Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Går det att hålla värmen på höga höjder?

Den senaste tiden har jag sett en del filmer om resor till höga berg, och även läst en hel del. Och det är en sak som förbryllar mig. Trots att att deltagarna är aktiva och i rörelse så fryser de. Eller rättare sagt: de fryser mer än vad jag trodde att man skulle göra. Naturligtvis kan man - som en av mina frisksportande kollegor på jobbet - förklara det med att det är ovanligt kallt på höga höjder. Jovisst är det ofta kallt, men är det hela förklaringen? Det verkar nämligen vara svårt att få upp värmen, hur man än försöker.

Frågeställningen är alltså: Är det svårare att hålla uppe kroppsvärmen på hög höjd jämfört med t ex Sarek (vid samma temperatur)? Och om det är så, hur kan det komma sig?

Balans mellan aktivitet och klädsel

Det här med att hålla värmen handlar framför allt om att hitta en lämplig balans mellan kroppsaktivitet och klädsel. Mikael Strandberg här på Utsidan har ett intressant blogginlägg om saken här. Där beskriver han hur han och hans följeslagare kunde klara sig med jämförelsevis tunna kläder i det grymt kalla Sibirien.

När man är i rörelse utomhus, särskilt om man har en ryggsäck att bära på eller en pulka att dra, så producerar kroppen mycket värme. Man klarar sig följaktligen med relativt få och tunna klädesplagg, även i sträng kyla. Så fort man stannar upp och vilar eller tar rast upphör värmeproduktionen och man behöver ganska snart ta på sig fler plagg. På en svensk fjällvandring har jag märkt att under rasterna räcker vandringens värmeproduktion en liten stund. Så för mig är det sällan nödvändigt att ta på något extra plagg under en kort rast. Om jag är utvilad, vill säga. Är jag däremot trött så verkar min kropp "stänga av" direkt när jag pausar och jag börjar frysa direkt.

Men fungerar det då inte på samma sätt på höga höjder? Mja, själv har jag inte reflekterat över saken förrän den här Nepalresan började planeras. Och jag började inse att förhållandena blir mer komplicerade när effekterna av den höga höjden ska vägas in. Visst gör kroppsaktiviteten att man även på höga höjder producerar värme. Men problemet verkade kompliceras av en ny frågeställning: klarar kroppen av att hålla samma grad av aktivitet när vi befinner oss på hög höjd?

När jag kommit så långt i mina funderingar insåg jag att jag behövde mer fakta och kunskaper om vad som händer på höga höjder. Detta fann jag i en artikel i Svenska Fjällklubbens tidning Fjället 4-00 : När trycket sjunker. Artikeln är mycket innehållsrik, och jag gör inte anspråk på att göra den full rättvisa. Det blir mest några korta reflexioner.

Muskelarbete försvåras

Muskler kräver "bränsle" och syre för att kunna uträtta arbete. Bränslet är fett och kolhydrater som ska brytas ner och omvandlas till energi i musklerna. När syrehalten i luften är låg (vilket den alltså är på hög höjd) försvåras denna nedbrytning och musklerna klarar inte att arbeta lika hårt som på lägre höjd. Musklerna kräver dessutom mer vila och mer tid att rensa ut mjölksyran.

Den slutsats jag drar av detta är att det faktiskt blir svårare att hålla värmen på hög höjd. När man börjar frysa går det inte alls lika bra att höja kroppstemperaturen genom att röra sig mer. Man når mycket snabbt en nivå där man inte kan röra sig mer, eftersom musklerna säger stopp.

Som om inte detta var besvärligt nog uppenbarade det sig fler hinder för den hårt prövade kroppen.

Andning och puls förändras

Den låga syrehalten på hög höjd medför att kroppen kompenserar genom att höja frekvensen på andningen. Ganska naturligt att man andas fortare på hög höjd, eftersom mer luft måste omsättas inuti lungorna på grund av den låga syrehalten.

Vidare höjer kroppen pulsen. Dels höjs vilopulsen, vilket försvårar vila och återhämtning. Dessutom inträffar ett annat fenomen, nämligen att maxpulsen sänks. Alltså får hjärtat - och därmed kroppen - ett mer begränsat arbetsutrymme. Även vid måttlig ansträngning når man sin maxpuls och då säger kroppen stopp. 

Således är detta ytterligare ett skäl till att musklerna inte klarar av att förse kroppen med samma mängd värme som vi är vana vid på låg höjd.

Vila och återhämtning går långsammare

Efter en ansträngande dag i bergen vill förstås kroppen äterhämta sig och reparera musklerna. Men det går långsamt på den höga höjden, av de skäl som jag har nämnt: mindre syre och en förändrad vilonivå. Och det är dessutom inte ovanligt att man dessutom råkar på problem i form av sömnsvårigheter.

Förhoppningsvis råkar man inte ut för en förkylning eller infektion. Även dessa motigheter har kroppen svårare att övervinna på den höga höjden. Förkylning och höjdhosta kan i värsta fall kräva att man går ner till lägre nivå för att man ska bli av med det.

Kroppen bränner hellre muskler än fett!

Detta är ett av de mer chockerande fenomenen. Som väl är blir det inte riktigt drastiskt förrän vid väldigt höga höjder, men även på de höjder vi ska besöka (4000-5000 meter) är det värt att tänka på. Anledningen till att kroppen gör detta val är att det kräver mindre syre att förbränna muskler än att bränna fett. Däremot kräver inte kolhydrater så mycket syre, vilket gör att man kontinuerligt ska tillföra kroppen kolhydrater.

Så ner i packningen med extra energi i form av söta soppor, iste, choklad, nötter, frukt, godis och kex! Och vad vi mer kan komma på. Och naturligtvis massor av vatten och dryck. Och skulle man förlora man lusten att äta och dricka (inte ovanligt på hög höjd) så ska man med dubbel beslutsamhet göra just detta: äta och dricka.

Slutsatser

Det händer alltså mycket med kroppen på hög höjd. Vad som inte slagit mig tidigare är att en del av dessa fenomen (fast i mycket mild variant) kan ha inträffat även på vanliga fjällvandringar. Det är inget man fäster sig vid, vi kanske bara konstaterar att det var "ovanligt jobbigt" att exempelvis bestiga ett berg.

Däremot står det klart för mig att det inte är en tillfällighet att jag upplever ett större behov av sömn när jag är på fjället. Hemma sover jag sällan så mycket som 7-8 timmar per dygn. Men i fjällen verkar min kropp vilja ha det - eller mer. Och det beror kanske inte bara på de ökade graden av motion och frisk luft.

För det mesta håller jag inte stenkoll på vad min kropp gör. Men det har blivit mer intressant nu inför denna resa. Kort sagt: sällan har min kropp varit ett så intressant studieobjekt!

Och naturligtvis ska jag inte snåla med kläderna.

Postat 2011-10-22 21:16 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Mellan de stora äventyren

För mig är stora äventyr exempelvis sådant som Nepal, som jag ännu aldrig besökt men är på väg till. Eller Island, som jag besökt en gång. Eller svenska fjällvärlden, som jag besökt ganska många gånger. Sådana äventyr blir det ganska sällan. Arbete och annat förhindrar det.

De stora äventyren är - åtminstone för mig - inte det viktigaste med friluftslivet. Naturen behövs oftare än så, närmare än så. Om jag enbart några få gånger per år skulle ägna mig åt det spektakulära skulle jag svälta ihjäl invärtes. Tror jag.

Under de senaste veckorna har jag hunnit fundera på just detta. De flesta höstar har jag väldigt mycket arbete, och så har det varit denna höst också. Min viljestyrka måste rusa fram med alldeles för hög hastighet och resten av mig hänger inte med. Då måste jag ut i naturen. Vara för mig själv eller vara med goda vänner. I naturen finns den miljö där jag har lättast att söka vila och själsfrid.

Foto: Ibland letar jag efter det stora, det märkliga eller det sällsynta. Och missar det vackra i det enkla. Som en kvist belyst av höstsol.

Idag var en sådan dag. Egentligen ligger högar av ogjorda saker hemma i min lägenhet, men livet får nu inte tillåtas bestå enbart av plikter. Och för tredje eller fjärde lördagen i rad var det sommarväder här i sydvästra Skåne. Jag ger mig ut i de flesta väderlekar, men har sannerligen inget emot höstsol. Det är bland det finaste väder som finns och gör verkligen gott. Idag kunde jag kränga av mig skjortan och gå bar en lång stund.

Ibland får jag intrycket att denna uppskattning av - jag skulle rentav vilja säga kärlek till - naturen är ett särskilt svenskt folkdrag. Visst finns det många länder där naturen spelar en stor roll, men det handlar ofta om något annat: att naturen mer är en arena. En plats för olika slags sporter och prestationer.

Men just i Norden kan man finna en slags samhörighet med naturen som verkar ovanlig. En bekant till mig påpekade att kontaktannonser väldigt ofta innehåller anspelningar på naturen. Den sökande är naturvän, promenerar gärna i naturen, låter sig kanske till och med fotograferas med natur omkring sig och så vidare.

Om nu detta vore sant tycker jag att jag borde möta de där människorna på mina strövtåg. Men jag måste säga att det i allmänhet är glest mellan besökarna i exempelvis en genomsnittlig skånsk skog. Och extra glest på vinterhalvåret. Men i någon mån kan jag bekräfta naturintresset i min bekantskapskrets (som nog vad naturintresse beträffar är ganska genomsnittlig). När min Sarekbok kommit på tal visar det sig nämligen att många har gjort någon fjällresa eller vandring i de svenska fjällen. Betydligt fler än jag visste om!

Hur som helst är det intressant att så många människor uttrycker samhörighet med naturen, vare sig de ger sig ut regelbundet eller inte. För mig är det i varje fall något nödvändigt, men jag vet inte om det är ett individuellt drag eller om det är ett slags kollektivt arv. Kanske är det båda.

Och trots att jag kanske skulle ägnat den här dagen åt att gå igenom min packning inför Nepalresan (och för sig en trevlig sysselsättning) så kände jag att det var nödvändigt att få komma ut i den helt vanliga, odramatiska hemmanaturen. 

Postat 2011-10-15 22:00 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Nepalplaneringen framskrider

För ett par dagar sedan träffades gruppen, som i nuläget består av tre personer, för att kontrollera att vi inte har missat något viktigt. Flygbiljetterna är klara. Inbokningen på trekkingföretaget verkar ha fungerat. Försäkringarna kollade. Visum skaffar vi på plats i Kathmandu. Vaccineringen är påbörjad, åtminstone för min del. Det handlar om Hepatit A och B, stelkramp samt medel mot turistdiarré (det senare är ett koleravaccin).  

Jag har nu dragit mig till minnes hur hela det här Nepaläventyret började. Det var vid ett tillfälle när jag och en av mina yngre bröder träffades. Ämnet dök på något sätt upp, och sedan började tankar spira om att vi skulle göra en egen tur. Nu är det inte säkert att han följer med denna gång, men de samtal vi hade var en stor inspiration för oss båda. Det skulle inte förvåna mig om jag vill göra fler resor i framtiden.

En tid därefter drogs fler in i projektet. Ett par vänner som varit med på fjällvandringar i Sarek ville nämligen också åka. Och så växte drömmarna om vad vi ville se och uppleva.

Turens mest avlägsna hörn: Everest Base Camp. Gränsen till Kina syns dessutom, i rosa i kartans övre högra hörn. Enligt planen ska vi gå upp på Kala Patthar, vilket i så fall blir turens högsta punkt. Fast det är nog mycket som ska stämma om det ska lyckas. Det gäller att inte fatta förhastade beslut.

Är Nepal farligt?

Några i bekantskapskretsen har lyssnat på nyheterna de senaste veckorna och snappat upp ett och annat. Att ett flygplan med Everest-turister störtat. Att det varit en jordbävning i Kathmandu. Till och med en av resedeltagarna, Anders R, bidrog med att säga att flygplatsen i Lukla - som vi kommer att landa på - är en av de mest olycksdrabbade i världen. Inte så konstigt kanske. En del beskriver den lilla flygplatsens korta landningsbana som att "den börjar vid ett stup och slutar vid en bergvägg".

Det här med att anlita ett trekkingföretag är mer en bekvämlighetsgrej än en säkerhetsåtgärd. Jag läste i en forumtråd att man kan klara sig helt på egen hand och därför avstå från att hyra guide eller bärare när man gör en turisttur. Det är bara att åka dit och vandra på egen hand mellan tehusen.

