Skidtur i lömskt vårvinterväder (2)

På morgonen var vi som sagt redo för fortsatt färd. Vi åt frukost och började packa ihop de saker som fanns inne i tältet. Blåsten slet fortfarande i duken men SMHI hade ju utlovat avtagande vind. Under de ca 2 timmar vi hade framför oss av arbete med packning och annat skulle vädret hinna lugna sig. Trodde vi. 

När inomhusarbetet var klart och vi tog oss utanför tältet såg vi att sikten var nästan obefintlig. Med vindar på minst 15-20 m/s samt ingen sikt kändes det inte bra. Särskilt inte med tanke på att det säkert blåste betydligt värre i dalen vi skulle upp till. Trots detta såg vi ett par människor som långsamt kämpade sig fram emot vinden på den mjuka drivsnön. De hade skidglasögon och alla plagg man behövde för en sådan färd, men sååå sakta det gick! Med den farten skulle de åtta kilometerna till stugorna inte gå att avverka på bara en dag. Det såg verkligen inte bra ut och vi behövde inte många minuter att bestämma oss: in med packningen i tältet igen, ingen avfärd den här dagen.

Blåsten ökar igen

På eftermiddagen pressade vinden på kraftigare än tidigare. När vi låg och dåsade började en av de kraftiga 10mm-bågarna luta väldigt mycket. Anders satte sig upp och höll emot och jag klädde på mig vindtäta kläder och gav mig ut i blåsten för att avhjälpa. Jag satte genast igång med att förstora muren.

Anders kom ut och assisterade efter att jag spänt linorna till bågen. Då upptäckte jag att dessa linor var för korta och riktade för snävt mot marken. Så när vinden tryckte på klarade fästet inte att hålla emot tillräckligt utan bågen gav efter. Jag visar detta med några bilder.

Bild 1. För korta linor, fastsatta för nära tältet och bågen. När vinden trycker på räcker det med att staven ger efter bara lite grann för att linan ska vika sig och bågen krokna.

Bild 2. Med en längre lina, fastsatt längre bort, drar tältet inte med sig staven tillräckligt mycket för att bågen ska vika sig. För att stavarna skulle vara så starka som möjligt tryckte vi in rören i varandra (i stormen på förra vinterresan hade vi glömt det och en av stavarna hade deformerats av linans dragkraft).

Efter denna utryckning kokade vi vatten till lunchsoppa och kaffe. Köksabsiden var på läsidan eftersom vinden var så stark. På vindsidan hade vi stängt den lilla absidventilen helt och hållet eftersom torr, finkornig snö annars hade tagit sig in genom myggnätet och fyllt utrymmet (detta lär man sig snabbt när man tältar på vintern).

En fotografisk utflykt

Vädret lockade inte till frivilliga besök utanför tältet, och de få som var nödvändiga gjordes i hast. Trots att det inte var många minugrader så blev man fort kall, och hade man inte tjocka handskar på händerna så skrek fingrarna av smärta nästan omedelbart.

Fumlande gick jag runt tältet med kameran och tog bilder från olika håll. Klockan var då ca 19 (vintertid).

Mitt tält är min borg (fast en aning mer stabilitet hade inte varit fel). Foton som dessa börjar kännas väldigt välbekanta på något sätt.

Kontakt med yttervärlden

Detta är det första oväder vi tältat i där vi haft mobiltäckning och kunnat ha kontakt med vänner och anhöriga. En märklig känsla att vara totalt isolerad i naturen på grund av vädrets makter och samtidigt kommunicera i realtid med personer som befann sig i ombonad miljö. Från en av vännerna fick jag flera gånger sms med detaljerade rapporter om hur SMHI:s väderprognoser framskred.

Men det var något konstigt med dessa prognoser. När klockan närmade sig kvällsmat skulle vinden ha avtagit flera timmar tidigare. Men stormen rasade värre än någonsin. Vi åt vår middag och någon gång efter mörkrets inbrott kom en vindstöt som fick tältbågarna på den ena sidan att böja sig alldeles för mycket. Vi tittade först på dem och sedan på varandra. Ord behövdes knappt. Anders gav sig ut och kollade. Mycket riktigt var det två förankringar av stormlinor som hade gett med sig: en liggande, nergrävd skida och en nergävd stav. Snön hade tydligen inte varit tillräckligt djup just där och bägge förankringarna hade dragits upp på ett ögonblick.

Så det var bara att ge sig ut med full klädsel och gräva ner dem igen. Lassa på massor med snö och trampa till. Muren förlängdes på den utsatta sidan och byggdes högre. Sikten var nästan noll i snödrevet och vi arbetade i ljuset av våra pannlampor. Spadarna höll vi hårt i eftersom stormen försökte slita dem ur händerna på oss. Arbetet var också ineffektivt eftersom snöblocken som vi grävde upp ofta blåste av spadarna och försvann i vinden. Men till slut hade vi åstadkommit så stora förbättringar att det fanns en chans att det skulle hålla.

Efter arbetet satt vi i tältet och kände oss trötta, missmodiga och irriterade. I boken skrev jag: "Det är inte kul med så mycket elände och strapatser för så lite naturnjutande."

SMHI hade meddelat maxvindar på 20-25 m/s i området tidigare under kvällen fick vi veta. Och avtagande fram emot natten. Det stämde definitivt inte vid midnatt. Längre fram i dalen, vid Láddjujávri, angavs däremot uppemot 27-28 m/s just då. Det var säkert sådana vindar vi hade så länge vi var vakna.

Den natten sov vi i våra vanliga kläder eftersom vi ville vara beredda att snabbt ta oss ut och åtgärda förankringarna om någon skulle slita sig igen.

Färden fortsätter

Sömnen blev inte särskilt djup. Men timmarna passerade utan några incidenter. När vi vaknade klockan 8 var det lugnare. Vi åt frukost och gjorde oss redo för avfärd. Utomhus hade vinden tappat det mesta av sin kraft. De två skidåkarna som vi hade bekymrat oss för ett dygn tidigare dök upp igen och skidade förbi tältet. De hade alltså vänt dagen innan och övernattat på fjällstationen. Klokt.

Vädret blev allt bättre. Humöret steg. Vi packade och skidade iväg i en ljuvligt vit fjällvärld. Alla våra reservdagar var förbrukade men vi hade bestämt oss för att färden skulle fortsätta åt samma håll som vi ursprungligen planerat. Mot Singistugorna!

Ovan: Berget är Siŋŋičohkka och leden fortsätter till vänster om det.

Vädret var bra nästan hela dagen. Men när kvällen närmade sig ökade motvinden igen. Det föll snö som kändes vass när den slog emot ansiktet. Vi nådde stugorna men hade inte tänkt övernatta där. Ursprungsplanen hade varit att fortsätta i obanad trräng till Ritsem men det fanns det inte längre tid till. Istället ställde vi färden söderut på Kungsleden. För första gången fick vi den nordvästliga vinden i ryggen.

Det blev ett nytt nattläger en eller två kilometer från stugorna, vid en plats där vinden kastat upp snö på läsidan av en flack kulle.

Det här med snö är fascinerande, även om man inte har samma fallenhet som Smilla i boken Fröken Smillas känsla för snö. Vissa dagar ser man bergen men inte snön framför skidorna. Så var det när vi anlände till vår lägerplats. Anders kom åkande mot ett stort och djupt dike (snarare en liten ravin) och såg inte att snödrivan invid kanten plötsligt upphörde. Jag betraktade drivan från en helt annan vinkel och ropade att han skulle stanna. Han begrep inte varför. Först när han var en meter från kanten såg han den.

Andra dagar ser man snön man åker på men inte bergen. Så var det i början på dagen därefter. Bara de klippor som var närmast syntes. Men detta fenomen är nog lättare att förstå än det förra, där marken inte syns.

Ovan: Anders med pulkan. Bergen var nästan osynliga trots att de låg nära. Sikten var dålig och det föll dessutom blötsnö.

