Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Rogen i vinterskrud Placerad på karta

För första gången i mitt liv har jag haft semester. Det låter mer dramatiskt än vad det är. Jag har ju arbetat som lärare i stort sett hela min yrkeskarriär och därmed haft ferietjänst med sommarlov. Dock avslutar jag min yrkesbana med en annan typ av tjänst inom skolans värld. Det innebär att jag har semestertjänst.

Att jag och Livskamraten skulle ta någon vårvintertur var givet. Men varför åka upp i påsk? Då är alla andra där. Så vi tog semester och genomförde vår tur den 17 till 21 mars.

Livskamraten har haft problem med muskelvärk, men även om hon kände sig nästan helt fri från värken så vi hade inga bestämda planer. Vi skulle ta oss till Rogenstugan och sedan fick vi se: Besöka fler stugor eller göra dagsturer från Rogen.

Vi parkerade bilen vid Käringsjövallen på eftermiddagen och följde skid-/skoterleden mot sydväst.

Sedan ett par år tillbaka har vi bytt ut våra ryggsäckar mot pulkor. Det går visserligen lite långsammare och man behöver stundtals korta stighudar under skidorna, men det så märkbart mycket bekvämare att det väger upp alla nackdelar.

Leden letar sig fram över sjöar och myrmarker och genom vacker knotig tallskog. På marken kryllar det av djurspår. Vi känner igen hare, ripa och ekorre.

Föret var perfekt och temperaturen låg på en handfull grader under nollan.

Den sista delen av leden går över sjön Rogen. Solen var precis på väg ner bakom skogsbrynet och vi hade ett helt underbart ljus när vi skidade den sista kilometern fram till stugan.

Morgonsol vid Rogenstugan

Nästa dag lovade vackert väder och västlig, måttlig vind. Skedbrostugan - som var det troligaste målet om vi skulle lämna Rogenstugan - ligger i nordväst, vilket skulle medföra motvind många kilometer över sjön. Vi beslutade därför att ägna dagen åt en kortare utflykt i närområdet.

Under tiden vi åt frukost kunde vi glädja oss åt tre lekfulla lavskrikor som kalasade på vad det nu var stugvärden bjöd på.

Vi tog det mycket lugnt på morgonen. Efter frukost gjorde vi i ordning lite lunch och började fundera vad mer vi ville ha med oss på dagsturen. Det kan kanske räknas som en nackdel med att använda pulka istället för ryggsäck, att man gärna packar ner lite extra.

Nåja. Vi nöjde oss i varje fall med EN pulka. Den första pausen (som blev lång) tog vi redan på andra sidan av den smala viken vid Rogsbodarna. På udden ut i sjön ligger ett inbjudande vindskydd. Vi hamnade i solskenet och i lä för vinden, vilket gjorde att det kändes självklart att rasta redan här.

På kartan kan man se att det finns ett par vindskydd öster om Rogenstugan, till exempel vid Stor-Tandsjön och Öster-Vingarna. Vi bestämde oss för att åtminstone leta oss fram till Stor-Tandsjön och började spåra upp genom lössnön.

Bara några hundra meter upp längs vattendraget från Stor-Tandsjön hittade vi dessa stora, kattlika spår. De var nästan cirkelrunda och inga klospår syntes. Det måste väl ändå vara lo? Jag vet att de finns i trakten.

Vi såg även mårdens karaktäristiska dubbelspår (tyvärr ingen bild) och givetvis en hel del ripspår (nedan).

Redan när vi närmade oss den första bron var jag (som drog pulkan) ganska trött. Det var jobbigare än förväntat att spåra genom skogen.

Tanken var att ta oss över på andra sidan vattendraget. Något förvånande blev vi hänvisade till bron. Stora delar av bäcken var nämligen isfri och vi hade ingen lust att riskera ett bad.

Bron var emellertid knepig den också. Det låg en mycket smal och mycket hårt packad snövall längs hela bron, så det blev en veritabel balansakt att ta sig över.

Vilket inte lyckades helt och hållet...

Vi kom dock över, men på andra sidan steg marken ganska brant och det var mycket jobbigt att ta sig fram med pulkan i den lösa snön. Vi kämpade på ett tag, men när vi såg att det stupade ganska brant neråt i den riktning vi tänkt oss, så gav vi upp försöket, letade upp ett lämpligt ställe att gräva en behaglig solgrop och njöt ett tag i solen innan vi gled tillbaka i våra egna spår.

Nästa morgon kände sig Livskamraten helt fräsch, så vi bestämde att åka vidare till Skedbrostugan. Vinden var sydvästlig, så vi skulle få sidvind de första 6-7 kilometrarna över sjön.

Vädret var växlande. Stundtals sken solen riktigt behagligt och sidvinden var inte alltför besvärande. De enda levande själar vi såg på vägen var detta trevliga ekipage.

Sedan vi åter kommit upp på fast mark åker vi på myrdrag och småsjöar genom en mycket vacker gammelskog. Många av tallarna är värdar för den varmt gula varglaven.

Vägvisare... men mot vad?

Motluten är få på denna sträcka. Inte någon gång var det lönt att sätta på stighudar. Och det var ju tur... för vi hade glömt dem hemma!

Det är en del små höjningar upp till Öster-Rödsjön, men sedan går leden åter mestadels på vatten tills man är nästan framme vid stugan. Precis på slutet finns den enda riktigt branta backen.

Vägvisare... men mot vad?

Vi var framme redan vid lunchtid. Stugvärden tog emot med varm saft, och när han under vårt inledande samtal förstod att vi var intresserade av såväl fåglar som däggdjur, så lånade han ut sin tubkikare och visade oss vägen till en lämplig utsiktspunkt mot Brattriet som är den säkraste platsen för att få syn på myskoxar. Sån tur hade vi dock inte, men vi kunde njuta av stugvärdens magnifika fotografier på dessa enorma bjässar. Och inte bara det. Han hade fotograferat en lodjursfamilj också.

Även om detta inte blev "den där fjällvandringen då vi såg myskoxe" så blev det "den där fjällvandringen då vi såg lappmes". Och det smäller nästan lika högt. :-)

Högt smällde också det faktum att stugvärden och hans fru kom in till oss och bjöd på våfflor!

Vi hade haft lite funderingar på hur vi skulle ta oss från Skedbrostugan till bilen. Senast vi var här fanns en ruskmarkerad led till Käringsjön och därifrån var det lätt att hitta till Käringsjövallen. Men denna markering fanns inte kvar. 

Dagen innan hade det kört en skoter fram och tillbaka mellan Käringsjön och Skedbro, så vi hoppades kunna följa spåren. Men... dels hade kommit nysnö under natten och dels blåste det upp ganska rejält.

Vi hittade inte tillstymmelse till skoterspår. Vi gjorde ett försök att bana egen väg, men snön var alldeles för mjuk. Vi förstod ganska snart att denna genväg skulle ta oss dubbelt så lång tid som att gå tillbaks i våra egna spår och åka över Rogen igen.

Det var rejält blåsigt och vi letade ständigt efter något som kunde ge oss lä. Vid det tillfälle fick det bli vindsäcken.

Våra skidor - Åsnes Rago vallningsfria - är fantastiska... utom vid nysnö runt nollan. Då är de helt hopplösa! Vi valde att gå till fots ungefär halva sträckan mellan Rogen och Käringsjövallen.

Jag var mycket imponerad av min Livskamrat den där dagen. Hon klarade det.

Är det någon som har tips på (baserat på egna erfarenheter) hur man ska behandla skidorna för att slippa dessa problem så hoppas jag att ni skriver en kommentar.

Positioneringen gäller Käringsjövallen.

Och med detta avslutar jag mitt trehundrade blogginlägg. :-)

Postat 2017-04-11 17:05 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

En underbar bloggkommentar

Nyårsdagen 2014 begav jag och Livskamraten oss ut på en tredagarstur i Kaljoxadalen. Jag skrev ett blogginlägg om vistelsen. Den publicerades den 3 mars samma år. Relativt många har läst blogginlägget och en hel del kommenterade. Det är alltid roligt att få kommentarer. Men det är skillnad på kommentarer och kommentarer. En del värmer extra mycket.

Igår - den 29 mars 2017 - dyker det plötsligt upp en kommentar på detta blogginlägg:

"Takket vaere din dejlige beskrivelse kom min kaere och jeg afstedt til netop Kaljoxadalen foråret 2015.

Senere dette forår gifter vi os og fejrer kaerligheden på Bergslagsleden. Men det hele startede ved Eskils koja<3"

Ett stort tack till bornholmerpigen Pia!

Postat 2017-03-30 18:26 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Tre dagar på snöskor längs Nittälven. Närkontakt med ett av de vilda djuren. Placerad på karta

Min ryggsäck var packad och klar redan på tisdag kväll eftersom jag tänkte ge mig iväg från Örebro direkt efter arbetet på onsdag eftermiddag. Ett riktigt rejält snöväder, dubbfria däck och smala, krokiga skogsvägar gjorde emellertid att jag väntade med avfärd till nästa dag.

På torsdag morgon förvånades jag över den snömängd som fallit. Uppe vid Nittälven skulle det knappast ha fallit mindre. I all hast packade jag om min utrustning i pulka istället. Ovanpå pulkan lade jag mina snöskor och stavar. 

Vid ankomsten till Uvbergsbron hade vädret blivit klart och soligt, och så skulle det förbli hela denna tur. SMHI hade förvarnat om tvåsiffriga minusgrader nattetid, men jag kände mig väl förberedd.

I fonden syns det ena vindskyddet vid Uvbergsbron.

Nedan ses det andra.

Redan innan jag begav mig iväg från startplatsen passade jag på att tillreda min första lunch.

Älven låg väl tillfrusen och det lockade en hel del att färdas på isen. Jag följde dock min ursprungliga plan att leta mig fram till den mycket smala skogsväg som börjar/slutar cirka 500 meter söder om Uvbergsbron.

Det var ett klokt val. Snömängden inne i skogsmarkerna var mycket varierande - stundtals barmark - men de vackra skogsvägarna längs Nittälven brukar vara synnerligen trevliga transportleder.

Där skogsvägen svänger iväg österut är det dags att lämna den. Det är bara att hålla höjd och fortsätta rakt söderut så stöter man snart på den markerade leden som cirklar igenom Nittälvsbrännans naturreservat. Jag följer den västerut och kommer snart ner till älven och det lilla vindskydd som finns där.

Vindskyddet i Nittälvsbrännan

Här var det dags för lite varm dryck. Eftersom älven var helt isklädd valde jag att använda vattnet jag hade med hemifrån. Annars skulle det säkert frysa i flaskan snart. Kylan kändes redan nu.

I vanliga fall brukar jag följa leden söderut längs älven, men denna gång valde jag att följa den österut och sedan söderut - medurs. Efter cirka två kilometer passerar man en skogsväg. Precis här möter man stigsystemet som hör till Kaljoxadalens naturreservat. Jag väljer att fortsätta söderut, för att på så sätt komma fram till den lilla vackra sjön Märrjärvi och det vindskydd som finns där.

Märrjärvi är en i det närmaste cirkelrund skogstjärn med sankmarker och knotiga martallar runt nästan hela sjön. Det är bara precis där vindskyddet är beläget som man har ordentlig, fast mark under fötterna sommartid. Idag är det inga som helst problem. Både is och myrmarker bär.

Märrjärvi

Medan jag sitter här och njuter studerar jag min karta. Jag har många övernattnings- (röda) och rastplatser (gröna) att välja på. Jag är på väg mot den allra sydligaste röda punkten.

Efter en halvtimme i solen vid Märrjärvi fortsätter jag min färd längs leden. Den tar mig över Komoramossen och efter ett par kilometer kommer jag fram till ett stigskäl. Här väljer säkert de allra flesta att svänga västerut över bron som leder fram till Dansarbacken - naturreservatets naturliga start- och målplats.

Om man studerar länsstyrelsens karta över området så ser man att det går en stig - en återvändsgränd - ner söderut, till Komoramossens sydspets. Där finns ett vindskydd. Detta vindskydd är inte besökt särskilt ofta just på grund av att det ligger vig vägs ände. Och det är synd. Detta lilla vindskydd är nämligen mycket inbjudande med plats för två övernattare som inte är allt för långa. 

Dessutom ljuger kartan. Stigen fortsätter förbi vindskyddet och svänger så småningom norrut igen. Jag har inte följt denna stig tillbaka hela vägen, så jag kan inte säga exakt var den stöter på det övriga stigsystemet.

Nå. Det är här jag har bestämt mig för att ha min första övernattning.

När solen går ner sjunker temperaturen snabbt. Jag börjar fundera en del kring den kommande natten. Min sovsäck ska klara 9 minusgrader, men jag har tidigare märkt att detta inte riktigt stämmer. Jag räknar med att jag kommer att behöva såväl duntröja som varma överdragsbyxor. Och så blir det.

Det bär emot att stiga upp denna kylslagna morgon. (I efterhand fick jag reda på att det varit femton minusgrader.) Jag ligger kvar i sovsäcksvärmen betydligt längre än jag brukar. Kvällen innan har jag planerat för frukosten, så jag kan tillaga den utan att lämna sovsäcken. Efter frukost går det lättare.

Jag följer den markerade leden några hundra meter åt söder och öster. När jag kommer fram till den mycket smala skogsvägen följer jag den på sin sträckning söderut och österut.

Några har promenerat här strax innan jag kom dit. Jag följer i rävens spår en lång bit. Plötsligt korsar tjäderspår min färdväg. Bara en liten stund senare skrämmer jag och en tjäderhanne halvt slag på varandra.

Jag är på väg till Kolbron. Där finns en inrättning som jag längtar efter.

När jag kommer fram till ett vägskäl svänger jag söderut, passerar Tallåsbäcken och Laxbäcken innan jag kommer ut på den plogade väg som leder ner till Kolbron.

Vid Kolbron är det öppet vatten. Jag passar på att göra en fusktvätt i samband med besöket på inrättningen.

Inrättningen vid Kolbron

Jag närmar mig nu den huvudsakliga orsaken till att jag återvände till Nittälven även denna vinter, men först ska jag ta mig lite längre söderut.

Jag tar mig över bron och förbi vägen som leder upp till Dansarbacken Några hundra meter längre fram går en spikrak skogsväg ner söderut. Precis när vägen når fram till älven svänger den kraftigt västerut. Sexhundra meter senare touchar vägen Kaggabäcken. Nu är jag framme.

Precis här börjar ett system av mycket smala rullstensåsar som leder norrut lite drygt tre kilometer. Först måste man dock ta sig över en mycket ranglig liten bro över bäcken och sedan klättra brant upp genom snårig skog. Väl uppe följer nu en mycket intagande och behaglig vandring längs åsen. Sommartid finns en mycket smal och slingrande stig att följa. Nu kan jag välja mer fritt.

Efter en dryg halvkilometer kapas åsen av en väg och ett gammalt grustag (bilden nedan). Det är lite bökigt att ta sig upp på åsen igen på andra sidan vägen, men det är väl värt mödan.

Efter ett tag ser man Kapplundstjärnarna nere till höger och bara lite senare passerar man på östra sidan av den lilla Långtjärnsröven.

I just dessa trakter är åsen lite otydlig. Det gäller att sikta in sig så att man hamnar mellan Långtjärnen i öster och Ljustjärnen i väster. Här är åsen extremt smal och extremt vacker. Jag har valt att inte lägga ut någon bild från detta område eftersom bilderna ändå inte gör verkligheten rättvisa.

Åsen fortsätter norrut förbi Långtjärnen och rinner så småningom ut i myrarna vid Långtjärns öga.

Nu är det dags att leta sig ut på vägen. Mitt nästa mål är Dansarbacken - Kaljoxadalens centralpunkt. Här finns både vindskydd och en liten hölada som passar för övernattning, men jag är inte ute efter dessa. Jag vet att här finns en källa med mycket gott vatten.

Källan vid Dansarbacken

Jag passar på att vandra runt i området. Här har hänt saker sedan sist. Bland annat finns här nu ett nybyggt, rejält vedförråd.

Men jag fortsätter alltså... Lite längre norrut längs stigsystemet väntar ju... Eskils koja. Här har jag sovit många nätter tidigare. Här känner jag mig verkligen hemma.

Kojan kan härbärgera två eller möjligen tre nattgäster. Trots att den är tämligen välbesökt finns här alltid ved. Såga och hugga får man oftast göra själv, men det ger ju också värme.

När jag bläddrade igenom gästboken hittade jag denna trevliga anteckning:

Den natten hade jag en märklig upplevelse. Det var rejält kallt, så jag hade krupit ner helt och hållet i sovsäcken. Enbart nästippen stack ut. När jag nästan hade fallit i sömn hörde jag ljudet av små, små tassar som rörde sig över träbänkarna. Närmare och närmare kom ljudet. Plötsligt känner jag något som rör mitt högra öra genom sovsäcken. Jag rycker till och försöker komma ut ur sovsäcken för att hitta hitta pannlampan. Detta tar förstås avsevärd tid eftersom jag försöker göra det snabbt. När jag väl fått igång belysningen ser jag den allra minsta lilla näbbmus sitta på bänken bredvid mig och tittar mig rakt in i ögonen - antagligen bländad. När jag böjer mig fram för att schasa iväg musen klättrar den upp och sätter sig i (!) min sked, vrider på huvudet och tittar på mig. Fråga mig inte varför, men jag kravlar mig ur sovsäcken och sträcker mig fram mot skeden där näbbmusen fortfarande sitter. Jag lyfter skeden försiktigt, går runt eldstaden och sänker ner skeden i det allra bortersta hörnet av kojan. Där hoppar musen av.

Jag återvänder till sovsäcken och somnar. Tro det eller ej, men musen väcker mig ytterligare två gånger denna natt - båda gångerna på samma sätt - genom att röra mitt högra öra.

Spartansk frukost

Även om också denna natt var kall, så tror jag inte att antalet minusgrader var lika många som natten innan. Morgonbestyren gick betydligt snabbare denna gång och jag var snart i dragselen igen. Det var en fantastisk vintermorgon. Kölddimmorna dansade över Utterbäcken när jag passerade på väg norrut.

Stigsystemet leder vandraren genom magisk bergslagsnatur. Jag valde att leta mig fram till bron som leder över till Nittälvsbrännan och det stod inte på förrän jag var framme vid vindskyddet där jag rastat två dagar tidigare.

Bron som leder till Nittälvsbrännan

Nu var det bara att följa mina egna fotspår tillbaka till bilen och sedan hemfärd till Örebro.

Nittälven är ju mest känd som kanotled, men jag vill påstå att vandringar längs älven - ända från Nittkvarn i norr till Stjärnfors i söder - är betydligt mer intressanta.

Positioneringen gäller start- och målplatsen vid Uvbergsbron.

Postat 2017-03-11 19:11 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Ringsbergsleden - södra delen. Placerad på karta

Snön ligger 2-3 dm djup och termometern visar -8. Meteorologerna har lovat en natt och tidig morgon med cirka 15 minusgrader.

Min förkylning med irriterande hosta som jag haft sedan Lucia har i stort sett gett med sig. Abstinensnivån är hög. Livskamraten har tagit ledigt mellan nyår och trettonhelgen för att vi tillsammans ska kunna göra något frilufsigt. Men vad händer? Hon ärver min sjuka och det kommer inte på fråga att hon ska övernatta i tvåsiffriga minusgrader.

Vid lunchtid igår - onsdag - skjutsade hon mig till Brevens bruk. Där börjar/slutar Ringsbergsleden. Jag är inte helt säker på vilka det är som sköter leden, men jag tror att det är den lokala hembygdsföreningen. Jag har vandrat denna södra del - mellan badplatserna i Brevens bruk och Kilsmo - som en dagstur för ett par somrar sedan när jag inventerade vindskydd. Denna gång tänkte jag alltså göra en vintertur med en övernattning.

Leden fortsätter ytterligare drygt en mil norrut, fram till motionsspåren vid Sandvad. Så långt trodde jag dock inte att jag skulle komma. Djup snö tar på krafterna och dagarna är fortfarande korta.

Eftersom även Livskamraten hade en längtan efter vinterlandskap, beslöt hon att följa med mig den första delen, fram till det första vindskyddet - Hunneberg. Klockan är lite över tolv när vi ger oss iväg.

Redan de första hundratalet meter sa mig att detta skulle bli ganska kämpigt. Min förra snöpulsvandring bjöd kanske delvis på större snödjup, men snön var lätt och porös. Här hade snön hunnit bli betydligt mer kompakt och då tar 2-3 dm emot.

Naturen är precis så där magiskt vinter-vacker som den kan vara ibland. Det var faktiskt en ren njutning att pulsa fram den första kilometern till vindskyddet i Hunneberg. Det ligger ganska vackert strax intill en fors med över 20 meters höjdskillnad. Så här vintertid är det dock tämligen stilla i forsen. 

Själva vindskyddet var förändrat sedan jag var här senast. Man har lagt nytt tak och samtidigt tagit bort det "altantak" som fanns tidigare. Detta är något som jag tyvärr sett ske på många vindskydd av denna modell. Det är ju betydligt enklare att bygga ett plant tak är ett med vinkel.

Däremot fanns där en del positiva förändringar också. Eldstaden med sittplatser framför vindskyddet var mycket komfortabel och det lilla vedförrådet var nybyggt och dessutom välfyllt. Suveränt!

Så här såg vindskyddet ut senast jag var där.

Efter en lunch tillsammans var det dags att vinka farväl till Livskamraten och fortsätta längs leden.

Skogen har väldigt olika karaktär. Stundtals är det högstammig granskog av närmast norrländsk karaktär och i nästa stund är skogen tät och risig, men vacker tack vare snön som fastnat på alla små kvistar. Det såg ut som ett grafiskt konstverk.

Efter bara några hundra meter ser jag denna skylt. Givetvis letar jag mig in.

Det första jag får syn på är något runt och översnöat. Jag trodde först att det var källan jag kommit fram till, men det visade sig att det dolde sig en eldstad med sittplatser runt. En liten bit ner i slänten ser jag en pinne med skylt.

Där berättas att det var en "klok gubbe" - Gustaf (Gösta) Andersson på Hunneberg - som upptäckt denna rikt flödande källa med sitt järnhaltiga vatten år 1835. Än idag träffas man här på trefaldighetsafton för att dricka.

Givetvis provsmakade jag: Gott!

Inte långt efter källan stötte jag på mitt första problem. Jag kom ut på ett hygge och inledningsvis fanns skyltar som den på bilden nedanför. Men snart stod jag inför ett vägval som inte var självklart.

Genom hygget löpte något som man möjligen skulle kunna benämna "stig", men snart upptäckte jag att en stolpe med orange markering stod en bra bit till höger om stigen. Strax bortom stolpen fanns ett plockepinn av omkullfallna träd. Jag gick fram till stolpen för att se om där fanns fler färgmarkeringar i närheten. Men icke.

Jag bestämde mig då för att följa "stigen" istället, men efter ett tag tyckte jag att den vred allt längre i fel riktning. Jag stod villrådig en stund innan jag återvände till den färgade stolpen och började klättra över omkullfallna träd i den riktning jag uppskattade skulle vara den rätta.

Plötsligt såg jag gamla färgmarkeringar med gul färg. Hmm?

Jag fortsätter och efter några hundra meter -precis när jag lämnar hygget - kommer en "stig" av liknande utseende som den förra och ansluter till "min" stig vid en liten bro över en bäck.

Jag antar att jag kommit till samma punkt om jag fortsatt att följa den något tydligare stigen.

Nu blir leden lätt att följa igen. Snart är jag framme vid Knipphammaren med sina gamla industriminnen i vacker miljö. Jag ägnar ganska lång tid till att leta efter strömstare som brukar finnas i denna miljö, men denna gång gick jag bet.

Inte långt efter Knipphammaren passerar  jag ytterligare en källa - även denna med gott vatten. Man är uppenbarligen inte överens om namnet på källan. Ute vid leden står denna skylt "Envalls källa", men inne vid själva källan säger skylten "Edvards källa". Skylt nummer två är uppsatt av skogsvårdsstyrelsen. Jag gissar att denna första skylt är uppsatt av hembygdföreningen och har därför - i mina ögon - större trovärdighet.

Plötsligt öppnar sig naturen och sjön Sottern kommer i blickfånget. Sjön är isbelagd 30-50 meter ut. Det är fortfarande molnigt. Snart ska det klarna upp och då kommer temperaturen att sjunka avsevärt.

Så dyker de upp, de magnifika tallarna som skvallrar om att jag snart är framme vid vindskyddet som är dagens mål.

Vindskyddet ligger verkligen fantastiskt vackert omgivet som det är av jättelika tallar.

Klockan är alldeles snart tre. Redan halv fyra hade det varit för mörkt för att vandra. Jag vet att i fortsättningen finns mängder med stigar och färgmärkningen längs leden är inte den bästa. Dessutom är jag ganska trött. Jag är nöjd med att vara framme. Pulsandet tar på krafterna.

Detta vindskydd är sig likt. Tyvärr gäller det också det obefintliga vedförrådet. Jag måste börja med att ge mig ut på vedjakt. 

Klockan halv fem var det riktigt, riktigt mörkt. Isen "pratade" allt mer ju kallare det blev. Det artade sig till att bli en fantastisk stjärnhimmel i natt.

Redan vid sextiden kröp jag ner i mina sovsäckar. Denna gång hade jag en ME vars komforttemp sägs vara -9 grader (vilket jag ifrågasätter. Som yttre säck hade jag en riktig relik. Vad sägs om detta:

Som tonåring var jag ett riktigt pop-snöre med mycket höga krav på hur mina kläder skulle se ut. Samtidigt var jag redan då mycket friluftsintresserad och sov gärna utomhus i smällkalla vintern. Detta ställde förstås höga krav på min utrustning.

Nu bar det sig inte bättre än att jag SAMTIDIGT "behövde" (läs: ville ha) en ny kostym av speciellt snitt och en ny sovsäck som pallade för -30. Jag intensivönskade mig båda sakerna, men min mor var mycket bestämd: Du får välja det ena!

Jag tror att ni kan gissa mitt val. Jag var 16 år och jag valde en dubbel dunsovsäck (tror den hette Caravan Arctic). Den har jag alltså kvar idag - 49 år senare . Och den fungerar! Jag använde den ena halvan som yttersäck denna natt.

Det visade sig att natten i vindskyddet vid Sottern blev - 20 grader och jag frös inte en sekund. Klädsel: tunnaste ullunderstället, strumpor och buff.

Morgonrodnad över Sottern

Strax före sju på morgonen började jag göra mig i ordning, laga frukost och packa. Sakta, sakta blev det ljusare. Naturen bjöd på en fantastisk morgonrodnad. Under natten hade sjön frusit till så att jag inte såg öppet vatten någonstans.

På morgontimmarna korsas min färdväg av mängder med djurspår. Det är spetsiga klövar och jag tänker först att här finns ovanligt mycket rådjur innan jag inser att det är vildsvin det handlar om.

Ganska snart kommer jag in i det nätverk av stigar som utgör traktens motionsspår och skidspår. Här är tyvärr ganska dåligt markerat var leden går. Jag får leta en hel del vid flera tillfällen. Det som gör vandringen lite besvärligare är att man gjort i ordning skidspår även på de stigar där leden drar fram. Jag vill ju inte gå i spåren så det blir än mer pulsande.

Jag har nu bestämt mig för att slutpunkten för denna vandring får bli Kilsmo, så jag ringer och beställer hämtning av Livskamraten.

Framme vid Kilsmo badplats (Solberga) tar jag en längre paus i det vindskydd som finns där. Det är inte ett ställe för övernattning - enbart rast. Jag äter en lätt lunch innan jag följer vägen de 2-3 kilometer som är kvar till Kilsmo samhälle.

Positioneringen gäller min övernattningsplats.

Postat 2017-01-08 11:33 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kilsbergen: En dold pärla... men var?

Kilsbergen är ett känt friluftsområde, men de flesta följer nog invanda leder. Bergslagsleden är förstås pulsådern, men här finns en hel del andra små leder i olika naturreservat. Trots att stignätet är ganska tätt så finns här ändå flera "oupptäckta" pärlor.

5 björnbär till den som kan tala om var jag varit idag.

Postat 2017-01-01 16:30 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 60 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in