Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Färdvägen på fjället - Präststigen (3)

Den sista dagens vandring på Präststigen innehöll hänförande upptäckter men även gåtfulla omständigheter. En av gåtorna finns på vår sista etapp i anknytning till det nattläger som var kyrkvandrarnas första (om de färdades från motsatt håll, dvs när de kom från Kvikkjokk). Nattlägret ansågs av Axel Hamberg ha varit i Ruonasvágge. Även om det inte finns anledning av direkt betvivla detta så har jag inte fått alla detaljer att gå ihop.

Vår etapp från Ruonasvágge fram till början av Vállevárre (eller snarare Vallespikens sluttning). Skalan på min skiss och den gamla kartan är inte exakt densamma men stämmer någorlunda. Den bruna pilen markerar en ås bredvid Vallebäcken (behandlas senare i texten).

Lägerplatsen i Ruonasvágge

Prästen Jonas A Nensén, som vandrade mellan Kvikkjokk och Alkavare år 1841, skrev följande notis om den första dagsetappen: "Ruddnas slätt belägen söder under gråberget Ruddnas, därå första lägerstället; nedom var en bäck; ett fult, trångt och mörkt ställe, omgiven av smärre fjäll."

Det troliga är att platsen som åsyftas med "Ruddnas slätt" är Ruonasvágge som ju innehåller bra lägermark. Men beskrivningen av platsen är gåtfull. Förståelsen försvåras av att den gamla kartan har två berg som kallas Ruonas (se kartan ovan). Det ena Ruonas är detsamma som idag, det andra är det som nu kallas Såmmártjåhkkå. Det senare skulle jag mer beteckna som "gråberg" än vårt Ruonas, som är en ganska låg klippa som är mörk i sin övre del och grön i sin nedre. Men eftersom lägerplatsen skulle ligga "söder under" är det bara denna Ruonas-klippa som passar när det gäller placeringen (såvida inte Nensén skrivit fel väderstreck eller förväxlat bergens namn).

Vy ner mot Ruonasvágge, taget innan nedstigningen från norr. Dalens botten syns inte på detta foto. På andra sidan stigen den steniga sluttningen upp mot Vállevágge. Den avrundade kullen längst i bakgrunden är Vallespikens norra del som man ska hålla nästan spikrak kurs mot. Sluttningen som försvinner längst åt höger i bild är Såmmártjåhkkå. Lägg märke den klippa som skjuter ut som ett "knä" hitom och precis till höger om Vallespiken. I klippans övre del ligger 1100-metersnivån (jag har ritat ut den på min skiss).

Samma sluttning som på föregående foto, men nu mer åt väster och sedd från en punkt längre ner mot bottnen av Ruonasvágge. Här finns goda lägermöjligheter. Berget som reser sig på andra sidan är sluttningen av Såmmártjåhkkå. Är det verkligen denna dal som Nensén avsåg med "Ruddnas slätt"? Eller finns det någon annan flack mark i närheten som stämmer bättre med detaljerna i hans beskrivning? Det är svårt att se något alternativ. Fotot taget när jag gick här i juni 2013.

Nensén tyckte inte om landskapet här och använde orden "ett fult, trångt och mörkt ställe". Inte heller denna anteckning är enkel att förstå. Var det själva lägerstället som han inte gillade? Eller var det vid den bäck som fanns "nedom"? Kanske var det trånga ställe han syftade på det som nu kallas Ruonasgårsså. Alltså den djupa ravin som leder jokkens fåra ned mot Tjuoldavágge. Här är det ju verkligen trångt och mörkt. I övre delen av Ruonasvágge är det betydligt öppnare och ljusare, även om det fort hamnar i skugga när kvällen närmar sig. Texten verkar således inte helt tydlig. Men Nensén var mycket noggrann med sina anteckningar så man kan inte utgå från att han skrivit fel. Varför tycks då inte detaljerna i hans beskrivning passa med verkligheten?

Mot Vállevágge

Efter Ruonasvágge stiger landskapet upp mot Vállevágge. Detta är en lång och stenig sträcka, och man ska avverka närmare 300 höjdmeter. Det kändes krävande för både kropp och tanke att leta sig uppåt. Även om vi försökte planera en bra väg så hamnade vi ständigt i blockterräng eller tvingades tappa några meter i höjd för att strax därefter gå uppför igen.

