Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Mer om det bortglömda i Sarek

Här går sökandet efter bortglömda Hambergspår vidare, i området kring Bårdde. Detta är alltså en fortsättning på bloggartikeln den 15 mars – Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek.

Upprymd vandrade jag tillbaka mot tältet från Sähkoknuohkke. Pampiga rösen är alltid roliga att besöka men framför allt var det upptäckten av Hambergs observationsplats och de gamla instrumentresterna som gladde mig. Det kändes verkligen som en stor förmån att vara med i ett så kunnigt arbetslag. Framgången tillhörde oss alla och jag såg fram emot att dela med mig av fynden när jag kom hem.

Foto av terrängen på tillbakavägen, enkel att färdas över. Observatoriet ligger uppe på den runda knölen till höger i bild. Med högupplöst skärm går det kanske att se det som en upphöjd prick på fotot.

Med lätta steg gick jag över den jämna marken. Röset var sannolikt synligt om man kom från Bårddetjåhkkås sluttning (jag fick det bekräftat nästa dag) så med undantag av de djupa jokkravinerna så måste Hamberg och hans medhjälpare haft en relativt lättgången väg mellan sina arbetsplatser.

Foto av jokken som kommer från de små sjöarna (Tjievrajávrátja). Stigen från Pårekbyn går på den andra sidan, men det stora isfält som ligger över jokken är inte synligt härifrån utan ligger uppströms vattenfallet. Den som inte vill använda isfältet kan istället vada här.

Nederbördsmätarna på Bårdde

Meteorografen på Sähkok byggdes 1900 men Hamberg hade påbörjat sitt meteorologiska arbete med att placera ut nederbördsmätare på Bårdde året innan. Det fanns tre sådana 1899, en uppe på Bårddetjåhkkå, en nära Bårddejigŋas östra ände och en på höjden 1530 m ö.h. Den sistnämnda hade placerats på en flack platå på en utskjutande höjdrygg invid glaciären. Att försöka finna den platsen var uppgiften för nästa dag – en betydligt svårare utmaning än Sähkok. Morgondagen skulle säkert bli turens mest ansträngande. Skulle jag orka, särskilt om stället visade sig vara svårfunnet? Och skulle det finnas några rester kvar?

Nederbördsmätaren på 1530-platån. Foto: Axel Hamberg, ca 1899. För att slippa ständig tillsyn hade en sådan mätare ett stort kärl där regn och snö kunde samlas för ett helt år. Kärlet är den understa delen av konstruktionen och rymde vätska motsvarande upp till 3400 mm nederbörd. Den översta delen är ett vindskydd som framför allt ökade noggrannheten att mäta snöfall. Mätaren byggdes ihop med en träkonstruktion som stagades upp med stenar och stålvajrar.

Nästa förmiddag gjorde jag sådant som inte varit möjligt tidigare på grund av allt regn – tog god tid till morgonbestyr och tvätt, fotograferade, åt en lång frukost och lät tankarna gå i största allmänhet. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag dessa små overksamma stunder i naturen. Nu kretsade tankarna en hel del om framtiden. I dagboken skrev jag: ”Att det kommer bli förändringar är ganska klart – men vilka?” Och nu, nästan ett år efteråt, kan jag konstatera att några förändringar har det blivit. Jag slutat mitt deltidsjobb som lärare. Och den fjällroman jag arbetat med så länge har äntligen blivit utgiven.

Men så var det den där tröttheten jag känt dagen före. Den hade inte släppt utan låg fortfarande kvar som en tung filt på kroppen. Det var lite oroande. Först efter klockan 12 kom jag iväg.

Mot Bårdde

Den blockfyllda terrängen lutade uppför redan från början, men inte förrän om drygt 2 km skulle det bli mer ordentligt brant. Och till 1530-platån skulle det vara ca 4,4 km fågelvägen, enligt min gps.

Under tiden spanade jag efter rösen som kunde avslöja att Hamberg märkt ut en färdled här. Men jag hittade ingenting särskilt (inte heller på återvägen, då jag gick närmare jokken, såg jag mer än enstaka små rösningar).

Vid Bårddes fot hade någon satt upp ett tält på den ojämna marken för att få en kort ansats upp till observatoriet eller Pårtetjåhkkå. Här syntes också de första rösningarna som utmärkte den så kallade Pegelleden som jag skrev om i en artikel på Utsidan för några år sedan – Pegelleden till Pårtetjåkkå observatorium. Men just dessa rösningar såg nya ut. Jag skulle tro att de tillkommit som ett utslag av "hjälpsamhet" för att markera vägen. Problemet är att nya rösningar som sätts upp ofta hamnar vid sidan om det bästa vägvalet. De gamla står nästan alltid rätt.

Jag följde inte ”leden” särskilt länge utan vek av en aning åt höger, uppför den mycket blockrika branten precis väster om en stor, isfri gammal glaciärnisch. Det gällde att ta höjd för att undvika nischens tvärbranta stup som jag hela tiden hade vid sidan om mig. Målet – nederbördsmätarens troliga position – fanns där den gröna pricken syns på kartan.

Och när jag kommit upp i höjd med den flacka förbindelsen mot topparna i Boarektjåhkkå, vad får jag se om inte ett stort röse som avtecknar sig mot himlen (röset markerat med en blå prick på kartan ovan). Det kändes verkligen som om jag var Hamberg på spåren!

Efter en stund var jag uppe på platån och kunde blicka ut över glaciären på andra sidan. Ett allvarsamt och kompromisslöst landskap, helt i gråskala.

Jag gick fram till den rejäla rösningen, sannolikt byggd av Hamberg eller hans medarbetare. Den stod på ca 1630 meters höjd.

Platån som jag nu befann mig på var en fin plats, på något sätt kärvt inbjudande. Och en ganska lättvandrad förbindelse mellan Boarektjåhkkå och Bårddetjåhkkå. Jag greps av en känsla att befinna mig på ett av Sareks "tak", helt avskild från turiststråket på Pegelleden upp till observatoriet. Men den känslan visade sig vara bedräglig. Det dröjde nämligen inte många minuter förrän två män kom emot mig från närmaste fjälltopp. De hade gått ryggen över Boarektjåhkkå och var nu på väg till observatoriet. Vi småpratade en stund innan de försvann västerut, uppför sluttningen. Så var det med den avskildheten.

Upptäckarglädje och ovisshet

Jag var nu bara någon kilometer från mitt mål och spänningen kändes i hela kroppen. Skulle jag kunna identifiera och leta mig fram till Hambergs observationsplats? Och om detta lyckades, skulle där finnas någonting att se?

För att inte trötta ut mig i onödan fick jag lägga band på mig själv. Det viktigaste för tillfället var att få i mig lite energi. Jag hade nötter och godis och tog en stunds vilopaus efter fotograferandet av glaciären. Sedan fortsatte jag på platån för att komma rakt ovanför den plats som fanns inmatad i min gps. 

Så fick jag äntligen överblick och kunde se ner på en utskjutande, flack höjdrygg. Enligt gps:en var jag ungefär en halv kilometer från punkten där Hambergs observationsplats hade legat – kanske får man väl tillägga.

Och det såg faktiskt riktigt intressant ut. Kanten av fjällryggen avtecknade sig mot den mörkare terrängen långt där nere vid Gådokjåhkå. Två upphöjningar syntes tydligt.

Jag vred kamerans objektiv till yttersta teleläget. Upphöjningen som är markerad med en röd pil visade detaljer som verkligen såg bra ut. På detaljförstoringen nedan tycks det finnas metallrester alldeles intill en av stenhögarna. Och längst till höger ligger en stor, svart sten som skulle kunna vara densamma som syns längst till höger på det svartvita Hambergfotot.

Nu var jag osäker på hur min undersökning skulle gå vidare. Klockan var drygt fyra på eftermiddagen och jag hade inte ätit någon lunch. Dessvärre hade jag ont om vatten och landskapet omkring mig var snustorrt. Avståndet till det som såg ut som metallrester var större än jag hoppats. Höjdskillnaden var nog bortåt hundra meter och blockterrängen såg arbetsam ut. I början måste dessutom ett isfält rundas. Om jag gick ner dit skulle det inte bli mat förrän om mellan en och två timmar. Till råga på allt kände jag mig inte i bästa form.

Till slut bestämde jag mig för att fotona var tillräckligt bra för att duga som bevis. Jag tvivlade inte på att det verkligen var metallrester som jag fotograferat. Hemma vid datorn skulle jag kunna verifiera det, precis som när man analyserar foton av fåglar som man inte lyckats bestämma helt säkert i kikaren. Fast så klart hade det varit ännu bättre att ha fått med allt som fanns på marken där nere. Det tog verkligen emot att vända om.

Fler äventyrare i Bårddemassivet

Nästa programpunkt var alltså lunchen, den behövde jag verkligen. När jag kastade ett öga åt det håll där observatoriet låg fanns en förtopp som skymde utsikten, ungefär 1740 m ö.h. Ungefär halvvägs upp från platån låg ett snöfält. Det satte jag kurs mot. En liten stund senare satt jag och kokade vatten till lunchsoppa och tog foton av Hambergs platå som låg solbelyst knappt en och en halv kilometer därifrån.

Det är den nedre, ljusa terrängen det handlar om. Rakt framför mig låg den jämna platån. Till och med i kikaren gick det att urskilja metallrester, tyckte jag. Det stora röset var däremot svårt att urskilja eftersom det hade samma färg som den övriga marken (på fotot ligger det strax hitom den vänstra spetsen av det smala snöfältet).

Medan jag satt där vid lunchplatsen kom två unga män vandrande från Bårddetjåhkkå och observatoriet (inte samma personer som jag mött tidigare). De hade sitt tält nere vid Lullihatjårros fot och hade tvärat över Bårddejiegŋas tunga för att komma upp till sadelpunkten vid röset. Nu var de på återfärd, ungefär samma väg ner. De var villiga att göra en liten avstickare till Hambergs 1530-hylla och fotografera det som fanns där. Vilket sammanträffande! De var dessutom fågelintresserade och hade utmärkt kamerautrustning. Bättre assistans kunde jag inte få. Jag gav dem mina kontaktuppgifter och de lovade höra av sig efter sommaren.

Ja, detta var nästan för bra för att vara sant. Men så slog det mig att jag glömt att fråga efter deras kontaktuppgifter, jag hade bara gett dem mina egna. Men fågelskådare kan man väl ändå lita på?

Vägen tillbaka – en färd mot utmattning

Maten hade gjort mig piggare och jag funderade på om jag skulle orka gå omvägen förbi observatoriet. Men de två hade sagt att det kunde vara regn på gång från nordväst. Och så behövde jag hushålla med mina krafter, det var ju en lång, stenig väg ner till tältet. Jag bestämde mig för att gå direkt dit. Det var rätt beslut för jag var väldigt trött på nervägen. 

Jag passerade en annan rest av Hambergs verksamhet, markfästet till en s.k. snöpegel. Dessa peglar skrev jag om i min artikel om Pegelleden. Läs gärna mer om dem där.

Ett mycket stort fält med lavbevuxna stenar låg också i min väg. Det var jämnt och ojämnt på samma gång. Faktiskt en ovanligt vacker blockterräng även om det inte var någon önskedröm att vandra på när man fort ville hem till tältet.

Jag var tillbaka vid tältet strax efter klockan åtta på kvällen. Det blev en portion kvällsmat, alldeles för stor och dessutom smaklös. Underligt. Men det skulle bli värre. Nästa morgon var det precis samma sak med frukosten, jag fick den knappt i mig. Och jag var tröttare än någonsin. Så gjorde jag i ordning min packning och började gå mot Pårekbyn. Det var dags att återvända till det urbana igen.

På stigen mot Pårek träffade jag smux och hans dotter. Det var roligt att småprata om våra vandringar och för en stund glömde jag tröttheten. Och nere vid vadet vid sjöarna stod en annan utsiding – swift. Även där blev det en stunds trevligt tankeutbyte. 

Sedan var det mest elände och jag orkade bara till Dáhta-sjöarna. Nästa morgon var jag rejält magsjuk. Vad hade hänt – hade jag druckit dåligt vatten eller ätit mat som inte var bra? Eller var det bara trötthet? Jag släpade mig ner till Kvikkjokk och träffade de två "medvandrare" som jag inte hade sett på hela turen (jag berättade om dem i förra avsnittet). Hemresan med buss och tåg till Lund vill jag inte ens nämna vad den innebar i mitt tillstånd. Bara att den var förfärlig.

Forskningen fortsätter

Så klart var det väldigt roligt att dela med sig av upptäckterna när jag kommit hem. Sähkok hade varit en succé. Men så var det den där 1530-hyllan. Jag hade ju inte kommit ända ner. De andra i teamet studerade bilderna. Jovisst kunde det vara instrumentrester som fanns på dem, men var det helt säkert? Vi kunde inte hundraprocentigt enas om vad det var som jag hade fotograferat.

De två männen jag mött i fjällbranten kunde bli räddningen. Men veckorna gick och de hördes inte av. Hur hade jag kunnat glömma att fråga efter åtminstone ett mobilnummer?

Plötsligt kom ett mejl från en av dem, Per Eriksson. "Vi kan härmed bekräfta regnmätarens existens!" skrev han bland annat. Och så bifogade han foton – finfina foton av vad som låg på marken! Det var bättre än att få presenter på julafton.

På väg ner mot den flacka 1530-platån. Foto: Per Eriksson.

Nederbördsmätarens vindskydd. Foto: Per Eriksson.

Trä- och järnrester. Vandringsstaven (135 cm lång) för jämförelse. Foto: Per Eriksson.

Kameran riktad upp mot den förbindelseplatå som varit min fotoplats, ovanför isfältet till höger. Här syns samma vindskydd som innan (och det är samma som kom med på mina egna foton). Foto: Per Eriksson.

Per meddelade också en uppskattning av platsens koordinater. Med ledning av foton och Lantmäteriets karttjänst tror jag mig kunna märka ut platsen för det stenfundament där stolpen på Hambergs foto var uppställd (se fotot tidigare i artikeln). Koordinaterna är N 7451090, E 615998 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta.

Mer att upptäcka

Fjällvärlden är stor och mycket återstår att upptäcka. Vad gäller Hamberg så hade han ju placerat ut ytterligare en nederbördsmätare, på lägre nivå. Den låg ganska nära Gådokjåhkå strax efter att den kommit ut ur glaciären. Hamberg uppgav höjden till 1050 m ö.h. Där har ingen av oss ännu varit, så vi vet inte om det finns något stenfundament eller några rester kvar. Bengt har beräknat en koordinatangivelse som ledtråd om någon som läser detta vill undersöka (N 7452416, E 618015). Ta gärna kontakt med mig i så fall.

Nederbördsmätaren vid 1050 m ö.h. Foto: Axel Hamberg 1899.

Men kulturspår handlar om mycket mer än vetenskaplig verksamhet. I området runt Sähkok har människor levt i åtskilliga århundraden – sannolikt ännu längre. De har också lämnat spår efter sig, men dessa är av den sorten att de ganska snabbt suddas ut av naturen – eldstäder, kåtaplatser, stigfragment och så vidare. Vissa spår är dokumenterade, men gissningsvis bara en liten del. Att försöka upptäcka dessa spår är betydligt svårare än att leta efter metallskrot på kalfjället. Här kan vi verkligen tala om Sareks hemligheter.

Stort tack till Björn och Bengt för efterforskningar och bistånd. Stort tack också till Per Eriksson (med följeslagare) som besökte 1530-hyllan och slutgiltigt bevisade att det finns rester kvar där. Allas era insatser har varit ovärderliga.

Fotona är tagna av undertecknad om inget annat anges. Hambergs svartvita foton är hämtade från ALVIN – Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv.

Länk till en lättläst artikel för den som vill veta mer om Axel Hambergs meteorologiska arbeten i Sarek.

Ymer årgång 21 (1902) finns Hambergs egen redogörelse för nederbördsmätarnas konstruktion (fortsätter på de följande sidorna).

Postat 2022-06-07 12:37 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek

I slutet på förra bloggavsnittet höll jag på med att ställa om från vandring till röseundersökning. Röset stod uppe på kanten av Sähkoknuohkke strax söder om Pårtemassivet. Jag hade fotograferat fjällkanten redan andra dagen av Dianas och min färd, alltså den 8 augusti. Förhoppningen var att fotona hade fångat ett stort röse, något jag inte alls var säker på. Men jag hann inte titta på bilderna de följande dagarna. I så fall hade jag kunnat se detta:

Nu var det äntligen dags - röset skulle besökas. Alltsammans var väl förberett och själv var jag bara en länk i en kedja som bestod av flera personer. En av dem var Björn Andersson (Bandersson). Hela projektet började nog med ett dokument som han hade skickat till mig. Där hade han skrivit ner en del tankar om Axel Hamberg, bland annat om detta röse. Dessutom fogade han ihop ett par av Hambergs gamla, svartvita foton till ett panorama. På bilden syns röset med Pårtemassivet i bakgrunden.

Men ytterligare en person var inblandad. Bengt Noläng (Örnsätrarn). Han gjorde med ledning av teodolitdata från Hamberg och fotots bakgrund en positionering. Det skulle bli intressant att se hur väl den positionen stämde.

Basläger vid Pårekstigen

Jag anlände till det ställe där stigen korsar jokken från Tjievrejávrátja (Tjievrajågåsj). Precis intill det stora isfältet över jokken hade någon byggt ett slags vindskydd. Där satte jag upp tältet och började med matlagningen (fotot taget följande förmiddag).

Under kvällsmaten kopplade jag av från de senaste dagarnas strapatser, njöt av den vidsträckta utsikten över Pårekslätten och lät tankarna gå som de ville. Ibland tog jag upp kikaren och riktade den mot Sähkoknuohkke. Mycket riktigt, röset syntes även från min lägerplats. Enligt gps:en var det 2,47 kilometer fågelvägen dit. Men jag visste att den första biten var ganska jobbig. Både större och mindre raviner skulle korsas, så det var inte bara att gå raka vägen.

Faktum är att det tog emot en aning, jag hade gärna velat skjuta upp utflykten till nästa dag. Av någon anledning kände jag mig inte riktigt väl till mods och kunde inte förstå varför. Var jag bara trött? Eller var det något allvarligare fel på kroppen? Men eftersom jag behövde ge mig upp mot Bårddetjåhkkå nästa dag så måste jag ta röset innan kvällen.

Mer att upptäcka än ett röse

Fast nu var det inte bara röset som väntade, det fanns en annan sak som faktiskt var mycket viktigare. Även ifråga om detta hade Björn och Bengt gjort viktiga förberedelser. Björn hade skickat ett Hambergfoto i vår korrespondens tidigare.

