Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Mellan de stora äventyren

För mig är stora äventyr exempelvis sådant som Nepal, som jag ännu aldrig besökt men är på väg till. Eller Island, som jag besökt en gång. Eller svenska fjällvärlden, som jag besökt ganska många gånger. Sådana äventyr blir det ganska sällan. Arbete och annat förhindrar det.

De stora äventyren är - åtminstone för mig - inte det viktigaste med friluftslivet. Naturen behövs oftare än så, närmare än så. Om jag enbart några få gånger per år skulle ägna mig åt det spektakulära skulle jag svälta ihjäl invärtes. Tror jag.

Under de senaste veckorna har jag hunnit fundera på just detta. De flesta höstar har jag väldigt mycket arbete, och så har det varit denna höst också. Min viljestyrka måste rusa fram med alldeles för hög hastighet och resten av mig hänger inte med. Då måste jag ut i naturen. Vara för mig själv eller vara med goda vänner. I naturen finns den miljö där jag har lättast att söka vila och själsfrid.

Foto: Ibland letar jag efter det stora, det märkliga eller det sällsynta. Och missar det vackra i det enkla. Som en kvist belyst av höstsol.

Idag var en sådan dag. Egentligen ligger högar av ogjorda saker hemma i min lägenhet, men livet får nu inte tillåtas bestå enbart av plikter. Och för tredje eller fjärde lördagen i rad var det sommarväder här i sydvästra Skåne. Jag ger mig ut i de flesta väderlekar, men har sannerligen inget emot höstsol. Det är bland det finaste väder som finns och gör verkligen gott. Idag kunde jag kränga av mig skjortan och gå bar en lång stund.

Ibland får jag intrycket att denna uppskattning av - jag skulle rentav vilja säga kärlek till - naturen är ett särskilt svenskt folkdrag. Visst finns det många länder där naturen spelar en stor roll, men det handlar ofta om något annat: att naturen mer är en arena. En plats för olika slags sporter och prestationer.

Men just i Norden kan man finna en slags samhörighet med naturen som verkar ovanlig. En bekant till mig påpekade att kontaktannonser väldigt ofta innehåller anspelningar på naturen. Den sökande är naturvän, promenerar gärna i naturen, låter sig kanske till och med fotograferas med natur omkring sig och så vidare.

Om nu detta vore sant tycker jag att jag borde möta de där människorna på mina strövtåg. Men jag måste säga att det i allmänhet är glest mellan besökarna i exempelvis en genomsnittlig skånsk skog. Och extra glest på vinterhalvåret. Men i någon mån kan jag bekräfta naturintresset i min bekantskapskrets (som nog vad naturintresse beträffar är ganska genomsnittlig). När min Sarekbok kommit på tal visar det sig nämligen att många har gjort någon fjällresa eller vandring i de svenska fjällen. Betydligt fler än jag visste om!

Hur som helst är det intressant att så många människor uttrycker samhörighet med naturen, vare sig de ger sig ut regelbundet eller inte. För mig är det i varje fall något nödvändigt, men jag vet inte om det är ett individuellt drag eller om det är ett slags kollektivt arv. Kanske är det båda.

Och trots att jag kanske skulle ägnat den här dagen åt att gå igenom min packning inför Nepalresan (och för sig en trevlig sysselsättning) så kände jag att det var nödvändigt att få komma ut i den helt vanliga, odramatiska hemmanaturen. 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-10-15 23:34   Thomas Traneving
Håller med!!! Naturen är balsam för själen. Skulle inte överleva utan pauserna vi får när vi är ute och njuter av tystnad o natur!
/H
 
2011-10-16 07:38   brigas
En daglig dos natur är nog viktigare än 30min fysisk aktivitet eller 6-8 brödskivor om dan.
Bästa sättet för mej att vädra ut jobbet ur skallen är att direkt sticka ut och springa/gå/åka skidor.Det är återhämtning av bästa slag.
Även om nu svenskarna mest bor i städer är det ju bara några generationer sen de flesta av oss bodde "på landet",medelhavets folk har ju bott i städer betydligt längre,kanske det är skillnaden på vårt förhållande till natur.
Packa för Nepal går ju lika bra att göra på kvällen;vi har ju el...
 
2011-10-16 22:51   Anneli Wester
Vackert! Och jodå, det stämmer allt, svenskarnas relation till naturen har jag fått kommentarer om utomlands flera gånger, och om jag jämför själv så ja, det är väldigt speciellt. Man kan hitta liknande i andra nordiska länder men sen är det nästan bara naturfolk som man kan hitta något liknande hos.
 
2011-10-20 23:31   fowwe
Tack för härliga kommentarer från er naturälskare! Det ska bli intressant att träffa folket i Nepal och se hur man ser på naturen i bergstrakterna. Förhoppningsvis kan bärarna och guden prata engelska så att vi kan ha lite gemenskap med dem.
 
2011-10-21 10:34   OBD
Jag kan bara instämma i vad du skriver och de kommentarer du redan fått. När vi (min fru och jag) talar om att gå ut och äta då menar vi inte att gå ut på restaurang utan att verkligen gå ut, d.v.s. ut i naturen. Det händer rätt som det är att vi packar luchen i en ryggsäck och går ut och äter. Själv går jag ofta ut enbart för att vara ute, d.v.s. syftet är inte att äta, träna eller ens att titta på fåglar. Jag bara går ut, så får det bli som det blir. Naturen är viktig. Min fru sade för flera år sedan att om hon på ålderns höst blir sängbunden vill hon ligga så hon kan se ut genom ett fönster och utanför fönstret ska det vara ett träd.
Njut av din resa till Nepal! Gemenskap kan man faktiskt ha även om språkkunskaperna är bristfälliga. Nu tror jag nog att bärarna och även guiden kan en hel del engelska. (jag förmodar att du menar guiden när du skrev guden. Menar du guden så är det inga språkproblem allls)
 
Svar 2011-10-21 22:48   fowwe
Bertil, det var en underbar användning av uttrycket "gå ut och äta". Den ska jag ta till mig. Vad gäller ålderns höst så är det inte utan att man är lite orolig över att i framtiden bli instängd i en varm sal. Att ha ett öppet fönster och ett träd som susar intill låter bättre, som ett minimiönskemål.
Och det där med "guden" blev ju riktigt roligt. Utan att det var meningen.Det var ju tänkt att det skulle stå "guiden". Denna gång.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg