vinkar adjö till Kurajaure, innan jag går över krönet och stugan med dess trygghet försvinner ur sikte.

Map over the area towards Kvikkjokk.
Fotot jag hade att navigera efter (på kompaktkamerans lilla skärm).

Området är mycket lättvandrat, men inte särskilt spännande med vädret som är. Eftersom jag mest vill komma fram går jag rakt på kring 950 meters höjd. Hade vi gått här tillsammans hade vi kanske istället hållit oss närmare Tarradalen för utsiktens skull.
Ingen av jokkarna från Stájggá kräver något vad och jag passerar renvaktarstugan på avstånd. De efterföljande 6-7 kilometerna ska visa sig bli riktigt sega. Det händer inte mycket i terrängen och molnen sjunker allt lägre. Jag nöter på och stannar bara korta stunder för att fylla på med lite energi och vatten. Fötterna börjar bli rejält slitna efter det hårdare tempot sedan gårdagen. Klockan tickar på och jag kommer stadigt framåt även om känslan är den motsatta. Krampaktigt håller jag fast vid hoppet om att vi ska mötas vid Njunjesstugan. Det är det som får mig att kämpa vidare trots mörka moln även i sinnet.

Sunrays energizing the Tarra Valley below. A reindeer watchers cabin can be seen in the distance.
Solen strålar på Tarradalen medan det runt omkring och ovanför mig bara är grått.

Så småningom uppfattar mina öron äntligen ett kraftigare brus på avstånd: Áhkalmjåhkå. Rent vandringsmässigt representerar den min största oro för det här vägvalet. Ska det gå att ta sig över på den här höjden eller ska jag behöva gå mycket längre upp, kanske in bland molnen? Väl framme släpper den oron omgående. Jokken innehåller mindre vatten än väntat och jag hittar snabbt ett enkelt ställe att vada på. Kanske slappnar jag av lite för mycket. En hal sten gör att jag halkar till och smäller in ena fotknölen i en annan sten. Aj som ...! Sätter mig ner för att pusta ut en stund och kontrollera att foten är okej.

The place where I forded Áhkalmjåhkå.
Jag vadade mitt i böjen ungefär där vattennivån var mycket låg.

Min plan har från början varit att runda söder om Áhkalmtjåhkkå. Tyvärr är molnen så pass låga nu att de täcker toppen och hela området syd samt sydväst därom. Då känns det säkrare att hålla sig under molnen och gå runt på norra sidan istället. Av den anledningen väljer jag att följa jokken åt nordost längs fjällsluttningen. Det förekommer några korta passager med brant lutning, stora stenar, vide och enbärsbuskar. Nu låter det mycket värre än det faktiskt är. Överlag tar jag mig fram enkelt här så länge jag håller tungan rätt i mun. Att gå ner för att titta på det stora vattenfallet är aldrig aktuellt, men jag gör i alla fall en kort avstickare för att titta på ravinen och ett mindre fall. Det större ligger troligtvis en bra bit ner och jag vill nu bara komma fram till Njunjesstugan och förhoppningsvis få någon information om Vanessa.
På andra sidan Tarradalen kan jag tydligt se den Heliga dörren (som Basseuksa ska betyda). En gammal samisk offerplats med en ljust färgad dörrformad fördjupning i en annars mörk klippvägg.  Stugplatsen dyker också upp i mitt synfält och jag känner en skön lättnad. Nu är det inte långt kvar, "bara" lite skog och myrmark att forcera utan någon stig att följa. Med en bra överblick från platsen kan jag se en tänkbar väg rakt mot stugan som passerar flera öppna områden med myr. Jag bör kunna gå i kanten på dessa för att slippa det allra värsta och samtidigt undvika den snårigaste skogen. Alternativet är att fortsätta runt Áhkalmtjåhkkå och gå ner i skogen längre österut närmare stugan, men det blir bara marginellt mindre skog att tackla och samtidigt en hel del extra att gå totalt. Därför sätter jag av rakt mot stugan. Här i sluttningen ner möter jag den värsta terrängen hittills. Det är framförallt gott om enbärsbuskar. Med trötta ben stapplar jag sakta ner mot den första myren.

Waterfall in Áhkalmjåhkå.
Ett mindre fall som sannolikt inte syns från andra sidan dalen.

Áhkalmjåhkå
Áhkalmjåhkå där den rinner ner mot Darrhaädno. Den Heliga dörren syns på andra sidan som en grå fläck i den svarta klippan.

Allt flyter sedan på förvånansvärt smidigt. Mellan myrarna lyckas jag hitta viltstigar som leder mig relativt enkelt genom flera snåriga skogspartier. En sådan tar mig fram till Gårssåjåhkå som jag hoppar över på stenar. Vattenpassagen gör dock att viltstigen försvinner och det kräver en del trixande genom snåren efter det innan jag hittar en ny stig. Det visar sig bli den sista svårigheten innan stugan. Först ska jag bara passera ett större område med myrmark. En myrmark som är alldeles full med hjortron, och det är mogna hjortron den här gången! Jag tar genast fram en påse och det är knappt att jag kan ta ett halvt steg innan jag får syn på nya bär jag måste plocka. Det får bli en förlåt mig-gåva till Vanessa, tänker jag (hoppet och tron på att vi ska ses igen lämnar mig aldrig ens i de värsta stunderna). Hon smakade färska hjortron för första gången förra året och blev helt frälst i dessa underbara bär.
Under tiden jag har tagit mig igenom skogs- och myrmarken har det sakta börjat regna. Medan jag håller på och fyller påsen med hjortron blir det allt mer tilltagande. Med dyngsura fötter försöker jag undvika att kliva på bären istället för att undvika vattenpölarna. Något som är snudd på omöjligt med den mängd bär som finns. Jag anländer tillslut vid stugan och hinner inte mer än öppna dörren innan en av stugvärdarna kommer ut från sitt rum (det är placerat mitt i stugan direkt innanför ytterdörren).
- Är det du som är den försvunna mannen? Frågar han direkt.
- Ja, det kan det nog vara. Är det en tjej som heter Vanessa som hört av sig? Undrar jag.
- Ja, hon sitter oroligt och väntar i Tarrekaisestugan.
Åh vad skönt det var att höra de orden! Inte att hon sitter oroligt och väntar såklart, men att hon tagit sig ner från fjället och är okej. Jag berättar för honom vad som hänt och hur jag lyckats tappat bort henne. Han säger att hon tänkt vänta i Tarrekaise till lunch och sedan gå vidare till Njunjesstugan. Klockan är nu kring ett när han går och ringer till Tarrekaise för att se om hon är kvar. Det tar flera försök innan han får något svar. Det visar sig att hon är kvar och inte heller hade tänkt fortsätta utan någon information om mig. Stugvärden i Tarrekaise går och hämtar Vanessa och vi får chansen att prata med varandra för första gången sedan vi skiljdes åt för ett dygn sedan. Vi utbyter inga hårda ord utan är enbart glada över att den andra är välbehållen och mår bra.
Under tiden jag väntar på att Vanessa ska komma till Njunjesstugan anländer ett annat par. Det är en polsk tjej och en tysk kille. Han visar sig kunna mycket bra svenska. Nu när jag börjat slappna av har vi ett trevligt samtal inne i stugvärmen med skydd från regnet. Jag passar också på att smälta mitt liggunderlag i cellplast lite eftersom jag placerade det på golvet bredvid kaminen för att torka...

Zoom in on Darrhaädno and the Njunjes cabin.
Vy över min väg ner mot Njunjesstugan. Jag gick i högerkant på de öppna ytorna som ligger till vänster om området med gran.

Sedan står hon där i farstun, helt dränkt av regnet, men med ett stort leende på läpparna. Vi håller om varandra hårt en lång stund. Efter att hon fått upp alla saker på tork ovan kaminen sätter vi oss ner i sovalkoven för att prata igenom händelsen. Jag får veta att hon inte hade sett mig förrän precis innan jag försvann över krönet mot Fierrovágge. Det var alltså en slump att hon rest sig upp och börjat gå i min riktning när jag stod och viftade med stavarna. Hon valde då att fortsätta längs sjön med tanken att jag skulle gå dit efteråt. I andra änden av sjön hade hon satt sig ner och väntat en timme på att jag skulle passera platsen på väg mot sjö 1022. Som ni redan vet dröjde det tre timmar innan jag passerade där. Då var Vanessa nästan framme vid sjön redan. Hon hade sedan gått ner till Tarrekaise eftersom hon på kartan såg att det finns nödtelefon där. Väl vid stugan fick hon bra stöd och hjälp av stugvärden som ska ha en stor eloge. Tillsammans rapporterade de händelsen till polisen och gav dem en beskrivning av mig, men poängterade att jag har bra utrustning och erfarenhet så någon sökning behövde inte inledas ännu. Det blev helt förståeligt inte mycket sömn för henne heller den natten.
Vi kommer sedan överens om att i framtiden gå tillbaka till den plats vi senast såg varandra på. Om vi nu skulle lyckas med konststycket att tappa bort varandra igen. En sådan sak som man inte tänker på att prata om innan, eftersom man inte tror att det ska hända. Nu vet vi bättre.

Senare på kvällen får jag ett sms från polisen som ber mig ringa till dem och meddela att jag är okej. Ni läste korrekt, ett sms. Vid Njunjesstugan finns det numera mobiltäckning. I alla fall om man har Telia. Jag ringer direkt och meddelar att jag är återfunnen och att allt är okej.

Den äldre tyska herren jag delade Kurajaure med dyker senare upp vid stugan, men han hamnar i den andra halvan. Vi pratar inte så mycket med varandra mer än några korta ord om att vi båda är okej.
Resten av kvällen njuter jag och Vanessa bara av att ha återfunnit varandra och av att vara under tak i skydd från regnet. Jag är ganska säker på att Vanessa njuter lite av hjortronen också. Om det räcker för att hon ska förlåta mig får framtiden utvisa.


Stájggá
Stájggá bland molnen på morgonen.

Darregájsse massif.
Darregájsse-massivet på andra sidan Tarradalen.

Saxifraga cotyledon - Fjällbrud in Swedish.
Den sällsynta och vackra fjällbruden finns att skåda vid Njunjesstugan.


Sulitelma Dag 8 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

17-18 augusti ca 13 km
Gångtid ca 4 timmar , 9:40 - 13:40
Njunjesstugan till Kvikkjokk

Det unga internationella paret har bestämt sig för att stanna vid stugan en stund och sedan ta den sena båten till Kvikkjokk. Vi tänker istället satsa på den som går kring lunchtid. Innan vi säger adjö till dem och stugvärdarna hjälper vi till att byta gascylinder. Det är inga små pjäser och vi ser att det äldre stugvärdsparet har det lite kämpigt. Jag och den unga tyska killen får snabbt ett par handskar och hjälper till att köra, först den tomma och sedan en ny full, över de skärgårdsliknande ojämna klipphällarna. Ett litet tack för den mycket uppskattade hjälpen och bemötandet under gårdagen. Med det avklarat ger vi oss av mot Kvikkjokk ännu en gång.

Vägen från stugan är sig lik från förra året (oväntat, eller hur). Vid hemmanet Njunjes verkar arbetet på ladan ha stannat av. Jag kan i alla fall inte se någon skillnad. I år är det däremot folk på plats vilket gör att vi inte stannar till någon längre stund. Den här gången har vi bestämt oss för att leta reda på Bäcken som vi missade förra året. Efter bron över en av Njunjesjåhkås förgreningar hittar vi en liten stig. Den försvinner dock redan efter några få meter in i skogen. Vi fortsätter en bit till rätt ut i terrängen och kommer snart ut på en mycket tydligare stig. Den leder oss till en öppen äng och hemmanet som heter Bäcken. Någon måste hålla efter stället för plåttaket ser relativt nytt ut och ängen finns kvar. Just nu är det dock igenbommat. Det är en mysig plats som ligger avskiljt med Gasskájvvo vakande ovanför.

Duck-boards helping us get across a mire shortly after leaving the Njunjes cabin.
Sista etappen är påbörjad med Gasskájvvo i blick.

Njunjes homestead.
Njunjes hemman.

Bäcken homestead.
Hemmanet Bäcken, Gasskájvvo syns till höger.

Tillbaka följer vi den tydliga stigen som går över till att bli ett fyrhjulingsspår och sedan ansluter till Padjelantaleden. Klart smidigare att fortsätta från bron och ta den vägen jämfört med att gå direkt in i skogen som vi gjorde. Har man bara ögonen med sig syns den tydligt. Kort därefter blir det ett obligatoriskt besök till älven och den kraftiga fors som ligger några få meter till höger om leden. Någon kilometer senare kommer de efterlängtade myrarna. Det blir ett stopp på i stort sett varenda en vi passerar - för jakt på hjortron så klart, och vi hittar några på alla platser. Verkligen ett bra år i år där vi prickat in helt rätt tidpunkt. Mellan varven petar vi i oss ett och annat blåbär också, men där är det inte lika bra, de flesta är fortfarande lite sura i smaken.

Scouring the mire for cloud berries.
Dags för hjortronjakt!

Vid Vállejåhkå har den nya bron nu tagits i bruk. Samtidigt ligger den provisoriska vi använde förra året fortfarande kvar. Det går inte alltid så snabbt i fjällen och tur är väl det! Med 15 minuter till godo kommer vi fram till båtplatsen. Under vår promenad hit har vi inte märkt av särskilt mycket mygg. Här, där det finns gott om folk, har de däremot samlats och trots att solen sprider sina varma strålar tar jag på mig min vindblus medan vi väntar. Vanessa å sin tur tar av sig kläder, i form av skor. Äntligen får fötterna vila!

Temporary bridge across a side stream of Vállejåhkå in the foreground. New bridge replacing the destroyed one in the background.
Tillfällig plus ny bro över sidoflöde till Vállejåhkå.

Boat transport to Kvikkjokk arrives.
Båten anländer.

För fjärde året i rad avslutar vi en vandring i Kvikkjokk. Jag vet inte om det är vi som blivit kära i platsen eller om den vägrar släppa taget om oss. Maten smakar i alla fall mycket bra som vanligt efter en längre fjälltur. Mängden mygg är klart mindre här i år, även fast det förekommit rikliga mängder på andra platser. Kvällen spenderas annars med kortspel och samtal i samlingsrummet vid receptionen. Något vi noterar är att få pratar om Sarek den här gången. Varför är svårt att veta, kanske det bara är en slump, eller kanske har det med årets sena snösmältning och ostadiga väder att göra. Vi hinner också med en promenad längs vägen bort mot Änok och hittar hjortron även här.

Tidigare år har vi bara suttit av tiden, så att säga, innan bussen går på eftermiddagen dagen efter. Det har ingen av oss lust med att göra en gång till. Därför bestämmer vi oss för att hyra en kanot och paddla en tur i deltat. Två trevliga systrar gör oss sällskap i aktiviteten och vi hjälps åt med sjösättningen nedanför kyrkan. När de paddlar norrut, tar vi av söderut mot Sakkat. Innan vi kommer ända fram dit svänger vi dock av till höger och börjar följa en smal kanal som går hela vägen tillbaka till Darrhaädno. Molnen ligger täta den här dagen, men det är helt vindstilla och vattenytan är som en spegel. Träden och gräset som växer in över kanalen bjuder på härliga konstverk. Vi glider sakta fram i tystheten och njuter av tillvaron. Vilken uppgradering mot att sitta inne på fjällstationen och läsa tidningar!

Paddling the Kvikkjokk delta.
Innan vi kommer fram till sjön Sakkat svänger vi höger och tar sedan av mot en mindre kanal.

Paddling the Kvikkjokk delta.
Vattenytan är helt underbart spegelblank.

På väg tillbaka gör vi en avstickare till Mierdekjávrre. En sjö som tydligen kan bjuda på riktigt varmt badvatten en fin dag. Mitt i sjön finns en brygga placerad för just det ändamålet. Det är i kanalen på väg dit som vi ser en örn ta luft och flyga lågt över kanalen och trädkronorna. Vi får senare veta av systrarna att det troligtvis var en havsörn. De hade nämligen också sett den i samma område.

Paddling the Kvikkjokk delta.
Paddlingsturen fick mig att tänka på det gamla norska barnprogrammet Bröderna Dal och Professor Drövels hemlighet.


Some yoga on the last morning.
Lite yoga innan vi börjar gå.

Hiding in the Tarra Valley jungle.
Riklig växtlighet i Tarradalen.

Darrhaädno
Darrhaädno


Hur ska man då sammanfatta den här turen? Den går ju knappast till historien som den mest väloljade eller mysigaste turen. Temat, ifall jag inte lyckats framställa det tydligt nog i texten, är alltså glömda/borttappade saker. Nu när allting ändå slutade bra är jag trots allt nöjd. Vi gick inte riktigt där vi hade tänkt gå, men det är också fördelen med den flexibla planeringen vi numera nyttjar. Vi blir inte mentalt låsta vid ett särskilt mål. Sulitelma fick vi tillslut se även om det inte blev på nära håll som det var tänkt, och ett par dagar med riktigt fint väder fick vi trots allt. Tyvärr var det dock på den allra finaste dagen som jag tappade bort Vanessa. Därför kunde ingen av oss njuta fullt ut av den fina utsikten från sjö 1022. Planen hade också varit att tälta där uppe. Det hade verkligen blivit en magisk kväll som vi nu får lämna till en framtida tur.

Det nya tältet, ett Tarptent Stratospire 2, fungerade under de här förutsättningarna väldigt bra. Vi hade mindre problem med kondens jämfört med Hilleberg Anjan 2 och samtidigt mer utrymme i alla ledder. Dubbla ingångar och absider är en bra fördel också när man är två. Lägg sedan till en lägre totalvikt och det blir väldigt bra. Naturligtvis finns det nackdelar också som t.ex. att det inte är lika lätt att spänna upp tältet ordentligt, materialet är tunnare och kräver därför lite mer försiktighet samt stoppar sannolikt inte regn riktigt lika bra. Hittills ångrar jag inte bytet i alla fall.

Vanessas lilla experiment då? Våra dagsetapper blev kortare på den här turen. Kanske berodde det delvis på hennes fasta, men jag tror ändå att vädret hade större påverkan på det. Själv tyckte hon det gick tyngst i början medan hon på slutet kände sig lätt i kroppen. Inte särskilt konstigt med tanke på att det var i början vi hade överlägset störst mängd klättring uppför. Kroppen blir också mer känslig för kyla när man fastar och av den anledningen hade hon det bitvis tufft på dagarna med sämre väder. Vid varje rast blev hon snabbt kall och hade kanske behövt mer kläder. På en tuffare vandring, genom exempelvis Sarek, tänker hon ta med nötter eller någon annan form av mat med högt energivärde som säkerhet. Ibland kommer nämligen perioder där man blir svag i kroppen och det vill man inte ska hända med en tuff klättring eller ett snårigt videbestånd framför sig. Hon vet nu i alla fall att hon klarar av att fjällvandra på fastande mage.

Postat 2018-05-16 00:05 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Nordkalottleden - Ett stort misstag - Del 3 Placerad på karta

Del 2 bjöd på goda dagar i mestadels fint väder där vi äntligen fick se delar av Sulitelmamassivet, även om det var på avstånd. Den femte dagen börjar inte riktigt lika bra. Är det kanske en förvarning om vad som väntar bakom krönet?


Sulitelma Dag 5 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

14 augusti ca 12 km
Gångtid ca 4 timmar , 7:45 - 12:30
Muorannjunnje till Vaimokstugan

Planen vi kom fram till igår kväll är att ta sikte mot Fierrovágge idag. Under stora delar av natten har det fortsatt blåsa och även regnat till och från. När vi vaknar är tyvärr det dåliga vädret tillbaka igen. Vi ligger kvar och drar oss längre än vanligt den här morgonen, mindre sugna på att gå ut i kylan. För att slippa packa ihop ett dyblött tält sätter vi ändå fart innan regnet med största sannolikhet kommer visa sig med sin närvaro. Just nu är det nämligen trevligt nog uppehåll. Idag åker vantar och mössa på direkt från start eftersom det är riktigt kallt i luften. När regnet sedan oundvikligen anländer åker även regnhandskarna på.
Långsamt tar vi oss uppför mot den högsta punkten kring Vistek cirka fem kilometer längre fram längs leden. Lutningen är beskedlig eftersom det inte rör sig om särskilt många höjdmeter. När vi passerar ser vi tydligt de rösen som markerar stigen mellan Nordkalottleden och den förfallna kåtan nere vid Pieskehaure. Själva stigen ser vi däremot inte mycket av. Sannolikt nyttjas den mest som en genvägen på Nordkalottleden idag.

Varvvekjåhkå. A small unofficial hiking trail goes through the little valley along the river. Det gråa är tillbaka. Den med rös markerade färdvägen går ner mot Varvvekjåhkå där den rinner genom dalen.

Nordkalottleden visar sig ha en något märklig dragning över jokken väster om Vistek. Det har kanske varit någon form av enkel bro här tidigare. Nu är det istället ett gap på en dryg meter till en avlång och smal sten på tvären direkt följt av ett till mindre gap. Vattnet rinner just nu cirka en meter nedanför. Kan inte se att många skulle få för sig att göra det hoppet. En liten miss och det kan sluta mycket illa. Inom 30 meter uppströms är det gott om ställen med bredare, lugnare vatten och därför väldigt enkelt att ta sig över. Ledmarkeringarna sitter dock precis vid det här gapet på vardera sida.

Strange place to cross a stream. Notice the narrow rock between the bigger ones at the choke point. Perhaps there were a bridge here before. Bakom Vanessa kan du se den smala stenen sticka upp mellan större stenblock.

Det råa och ruggiga vädret håller sig kvar när vi passerar den högsta punkten. Fötterna är hela tiden nerkylda trots att jag ibland svettas på andra delar av kroppen. Vi möter här ett annat par som ser ut att ha det riktigt miserabelt. De håller armarna tätt slutna runt kroppen och kämpar mot vinden till skillnad mot oss som har den i ryggen. Vi upplever det som att vädret blir allt sämre ju längre österut vi kommer. Mer troligt är nog att det beror på att vi blir allt blötare och kallar ju längre tiden går.
Den på kartan markerade bron i Vájmokvágge är platsen där vi bestämt oss för ta det slutgiltiga beslutet kring hur vi ska göra med Fierrovágge. Strax innan vi kommer dit stannar vi bakom en stor sten för att vila lite och få lä från vinden.
Vi tittar på varandra och så säger jag, vi skippar Fierrovágge va?
- Ja, det här är ju inte direkt roligt, får jag till svar. Jag kan inte annat än hålla med.
- Ska vi fortsätta till Vaimokstugan och kanske stanna där?
- Ja, det gör vi.

Such lovely weather on our way to Vaimok cabin. Härligt väder på väg mot Vaimokstugan.

Bron visar sig inte vara särskilt mycket mer än ett par plankor, varav den ena är knäckt. Sidvind och blöta träplankor gör den här passagen nästan lika svettig som den norska bron; trots den mycket mindre storleken. Vi tar oss uppför sista backen mot höjd 1144 och glädjer oss över att molnen lagt sig precis ovanför vilket gör att vi hela tiden har sikt. Under vandringen uppför börjar jag sakta återfå värmen i fötterna igen. Vilket är bra då vägen ner på andra sidan blir mer vansklig med blöta stenar täckta av lav. Av någon anledning är stenarna halare här än tidigare och vi beaktar extra försiktighet. Utsikten över Vájmok lyfter humöret tillsammans med jokken från Tsähkkok som bjuder på ett kraftigt skådespel.

Lake Vájmok. We're going over the hill on the left towards the cabin on the other side of it. Stugan ligger på andra sidan höjden till vänster om sjön Vájmok.

Under vår nedstigning har vi sett ett annat par ta god tid på sig över jokken. Den delar upp sig i flera fåror och däremellan är det gott om stora stenar och buskage. Med andra ord förstår jag att det kan vara lite problematiskt att ta sig över säkert. Vi lyckas otroligt nog hitta en väg över utan att behöva sätta en enda fot i vattnet. Det krävde sina balanskonster, men vad gör man inte för att få lite spänning ibland.
På andra sidan ger stugvärden Maria oss ett varmt mottagande tillsammans med sin hund (som jag tyvärr glömt namnet på). Själva stugan är i kontrast nästan lika kall som det är utanför. I det stora samlingsrummet, som också agerar kök, finns endast en liten kamin och det tar flera timmars eldande innan vi får till en någorlunda behaglig temperatur. Maria bjuder oss snällt på egen bakad sockerkaka och kladdkaka medan vi jobbar upp värmen. Vilken service!
Inne sitter redan en svensk herre, men han har bara stannat för lite lunch och ger sig snart ut i regnet igen. Paret som hade lite problem att ta sig över jokken kommer också in i stugan en stund innan även de väljer kyligt regn framför stugvärme. Vi spenderar resten av dagen och kvällen med samtal, kortspel och planerande av kommande dagar. Under tiden anländer en tysk familj med två tonårssöner som vi också såg vid Pieskehaurestugan när vi passerade där. Det blir bara vi och dem i stugan den här natten.

Lake Vájmok and the Vaimok cabin on its shore. Vaimokstugan gömmer sig i diset nere vid sjön.

Nameless stream originating from lake 1024 north of Vaimok cabin. Bilden visar vägen ner från höjden längs jokken. Vi tog oss sedan över jokken i vänster kant av bilden där den delar upp sig i flera mindre fåror.

Mitt löparknä verkar nu ha löst sig av sig själv. Jag har klarat mig utan några tabletter och inte känt någonting på hela dagen. Vanessas stukade fot blir också allt bättre och är inte längre något problem. Hennes fasta fungerar bra även om hon klagar lite på att uppförsbackarna känns jobbigare än normalt. Inte särskilt konstigt alls, eller hur? Då ska ni veta att vi nu håller ungefär samma tempo uppför. Jag blir alltså inte längre ifrånsprungen. Hur hon orkar gå i samma fart med mig som hela tiden äter kan jag inte riktigt begripa. Humöret är också på topp för det mesta. Ni känner säkert till hur det kan vara annars med en del när de inte har fått mat i magen på länge.
Vi bestämmer oss sedan för att låta morgondagens väder avgöra vår färdväg. Fierrovágge lockar fortfarande, men är det fortsatt låga moln har vi Sarddávágge som ett alternativ. Vad vi inte vet här i stugans trygga famn är att det ska komma att bli en riktig ödesdag. En dag som definitivt sätter temat på den här vandringen...

 


Vaimok cabin Vaimokstugan när något bättre väder tillfälligt drog förbi.

Loving the nice weather... Precis som vädret är humöret på topp.


Sulitelma Dag 6 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

15 augusti ca 24+? km
Gångtid ca 10 timmar, 11:00 - 21:00
Vaimokstugan till Kurajaure

Molnen ligger tyvärr kvar när vi vaknar på morgonen. Inget av våra två alternativ ser egentligen särskilt lockande ut, men vi tycker ändå att tendenserna är lite bättre än under gårdagen med något högre molntäcke, och chansar därför på Fierrovágge. Inledningen går rakt norrut uppför backen bakom stugan på motsatt sida om jokken jämfört med igår. När vi kommit uppför sluttningen och närmar oss sjö 1054 kan vi plötsligt se några hål i molntäcket ovanför oss. Det är dock fortfarande osäkert om vi kommer kunna se särskilt mycket av dalgången eftersom topparna där är kring 1400 meter höga. Området vi befinner oss i nu består mest av stenskravel och klippor. Alltså inget blockhav som är påfrestande att forcera utan enklare, mindre stenar.

Heading for Fierrovágge in the distance. Över stenarna mot Fierrovágge.

Ju närmre vi kommer Tjiejakjávrásj desto bättre blir vädret och det är när vi nästan är framme vid sjön som jag gör mitt hittills största misstag i fjällen. Jag tappar bort Vanessa!
Det är egentligen en serie av dåliga beslut som leder fram till det här katastrofala resultatet. Det börjar med att min koncentration brister vid en fotnedsättning. Jag halkar på en stor klipphäll som jag följaktligen kanar ner för ett par meter och skrapar framförallt min hand och mina byxor. Min första rejäla vurpa i fjällen är därmed ett faktum. Jag befinner mig nära bäcken som först är ett tillflöde till den lilla namnlösa sjön och sedan Tjievrakjávrásj. Därför går jag ner dit för att tvätta av mig och undersöka skadorna. Vanessa har redan innan vurpan försvunnit utom syn- och hörhåll. Otroligt nog hittar jag inga skador på varken kropp eller utrustning (mina tunna joggingbyxor fortsätter att förvåna med sin tålighet). Under händelseförloppet har vädret fortsatt förbättras och en större lucka bland molnen är nu rakt ovanför oss. Här fattar jag då det mest korkade beslutet. Istället för att fortsätta mot sjön bestämmer jag mig för att gå över bäcken, när jag ändå är där, och ta mig upp till krönet för att få utsikt över Fierrovágge innan luckan i molntäcket försvinner. Jag tänker att jag bör få syn på Vanessa när jag fått lite höjd och kan då signalera till henne. Det får jag också, hon sitter och väntar på en sten framme vid sjön. Jag viftar med stavarna tills jag ser att hon reser sig upp och börjar gå i min riktning. Bra, tänker jag, och sätter fart upp mot krönet igen med tanken att jag hinner vända tillbaka och möta upp henne. Väl uppe börjar jag ta några kort, men tyvärr tar batteriet slut precis då och flera värdefulla minuter slösas bort. När jag väl kommer tillbaka och får översikt över sluttningen igen ser jag inte henne någonstans. Jag halvspringer ner till platån, som har en liten göl, ifall hon inte kommit särskilt långt eller valt att stanna kvar. Där har jag sikt över hela närområdet ner till sjön, men ingen Vanessa. Kanske hon har varit snabb uppför sluttningen och redan hunnit upp på krönet, men då gått längre västerut? Jag skyndar snabbt tillbaka upp och över mot Fierrovágge igen. Det är tomt även där och jag ropar så högt jag kan ifall hon gömmer sig bakom någon sten eller ett krön.

Over the water and up the other side, then you will see Fierrovágge. Precis innan vurpan. Jag gick över vattnet vid den smala delen och sedan uppför sluttningen på andra sidan.

Western Fierrovágge Västra Fierrovágge.

Me and eastern Fierrovágge. Östra Fierrovágge när jag fortfarande trodde att allt var okej.

Tillslut sjunker det in att jag verkligen har tappat bort henne. Jag går därför tillbaka till platån ovanför sjön där jag har uppsikt över den plats vi senast såg varandra på. Där väntar jag ungefär en timme innan jag inte längre klarar av att stå still. Jag har redan tagit på mig mina allra mest färgglada kläder för att synas så bra som möjligt. För att våga mig från platsen ställer jag min ryggsäck på en större sten och knyter fast markskyddet i form av en rosa sopsäck på den. Sedan börjar jag cirkulera området fram och tillbaka, hela tiden återkommande till ryggsäcken ifall hon fått syn på den. Totalt väntar jag cirka tre och en halv timme i området. Längre än så kan jag inte vänta om jag ska vara säker på att nå tak över huvudet innan mörkret faller. Problemet är nämligen att Vanessa har både tältet och kartan, och här står jag mitt på kalfjället utan någon led att följa. Det är tur att jag har min erfarenhet att falla tillbaka på och inte är den som jagar upp mig i första taget. Med minnet och kompassen till hjälp vet jag i alla fall åt vilket håll jag ska gå.

Vår plan för dagen var att gå till sjö 1022 och tälta där med utsikt över Tarradalen. Jag sätter av mot horisonten med en förhoppning om att hitta sjön, och i bästa fall även en Vanessa sittande där väntandes på mig.
Tur nog visar vädret sig från sin bästa sida den här eftermiddagen. Luckan i molntäcket har inte försvunnit utan bara blivit större. På väg mot Skájdásjtjåhkkå stannar jag vid den första bäcken man passerar efter sjön och tvättar av mig lite. Samtidigt passar jag på att byta om till shorts för första, och enda, gången på den här turen. Efter det håller jag ett stadigt högt tempo utan några raster förutom för att dricka lite vatten från någon bäck då och då. 18:30 är jag uppe på en mindre höjd väster om Skájdásjtjåhkkå med vid utsikt över området. Någon sjö 1022 eller Vanessa ser jag däremot inte. Jag tvivlar på min minnesbild över kartan och var jag faktiskt befinner mig. Tarradalen går inte att missa, ens för mig, och förhoppningsvis inte Nordkalottleden heller. Jag kan inte göra annat än fortsätta i samma riktning. Ner på andra sidan och över Skájdasjjåhkå. Sedan tar ett större område med blöt mark vid som jag i huvudsak forcerar på grästuvor. Ibland dyker det upp något långt fram, t.ex. en stor sten, som påminner om vårt tält och hoppet stiger, men när jag kommer närmare och ser att det är en sten sjunker det än djupare igen. Hoppas att hon är okej och inte ligger skadad någonstans. De värsta tänkbara scenarion är det som hela tiden snurrar runt i huvudet.

View from Skájdásjtjåhkkå towards southern Tarra Valley. Bra utsikt från höjden väster om Skájdásjtjåhkkå, men ingen sjö 1022 i sikte.

Efter nästan exakt 3 timmar klockan 19:30 kliver jag äntligen över ett krön och får syn på en sjö som inte kan vara någon annan än 1022. Vanessa eller något tält ser jag däremot inget av. Jag ropar högt över sjön, men tystheten och mitt eget ödesmättade eko är det enda jag får till svar. Jag går i alla fall fram till kanten ner mot Tarradalen och försöker ta in den storslagna utsikten. Det är dock svårt att verkligen uppskatta den och tänka på något annat än hur det är med henne eller hur det hade varit att uppleva platsen med henne vid min sida. Eftersom hon har både karta, tält och kunskap att klara sig själv utan problem i fjällen, tvivlar jag inte på att hon ska kunna ta sig tillbaka till civilisationen. Det är de där jobbiga tankarna om att det kan ha hänt henne något som verkligen sätter sordin på humöret. Hon känner sannolikt samma sak just nu. Jag blir därför inte långvarig på platsen.

Lake 1022 Äntligen, sjö 1022!

View over the Tarra Valley from lake 1022. Magnifik utsikt från kanten.

Från det att jag satte fart uppskattade jag att det skulle ta cirka två timmar att ta mig hit. Av den anledningen känner jag mig lite stressad att hinna till Kurajaure i tid. Jag har uppskattat ungefär samma tid till rastskyddet. Jag går över bäcken från sjön och sätter av i full fart nedför sluttningen. Nordkalottledens ledkryss syns snart tydligt och jag känner mig lite lugnare. Energin är förvånande nog fortfarande hög, det är bara fötterna som börjar bli lite trötta. Inte har jag minsta känning av löparknät heller. Med sämre väder hade läget garanterat varit ett annat. Sannolikt är det också situationen i sig som håller mig igång.

Stájggá in the evening sun. Stájggá i kvällssolen på väg ner från sjön mot Nordkalottleden.

Det tar inte mer än en timme innan jag kommer fram till rastskyddet; halva tiden mot vad jag hade gissat på för den delsträckan. Tyvärr hittar jag ingen Vanessa här heller. Utanför har den tyska familjen satt upp sina tält. Jag knackar på lite försiktigt och frågar om de sett till min vandringskamrat någonting. Det har de inte. De ska fortsätta till Tarrekaisestugan imorgon så jag ber dem prata med stugvärden om vår situation och var de träffat mig samt vart jag kommer gå imorgon.
Inne i stugan har en äldre tysk herre bosatt sig för kvällen. Han pratar inte så bra engelska och säger därför inte mycket till en början. Med tiden känner han sig allt mer bekväm med min närvaro och munnen kommer i gång på allvar. Han berättar om sina turer i området och olika platser han besökt, framförallt då olika stugor och kåtor. Om det finns ved i dem eller inte och hur han annars hade skaffat den veden och så vidare. Fortfarande på den mycket dåliga engelskan. Snart orkar jag inte mer än att nicka eller säga ett kort ok till svar. Mina tankar ligger ju på något helt annat och jag är inte alls sugen på att prata.
Innan jag går och lägger mig ber jag om att få fotografera hans karta inför morgondagen. Det tar några försök, men tillslut lyckas jag göra mig förstådd.

Notering i efterhand: Efteråt är jag ändå glad att han fanns där. Dels på grund av det med kartan, men också att han tvingade mig att tänka på lite annat. Det kanske inte låter så i min berättelse här. Han är också en härlig karaktär med utrustning som ser ut att härstamma från mitten av förra århundradet.


Interesting rock formation in front of Vuoksákvahta. Intressant sten jag passerade på väg från Fierrovágge.

View over the Tarra Valley from lake 1022. Utsikt över Måskásjgájsse från sjö 1022.

View over the Tarra Valley from lake 1022. Vy över norra Tarradalen från sjö 1022.

Small lake next to the Kurajaure shelter. Rastskyddet Kurajaure ligger fint vid en liten sjö.


Gå vidare till del 4.

Postat 2018-05-02 19:50 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Nordkalottleden - Ett stort misstag - Del 2 Placerad på karta

I del 1 fick vi båda problem med skador och somnade oroliga över vår möjlighet att kunna fortsätta vandringen eller inte. Här kommer nästa del i berättelsen.


Sulitelma Dag 3 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

12 augusti ca 26 km
Gångtid ca 10 timmar , 8:00 - 18:00
Cirka tre kilometer efter Sårjåsjaurestugan till nordväst om Stuor Varvvek

Den här morgonen väcks vi trevligt nog av lite sol. Tältet är också helt torrt vilket gör att det går väldigt smidigt att packa ihop allt för avfärd. Alltid härligt med en torr start på dagen. Den enkla leden fortsätter svagt nedåt mot bron över Stáddájåhkå och passerar ett par blöta områden på vägen. Jokken bjuder sedan på ett mycket fint skådespel med ett trappstegsfall. Längre upp kommer ett till större fall som är delat i två med en bra utstickare varifrån prakten kan avnjutas.
Det är egentligen ingen tung backe att ta sig uppför här, i runda slängar 250 höjdmeter över 3 kilometer, men idag går det segt. Igår kväll och i morse tog jag en tablett ibuprofen med förhoppning om att det ska stoppa löparknät från att bli värre. Samtidigt försöker jag tänka på hur jag jobbar med höger sida och trycka ifrån lite extra med främre delen av foten. Kanske är det det som gör att det går tyngre idag. Vanessa tuffar i alla fall på som vanligt när det går uppför... trots det extremt låga energiintaget. Imponerande!

Me on the bridge over Stáddájåhkå. Hallå, här är jag! Ser du mig!?

Beautiful waterfall in Stáddájåhkå a bit south of the bridge. Det delade fallet. Notera Vanessa där framme till vänster för att få en uppfattning om storleken.

Jiegnáffo tornar upp sig ovanför oss och vi kan skymta den första toppen 1436 bland molnen. Vid varje tillbakablick norrut ifrågasätter vi vårt vägval. Vi kan se solen skina vackert över dalen genom luckor i molntäcket. Söderut, dit vi ska, blir himlen allt mer grå. Än så länge är dock vädret behagligt med uppehåll. Uppe i Gájlávágge, när vi får uppsikt över passet nedanför Jålle möts vi däremot av verkligheten. Framför oss är det så där jämngrått att det inte riktigt går att urskilja var molnen slutar och regnet börjar, och vi går i motvind. Det dröjer inte länge innan vi är helt omslutna av ett rejält regnväder som piskar oss i ansiktet. Trösten är att vinden förhoppningsvis gör att det blåser bort lika fort som det anlände. På ett sätt kommer det i rätt tid då marken här är väldigt blöt på många ställen. Med skor som redan är dyngsura från regnet kan jag utan att fundera gå rakt igenom allt.
Cirka 30 minuter senare kommer vi fram till den namnlösa bäcken som rinner ner rakt västerut från Jiegnáffos högsta topp. Samtidigt lättar regnet upp lite vilket gör att Vanessa slipper byta om till vad i det allra tyngsta regnet (en aktivitet nästan lika rolig som att slå upp eller packa ihop ett tält i regn). För min del fortsätter jag att bara kliva rakt på med mina blöta skor. Trots den vattensjuka marken i år innehåller jokkarna förvånande nog inte speciellt mycket vatten hittills. Det är knappt att det här vadet ens kan räknas som ett vad.

Heading for the pass by Jålle through Gájlávágge. Gájlávágge med passet långt där framme innan regnet dragit in på allvar.

Ungefär samtidigt som vi passerar Jålle bryter några solstrålar genom molntäcket och lyser upp Gájssegiesjtjåhkkå på ett sätt som får det nakna och blöta berget att gnistra vackert. Regnet ger sedan upp helt och bortåt horisonten på andra sidan passet ser det också mycket bättre ut än tidigare. Sträckan längs Gájlávákkjåhkå ner mot renvaktarstugan blir därför mycket trevlig med vid utsikt framför oss.
Före och efter stugan är det ett par vad som ska passeras. Inte heller de bjuder på några svårigheter. Något de säkerligen kan göra vid fel tillfälle. Strax därefter möter vi ett annat par vandrare som inte visar något intresse av att stanna och prata. Undrar om det är vi som ser buttra eller farliga ut och ingen därför vill/vågar stanna? Eller visar vi själva inga tecken på att vilja stanna? Det är i alla fall de enda andra personer vi möter den här dagen.

The first ford by the reindeer watchers cabin. Första vadet vid renvaktarstugan.

The second ford by the reindeer watchers cabin. Vanessa tar sig an det andra vadet.

I takt med att molnen stigit, och med det nu bjuder på bättre väder, har den västliga vinden blivit allt kyligare. Precis efter bron över Varvvekjåhkå hittar vi lite lä bakom en kulle och kan stanna en stund för vila. Förstärkningskläderna åker trots det omedelbart på. Här är det min tur att upptäcka något glömt/borttappat. Innan vi åkte fick jag hjälp av min kära mor att sy ett puffskydd till kamerans mikrofon. Ni vet ett sådant där som ska ta bort brus från vinden samt flåset från den som pratar. Med det dåliga vädret har jag inte varit särskilt intresserad av att filma och därför låtit puffskyddet ligga löst bredvid kameran (istället för att sätta fast det direkt). Nu har det trillat ur påsen vid något tillfälle jag tagit upp kameran. Klantigt!

De kommande kilometerna passerar vi klart fler än de tre broar som är markerade på kartan. En del av dem undrar vi varför de ens placerats ut; enkla passager finns alldeles bredvid. Det är inte direkt så att Nordkalottleden hittills har varit väl underhållen med träspång över varje blöt myr och broar över potentiellt riskabla vad. Att då plötsligt ha broar över mindre bäckar känns nästan lite märkligt. Kanske är det för rennäringens skull? Tidigare under dagen har vi till exempel sett spår från något som måste vara ett par motorcyklar. Fordon som endast är tillåtna för samer att framföra i Padjelanta och vi antar därför att det är ett par lappar som kört. Vi har visserligen lämnat nationalparken nu, men det var där vi såg spåren längs med leden.

Yet another bridge. This one looks to be crushed by winter. The lake is most likely Varvvekjávrre. En av de mindre broarna som vi faktiskt kunde se ett behov av. Just den här vid Varvvekjávrre har sett bättre dagar.

När vi hamnar parallellt med en serie sjöar börjar vi fundera på att slå läger. På en ås med en större sten hittar vi en fin plan yta bredvid leden med rinnande vatten i närheten. I normala fall känns det inte jättebra att tälta nästan på stigen, men vi har mött så pass få människor de här dagarna att vi inte bryr oss. Med ett allt bättre väder under eftermiddagen har det nu klarnat upp tillräckligt för att vi äntligen ska få en vy över Sulitelma. Mellan Labbá och Uhtsa Varvvek reser sig massivet mot himlen.
I takt med att vinden lägger sig dyker myggen upp för att hälsa på. Vaskningen i bäcken sker i en rasande fart den här kvällen på grund av rejält kallt vatten, och myggen så klart. Vi njuter ändå av tillvaron med den fina utsikten som bjuds.
Jag har inte känt av mitt löparknä något under dagen, men då har jag tagit fler piller för att motverka den begynnande inflammationen. Vanessas nervproblem i ena foten fortsätter krångla medan den stukade foten som tur är känns något bättre. Överlag är situationen alltså lite bättre och vi somnar lugnare den här kvällen.


Third nights camp spot with Sulitelma on the horizon. Bortsett närheten till leden är det en mycket trevlig tältplats.


Underbart ljus på kvällen med runda Labbá i mitten och delar av Sulitelma till höger.

Staddajåkkå cabins. Staddajåkkåstugorna

Was there a Pride Festival here at some point? Pridefestival i fjällen?


Sulitelma Dag 4 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

13 augusti ca 12+4 km
Gångtid ca 7+2 timmar , 7:30 - 14:30 + 16:00 - 18:00
Nordväst om Stuor Varvvek till Muorannjunnje

 

Den hittills bästa morgonen möter oss utanför tältet kring halv åtta. Temperaturen är inte hög, men vad gör det när solen skiner efter en blöt gårdag. Vägen ner mot Pieskehaure är mycket trevlig med enkel terräng och vidsträckt utsikt över sjön och dess omgivningar. Runt omkring oss springer flera mindre grupper med renar. Det är här de gömmer sig alltså. Under de tre tidigare dagarna såg vi bara en enda ren.
Ju längre ner vi kommer desto varmare blir det och successivt åker kläderna av i långsam takt. Lugn och fin nu, det är fortfarande kyligt och därför inte frågan om att visa någon hud här.
En ljungpipare sitter fint på en sten på en höjd och sjunger oss välkomna. Jag försöker smyga fram för att ta ett foto, men kommer såklart aldrig ens i närheten. Kompaktkameror har många fördelar vid vandring, men fotografering av djur hör inte till en av dem. Ett bättre motiv hittar vi vid passagen över bäcken som har sin upprinnelse från Stuor Varvvek. Flertalet Kungs Karls spira i full blom växer i kanten av vattnet. Förra året hittade vi stora mängder vissna spiror och det är därför roligt att nu få se den i sin fulla prakt. Kort därefter får vi se en annan växt i ett tidigare växtstadium. Det är inte fullt lika roligt eftersom det rör sig om hjortron. Bredvid leden är det fullt med röda bär överallt. Hela den knöliga och leriga stigen fram till Pieskehaurestugan passerar vi område på område med hjortron. Vi letar och letar, men hittar inte mer än ett par stycken som i bästa fall kan kallas halvmogna.

Heading down towards Pieskehaure. Vackert färgade Pieskehaure i sikte.

The direct translation from Swedish is King Charles Spire. Not sure if that is the correct name in English. Blommor går bättre att fota med kompaktkamera. En vacker Kungs Karls spira.

Vid stugan stannar vi och tar en längre paus. Mina fingrar, som jag alltid har problem med i början på vandringar, har tagit mer stryk än normalt på grund av den lägre temperaturen och kräver omvårdnad. Vi behöver också bestämma oss för vart vi ska ta vägen. Med Vanessas fotproblem och mitt knäproblem vågar vi inte chansa på att gå genom Sarek. Speciellt med tanke på det kyliga och blöta vädret vi har haft hittills. Det handlar trots allt om minst en vecka till i så fall. Istället funderar vi på Mavas, men är osäkra på om det är någon kvar där som kan köra oss över sjön med båt. Därför söker vi upp stugvärden med förhoppning om att han ska veta. Inne hos Erik, som han heter, sitter också Gröna Bandet-vandraren rebex_ (hennes namn på instagram). Hon kom dagen innan från just Mavas och berättar att båtföraren håller på att packa ihop och planerar att åka hem idag. Erik ringer snällt och frågor ändå. Vi kan ju tänka oss att snabba på lite för att komma fram dit ikväll om han skulle vara kvar då. Tyvärr får vi bekräftat att han redan är på väg därifrån. Taskig tajming! Intressant område att besöka annars som inte är helt enkelt att ta sig till. Ska tydligen också vara riktigt trevligt i Vuoggatjålme med god mat vilket gör det lite extra trist.
Inne i stugan börjar vi titta på kartan som finns uppsatt för att se om vi kan gå runt Mávasjávrre istället. Vi är säkra på att det är möjligt, men det ser inte ut att finnas någon relativt enkel väg. Det blir två till tre mil extra med antingen snåriga områden eller flera rejäla stigningar. Kombinera det med våra krämpor och Vanessas fasta så blir beslutet enkelt. Det får bli Kvikkjokk för fjärde året i rad. Vi är ganska säkra på att det går en buss därifrån nu på fredag (annars går det definitivt en under helgen). Idag är det söndag och med vårt normala tempo skulle vi anlända till Kvikkjokk redan på tisdag. Således bestämmer vi oss för att njuta av den här första dagen med riktigt fint väder och slå upp tältet på en vacker plats istället för att gå tills vi blir trötta. Beroende på var vi hamnar och hur vädret ter sig kanske det kan bli en dagsutflykt någonstans istället.

Pieskehaure cabin and Sulitelma. The river is Varvvekjåhkå. Pieskehaurestugan med Sulitelma skymtande till höger bland molnen.

Med plåster på fingrarna och lite mer ibuprofen i magen startar vi nästa etapp. Även efter stugan hittar vi mängder med hjortronkart. Vi kan inte annat än snyfta lite samtidigt som det är roligt att se vilket fint hjortronår det kommer att bli här om några veckor. Hoppet lever för vår del att de ska ha hunnit mogna i Tarradalen när vi kommer dit.
Tidigare år har vi varit bortskämda med varma och soliga dagar. Idag är det första gången på den här vandringen vi kan känna lite riktig värme. Efter det enkla vadet över jokken från Vuobmegietjtjåhkkå passar vi därför på att stanna och tvätta av oss för att sedan njuta en stund i solskenet.

Getting close to a ford over a side stream to Varvvekjåhkå. Vuobmegietjtjåhkkå in the background. Vi närmar oss vadet över jokken man kan skymta längre fram. Den breda fåran är Varvvekjåhkå. Leden korsar ett mindre tillflöde en bit till höger.

Platån som följer därefter är ett riktigt eldorado för tält. Enorma plana ytor med mycket lite vegetation. Vi håller dock tummarna för en plats med bättre utsikt längre fram och fortsätter därför upp mot Muorannjunnje. Ungefär halvvägs uppför backen hittar vi, efter lite letande, en fin tältplats ett tiotal meter från leden med rinnande vatten däremellan. Utsikten är magnifik över Pieskehaure härifrån och beslutet att inte stanna nere på platån känns nu helt rätt. Är ni ett större gäng som planerar att tälta här bör ni veta att det är extremt begränsat med bra tältplatser jämfört med platån längre ner.
När tältet är rest och alla saker uppackade är klockan bara kring halv fyra. Därför stoppar vi lite godsaker i en dagsäck och tar sikte mot ravinen nere vid Varvvekjåhkå. Det går upp och ner över små kullar och åsar innan vi kommer fram till ravinen. Vi går först åt ena hållet och sedan åt det andra. Lite här och var hittar vi flera plana fina tältplatser; under förutsättning att man kan leva med det höga bruset från jokken och vissa problem med att hämta vatten (det är brant). Mot slutet hittar vi också ett lugnare område intill kanten som bildar en liten badpool. Visserligen en väldigt kall badpool eftersom den hela tiden fylls på med nytt vattnet. Vi skulle säkerligen tagit ett dopp om det fortfarande hade var lika varmt i luften som mitt på dagen. Nu får badkrukan däremot råda.
Ravinen sträcker sig drygt 1,5 kilometer mellan de bredare partierna på kartan och bjuder på en vacker miljö. I början och på slutet hittar du lite kraftigare forsar om det är vad som intresserar dig mest.

Some whitewater rapids in Varvvekjåhkå. Kraftig fors i slutet av ravinen.

Nice views above the Varvvekjåhkå ravine. En luftig ås ovanför ravinen bjuder på utsikt.

Under dagen har vinden hållit sig lite lugnare. Nu på kvällen tar den i igen och den är fortsatt kylig. Maten lagas i skydd av tältet och vi sätter oss sedan inuti med ytterdörren öppen för att kunna se ut. Jag suger på karamellen länge, men tvingar mig ändå ut tillslut för lite kroppsvaskning.
Den här dagen har jag inte känt något alls av mitt löparknä och bestämmer mig därför för att inte ta några fler piller. Jag får se hur det går imorgon. Vanessas stukade fot känns också bättre, men nervproblemet i andra foten är tyvärr kvar. Hon håller ändå jämn fart med mig när vi går utan att klaga. Det hade jag sannolikt inte klarat av. Den tidigare oron över att behöva bryta vandringen finns därför inte längre kvar. Även om problemen skulle återkomma har vi nu tagit oss så pass långt att vi i alla fall ska kunna ta oss fram till Kvikkjokk på ett eller annat sätt. Det märks på den mer avslappnade stämningen i tältet med mycket prat och skratt innan vi tillslut somnar även denna kväll. 


Fourth camp spot overlooking Pieskehaure. Nattens mycket fina tältplats med Pieskehaures glaciärvatten i nya färger.

Varvvekjåhkå ravine. Längre upp i Varvvekjåhkås ravin.

Love! Naturen är full av kärlek!

So many cloudberries and none ripe enough to eat!!! Så många fina bär! Om de ändå vore mogna.


Gå vidare till del 3.

Postat 2018-04-22 20:25 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Logga in

Tips!