<% if (!$currentUser): %> Logga in <% else: %> Logga ut <% endif %>
Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Frippes fall - min 50:e artikel på Utsidan? Placerad på karta

Den 31 oktober 2007 postade jag mitt första blogginlägg om Frippes fall. Från början handlade det om ett vad (som jag förlorade). Men när vadet var avklarat hade Frippes fall börjat leva sitt eget liv. För att ha en möjlighet att vinna vadet hade jag börjat dela ut diplom till dem som skickade mig bildbevis på att de varit på plats. I skrivande stund börjar det ticka allt närmare 100. Alla dessa bilder har jag raderat av hänsyn till de medverkande personerna.

Jag har skrivit många artiklar här på Utsidan. Om man orkar räkna igenom min artikellista så hittar man 49 olika titlar. 

Nu har jag bestämt mig för att den 50:e artikeln ska innehålla "hela sanningen" om Frippes fall. Möjligen skulle en sådan artikel kunna få antalet diplom att passera det magiska 100-strecket.

Det skulle vara väldigt roligt om denna artikel skulle kunna innehålla några av alla de bilder som skickats in. 

Så... Ni som varit där och fått era diplom, snälla, leta igenom era gömmor och var modiga nog att låta mig använda dem.

Ni som varit på plats men inte brytt er om att efterfråga något diplom - kom på bättre tankar!

Till sist - ni som inte vet jag babblar om: Håll utkik efter en artikel med titeln "Frippes fall".

Eller Googla.

Postat 2020-07-05 13:33 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

På jakt efter en kallkälla

Vid två tillfällen har en medlem här på Utsidan (Tero Doe, tidigare statemachine) tipsat mig om att det finns en fin kallkälla i närheten av Sixtorp (Etappmål för Bergslagsleden 12 och 13). Idag fick jag äntligen tid att göra denna utflykt. Vägbeskrivningen var enkel:

När du passerat Sixtorps gård tar du första vägen till höger. Innan du passerar bäcken ska du följa stigen till höger.

Jag hittade stigen... men inte källan. Vattnet var på sina ställen meterdjupt, och jag antar att någonstans här under ytan flödar en kallkälla.

Bävrarna hade haft lekstuga i området. Här nedan en alldeles renäten stock och en halkbana ner i vattnet.

Jag återkommer till våren...

Postat 2019-12-04 16:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Möte med en av de stora

För ett par dagar sedan vandrade jag i mörkret på landsvägen från Sixtorp ner till Mullhyttan i Västernärke, där jag skulle bli upphämtad av Livskamraten. Jag hade hängt en reflexväst på ryggsäcken och hade en ganska stark pannlampa för att synas både framifrån och bakifrån.
När jag passerade lite hyggen passade jag på att låta lyktan sken svepa över ytorna i hopp om att hitta djurögon.
Och plötsligt ser jag hur det glimmar till ute till höger och sedan försvinner de. Jag backar ett par meter och ser dem igen. Alldeles stilla. Jag fumlar med pannlampa och får till slut på strålkastarskenet.
Där står ett lodjur och tittar rakt in i ljuset. Säkert står vi där en hel minut innan jag sakta förflyttar mig för att komma den lite närmare. Utan att ta blicken från ljuset börjar den sakta röra sig snett mot mig med höga, alldeles tysta kliv. Som närmast är den kanske 15 meter och hela upplevelsen vara cirka 3 minuter. Sedan kommer en hög stubbe mellan mig och lodjuret och förtrollningen är bruten. Jag tror inte jag tog ett andetag på hela tiden.

Postat 2019-11-27 08:37 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Jakttider i Närke

Den 18 oktober avslutade vi en tredagarsvistelse i Gårdsjötorp i Kilsbergen. Vi plockade givetvis ihop de sopor vi producerat och lade allt i en plastkasse och ställde den i bilen medan vi avslutade städning med mera.

När det så var dags för hemfärd öppnade Livskamraten bildörren på passagerarsidan...

Vi städade bort förödelsen och hoppades att musen hade lämnat bilen.

När vi kom hem beslutade vi oss för att skaffa en musfälla för säkerhets skull. Det blev en sån här  av standardmodell.

Bilen ställdes in i garaget och musfällan apterades. Spänningen var stor morgonen därpå. Resultat? Musfällan hade slagit igen och osten var borta. Ingen mus. Kunde den ha slagit igen av sig själv?