På originalfotot står: "Meteorografen på Sähkok med äldre modell på nederbördsmätare. 1900." Meteorografen fanns i den lilla byggnaden som syns till vänster. Det var ett mycket avancerat mekaniskt mätinstrument som skulle registrera data kontinuerligt året om utan att behöva tillsyn (temperatur, luftfuktighet, vindriktning, vindhastighet och nederbörd). Nederbördsmätaren till höger var en enklare konstruktion, det skulle bara samla upp regn och snö.

Denna mätplats på Sähkok var en av de första Hamberg använde. Då fanns ännu inga så kallade forskarhyddor; exempelvis den på Bårdde byggdes år 1911 på 1830 meters höjd. Den fråga vi ställde oss var: Skulle man med ledning av bland annat fotots bakgrund kunna räkna fram en ungefärlig position i landskapet för denna plats? Därefter skulle någon kunna göra ett besök för att se om det fanns några spår efter Hambergs instrument.

Vi hade förstås redan haft kontakt med Uppsala universitet och med samer i Jåhkågasska tjiellde. Ingen kunde säga exakt var platsen hade legat eller om det fanns några rester kvar. Och nu var jag alltså bara några kilometer ifrån denna plats som tycktes ha fallit i glömska. Men Sähkoknuohkke är inte något litet området. Skulle en rejäl kvällspromenad verkligen räcka för att ge svar på frågorna?

Över all förväntan

Det var stenig berg- och dalterräng efter snöbryggan över Tjievrajågåsj. Sedan blockigt efter vadet över nästa jokk, vattendraget från Tjievrajávrre (som rinner ihop med Tjievrajågåsj ungefär vid punkt 942). Därefter blev terrängen ganska jämn. Jag passerade raden med kryssmärkta stolpar som markerar skoterleden för renskötseln. Fortfarande syntes ingenting. Så närmade jag mig den plats som jag programmerat in i gps:en. Och då fick jag på avstånd se detta:

I kikaren såg det väldigt lovande ut. Visst kunde jag skymta en samling stenar och något som liknade som metall? Med ens fick mina steg ny spänst, det här var ju riktigt spännande! Och framme vid platsen blev jag verkligen inte besviken.

Här syns två vindskydd till nederbördsmätare. Bredvid det bortre skyddet resterna av det stenfundament som kan anas runt meteorografen på Hambergs foto.

Metallfjäder som höll uppe kopparkärlet till nederbördsmätaren.

Jag gick omkring och fotograferade en stund, hittade olika föremål inkilade mellan stenarna. Av meteorografen hittade jag inga andra spår än fundamentet, troligen hade det dyrbara instrumentet forslats bort av Hamberg. Vissa trärester av huset det stått i syns dock på fotona.

Jag konstaterade vidare att nedskräpning i fjällen kan ses på väldigt olika sätt. Den första tiden är skräp inget annat än skräp, kanske i flera decennier. Men om det bara får gå ytterligare lite tid då genomgår prylarna en förvandling. De blir någonting historiskt och nästan fint. I vissa fall ett fornminne som man ska vara rädd om.

I vilket stadium befinner sig då dessa Hambergrester? Jag skulle tro att det råder delade meningar om det. Somliga skulle nog säga att de bara förfular naturen. Andra att de påminner oss om att fjällen är både natur och kulturmark. Samma fråga kan för övrigt ställas om flygplansresterna vid magnesitbrottet vid Vuojnesluobbala. De är dessutom något yngre. Kanske får saken avgöras från fall till fall. Personligen kände jag just här en stark kontakt med historien när jag "gick i Hambergs fotspår".

Koordinaterna till denna gamla arbetsplats är N 7444371, E 614345 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta. Jag konstaterade att den position som Bengt hade gett mig i förväg var imponerande nära - koordinaterna stämde på några tiotals meter!

Röset på Sähkoknuohkke

En uppgift återstod under denna promenad - det röse jag sett tidigare. Även här hade Bengt gett mig koordinater, men de behövdes egentligen inte när jag var så nära. Röset skulle ligga bara några hundra meter från meteorografens plats och jag kunde se det därifrån.

Röset synligt i vackert kvällsljus (panoramat sammanfogat av Björn av mina foton). Sjön längst till höger är en flik av Stuor Dáhtá.

Ovan: Bårdde i bakgrunden. Jämför gärna med det svartvita panoramafotot i början av texten.

Foto från öster.

Koordinaterna till röset är N 7444253, E 614670 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta (markören skymmer lite på flygfotot, men kanske går det att ana formen på det naturliga stenfundamentet som röset står på).

Några funderingar om det okända i fjällen

Hur kan det komma sig att ett så stort röse (som är lätt att upptäcka för den som har en kikare) har förblivit okänt för många fjällbesökare? Svaret är detsamma som för många av rösningarna på Präststigen: för att knappt någon har tänkt på att leta. Ännu mer gäller detta för Hambergs instrumentrester som inte syns så lätt. Ytterst beror alltsammans förstås på bristande kunskap - det man inte känner till letar man inte efter.

Vilka ytterligare hemligheter ruvar fjällvärlden på som nästan ingen har en aning om? På min lista fanns åtminstone en sak till att göra - men det var inte förrän nästa dag. Lätt skulle det antagligen inte bli, säkert mycket mer ansträngande är att leta efter meteorografen på Sähkoknuohkke. Och de överraskningar som skulle möta mig hade jag inte en aning om.

Det blir alltså en tredje och avslutande del i denna berättelse.

Tack till Björn och Bengt för efterforskningar och bistånd. De svartvita fotona är hämtade från ALVIN - Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv.

Postat 2022-03-15 20:57 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

En utflykt till Jiegŋavágge i Sarek Placerad på karta

Den 6 augusti anlände jag och min goda vän Diana till Kvikkjokk med buss. Det var sent på eftermiddagen och vår färd in i Sarek skulle inte börja förrän nästa dag. På den lilla ängen en bit nedanför fjällstationen var det ett tältläger och fullt med vandrare. Antalet fjällbesökare har nog ökat här (också) de senaste två säsongerna och det kändes som byn inte hade någon beredskap att ta emot människor i den omfattning som det blivit. Allt praktiskt tycktes hamna hos fjällstationen att försöka lösa, exempelvis tillgång till toaletter.

Diana och jag hittade en plats för våra tält inne bland träden. Sedan blev det kvällsmat i fjällstationens restaurang, något vi verkligen sett fram emot efter en segdragen resa på nattåg och buss. Under middagen gick vi igenom färdplanen. Den inbegrep även min kompis Anders och hans son Axel. De befann sig för tillfället i norra Sarek och var på väg söderut. Tanken var att vi alla fyra skulle anlända till dalgången Gaskasvágge - de skulle komma från väster och Diana och jag från söder. Sedan skulle vi gå in i den höga och smala dalpassagen mellan Skájdetjåhkkå och Unna Stuollo. Denna väg leder fram till sjön Jiegŋajávrre, längst upp i dalen Jiegŋavágge (den östra dalen med detta namn, det finns en längre västerut också). Vi hade bestämt träff vid sjön på kvällen den 9:e.

Detta var alltså den första halvan av den stolta planen. Skulle vi lyckas? Nästa dag började vi gå Kungsleden norrut i fint vandringsväder.

Vid avtaget från Kungsleden mot samevistet Boarek (Pårek) finns många skyltar. Det har blivit fler de senaste åren. Men stämmer verkligen alla avståndsangivelser? Jag ser inte övertygad ut.

Diana på stigen mot Boarek. Björkskogen var verkligen vacker här.

Uppe på Pårekmyren, med Bårddemassivet i sikte. Fortfarande åtskilliga kilometer kvar till Boarek. Sträckan från Kvikkjokk är 19-20 km, en rejäl dagsetapp eftersom det är uppför långa sträckor i skogen. Vi slog läger strax väster om samevistet, precis innan stigen lämnar björkskogen. Trädens skydd var vi glada för eftersom vinden ökade på natten och blev rejält frisk nästa förmiddag.

Mot Gådokjåhkå

Vädertjänsten hade varnat för regn under dagen och vi förberedde med att ha mitt yttertält nära till hands inför lunchpausen. Men förmiddagens vandring mot Stuor Jierta gick i uppehållsväder. Det första hindret var den ganska kraftiga jokken Gasskagårsåjågåsj som kommer uppifrån Boarektjåhkkå. Vi använde ett vadställe en god bit ovanför björkskogen, där jokken delar sig runt en liten ö. Längre upp är den klippig och strid och ännu högre upp djupnar ravinen och blir brant. 

Vid Stuor Jierttá tog vi det högre vägvalet på nordvästsidan av detta fjäll. Man kan också gå runt på dess östra och södra sidor men den vägen är längre.

Efter den jämna sluttningen kom vi upp på karg och stenig mark som var ganska behaglig att gå på. På andra sidan skymtade snart topparna från fler fjäll.

Om man går den här vägen, över passet, får man en förnämlig utsikt in mot Sareks centrala delar. I  mitten av bilden ovan syns uppgången till Jiegŋavágge och man ser faktiskt ganska långt in i dalen.

När det lutar nerför igen bör man nog undvika jokkravinerna och istället vandra på någon höjdrygg. Så gjorde inte vi utan använde delvis snöfälten över jokkarna att gå på. Men de såg faktiskt inte helt pålitliga ut överallt.

Ovan: Vy mot Gådokjåhkå. Bron över jokken befinner sig ungefär mitt i bilden men är placerad så lågt i klippravinen att den inte syns.

Vid renvaktarstugan före Gådokjåhkåbron pausade vi för lunch. Här kom det utlovade regnet, först som duggregn, sedan allt rikligare. Vi fortsatte över bron och satte kurs mot Gaskasvágge. Enligt planen skulle vi ha läger strax innan dalens början, men när regnet fortsatte blev jag tveksam till om vi skulle stå ut med att gå så långt. Framme vid jokken som kom uppifrån Jiegŋavágge bestämde vi oss för läger. Diana var alldeles genomvåt, hennes regnställ hade inte stått emot vätan. Inte ett ord av klagan dock. Istället såg vi fram emot en gemensam kvällsmat.

Det regnade i omgångar under natten. En bit från oss rann den mäktiga Gådokjåhkå och vid  ett tillfälle kom ett rejält dunder. Antagligen hade någon kulle nära jokken underminerats så att grus och sten rasade ner.

Nästa förmiddag var det uppehåll i regnet och vi gjorde oss i ordning för färd. Dagens sträcka var inte lång, bara omkring 5 kilometer.

Jiegŋavágge

Dalen Jiegŋavágge har jag besökt en gång tidigare. Då var Anders och två av hans barn med. Vi gick inte ända upp till sjön utan gjorde en dagsutflykt upp på Gådoktjåhkkå. Ett härligt äventyr med dramatiska vyer och kikarspaning efter älg nere i Rapadalen. Det var också en av de mest stenfyllda dagar någon av oss varit med om.  

Det första intrycket av Jiegŋavágge är nog att det är stenigt, kargt och dystert. För oss förstärkte dimman och de regntunga skyarna den känslan. Men efter några timmar i landskapet så vänjer man sig. Det var så förra gången också. Man lägger märke det lilla gröna som finns bland allt det steniga och börjar tycka att landskapet är både vackert och välkomnande.

Diana och jag skråade på den östra sidan av jokken. Den kommer från sjön längst in i dalen och har inget namn på kartan. Terrängen var lite ojämn men inte direkt besvärlig. Och så gäller det att gissa bästa vägval - höger eller vänster om nästa kulle, eller kanske rakt över? En ganska kraftig tvärjokk passerades utan problem. Hela tiden väntade vi på att få en skymt av sjön Jiegŋajávrre, men den var osynlig ända tills vi plötsligt var framme vid den.

Precis söder om sjön fanns några gräsplättar för tält. Annars såg vi inte många områden som dög som lägerplatser. Ändå var det vackert - en slags kärv idyll där det omgivande landskapet speglade sig i sjöns blanka vattenyta. Finare i verkligheten än vad kameran lyckades visa. På fotot ovan gäller det att titta noga för att se vad som är mark och vad som är vatten.

Vägen vi hade gått var inte svår och fungerar under de flesta omständigheter. Sedan tar den i princip slut uppe vid sjön. Den höga rutten över passet 1404 (syns på fotot ovanför Dianas röda tält) är egentligen inte att rekommendera annat än som en äventyrlighet. Detta gör att Jiegŋavágge ofta blir en återvändsdal. Och det kändes verkligen som om vi var långt borta från allting. Ändå ringde Dianas mobil vid ett tillfälle. Samtalet bröts ganska snabbt, men i alla fall. Hon pratade i telefon i ett väldigt undangömt hörn av Sarek!

Efter lunchen fick vi lust att undersöka omgivningarna och gå runt sjön. Ganska snart råkade vi in i ett förfärligt stenskravel vid den östra stranden. Det såg ut som om en stenlavin rasat utmed fjällsidan. I duggregnet hade de kantiga och vassa stenarna blivit glashala. När vi var mitt inne i blockhavet ökade regnet och vi gjorde en skyndsam reträtt tillbaka till tälten. Endast en fanatisk vän av Sarek kan älska detta landskap.

Många gånger under kvällen spanade vi upp mot 1404 för att se om Anders och Axel syntes. Passet var insvept i dimma den mesta tiden och det var blåsigt och kallt. "Om de är kloka så kommer de inte", upprepade vi ofta.

Ovan: En blick upp mot de närmaste topparna, inhöljda i dimma. Det blir inte mycket svartare och hårdare än så här. Inte ens i Sarek. 

Återfärd

Den ursprungliga, stolta planen hade alltså inte kunnat genomföras som vi tänkt från början. Diana och jag hade "fuskat" och tagit en genväg för att komma fram till sjön. Men just den detaljen var egentligen ingen stor förändring, mest att vi missat den höga passövergången. Annat var det med färden tillbaka. Den skulle vi ju gjort tillsammans med Anders och Axel - och vår djärva idé var att gå "bakvägen" upp mot Hambergs observatorium på Bårdde. Alltså gå på skrå i stenskravlet utmed glaciären ända tills det blev flackt på drygt 1600 meters höjd. Vi förstod att detta knappast var möjligt under rådande omständigheter. Molnen höll sig på tolv-, trettonhundra meter och ifråga om regn så var det mycket troligt att mer skulle komma.

Dags för avfärd. Dimman i passet bakom mig varierade. Ibland såg det ganska klart ut och man såg upp till passpunkten. En kort stund därefter kunde det vara tjockt igen.

En blick nedåt dalgången. Mycket enklare att välja bra väg när vi gick ut ur dalen än när vi gick in. Vi höll oss nära jokken utom på slutet där fåran djupnar till en ravin.

På sträckan fram till bron tilltog regnet. Vi träffade en hel del andra vandrare som också var blöta och bytte några ord med dem.

För att få variation gick vi inte passet bakom Stuor Jierttá utan runtom. Detta medförde till att börja med längre sträckor i blötmark och sedan orientering i ett kulligt landskap. Bland de där små höjderna gällde det att läsa terrängen och gissa den minst ansträngande vägen. Har man otur blir det extra mycket uppför och nerför. På fotot ovan är vi på väg och Stuor Jierttá försöker gömma sig i dimman.

Tältplats invid Stuor Jierttá. Bakom Diana, och till vänster om snöfältet, syns den sluttning vi gick uppför några dagar tidigare, på väg till bron över Gådokjåhkå.

Nästa dag behövde Diana börja återfärden mot Kvikkjokk eftersom hon skulle åka med buss dagen därpå. Vi gick alltså tillbaka till jokken norr om Boarekbyn, fast nu hamnade vi lite högre upp på sluttningen och kunde se hur djup ravinen var.

Vi vadade över jokken på samma ställe som tidigare. Sedan lagade vi lunch och satt en stund och pratade om våra upplevelser. Det kändes sorgligt att skiljas efter 5 dagar tillsammans på fjället, plus resdagen på tåg och buss. Så tog vi farväl och gick åt var sitt håll. Jag fortsatte på stigen mot Tjievrra, den väg man går för att exempelvis besöka observatoriet på Bårdde.

Omställning

Diana var snart utom synhåll och Anders och Axel hade jag ännu inte sett skymten av. Det kändes ensamt och ganska tomt. Vår fjällfärd hade heller inte blivit som vi tänkt oss. Men nu gällde det framför allt att ställa om. Först vara glad för allt det fina som varit, sedan acceptera att resten skulle bli ensamvandring. Till sist ladda upp inför en viktig uppgift som skulle utföras.

Redan andra dagen hade jag tagit något foton på den närmaste fjällryggen åt väster, Sähkoknuohkke. Jag hade tänkt titta på fotona någon kväll i tältet men regn och bristande ork hade gjort att det inte blivit av. Om jag hade gjort det hade jag redan då fått en bekräftelse på någonting som jag hoppades skulle finnas uppe vid Sähkok.

Trots att det var mer än tre kilometer bort hade kamerans teleobjektiv inga problem med att fånga den stenformation som så tydligt avtecknade sig mot himlen - ett röse! Sannolikt byggdes det av sarekforskaren Axel Hamberg och hans medhjälpare. Alla som känner mig vet att jag har svårt att motstå sådana tingestar. Naturligtvis var min plan att besöka det. Men i detta fall var jag dessutom på jakt efter någonting ännu mer intressant, något som kanske fanns i närheten. Men om detta ska jag inte berätta här, det kräver en egen redogörelse. Således väntar en fortsättning i ett kommande avsnitt.

PS. Diana kom lyckligt fram till Kvikkjokk redan samma kväll, alltså den 11 augusti. Anders och Axel hade mycket riktigt insett att passagen 1404 inte var ett lyckat val. De hade inte ens försökt ta sig i Gaskasvágge. Istället hade de gått norr och öster om Bielloriehppe, den s k Dark Side. Vi träffades sedan i Kvikkjokk när jag kom dit den 14:e.

Foton där jag syns på bild är tagna av Diana. Positioneringen gäller tältplatsen vid Jiegŋajávrre.

Postat 2022-03-03 18:06 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Färdvägen på fjället - Präststigen (3)

Den sista dagens vandring på Präststigen innehöll hänförande upptäckter men även gåtfulla omständigheter. En av gåtorna finns på vår sista etapp i anknytning till det nattläger som var kyrkvandrarnas första (om de färdades från motsatt håll, dvs när de kom från Kvikkjokk). Nattlägret ansågs av Axel Hamberg ha varit i Ruonasvágge. Även om det inte finns anledning av direkt betvivla detta så har jag inte fått alla detaljer att gå ihop.

Vår etapp från Ruonasvágge fram till början av Vállevárre (eller snarare Vallespikens sluttning). Skalan på min skiss och den gamla kartan är inte exakt densamma men stämmer någorlunda. Den bruna pilen markerar en ås bredvid Vallebäcken (behandlas senare i texten).

Lägerplatsen i Ruonasvágge

Prästen Jonas A Nensén, som vandrade mellan Kvikkjokk och Alkavare år 1841, skrev följande notis om den första dagsetappen: "Ruddnas slätt belägen söder under gråberget Ruddnas, därå första lägerstället; nedom var en bäck; ett fult, trångt och mörkt ställe, omgiven av smärre fjäll."

Det troliga är att platsen som åsyftas med "Ruddnas slätt" är Ruonasvágge som ju innehåller bra lägermark. Men beskrivningen av platsen är gåtfull. Förståelsen försvåras av att den gamla kartan har två berg som kallas Ruonas (se kartan ovan). Det ena Ruonas är detsamma som idag, det andra är det som nu kallas Såmmártjåhkkå. Det senare skulle jag mer beteckna som "gråberg" än vårt Ruonas, som är en ganska låg klippa som är mörk i sin övre del och grön i sin nedre. Men eftersom lägerplatsen skulle ligga "söder under" är det bara denna Ruonas-klippa som passar när det gäller placeringen (såvida inte Nensén skrivit fel väderstreck eller förväxlat bergens namn).

Vy ner mot Ruonasvágge, taget innan nedstigningen från norr. Dalens botten syns inte på detta foto. På andra sidan stigen den steniga sluttningen upp mot Vállevágge. Den avrundade kullen längst i bakgrunden är Vallespikens norra del som man ska hålla nästan spikrak kurs mot. Sluttningen som försvinner längst åt höger i bild är Såmmártjåhkkå. Lägg märke den klippa som skjuter ut som ett "knä" hitom och precis till höger om Vallespiken. I klippans övre del ligger 1100-metersnivån (jag har ritat ut den på min skiss).

Samma sluttning som på föregående foto, men nu mer åt väster och sedd från en punkt längre ner mot bottnen av Ruonasvágge. Här finns goda lägermöjligheter. Berget som reser sig på andra sidan är sluttningen av Såmmártjåhkkå. Är det verkligen denna dal som Nensén avsåg med "Ruddnas slätt"? Eller finns det någon annan flack mark i närheten som stämmer bättre med detaljerna i hans beskrivning? Det är svårt att se något alternativ. Fotot taget när jag gick här i juni 2013.

Nensén tyckte inte om landskapet här och använde orden "ett fult, trångt och mörkt ställe". Inte heller denna anteckning är enkel att förstå. Var det själva lägerstället som han inte gillade? Eller var det vid den bäck som fanns "nedom"? Kanske var det trånga ställe han syftade på det som nu kallas Ruonasgårsså. Alltså den djupa ravin som leder jokkens fåra ned mot Tjuoldavágge. Här är det ju verkligen trångt och mörkt. I övre delen av Ruonasvágge är det betydligt öppnare och ljusare, även om det fort hamnar i skugga när kvällen närmar sig. Texten verkar således inte helt tydlig. Men Nensén var mycket noggrann med sina anteckningar så man kan inte utgå från att han skrivit fel. Varför tycks då inte detaljerna i hans beskrivning passa med verkligheten?

Mot Vállevágge

Efter Ruonasvágge stiger landskapet upp mot Vállevágge. Detta är en lång och stenig sträcka, och man ska avverka närmare 300 höjdmeter. Det kändes krävande för både kropp och tanke att leta sig uppåt. Även om vi försökte planera en bra väg så hamnade vi ständigt i blockterräng eller tvingades tappa några meter i höjd för att strax därefter gå uppför igen.

Från den nordöstra sluttningen av berget Málmmatjåhkkå 1705 rinner en ganska vattenrik bäck. Bitvis är den ganska strid och innehåller flera små vattenfall. Det gäller att ta sig över på lämpligt ställe och sådana finns på ungefär 900 meters höjd. På väg dit passerade vi några mindre rösen.

Röse Pr22. En ovanligt formad sten som lagts som en vägvisare. I varje fall tror jag att det var medvetet gjort. Stenen var ganska väl synlig även på avstånd.

Pr23, en flat sten som lutats på ett block. Kameran är riktad mot nordväst. Berget i bakgrunden till vänster är 1138 och vi hade tidigare på dagen kommit till höger om det och sedan gått ner i Ruonasvágge.

Vi kom fram till bäcken som just där rann över berghällar och bildade små forsar. Vi hade inga stora problem med att ta oss över. Nästa dag, när vi kommit till Kvikkjokk, pratade jag med ett par killar som sa att de hade hittat ett röse vid denna bäck som de trodde markerade ett vadställe. Men Diana och jag kunde inte upptäcka någon markering. Möjligen gick vi ändå över nära det röse som de sett.

Rösen - eller inte?

På vägens fortsättning upp mot Vállevágge såg vi stenar och små stenhögar på åtskilliga ställen. Terrängen är sådan att man kan förvänta sig stenar som av naturliga orsaker ligger ovanpå större stenar. Det var ibland svårt att veta vad som var sådana naturliga placeringar och vad som gjorts av människor.

En annan iakttagelse var att de stenar och rösen som troligen var medvetet ditlagda var av enklare konstruktion än vissa av de stora rösekonstruktioner som vi hittat tidigare. Detta kan tyda på att flera rösen och stenar är ditlagda i sen tid av exempelvis fjällvandrare. För några dagar sedan talade jag med en äldre same som menade att många rösen på Präststigen är gjorda av "turister". Detta tycker jag är en rimlig förklaring. Det handlar väl då om rösen som är högst femtio eller sextio år gamla.

Utefter vår färdväg såg vi dessa stenar liggande på ett block. Är de ditlagda av människor? Och om det är så, har personen avsett att de ska markera vägen? Har konstruktionen kanske fallit ihop? Svårt att veta. Jag har inte dokumenterat just dessa som ett röse.

Det fanns ytterligare stenar och små stensamlingar som vi passerade. Om vi hade dokumenterat allihop hade vi nog inte hunnit till Kvikkjokk i tid! Kanske borde man återvända en gång till och titta mer noga på en del av dem. Det är dessutom mycket troligt att det finns rösen som vi inte upptäckte. Förra året gick jag ungefär samma väg men höll något längre ner på sluttningen. Den vägen var mer stenig och svårare att gå. Vad jag minns såg jag inga rösen utefter den färdvägen, men å andra sidan letade jag inte lika noga som vi gjorde i år.

Pr24 var en lutande stenskiva som stabiliserats med en tung sten. I bakgrunden ca hundra meter bort skymtar nästa röse, Pr 25. Vallespiken längst bort vid horisonten.

Pr25 med Pr24 (föregående röse) i bakgrunden. Dalen bakom och nedanför Pr 24 är Tjuoltadalen. Det var få rösen som gav lika ett ålderdomligt intryck som några av dem vi sett föregående dag.

Vi stötte på en del fjällripor på väg upp mot Vállevágge. I närheten av Habres flög två flockar upp, sammanlagt minst 30 fjällripor. Jag har aldrig sett så många på en gång. Denna ripa såg vi uppe vid passpunkten i Vállevágge. Den var orolig och hade säkert en eller flera ungar i närheten.

Färdvägen i Vállevágge

Vi kom upp i Vállevágges övre del något väster om den flacka dalbotten. Vi var inte särskilt långt från mittfåran, så när vi såg röset vid passpunkten gick vi dit för att titta på det. Det är ett röse som byggts på och förändrats helt nyligen så jag har inte tagit med det på min karta. De nepalesiska böneflaggorna som hängde där förra året fanns kvar i år också.

Övre delen av Vállevágge. Vallespiken till vänster. Snöfältet på västra kanten verkar kunna ligga kvar länge på sommaren. Detta foto är från juni 2013, men snöfältet låg kvar när vi passerade i augusti i år. En bit bort i jokken syns en liten grön ö. Den finns inte med på fjällkartan, men jag har ritat ut den på min kartskiss.

Nutida vandrare som går i Vállevágge går på den östra sidan, ganska nära bäckfåran, och passerar alltid passpunkten. På den västra sidan av bäcken ligger ett långt snöfält i Vállevágges övre del, så den sidan är inte särskilt populär att gå på.

Men nu till det verkligt spännande. Enligt den gamla kartan gick stigen inte på det sätt som vi går numera. Den gick inte nere i Vállevágges botten utan istället uppe på dess västra sida, flera hundra meter från dalbotten. Vi stod alltså inför en mycket spännande undersökning: att inspektera detta område för att se hur bra det var att gå på. Se om den gamla vägen kunde ha gått här. Och kanske med riktig tur upptäcka något röse.

Vi skulle inte bli besvikna. Undersökningen skulle ge oss två rejäla upptäckter. Men inte bara det. Den forskning som jag i efterhand gjort hemma har nämligen uppenbarat en stor egendomlighet. Och i samband med detta har jag börjat undra om inte hela Präststigen är ett enda stort mysterium.

Överraskningarna

Vi tog oss bort från passpunkten några hundra meter, vinkelrätt mot bäckfåran (dvs ungefär åt SV). Sluttningen lutade svagt uppför, vilket framgår bra av fjällkartan. Till att börja med kunde vi inte överblicka området framför oss men när vi gjorde det fick vi den första överraskningen. Den gällde terrängen på sluttningen. 

Kameran är riktad mot färdriktningen utmed Vállevágge, dvs SSO. Terrängen är som synes stenig, men underbart jämn och fin att gå på. Så här såg den ut de följande 3-4 kilometrarna, och bättre underlag kan man knappast tänka sig. Den som väljer den här vägen går troligen betydligt snabbare än den som går nere i Vállevágges botten. En annan spännande iakttagelse var all den gröna kartlav som stenarna är översållade av. På mina foton i originalstorlek tycker jag mig hitta lavar som kan vara 500-1000 år gamla.

Jag hade inte hunnit hämta mig från överraskningen att marken var så vandrarvänlig förrän vi fick nästa. För mig var det snarast en chock. När vi vände oss bakåt fick vi nämligen se ett röse. Det stod flera hundra meter bort, på en kulle vid horisonten. Och vilket röse! Det var det mest kompletta vi sett sedan Ruonasvágge.

Pr27 avtecknar sig mot horisonten. På grund av tidsbrist hade vi inte tid att gå dit och dokumentera det ordentligt. Det blev bara telefoton. Positionen på kartan är uppskattad eftersom vi inte tog några GPS-koordinater framme vid stenarna.

Samma röse och samma foto, men med kraftigare förstoring. Man ser att röset är välbyggt och symmetriskt. Den som gjorde detta måste ha lagt ner en hel del arbete, både på rösets utseende och dess placering. Röset syns på långt håll om man skulle komma från Kvikkjokk-hållet. Det hade varit intressant att se hur synligt det kunde vara från andra hållet.

Dessa upptäckter kändes fullkomligt överväldigande. På några ögonblick hade det uppenbarat sig två blytunga skäl för att den gamla stigen gick häruppe och inte nere i dalbotten. Den gamla kartan tycktes ha rätt. Igen.

Fulla av tillförsikt gick vi vidare. Vad kunde visa sig härnäst? Sanningen att säga var det inte särskilt mycket. Visserligen var marken de närmaste kilometrarna underbart lättvandrad, men rösen var det dåligt med. Det enda som liknade ett röse var det som finns på följande foto.

Pr28 var en stor, ljus sten ovanpå ett stort, grått stenbock. I det här landskapet var detta avvikande, så nog är det ett röse. Den ljusa stenen är inte alls lika lavbevuxen som det stora blocket. Röset verkar inte uråldrigt utan av yngre datum. Kanske. Jag vågar inte gissa hur länge stenen kan ha legat så här.

Passage över Vallebäcken

Vi kom så småningom längre ner i Vállevágge och närmade oss gradvis själva jokken. Det var ungefär en kilometer kvar tills det var dags att vada över och leta efter ett lämpligt ställa att ta sig upp till Vállevárre.

Den slingrande åsen. Denna ås, som ligger på östra sidan, är ett bra riktmärke när man ska upp på Vállevágge, vilket jag upptäckte när jag gick här förra året. Man ska gå förbi den med ett par hundra meter. Åsen tvingar jokken att göra en liten böj åt väster, vilket syns på bra på Google men bara nätt och jämnt på fjällkartan. Jag har markerat åsens läge med en pil på min kartskiss. Fotot är från juni 2013.

Vi siktade på att vada Vallebäcken ungefär mitt emot den slingrande åsen. Men vi kom inte så långt. När vi hade mindre än en kilometer kvar blev marken blockig och lite besvärlig. Dianas kängor var i sönderfall och behövde tas av och justeras, och då kunde vi spara tid genom att vada där vi befann oss. Vadet krävde ju avtagning av kängorna.

Om marken hade blivit stenig på den västra sidan så var den inte bättre på den östra. Fram till åsen var det blockterräng. Men när vi kom förbi åsen blev det lätt att gå igen. Vi tog en kort vilopaus ett par hundra meter efter åsen. Vi undrade varifrån vi skulle börja uppstigningen till Vállevárre. Beslutet var inte svårt att fatta när vi hade börjat gå igen. Vi hade nämligen fått syn på en omisskännlig siluett som avtecknade sig högt ovanför oss. Det stod ett stort röse däruppe!

Foto på röset Pr29. Vi fick syn på det efter att vi hade gått två, trehundra meter förbi åsen.

Pr29 på nära håll. Röset ser ut att kunna vara gammalt (i synnerhet den skivformade hjärtstenen), men det var påbättrat med ståltråd och andra moderna finesser. De stöttande stenarna såg ut att ha flyttats, antagligen för att förbättra stöttningen eller för att resa röset (om det någon gång har fallit omkull). Röset är en utmärkt vägvisare och leder vandraren behändigt upp till eller ned från Vállevárre. Jag känner inte till någon bättre väg än denna. I bakgrunden syns varifrån vi kom. Åsen skymtar långt borta. Lägg märke till bäcken på västra sidan, hitom åsen (syns på fjällkartan och på min kartskiss).

Även om stenskivan var "moderniserad" fick jag intrycket av att det var ett gammalt röse. Det står i varje fall mycket lämpligt till. Man får en fin färdväg mellan Vallevágge och Vállevárre. Rösets placering stämmer också bra med vad man kan utläsa av den gamla kartan var stigen gick. Troligen är det också en lämplig plats att vada Vallebäcken, dvs i närheten av den slingrande åsen.

Inom synhåll från Pr29 fanns ytterligare ett röse. Och därefter ytterligare flera stycken. Vi hade inte möjlighet att positionera allihop utan konstaterade bara att uppe på Vállevárre finns en stig som är rikligt rösad och som bitvis också är synlig i terrängen. Rösena såg vid ett hastigt ögonkast ut att vara av blandad ålder men vi undersökte dem inte närmare. En del kan mycket väl vara uppsatta av vandrare eller möjligen renägare. När vi passerade de stora snöfälten över de två ravinerna från Vallespiken såg vi rösen som markerade lämpliga övergångar.

Kartskiss med färdvägar. Vi följde den blå prickningen från Ruonasvágge söderut, och denna övergår i grön färg före Vállevágge. Den gröna prickningen är den som nutida fjällvandrare följer. Den blå prickningen på västra sidan av Vállevágge är den som Diana och jag gick, med början strax söder om Pr27.

På kartan ovan finns ett antal frågetecken. Det är delar där jag är osäker på den gamla stigens sträckning. Jag vet t ex inte om rösena Pr26 (2 rösen nära varandra) ska anses vara gamla eller nya. Bägge rösena består bara av några stenar lagda på större block. Är de från prästfolkets tid och markerar den gamla vägen eller är de yngre och markerar den väg som alla går nuförtiden?

En annan oklarhet är var den gamla stigen korsade Vallebäcken. Här finns behov av ytterligare undersökning. Kan det finnas något röse som markerar ett vadställe?

Till sist skulle jag också gärna vilja veta om vi gick rätt spår på den västra sidan. Vi såg inga rösen söder om Pr28. Skulle vi hellre gått närmare bäcken?

Nenséns färd genom Vállevágge

I de anteckningar som prästen Nensén lämnat efter sig finns något högintressant: han beskrev sin vandring genom Vállevágge. Detta är ju nästan för bra för att vara sant! Här borde vi kunna få en direkt bekräftelse på hur den gamla stigen gick. Så här skrev han:

1. Uppför Walle 2/4 mil till skogens slut.

2. Över Walle och vid WalleTjåkk.

3. Wallewagge-, en förfärlig stenskraveldal med en 2/4 m. lång isdriva, en svår väg, den svåraste av vägen.

Vid läsningen av dessa rader häpnar man. Här har vi ett ögonvittne som berättar om en färd genom området. Men det han skriver är inte vad man kunde vänta sig. Vi tar en detalj i taget, med början bakifrån.

Nensén upplevde alltså etappen svår, ja rentav den svåraste på hela resan. Det var stenskravel, och så var det en 2/4 mil lång isdriva (dvs en dryg halvmil enligt nutida mått). Mellan åsen och passpunkten är det närmare 4 km, så detta bör ju innebära att isdrivan sträckte sig genom hela den bit av dalen han hade framför sig. Denna isdriva finns ju även idag, men den är mycket kortare och ligger högst upp och på den västra strandbrinken. Om Nenséns uppskattning stämmer var drivan säkert också bredare och låg antagligen delvis även på den östra stranden. Blockterräng och isdriva. Man kan förstå att det var besvärligt.

Men vänta nu, det låter ju som om han har gått nere i dalbotten och inte uppe på den västra kanten. Något vad över Vallebäcken nämner han inte heller - det borde han ha gjort om de tog den västra vägen. Däruppe hade han dessutom sluppit både stenskravel och isdriva. Och kanske var det just därför den västra vägen kommit till: för att undvika alla de besvärligheter som Nensén upplevde. För strax efter vadet över bäcken blir det mer och mer lättgånget.

Så slutar då denna lilla avhandling med ett egendomligt faktum. Med största sannolikhet fanns det alltså en färdväg uppe på den västra sidan, precis som Generalstabskartan visar. Våra fåtaliga rösefynd styrker också dess existens. Trots detta tycks inte Nensén och hans vägvisare ha använt sig av den! Man kan undra varför.

Visserligen var ju inte den gamla kartan utgiven vid den tiden, men stigen borde ju ändå vara känd eftersom prästerna säkert hade både vägvisare och klövjerenar. Hade man glömt bort den? Eller var det bara så att isdrivan just det året var ovanligt stor och besvärlig, och att man - liksom nuförtiden - tyckte att den östra stranden ofta var en acceptabel väg? För numera möter vi vandrare inte några stora svårigheter där.

Det sista(?) mysteriet

Jag hade tänkt avsluta mina forskningar med detta avsnitt, men jag konstaterar att några frågor ännu sprider gåtfullhet omkring sig. Jag har inte kunnat göra någon datering av rösena med hjälp av en botaniker, men det hoppas jag kunna komma vidare med så småningom. Vidare misstänker jag att det finns fler rösen, sådana som jag inte hittat och kanske sådana som ligger vid sidan av den förmodade stigen. Till sist kommer jag till den verkliga stora frågan: vilka var det egentligen som rösade denna led? Var det samer eller prästfolk eller bådadera? Eller var det kanske folk redan vid silvergruvans tid för ca 300 år sedan?

Så det finns nog anledning att skriva mer om Präststigen i framtiden.

Källor

Generalstabskartan 1890, blad 12. Sulitälma.

Axel Hamberg: Alkavare lappkapell. En kulturbild. STF årsskrift 1926.

Nenséns anteckningar är hämtade ur en artikel av folklivsforskaren Phebe Fjällström: En fjällvandring till Akavare kapell sommaren 1841 - nedtecknad av kyrkoherden i Dorortea, Jonas A Nensén. Artikeln publicerades i Kring Alkavare lappkapell. Studia Laplandica 9, 1988. Stort tack till Björn Andersson som letade upp denna artikel och förmedlade den till mig.

Postat 2014-09-20 16:01 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Färdvägen på fjället - Präststigen (2)

Det var en stark upplevelse att finna de tre rösena på den gröna platån norr om sjön Vássjájávrátja. I själva verket fanns det ytterligare ett röse där, men eftersom detta var litet och stod helt nära ett av de större så har jag inte märkt ut det på kartan. Mitt spontana intryck när Diana och jag var på platsen var att de många rösena markerade lägerplats, men senare har jag hört av en same att rösen på fjället enbart markerar färdväg och inte lägerplats.

I detta avsnitt tar jag med en karta med funna rösen redan från början. Jag kommer hänvisa till denna och följande karta flera gånger. Förutom vattendrag och vissa bergstoppar har jag markerat några höjdkurvor med brun färg som gör det lättare att jämföra med den vanliga fjällkartan. Kommentarer till foton och bilder står som vanligt med kursiverad stil under respektive bild. 

Vidare mot Gárránisjågåsj

Den fortsatta färdvägen söderut gick öster om sjön, vilket framgår av den gamla kartan. Ängarna som breder ut sig såg gröna och inbjudande ut, men stora områden var sumpiga. Men de delar som ligger som mest söderut, precis innan man lämnar sjön och går upp i en grund ravin, var torra. Här fanns fina lägermöjligheter, med plats för hundra tält eller så.

Enligt den gamla kartan gick man strax öster om en liten sjö som ligger söder om Vássjájávrátja. För att komma till den följde vi en grund ravin som fortsatte med måttlig lutning uppför. Jag upplevde att detta är den naturliga fortsättningen och jag tror att det var denna väg man gick. Däremot såg vi inga rösen. På något ställe såg vi en mindre sten ligga på ett stort stenblock. Men i landskapet fanns relativt gott om sådana stenar på block som verkade ha hamnat där på naturligt sätt. Så det var troligen inte något röse vi hittade. Ett röse måste ju avvika från landskapets utseende.

Nästa röse var ett som jag kände till sedan förra årets "forskningar". Det är uppbyggt på ett stort stenblock som ligger alldeles invid Gárránisjågåsj. Detta röse blev jag uppmärksammad på förra året av JoBer här på Utsidan. Jag har därför kallat detta röse för JB01 på min karta.

Röse JB01 som fotograferades av JoBer förra året (men dessa foton är mina egna). Röset syns bra och chansen är ganska stor att man passerar nära det på väg från och till Vássjájávrátja. Detta röse är nog ganska välbekant för folk som vandrar i området. Jag har träffat flera som trott att det varit Prestemansstenen de hittat. Kanske markerar röset ett vadställe över jokken. Placeringen stämmer bra med den gamla stigen.

JB01 från en annan sida, med kameran riktad åt söder, dvs i färdriktningen om man är på väg mot Buojdes och Kvikkjokk. Berget i bakgrunden är Låptåtjåhkkå. Lavbeväxningen med grön kartlav samt den svarta laven pekar på en hög ålder.

En onödig krökning av stigen?

Om man inte har studerat den gamla kartan tycker man nog att den mest naturliga vägen när man fortsätter söderut är att hålla ungefär den höjd som röse JB01 ligger på. Detta vägval tycks också alla nutida vandrare göra, och så gjorde jag själv förra året. Därigenom får man en mycket rak väg som i stort sett följer höjdkurvorna mot sjön Bajep Buojdes. Men den gamla kartan visar något överraskande: den gamla stigen gick inte så! Efter vadet över Gárránisjågåsj böjer nämligen stigen av något mot sydväst, samtidigt som den tappar höjd.

Men kan detta vara vettigt? Förra året hade jag inte en tanke på att man kunde gå så, och när jag efter hemkomsten fick fatt i den gamla kartan blev jag förbryllad över hur stigen var ritad. Detta år ville jag komma tillbaka för att se hur det såg ut i landskapet. Nu har jag gjort det och insett det geniala i vägvalet. Jag är full av beundran över hur gamla tiders fjällfolk tog sig fram i landskapet.

Samma karta som ovan, men här är Präststigen utritad med blå prickar, så som jag tror att den gick. De gröna prickarna markerar den väg som nutida fjällvandrare tar - och det tycks vara alla som väljer den vägen! Jag har inte hört talas om någon som valt den gamla vägen, annat än om de letat efter spår av den. 

Låt oss börja med den där höjdskillnaden som man ser ut att tappa efter vadet och JB01. Den kommer man faktiskt att tappa i vilket fall, alltså om man följer den gröna prickningen ner till den avlånga bergsryggen före Bajep Buojdes (ryggen är utritad med 1000-meterskurva). Så där förlorar man inget på den gamla vägen.

Nästa sak är stigens krökning som ju ser ut som en omväg. Men genom att göra det vägvalet undviker man ganska mycket ojämnheter och kullar i terrängen och man får en mycket lättgången väg till bergsryggen som man ju ska gå öster om. Säkerligen är detta vägval ordentligt utprovat av många som gått här, och som gjort det många gånger.

Men det kanske mest avgörande skälet är att stigens sträckning är den naturliga om man kommer söderifrån och följer den så kallade Linnés väg till Tarraluoppal. Att då öka sin höjd på sluttningen som den gröna prickningen medför är bara onödigt.

Prästemansstenen

Låt oss nu backa tillbaka till Gárránisjågåsj och den där svaga böjen åt sydväst. På den gamla kartan finns det ett intressant namn här: Prestemanssten. Jag skrev en artikel (här) i bloggen om detta förra året, och påpekade att själva namnet finns i Ortnamnsregistret. I registret står det också: "En märkessten vid den väg, som Kvikkjokksprästerna reste till Alkavare".

Ser vi på den gamla kartan är det rimligt att tro att stenen är utritad vid P:t, det vill säga där vi har en delning av stigen. I så fall skulle denna sten markera det ställe där stigen delar sig. Den ena grenen är Linnés väg som går ner mot Tarraluoppal (lila prickar), och den andra är fortsättningen av Präststigen som går mot Alkavare.

Förra året var det flera personer som letade efter kandidater på denna sten, och den jag anser lyckades bäst var en kompis på Utsidan, Lars Hedegaard. Även om det inte kan vara helt bevisat att det var just Prestemansstenen som han fann, så upptäckte han att det finns en stor sten som ligger för sig själv i det område där stigdelningen bör vara. (Här skulle man gärna vilja träffa någon - same eller annan - som bär på kunskap om gamla tiders namn och platser. Jag söker efter sådana personer och har fått några tips. Men jag tar gärna emot fler tips om kunniga personer.)

En stark kandidat till Prästemansstenen - om den nu finns i verkligheten och inte bara är en hörsägen. Jag har kallat den PS01, och det är denna sten som Lars Hedegaard fann.

PS01 på nära håll. Från denna sida är det ett rejält block som man inte missar. Men de flesta fjällvandrare går högre upp på Låptåtjåhkkås sluttning och från det hållet är stenen så låg att man knappast lägger märke till den (se fotot här under). Berget som skymtar bakom till höger är just Låptåtjåhkkå.

Kameran riktad åt väster och PS01 syns alltså i förgrunden. Bergsryggen i bakgrunden är Nuortap Gárránistjåhkkå, och den lilla sjön ligger alltså mellan ryggen och PS01. Sjön är svårläst på fjällkartan, men jag har gjort den tydlig på min egen karta. Linnés väg fortsätter ner i den grunda ravinen till höger bakom sjön, medan Präststigen försvinner till höger ut ur bild.

Fortsättningen efter stenen - och ett nytt fynd

Om vi nu antar att stenen PS01 verkligen ligger på stigen så skulle fortsättningen ungefär hålla höjd och följa fjällkartans höjdkurvor i en svag båge. Detta innebär att alla fjällvandrare går något högre upp, i ett landskap som visserligen inte är svårvandrat men som innehåller en del kullar. När vi nu följde det som vi tror var den gamla stigen märkte vi att den var väldigt jämn och fin att gå på, faktiskt enklare än att gå högre upp på sluttningen.

Det skulle visa sig att vi var alldeles rätt: vi gick verkligen på den gamla stigen. Och den skulle strax ge oss en överraskning som hette duga. Rätt som det var såg vi nämligen ett röse framför oss. Och det var inte vilken stenhög som helst, nej detta röse var ett rent konstverk!

Röse Pr12. Röset är noggrant staplat och ser intakt ut. Det mest fantastiska är den "krona" av vita kvartsstenar som pryder toppen och gör röset mer synligt i terrängen.

Röset Pr12 var övervuxet på alla sidor av lavar. På mina foton tycker jag mig kunna finna flera exemplar av gröna kartlavar som är 2-3 cm i diameter, vilket skulle kunna innebära en ålder på 200 år eller mer. Jag tycker inte det är osannolikt med en så hög ålder på röset.

De vita kvartsstenarna har överraskande lite lav på sig. Men man ser att det håller på att växa lav i de undre partierna av dem. Som om det bredde ut sig från de mörka stenarna som finns under. Jag har tre möjliga förklaringar till att de vita stenarna har mindre lav än de som är under. 1) Laven växer inte lika bra på kvarts som på stenarna under. 2) De vita stenarna har lagts dit lång tid efteråt. 3) Någon har rensat de vita stenarna på lav så att de ska synas bättre.

Mot sjön Buojdes

Vi gick vidare mot den låga bergsryggen utan att finna något röse i närheten av "kronröset". Jag ville experimentera lite med olika vägval och vi kom säkert lite vid sidan av hur stigen gick. Och några rösen hittade vi inte, trots mycket spanande. Men framme vid ryggen gick vi förbi en grotta, och strax därefter låg ett röse (Pr13).

Grottan i närheten av bergsryggen var tillräckligt stor för att krypa in i. Håligheten fortsatte så långt in i berget att vi inte kunde se slutet. Tyvärr hade vi varken tid eller utrustning att undersöka grottan närmare.

En liten bit från grottan spanade vi in detta röse, Pr13.

Pr13 från andra hållet. En konstruktion som nu kändes välbekant, med en lutande, spetsig sten. Efter Pr13 följde två rösen, nummer 14 och 15 (jag har inte tagit med några foton på dem). Det fanns således åtskilliga rösen på väg ner mot Buojdes.

Detta röse, Pr16, ser ut vara ett raserat gammalt röse. Den understa, platta stenen kan en gång ha varit upprest eller lutad så att den spetsiga änden stuckit upp.

Kvällen var sen och vi längtade till en lägerplats. Vi hade också kommit in  ett område med gott om mygg. Terrängen var lättgången och det började luta ner mot sjön Buojdes. När vi var nästan ända nere vid stranden fick Dianas mobiltelefon täckning och plingade till. Jaha. Längre ut i ödemarken än så befann vi oss alltså inte.

Den norra stranden av sjön Buojdes var bitvis besvärlig att gå på. Vi gick relativt nära stranden men var tvungna att ibland ta några meters höjd för att komma runt diken och små raviner. Vi såg inga rösen här. Detta är nog inte så konstigt, ingen som går här behöver ju tveka om vart man ska (däremot hade man varit tacksam över om någon hittat ett bra "spår", särskilt om man är en flitig användare av denna väg). Efter att vi anlänt till Kvikkjokk pratade jag med ett par killar som gått högre upp på sluttningen. De sa att det var mycket besvärligt att gå där också. Utmed denna strand kan man inte tälta någonstans så vi fick gå till östra ändan av sjön där jokken rinner ut.

Ett förbryllande vägval

Dagen därefter fortsatte vi vår färd mot Kvikkjokk. Att gå över torrskodd vid östra sidan av Buojdes, där Buojdesjåhkå börjar, var inga problem. Därefter stiger sluttningen och man ska gå upp till en liten namnlös sjö som ligger SO om Buojdes. Denna sjö hade jag tänkt undersöka närmare med avseende på stigens sträckning.

På väg upp till sjön passerade vi ett väl synligt röse som jag kallat Pr18 (se kartan nedan). Röset syns tydligt när man börjar gå uppför sluttningen. Den är en bra vägvisare för att komma på rätt spår. Vattnet i bakgrunden är Buojdes. Observera att luften är disig på fotot. Det var röken från skogsbranden i mellansverige som letade sig hitupp. Men det visste vi inte då. På natten hade vi haft ett kraftigt regnoväder med åska, och jag trodde att det brann i Tjuoltadalen.

Några hundra meter längre upp passerade vi ett nytt röse, Pr19. Detta senare röse är nog ganska lätt att missa, eftersom man gärna drar sig åt väster där det går en grund ravin med den lilla bäcken från den namnlösa sjön. Det är en omväg att gå nere i ravinen men det är lätt att man påverkas av att den ligger där.

Vi kom upp till den lilla sjön ungefär mitt emellan utloppet och sjöns norra ände, som är en liten vik. Sjön ligger mycket sofistikerat med utloppet vid en kant.

Förra året valde jag att fortsätta förbi sjön på dess västra sida, eftersom den sidan var lägre och såg ut att vara det naturliga vägvalet. Det är också på den sidan som utloppet ligger (se kartan nedan). Men när jag senare studerade den gamla Generalstabskartan såg jag att stigen går på den lilla sjöns östra sida! Mycket egendomligt, för den sidan tyckte jag hade sett sämre ut. Och den vägen dessutom krokigare och längre. Men senare fick jag en del synpunkter från några utsidingar som menade att det kanske inte var så dåligt som det först kunde se ut. Kunde den gamla kartan ändå ha rätt? I år skulle jag undersöka saken ordentligt.

Stigen söder om Buojdes, så som jag tror att den gick. Efter Pr19 höll vi omedvetet lite för långt år väster och kom upp ganska nära bäckens utlopp. Lägg märke till att den gamla kartan har en kraftigt S-formad böj norr om Ruonasvágge, men jag kan inte tro annat än att den misslyckas med att göra rättvisa åt terrängen. Stigens sträckning är rakare.

Här står jag vid den lilla sjöns norra ände, dvs viken. Fotot taget åt nordväst och sjön nedanför är förstås Buojdes. Jag blickar alltså tillbaka på den väg vi kommit från Buojdes. I förgrunden en nästan osynlig svacka som är perfekt att gå i. Den hade vi inte lagt märke till på vägen upp, men den som vet att man kan gå här får en mycket enkel och effektiv väg upp till den lilla sjöns norra ände och östra strand.

Den östra stranden (fotot taget mot söder). Tittar man hastigt på stranden på avstånd (som jag gjorde förra året) lägger man bara märke till att den ser hög och opraktisk ut. Men på närhåll ser man att strandkanten precis intill vattnet är jämn och fin att gå på. I förgrunden till vänster ser man till och med antydan till stig.

Foto av östra stranden, taget mot norr. När vi hade passerat stranden hittade vi på andra sidan något som kan ha varit ett enkelt röse (Pr19). En liten sten som ligger på ett block så att stenens spets pekar åt öster. Är det ett röse eller inte? Jag vet faktiskt inte, men om det är en vägvisare så ligger det i alla händelser helt rätt för att ge en diskret anvisning om hur man kan gå.

Efter att ha återupptäckt denna östra väg förbi sjön blev jag åter fylld av respekt om hur proffsigt gamla tiders fjällmänniskor förflyttade sig. Att gå öster om den lilla sjön istället för väster om kan ju tyckas var en småsak. Förbi kommer man ju på bägge sätten. Men de som kände till den östra vägen visste säkert att den var något mindre komplicerad. Den är så självklar att gå på, man behöver inte tänka det minsta på hur man ska sätta fötterna. Troligen innebar den att man vann några minuter på väg till eller från Buojdes. Att den kanske är aningen längre spelade antagligen ingen roll.

Mot Ruonasvágge

Från den lilla sjön ner till Slihtávágge var det lättgången terräng ner mot Ruonasvágge. Prästen Nensén som gick här åt motsatt håll 1841 kommenterade vägen norrut från Ruonasvágge till Buojdes med följande ord: "Dalar uppföre och utföre (med mindre skravel, ofta slätt, stadig och behaglig väg)."  Prästens notering är en bra beskrivning. Här finns för övrigt minst två rösen.

Röse Pr21 uppe på en kulle, fotograferat från söder. Stigen går inte upp på själva kullen utan nedanför till höger. Men kullen gör röset väl synligt på flera hundra meters håll.

Pr21 på nära håll. Från detta håll ser man ingen lavbeväxning, men det fanns något på den andra sidan. Rösets stora huvudsten är ordentligt stöttad av mindre stenar på flera sidor, så det är ingen tvekan om att det är en vägvisare. 

Nästa röse (Pr1306-B) fotograferade jag förra året då jag passerade här. Tyvärr gick jag och Diana lite fel i år, så Pr1306-B har jag inga koordinater på eftersom vi kom för långt österut just där. Jag har ungefärligt uppskattat dess position på min karta. Detta gäller också vissa delar av stigen mellan Pr21 och Ruonasvágge. (Kommentar 2014-09-24: Lars Hedegaard Larsen har tacknämligt försett mig med koordinater för Pr1306-B. Jag har därför flyttat punkten något längre norrut på kartbilden ovan i artikeln jämfört med en tidigare publicerad kartbild.)

I gamla tider var det troligen vid Ruonasvágge som prästfolket hade nytt nattläger. Det är åtminstone den åsikt som Axel Hamberg m fl har haft. Jag ser ingen anledning att betvivla det. I Ruonasvágge finns fina tältmarker på gräshed. Därefter är det ca 24 km kvar till Kvikkjokk. Den etappen innehåller också intressanta och överraskande detaljer och får så småningom ett eget avsnitt i denna lilla följetong.

Postat 2014-09-08 23:16 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar