För mig är stora äventyr exempelvis sådant som Nepal, som jag ännu aldrig besökt men är på väg till. Eller Island, som jag besökt en gång. Eller svenska fjällvärlden, som jag besökt ganska många gånger. Sådana äventyr blir det ganska sällan. Arbete och annat förhindrar det.

De stora äventyren är - åtminstone för mig - inte det viktigaste med friluftslivet. Naturen behövs oftare än så, närmare än så. Om jag enbart några få gånger per år skulle ägna mig åt det spektakulära skulle jag svälta ihjäl invärtes. Tror jag.

Under de senaste veckorna har jag hunnit fundera på just detta. De flesta höstar har jag väldigt mycket arbete, och så har det varit denna höst också. Min viljestyrka måste rusa fram med alldeles för hög hastighet och resten av mig hänger inte med. Då måste jag ut i naturen. Vara för mig själv eller vara med goda vänner. I naturen finns den miljö där jag har lättast att söka vila och själsfrid.

Foto: Ibland letar jag efter det stora, det märkliga eller det sällsynta. Och missar det vackra i det enkla. Som en kvist belyst av höstsol.

Idag var en sådan dag. Egentligen ligger högar av ogjorda saker hemma i min lägenhet, men livet får nu inte tillåtas bestå enbart av plikter. Och för tredje eller fjärde lördagen i rad var det sommarväder här i sydvästra Skåne. Jag ger mig ut i de flesta väderlekar, men har sannerligen inget emot höstsol. Det är bland det finaste väder som finns och gör verkligen gott. Idag kunde jag kränga av mig skjortan och gå bar en lång stund.

Ibland får jag intrycket att denna uppskattning av - jag skulle rentav vilja säga kärlek till - naturen är ett särskilt svenskt folkdrag. Visst finns det många länder där naturen spelar en stor roll, men det handlar ofta om något annat: att naturen mer är en arena. En plats för olika slags sporter och prestationer.

Men just i Norden kan man finna en slags samhörighet med naturen som verkar ovanlig. En bekant till mig påpekade att kontaktannonser väldigt ofta innehåller anspelningar på naturen. Den sökande är naturvän, promenerar gärna i naturen, låter sig kanske till och med fotograferas med natur omkring sig och så vidare.

Om nu detta vore sant tycker jag att jag borde möta de där människorna på mina strövtåg. Men jag måste säga att det i allmänhet är glest mellan besökarna i exempelvis en genomsnittlig skånsk skog. Och extra glest på vinterhalvåret. Men i någon mån kan jag bekräfta naturintresset i min bekantskapskrets (som nog vad naturintresse beträffar är ganska genomsnittlig). När min Sarekbok kommit på tal visar det sig nämligen att många har gjort någon fjällresa eller vandring i de svenska fjällen. Betydligt fler än jag visste om!

Hur som helst är det intressant att så många människor uttrycker samhörighet med naturen, vare sig de ger sig ut regelbundet eller inte. För mig är det i varje fall något nödvändigt, men jag vet inte om det är ett individuellt drag eller om det är ett slags kollektivt arv. Kanske är det båda.

Och trots att jag kanske skulle ägnat den här dagen åt att gå igenom min packning inför Nepalresan (och för sig en trevlig sysselsättning) så kände jag att det var nödvändigt att få komma ut i den helt vanliga, odramatiska hemmanaturen.