Dagen därpå skulle jag och en kompis upp till Malingsbo-Kloten och vandra några dagar. Fällan apterades. Nog skulle väl musen vara fast när vi kom tillbaka?

Nä! Fällan hade slagit igen och osten var borta, men ingen mus. Det måste väl ändå vara så att fällan slår igen av sig själv...?

Nu dröjde det några dagar och inga tecken på mus i bilen noterades, men en morgon efter några dagar beslutade vi oss för att aptera fällan ännu en gång.

Sent på kvällen kikade vi in i bilen. Ingen ost. Ingen mus. Ingen fälla!

Jo, där. Långt in under passagerarsätet. Men ingen mus.

Livskamraten kände sig inte helt nöjd med situationen. Hon behövde bilen för en tur till Mullhyttan. Hon ringde upp sonen/ornitolgen som bor i ett äldre trähus på landet. Han borde ha viss erfarenhet av att fånga möss.

- Javisst! Ni måste köpa en sån där Mjölner. Vi har fångat mängder med möss med den. Den är stensäker.

Så, vi apterade Mjölner med väldoftande ost. Nu ska inte osten försvinna i varje fall. För att komma åt den måste musen sticka in nosen i en liten lucka och då slår fällan igen - innan osten är nådd.

Nästa morgon var spänningen stor. MEN! Fällan hade slagit igen och osten var borta. Ingen mus!!!

När sonen hörde detta skrattade han bara och sa att detta hade hänt dem en enda gång. Aptera igen!

OK. Så klart. Ny ost i Mjölner. Ny aptering. Ny väntan till nästa morgon. SPÖKMUSEN HADE VARIT FRAMME IGEN! Det ska ju inte gå! Vi började så smått att tro att det var något övernaturligt med det hela. Vi hade inte sett tillstymmelse till muslort. Och så igår... bilen skulle lämnas in till storrengöring. Jag plockade bort allt som kunde påminna om att en musjakt pågått och undrade nyfiket vad som skulle hända.

Svaret var... ingenting. Ingen reaktion. Ingen mus.

Nu var det dags att ta fram det tunga artilleriet! Ost dög ju inte. Nu offrade jag en rejäl bit av min väldoftande favoritkorv - turkisk sudjuk! Nu var det väl själva f...!

Efter 16 dagars kamp och nästan 80 mils biltransport är jakten över. Vet ni vad sonen säger då?

- Ni får väl hoppas att det bara var en.

Postat 2019-11-03 17:07 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Bergslagsleden Etapp 9: Tillägg

Sedan jag publicerade min artikel om Bergslagsleden Etapp 9 har jag fått reda på lite mer fakta om Tomasboda och några av de personer som en gång bodde där.

I artikeln berättade jag om denna plats - Alvars plats.

Denne Alvar Isaksson - eldsjälen i arbetet med Kilsbergsstugan - visar sig också vara samma person som var den sista brukaren av Rustorpet och därmed också den siste fast boende i Tomasboda. Han lämnade Rustorpet 1959. 

Denna plats utgjorde ett av gåtorna som mötte mig på vägen.

Sedan jag skrev artikeln har jag fått reda på följande om kolaren, smeden och dragspelaren Gustaf Karlsson. Av en slump hittade jag en skrift från 1985: Ett besök vid Tomasboda. I den berättas om de olika boende på de tre torpen i Tomasboda.

Gustaf Emanuel Karlsson föddes i Kalle-Jansatorpet (idag Kilsbergsstugan) 1870. Han bodde här med sin familj - hustru Hilda Pettersson och två döttrar. (En son och en dotter dog i unga år.)

"Han kallades för Tomas-Gustaf och var en duktig spelman, dragspelare, och som sådan livligt anlitad i trakten."

"Gustav arbetade mycket med kolning. Han byggde sig en ovanligt stor kolarkoja, ca 400 m sydost Kilsbergsstugan. I folkmun kallades kojan Port Arthur, och stigen dit gick rakt utför den branta delen av sluttningen."

Denna fantastiska bild på Kilsbergsstugan är tagen av örebrofotografen Sam Lindskog år 1915. Personerna i förgrunden är Gustaf Karlsson, döttrarna Astrid (död 1917), Elsa och Edit samt hustru Hilda.

Postat 2019-05-20 11:22 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 63 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar