Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Kärleken till snö

Vintersäsongen närmar sig och jag läser blogginlägg och artiklar om hur härligt ni andra på Utsidan tycker att det ska bli att få vara ute i vinterlandskapet. Jag blir både glad och deppig på samma gång. Glad för att också jag gillar att tänka på snö. Deppig för att snön numera är så sällsynt i den del av Skåne där jag bor.

Annat var det förr! Exempelvis vintern 1979. I två perioder, nyårshelgen och i mitten av februari, var det lika mycket vinter här som någonsin i fjällvärlden. Det var till och med  för mycket snö. Södra Skåne var tidvis helt insnöat (jag menar bokstavligen, naturligtvis).

Detta har beskrivits i en dokumentär bok När Skåne försvann som fortfarande går att få tag på via bibliotek och antikvariat. Jag vet inte om jag vågar publicera foton från boken pga copyright, men den som har sett dessa bilder har nog svårt att tro att de är tagna från just Skåne.

Hängglaciären öster om Ridátjåhkkå. Men det kunde varit Skåne i febr 1979. Nästan.

Folk var isolerade i byar, på sina gårdar och i sina villor under lång tid. Äldre, sjuka och gravida hämtades med helikopter eftersom vägarna var fyllda av snö. Drivorna kunde vara flera meter höga där snön hade blåst samman. En del fick skottas fram ur sina hus. Många bilar som översnöats på vägarna tinade fram först på vårkanten. Liksom vägarna själva.

Trelleborg var en isolerad stad i flera dagar. Varken tåg eller bilar kom fram. Till slut gick en konvoj med bussar, lastbilar, personbilar. Den körde fast. 400 människor fick evakueras med helikopter från fordonen. Historierna är hur många som helst, och jag var mitt uppe i det eftersom jag bodde i Lund även på den tiden. 

Jag vill inte direkt ha det så igen, men det vore trevligt med åtminstone en halvmeter snö. Så jag kan ta fram mina skidor som står i källaren. Testa övernattning med tält. Nu kan jag bara läsa om hur andra gör och vara avundsjuk (ja, jag erkänner).

Luohttoláhko i juni. Väldigt mycket våt snö att pulsa genom.

Ibland hoppas jag på att jag ska kunna lära mig det här med snöliv ordentligt, så som många friluftare i Norrland gör. Andra gånger undrar jag om det någonsin kommer att bli så.

Visst skulle jag kunna resa till snön och pröva på hur det är att finnas i den. Men jag är rädd att snön aldrig kommer att bli en del av min själ, på riktigt. Antagligen skulle den bara röra lite tillfälligt vid ytan.

Inte ens en vecka med tält, skidor och pulka skulle nog bli mer än ett tillfälligt smakprov för mig. Och jag som inte ens har kommit så långt. Jag vet inte ens om mina gamla Tegsnässkidor fortfarande är spänstiga nog att vara med på en sådan resa. Men det är ett mindre problem.

Men något litet skulle vara bättre än inget alls. Jag läser Fröken Smillas känsla för snö (som egentligen handlar om helt andra saker) och förundras över att det finns människor för vilka snön är ett helt naturligt element. Jag skulle vilja förstå vad det är som dessa människor fascineras av. Men jag är som sagt rädd att jag inte kommer att bli en sådan snövarelse. Inte ens om jag försökte.

Mina erfarenheter med snö blir mest de snömängder jag tampas med på mina (tidiga) sommarvandringar i fjällvärlden och vid fågelinventeringar. Det kan bli många och långa snöfält att gå över, som i somras i Sarek. Jag skulle behövt ett par skidor att trolla fram ur ryggsäcken ibland.

På väg upp till Kanalberget i juni. I bakgunden Noajdde och Lullihavágge.

Det är otroligt vackert att se vintriga sommarlandskap när jag är i fjällen. Jag tycker väldigt mycket om dem. Men det är med blandade känslor jag verkligen ger mig ut i ett kilometerlångt fält av smältande snö. Hur vackert det än är så kommer man inte undan ansträngningen det innebär att passera det.  

Áhkájiegna i juni. På väg upp till Kanalberget som reser sig mäktigt upp till höger i bild.

Så någon sann snömänniska kommer jag väl aldrig att kunna bli. Inte ens om jag råkade hamna i fjällvärlden lite för tidigt, säg i mitten på maj. Jag skulle nog bara sätta mig på en sten och vänta på att snön smälter undan så mycket att man kan börja vandra igen.

Trots att jag egentligen inte vill vara sån. 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-12-06 08:33   peter1969
När man bor häruppe så blir ju snön en del av vardagen på både gott och ont.

Många gånger har man svurit när man vaknar på morgonen och ser att det kommit 2 decimeter blötsnö och plogbilen har kastat upp allting på garageinfarten. Det enda man hinner göra innan man ska på jobbet är att försöka få undan så mycket som möjligt så att man i alla fall får ut bilen.

Men det är också underbart att glida ut på myrarna med Tegsnäsarna och åka på platser där det normalt sett är omöjligt att färdas. Att gräva ner sig i snön och njuta av den gnistrande vårsolen är också värt en hel del.
 
2009-12-06 18:05   Thomas Traneving
Kommer så väl ihåg de där dagarna 1979 trots att jag bara var 11 år gammal. Har bott största delen av mitt liv i Malmö och just när snöovädret kom så var jag på väg till Österrike för att fira jullov med mamma, pappa och min syster. Vi kom inte längre än till Tapernöje i Danmark. Där satt vi, och ett par hundra bilister till, fast i snöstormen. Snälla TApernöjebor öppnade sina hem och vi fick sova några dagar på golvet hos okända människor. Militären kom med mat i bandvagnar.
/Helena
 
2009-12-06 19:35   BrittMarie
Härlig betraktelse!!!
 
2009-12-14 11:12   Wolf25
Har också hört fantastiska historier om snöstormen -79.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.