Eftersom jag är bosatt i södra Skåne har det alltid varit förknippat med blandade känslor att fantisera om fjällresa med skidor, pulka och tält. Faktiskt dröjde det tills jag (med god marginal) blivit 55+ innan jag och min kompis Anders gav oss iväg den första gången. Fram tills dess hade det varit en årlig återkommande mental dragkamp mellan vinteräventyrets lockelse och den skånska vårens behagfullhet. Våren, med sjungande lärkor och grönskande fält, hade dittills alltid avgått med segern. Några av mina känslor inför snön och kylan skrev jag för övrigt ner i ett blogginlägg 2009, med titeln Kärleken till snö
Så åkte vi iväg drygt ett år därefter. Det var exotiskt och fascinerande. Resan följdes av fler. Och nu tycks det vara dags igen.
Men den mentala processen är fördenskull inte över. Nu i januari känns väl beslutet logiskt, men det kommer säkert kännas väldigt konstigt att i mitten av mars stiga på tåget mot norr. Då har dagarna i Skåne blivit längre och mycket varmare, flyttfåglarna kommer i långa banor och lärkorna sjunger för full hals. Och jag vet att jag måste försumma allt detta eftersom det går åt många timmar och dagar för att planera och packa för skidresan.
Jag anser att i år var det helt klart Anders fel. Han tog mig inte på allvar när vi träffades före jul och pratade framtidsplaner. Jag sa väldigt tydligt att den senaste vinterresan - i mars förra året - inte var någon succé. Att jag inte var färdig med att bearbeta den mentalt. Att jag behövde tänka på något annat än vinterresa den här våren.
Bilden: Dagen före stormen. Anders på väg mot en renvaktarstuga. Allting är stort, vitt och öde.
För jag minns fortfarande hur det var då. Vi hade ju haft så stora och stolta planer. Vi skulle skida runt hela Kebnekaisemassivet och kanske rentav ge oss upp en bit på berget. Jag hade inköpt ett nytt tält (i backspegeln: tack, gode Gud) och vi skulle njuta av sköna lägerplatser. Men hur blev det? En inledning av färden med tö, 400-500 höjdmeters utmattande stigning under en dag, kilovis med klabbsnö under stighudarna, och därefter STORMEN. Fyra dygn av ylande och vrålande storm som höll oss kvar i tältet och tvingade oss till nästan total overksamhet. Det finns beskrivet i en artikel på Utsidan här
Därefter var beslutet om återtåg oundvikligt, nästan samma väg som vi kommit. Och, jovisst, det blev några fina dagar på slutet. Men inte alls som den tur vi hade tänkt oss. Och när vi kom hem ville jag noga tänka igenom vissa saker. Till exempel om det i framtiden skulle vara värt att offra flera veckor av den skånska våren när risken fanns att tö, regn och blåsväder kunde spoliera alla äventyr i vinterfjällen.
Men nu måste jag ha blivit manipulerad. Av Anders, naturligtvis. Så det är alltså dags igen, vi har bestämt att vi ska åka. Men inga 500 höjdmeter under dag 1 eller 2. Och betydligt mänskligare terräng, så vi kan hasa iväg i avslappnat tempo. För vi är ju inga skidåkare, egentligen. Nästan enda gångerna vi har snö under skidorna är ju när vi är i Lappland.
Men en märklig sak inträffade när jag letade reda på min excel-fil med packningslistorna i datorn. Jag öppnade filen och började läsa. Och då kände jag något oväntat och samtidigt väldigt välbekant: jag längtar upp till vinterfjällen!
God tur!!
God Tur från mig också!
Men. Oftast är väder och temperatur bra i mars/april. Våren i fjällen är ju den tid som är den bästa.
Hoppas ni får en jätte fin tur!
/Helena
Om du/ni nu inte redan har det kan det vara värt att överväga att införskaffa ett par skidor med riktigt bra bärighet. När vi var där så lånade jag ut mina Tegsnässkidor till en kompis som var med på turen och skidade själv med ett par Fischer Europa 99. Och det blev mycket slit i lössnön nere i skogen. Men då var det i och för sig en ganska kall och snörik vinter det året vill jag minnas....
/ Stefan
Men kanske man kan skida vissa sträckor på Kamajokkens is och även på Njoatsosjåhkå, vad tror du om det? Sedan blir det så småningom hyfsat med kalfjäll längre upp i dalen. Men vi får ha gott om tid och rimliga ambitioner.
Förresten fick vi ett tips från en jag känner på hur vi ska börja vår tur. Men det innebär drygt 500 höjdmeter det första vi gör, upp på Vállevárre. Känns välbekant på något vis... ;)
Vilken som sen är den bästa skidan beror ju till stor del på hur vintern har varit. Sist jag var uppe i mars (tre vintrar sedan), hade det varit +5 och duggregnat ett par dar innan vi begav oss....sen kom kylan. Med STORT K, hade väl -35 kallaste natten :-)
Vid det tillfället hade det gått bra att gå till fots första veckan på tur, var pansar-skare precis över allt. Och i det läget är det nog tryggare att välja ett par skidor som du trivs med och vet funkar även på kalfjället.
När vi skidade upp längs Njoatsovagge så vill jag minnas att vi till 70-80% skidade nere på Kamajokkens is och på Njoatsosjåhkå. Är ju den naturliga färdvägen förutom bitvis genom Änok där jokken "slingrar" sig fram och det är enklare att gå lite mer rakt på.
Jo att ta sig upp till Vállevárre är ju alltid en trevlig start på varje tur, framför allt om vädret är fint! Men om man drar pulka kan det vara klart utmanande att ta sig upp. Skulle personligen bara göra det med pulka om snön var mycket fast och självfallet är stighudar i princip ett måste. Är det mjuk eller ännu värre lössnö kan det visa sig vara näst intill omöjligt att ta sig upp genom skogen ... om det nu inte finns ett skoterspår att följa!
Fanken, man blir som "lite" avundsjuk, är ju osannolikt vackert där uppe i mitten av Mars!!!
Det där med ordentlig kyla vore ju intressant att uppleva någon gång, men man kanske inte ska önska sig för mycket. Man kan ju få precis vad man efterfrågar...