Logga in
Aktuellt: Med Låktatjåkko som bas Del II
Tassemarkerna
Ahkka + Strykarräven
Solgass, klisterbrist och en liten liten olycka...
Det svider lite under näsan. En titt i spegeln avslöjar den inverterade panda-looken: vitt runt ögonen och rött runtom. Jag (Anders) slår lite mer årgångsrom i glaset, och försöker sammanfatta den senaste veckans upplevelser. En kaka till den som läser hela inlägget.
23/4: lördag, påskafton
Vi hade en lång dag framför oss. Vaknade halv sex efter en natts rätt så dålig sömn på Annexet i Storuman. Åt filfrukost och rullade sen bilen ned till tågstationen, där vi tog bussen mot Ammarnäs… via Lycksele… (nog för att avstånden kan tyckas långa här i glesbygd’n, men 1,5 timmar ren omväg?) Bussresan bjöd på ett närmast epilepsiframkallande solflimmer, huvudvärk och försvarliga mängder godis. Vi drack kaffe i ett ännu sömndrucket (läs: Tjernobyl-öde) Lycksele.
Sömnigt på bussen mellan Storuman och Ammarnäs.
Vi köpte fika på Konsum i Lycksele, där bussen tog ett stopp på vägen mot Ammarnäs.
Strax efter lunchtid var vi framme i Ammarnäs. Där rådde ett förväntansfullt vimmel (ja, med Ammarnäs-mått mätt) inför påskhelgen, och vi åt en frugal måltid på bröd, korv och vatten i den tinade grässlänten, med ryggarna mot Icabutikens kundvagnsgarage.
Ulrikas bestående intryck från sin enda tidigare Ammarnäs-visit (under sent nittital) var en gubbe med en kelpie, och ett annonsblad på Icabutiken som utlovade helt bedårande kelpievalpar.
Under fikat kom även denna gång en trind kelpietik släntrande, sådär helt apropå ingenting - utom kanske våra salamimackor. När vi gett henne nobben, fick hon span på en lämmel (det sprang regelbundet lämlar i vägkanten) som hon med stor iver ställde. Tiken och lämmeln skällde ungefär lika ilsket på varandra (ja, det var långt från Plupp-lämmelns Eske-teske-tää…), och under några minuter var det tydligt att åtminstone denna kelpie inte var någon vidare natural born killer. Men, när lämmeln försökte smita iväg längs vägen, fick tiken in ett tjuvnyp och förpassade gnagaren till sin skapare (utan att passera Gå). Ägaren kom småningom lufsande och fångade in tiken, och byskådespelet var över.
Kelpie vs Lämmel.
Färden började, föga förtjusande, med en kilometerlång vandring upp till Kungsledens startpunkt. Den mesta sträckan gick på en grus(läs: ler-)väg, i hela sin längd kantad av hundratals bilar, bilar, och bilar. Pulkan var tung, och skidorna skavde mot underarmarna där de låg fastsurrade ovanpå.
Det känns på nåt vis helt fel att det var vi, till fots och med pulka, som ideligen fick kliva åt sidan för alla passerande storväxta småpojkar på skoter, för att undvika upprepade lerduschar längs den tjälskadade vägen.
Efter väldigt mycket av denna ”Dagens Aktivitet” kunde vi sätta ned pulkan och börja dra. Fortfarande utan skidor såklart. Snön var sörjig, solen stekte, och stigningen upp genom skogen från Ammarnäs var tämligen brant. Man avverkar nästan fyrahundra höjdmeter under de sex-sju kilometrarna upp mot Aigertstugan, och vi delade sträckan i jämna hundringar, ständigt avbrutna av mötande skotrar (vi uppskattade dem till dryga hundratalet, det var fanimej ingen hejd!). Ömsom småskrattade vi åt spektaklet (oss själva alltså, mest), ömsom svor vi åt lervällingen, de nedsvettade kläderna, och solkrämen som rann ned i ögonen. I en kurva mötte vi farbror Blå som stannat för att kontrollera nykterheten längs leden. De önskade oss en Underbar vecka, med något nästan lyriskt i rösten.
Skidor och tröjor åkte på strax innan trädgränsen och vi åkte de sista, något flackare kilometrarna på kalfjället med svetten lackande i den lite bistra kvällsbrisen. Vi gjorde oss verkligen förtjänta av den choklad vi åt (och det var en hel del…). Längs vägen passerade vi ett minnesmonument som krävde en del googlande i efterhand för att bringa klarhet (skoterolycka). Om björken eller det bastanta betongmonumentet utgör den största faran för framtida skoteråkare låter vi vara osagt.
När det kom inom synhåll tog vi direkt sikte på tusenmeterspasset nedanför Uhtsa-Ajgart, och bestämde oss för att lägga nattlägret vid det glesa björkbältets bortersta hörn. Aigertstugan såg liten och grå ut på andra sidan sjön, utan tända lampor eller andra tecken på liv.
När skogen tog slut sjönk faktiskt mitt (Anders) humör undan för undan, och när det kom till att resa tält och laga mat och byta kläder och knyta i absidgolv och smälta arton liter snö till vatten och och och, så kändes det mesta rätt onödigt egentligen. Dagen hade varit så fantastiskt vacker, och samtidigt bjudit på så mycket frustration, att mat och sömn var allt jag tänkte på.
Tältplats påskaftonskvällen.
Så vi åt och somnade.
Någon timme senare vaknade vi, rätt risiga, och tog oss motvilligt tid för kvällsbestyren, som efterhand blev rätt trevliga. Så trevliga att vi småningom somnade först efter elva, alldeles för sent för den planerade tidiga morgonen.
24/4: söndag, påskdagen
Vi vaknade efter sju, lika risiga som kvällen innan. Solen värmde redan tältet, och Ulrika som var något piggare satte igång morgonbestyren (solen hade gett Anders en rejäl baksmälla). Det blåste en del, och vi tog god tid på oss med allt pick och pack. Alla pinaler på vintertur kräver liksom lite egen tid, för att hitta rätt plats i pulkan/tältet/tillvaron.
Den biologiska enfalden var riklig: Åt alla håll sprang lämlar över snötäcket, för orädda (eller bara korkade? Jan Guillou har annars utmålat björnen som det i särklass mest suicidala djuret i den svenska faunan, eftersom de undantagslöst ger sig på män med laddade kulvapen, till skillnad från älgen, som ger sig på bilar…) för att söka ly. Ripor knarrade och renar betade på barfläckarna. Det var ett rent ojävligt liv. En lämmel med sällsynt mycket attitydproblem blev så närgången att Ulrika kastade en snöboll efter den, som tyvärr träffade så olyckligt att kräket blev förlamat och Ulrika fick ta den av daga meddelst lättviktsspaden med utfällbart skaft (enda gången på turen som den spaden behövdes).
Ulrika: "Det kom blod ur Marcus…"
Medan resterande lämlar satte sig i säkerhet, eller omgrupperade, passade vi på att riva lägret. Vi släntrade vidare mot passet, båda med tilltagande huvudvärk av såväl gårdagens som dagens stekande sol. Stighudar på, kläderna av, och ett metodiskt betande av de tvåhektos chokladkakorna. Renar vid horisonten och mer solkräm. Det hela var egentligen rätt fantastiskt.
De drygt trehundra höjdmetrarna upp genom passet kändes rätt OK, och vi belönades med utsikten över Guvertfjällens bokstavligen bländande vita vidder, de skarpkantade ryggarna på ömse sidor Tjulträskdalen, och solljuset silat genom tunna molnslöjor. Vi flöt fram i ett behagligt, bekymmersfritt tillstånd (för om det blåser upp ikväll, eller imorgon, eller senare; vad kan vi göra åt det nu?) Jag tror den påskdagen är en av de vackraste vinterfjälldagar jag upplevt.
Stighudar på, stighudar av...
Vi åt lunch på solsidan av Juovvatjåkka vindskydd (f ö samma plats där Anders lärde sina första riktiga vinterfjällsläxor i ett betydligt bistrare läge under tidig februari -04). Allt fick ta sin tid. Extra ransoner av både kaffe och choklad, och snus, och huvudvärkstabletter. Gårdagens tortellini smakade oväntat bra, och gick faktiskt att lirka ut ur termosen (vi fick lite idéer från den här tråden i utsidans forum). Efter knappa två timmars rast skidade vi vidare, alltjämt i solsken, och eftersom vinden mojnat krävdes en rätt nedcabbad klädsel. Utförslöpan mot Vuomadalen medgav faktiskt några svajiga telissvängar för Anders, eftersom Ulrika insisterade på att dra pulkan med sina älskade stighudar. Det allt slaskigare föret gjorde Vuomatjåkka vindskydd till ett lockande nattläger.
Telissvängar!
Vi upprepade gårdagskvällens framgångssaga med mer sol, kaffe, snusfylla (ja, Anders iaf), några koppar fruktsoppa, och strumptorkande. När kvällssolen började skymmas av en växande molnbank, bensinköket väst färdigt och vi fått bort den värsta svetten och solkrämen ur ögonen, började tillvaron kännas precis så enkel som man så ofta annars önskar. Verklighetsflykten – till en annan verklighet – var fullbordad. Efter lite kycklinggryta somnade vi till brasans stilla sprakande (obs det fanns extremt gott om ved, vi eldade inte upp den sista nödveden...)
25/4: måndag, annandag påsk
Eftersom vindskyddets hårda britsar bjöd på en rätt orolig natt, tog vi långfrukost och morgonbrasa för att kompensera den korta sömnen. Därefter drog Ulrika, återigen med sina favoritstighudar, pulkan i den mjuka uppförsbacken. De trehundra höjdmetrarna ned mot Servejåkken bjöd på en del rätt skakig åkning, med ömsom hård skare, ömsom genomslag. Djurlivet var lika rikt som dagen innan: stora renflockar i riktigt hötorgskonst-motljus, kluckande ripkarlar, och lämlar en masse.
När vi korsat Servejåkken (grytan vid vattenfallet nedanför bron är magnifik!) möttes vi inte alls som väntat av en ändlös skoterkortege, utan av tystnad, stiltje och stekande sol. Svetten lackade och blötsnön åt sig in i pjäxorna, och det kändes riktigt hemtrevligt att mötas av hundskall vid Servestugan. Ulrika och stugvärden Sigvard hade gått stugvärdskursen tillsammans 2001, och det kändes lite rumphugget när vi efter klistring av skidorna och en snabb lunch gav oss iväg igen. Ett allt mer hotande regn var dock skäl nog att sno sig på nere i dalen, och vi slog upp tältet på en bar fläck i höjd med Stajnna redan vid tvåtiden.
(Tidningspappershögen går att förklara: 2007 års nr av Fjällsäker fick agera tork till Ulrikas blöta turpjäxor.)
Regnet dröjde dock, och vi lade oss att småsova i solen på våra liggunderlag sedan korsorden blivit för svåra. När dropparna väl började falla (ty trägen vinner) snabbevakuerade vi till tältet, där vi läste böcker, löste korsord och sov bort ytterligare några timmar (det är otroligt så dåsig man blir av en heldags solgass). Vi gjorde en kort men effektiv insats vid elvasnåret för att åtminstone ha borstat tänderna även detta dygn. Därefter sov vi gott, ända tills…
26/4: tisdag
Kvart över fem vaknade Ulrika turligt nog av den vilt fladdrande tältduken - tältväggen låg redan pressad över mitt (Anders) sovande ansikte. Under natten hade vinden vänt nittio grader och slitit upp några tältpinnar ur den tjälade jorden. Efter något tumult hade vi vänt tältet efter vindriktningen igen, och vi kom undan med blotta förskräckelsen och några böjda tältstänger som minnen.
Efter en snabb frukost segade vi oss med bakhala skidor i isföret upp mot tröskeln till Tärnasjöns dalgång. Nedfarten var ganska guppig i skoterspåren, men efter en bit hittade vi en genväg längs ett rävspår ned genom skogen.
Tärnasjöstugan dök upp ganska snart sedan vi kommit ned på sjöisen, där det drog en snål sydvästlig motvind. Stugvärden hade ingen vidare koll på väderleksrapporten, men efter en stärkande andra frukost var moralen återigen så pass hög att vi vågade oss ut igen. Sjöåkning i motvind kan ju vara sådär roligt, och längs Tärnasjön kan det blåsa rejält.
Till skillnad från Ulrika ogillar jag stighudar så till den grad att jag inte ens äger några (det hindrar mig dock inte från att snylta på andras vid behov). Jag tömde det sista av klistertuben (anno dazumal) över skidorna, eftersom resten av resan mest troligt skulle kunna köras på hudar, like it or not.
Vinden visade sig dock vara hyfsat lugn, och när vi kommit förbi de första två kilometrarna som hade mycket dubbelis, blev åkningen ganska rapp. (Ulrika bet ihop, försökte tänka på något annat än dubbelisen, nynnade envist på sin favorit-katastrof-sång ”Lilla snigel, akta dig...”, och tog rygg på Anders. Efter några kilometer blev isen finare, vi närmade oss stranden, och såg skotrar/pimplare på isen. Phu.)
Sju kilometer med pulka avverkades på en timme, och väl i höjd med Tärnasjöarkipelagen stannade vi t o m för att småprata med några rödingpimplare som blivit utan fisk i blåsten. Det märktes att skotrarna respektfullt höll sig längs sjökanterna.
Vid tillfällig mobiltäckning vis södra Tärnasjön skickades och mottogs diverse sms med väderleksrapporter.
Efter att ha korsat några blöta partier med stöpis, hittade vi (dvs Ulrika) rätt snabbt en gles skogsdunge där tältet fick både plats och lä. Annars består slätterna nedanför Skijrantjåkka mest av myrmark med steniga kullar runt om, ganska trist både sommar och vinter. Anders vallade av klistret från skidorna mot en björk, och påminde Ulrika om att inte ställa sig mot nåt av träden nära tältet (innan vi lämnade platsen var vi förstås båda nedsmetade med klister från björkhelvetet, vad lär vi oss av detta?). Sen kom regnet, och vi somnade efter en lättare middag och lite korsord i pannlampans sken.
"Du skall icke smeta klistervalla på fjällbjörkar."
27/4: onsdag
Eftersom vi ägnat så mycket av föregående kväll/natt åt att lyssna på det ständigt skiftande vädret och nästan lösa ut ett fyrstjärnigt korsord, kändes det rätt onödigt att hasta upp tidigt. Vi vaknade av regn och vind och vi somnade om till regn och vind. Alarmklockan ställdes om från 5:30 till 6:00 till 7:30, och när vinden tog med sig fler och fler byar av både regn och snö, stängde vi helt sonika av alarmet. Nångång mellan tio och elva tog vi oss ändå upp, utsövda och med rejäl tälthuvudvärk. Diklofenaktabletterna gjorde ingen som helst nytta. Inga personrekord noterades vare sig för frukostbestyren, tältrivningen, konversationsförmågan eller skidåkningen i det korta, slaskiga och sönderkörda motet upp till Syterstugan, och klockan var efter tolv när vi våtskodda kunde ställa upp skidorna mot stugväggen. Ingen sa nåt, blykepsarna satt långt nedkörda i pannan.
Utsikt från Syterstugans veranda.
Tre timmar lunch (på couscous, potatismos, thaikryddmix och torkad italiensk salami), en kattvätt, några baljor kaffe och ett helrör singoalla senare hade vi åter börjat prata med varandra, och blykepsarna hade bytts mot träditon. Vädret var dock oförändrat ostadigt med drivande moln, byig vind från diverse håll och korta snöil, och stugvärdsveteranen Morgan hade dagen till ära missat väderleksrapporten. Tack och lov var vi helt överens om att under dessa omständigheter, och kanske också för att vi redan fått så många fina dagar (suget efter fler minskar ju då, tvärtom mot tequilashots faktiskt), hoppa den planerade platåvandringen mot Stabre vindskydd och istället korta turen med en natt. På så vis skulle vi även kunna sova i Syterskalets vindskydd, och slippa lotteriet med att få fast tältet i sockersnön i den ständigt skiftande vinden.
Syterskalets vindskydd är det enda stället där jag (Anders) blivit riktigt inblåst, sådär så man inte kan stå upp. Den gången blåste västan över Sjul-Olsaxeln så att man högg ned högerstaven på vänster sida om skidorna…
Denna dag var vindstyrkan mer rimlig, även om vindriktningen var väldigt labil. Leden går käpprakt de tvåhundrafemtio höjdmetrarna uppför Sjul-Olsaxeln, och upprymda över att ha återfått lite av vår mänsklighet efter lunchrasten gick det ändå relativt lätt för oss. Väl uppe förundrades vi lika mycket över vyn mot Syterskalet som över att vi var helt ensamma på en så vacker plats, och efter några reklambilder tjavade vi oss nedåt mot dalmynningen. En ensam skoter passerade med de orange pinnarna efter nån inplockad sjöled, och vi spekulerade i om det kunde vara Tärnasjöleden, med all den dubbelis som varit (det visade sig senare att det var det inte).
250 meter, raka spåret, upp från Syterstugan upp till Sjul-Olsaxeln.
På mindre än två timmar var vi framme vid vindskyddet. Vinden hade bara tilltagit i styrka, och vridit till rakt västlig. Syterskalets vindskydd är väldigt dragit, och trots att vi torrkörde bensinköket och drack nästan två liter te ville värmen inte infinna sig. Den tyska torrmaten (som man köper i STF-stugorna) var en rejäl besvikelse både för gommen och magen, och istället tröståt vi vad vi hittade i packningen innan vi somnade. Vi försäkerhetsskull-vaknade vid halv tolv för att tända lite ljus i mörkret och borsta tänderna, och somnade sedan om allt medan vinden monotont slog en snöspade mot väggen utanför.