När vi började våra vinterturer för flera år sedan (alltid andra halvan av mars) hade vi inte regnkläder med oss utan bara plagg för torr snö. Vädret tvingade oss bryskt att tänka om. Denna dag hade jag således klätt mig i regnställ direkt utanpå understället. Precis som om det varit en kylig regndag i sommarfjällen! Men skidorna gled på det töande underlaget och då kan man stå ut med nästan allting annat.

Senare på dagen klarnade vädret upp och bergen framträdde igen. Vi kom ner i björkskog och närmade oss Kaitumjaurestugorna. Dessa tänkte vi inte heller besöka utan siktade på en lägerplats i en björkdunge någonstans efter dem.

Snön förvandlades plötsligt till kramsnö och därmed gick det trögt igen. Mycket trögt. Så lägerplatsen blev tidigare än vi först tänkt oss.

Nästa dag var klabbföret förfärligt. På fotot ovan visar Anders upp mina skidor. Skrapade man av snön så satte sig ny snö fast direkt när man började åka.

Det är i stunder som dessa som man lär sig nya saker. Som att ta av stighudarna. På grund av att västra Skåne inte erbjuder tillräckliga träningsmöjligheter har jag bara gjort denna avtagning en gång tidigare. Då blev det så bakhalt att jag inte kunde åka överhuvudtaget. Därför har jag aldrig testat åtgärden fler gånger och naturligtvis inte i fjällen. Men nu blev Anders så ilsken över klabbföret att han slet av sina stighudar i rent raseri. Och viss nytta gjorde det. Snön klibbade inte lika hårt och det gick att åka. Egentligen skulle vi vallat också. Men vallan hade gömt sig någonstans i min ryggsäck och gick inte att finna.

Det går faktiskt framåt

Sträckan över kalfjället mot Teusajaurestugorna var vacker men skidföret varierade i vanlig ordning. Humöret växlade mellan optimism och frustration. Före nerförsbacken mot stugorna satte vi oss på pulkan och åt lunch i soligt väder. Två andra skidåkare passerade oss. 

Backen ner till sjön var mycket brant. Det finns en alternativ väg som ska vara enklare, men det innebär en omväg på ca 4 kilometer. Vi valde att ta av oss skidorna och gå den sista biten. Många andra före oss hade gjort likadant.

Efter en paus i Teusajaurestugorna där stugvärdinnan bjöd på varm saft gav vi oss ut på sjöns is- och snötäckta yta. Utan stighudar. Någonstans på mitten av sjön stannade jag och fotograferade med min systemkamera. Innan jag hann reagera stack skidorna blixtsnabbt iväg framåt och jag svävade ett kort ögonblick vågrätt i luften innan jag landade med en duns ovanpå ryggsäcken. Min kamera gjorde en mycket högre flygtur innan den landade. Turligt nog så fungerade den precis som den skulle efteråt. Även jag var helt oskadd (förutom mitt ego som fått sig en svår törn). Anders pekade tillbaka mot stugorna. Där vid stranden hade folk fått underhållning alldeles gratis.

På andra sidan sjön tog vi på stighudarna igen. Alldeles vid strandkanten fanns spår efter utter som grävt en djup gång genom snön ner till isen. Detta är något jag aldrig sett förut.

Efter sjön fortsatte Kungsleden uppför en sluttning med björkskog. Trots att denna sista etapp mot Vakkotavare är mycket vältrafikerad av skidåkare så är den inte kryssmarkerad. Beror det på att det är snöskoterförbud på sträckan? Istället för kryss var kvistar nerstuckna i snön.

Kryss eller inte är något man kan fundera över. På sommaren ser det förstås bättre ut om de inte finns. Men på vintern kan de behövas: i hård blåst blir kvistarna svåra att se. Kryss skulle också vägleda genom björkskogen så att man inte irrar bort sig i svårframkomlig terräng. Vad säger de riktigt erfarna vinterbesökarna om saken?

Nattlägret blev en bit upp i sluttningen, på en ombonad plats mellan träden. Här hade vi trevligt djurliv i närheten av tältet. Fem, sex dalripor höll till där och en tretåig hackspett satte sig i en björk och hackade ivrigt.

Lägerliv med kompromisser

Nästa dag var det strålande väder. Tältet värmdes upp och vi drevs ut ur sovsäckarna. Ute var det några minusgrader och det mest fantastiska, solbelysta vinterlandskap man kan tänka sig.

En viktig fråga denna morgon var huruvida det skulle ske tvätt av kroppen. I Vakkotavarestugan finns ingen dusch och även om det hade funnits någon så var Anders mycket bestämd om att något stugliv skulle det inte bli. Varför han är så hårdnackat emot detta vet jag inte - kanske är det för att leva upp till någon slags vildmansimage. Och en "sann vildman" bryr sig inte om kroppstvätt innan han stiger på tåget för att åka hem.

Ett problem är att Anders drar in mig i sina principer: det han inte gör ska inte heller jag göra. För då saboterar jag för honom. Dessutom är han, som professor och institutionsföreståndare, van att få bestämma över folk. (Jag har misstänkt länge att det är mig han tränar på. Hemma försöker han knappast, skulle tro att hans hustru enkelt utmanövrerar honom.)

Så det enda sättet att tvätta min kropp utan att orsaka gräl och handgripligheter var att värma en kittel med vatten vid lägerplatsen och fixa renligheten innan dagens avfärd. Tanken övergick strax i handling. Min plan var att bli alldeles onaturligt ren och tvåldoftande. Men sanningen är snarare att bara de värsta bristerna ifråga om hygien åtgärdades.

Vid sidan av leden

Därefter gav vi oss iväg och kom snart upp på kalfjället. Vi övergav de enformiga kvistmarkeringarna och skidade på orörd snö. Aningen mer arbetsamt men mycket roligare! Och så kan man för sig själv upprätthålla en illusion av att färdas i äkta vildmark. Den känslan ska man vara rädd om även om man vet att det inte är så.

Den här dagen fick vi på nytt uppleva fenomenet att kunna se bergen och landskapet men inte snön runt omkring skidorna. Då tar man inga risker och åker inte nerför sluttande backar. Men ser ju inte om det finns en grop eller snöklädd sten någonstans framför en.

Anders på väg mot Vakkotavare. På fotona ser det inte riktigt ut som att marken är "osynlig" men det beror på att kameran ser sådant som det mänskliga ögat har svårt för. Samt att bildbehandlingen förbättrar kontrasten. Så om det är kameran eller ögat som ljuger är en helt öppen fråga. Kanske båda två - och det istället är Platon som har rätt? Eller Kant?

Sommarbron över ett tillflöde till Gáppejåhkå. Vinterspåret gick en halvkilometer längre upp (alltså bakom fotografen som är jag) och den brydde vi oss inte om.

Vi skidade timtals i svagt uppförslut. Ett antal kilometer längre fram hade vi en horisont som skymde landskapet bakom. Vi visste att Sarek fanns i fjärran och färden präglades av en pirrande förväntan över vyerna som fortfarande doldes för oss. Samtidigt var snöriket vi färdades i så vackert och överväldigande att det var en ren njutning att bara befinna sig där. All besvikelse över de dagar som inledningsvis regnat och stormat bort var glömda; detta var ren och sann lycka.

Så öppnade sig landskapet och i allt det vita framträdde landskapet långt därborta. Sarek! Känslan var överväldigande och ett kamerafoto kan inte förmedla den. Vissa saker måste helt enkelt upplevas för att man ska förstå vad det innebär. Och för mig och Anders medför en vy över Sarek att oräkneliga minnen, tankar och känslor rörs upp och blir en resonansbotten till det vi ser. Jag tror många fjällfarare upplever likadant.

Ovan: Bakom det närmaste avrundade och snöklädda berget reser sig topparna i Sarek. Längst till höger Suottasjtjåhkkå (med en mörk vägg intill "skålen" som innehåller en liten glaciär på bergets nordostsida).

En välbekant syn, men från ett ovanligt håll: ingången från Suorva mot Sarek. Den typiska, sockertoppsformade profilen av berget Sluggá syns till vänster om mitten.

En järv har passerat.

Fjällripa (tupp).

Efter lunch på den högsta punkten på fjällplatån bar det flackt neråt mot STF-stugan. Vi hade gott om tid och gjorde oss ingen brådska utan försökte uppleva så mycket vi kunde. Vyerna åt alla håll var magnifika, i ett väder som gav intryck av att vara både klart och fyllt av snödis - samtidigt.

Den allra sista sträckan till stugan och bilvägen var brant. Vi övernattade någon kilometer ifrån. Nästa dag började med skidåkning men slutade med promenad. Så var det för alla andra också, och fler och fler människor anlände från fjället. Det blev fullt inne i stugan och på trädäcket utanför som skottades fritt från snö. Många hjälptes åt med olika göromål, så som det ska vara vid en stuga. 

Väntan på bussen från Ritsem.

Så var ännu en vintertur över. Alla dagar blev inte riktigt som jag hade önskat därhemma, under stunden i kyrkan. Men vad gjorde det? Vi var välbehållna genom alla strapatser, ingenting betydelsefullt hade gått snett och vi hade upplevt flera väldigt fina dagar. Det var som om någon - så att säga "bakom kulisserna" - hade hållit ett vakande öga över oss och funnits med på vägen. Denna upplevelse har vi gjort många gånger och vi kan inte annat än känna tacksamhet för det.

Vi var förstås också tacksamma för varandra. Trots våra olikheter och meningsskiljaktligheter så stöttar vi varandra i alla lägen. Det kamratskapet har hållit under fler naturfärder än jag kan hålla reda på.

Tankar om utrustningen

Pyssel med utrustningen är en nödvändig och omistlig del av förberedelserna inför en fjälltur. Och det finns alltid utrymme för innovationer.

Det nya fästet för glasfiberdraget som jag beskrev i första avsnittet visade sig fungera alldeles utmärkt. När fästet skruvats fast en gång för alla i början av turen så satt draget där det skulle. Inget besvär med att spänna repknopar eller oroa sig för att repen skulle skavas sönder.

Nästa åtgärd för framtiden (om jag har tid och ork) är att tillverka ett bättre drag än den alltför böjliga glasfiberkonstruktionen. I branta nerförsbackar vill pulkan gärna ge sig av åt sidan och glasfiberdraget är inte styvt nog att hålla emot. Det leder ofta till att pulkan välter. Med ett ännu styvare drag skulle den hållas på plats bakom dragaren.

Skidtur i lömskt vårvinterväder (1)

Den här reseberättelsen kunde lika gärna hetat "Frustrerande dygn i tö och regn". Eller kanske "Två nätter i stormens grepp" (fast just den varianten har jag redan använt mig av i ett par redogörelser tidigare, så det skulle bli tjatigt). Alltså får titeln bli som den nu har blivit.

Det är bara att konstatera att vädret på Anders och mina tidigare vinterturer inte alltid har varit av den behagliga sorten. Detta har medfört att motivationen för en ny tur inte har flödat fritt och obehindrat. Men inför denna säsong hade det gått nästan två år sedan sist och minnet av de tidigare vedermödorna hade bleknat. Lusten för ytterligare en skidresa till de lappländska vinterfjällen hade återkommit.

Förra gången hade vi haft Kvikkjokk som utgångspunkt, i år var det dags för Nikkaluokta. Planen var en färd på 9 dygn som skulle börja på vinterled men ta oss vidare in i ospårad terräng mellan bergen. Slutmålet var Ritsem.

Men som vi alla vet så blir verkligheten inte alltid så som de fina planerna beskriver.

Förbättringar av utrustningen

Detta är en följetong i våra förberedelser. Det finns nämligen alltid någon detalj som vi inte varit nöjda med och försökt hitta botemedel för. En sådan detalj är fästanordningen för draget till plastpulkan. Draget är av glasfiber, och på Parispulkan finns inget fäste utan istället två borrade hål. Öppet för fantasin, alltså!

Tidigare har vi gjort en hård surrning med ett tunt rep, men detta har inte varit optimalt. Repet har behövt spännas under turen och har även nötts sönder. Nu skulle det bli något helt annat. Anders och jag ägnade en del tid åt att skissa på olika konstruktioner, kritisera dem, sova på saken (viktigt!) och komma på bättre. Tills slut fastnade vi för denna.

Först en bild på delarna till konstruktionen. Materialet är stålplåt som bockades i verkstaden på Anders arbetsplats. Jag måste säga att han gjorde en förnämlig insats ihop med en av sina kollegor.

När de bägge bockade plåtdelarna skruvas ihop låses draget fast i sidled, samtidigt som full vridbarhet i höjdled behålls.

Anders i arbete. Han ville ha tre fästskruvar så han hade borrat upp ett tredje hål mitt i pulkans framkant.

Före transporten på tåget fick förstås draget monteras av och de hårda plåtbitarna packas ner. Pulkan fylldes med lätta utrustningsdetaljer (tält, sovsäckar och liggunderlag som surrades fast med remmar) och gick då att lägga upp på den övre, långa bagagehyllan på X2000-tåget. På nattåget gick samma pulkapaket att placera under en säng.

Det mest stressande momentet under våra SJ-resor är ofta tågbytet på Stockholms Central. Att tvingas rusa genom hela Centralen till Norrlandståget med över 30 kg packning per person kan få vem som helst att hålla sig för skratt. Skånetåget var denna gång försenat med 1½ timme, precis så lång tid som det skulle vara till nästa tågs avgång. Det såg först hopplöst ut men vi rusade iväg ändå - som så många gånger förut. Och se, även nattåget var försenat, med några minuter! Tågpersonalen stod och skyndade på oss för att vi skulle hinna till vår vagn som naturligtvis var sist i tågsättet. Tack Friskis och Svettis i Lund för gedigen träning till detta moment!

Äntligen snö

Denna vinter har varit mer än vanligt grön och varm i Lund. Skidorna har jag inte ens haft på mig eftersom antalet snödagar i princip varit noll. Men Anders och jag är vid det här laget vana vid att lämna gröna gräsmattor, nyutslagna prydnadsbuskar och drillande lärkor för att uppleva snötillvaron i norr.

Tisdag förmiddag den 26 mars steg vi således av tåget i Kiruna och satte oss på Nikkluokta-Expressen. Efter lunch i restaurangen och packningsbestyr så bar det iväg mot Kebnekaise. Det var klart väder, strålande sol och några minusgrader. Nästan för bra (men det skulle ju ändra sig).

Ovan: Anders drar pulkan i spåret nära Láddjujohka. En strömstare höll till invid jokkens strömmande vatten.

Foto: Duolbagorni i mitten och Giebmegáisi till höger.

Vi skidare förbi en stor ravin uppe på kalfjället till höger om oss. Hängdrivorna vid sidan av den var mycket spektakulära.

I vissa sorters väder kan sådana drivor vara nästan omöjliga att se trots att man är mycket nära dem. Då innebär de förstås en stor risk. Ibland kan det vara whiteout även i vindstilla väder och man kanske bara kan urskilja terrängen en meter runtomkring sig. Man ska verkligen ha läst kartan ordentligt så att man inte kommer i närheten av raviner med  snökanter som dessa.

Leden till fjällstationen är ett vältrafikerat skoterspår och många fjällbesökare tar skotertaxi den biten. På flera ställen hade det trängt upp vatten och bildat svallis som är svår att åka skidor på. Men trots den intensiva trafiken njöt vi ändå i fulla drag av fjällvärlden och det härliga vintervädret.

Vi kände till att det var hård blåst och plusgrader på väg det närmaste dygnet. Under eftermiddagens färd ökade vinden. Den var västlig och kom rakt emot oss. Vi ville ha vårt nattläger i någorlunda skydd och inte för nära fjällstationen där dalen är öppen och utsatt. Den närmaste bergknallen till höger på fotot ovan är Darfáloalgi. Under dess brant slog vi läger, inne i björkskogen.

Temperaturen sjönk på kvällen och det blev nedåt 10 minusgrader. I tältet ägnade vi oss åt diverse pyssel. Det smärtade en aning på min högra häl och jag satte på mer tejp för att skydda huden mot skavsår. Detta med friktion är den enda nackdel vi upplevt med de pjäxor vi använder, Crispi Stetind. De isolerar fantastiskt väl mot kyla och vi har heller aldrig upplevt att de blivit svåra att hantera efter en frostkall natt. Fuktspärr i dem har vi aldrig använt.

Lägerliv och utflykter

Det är speciellt att leva så nära varandra som Anders och jag gör under våra vinterfjällfärder. På kvällen skrev jag i min anteckningsbok: Gudmundsson är en större påfrestning än vanligt. Han sover när han borde ta ansvar, pladdrar när han borde lyssna på mig, ger mig befallningar om sådant som är hans egna uppgifter och lägger sig i sådant som jag gör mycket bättre själv." Därefter hade jag lagt till: "Dock har han alldeles nyss serverat mig cognac. Ett försonande drag."

Detaljerna som ledde till de kritiska skriverierna har bleknat ur minnet och det kan rentav tänkas att jag överdrev något. (Jag är möjligen inte heller själv helt felfri, men som väl är skrivs denna berättelse av mig och inte av honom.)

Nästa dag hade de plusgrader som SMHI utlovat infunnit sig. Inne i tältet blev det efterhand upp till +15 grader varmt trots att ena kortväggen var helt öppen! Kändes helt vansinnigt under en vinterfärd i fjällen.

Vi gjorde en timslång tur i omgivningarna och skidade 2-3 kilometer mot Kebnekaise fjällstation som låg mer än en halvmil bort. Vi hade inga planer på att utnyttja den utan tänkte fortsätta bo i tält och vänta på minusgraderna.

Vinden var relativt stark men det gick bra att ta sig fram. Trots mildväder klibbade snön inte hela tiden. Kanske hade vi kunnat fortsätta redan den dagen, men vi visste att vinden skulle tillta senare och under natten så vi valde att ligga kvar på vår behagliga lägerplats. Strax efter fjällstationen ligger ju också den trånga dalgången utmed Siŋŋičohkka som vi misstänkte skulle fungera som vindförstärkare. Den ville vi inte tälta i.

Vi tog ytterligare en runda sent på eftermiddagen. Då hade vinden ökat och vi uppskattade hur fort snön drev förbi träden en bit bort. Över 15 m/s, troligen närmare 20. Inget väder vi hade lust att vara ute i någon längre stund.

Ytterligare en natt tillbringades i tältet, och någon gång medan vi sov slog vädret om till regn. Senare på dagen förvandlades nederbörden till tunga, blöta snöflingor. Över hela landskapet vilade en grå, trist dysterhet.

Tillvaron präglades av frustration över blidvädret, lägeraktiviteter, tupplurer och små exkursioner i omgivningarna. Ingen brådska med någonting, och exempelvis toabesök och tvätt ansågs som meningsfullt och underhållande. Medan jag stod i skymningen i snögloppet och såg upp i branten seglade en kungsörn förbi långt däruppe. Där var vinden stark men vid vår tältplats var det hela tiden förunderligt stilla. Senare på kvällen hade vi omväxlande blötsnö och regn.

Äntligen iväg

Det blev därmed en tredje natt på platsen. Men SMHI hade utlovat minusgrader följande morgon, så det fanns hopp. (Eftersom alla andra tycktes ta SMHI på stort allvar så försökte vi också göra det. Än så länge i varje fall.)

Vi steg upp vid femtiden, packade och var iväg före klockan åtta. Det klistrade under skidorna, så varför höll det eländiga tövädret fortfarande i sig? Vi kämpade oss vidare och mötte folk. "Det skulle återigen komma kraftiga vindar", sa man. Västerifrån, rakt mot vår färdriktning.

Ovan: Anders är klar för avfärd utmed leden mot fjällstationen. Det suddiga i bilden till vänster beror inte på dålig sikt utan på kondens på kameralinsen.

Folk var antingen på väg i medvinden mot Nikkaluokta eller planerade att rädda sig in på fjällstationen. Vi själva blev allt tröttare och blötare i klibbföret och till slut längtade vi också till stationen. De sista kilometrarna var riktigt jobbiga och sikten blev allt sämre. Vi kom in en stund innan blåsten tog i på allvar vilket inträffade ungefär vid lunchtid.

Fler turskidåkare anlände, det var en gles ström av folk. Några grupper hade surfat fram genom dalen vid Siŋŋičohkka och haft det tufft i medvinden. En grupp tyskar hade blåst omkull som dominobrickor där uppe, sas det. Och då hade det inte ens varit stormstyrka i byarna enligt SMHI. Jaså inte?

Medan vi åt lunch rasade vinden utanför. Var det 20 m/s eller 25? Ingen visste nog riktigt. Sedan skulle blåsten avta efter några timmar, sa man. Men därefter skulle det börja på kvällen igen. Vi satt på fjällstationen och visste inte om vi skulle vara glada över tryggheten eller om detta var början på slutet för vår fjällresa. Skulle vi tvingas stanna kvar här för natten? Eller rentav flera nätter? 

Efter kaffet hade vi fått nog. För Anders hade det varit ett nederlag att vi överhuvudtaget gått inomhus, medan jag gillat en stunds vila från vädret. Men när vi torkat upp och blivit mätta av den goda husmanskosten vaknade lusten efter tält igen även hos mig. Vi lämnade fjällstationen och gav oss iväg utmed leden, västerut. Det blåste motvind men inte särskilt stark just då. Ändå var vi i stort sett de enda som åkte åt det hållet - konstigt, tyckte vi då. Däremot mötte vi ett antal personer som kom i medvind och var på väg mot stationen.

Vinden tilltog mycket riktigt mot kvällen, helt enligt SMHI:s förutsägelser. Det förväntades bli bortåt 25 m/s i byarna på natten. När vi tyckte att blåsten började bli svårhanterlig valde vi ut en tältplats vid en samling halvstora stenar som gav ett visst skydd mot vinden. Det var annars en stor öppen yta i hela det området, men vi hade åtminstone inte kommit upp i den trånga dalgången som vi nu var säkra på fungerade som vindtunnel.

Blåsten slet i tältet när vi satte upp det. Den var byig och kom i plötsliga stötar. Anders tog som sin särskilda uppgift att bygga upp en mur. Det är märkligt med alla dessa förberedelser man gör vid en tältuppsättning på vintern. Man tycker att man har gjort allt ordentligt. Fått tillräckliga marginaler, god stabilitet och säkerhet. Och det har man - men bara om vädret förvärras måttligt. Om det istället blir betydligt värre... ja, då vet man inte riktigt vad som kan hända.

Det finns olika sätt att förbereda sig för en skidtur. Före min avfärd från Lund hade jag och några vänner i kyrkan bett till Vår Herre om lite övernaturlig hjälp för Anders och mig under färden. För det första: minusgrader, tack. För det andra: inte för kraftig vind (nu igen). Ödmjukast, tack.

Men det är inte alltid man får sina böner besvarade på det sätt som man hoppas. Och sent på kvällen innan vi somnade - och medan stormen grundligt ruskade om tältet - låg Anders och jag och tänkte på om linorna och förankringarna skulle hålla.

I min bok hade jag strax innan skrivit: "Nu känns det precis som det brukar på våra vinterturer. Nu är vi lugna när vi fylls av den välbekanta oron om vi kommer klara stormbyarna." Vi måste också ha varit lite avtrubbade för lustigt nog hade vi planer på att fortsätta färden nästa förmiddag. Det skulle kanske gå att ta sig fram genom dalgången, funderade vi. SMHI hade ju förutsagt mojnande vind nästa dag, under kulingstyrka.

Som alla förstår blev det något helt annat.

Ett dygn i stormens grepp (3)

Efter att det andra avsnittet var publicerat ringde telefonen. Det var Anders som hade läst mina skriverier, bägge delarna. Han medgav att det var spännande skrivet. Men han hade också kritik.

– Du har inte framställt min insats så som den verkligen var, sa han.

– Jaså...?

– Vi bytte ju packning och jag tog över den tunga pulkan efter dig. Till exempel.

– Du menar efter de två första dagarna, när vi var klara med den snöfyllda skogen och de långa uppförsbackarna? När vi sedan mest hade åkning på hårdpackad, fin snö på kalfjället?

– Ha, ha... du har tydligen glömt att jag körde först och spårade åt dig i skogen.

– Det är ju sant. Och när det var min tur att bära ryggsäcken så verkade den väldigt lätt. Jag misstänkte att du flyttat några tunga grejer för att underlätta för mig.

Anders låtsades inte höra. Det var inte små undanskymda, personliga tack han var intresserad av.

– Och sedan står det ingenting om hur mycket jag bidrog till att rädda ditt liv, fortsatte han. Jag slet hårt med spaden under stormen.

– Så du tycker alltså att dina hjältemodiga insatser blivit förminskade i min berättelse? sammanfattade jag.

– Kunde inte sagt det bättre själv.

Ungefär så gick vår konversation (kanske inte helt ordgrant men en viss frihet måste en författare kunna tillåta sig). Men allvarligt, det är inte många människor i min bekantskapskrets jag skulle våga anförtro mitt liv åt. Anders är en av dem. Förvisso gjorde jag det flera gånger under den här turen. Och tydligen ibland utan att ens veta om det.

Men nu åter till själva berättelsen.

En andhämtningspaus

Både Anders och jag vaknade till några gånger under natten och konstaterade att vinden höll på att avta. På morgonen hade vi stort hopp om att kunna lämna lägerplatsen och fortsätta vår färd. Om nu inte vädret försämrades igen.

Medan vi gjorde de vanliga förmiddagsprocedurerna pratade vi om hur fortsättningen skulle bli. Stormen hade stulit en dag ifrån oss så det var närmsta väg till Tjuoldavágge som gällde. Och när vi väl startat färden så måste vi komma ända dit, några möjligheter att sätta upp tältet och ta skydd före dess fanns inte.

Vi studerade kartan. Det gick först svagt utför från vår lägerplats mot en grund jokkravin. Sedan skulle det bli en märkbar stigning upp på Tjuolldas västsluttning, öster om den djupa ravinen Tjuoldagårsså. Själva Tjuoldagårsså måste undvikas, vi visste sedan tidigare att den efterhand blev brant med klippor på sidorna.

Innan vi packade ihop gick jag runt med kameran och fotograferade. På fotot ovan har Anders stigit upp på snömuren på vindsidan av tältet för att visa hur bastant den var. Det snöade, sikten var fortfarande dålig och de omgivande bergen skymtade bara korta stunder. Förutom fotona vid lägerplatsen blev det inga förrän på kvällen. På grund av vädret var kamerorna nerpackade hela dagen.

Foto på snöpinnar. En av dem med krok från Biltema (krokarna var nyinköpta och vi skulle testa hur de fungerade). Tidigare hade alla snöpinnar bara en snör-ögla, vilket ger iskalla fingrar när man ska ta ner tältet. Pinnarna är 30 cm långa och vi har 6 st av dem. Vi har även 4 st som är 40 cm. Dessa 10 pinnar räcker för att förankra tältet i de korta öglor som finns på tältbotten och på absiderna. Pinnarna grävs ner några decimeter i snön och fryser snabbt fast. De sitter därefter som gjutna i betong. De åtta stormlinorna förankrar vi med skidor och stavar.

Sikten försvinner – igen

När pulkan packades började det återigen att blåsa. Vi var noga med att hålla koll på alla grejer så de inte de lättaste persedlarna försvann i töcknet. Snön drev och sikten på marknivå var mycket dålig. Mángitjårrå, vårt närmaste berg, var nätt och jämnt synligt. Men bara vissa stunder. Förändringen var bekymmersam. Vädret var väl inte på väg att försämras? Det var väl ingen ny storm på gång?

Vi skulle nu färdas i riktning SSV. Vi kom iväg åt rätt håll, men efter en kort stund försvann all sikt för gott. Världen var fullständigt vit i alla tänkbara riktningar och vi såg bara något tiotal meter. Vinden var kall men som väl var kom den snett bakifrån.

Min GPS har ingen karta så vi hade tänkt att navigera upp på sluttningen utan hjälpmedel. Men när vi bestämde det så hade vi hyfsad sikt. Kompasserna fanns naturligtvis i närmaste ficka, men innan vi tagit fram dem blev solen synlig som en diffus skiva i molntöcknet. Vi beräknade väderstrecket och fortsatte åt – som vi trodde – rätt håll. Fort gick det inte, men det kändes till att börja med rätt. Alltså först svagt nedåt. Efter en stund tyckte vi att det borde börja gå uppför men istället kom diverse ojämnheter och snödrivor i vår väg som inte borde varit där. Men vi skulle ju korsa den grunda jokken så vi tänkte att vi inte hunnit så långt och inte hittat det bästa stället. Vi följde fördjupningen en bit tills vi såg snökanter och något mörkt längst ner.

– Det är vatten, sa Anders.

Och det var det faktiskt. Mellan meterhöga snökanter rann en bäck. I nästan samma ögonblick blev luften såpass klar att vi såg var vi befann oss. Vi var inte där vi tänkt utan istället ett par hundra meter för långt västerut. Nere i början av Tjuoldagårsså! Dessutom på den östra sidan, alltså på fel sida vattnet. På bägge sidor reste sig höga sluttningar och bildade horisont längst upp.

Det var jag som drog pulkan den dagen. Jag tittade bekymrat uppför backarna.

– Det är för brant att gå uppför, sa jag. Utan pulka skulle det gå, men pulkan är för tung. Och på skrå fungerar det heller inte. Pulkan kommer att välta hela tiden.

– Då får vi vända tillbaka i våra spår, sa Anders. Inget annat att göra.

Och så fick det bli. Det var en omväg som kändes onödig. Men det goda var att vi sett exakt var vi befann oss och att vi nu säkert kom rätt.

Vinden ökar dramatiskt

Efter den extra omvägen gick det uppför, precis som det skulle. Vinden kom fortfarande något snett bakifrån. Det gjorde att man fick lite skjuts framåt. Den diffusa solskivan hjälpte oss att hålla någorlunda rätt kurs. Vid några tillfällen närmade vi oss Tjuoldagårsså och fick korrigera kursen. Sluttningen blev brantare där och vi hade verkligen ingen lust att glida ner i ravinen. (När vi kom tillbaka till Kvikkjokk fick vi höra att en person för några år sedan fallit ner i den och omkommit.)

Vi hade nu varit på färd ett par timmar utan paus och vila. Det hade varit skönt att stanna och äta lite nötter och godis, men vi befann oss mitt i det blåsiga passet och vinden var verkligen kraftig. Det var som en vindtunnel, ingenting fanns som bromsade. Vi ville komma ur situationen och förflytta oss så länge som vädret tillät. 

Vi hade passerat den högsta punkten på vår väg och det började luta neråt. Snön på marken var slipad av vinden och det fanns många isiga partier. Det gällde att hålla balansen. Vissa sträckor kunde man glida med vinden, så åkningen var inte direkt ansträngande.

Men vinden höll på att bli ett stort problem. Den grep tag i pulkan (vikt ca 30 kg!), välte den eller drog den åt fel håll. Skidåkningen blev också vansklig. Vi måste ofta bromsa för att det inte skulle gå för fort.

Brant nerför – men vinden tar allt!

Backen ner mot Tjuoldavágge är brant men däremot inte klippig (vi gick uppför den under en sommarvandring för drygt tio åt sedan). Vi visste att den bestod av hedmark hela vägen, ända ner till björkskogen. Så nu stod vi inför denna backe, Anders med ryggsäck och jag med pulkan. Den hårda vinden slet och drog i oss och det var svårt att stå rak. Vi befann på nytt i ett vinande inferno, mestadels utan sikt åt något håll. Om det inte var full storm just då så var det i varje fall halv.

Att bara åka nerför var uteslutet. På det hårda underlaget skulle det vara omöjligt att bromsa farten när vinden sköt på. Att åka på skrå gick inte heller, det skulle innebära att pulkan välte direkt. Vi måste komma på ett sätt som fungerade och var säkert. Men man tänker inte så snabbt i hårt väder. 

Först tänkte vi koppla på bromslinan för att få pulkan rejält trög så att den inte sköt på bakifrån. Men vinden var så kraftig att pulkan blåste omkull och drogs iväg även när vi stod stilla på plan mark! Det var helt enkelt omöjligt att ha den bakom sig.

– VI MÅSTE TA AV OSS SKIDORNA OCH GÅ! skrek jag till Anders.

– MEN VAD GÖR VI MED SKIDORNA?

– SPÄNNER FAST DEM PÅ PULKAN!

Det var lättare sagt än gjort. Vi fick hjälpas åt och hålla fast varandras saker när något moment skulle utföras. Blåsten skulle nämligen ta allt som var löst: stavar, skidor, pulka. Om vi råkade tappa något så skulle det vara nere i dalen på nolltid, täckas av drivande snö och vara omöjligt att återfinna. Och sikten var fortfarande extremt dålig. Men så länge marken sluttade nerför så visste vi att vi var någorlunda rätt.

När skidorna var fastspända vände vi pulkans riktning. Den skulle få glida baklänges nerför backen medan vi gick till fots och höll fast var sin sida av glasfiberdraget. Det var isigt här och var men metoden fungerade. Vi stretade emot med kängor och stavar och kunde bromsa pulkans framfart. Det gick naturligtvis sakta men vi kom nerför på ett kontrollerat sätt.

Under nerfarten hade vi en enastående upplevelse. För en kort stund öppnade sig sikten ner mot björkskogen i Tjuoldavágge. Vi såg dalen och träden i fågelperspektiv. Den kraftiga vinden svepte in från väster och från övre delen av Tjuoldavágge och virvlade upp en massa snö från marken. De tunna snösjoken såg ut som diffusa molntrasor inne i skogen och en bit ovanför. Men avståndet gjorde att alltsammans tycktes stå nästan helt stilla trots att det var i snabb rörelse. Det såg ut som när morgondimmor lättar över myrmark och skog.

Dessvärre var våra kameror inte tillgängliga så vi fick nöja oss med att beundra synen, tills sikten försvann igen. När Anders beskrev fenomenet för Björn i Kvikkjokk sa han: "Ni kanske har sett något som ingen annan har sett." Fast det verkar ju ganska osannolikt.

Nere i dalen

Ju längre nerför backen vi kom, desto lugnare kände vi oss. Vinden var fortfarande hård men inte längre obarmhärtig. Vi satte oss på pulkan och kunde äntligen äta nötter och godis. De mest riskabla strapatserna var över. Den storm som hållit greppet om oss i över ett dygn (och som möjligen på nytt rasade uppe i Låptåvágge) hade vi nu lämnat bakom oss. Nere i Tjuoldavágge tog träden udden av det värsta.

Med nya krafter skidade vi vidare under ett par timmar, i ett fascinerande vinterlandskap. Anders och jag har tänkt flera gånger att vandra på sommaren genom Tjuoldavágge, men nu blev det alltså skidfärd istället.

Färdens sista dygn

Vi hade tre övernattningar kvar innan vi nådde Kvikkjokk och vi hade inte någon brådska. Resten av färden blev en mycket njutbar upplevelse. Vi åkte genom hela Tjuoldavágge och kom sedan in i den vackra gammelskogen utmed Gamájåhkå. Något av detta kommer jag skriva om på Utsidan i framtiden, men ett par foton som smakprov får det bli redan här.

Tjuoldavágge dagen efter nerfarten från Tjuoldagårsså.

Anders som draghärk i björkskogen.

Ruonas. Imponerande från detta håll. På fotot ser man att vinden har lassat upp enorma mängder snö på läsidan vid bergets fot (vinden kommer mestadels från väster eller nordväst i detta område).

När vi kom tillbaka till Kvikkjokks Fjällstation fick vi höra en hel del berättelser, dels av personer som själva varit ute i stormen, dels i andra och tredje hand. En del personer vi hörde talas om hade fått hämtas av fjällräddningen.

Kartunderlaget är från Lantmäteriet.

Ett dygn i stormens grepp (2)

Det var på vindsidan och från huvudändans absid som de egendomliga ljuden kom. Jag drog upp innertältets blixtlås några decimeter och kikade ut. Yttertältet var öppet på den sidan och fladdrade i blåsten. Vinden hade alltså dragit upp blixtlåset nästan ända upp och våra köksattiraljer var begravda under ett lager snö. Det hade även lassats upp en massa snö runt öppningen så jag fick fösa undan för att kunna dra ner dragkedjan igen och knyta fast handtaget med en snörstump. Efter en stund hade vinden dragit upp knuten så proceduren fick göras om mer noggrant. Jag band fast snöret i en ögla i tältbotten.*)

Samma sak hade inträffat i den andra absiden, den på läsidan. Fast där var skillnaden att hela absiden var så full av snö att det var svårt att krypa ut.

Ut i vinden

Vid det här laget var även Anders vaken. Vi såg på varandra. Inga ord behövde sägas, vi tänkte samma sak båda två: "Inte nu igen...!". Det var bara att ta tag i problemet. Ut i snön för att titta till snömuren och tältlinorna samt uträtta de mest nödvändiga kroppsliga behoven. Alla ytterkläder skulle på, inklusive snöglasögon som skydd för de nålvassa snökornen. Påklädningen skedde inuti innertältet eftersom vi inte kunde ha dragkedjan till innertältet öppet mer än några sekunder. Det yrde in snö direkt då.

- Håll reda på spaden! skrek jag innan Anders försvann i yrvädret. Så inte vinden kastar den på tältet!

Anders förbättrade muren och jag skottade bort snön ur absiden så vi skulle kunna röra oss. Sedan hjälpte jag honom. Sikten var nästan noll, man såg bara några meter.

Vi var som snögubbar när vi varit ute. Men det var bara att snabbt ta sig in i innertältet, stänga dragkedjan och ta av sig. Sedan fick snön sopas ihop och fösas ut. Skor och kläder fick i fortsättningen förvaras därinne eftersom absiden på läsidan hela tiden fylldes igen av snö som pressades in genom minsta glipa. Det gick på några minuter.

Men det mest nödvändiga var gjort och vi behövde frukost.

Problemen tilltar

Senare på förmiddagen förändrades läget. Blåsten slet hårdare i tältet än innan. Det var bara att ge sig ut igen. När vi kollade muren såg vi att vinden i kombination med snökornen hade "blästrat" ner delar av den så att det inte blev fullgott skydd på vindsidans absid. Vissa delar av muren hade slitits loss också. Vi satte igång med att gräva upp snöblock och lägga på. Att bara lassa på spadtag med lössnö var meningslöst. Snön togs av vinden och försvann direkt.

Jag tror inte att jag varit ute i så hård vind tidigare. Det var ett inferno av blåst och snö. Man rörde sig långsamt och det var svårt att stå rak. Vi grävde det ena snöblocket efter det andra och lade på muren så att den skulle bli både tjockare och högre. En mycket märklig upplevelse att lyfta upp ett snöblock och vända sig om för att ta några steg mot muren som befann sig 2-3 meter bort. Men den syntes inte! Luften var helt vit av förbirusande snö och det såg likadant ut i alla riktningar. Sedan tog man två, tre steg och plötsligt så fanns muren där i snöyran på en halvmeters håll. Och tältet strax bakom. Otroligt. Om man befunnit sig tio meter från tältet hade man lätt kunnat gå vilse.

Hydrologisk balans

Muren var förbättrad och vi tog oss in igen. Alla glipor mellan tält och snö var tätade utom på den halvmeter vi använde som dörr på läsidan. Tätningen hjälpte något men inte helt, snö kom in från olika håll. Ventilationen fick vi ransonera eftersom det pressades in snö genom myggnäten och fyllde absiden på läsidan.

Inne i tältet förvarade vi skidpjäxorna, de fuktiga kläderna och många andra tillbehör. Den snö som vi inte lyckades borsta av och slänga ut smälte förstås och gjorde tältgolvet och utrustningen fuktig. Eftersom ventilationen var begränsad gick torkningen långsamt och luftfuktigheten i innertältet var hög. All vattenånga från kläder, sovsäckar och oss själva avsatte sig som drypande fukt på innertältets insida. Och när vinden slet i duken skakade denna fukt ner som mycket små vattendroppar och landade överallt. Överraskande nog blev saker och ting inte särskilt fuktiga eftersom dropparna spreds ut överallt och fördelades. Jag misstänkte att det rådde en hydrologisk balans i vårt innertält, ett komplett kretslopp av vatten. Det var ett intressant fenomen.

Tältet viker sig!

Vi hade lyckats åstadkomma en minskning av vindens tryck på tältet men det varade inte så värst länge. Efter en stund ökade trycket igen och nu kom det snett mot ena långsidan. Vi trodde förstås att vinden hade vridit sig och inte bara attackerade i riktning mot absiden. Jag tittade på den mellersta tältbågen som bågnade mer än den gjort tidigare. Anders såg att jag var bekymrad och frågade om jag var orolig för tältets styrka. Jag hade inget bra svar just då men fortsatte att kasta ett öga på bågarna.

Situationen förvärrades förvånansvärt snabbt. Vinden tryckte på med så stor kraft att de två mest utsatta bågarna började vika sig väldigt mycket. Alldeles för mycket. Med ens fick vi bråttom. Antingen hade vinden kantrat eller så var det något som var fel utanför tältet. Vinden tycktes komma nästan rakt mot långsidan och det var som om muren inte längre fanns där. Vi kastade oss med ryggarna mot innertältets väv och tryckte emot för att inte riskera att tältsidan vek sig. När stormstötarna kom fick vi ta i ordentligt. Så minskade kraften något men snart var det dags för en ny stöt, ännu värre. Det kändes kusligt, det var som om tältet inte kunde klara mycket mer. Böner bads och vi såg frågande på varandra. Vad hade hänt?

Anders byltade på sig alla sina kläder med väldig fart medan jag fortsatte sitta inne och hålla emot med ryggen. Det var ett extremt tryck mot väggen. Jag spände kroppen allt vad jag orkade, ändå vek sig bågen och duken så att jag själv också satt dubbelvikt. Utanför jobbade Anders febrilt. Efter en stund kände jag att trycket på tältet minskade och jag kunde sitta mer upprätt. När allt tycktes vara under kontroll gav jag mig också ut. Anders höll på med att bygga på snömuren åt alla håll. Vi gjorde den metertjock och förlängde den så att den skyddade hela långsidan.

När vi var inne igen förklarade han vad som hänt. Blåsten hade angripit muren och ändrat dess utseende. Det hade skapats djupa vindkanaler på bägge sidor, men särskilt på den ena. Detta ledde till att vinden följde muren, gjorde en tvärvändning där den tog slut och slog med full kraft rakt på långsidan. Det enda att göra vara att förlänga den 2-3 meter till. Och det hade vi gjort. 

Anders hade också hunnit justera stormlinorna. Den båge som vikt sig mest var djupt förankrad med en skidstav. Men staven hade böjt sig av påfrestningen och hade inte längre samma form. Men det var en bra stav, den hade inte brustit. Som en konsekvens av att staven inte orkat hålla emot hade även en sektion av tältbågarna böjt sig. När vi inspekterade vid ett senare tillfälle konstaterade vi att den böjt sig ca 30 grader. Även de andra bågarna hade ändrat form (det hade de i viss mån gjort redan förra året).

Inte ens Hillebergs starka 10 mm stänger klarar vad som helst.

Kvällen

Vinden, tältet och muren hade hållit oss sysselsatta en stor del av dagen. Kvällen närmade sig. Vi åt korv och nudlar till middag.

Vi undrade förstås hur natten skulle bli. Någon lust att ge oss ut i mörkrets timmar med pannlampa och rädda tältet från snöstorm hade vi inte. Men skulle vi bli tvungna? Eller fanns det en chans att vädret skulle lugna sig? Kanske att vi rentav skulle kunna lämna lägret och ta oss vidare till Tjuoldavágge?

Ovan: vår plan inför morgondagen - om vädret skulle tillåta det.

Vi gjorde en sista insats ute i snön. Sedan kröp vi ner i sovsäckarna med många tankar. Konstigt nog har vi aldrig problem med att somna. Vi är väl lite för naiva för att oroa oss för sådant som ännu inte visat sig. Att vi inom kort skulle ställas inför ett antal helt nya problem hade vi just då ingen aning om. Vi sov gott och drömde om helt andra saker.

Kommentar

*) I kontakt med Hilleberg efter hemkomsten påpekade jag detta problem med dragkedjan och fick då veta att det är åtgärdat med en låsanordning på de senaste årgångarna av tälten. Trots att jag köpt mitt tält för bara drygt ett år sedan fanns den anordningen inte på vårt.

Kartunderlaget är från Lantmäteriet.

Ett dygn i stormens grepp (1)

I ett tidigare inlägg i denna blogg beskrev jag min vacklande inställning till en ny vintertur. Men sedan beslutet väl var fattat och utrustningsbestyren påbörjade kände jag att det nog ändå skulle kunna bli roligt och givande. Bland annat såg jag fram emot att återse fjällurskogen i Änok och runt Kamajokk. Den skulle vi skida genom de två första dagarna.

Men någonstans inne i mig gnagde en känsla av olust. Den var till att börja med ganska diffus men efter natten på norrlandståget så hade den vuxit. Ångrade jag innerst inne beslutet att åka upp igen? Eller var det någonting annat?

Vi anlände med buss till Jokkmokk på förmiddagen den 21 mars och hade några timmars väntan innan vi steg på bussen till Kvikkjokk. Den anlände sedan till fjällstationen vid sextiden på kvällen. Lyxig kvällsmat var beställd och vi hade också planerat att träffa Björn som kör båten (på sommaren) och skoter (på vintern). Vi skulle diskutera vår färdväg och jag hade även mycket annat jag ville prata med honom om. Han ritade upp ett förslag på färdväg som han tyckte var lämplig med skidor och pulka. Ritningen blev på min tyvekkarta, men eftersom jag en dryg vecka senare gav bort den till någon som behövde den bättre så ritar jag spåret ur minnet. Ungefär så här:

På kartan ovan är två lägerplatser inritade. Dessa var inte planerade i förväg utan hamnade på lämpliga ställen när kvällen närmade sig. 

Efter kvällsmaten blev det fler gemytliga samtal med Björn, föreståndaren Helena och med trevliga fjällfarare. Därefter gjorde vi så mycket av packandet som möjligt och gick och lade oss.

Färden börjar

När jag steg upp nästa morgon hade mina betänkligheter återkommit. Jag kunde inte begripa att de inte släppte. Var det medvetandet om att jag antagligen var ganska otränad och att det skulle bli jobbigt att dra en tung pulka genom skogsterrängen? Eller var det tveksamheten inför allt praktiskt arbete som en vintertur medför? För det kunde väl inte vara oro över att vi på nytt skulle kunna råka in i oväder och storm? Jag bestämde mig för att jag bara var ringrostig och allmänt ur form. Försökte utan större framgång skaka av mig de dystra tankarna. Till Anders sa jag ingenting. Inte just då.

Vi gav oss iväg. De första kilometerna gick på vägen som löper utmed Kamajokks östra sida, delvis genom Kamajokks naturreservat. Vädret var mulet men annars bra att skida i.

Efter en liten bit inne i skogen var vi åter ute på isen. Den lilla skogbeklädda bergkullen är Fiellovárásj.

Lunchpaus på Kamajokks is. Anders slevar i sig.

Vi lyckades någorlunda följa Björns anvisningar. Vissa sträckor inne i skogen kunde vi urskilja gamla skoterspår men de hade en tendens att försvinna eller ta slut och då blev det eget stigfinnande istället. Men naturen gjorde oss inte besvikna. Det var gammelskog på många ställen med lavbeväxta barrträd. 

Vy upp mot Vallespiken. Det är en säregen upplevelse att befinna sig i en värld med en svart-vit färgskala.

Vem vågar säga att träden inte har känslor? Detta ömt omslingrade par fann vi när vi började närma oss berget Ruovddevárre.

Vi satte upp tältet i den vackra skogen öster om Ruovddevárre.

Uppför sluttningen

Nästa morgon blåste det men skogen gav bra skydd. Vi skulle fortsätta utmed Vállásjjåhkå i relativt måttligt uppförslut. Men till att börja med hade vi inget skoterspår att följa så det blev navigerande i den lösa snön, på ojämn mark mellan träd som ibland stod ganska tätt.

Det var verkligen arbetsamt. För tillfället var det jag som hade pulkan och jag kände mig som en lastbil med släp. Uppförsbackarna var utmattande, även de som inte var så stora. Vi hade kommit på ett gammalt skoterspår som hjälpte till viss del. Det var ojämnt och uppför och nerför i det mindre formatet. Men vi skulle ta oss ända upp till trädgränsen. Minnena om hur vi slet förra året blev med ens tydliga igen.

- Vi kan inte hålla på så här, sa jag till Anders när vi gjorde paus för lunch. Dra en tung packning i uppförsbackar genom fjällskogen. Hopplös terräng och elände. Det är sådant som tjugoåringar gör. Vi måste se till att få mindre slitsamma vinterturer.

Anders sa inte så mycket, möjligen tänkte han desto mer. Vi brukar annars inte klaga under fjällturer. Biter bara ihop och kämpar tills det är klart.

Sedan kom vi upp där skogen glesnade och träden mer och mer övergick i björk. Terrängen var småkullig och delvis svårframkomlig med pulkan. Solen försökte ibland bryta igenom molntäcket. Vinden var kall.

Det blev nytt läger, inte särskilt många kilometer från det förra.

Kalfjället

Vi var nu uppe i den glesa björkskogen vid sjöarna. Marken lutade inte särskilt mycket och framför oss hade vi den spektakulära toppen av berget Tjuollda (1418 m ö h). Trots sin måttliga höjd ser den ut som en riktig alptopp.

Det spår som Björn ritat ut åt oss visade sig fungera mycket bra. Sluttningen ledde oss allt högre och det gick att hitta en väg genom den glesa björkskogen. När skogen tog slut hade vi en kort bit på kalfjället med ganska mycket lutning så pulkan välte några gånger.

Vi åt lunch uppe på Vállásj, precis vid den tvära kröken på vårt spår. Utsikten åt alla håll var enastående. Foto ovan visar sjön Tjårokjávrre som vi skidade över på förmiddagen.

Under eftermiddagen färdades vi på sluttningen mot berget Goabrekbákte. Det var ett märkligt snödis i luften som gjorde att man såg alla vyer men däremot inte vad som fanns på marken. Vid ett tillfälle stannande Anders plötsligt. Han var strax före mig och hade pulkan.

- Det är ett stup här, sa han.

Jag var bara två, tre meter bakom honom och såg ingenting.

- En meter framför mina skidor, sa han.

Jag åkte fram och nu såg jag. Vi stod invid en minst fem meter hög snökant, invid en ravin. Men den syntes knappt. Om man hade kommit med snöskoter hade man väl knappast hunnit bromsa. Det är lurigt med ljuset på vinterfjället. Vi drog fram repbromsen på pulkan och satte dessutom på en draglina så att vi kunde hjälpas åt bägge två och lotsa pulkan en annan väg förbi ravinen.

När vi kommit nästan ända fram Goabrekbákte slog vi läger.

Ett viktigt beslut

Morgonen kom och vädret var ungefär som dagen före. Anders ropade utanför tältet, han hade upptäckt en kungsörn som kom glidande nere i dalen. Vi gladdes båda två åt denna magnifika syn.

Vi pratade om hur vi skulle fortsätta. Inför turen hade vi funderat över hur länge vi skulle följa Njoatsosvágge. En idé vi diskuterat var att färdas hela dalgången och komma upp vid gränsen till Padjelanta. Men vi hade inte hunnit riktigt så långt som vi borde. Fortsättningen skulle kanske innebära att vi ansträngde oss till det yttersta. Jag sa till Anders att mina krafter kanske inte skulle räcka till det. Men framför allt var det motivationen som tröt. Anders lyssnade och jag tror han förstod. Och så var det en sak till. Om vi åkte mot Padjelanta skulle vi vara mycket långt bort från Kvikkjokk när det var dags att vända tillbaka efter den fjärde natten av totalt åtta. Skulle vi då fastna en eller två dagar i storm (varför kunde jag inte sluta tänka på det?) så skulle vi kanske inte hinna tillbaka i tid.

Så beslutet blev att avstå från de stora ambitionerna, ta en lugn dag och vända upp till Låptåvágge. Det blev inte många kilometer den dagen. Vi följde den grunda ravinen med Goabrekjågåsj, först med tö under skidorna, sedan i minusgrader. På slutet tog vi oss över en isig kant innan det sluttade svagt utför igen. Vi var då på väg ner i Låptåvágge och skulle hitta en tältplats.

Vår 4:e lägerplats hade utsikt mot Tsahtsa, men bara när vädret behagade ha klara ögonblick. Berget skymtar svagt i snödiset på fotot ovan. Snön på marken var ganska hårt packad och det fanns ett stabilt lager av skare. Det kändes mycket enkelt och bekvämt att slippa gräva ner tältplatsen och bara trampa till lite med skidorna och ha tältet ovanpå skaren. Sedan skottade vi upp en flera meter lång mur framför absiden på vindsidan. Muren borde kunna klara vind, tänkte vi, även om den blev hård. Det var en bedömning som skulle visa sig vara felaktig. Det andra misstaget var att inte gräva oss ner genom skaren för att placera tältet en halvmeter lägre. Det borde vi ha gjort.

Något står inte rätt till

Vi vaknade väl till några gånger under natten och noterade sömnigt att vinden ökat. Det fladdrade och slog kraftigt i tältduken. Men det har vi upplevt förut så det kändes just då inte så oroande.

Någon gång efter att det blivit ljusare ute så vaknade jag och kände att något var fel. Tältet förde en massa oväsen, och det lät inte som vanligt med dukens fladdrande och smällande. Anders hade inte märkt något men jag blev snabbt klarvaken. Jag måste krypa ur sovsäcken och ta reda på vad det var.

Men jag kände på mig att jag visste åtminstone en del av svaret: det hade blivit storm.

Kartunderlagen är från Lantmäteriet.