Dag 7. Utmed sjöstranden

Jag steg ur tältet, tog min kikare med mig och satte mig uppe vid den sten där jag suttit och spanat kvällen innan. Anders drog ut på morgonsömnen. Det hade jag inget emot utan njöt av att sitta för mig själv med det storslagna fjällpanoramat omkring mig.

Vi åt frukost och packade ihop för att gå vidare. Vi följde utmed kanten av sjön Vuojnesluobbala. Långa sträckor av denna terräng är för övrigt rena badstranden, sandig och fin när man går ner till vattenbrynet. Nu var det dessvärre både kallt och blåsigt så något bad kände vi inte för.

På många ställen växte lapsk alpros som vi gladde oss mycket åt att se. I fågelväg noterade vi en flock silvertärnor som flög tillsammans och letade föda. Hela 25 st!

Vadställen mellan Vuojnesluobbala och Lietjitjávrre

I närheten av sjön Lietjitjávrre hade jag föresatt mig att kolla upp möjligheten att vada över vattendraget. Det behövdes visserligen inte för vår tur denna gång eftersom vi skulle fortsätta upp i Guhkesvágge, men med tanke på mina Sarekforskningar var jag ändå intresserad att få reda på lite mer.

Vid siffran 1 på kartan ovan finns en förträngning där vattnet strömmar med god fart. Bredden är ungefär 25 meter. Vi bedömde att vi hade normal vattennivå när vi var där och att vadstället nog kunde vara möjligt. Det är dock rikligt med stora stenar i strömmen som man knappast kan balansera på utan man får hålla sig på botten. Vadstället är djupt, troligen betydligt över knähöjd. Foto här nedan.

Ett bättre vadställe (vid siffran 2) finns längre nerströms, precis där jokken rinner ut i Lietjitjávrre. Det är detta vadställe som Grundsten hänvisar till som ”ett gammalt vadställe” som är ca 50 meter brett. Vadstället var markerat med en järnstav och ligger precis mitt för renvaktarstugan.

Märkligt nog verkar inte stugan ligga som på fjällkartan. På kartan ovan, tidigare i texten, har jag markerat läget så som jag uppfattade det.

I motvind

Efter hyfsat lä söder om Vuojnesskájdde skulle vi nu vända norrut och ta oss in i Guhkesvágge. Ungefär 1 mil upp i denna dalgång låg den inventeringsruta där vi noga skulle undersöka fågellivet. Planen var att nå upp till rutan framemot kvällen och slå läger där. Nästa dag skulle vi gå upp så tidigt vi orkade och genomföra inventeringen.

Jag hade vissa ambitioner när det gällde tidsåtgången. De fågelskådare som har inventerat rutan tidigare år har använt sig av två dagar för att genomföra arbetet, bland annat för att Guhkesvákkjåhkå är svårvadad och utgör ett hinder. Jag hade dock vissa idéer om hur vi - eventuellt - skulle kunna klara vår runda på bara en dag. Idén förutsatte att vi kunde hitta ett vadställe nära inventeringsrutan. Intressant att se om vi lyckades.

Men vädret hade saker i beredskap åt oss som vi ännu inte kände till.

Vandringen upp genom Guhkesvágge präglades av den hårda motvinden. Ju längre vi gick desto blåsigare och kallare blev det, men så länge vi var i rörelse höll vi oss i alla fall varma. De glaciärjokkar som kom uppifrån Sarekmassivet var ganska vattenrika men vi behövde inte ta av oss kängorna någon gång när vi skulle passera. Vid dessa jokkar fanns för övrigt goda tältmöjligheter.

Vi närmade oss så det lilla berget Sarekvárásj. Nordanvinden låg på med full kraft. Den sista biten hade terrängen blivit stenig och ojämn och det såg inte ut att finnas mark som var tillräckligt jämn för att slå läger. Dessutom kändes det inte bra att ha så kraftig vind på tältet. Men vi hittade en plats i en liten sänka där vinden inte låg på för fullt. När jag kollade GPS-koordinaterna hade vi passerat inventeringsrutans södra kant med 100 meter (se gröna rutan på kartan nedan). Perfekt!

Vi tog oss in i tältet snabbt för att få värme och för att laga kvällsmat. Det var helt enkelt ruskigt kallt utomhus. Efter flera timmars blåsig vandring var det skönt att få vila ordentligt. 

Dagens etapp: Ca 14 km

Dag 8. Mera blåst och kyla.

Det är märkligt vilken inverkan strapatser ibland kan ha på ens kropp. När vi vaknade tidigt på morgonen saknade i varje fall jag den beslutsamhet som behövdes för att sätta igång med dagens arbete. Jag tog bara en hastig en runda utanför tältet och konstaterade att det hade fallit snö.

Vinden var minst lika kraftig som dagen före och fick kroppen att skaka av köld. Under dessa föhållanden var det inte svårt att bestämma att uppskjuta inventeringen, eftersom fåglarna säkert också hukade i vinden. Vi bestämde att sova vidare, och klockan hann bli 10 innan vi kom till medvetande.

Fågelinventeringen igång!

Vi laddade med en rejäl frukost, kroppen meddelade att den behövde det. Jag letade reda på min startpunkt nere vid sankmarkerna vid jokken och började traska utefter linjen. Trots den rejäla vinden blev det några intressanta observationer, inte minst av fåglar som jag skrämde upp från marken (det kallas på fågelskådarspråk att stöta fåglarna).

Rätt som det var kom en havsörn förbi. Jag hann få upp kameran för att dokumentera den. På fotot kan en kunnig örnskådare bestämma åldern med hjälp av stjärtfjädrarna och vingarnas ruggningsmönster. Jag är ingen expert men skulle tro att denna fågel är 1 eller 2 år gammal.

Vi lyckades nu avverka de 3 första kilometrarna (de mörkgröna linjerna på kartan) av totalt 8 för denna ruta, fram till jokken. Men jag började bekymra mig för de andra 5 (de ljusgröna linjerna).

För att gå dessa måste vi alltså först hitta ett vadställe över Guhkesvákkjåhkkå. Därefter ta oss uppför en rejäl brant på Skanátjåhkkå för att sedan återvända tillbaka ner igen (pga det tvärbranta stupet Skanábákte) och till sist gå nedanför stupet nästan ända till tältet (fast på fel sida jokken). Och så tillbaka till vadet igen för att gå till tältet. Bara själva den ljusgröna linjen skulle kräva mer än en mils vandring.   

När vi nådde fram till jokken såg vi att den var djup och helt ovadbar där linjen passerar. Detta hade vi räknat med. Frågan var hur långt vi behövde gå uppströms innan vi kunde komma över.

Ett vadställe vi fått tips om av en annan fågelskådare, Hans Christensen, finns vid A på kartan. Vi följde stranden och kom efter en stund till ett möjligt ställe ungefär en kilometer tidigare, det som är utmärkt med B.

Men nu slog det mig att jag hade lämnat stavarna vid tältet! Hur kunde jag ha glömt att få dem med mig? Troligen hade jag tänkt att jag hade både kikare, kamera, GPS och anteckningsmaterial att hålla reda på, mer än nog för min begränsade simultankapacitet.

Barriären

Det var helt klart att utan stavar kunde man inte vada här. Å andra sidan, ville vi vada även om vi hade kunnat? Blåsten var fortfarande väldigt stark och snö och iskallt regn föll med vissa mellanrum. Ville vi kyla ner oss ännu mer genom att klä av oss, vada i kallt vatten och sedan gå i delvis ansträngande terräng 12-13 km innan det var dags att ta vadet en gång till? För att slutligen gå de avslutande kilometrarna till tältet. Detta kändes inte bra. Vid närmare eftertanke var det nog bara bra att jag hade lämnat stavarna.

Så vi gjorde som de andra inventerarna: avbröt för dagen och hoppades på bättre förhållanden nästa dag. Vi åt sopplunch och gick tillbaka till tältet. Gissa om det kändes skönt att komma till ett ombonat hem.

På hemvägen hade vi lekt med tanken att bryta lägret på eftermiddagen och gå upp till vadstället, vada och slå nytt läger för att få en bra start nästa morgon. Men inte ens det orkade vi. Vi sov istället en stund och började därefter laga middag.

Planeringen för nästa dag var att förflytta lägret till andra sidan jokken, gå resterande del av inventeringen och sedan se vad vi hade lust till.

En lärdom

Av denna och föregående dag lärde jag mig hur otroligt tröttande det kan vara att vistas ute i hård och kall blåst. Även om man tycker sig vara någorlunda varm när man är i rörelse påverkas både ens kroppskrafter och förmågan att tänka klart.

Förflyttningen av lägret: 0 km. Inventeringsrundan: Ca 7 km, inklusive rekognocering av vadställen.