Septembervandring (3): Luohttovágge

Natten vid Hambergs vadställe var regnig och rejält blåsig. Vi sov till forsens kraftiga brus. Frukosten åts inne i tältet, eftersom vädret inte inbjöd till hemtrevligt lägerliv utanför.

Ihoppackandet av tält och övrig utrustning fick ske i kraftig blåst. Ridåerna av regn svepte in hela tiden men solen gjorde tappra försök att tränga igenom. Vissa stunder kunde vi glädja oss riktig värme. Men de varade inte länge.

Regn i Njoatsosvágge. En keps under regnhuvan är suveränt för en glasögonbärare som jag. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Mer än en mil från sina syskon växer denna samling granar. En överraskande upptäckt så här högt uppe i dalen.

Ett omskrivet vadställe: "Hjärtat"

Vi var nu på väg mot den kulle som har höjdanvgivelsen 805 på fjällkartan. Sydost om den tänkte vi vada, vid en plats som har beskrivits av Björn Andersson i hans blogg här på Utsidan. Vadstället ligger vid en långsmal ö i Njoatsosjåhkå och beskrivningen finns i Ett litet hjärta i Sarek .

Vi följde Njoatsosjåhkå uppströms och manövrerade förbi diverse björkskog, videsnår och sumpmarker. Vi prövade att gå en bit uppe på Goabreks sluttning, men det bästa vägvalet tycktes vara att gå ganska nära jåkken och se till att vi hade alla strömfåror - både stora och små - till höger om oss. Området är fyllt av vattendrag som ibland delar sig och ibland flyter samman. En märklig labyrint av bäckar.

Foto nedåt i Njoasosvágge, med Njoatsosjåhkå i förgrunden. Den jämna, avrundade kullen som Axel Hamberg kallade Jamikvaratj ligger väl synlig mitt i dalen, omöjlig att inte lägga märke till. En märklig bergformation i ett för övrigt alldeles flackt flodlandskap.

Uppströms sammanflödet med Luohttojåhkå kan Njoatsosjåhkå vadas på åtskilliga ställen på sträckan upp till Lulep Njoatsosjávrre. Vid normala vattennivåer är det ofta enkelt, och även i de regntider som nu rådde var det inte särskilt svårt. Dock gick vattnet över kängskaften. Vi var inte helt säkra på hur "hjärtat" såg ut i terrängen, men så här i efterhand har det visat sig att vi hittade och använde just den platsen vid vårt vad. Det är helt klart ett bra ställe. 

Foto: Anders torkar fötterna efter vadet. En bred strömfåra, ca 20 meter, och inte särskilt djup. Ön är den närmaste marken på andra stranden. Det är först efter sammanflödet med Louttojåhkå som Njoatsosjåhkå kan bli besvärlig att vada.

Joels tältplats

Efter vadet skulle vår färdväg gå uppför sydostsluttningen på Tsähkkok och vi skulle sedan följa Luohttovágge (namnet står inte på fjällkartan). Det innebär att vi behövde ta oss upp till minst 1100 meters höjd, eftersom Luohttovágge sluttar mycket brant ner mot Luohttojåhkå.

Foto: Efter vadet blev det snöfall under en kort stund. Det skulle bli betydligt mer av den varan senare på dagen.

Här på Tsähkkoks sluttning hade jag föresatt mig att hitta en gammal lägerplats som vi använt år 2006 när min son Joel gjorde Anders och mig sällskap. Platsen är en av de mest charmiga "gräddhyllor" vi använt i Sarek, och denna har en speciell historia. Här följer den.

Vi tre (Joel, Anders och jag) hade just vadat över Njoatsosjåhkå nedanför höjden 805 och letade efter en tältplats. Joel tyckte det var alldeles för mycket mygg så han ville tälta högre upp. Han var väldigt bestämd på den punkten så vi var tvungna att söka oss långt upp på sluttningen. Naturligtvis blev det gradvis både torrare och alltmer lutande och chanserna att hitta en bra tältplats såg inte goda ut. Men plötsligt så bara fanns den där! En ljuvlig, jämn plätt med ett litet vattendrag som sipprade fram ur marken. I min bok Vandringsturer i Sarek är fotot på sidan 43 taget från denna plats.

Vi tältade där en natt och använde den också som utsiktsplats för att spana ner i Njoatsosvágge. Tidigt på morgonen väcktes vi av renar, och en av dem krafsade på yttertältet och ville in, så den fick jag skrämma bort.