Från den nordöstra sluttningen av berget Málmmatjåhkkå 1705 rinner en ganska vattenrik bäck. Bitvis är den ganska strid och innehåller flera små vattenfall. Det gäller att ta sig över på lämpligt ställe och sådana finns på ungefär 900 meters höjd. På väg dit passerade vi några mindre rösen.

Röse Pr22. En ovanligt formad sten som lagts som en vägvisare. I varje fall tror jag att det var medvetet gjort. Stenen var ganska väl synlig även på avstånd.

Pr23, en flat sten som lutats på ett block. Kameran är riktad mot nordväst. Berget i bakgrunden till vänster är 1138 och vi hade tidigare på dagen kommit till höger om det och sedan gått ner i Ruonasvágge.

Vi kom fram till bäcken som just där rann över berghällar och bildade små forsar. Vi hade inga stora problem med att ta oss över. Nästa dag, när vi kommit till Kvikkjokk, pratade jag med ett par killar som sa att de hade hittat ett röse vid denna bäck som de trodde markerade ett vadställe. Men Diana och jag kunde inte upptäcka någon markering. Möjligen gick vi ändå över nära det röse som de sett.

Rösen - eller inte?

På vägens fortsättning upp mot Vállevágge såg vi stenar och små stenhögar på åtskilliga ställen. Terrängen är sådan att man kan förvänta sig stenar som av naturliga orsaker ligger ovanpå större stenar. Det var ibland svårt att veta vad som var sådana naturliga placeringar och vad som gjorts av människor.

En annan iakttagelse var att de stenar och rösen som troligen var medvetet ditlagda var av enklare konstruktion än vissa av de stora rösekonstruktioner som vi hittat tidigare. Detta kan tyda på att flera rösen och stenar är ditlagda i sen tid av exempelvis fjällvandrare. För några dagar sedan talade jag med en äldre same som menade att många rösen på Präststigen är gjorda av "turister". Detta tycker jag är en rimlig förklaring. Det handlar väl då om rösen som är högst femtio eller sextio år gamla.

Utefter vår färdväg såg vi dessa stenar liggande på ett block. Är de ditlagda av människor? Och om det är så, har personen avsett att de ska markera vägen? Har konstruktionen kanske fallit ihop? Svårt att veta. Jag har inte dokumenterat just dessa som ett röse.

Det fanns ytterligare stenar och små stensamlingar som vi passerade. Om vi hade dokumenterat allihop hade vi nog inte hunnit till Kvikkjokk i tid! Kanske borde man återvända en gång till och titta mer noga på en del av dem. Det är dessutom mycket troligt att det finns rösen som vi inte upptäckte. Förra året gick jag ungefär samma väg men höll något längre ner på sluttningen. Den vägen var mer stenig och svårare att gå. Vad jag minns såg jag inga rösen utefter den färdvägen, men å andra sidan letade jag inte lika noga som vi gjorde i år.

Pr24 var en lutande stenskiva som stabiliserats med en tung sten. I bakgrunden ca hundra meter bort skymtar nästa röse, Pr 25. Vallespiken längst bort vid horisonten.

Pr25 med Pr24 (föregående röse) i bakgrunden. Dalen bakom och nedanför Pr 24 är Tjuoltadalen. Det var få rösen som gav lika ett ålderdomligt intryck som några av dem vi sett föregående dag.

Vi stötte på en del fjällripor på väg upp mot Vállevágge. I närheten av Habres flög två flockar upp, sammanlagt minst 30 fjällripor. Jag har aldrig sett så många på en gång. Denna ripa såg vi uppe vid passpunkten i Vállevágge. Den var orolig och hade säkert en eller flera ungar i närheten.

Färdvägen i Vállevágge

Vi kom upp i Vállevágges övre del något väster om den flacka dalbotten. Vi var inte särskilt långt från mittfåran, så när vi såg röset vid passpunkten gick vi dit för att titta på det. Det är ett röse som byggts på och förändrats helt nyligen så jag har inte tagit med det på min karta. De nepalesiska böneflaggorna som hängde där förra året fanns kvar i år också.

Övre delen av Vállevágge. Vallespiken till vänster. Snöfältet på västra kanten verkar kunna ligga kvar länge på sommaren. Detta foto är från juni 2013, men snöfältet låg kvar när vi passerade i augusti i år. En bit bort i jokken syns en liten grön ö. Den finns inte med på fjällkartan, men jag har ritat ut den på min kartskiss.

Nutida vandrare som går i Vállevágge går på den östra sidan, ganska nära bäckfåran, och passerar alltid passpunkten. På den västra sidan av bäcken ligger ett långt snöfält i Vállevágges övre del, så den sidan är inte särskilt populär att gå på.

Men nu till det verkligt spännande. Enligt den gamla kartan gick stigen inte på det sätt som vi går numera. Den gick inte nere i Vállevágges botten utan istället uppe på dess västra sida, flera hundra meter från dalbotten. Vi stod alltså inför en mycket spännande undersökning: att inspektera detta område för att se hur bra det var att gå på. Se om den gamla vägen kunde ha gått här. Och kanske med riktig tur upptäcka något röse.

Vi skulle inte bli besvikna. Undersökningen skulle ge oss två rejäla upptäckter. Men inte bara det. Den forskning som jag i efterhand gjort hemma har nämligen uppenbarat en stor egendomlighet. Och i samband med detta har jag börjat undra om inte hela Präststigen är ett enda stort mysterium.

Överraskningarna

Vi tog oss bort från passpunkten några hundra meter, vinkelrätt mot bäckfåran (dvs ungefär åt SV). Sluttningen lutade svagt uppför, vilket framgår bra av fjällkartan. Till att börja med kunde vi inte överblicka området framför oss men när vi gjorde det fick vi den första överraskningen. Den gällde terrängen på sluttningen. 

Kameran är riktad mot färdriktningen utmed Vállevágge, dvs SSO. Terrängen är som synes stenig, men underbart jämn och fin att gå på. Så här såg den ut de följande 3-4 kilometrarna, och bättre underlag kan man knappast tänka sig. Den som väljer den här vägen går troligen betydligt snabbare än den som går nere i Vállevágges botten. En annan spännande iakttagelse var all den gröna kartlav som stenarna är översållade av. På mina foton i originalstorlek tycker jag mig hitta lavar som kan vara 500-1000 år gamla.

Jag hade inte hunnit hämta mig från överraskningen att marken var så vandrarvänlig förrän vi fick nästa. För mig var det snarast en chock. När vi vände oss bakåt fick vi nämligen se ett röse. Det stod flera hundra meter bort, på en kulle vid horisonten. Och vilket röse! Det var det mest kompletta vi sett sedan Ruonasvágge.

Pr27 avtecknar sig mot horisonten. På grund av tidsbrist hade vi inte tid att gå dit och dokumentera det ordentligt. Det blev bara telefoton. Positionen på kartan är uppskattad eftersom vi inte tog några GPS-koordinater framme vid stenarna.

Samma röse och samma foto, men med kraftigare förstoring. Man ser att röset är välbyggt och symmetriskt. Den som gjorde detta måste ha lagt ner en hel del arbete, både på rösets utseende och dess placering. Röset syns på långt håll om man skulle komma från Kvikkjokk-hållet. Det hade varit intressant att se hur synligt det kunde vara från andra hållet.

Dessa upptäckter kändes fullkomligt överväldigande. På några ögonblick hade det uppenbarat sig två blytunga skäl för att den gamla stigen gick häruppe och inte nere i dalbotten. Den gamla kartan tycktes ha rätt. Igen.

Fulla av tillförsikt gick vi vidare. Vad kunde visa sig härnäst? Sanningen att säga var det inte särskilt mycket. Visserligen var marken de närmaste kilometrarna underbart lättvandrad, men rösen var det dåligt med. Det enda som liknade ett röse var det som finns på följande foto.

Pr28 var en stor, ljus sten ovanpå ett stort, grått stenbock. I det här landskapet var detta avvikande, så nog är det ett röse. Den ljusa stenen är inte alls lika lavbevuxen som det stora blocket. Röset verkar inte uråldrigt utan av yngre datum. Kanske. Jag vågar inte gissa hur länge stenen kan ha legat så här.

Passage över Vallebäcken

Vi kom så småningom längre ner i Vállevágge och närmade oss gradvis själva jokken. Det var ungefär en kilometer kvar tills det var dags att vada över och leta efter ett lämpligt ställa att ta sig upp till Vállevárre.