Hur som helst har jag svårt att frigöra mig från tanken att vårt upplägg känns lite för lyxigt. Jag är verkligen inte van vid att gå tillsammans med en person som bär nästan hela min packning. Trots att det tydligt och klart står så i vår beställningsbekräftelse så vill insikten inte sjunka in. Jag sitter fortfarande med min packlista där varenda liten pryl står uppskriven med sin vikt i gram. Som om jag innerst inne misstänker att jag måste bära allting själv.

Fyra lager kläder - ska det verkligen behövas?

Kläder och kängor är viktiga saker. Jag håller på och läser i en bok om en Everestexpedition, och där står att de hade fyra lager på överkroppen. Inifrån och ut var det: underställ, fleece, vindtät GoreTex, dunjacka. Beroende på väder och temperatur kunde ett eller flera lager tas bort.

Jag har aldrig ägt vare sig GoreTex-jacka eller dunjacka. Istället för GoreTexjacka får det bli en lätt regnjacka av Sarek-stuk. När det gäller dunjacka kan man låna (hyra?) en sådan av företaget.

Men kommer det att bli så kallt att dessa fyra lager behövs? Visserligen sjunker temperaturen på kvällen, och nätterna lär kunna bli så kalla som -20 °C. Men vi ska ju hålla oss till tehusen och äta kvällsmat då. Även om dessa inte lär vara uppvärmda så bör det inte bli särskilt många minusgrader inne i dem.

Sedan är det kängorna. Jag tänker stolt gå i de supersvenska lundhagskängor som jag använder i sarekfjällen. Med yllesockar. De skulle inte vara lämpliga för riktig klättring, men till en trekkingtur borde de fungera. Nepaleserna kommer väl tycka att de ser udda ut. Å andra sidan borde de vid det här laget ha sett mycket som är betydligt tokigare.

Var hittar man drickbart vatten?

Vatten finns nog både här och där under dagsetapperna, men man kan knappast räkna med att det är lika rent som i de svenska fjällen (fjällvattnets renhet är en omdiskuterad fråga, förresten).

Vi är inne på tanken att ha ett litet gaskök med oss och skaffa Primusgas i Kathmandu. Då kan vi koka vatten på kvällarna till te. Och på morgonen fylla våra flaskor med kokt vatten. Om nu inte trekkingföretaget ordnar det.

Men här infinner sig några följdfrågor. Vid vilken temperatur kokar vatten vid t ex 4000 meter över havet? Jag har ännu inte hittat svaret, men läst att lufttrycket vid 6000 meter är ca hälften av trycket vid havsytan. Detta skulle ge en kokpunkt på ca 78 °C enligt ett diagram som jag har. Det blir inget gott te av det, för tevatten behöver vara nära 100 °C. Men de allra flesta bakterier borde i varje fall dö.

Nästa fråga är hur bra gasolen brinner när syrehalten är ca hälften av den normala.  Det har jag heller inte hittat något svar på. Vi får väl testa och se!

En annan metod för vattenrening är att använda tabletter eller vätskor. En sådan produkt är Xinix AquaCare. Jag ska undersöka saken närmare.

Självrannsakan

Varför reser man då till Nepal, och varför vill man besöka  de högsta bergen i världen? Om jag hade tänkt att bestiga något av dem hade jag närapå legat sömnlös för att kunna förklara för mig själv och andra vad som drog mig dit. Särskilt med tanke på alla de uppoffringar och all den träning som föregår så avancerade projekt.

Men visst är det något som lockar även mig upp på en topp, även om jag inte riktigt vet vad det är. Det berömda svar som yttrades av George Mallory på frågan om varför han ville bestiga Mount Everest: "För att det är där" räcker inte för mig. Dock är jag inte den i vårt sällskap som frestas mest, det är nog Anders G. Han vill upp på så höga toppar som möjligt. Jag önskar honom lycka till. Nerifrån.

Nej, de högsta topparna får vara ifred för min del. Det är tillräckligt att vara i närheten av dem. För några veckor byta ut den vanliga, hemmavanda miljön mot något helt annat. Ta in atmosfären i det nya landet. Uppleva med så många sinnen som möjligt. Och med allt detta med sig hem förhoppningsvis se tillvaron på ett annorlunda och rikare sätt.

Det handlar också om att se en ny kultur och nya människor. Kanske kommer det att göra lika starkt intryck på oss som själva naturen. Vi får se.

Postat 2011-10-01 23:43 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar