Sarek 20 juni – 1 juli 2010. Dag 7 och 8.

Dag 7. Utmed sjöstranden

Jag steg ur tältet, tog min kikare med mig och satte mig uppe vid den sten där jag suttit och spanat kvällen innan. Anders drog ut på morgonsömnen. Det hade jag inget emot utan njöt av att sitta för mig själv med det storslagna fjällpanoramat omkring mig.

Vi åt frukost och packade ihop för att gå vidare. Vi följde utmed kanten av sjön Vuojnesluobbala. Långa sträckor av denna terräng är för övrigt rena badstranden, sandig och fin när man går ner till vattenbrynet. Nu var det dessvärre både kallt och blåsigt så något bad kände vi inte för.

På många ställen växte lapsk alpros som vi gladde oss mycket åt att se. I fågelväg noterade vi en flock silvertärnor som flög tillsammans och letade föda. Hela 25 st!

Vadställen mellan Vuojnesluobbala och Lietjitjávrre

I närheten av sjön Lietjitjávrre hade jag föresatt mig att kolla upp möjligheten att vada över vattendraget. Det behövdes visserligen inte för vår tur denna gång eftersom vi skulle fortsätta upp i Guhkesvágge, men med tanke på mina Sarekforskningar var jag ändå intresserad att få reda på lite mer.

Vid siffran 1 på kartan ovan finns en förträngning där vattnet strömmar med god fart. Bredden är ungefär 25 meter. Vi bedömde att vi hade normal vattennivå när vi var där och att vadstället nog kunde vara möjligt. Det är dock rikligt med stora stenar i strömmen som man knappast kan balansera på utan man får hålla sig på botten. Vadstället är djupt, troligen betydligt över knähöjd. Foto här nedan.

Ett bättre vadställe (vid siffran 2) finns längre nerströms, precis där jokken rinner ut i Lietjitjávrre. Det är detta vadställe som Grundsten hänvisar till som ”ett gammalt vadställe” som är ca 50 meter brett. Vadstället var markerat med en järnstav och ligger precis mitt för renvaktarstugan.

Märkligt nog verkar inte stugan ligga som på fjällkartan. På kartan ovan, tidigare i texten, har jag markerat läget så som jag uppfattade det.

I motvind

Efter hyfsat lä söder om Vuojnesskájdde skulle vi nu vända norrut och ta oss in i Guhkesvágge. Ungefär 1 mil upp i denna dalgång låg den inventeringsruta där vi noga skulle undersöka fågellivet. Planen var att nå upp till rutan framemot kvällen och slå läger där. Nästa dag skulle vi gå upp så tidigt vi orkade och genomföra inventeringen.

Jag hade vissa ambitioner när det gällde tidsåtgången. De fågelskådare som har inventerat rutan tidigare år har använt sig av två dagar för att genomföra arbetet, bland annat för att Guhkesvákkjåhkå är svårvadad och utgör ett hinder. Jag hade dock vissa idéer om hur vi - eventuellt - skulle kunna klara vår runda på bara en dag. Idén förutsatte att vi kunde hitta ett vadställe nära inventeringsrutan. Intressant att se om vi lyckades.

Men vädret hade saker i beredskap åt oss som vi ännu inte kände till.

Vandringen upp genom Guhkesvágge präglades av den hårda motvinden. Ju längre vi gick desto blåsigare och kallare blev det, men så länge vi var i rörelse höll vi oss i alla fall varma. De glaciärjokkar som kom uppifrån Sarekmassivet var ganska vattenrika men vi behövde inte ta av oss kängorna någon gång när vi skulle passera. Vid dessa jokkar fanns för övrigt goda tältmöjligheter.

Vi närmade oss så det lilla berget Sarekvárásj. Nordanvinden låg på med full kraft. Den sista biten hade terrängen blivit stenig och ojämn och det såg inte ut att finnas mark som var tillräckligt jämn för att slå läger. Dessutom kändes det inte bra att ha så kraftig vind på tältet. Men vi hittade en plats i en liten sänka där vinden inte låg på för fullt. När jag kollade GPS-koordinaterna hade vi passerat inventeringsrutans södra kant med 100 meter (se gröna rutan på kartan nedan). Perfekt!

Vi tog oss in i tältet snabbt för att få värme och för att laga kvällsmat. Det var helt enkelt ruskigt kallt utomhus. Efter flera timmars blåsig vandring var det skönt att få vila ordentligt. 

Dagens etapp: Ca 14 km

Dag 8. Mera blåst och kyla.

Det är märkligt vilken inverkan strapatser ibland kan ha på ens kropp. När vi vaknade tidigt på morgonen saknade i varje fall jag den beslutsamhet som behövdes för att sätta igång med dagens arbete. Jag tog bara en hastig en runda utanför tältet och konstaterade att det hade fallit snö.

Vinden var minst lika kraftig som dagen före och fick kroppen att skaka av köld. Under dessa föhållanden var det inte svårt att bestämma att uppskjuta inventeringen, eftersom fåglarna säkert också hukade i vinden. Vi bestämde att sova vidare, och klockan hann bli 10 innan vi kom till medvetande.

Fågelinventeringen igång!

Vi laddade med en rejäl frukost, kroppen meddelade att den behövde det. Jag letade reda på min startpunkt nere vid sankmarkerna vid jokken och började traska utefter linjen. Trots den rejäla vinden blev det några intressanta observationer, inte minst av fåglar som jag skrämde upp från marken (det kallas på fågelskådarspråk att stöta fåglarna).

Rätt som det var kom en havsörn förbi. Jag hann få upp kameran för att dokumentera den. På fotot kan en kunnig örnskådare bestämma åldern med hjälp av stjärtfjädrarna och vingarnas ruggningsmönster. Jag är ingen expert men skulle tro att denna fågel är 1 eller 2 år gammal.

Vi lyckades nu avverka de 3 första kilometrarna (de mörkgröna linjerna på kartan) av totalt 8 för denna ruta, fram till jokken. Men jag började bekymra mig för de andra 5 (de ljusgröna linjerna).

För att gå dessa måste vi alltså först hitta ett vadställe över Guhkesvákkjåhkkå. Därefter ta oss uppför en rejäl brant på Skanátjåhkkå för att sedan återvända tillbaka ner igen (pga det tvärbranta stupet Skanábákte) och till sist gå nedanför stupet nästan ända till tältet (fast på fel sida jokken). Och så tillbaka till vadet igen för att gå till tältet. Bara själva den ljusgröna linjen skulle kräva mer än en mils vandring.   

När vi nådde fram till jokken såg vi att den var djup och helt ovadbar där linjen passerar. Detta hade vi räknat med. Frågan var hur långt vi behövde gå uppströms innan vi kunde komma över.

Ett vadställe vi fått tips om av en annan fågelskådare, Hans Christensen, finns vid A på kartan. Vi följde stranden och kom efter en stund till ett möjligt ställe ungefär en kilometer tidigare, det som är utmärkt med B.

Men nu slog det mig att jag hade lämnat stavarna vid tältet! Hur kunde jag ha glömt att få dem med mig? Troligen hade jag tänkt att jag hade både kikare, kamera, GPS och anteckningsmaterial att hålla reda på, mer än nog för min begränsade simultankapacitet.

Barriären

Det var helt klart att utan stavar kunde man inte vada här. Å andra sidan, ville vi vada även om vi hade kunnat? Blåsten var fortfarande väldigt stark och snö och iskallt regn föll med vissa mellanrum. Ville vi kyla ner oss ännu mer genom att klä av oss, vada i kallt vatten och sedan gå i delvis ansträngande terräng 12-13 km innan det var dags att ta vadet en gång till? För att slutligen gå de avslutande kilometrarna till tältet. Detta kändes inte bra. Vid närmare eftertanke var det nog bara bra att jag hade lämnat stavarna.

Så vi gjorde som de andra inventerarna: avbröt för dagen och hoppades på bättre förhållanden nästa dag. Vi åt sopplunch och gick tillbaka till tältet. Gissa om det kändes skönt att komma till ett ombonat hem.

På hemvägen hade vi lekt med tanken att bryta lägret på eftermiddagen och gå upp till vadstället, vada och slå nytt läger för att få en bra start nästa morgon. Men inte ens det orkade vi. Vi sov istället en stund och började därefter laga middag.

Planeringen för nästa dag var att förflytta lägret till andra sidan jokken, gå resterande del av inventeringen och sedan se vad vi hade lust till.