Ända sedan dess har jag velat återfinna lägerhyllan, och någon gång vill jag använda den igen. Men jag hade ingen GPS på den tiden så frågan var om det med en rimlig insats gick att återfinna den nu. Och det gjorde det! Efter en stunds traskande hit och dit på sluttningen så lyckades vi hamna på den, och att åter befinna mig där gjorde mig mycket glad. Tänk att en så liten punkt i det stora Sarek kan vara så betydelsefull, åtminstone för mig. Anders och jag beslöt nu att ge platsen namnet Joels tältplats eftersom det var tack vare hans envishet som vi fann den första gången.

Joels tältplats (till höger om där jag sitter). Höjden är 934 m ö h. Härifrån har man en ypperlig spaningsplats ner i dalgången. Alla slingrande strömfåror från jåkkarna kan studeras i detalj. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: En liten bäck rinner i kanten av tältplatsen och ger en bekväm tillgång till vatten. En lägerplatå som denna blir på något sätt en egen liten värld, samtidigt som man är omgiven av det väldiga landskapet runt omkring. Jag kan inte tänka på den utan att samtidigt tänka på min son, så för mig är platsen för alltid sammanlänkad med honom. Kullen 805 ligger långt nedanför, till höger i bild. Här är koordinaterna för den som är intresserad: X7455929, Y1569171 (RT90); N7454695, E603943 (SWEREF 99 TM).

Efter lunchpausen var det nu dags att styra färden mot nya mål. Den övre delen av Njoatsosvágge fick lämnas till en nnan gång. Vi sa tills vidare farväl och på återseende till Njoatsosvágge, denna karaktärsfulla och fascinerande dalgång som är en av mina absoluta favoriter i fjällvärlden. Den innehåller allt man kan önska sig, från de djupaste urskogar till alpint bergslandskap. Och allt som ryms där emellan. (Dessvärre har den för det mesta svarat på min beundran med vandrande regnväder.)

Vi möter vintern

Anders och jag fortsatte  på skrå mot punkt 1242 som vi tänkte gå en bit till höger om, på lägre höjd. Bakom oss fortsatte regnridåerna dra in i Njoatsosvágge från nordväst. På vår lunchplats hade vi hamnat vid sidan om dem. Det såg ut som om bergen högre upp (som exempelvis Tjågnåristjåhkkå) klöv regnvädren. Detta fick vi senare bekräftat när vi såg Sarvesvágge, för där drog också in likadana ridåer.

Vandring på skrå uppe i Luohttovágge. Framför oss syntes sammanflödet mellan jåkken från Svenonius glaciär (vänster) och jåkken från Luohttojávrre (från snöfältet i bakgrunden). Foto: Anders Gudmundsson.

Och vände vi blicken rakt åt höger reste sig den väldiga sluttningen på andra sidan ravinen, upp mot själva Luohttoláhko som syns i bildens överkant. Bäcken kommer däruppifrån platån. Foto: Anders Gudmundsson.

Det dröjde inte länge förrän vi märkte att vinden drog även via Jiegnavágge och det höga passet mellan Jiegnatjåhkkå och Tsähkkok. Men det var inte regn som kom därifrån, det var snö. Vinden var hård och kom rakt emot oss. Marken blev glashal och nålvassa snökorn slog emot ansiktet. Anders, som inte har glasögon, började gå i lä bakom mig för att inte få nålarna i ögonen. Vi hade behövt våra skidglasögon, men dem hade vi förstås i förråden därhemma.

Foto: Anders kämpar mot vinden och snökornen i luften.

Ravinen där jåkken från Svenonius glaciär rinner är mycket djup, så vår plan var att hålla höjd och gå över jåkken på ca 1150 meters höjd. Ravinen svängde mot nordväst och vi såg glaciären framför oss.

En kartläsningspaus med skydd för vinden bakom en sten. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi passerade ett par stora snöfält över jåkken. Det första såg opålitligt ut, men det andra var stort och hårt som is. Det hade säkert legat där hela sommaren. Såg stabilt ut, men hur kunde man vara säker på att det inte var urgröpt under jåkken? Vi beslöt att gå vidare på det mycket hala underlaget. Att undvika en övergång på snöbryggan var ett bra val, för annars hade vi inte fått se det som låg framför oss. När snön tog slut stod vi nämligen invid en kanjon som vi inte hade hört talas om förut.

Foto på kanjonen där jåkken från Svenonius glaciär rinner. Klippskrevan är bara drygt en meter bred och vattnet brusar med full fart långt därnere. Strömfåran rinner uppskattningsvis sju, åtta meter rakt nedanför den översta kanten. Med bra fäste med fötterna skulle man nog kunnat hoppa över. Men marken var isig nu, så det var ingen god idé. (Tyvärr dog mitt kamerabatteri av minusgraderna så det blev inte fler foton av denna spännande plats som korsar jåkken på ca 1160-nivån.)