Kvällsutsikt från Syterskalets vindskydd (renvaktarstugan till höger i bild).
28/4: torsdag
Anders vaknade (för) tidigt av sin onda vänsteraxel (den jävlades rätt duktigt under hela turen). Vinden hade mojnat, och vi kunde dricka vår kåsa morgonchoklad utomhus på vindskyddets läsida, och inbillade oss att solen värmt väggen åtminstone något lite trots det tjocka molntäcket.
Vädret såg fortfarande rätt lynnigt ut, och det kändes helt rätt att inte lämna tält och packning och dagtura mot Stabre. Istället hasade vi på stighudar vidare mot Viterskalsstugan. På plan mark kunde vi hålla ca 4 km/h som bäst på hudarna, vilket känns väldigt, väldigt långsamt om man fått smak på glidaråkning med vallade skidor. Vi gjorde vårt bästa får att glömma detta och istället njuta av att tiden gick långsamt; Syterskalet är trots allt en fantastiskt vacker plats!
Viterskalsstugan var stor, ombonad, välskött, och helt tom. Vi bredde ut oss så gott det gick, läste gamla tidningar och åt knäckebröd med torkad salami. Couscousröran blev bättre denna gång, just dessa gryn krävde tydligen mer tålamod vid kokningen än de vi haft tidigare. Några skotrar passerade, ett par barnfamiljer åt våfflor i serveringen bredvid, och fastighetsskötaren kom förbi för att reparera nån slags antenn, vilket fick stugvärden att fiska fram en låda med renklämmor som stått gömd under snön (note to self: ta med lavinsond nästa gång!). Vi dividerade en stund om var tältet skulle ligga för natten, och löste sen korsord vid solväggen tills molnen blev för täta.
Vi mötte Yetin.
Ungefär nu började allt gå rätt långsamt. Leden gick i långa, raka spår på stora, vidöppna ytor medan Sytertopparna försvann bakom oss, och ylandet av skotrar (några tränade stegrings-körning uppför Syterbäckens slänter) sög oss sakta men obönhörligen tillbaka till den vanliga verkligheten igen. Vi spekulerade i om det verkligen är ekonomiskt klokt att ha en så skotercentrerad turismnäring som den är i västerbottensfjällen. Skoterfolket är ju i stort självförsörjande på husrum (de kan alltid nå en stuga på någon timme oavsett väder, och är det soligt föredrar alla en solgrop), mat och vatten, dvs allt det som STF kan erbjuda i fjällen. I jämförelse med jämtlandsfjällen (dit vi först tänkt oss), som ju ärligt talat både är färre, mindre, plattare och har sämre snöläge, borde ju området vi nu färdats i dra skidturister som inget annat!
Under hela vår tur hade vi mött tre skidåkare, undantaget de två dagturande familjer som nu smörjde kråset i våffelstugan. Till en viss del underlättar ju skoterturismen även för skidåkarna (det är för få som är hardcore nog att spåra till fots i ur och skur, detta måste även inbitna skidpuritaner erkänna), men samtidigt förlorar onekligen åkningen en del av sin meditativa charm när luftrummet upptas av blårök, landskapet av sönderkörda slaskvalkar efter all gasa-bromsakörning, och ljudmiljön av ett evigt knattrande-ylande-vrålande. Vad vore egentligen mest gynnsamt för den lokala turismnäringen? (Ulrikas kommentar: Jag tror att skoterturismen gynnar den lokala turismnäringen i byn, om kanske inte i lika hög utsträckning STF-stugorna på fjället...)
Efter bron där skoterleden mot Klippen viker av, och efter att ha stretat uppför en längre backe, tog vi av stighudarna och förberedde en lång, lugn nedfärd mot nåt av fikaskydden öster om liftsystemet, där vi förespeglade oss att tillbringa natten. Vi hann dock bara glida något hundratal meter innan vi såg nästa uppförsbacke. Sura miner (Anders, mest) och stighudar på. Sådär fortsatte det sedan, upp och ned och upp igen, som en parodi på när man helst vill att en resa ska vara över.
Anders: (någonstans mellan Dover och Calais): Helvete vad jag är less, ska vi inte skita i det här och istället åka ned till Hemavan? Man kan sova på den sunkiga FBU-gården. Jag bjuder, vi ser det som skatteåterbäring.
Ulrika: Jo, jag har tänkt på det ända sen Viterskalet, men ville inte fråga eftersom du brukar vilja sova ute. Ingår en kall öl i återbäringen? :)
Stärkta av detta gemensamma beslut skavde vi vidare i eftermiddagssolen och –slasket. Orientering blir lätt snudd på omöjlig ju mer man nystar in sig i civilisationen, och liftsystemet bjöd på mycken förvirring innan vi hittade rätt slingor och, dyblöta av svett och slask, stod nedanför den sanslöst fula Kung Karls Spira-inspirerade bronskupolen vid Centrumliften (Anders minns denna som otroligt häftig för en nioåring omkring 1990). Färden hade nått sitt något förtida, men ändå rätt angenäma, slut.
Även om skidturen var slut, hade kvällen bara börjat. Efter att ha installerat oss på den sunkiga FBU-gården, duschat, bytt om till de-minst-svettiga-kläderna och flanerat i Hemavan, (och förundrats över hur mycket fläsk och cola, alltså bara fläsk och cola, man kan köpa för norska oljepengar) tog vi en ovanligt gedigen krogrunda (för en torsdag):
- öl och skrovmål på Sibylla (där personalen hade så fullt upp med att göra ingenting alls att de inte ens serverade maten)
- öl utan skrovmål på Pub Stig Inn
- och sen ett oklart antal öl på säsongarnas bartömning av Stockstugans pub. Trångt, livat, solbränt och fullt ös medvetslös för de flesta utom kanske för oss, som tog det något lugnare. Ett toabesök bjöd på följande (avlyssnade) konversation, som sammanfattar kvällen rätt bra: ”-Aah, asså, vi hade kört skoter upp med typ fem liter sprit och fyra flaskor vin, eller nej, typ nio flaskor vin.. och sen brände vi typ tietusen på bartömningen.” Allsång, Lady Gaga, 90-talshits, och så förstås kvällens signaturlåt ”Jolene” med Dolly Parton. Allt som allt en lika oförutsedd som rolig kväll!
Ridå.
Epilog: När vi stiger över hallmattan hemma i lägenheten i Östersund ett knappt dygn senare, och snabbt ögnar igenom reklam och fönsterkuvert, ger oss senaste numret av Forskning och Framsteg förklaringen till lämlarnas orädda beteende. Eller rättare sagt: det finns ingen förklaring, de bara är så. ”Fjällämmeln visar ofta en attityd och ett självförtroende som bättre passar en björn än en liten gnagare” skriver artikelförfattaren Jesper Nyström. Utöver många igenkännande leenden och en hel del matnyttig kunskap (- vem skapade t ex myten om lämmeltågen? Jo, Disney!) bjuder artikeln på flera fina bilder, och rekommenderas varmt för den som vistas i svenska fjällen. Särskilt denna sommar, för så här mycket lämmel har vi inte sett någon tidigare vårvinter. Passa er, dom har vassa tänder.
Hissa och dissa enligt Ulrika: Bäst var vädret, Keron 3 GT-slottet, Lundhagsvästen. Och att vi fick öva på att "vända tält i stormbyar". Pubrundan i Hemavan är utom tävlan, men får hederspris! Sämst var de läckande och ständigt våta Alpina-turpjäxorna (numera slängda) samt den läskiga dubbelisen på Tärnasjön. Samt den inte-menat-att-vara-så-effektiv snöbollen som träffade lämmeln...
Hissa och dissa enligt Anders: Vädret var helt sanslöst bra! Och de begagnade trehundrakronorspjäxorna som höll vätan ute. Och så korsorden (eller vi som löste dem?), och Åsa Linderborgs bok om sin pappa. Värsta bottennappet var ullunderkläderna från Lundhags (tröja som blir allt kortare i ärmarna och ett par sjukt oformliga boxers). Och så förstås att så få upptäckt Vindelfjällen (fast det var rätt skönt också...)
Sist men inte minst!
Tack Stefan för lånet av pulkan, Staffan och Jenni för lånet av spaden, Thomas för ett par stighudar, och Henke för lån av snöpinnar. Säg till om ni behöver låna nåt nån gång!
Inlagt 2011-04-30 17:31 |
Läst 2956 ggr. |
Permalink
(Logga in för att skriva en kommentar)
» Visa även betygsättningar utan kommentar
Position
Arkiv
Kategorier
Etiketter