En lärdom

Av denna och föregående dag lärde jag mig hur otroligt tröttande det kan vara att vistas ute i hård och kall blåst. Även om man tycker sig vara någorlunda varm när man är i rörelse påverkas både ens kroppskrafter och förmågan att tänka klart.

Förflyttningen av lägret: 0 km. Inventeringsrundan: Ca 7 km, inklusive rekognocering av vadställen.

Sarek 20 juni – 1 juli 2010. Dag 5 och 6.

Den lägerplats vi kom till föregående kväll var för mig ett kärt återseende sedan förra året. Då hade jag bara passerat här sent en kväll och inte haft möjlighet att ordna ett läger.

Nu insåg vi redan på kvällen att platsen hade en del brister, bland annat beroende på vädret som de senaste dagarna varit kallt och blåsigt. Nätterna var snarast isande. Vi förberedde oss också på att Låddebákte skulle skymma morgonsolen och ta värmen ifrån oss.

Dag 5. Förmiddag vid Låddebákte

Så blev det också. De nödvändiga små besöken utanför tältet under tidiga morgontimmar gjordes skyndsamt och huttrande. Någon gång efter klockan åtta orkade jag inte ligga i sovsäcken mer utan pälsade på mig och tog mig ut. Långsamt men fullt märkbart flyttade sig solen bakom Låddebákte, den kom närmare och närmare bergets kant. Strax efter klockan nio var den framme och plötsligt badade vår tältplats i efterlängtat solljus. Så lite det behövs för att göra en morgon minnesvärd!

Fotot nedan visar utsikten nerströms från en grusbank i Ráhpajåhkå, nära vår tältplats.

Efter fyra vandringsdagar kände vi oss i behov av att ta det lugnt. Vi utnyttjade Ráhpajåhkå som badbäck och såg till att vi blev ordentligt tvättade. Vattennivån var så låg att vi bedömde att man ganska lätt kunde vada över till andra sidan. Sagt och gjort, jag plumsade friskt i och nådde med lätthet andra stranden. Ett nytt vadställe över Ráhpajåhkå var invigt, med nästan lika stor vattenmängd som passerar vid Tielmavadet några kilometer längre ner.

Jag tror för övrigt att detta vadställe skulle fungera även vid högre vattennivåer, kanske är det vadbart nästan lika ofta som själva Tielmavadet. Vattennivån är relativt jämn, vadet är ganska brett och bottnen är ”snäll” med halvstora stenar som inte är svåra att passera. Farten på vattnet är god men inte extrem.

Utmed Ráhpajåhkå

Vi gick inte vidare förrän vid tretiden, och då hade det hunnit bli riktigt varmt. Vi tog det därför extra lugnt och njöt av allt vi såg.

Fotot ovan är taget åt söder och visar Låddebákte. Till vänster i bild kan man se den ravin där Alep Snávvájågåsj rinner. Denna jokk var liten både i år och förra året när jag passerade den i augusti. Efter Alep Snávvájågåsj kunde vi gå vissa sträckor ute på flodbädden igen. Torrläggningen syns på fotot nedan, då vi hunnit gå ytterligare någon kilometer norrut. 

Eftersom sluttningen upp mot Snávvástigen och Spökstenen delvis är tvärbrant behöver man gå minst 2½ km förbi Alep Snávvájågåsj innan man någorlunda bekvämt kan vända uppför slänten mot Bielavárásj. Detta gjorde jag i beckmörker förra året, men nu var det naturligtvis mycket enklare att hitta en framkomlig väg genom björkskog, sankängar och busksnår. Jag försökte gissa vilken väg jag manövrerade mig uppför den gången och förmodade att jag varit flera hundra meter närmare branten än vad vi nu gick.

Nu kom vi direkt på den lilla bergknallen som kallas Bielavárásj. Den gick vi upp på (man har fin utsikt ner mot Ráhpajåhkå) och vi fick här se våra första fjällabbar.

Vandringen över Pielaslätten ner mot sjöarna Bielajávrátja och Bierikjávrre var så behaglig att den kan liknas vid en söndagspromenad. Det hade vi inget emot eftersom det varit rejält svettigt uppför sluttningen tidigare. Vi slog läger ganska nära det våtmarksområde som ligger söder om Bierikjávrre.

 Dagens etapp: ca 10 km.

Dag 6. Mot Vuojnesluobbala

Föregående kväll hade jag knådat ihop en deg till frukostbröd och när jag vaknade på morgonen hade den jäst färdigt och var klar att gräddas. Doften av bröd som gräddas är ljuvlig. Så det blev lyxig frukost med nybakat bröd med smör som pålägg.

Som underhållning hade vi silvertärnornas graciösa flykt och de vaksamma fjällabbarna som attackerade en renhjord som ville passera deras revir.

Efter att ha haft en ny lugn förmiddag och spanat igenom alla fåglar vid sjöarna packade vi ihop och gick vidare. Det första som mötte oss var vadet av jokken från Basstavágge, Alep Basstajåhkå. Den sprider ut sig i en mängd grenar innan utloppet i sjön, och det gick bra att vada den ena grenen efter den andra utan att vi behövde ta av oss kängorna.

Men vädret började bli ostadigt, och snart föll regn. Vi stannade och tog på oss regnjackorna och fortsatte sedan uppför sluttningen. Regnet tilltog och vi bestämde oss för att sätta upp tältet och äta en tidig lunch för att se om det skulle avta. Det gjorde det, solen kom fram och vi fortsatte nerför på andra sidan av Bierikvárásj. Vi hade strax ett vad framför oss – vadet av Bierikjåhkå – och vi var lite undrande hur det skulle avlöpa. Någon uppgift om ett exakt vadställe hade vi inte, utan vi tänkte försöka leta oss fram till ett.

Fotot ovan visar utsikten från passet mellan Bierikvárásj och punkt 994 på kartan. Det som ser ut som en sjö är Bierikjåhkå som svällt ut och blivit bred och fått namnet Vuojnesluobbala. I bakgrunden den konformade siluetten av berget Sluggá.

Vadning av Bierikjåhkå

När jokken har passerat bergets västsida är den smal och stenig, och den forsar på med god kraft. Det ser inte bra ut hela vägen, men i slutet av forsen – precis innan den vidgar sig och blir lugn – såg det ut att kunna gå. Bottnen var visserligen full av stora stenar med djupa håligheter emellan, men det såg fullt möjligt ut. Men det fanns ett annat problem som vi till att börja hejdade oss inför: det låg stora isfält på bägge sidor om jokken med nästan meterhöga kanter som stupade rakt ner i forsen.

Vi gick vidare utefter strandkanten. På ett par ställen var isfältet mycket märkligt. När vi gick liksom skramlade det av klirrande iskristaller för varje steg. När vi tog upp kristallerna visade det sig att de var flera centimeter långa och hade en avlång fyrkantform.

I boken Snö av Yngve Ryd och Johan Rassa har jag försökt att hitta en beskrivning på denna form av iskristaller. Det jag har funnit är den sorts is som kallas nål-is (Sájtárisjiegŋa).

Författarna beskriver denna is som en slags sjöis som bildas i maj eller juni just innan sjön ska gå upp. Den består av hoppackade spjut eller nålar, och trots att den kan vara decimetertjock har den ingen bärkraft utan splittras om man petar på den. Och allt detta stämde ju bra på vad vi kunde se, förutom att isen inte låg på någon sjö.

Efter en stund hade vi letat oss fram till ett möjligt vadställe där jokken var bred och med fin sandbotten (fotot nedan). Visserligen har jag alltid haft dåliga erfarenheter av sådana vadställen, det brukar alltid finnas någon djupfåra någonstans – ofta på motsatta sidan. Varför jag hoppades nu vet jag inte. Jag bytte till mina nya vadarskor och plumsade i. Botten var sandig och fin som en badstrand nästan hela vägen men naturligtvis kom de oundvikliga djuphålen till slut. Det gick inte att ta sig förbi dem så det var bara att gå tillbaka igen.

Nu hade jag blivit lite nerkyld och plötsligt tog den kalla vinden fart och det började regna. Hur många gånger har vi upplevt kombinationen kyla och regn tillsammans med att vi måste vada? Det måste vara massor. Vi tog oss tillbaka över det kalla isfältet. Lyckligtvis hittade Anders ganska omedelbart ett nerrasat isparti vid det smala stället vi varit vid tidigare. Nu kunde vi komma ner till vattnet utan problem.

Anders gjorde sig redo att vada barfota i sina kängor medan jag som redan hade vadarskor på mig gav mig ut i forsen. Inga stora problem om man satte ner fötterna försiktigt mellan stenarna. Jag kom snart över och tog mig upp på andra sidan när jag hörde Anders ropa genom forsbruset: "Min fot sitter fast!"

Jag kastade av mig ryggsäcken och var beredd att ingripa, men han klarade ut det själv genom att backa och sedan lirka upp sin känga som kört ordentligt fast mellan några stenar.

Fotot ovan visar utsikten åt öster från det ställe där vi först försökte vada. Magnesitbrottet syns som en liten avrundad, ljust gulbeige fläck en liten bit upp i sluttningen till höger (strax ovanför den gröna strandlinjen).

Ett rikt fågelområde

En stund därefter slog vi läger på Vuojnesluobbala med utsikt över den breda jokkfåran som vid vår lägerplats hade svällt till en sjö och var fylld av små öar som härbärgerade bland annat ruvande silvertärnor. Jag räknade till minst 6 ruvande fåglar, den största ”koloni” av silvertärnor jag sett i den svenska fjällvärlden.

Det fanns gott om andra fåglar också i vattnet, vi såg lom och många arter av änder och vadare. Faktum är att denna plats är ett av de finaste  "fågeleldoradon" jag varit vid i Sarek. 

 Dagens etapp (förflyttningen av lägret): ca 8 km.

Anders Gudmundsson har tagit fotona nr 1, 2, 6 och 7.

Sarek 20 juni – 1 juli 2010. Dag 3 och 4.

Dag 3. Stigen in i Rapadalen

Morgonen var kall och blåsig. Vi lagade frukost i tältet, liggande i sovsäckarna. Morgondopp i älven var inte att tänka på.

Så var det dags att vandra in i Rapadalen, nu började äventyret på allvar! Nåja, så värst äventyrlig är Rapadalen kanske inte, men den är fin. Man har en tydlig stig att gå på, och terrängen är för det mesta lättframkomlig. På några ställen är det dock stenigt och knöligt och det fanns även några sanka partier.

Här och var gick vi förbi lägerplatser. Ibland ligger de ganska tätt, andra gånger är det flera kilometer mellan dem. (Tyvärr är jag inte särskilt stolt över den del av min bok som beskriver lägerplatserna i Rapadalen, en del av de informationerna är inte bra. Som väl är behöver man inte gå så värst långt förrän man hittar en användbar lägerplats i alla fall.)

Nedanför Ridok var terrängen inte så trevlig utan allmänt klafsig, träskig och snårig. Många nerfallna träd. Vi följde stigen, men efteråt fick jag känslan av att det fanns alternativa stigar i området. Lägerplatser var inte lätta att hitta här om man nu hade behövt det.

Annars var det för det mesta alltså lätt att gå, och vi fick mycket tid till att undersöka naturen och fotografera. Anders hittade djurspår, möjligen från en utter (han ska forska i saken). En blåhake utmed stigen blev ordentligt avporträtterad.

Det första "vadet"

Vid planeringen av turen hemma hade jag bekymrat mig lite för vattennivåerna så här tidigt på året. Vad kunde inte snösmältningen ställa till med? Det visade sig att den mest intensiva vårfloden var över, vi hade  låga vattennivåer under vår vandring i Rapadalen.

Den första jokken av storlek vi skulle korsa var Buovdajågåsj. Strax före denna jokk finns ett sankt område med en djup kanal som vi gick över balanserande på utlagda björkstammar.

Buovdajågåsj går man över precis där den går ihop med en mindre bäck som kommer från nordväst (syns bra på kartan).  Övergången var helt oproblematisk, det var bara att gå över i kängorma. Precis efter vadet finns ett stort område med perfekta lägerplatser.

Vi fortsatte med kurs mot Lulep Spadnek. Här träffade vi på ett bo med ungar av mindre hackspett när vi av en händelse lämnade stigen för att undersöka en annan fågel. Hackspettföräldrarna var mycket upprörda och tyckte inte alls om vår närvaro.

När stigen passerat Lulep Spadnek och går ner till strandkanten av Rahpaädno finns gott om lägerplatser en lång bit. Tyvärr inte så bra för oss, för den kalla motvinden var hård. Vi siktade istället på läger vid nästa större jokk, Lulep Vássjajågåsj.

En delikat lägerplats

En knapp kilometer före denna jokk råkade vi på en lägerplats som vi omedelbart blev förälskade i. Den låg direkt efter en liten spångbro av plankor (sista plankspången före Lulep-jokken). Den hade buskar som gav lä för vinden och var jämn och fin och gräsbevuxen. Vi stannade där.

När vi skulle hämta vatten upptäckte vi att det sipprade fram en kallkälla direkt ur marken vid bron, och bättre vatten kan man ju inte få.

På kvällen tog vi en promenad närmare Ráhpaädno för att lyssna på nattliga sångfåglar, men inget intressant hördes. Vi gick också fram till Lulep-jokken, vars första (sydligaste) strömfåra utgör det egentliga vadet. Det var låg vattennivå här också, vadet nästa dag skulle bli problemfritt. Precis före jokken kunde man tälta på flera ställen, men bättre och jämnare tältmark fanns strax efter vadet.

Dagens etapp: ca 12 km.

Dag 4. Vart har vattnet tagit vägen?

Inget oförutsett inträffade på natten, Lulep Vássjajågåsj var oproblematisk att passera. Vi hittade enkelt ett ställe där man kunde kliva över i kängorna. 

En bit efter vadet fann vi ytterligare ett hackspettrevir. Det var ett par tretåiga hackspettar vars ungar jag hörde pipa på håll när jag - återigen - var ute och letade efter en annan fågel. Bohålet var sedan inte svårt att lyssna sig fram till.

Nästa större jokk  skulle korsa var Alep Vássjajågåsj. Vi tog oss ganska enkelt över även denna. Sedan lämnade vi huvudstigen och gick i den glesa björkskogen ner till Ráhpaädnos strandbrink. Både i björkskogen och vid stranden finns fina tältplatser.

Vår förhoppning hade varit att kunna gå strandstigen fram till Skårkistugan, och det visade sig vara perfekt läge för detta. Alla vattennivåer var låga, och nivån i själva Ráhpaädno var mycket låg. Efter en stunds promenad vid strandkanten kunde vi gå ut på själva flodbädden, och där gick vi sammanlagt två-tre kilometer! En mycket egendomlig känsla.

En smal men djup kanal - den ökända Svirjakanalen - som ibland stoppar vandrare på strandstigen var inga direkta problem att ta sig över och vi stannade där för att äta lunch. Annars är det nog dessa kanaler som är det största hindret vid högt vattenstånd, men vet då aldrig hur stora omvägar man måste göra runt kanalerna som skär in från älven. Nu hade vi bara några få kanaler, de var inte så långa och djupa, och de kom ganska direkt efter att Alep Vássjajågåsj rinner ut i Ráhpaädno.

Hänförande natur - och fågelupptäckter

Naturen utmed Ráhpaädno är fantastisk, och ännu mer storslagen från strandstigen. Den som tänker gå sträckan mellan Alep Vássjajågåsj och Skårkistugan ska absolut pröva på den.

Under promenaden på stigen la vi märke till ytterligare en sak. Delar av den var nedrasad pga att vattnet hade underminerat den meterhöga strandbrinken. Uppenbarligen hade den tidigare vårfloden varit ovanligt stark och gröpt ur flodkanten på ett stort antal ställen. Här och var hade stigen till och med försvunnit. Vilken kontrast: kraftig vårflod mot nuvarande uttorkning!

Någon kilometer före Skårkistugan möttes strandstigen och huvudstigen. Vi försökte gå ner till stranden igen men det blev snabbt bökigt så vi återvände till björkskogen. Vi lämnade nu huvudstigen för att passera förbi stugan och fortsätta i björkskogen utmed Låddebákte till en tältplats jag fastnade för förra året.

En bit efter stugan stötte vi på nya mindre hackspettar med ungar i ett bohål. Vi gick ytterligare ett par km och där var ett tredje revir med en ivrigt varnande mindre hackspett. Detta var ju sanslöst! Hela tre revir med mindre hackspett - och detta nästan inom ett och samma dygn! (Som jämförelse kan nämnas att det under hela förra året i hela Lule Lappmark noterades observationer från bara 4-5 revir, varav jag och Anders hade ett, i Tarradalen.)

Vandringen gick vidare, och vi nådde Tielmavadet (fotot ovan). Också där var vattennivån låg och den som hade lust kunde säkert lätt vadat över. Vi hade dock inte tid för detta utan ville nå fram till vår lägerplats.Strax innan vi nådde fram tog jag nedanstående foto som visar hur naturen ser ut där. Jokken till höger i bild är en del av Ráhpajåhkås strömfåra som rinner ner mot Tielmavadet.

Vi anlände vid niotiden och slog upp vårt tält på den jämna risheden väster om Låddebáktes västbrant. En härlig plats som dock var isande kall i den hårda nordanvinden. Vi åt kvällsmaten ute, väl nerkrupna i en liten bäckfåra som gav skydd för vinden. Kvällsutsikten åt sydväst var enastående vacker med solen som sakta dalade medan den spred ljuset på bergen vid Stuolovágge, Gaskasvágge och Lullihavágge.

Nedan karta över sträckan dag 4 mellan vår tältplats och Skårkistugan.

Och här karta över den avslutande sträckan dag 4.

Dagens etapp: ca 17 km.

Sarek 20 juni – 1 juli 2010. Dag 1 och 2.

Efter nästan två veckors semesterresa är jag tillbaka i Lund. Dessa veckor har varit en härlig tid, även om vi inte upplevt någon värmebölja däruppe i Sarek. Temperaturen var mellan 5-10 grader för det mesta, så det kändes ovant att komma ner till de 30 grader som vi i skrivande stund har i Skåne.

Efterhand som jag hinner tänkte jag skriva ner mina intryck från denna vandringen som jag och  Anders Gudmundsson har gjort. Här kommer början.

Dag 1. In i fjällvärlden

Den bröllopsfest jag var bjuden till den 19 juni slutade någon gång under småtimmarna på natten mellan lördag och söndag. Jag fick skjuts till Jörns station och inväntade det tåg som skulle passera där ca 04.30. Det blev en timmes sömn på en bänk i stationshusets väntsal. Tåget kom och jag hann sova en timme till innan Murjek.

Tanken var att jag skulle träffa Anders på tåget, men det hade strulat. Hans X2000-tåg från Lund hade kört på en älg och blivit så försenat till Stockholm att han missat det första norrlandståget. Därför skulle han inte komma fram samtidigt som jag och han var tvungen att boka en taxi mellan Murjek och Jokkmokk eftersom inga bussar anslöt till det senare norrlandståget. Strul, strul...

Jag fick ytterligare en timmes sömn på bussen mot Jokkmokk. Klev sedan av vid Ájtte och gick på museum. Mycket intressant, jag har aldrig haft tid att besöka det tidigare.

Efter ytterligare några timmar anländ färdkamraten med sin taxi och vi fortsatte med den till Sitoälvsbron eftersom bussen mot Kvikkjokk inte börjat gå på söndagar än. Nu väntade tio kilometers promenad på vägen till båtplatsen. Denna promenad anses tråkig och är inte särkilt populär bland vandrare, men för oss innebar den en välbehövlig mjukstart på vår fjällvistelse. Äntligen uppe i fjällen efter alla resekomplikationer!

Vi pausade en stund vid båtplatsen och fortsatte sedan på stigen mot Aktse, en sträcka på ca 6 km. Stigen är ganska stenig och snårig de första två kilometrarna men blir sedan mer lättgången. Vi kom fram till Aktse, denna underbara plats som är en kombination av dramatisk fjällnatur och idyllisk betesmark. Vi slog upp vårt tält vid stugorna. På kvällen satt vi med tubkikaren och spanade in älgar som gick borta vid Ráhpaädno och betade.

Dagens etapp: ca 16 km.

Dag 2. Aktse – Skierffe – Sarekgränsen

Vi såg fram emot att börja vår fjällvandring på allvar. Vi frukosten träffade vi några fågelkunniga personer som bodde i SNF:s stuga. Vi hade intressanta ämnen att dryfta och fick en del tips om vad man kunde stöta på i området. En av dem, författaren Mats Gärling, har skrivit boken Aktse: på nio rökars håll.

Vi träffade också ett ungt par som kom förbi på väg upp till Skierffe. De hade åkt med egen bil till Sitoälvsbron, cyklat milen till båtplatsen och gått den sista biten till Aktse. De tänkte hinna med hela sin tur på en dag och vara tillbaka vid bilen på kvällen.

Själva stretade vi med välfyllda ryggsäckar uppför stigen ovanför stugorna. Vi stötte på ett par lavskrikor som var ganska orädda och som lät sig fotograferas. Därefter tog vi av på stigen mot Skierffe och hade några timmars fin promenad. Vi lämnade våra packningar en bit nedanför toppen och gick upp. En stund tidigare hade vi mött det unga paret samt några andra besökare som var på väg nerför berget (därefter såg vi inga människor alls på 10 dagar). Det var ganska blåsigt och kallt på toppen men en härlig upplevelse ändå. Vi skrev våra namn i toppboken och återvände till packningarna.

Ner i dalen

Nu började den intressanta delen av denna dagsetapp. Vi hade planerat att gå fram till den bäck som rinner från Tjasskávárásj ner i Rapadalen och sedan följa den. (En förbryllande detalj på kartan: ordet várásj betyder ju litet berg, men vilket lilla berg namnet syftar på har jag inte kunna räkna ut.)

Fotot ovan visar utsikten från Skierffe samt den väg ner till båtplatsen (grön ruta) vi senare skulle gå. Fotot nedan visar utsikten från den övre delen av bäckravinen, innan man kommer för långt ner i den skymmande skogen. Vi siktar precis höger om den sjö som syns längst till höger i bild (samma sjö syns på fotot ovan).

Vi följde bäcken på dess västra sida, vilket troligen är ett bättre och säkrare val än att välja den östra som går betänkligt nära Skierffes brant. Även den västra sidan är ganska brant, och vi fick gå sakta och försiktigt och kryssa mellan träd, snårigheter och stenar (se fotot på Anders nedan som visar en ganska typisk bild på terrängförhållandena). Vi höll oss hela tiden inom 50 – 200 meters avstånd från bäcken.

Så småningom planade marken ut och då blev det något lättare. Bäcken Nammásjjåhkå var inte särskilt stor och vi hittade ganska snabbt ett ställe där vi kunde ta oss över.

Sen gällde det att hålla kurs mellan sjöarna och blockpartierna vid foten av Nammásj. Skogen skymmer, men med lite uppmärksamhet på var man går så fungerar det.

Fort går det däremot inte, vi tog ungefär tre timmar på oss från passet strax norr om Skierffe till båtplatsen vid Sarekgränsen (fast egentligen ligger den en kilometer in i Sarek, vid sjöns nordvästra spets), en sträcka på mellan 5 och 6 km. Uppför tar det nog något längre tid eftersom man måste stanna och pusta oftare. Man får också vara beredd på att orientera genom skogen och förbi några småmyrar utan hjälp av någon stig.

Tipset om denna väg fick jag när jag skrev på min guidebok om Sarek, och det var Lennart Läntha som gav det när jag frågade honom om sommarens båttrafik. Lennart som kör båten har ju på sin hemsida aviserat att han inte kommer köra regelbundet annat än under augusti (länk: www.aktsebo.se ) och att man under juli måste avtala i förväg per telefon. I september körs trafiken bara i undantagsfall.

Vägen utmed bäckravinen kan då vara användbar som ”nödväg” ut ur (eller in i) Sarek om båten inte skulle gå. Självklart innebär detta vägval ett mer arbetsamt och tidskrävande alternativ än att få skjuts med båt, och det ska bli intressant att få höra reaktioner från er andra vandrare om detta. Eftersom jag inte vet vad som kommer att hända med båttrafiken i framtiden har jag svårt att bedöma hur frekventerad "vägen" kommer att bli.

Min bedömning är att man bör vara utrustad med en hel del envishet och ha viss vana vid fjällterräng för att på egen hand ta sig uppför sluttningen. För en förstagångsbesökare känns det nog inte så hänförande, särskilt inte om regn gör terrängen slipprig eller om myggen svävar i ett moln omkring en. 

Vid niotiden på kvällen kom vi fram och slog upp vårt tält vid båtplatsen och informationstavlan. Det blåste ganska kallt från norr, och denna blåst skulle vi ha som följeslagare under nästan hela vår kommande vandring.

Dagens förflyttning inklusive topptur: ca 15 km.