Vattnet pressades med hög fart in i den smala klyftan och fortsatte in under snöbryggan som var rejält urgröpt. Man ser längst upp att snöns tjocklek är högst en halvmeter. Hur tjockt det var längre in är väl omöjligt att säga. Men att chansa här med övergång på snöbryggan var både mycket riskfyllt och helt onödigt. Foto: Anders Gudmundsson.

För att komma över glaciärbäcken gick vi en kort bit uppströms klyftan, där marken bredde ut sig och var helt flack. Inga problem att vada över i kängorna. Därefter fortsatte vi på ungefär 1200-metersnivån för att komma till Luohttojávrre där vi räknade med att finna en lägerplats innan det blev mörkt. Men klockan närmade sig halv åtta och vi hade en halvmil kvar att gå på den steniga och halkiga sluttningen. Nu hade vi dock ryggen mot vinden, och det kändes bra eftersom snön yrde och marken frös till is medan vi gick. Men vi var en smula oroliga för att vi inte skulle hinna. (Fast det var mest jag som var orolig, Anders fotograferade bekymmerslöst allt han såg. Som han brukar.)

Foto ovan: Luohttoláhko, fotograferat åt öster. Pårtemassivet utgör en närmast oöverstiglig gräns på andra sidan platån.

Vinter på Luohttoláhko. Berget är Sáitáristjåhkkå, i Pårtemassivet. Foto: Anders Gudmundsson.

Det var inte mycket ljus kvar när vi nådde den sydöstra delen av sjön och efter en stunds letande hittade en acceptabel tältplats. Det blev middag och kvällste inne i tältet. Yttertältets insida täcktes snart av frost, och utanför var det ett okänt antal minusgrader. All utrustning som varit fuktig eller blöt under dagens vandring frös till is och blev hård som papp. Det kändes inte som en sommartur utan mer som om vi befann oss på en skidtur i vinterfjällen.

Efterlängtad matlagning i tältet. Foto: Anders Gudmundsson.

Efter en (för min del) något kylslagen natt i tältet vaknade vi upp på det stora Luottoláhko, med frost överallt. Dagen var strålande klar och solen värmde upp luften och marken. Vilken underbar kontrast till de senaste dagarnas dimma, regn och blåst! Det var som om hela landskapet andades stillhet och ro. Vi beslöt att stanna hela dagen och njuta av vädret och den härliga miljön.

Foto: Louhttojávrre på förmiddagen, sedd från vår tältplats. I bakgrunden Ridátjåhkkå. Mellan sjön och berget ligger Sarvesvágge (precis nedanför den smala landkanten bakom sjön).

Septembervandring (2): Njoatsosvágge

Dagen började med uppehållsväder vid den lilla myr där vi slagit upp tältet. Anders var uppe tidigt och fotograferade som vanligt. Nedanstående foto tog han från Ruotevares västsluttning, upp mot Tjuoldavágge.

Morgon över Tjuollda. Den spetsiga toppen i motten är Tjuollda 1418, en topp som reser sig närmare 800 meter över dalgångens botten. Och det är ju imponerande. 

När det var dags att äta frukost började det regna igen. De där regnstråken vi sett dagen före hade börjat uppträda igen, och nu befann vi oss mitt i strilandet. Det blev frukost inne i tältet.

Tältplatsen vid myren nära en liten tjärn. Anders - som tog fotot - har kallat sitt konstverk "Glad trots regn". Annars påstår han att jag mest såg bister ut dessa regniga dagar.

Att packa ihop i regn är inget man längtar efter. Men så fick det bli. Kameran hamnade nere i ryggsäcken redan från början, och eftersom regnet fortsatte ända till kvällen så kom den aldrig upp igen. Jag har få bilder från denna dag, så beskrivningen blir mest text.

Norrut, mot Njoatsosjåhkå

Vi korsade ett vattendrag och såg efter en stund att vi befann oss en bit öster om sjön Tjårokjávrre. När vi spanade efter lämplig väg framåt fanns det inget självklart alternativ, allt såg ut att vara trädbevuxen blockmark, precis som dagen före. Norr om sjön, på Vállásjvárátja fanns en sänka uppe på åsen (syns på fjällkartan om man tittar noga). Den valde vi, bland annat därför att molnen stod lågt och själva sänkan fortfarande var molnfri. Fast det var nätt och jämnt.

Vi stretade uppför sluttningen och avverkade block efter block. Skogen var hypersnårig. Regnkläderna och motionerandet gjorde att vi snabbt blev varma. Det var svettigt att gå ovanpå eller förbi alla stenblock. Vi tog det långsamt och rastade emellanåt för att kyla ner oss. Vår hastighet var mindre än 1 kilometer i timmen. Vi kom inte särskilt långt den dagen, och det berodde ju på terräng och väder i kombination.

Uppe i sänkan var marken flack och där fanns några charmiga små skogstjärnar som verkade lite malplacerade. Det var som de hade blivit förflyttade från något skogslandskap söderifrån. Tyvärr var det inte läge att vare sig njuta eller fotografera eftersom regnet och dimman låg som en fuktig filt på oss. Vi ville komma ur den vegetationsrika blockmarken och hoppades på enklare terräng närmare Njoatsosjåhkå, dit vi var på väg.

Strategin var att gå så rakt norrut som topografin tillät. Dimman gjorde det svårt att hålla reda på väderstrecken och vid ett tillfälle hade vi delade meningar om riktningen. Anders hävdade sin åsikt så envist att det var riktigt störande. Jag tog fram GPS:en för att bevisa att jag hade rätt. Det var ännu mer störande att konstatera att GPS:en påstod att han hade rätt.  Livet verkligen fullt av motgångar ibland.

På norra sidan av Vállásjvárátja blev terrängen mer lik den skog som vi är vana vid från Sarek, dvs björkskog som inte är överfull av stora block. Även om skogen bitvis var tät så var den enklare att gå i än blockskogen.

Det hade varit dags för lunch en stund, men vi hoppades på uppehåll i regnet. Men det fortsatte tröstlöst att strila ned. Så vi slog upp yttertältet och åt lunch ändå. Vi och vår packning var vid det här laget ganska fuktiga. Men plötsligt blev det hela fem minuters uppehåll som vi utnyttjade till att packa ihop och börja gå igen. 

Vi följde sedan relativt nära Njoatsosjåhkå. Marken sluttade långsamt uppför, och det skedde genom glest utspridda etager (daltrösklar) som var några meter höga. Terrängen bestod av tät och snårig björkskog, uppblandad med översvämmade översilningsmarker och sanka videbuskage.  På vissa sträckor fanns dock lättgången hedmark där utsikten vidgades och vi kunde njuta av landskapet runtomkring.

När skymningen kom bestämde vi lägerplats på en sådan plätt med hedmark. Regnet hade upphört och det visade sig till och med små fläckar av blå himmel. Vi hängde upp kläder och annat i buskarna för att torka. Men i den kalla och fuktiga kvällsluften torkade nästan ingenting utom de kläder som vi hade på kroppen. Anders morrade över att hans GoreTex-kläder inte klarat av att stå emot regnet, troligen beroende på den höga luftfuktigheten. Mina - betydligt enklare - regnkläder stod emot regn bra men ventilerade däremot kroppsfukten sämre. Så även jag hade i någon mån våta kläder. Även tältet var vått, både ytterduk, innerduk och golv. Vi täckte golvet med tre liggunderlag så var det problemet löst.

Foto på vår lägerplats som låg på en av de små "etagerna". Våra försök att torka vår utrustning gav inte mycket lön för mödan.

På morgonen var allt ungefär lika fuktigt som kvällen innan. Vädret var något bättre, eftersom det inte regnade oavbrutet. Men eftersom alla buskar och träd var blöta gjorde det ingen större skillnad. Så fort man gick genom skog och buskage blev man överduschad, vi fick ha regnkläderna på hela tiden ändå.

Projekt vadställen

Nästa dag hade jag ett litet extraprojekt: inspektera vadställen över Njoatsosjåhkå. Och gärna hitta något nytt som inte finns omnämnt tidigare. Sådana små projekt tycker jag ger en extra krydda åt vandringen. Jag var nyfiken på vad vi skulle finna. (Redan dagen innan hade vi hittat ett vadställe som borde kunna fungera vid lägre vattennivåer, men det låg precis ovanför en kraftig fors och det kändes inte helt idealiskt.)

Foto: Ont om vatten var det sannerligen inte. Överallt rann små bäckar. En fördel med den västra sidan av Njoatsosjåhkå är att det inte finns några besvärliga tillflöden alls norr om sammanflödet med Tjuoldajåhkå. Så om man inte har tänkt att vada själva Njoatsosjåhkå har man inga stora vad alls, det går att gå över allihop i kängorna.

Till att börja med var terrängen likadan som föregående dags sista timmar. Även nu följde vi relativt nära Njoatsosjåhkå, ibland precis utmed stranden. Fåglar vi stötte på var bland annat kungsörn, tornfalk, blåhake, strömstare och sävsparv.

Inspektion av Njoatsojåhkå. Kan det här vara ett användbart vadställe? Foto: Anders Gudmundsson.

Snart hittade vi ett bra vadställe över Njoatsosjåhkå som jag inte kan minnas att jag läst om. Stället ligger strax norr om utflödet av den jåkk som börjar väster om Tjievramåsske och som rinner nästan rakt västerut. Njoatsosjåhkå är bred här, och vattnet rinner med god fart vilket gör att vattendjupet inte är särskilt stort. Inga farliga forsar finns i närheten efter vadstället, så man behöver inte känna sig nervös om man skulle falla. Trots en allmänt hög vattennivå bedömde vi att stället var fullt möjligt när vi var där. Annars är ju Njoatsosjåhkå svårvadad.

Foto: Det första vadstället. Platsen hittas enkelt genom att det på östra standen finns en buskbevuxen ö, några tiotal meter lång. Fotot ovan visar denna ö, och man vadar precis norr om den. Ön ligger ca 300 meter norr om jåkkens utflöde, och ses tydligt på t ex Google Maps. Det rinner smal kanal mellan ön och stranden bakom. Toppen är Sähkok 1143.

Ön 638 meter över havet

Nästa vadställe förmodade vi skulle bli väster om Goabrekbákte, och dit var det knappt 4 kilometer.  Detta vadställe är beskrivet av Claes Grundsten och vi trodde inte att det skulle vara svårt att hitta. Vid forskningar hemma hade jag kommit fram till att det borde ligga precis vid den ö som på fjällkartan har angivelsen 638. Ön syns visserligen inte på kartan men däremot på Google Maps.

Foto: På väg mot Goabrekbákte. Denna bergknalle står ut som ett hörn i Njoatsosvágge och ses på långt håll, redan från Vállevárre. Väldigt inspirerande att ha framför sig i flera dagar. Den inbjuder på något sätt vandraren in till den centrala delen av dalgången.

Vädret växlade hela tiden medan vi gick norrut. Strax söder om Goabrekbákte hade vi uppehåll i regnandet och kunde ganska behagligt manövrera i kanten på en myr som finns där. Vi beslöt att stanna för lunch, men då kom det plötsligt regn igen. Den sista biten fram till punkt 638 duschades vi av de vandrande regnridåerna. Det var mycket vackert där, med en ris- och buskbevuxen sluttning från Goabrekbákte som ledde ner till jåkken.

Foto: Ett lågt vattenfall finns precis norr om ön 638. Vattnet bildar här en slags pool innan strömfåran delar sig och rinner på var sin sida av ön. Stränderna och bottnen består av grus, och vid varmt väder är detta säkert en enastående badplats. Det går att sätta upp sitt tält i närheten.

Foto på själva vadstället. Jåkken delar sig framför ön och båda strömfårorna syns på bilden. Hastigheten på vattnet var måttlig, men dessvärre var vattendjupet ganska stort när vi var där. Vid låga och måttliga nivåer fungerar vadstället säkert perfekt. Nu var det tveksamt om vi hade kunnat komma över. Kanske hade jag testat om vädret varit bättre, men jag avstod på grund av det kyliga regnet.

Foto: Anders vid vadstället 638.

Efter att vi gått och småtrivts i den charmiga miljön omkring vadstället fortsatte vi upp mot kanten av sluttningen som hittills dolt utsikten mot den övre delen av Njoatsosvágge för oss. När vi kom upp på kanten fick vi utsikt över ett härligt landskap som gjorde oss hänförda.

Foto: Vy från Goabrekbáktes sluttning mot nordväst. Bulligheten till höger är sluttningen upp till högplatån Luohttoláhko. I dimman i bakgrunden skymtar sluttningen upp mot Tsähkkok. Njoatsojåhkå med sina tillflöden bildar ett ringlande virrvarr av flodarmar. Landskapet har både vidd och höjd. Den rika växtligheten gav det en mjuk karaktär, och det kändes både trivsamt och vilt på samma gång. 

Efter Goabrekbákte blev terrängen märkbart enklare att vandra i. Ungefär samma ingredienser som tidigare, men av mindre komplicerad sort. Här och var fanns också viltstigar att följa, något som vi inte varit bortskämda med tidigare. Stigarna var till hjälp vid bland annat passager av täta videsnår som - när man väl hittade rätt väg genom buskarna - inte var så besvärliga som de först såg ut.

Axel Hambergs vadställe

På tågresan upp till Murjek hade jag suttit och läst om vadställen i Hambergs sarekguide från 1922. Där beskriver han ett ställe som jag inte läst om någon annanstans: "...över <...> Kåbreks nordöstra sluttning till strax nedanför det mitt i dalen liggande lilla berget Jamikvaratj, där Njåtjosbäcken övervadas." Kåbrek är det gamla namnet för Goabrek, men ingenstans ser man på nya fjällkartan ett namn som liknar Jamikvaratj. Så det gällde att hitta detta lilla berg.

I Hambergs bok finns faktiskt en enkel karta över Sarek som han själv ritat. Där står faktiskt namnet utsatt, och jämför man med fjällkartan så skulle Jamikvaratj identifieras som den runda kulle som ligger 1,4 kilometer norr om Goabrekbákte 1076. Om det fanns ett vadställe där skulle man slippa tillflödet från den sammanflutna bäcken av Skajdasjjåhkå och Bálgatjåhkå, men däremot skulle vattenmängden från glaciärbäcken Luohttojåhkå finnas med. Det var spännande att se hur ett sådant vadställe skulle vara beskaffat.

Vi blev inte besvikna. Det var inte svårt att se vad som var Jamikvaratj (syns faktiskt som en delvis skymd, avrundad liten kulle på fotot ovan). Vadstället var en naturupplevelse i sig, med vattnet forsande genom en trång klippassage. Nästan som en liten kanjon. Eftersom kvällen var i antågande bestämde vi att slå läger där, bredvid forsen.

Foto på forsen genom den trånga passagen i klippan. Regndroppar på kameralinsen, ett återkommande problem denna vandring.

Foto på själva vadningsplatsen, vilken kommer direkt efter utflödet från klipporna. Strömfåran gör en högersväng och sprider ut vattenmängden på ett brett område som originellt nog är grundast i kurvans ytterkant. Det brukar ju vara tvärtom, att strömmen gräver ner sig där. Slutsats: fullt möjligt att vada när vi var där.

Tankar om morgondagen

Kvällen och natten blev ganska blåsig och kall, något vi hade vant oss vid. Efter två dagars regnande hoppades vi på uppehållsväder nästa dag. Men ingenting tydde på att de vandrande regnridåerna skulle upphöra.

För den följande dagen hade jag ytterligare ett par små projekt som jag såg fram emot. Det ena var att kolla vadställen övar Njoatsosjåhkå ovanför inflödet av Luohttojåhkå. Det andra var att återfinna en av våra "gräddhyllor", en underbar liten tältplats som vi använt 2006. Den har en speciell historia och vi hittade den efter att ha sökt på måfå på sluttningen upp mot Tsähkkok. Förra gången jag ville återfinna den hanns det inte med. Denna gång hoppades jag att det skulle lyckas.

Septembervandring (1): Änok och Tjuoldavágge

De två första veckorna i september i år var planerade för en tur i Kvikkjokksfjällen och Sarek där tanken var att ha ett anorlunda upplägg än vi brukar. Kompisen Anders G och jag skulle börja med att besöka Kamajokks naturreservat för att sedan gå vidare genom det område i Änok som ligger norr om naturreservatet (och som i skrivande stund hotas av skogsavverkning). Vi hade sett mycket fram emot att gå genom dessa marker, vandra utmed jåkkfåran och dessutom undersöka den barrurskog som finns. Delvis hade vi tänkt använda oss av en kanot och ta oss uppför både Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå (så långt det var möjligt) för att sedan göra utflykter till fots. Tips och gåda råd hade vi fått av Björn Andersson i Umeå (bandersson), vilket inspirerade oss än mer. Men det gick inte riktigt som vi hade tänkt.

Älgjakt!

Under planeringens gång fick vi nämligen en påminnelse om att älgjakten i Norrbotten skulle börja redan måndagen 3 september, dvs dagen efter vi anlände till Kvikkjokk. Och jakt är tillåten både i Kamajokks naturreservat och i det avverkningshotade området i Änok. Samt i alla de naturreservat som finns runtomkring. Vi blev avrådda från att gå där och uppmanade att inte störa eventuella jaktlag.

Detta hade vi förståelse för. Man vill ju inte gå i vägen för jaktlag under påbörjad jakt. Men det verkade finnas fler sidor av saken. Vi fick vissa reaktioner på våra planer som inte var odelat positiva och blev avrådda att besöka området av skäl som var lite svårt att få grepp om och som delvis bara antyddes. Saker sas mellan raderna. Och jag kunde inte låta bli att tänka: är vi verkligen välkomna att besöka vildmarken i det stora Änokdeltat? Jag kan inte säga att jag har fått svaret på denna fråga, men det svävade en viss osäkerhet över alltihop.

I vilket fall så ändrade vi våra planer. Istället för att paddla med kanadensare uppför Gamájåhkå beslöt vi att vandra. Först stigen upp till Prinskullen och därefter följa Vállevárre på dess östra sida för att gå ner i Tjuoldavágge öster om Vallespiken. Sedan skulle vi gå rakt norrut tills vi nådde Njoatsosjåhkå och följa den upp mot Luohttoláhko. För att veta säkert att vi kunde passera Tjuoldavágge behövde jag ringa upp Tuorpons sameby som har jakträtten i området och höra om det var problematiskt att vistas där. Det blev ett mycket positivt samtal och kontaktpersonen jag talade med såg inga problem med att vi gick där. Jakt kunde visserligen pågå, men bara i liten omfattning. Han gav oss några enkla råd att tänka på och sedan var det inte mer med det.

En gräddhylla på Vállevárre

Så kunde då vårt äventyr börja. Efter den korta båtfärden över Gamájåhkå med kapten Kenth Arvidsson vid styrpinnen steg vi av på andra sidan och påbörjade vandringen uppför sluttningen. Ganska snart började det som skulle bli ett kännetecken för hela denna tur: regnet. Det var bara att dra på regnstället och trava vidare.

Vid Prinskullen var det lågt i tak, dimman skymde sikten åt alla håll. Vi gick vidare i den riktning GPS:n visade, således mot renvaktarstugan. Det var lite sorgligt att inte kunna beundra utsikten ner i Änok, det var ju ett av syftena med denna resa att se det på så nära håll som möjligt.

Vi slog upp tältet en bit söder om renvaktarstugan, på kanten av sluttningen ner mot Änok. Vädret klarnade upp, det blev riktigt fint. Efter kvällsmaten låg vi inne i tältet med öppningen på vid gavel och tittade ner i dalen. På den mörka kvällshimlen pågick norrsken.

Foto: Dimstråk förbi lägerplatsen vid renvaktarstugan.

På morgonen nästa dag var det fortsatt bra väder. Anders var uppe tidigt och tog fotot nedan.

Vy över andra sidan Änok, i riktning mot Stuor Dáhta som syns med några små öar till vänster. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi kunde äta frukost ute och sedan ägna tid åt att spana med kikare ned i Änok. Diverse småfåglar sträckte förbi, på väg söderut. Både en kungsörn och en havsörn hade uppvisning för oss.

Foto: Spaning ner i Änok från vår gräddhylla. Inga älgar syntes nere i dalen. Hade ryktet spridit sig att det var jakt?

Foto: Utsikt över Änok. På platån bakom ligger Pårekslätten. Berget långt bort, något till vänster om mitten, är Stuor Jierttá.

Foto: Teleobjektivet på högsta zoom för att fånga detaljerna i en del av det avverkningshotade området. Den S-formade kröken av Gamájåhkå ligger precis där ordet "Änok" är skrivet med tjocka bokstäver på fjällkartan (BD10, tryckår 2009). En smal bit av barrurskogen bakom de små sjöarna ingår i området, annars består den mesta arealen av björkskog och videsnår som ligger på bägge sidor jåkken. På hitsidan jåkken finns också en smal sträng av barrskog som planeras att avverkas, men den ligger långt ner och är inte synlig från den plats jag står. 

Foto: Vallespiken. Renvaktarstugan vid foten.

Vi korsar Tjuoldavágge

Vi gick vidare, förbi renvaktarstugan och mot den lilla klippknölen Garvek. Uppe på Vállevárre vad vädret bra, men nere i dalgången drog hela tiden tunna ridåer av regn förbi. Sådant väder har vi sett förut i Njoatsosvágge. När man går i det regnar det "3 gånger i minuten".  Anders sa att i Skottland kallas det för "shower".

Foto: Regnridåerna vandrar in på led från Njoatsosvágge i norr. Berget framför regnet är Ruotevare (Ruovddevárre). Detta berg hotas av malmbrytning. Ett gruvföretag har fått tillstånd att göra prospektering men förhoppningsvis kommer det aldrig att ske någon utvinning här. Fyndigheten var känd redan på Axel Hambergs tid, han nämner den i sin guidebok över Sarek från 1922. Om brytning tillåts här skulle ödemarken förvandlas till ett industriområde. En unikt vildmark vid gränsen till Sarek skulle därmed försvinna under överskådlig tid och frågan är om det i framtiden någonsin skulle kunna återställas.

Vi lunchade väster om Garvek och sedan skulle vi ner i terrängen, med riktning mot den lilla sjön 497. Med kikare hade vi fått uppfattningen att Tjuoldajåhkå skulle vara lämplig att vada strax söder om sjön. 

Foto rakt ner mot Ruotevare. Jåkken på hitsidan berget är Tjuoldajåhkå. I bakgrunden Pårte.

Foto: Vy upp i Tjuoldavágge innan nerfärden. Berget mitt i bild är Tjuollda. Sjön längst till höger är sjö 497. Vi vadade Tjuoldajåhkå i riktning ungefär bakom björken till höger i bild.

Nerfärden i den täta ört- och videbevuxna terrängen var vansklig. Det höll på att sluta olyckligt redan i början. När vi kommit in i björkskogskanten - jag följde i spåren av Anders - försvann mitt ena ben plötsligt ner i marken. En djup, decimeterbred spricka i bergrunden var gömd under gräset, helt osynlig! Jag nådde ingen botten och tappade balansen. Hann tänka: nu knäcker jag benet. Jag bara väntade på smällen. Men som väl var satt benet inte fast utan följde med längs sprickan när jag föll nedåt. Så det var bara att resa sig och lirka upp benet, helt oskadat. Puh!

Därefter tog vi det mycket försiktigt i den täta skogen som överallt hade vuxit över blockterrängen. Stenarna syntes inte alltid och det gällde att sikta noga var man satte fötterna. Sakta gick det, men vackert var det.

Även om jag inte skrev några anteckningar om saken vill jag minnas att vi såg en hel del spillning som bör ha varit björn. Överhuvudtaget är detta ett område där man kan förvänta sig ett intressant djurliv. Nu hade de flesta fåglar gett sig av för hösten, men under häckningstid finns det säkert både hackspettar, ugglor och rovfåglar här.

Foto: Anders i den täta skogen. En stark upplevelse av orörd vildmark. Men man bör ta det lugnt utan att jäkta.

Vi manövrerade förbi alla snår, nedfallna träd och småbäckar och kom ner till jåkken. Därnere var terrängen lättare att gå i. Det fanns en stig utmed den södra sidan och den verkade ganska tydlig och pålitlig.

Det var inte svårt att hitta ett lämpligt ställe att vada vid. Jåkken var här bred och jämndjup med måttlig ström. Vi genomförde vadet som på grund av allt regn var ganska djupt. Inte helt okomplicerat, men fullt genomförbart. På andra sidan fanns också en tydlig stig utmed stranden, men den skulle vi inte följa. Vi skulle ju vinkelrätt mot jåkkfåran, rakt upp i skogen. Det började med granskog och det var stenigt. Stenarna var stora, de var många och de låg tätt. Och så växte det buskar och träd emellan dem. Högre upp glesnade skogen. Men stenblocken fortsatte.

Foto: Anders tampas med blockterrängen efter vadet.

Ett stenrike

Återigen var det en stark förminnelse av ödemark. Förutom ett jakttorn på långt håll såg vi inte några spår av människor. Långsamt tog vi oss norrut,  väster om Ruotevare. Stenblocken var mörkbruna på många ställen och skvallrade om att de innehöll järnmalm. Det började skymma, men i denna terräng gick det inte att sätta upp ett tält. Kikarspaning gav ingenting, överallt var det bara stenblock, backe upp och backe ner. Det var bara att gå vidare och hoppas på slät mark någonstans.

Foto: Skymningen började falla när vi passerade öster om sjö 497. Och fortfarande var terrängen sådan att det var omöjligt att få upp ett tält.

Under vandringen - som ofta avbröts av småsnack om vilken väg vi skulle ta förbi de knepigaste blockpartierna -  delade vi funderingar om varför det trots allt är värt ansträngningen att gå här. För ansträngande var det. Jag tycker att den formulering som Grundsten ger när han beskriver vandringen förbi det nordvästra hörnet av  Bielloriehppe kan tillämpas även här: "I alla avseenden är detta en färdväg som kräver rätt attityd av vandraren. Vill du sätta din fot i en unik och jungfrulig björkskog finns ingen bättre plats i fjällen. Om du går här för att sträckvandra till andra mål är vägvalet misslyckat och du blir lätt förkrossad av svårigheterna."

Min personliga mening är att Ruotevare faktiskt är mer ansträngande än Bielloriehppe, bland annat för att området är mycket större. Man får inte ge upp när man spanar framför sig med kikaren och inser att man har både en och två kilometer skogbeklädd blockterräng framför sig. Men det som lockar en vandrare hit är ju just otillgängligheten, möjligheten att gå gå i en vildmark där knappt ens renarna går. För renflyttningsleden går på östra sidan av Njoatsojåhkå och vi såg inte mycket renspillning vid Routevare.

Det blev en hel del uppför och nedför i blockrika småraviner, men vi fann till slut en acceptabel lägerplats vid en liten tjärn strax väster om sjö 466 (Vállásjjávrásj). Det blev efterlängtad kvällsmat utanför tältet medan vi begrundade de sällsamheter vi upplevt under dagen.