Den slingrande åsen. Denna ås, som ligger på östra sidan, är ett bra riktmärke när man ska upp på Vállevágge, vilket jag upptäckte när jag gick här förra året. Man ska gå förbi den med ett par hundra meter. Åsen tvingar jokken att göra en liten böj åt väster, vilket syns på bra på Google men bara nätt och jämnt på fjällkartan. Jag har markerat åsens läge med en pil på min kartskiss. Fotot är från juni 2013.

Vi siktade på att vada Vallebäcken ungefär mitt emot den slingrande åsen. Men vi kom inte så långt. När vi hade mindre än en kilometer kvar blev marken blockig och lite besvärlig. Dianas kängor var i sönderfall och behövde tas av och justeras, och då kunde vi spara tid genom att vada där vi befann oss. Vadet krävde ju avtagning av kängorna.

Om marken hade blivit stenig på den västra sidan så var den inte bättre på den östra. Fram till åsen var det blockterräng. Men när vi kom förbi åsen blev det lätt att gå igen. Vi tog en kort vilopaus ett par hundra meter efter åsen. Vi undrade varifrån vi skulle börja uppstigningen till Vállevárre. Beslutet var inte svårt att fatta när vi hade börjat gå igen. Vi hade nämligen fått syn på en omisskännlig siluett som avtecknade sig högt ovanför oss. Det stod ett stort röse däruppe!

Foto på röset Pr29. Vi fick syn på det efter att vi hade gått två, trehundra meter förbi åsen.

Pr29 på nära håll. Röset ser ut att kunna vara gammalt (i synnerhet den skivformade hjärtstenen), men det var påbättrat med ståltråd och andra moderna finesser. De stöttande stenarna såg ut att ha flyttats, antagligen för att förbättra stöttningen eller för att resa röset (om det någon gång har fallit omkull). Röset är en utmärkt vägvisare och leder vandraren behändigt upp till eller ned från Vállevárre. Jag känner inte till någon bättre väg än denna. I bakgrunden syns varifrån vi kom. Åsen skymtar långt borta. Lägg märke till bäcken på västra sidan, hitom åsen (syns på fjällkartan och på min kartskiss).

Även om stenskivan var "moderniserad" fick jag intrycket av att det var ett gammalt röse. Det står i varje fall mycket lämpligt till. Man får en fin färdväg mellan Vallevágge och Vállevárre. Rösets placering stämmer också bra med vad man kan utläsa av den gamla kartan var stigen gick. Troligen är det också en lämplig plats att vada Vallebäcken, dvs i närheten av den slingrande åsen.

Inom synhåll från Pr29 fanns ytterligare ett röse. Och därefter ytterligare flera stycken. Vi hade inte möjlighet att positionera allihop utan konstaterade bara att uppe på Vállevárre finns en stig som är rikligt rösad och som bitvis också är synlig i terrängen. Rösena såg vid ett hastigt ögonkast ut att vara av blandad ålder men vi undersökte dem inte närmare. En del kan mycket väl vara uppsatta av vandrare eller möjligen renägare. När vi passerade de stora snöfälten över de två ravinerna från Vallespiken såg vi rösen som markerade lämpliga övergångar.

Kartskiss med färdvägar. Vi följde den blå prickningen från Ruonasvágge söderut, och denna övergår i grön färg före Vállevágge. Den gröna prickningen är den som nutida fjällvandrare följer. Den blå prickningen på västra sidan av Vállevágge är den som Diana och jag gick, med början strax söder om Pr27.

På kartan ovan finns ett antal frågetecken. Det är delar där jag är osäker på den gamla stigens sträckning. Jag vet t ex inte om rösena Pr26 (2 rösen nära varandra) ska anses vara gamla eller nya. Bägge rösena består bara av några stenar lagda på större block. Är de från prästfolkets tid och markerar den gamla vägen eller är de yngre och markerar den väg som alla går nuförtiden?

En annan oklarhet är var den gamla stigen korsade Vallebäcken. Här finns behov av ytterligare undersökning. Kan det finnas något röse som markerar ett vadställe?

Till sist skulle jag också gärna vilja veta om vi gick rätt spår på den västra sidan. Vi såg inga rösen söder om Pr28. Skulle vi hellre gått närmare bäcken?

Nenséns färd genom Vállevágge

I de anteckningar som prästen Nensén lämnat efter sig finns något högintressant: han beskrev sin vandring genom Vállevágge. Detta är ju nästan för bra för att vara sant! Här borde vi kunna få en direkt bekräftelse på hur den gamla stigen gick. Så här skrev han:

1. Uppför Walle 2/4 mil till skogens slut.

2. Över Walle och vid WalleTjåkk.

3. Wallewagge-, en förfärlig stenskraveldal med en 2/4 m. lång isdriva, en svår väg, den svåraste av vägen.

Vid läsningen av dessa rader häpnar man. Här har vi ett ögonvittne som berättar om en färd genom området. Men det han skriver är inte vad man kunde vänta sig. Vi tar en detalj i taget, med början bakifrån.

Nensén upplevde alltså etappen svår, ja rentav den svåraste på hela resan. Det var stenskravel, och så var det en 2/4 mil lång isdriva (dvs en dryg halvmil enligt nutida mått). Mellan åsen och passpunkten är det närmare 4 km, så detta bör ju innebära att isdrivan sträckte sig genom hela den bit av dalen han hade framför sig. Denna isdriva finns ju även idag, men den är mycket kortare och ligger högst upp och på den västra strandbrinken. Om Nenséns uppskattning stämmer var drivan säkert också bredare och låg antagligen delvis även på den östra stranden. Blockterräng och isdriva. Man kan förstå att det var besvärligt.

Men vänta nu, det låter ju som om han har gått nere i dalbotten och inte uppe på den västra kanten. Något vad över Vallebäcken nämner han inte heller - det borde han ha gjort om de tog den västra vägen. Däruppe hade han dessutom sluppit både stenskravel och isdriva. Och kanske var det just därför den västra vägen kommit till: för att undvika alla de besvärligheter som Nensén upplevde. För strax efter vadet över bäcken blir det mer och mer lättgånget.

Så slutar då denna lilla avhandling med ett egendomligt faktum. Med största sannolikhet fanns det alltså en färdväg uppe på den västra sidan, precis som Generalstabskartan visar. Våra fåtaliga rösefynd styrker också dess existens. Trots detta tycks inte Nensén och hans vägvisare ha använt sig av den! Man kan undra varför.

Visserligen var ju inte den gamla kartan utgiven vid den tiden, men stigen borde ju ändå vara känd eftersom prästerna säkert hade både vägvisare och klövjerenar. Hade man glömt bort den? Eller var det bara så att isdrivan just det året var ovanligt stor och besvärlig, och att man - liksom nuförtiden - tyckte att den östra stranden ofta var en acceptabel väg? För numera möter vi vandrare inte några stora svårigheter där.

Det sista(?) mysteriet

Jag hade tänkt avsluta mina forskningar med detta avsnitt, men jag konstaterar att några frågor ännu sprider gåtfullhet omkring sig. Jag har inte kunnat göra någon datering av rösena med hjälp av en botaniker, men det hoppas jag kunna komma vidare med så småningom. Vidare misstänker jag att det finns fler rösen, sådana som jag inte hittat och kanske sådana som ligger vid sidan av den förmodade stigen. Till sist kommer jag till den verkliga stora frågan: vilka var det egentligen som rösade denna led? Var det samer eller prästfolk eller bådadera? Eller var det kanske folk redan vid silvergruvans tid för ca 300 år sedan?

Så det finns nog anledning att skriva mer om Präststigen i framtiden.

Källor

Generalstabskartan 1890, blad 12. Sulitälma.

Axel Hamberg: Alkavare lappkapell. En kulturbild. STF årsskrift 1926.

Nenséns anteckningar är hämtade ur en artikel av folklivsforskaren Phebe Fjällström: En fjällvandring till Akavare kapell sommaren 1841 - nedtecknad av kyrkoherden i Dorortea, Jonas A Nensén. Artikeln publicerades i Kring Alkavare lappkapell. Studia Laplandica 9, 1988. Stort tack till Björn Andersson som letade upp denna artikel och förmedlade den till mig.

Postat 2014-09-20 16:01 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Färdvägen på fjället - Präststigen (2)

Det var en stark upplevelse att finna de tre rösena på den gröna platån norr om sjön Vássjájávrátja. I själva verket fanns det ytterligare ett röse där, men eftersom detta var litet och stod helt nära ett av de större så har jag inte märkt ut det på kartan. Mitt spontana intryck när Diana och jag var på platsen var att de många rösena markerade lägerplats, men senare har jag hört av en same att rösen på fjället enbart markerar färdväg och inte lägerplats.

I detta avsnitt tar jag med en karta med funna rösen redan från början. Jag kommer hänvisa till denna och följande karta flera gånger. Förutom vattendrag och vissa bergstoppar har jag markerat några höjdkurvor med brun färg som gör det lättare att jämföra med den vanliga fjällkartan. Kommentarer till foton och bilder står som vanligt med kursiverad stil under respektive bild. 

Vidare mot Gárránisjågåsj

Den fortsatta färdvägen söderut gick öster om sjön, vilket framgår av den gamla kartan. Ängarna som breder ut sig såg gröna och inbjudande ut, men stora områden var sumpiga. Men de delar som ligger som mest söderut, precis innan man lämnar sjön och går upp i en grund ravin, var torra. Här fanns fina lägermöjligheter, med plats för hundra tält eller så.

Enligt den gamla kartan gick man strax öster om en liten sjö som ligger söder om Vássjájávrátja. För att komma till den följde vi en grund ravin som fortsatte med måttlig lutning uppför. Jag upplevde att detta är den naturliga fortsättningen och jag tror att det var denna väg man gick. Däremot såg vi inga rösen. På något ställe såg vi en mindre sten ligga på ett stort stenblock. Men i landskapet fanns relativt gott om sådana stenar på block som verkade ha hamnat där på naturligt sätt. Så det var troligen inte något röse vi hittade. Ett röse måste ju avvika från landskapets utseende.

Nästa röse var ett som jag kände till sedan förra årets "forskningar". Det är uppbyggt på ett stort stenblock som ligger alldeles invid Gárránisjågåsj. Detta röse blev jag uppmärksammad på förra året av JoBer här på Utsidan. Jag har därför kallat detta röse för JB01 på min karta.

Röse JB01 som fotograferades av JoBer förra året (men dessa foton är mina egna). Röset syns bra och chansen är ganska stor att man passerar nära det på väg från och till Vássjájávrátja. Detta röse är nog ganska välbekant för folk som vandrar i området. Jag har träffat flera som trott att det varit Prestemansstenen de hittat. Kanske markerar röset ett vadställe över jokken. Placeringen stämmer bra med den gamla stigen.

JB01 från en annan sida, med kameran riktad åt söder, dvs i färdriktningen om man är på väg mot Buojdes och Kvikkjokk. Berget i bakgrunden är Låptåtjåhkkå. Lavbeväxningen med grön kartlav samt den svarta laven pekar på en hög ålder.

En onödig krökning av stigen?

Om man inte har studerat den gamla kartan tycker man nog att den mest naturliga vägen när man fortsätter söderut är att hålla ungefär den höjd som röse JB01 ligger på. Detta vägval tycks också alla nutida vandrare göra, och så gjorde jag själv förra året. Därigenom får man en mycket rak väg som i stort sett följer höjdkurvorna mot sjön Bajep Buojdes. Men den gamla kartan visar något överraskande: den gamla stigen gick inte så! Efter vadet över Gárránisjågåsj böjer nämligen stigen av något mot sydväst, samtidigt som den tappar höjd.

Men kan detta vara vettigt? Förra året hade jag inte en tanke på att man kunde gå så, och när jag efter hemkomsten fick fatt i den gamla kartan blev jag förbryllad över hur stigen var ritad. Detta år ville jag komma tillbaka för att se hur det såg ut i landskapet. Nu har jag gjort det och insett det geniala i vägvalet. Jag är full av beundran över hur gamla tiders fjällfolk tog sig fram i landskapet.

Samma karta som ovan, men här är Präststigen utritad med blå prickar, så som jag tror att den gick. De gröna prickarna markerar den väg som nutida fjällvandrare tar - och det tycks vara alla som väljer den vägen! Jag har inte hört talas om någon som valt den gamla vägen, annat än om de letat efter spår av den. 

Låt oss börja med den där höjdskillnaden som man ser ut att tappa efter vadet och JB01. Den kommer man faktiskt att tappa i vilket fall, alltså om man följer den gröna prickningen ner till den avlånga bergsryggen före Bajep Buojdes (ryggen är utritad med 1000-meterskurva). Så där förlorar man inget på den gamla vägen.

Nästa sak är stigens krökning som ju ser ut som en omväg. Men genom att göra det vägvalet undviker man ganska mycket ojämnheter och kullar i terrängen och man får en mycket lättgången väg till bergsryggen som man ju ska gå öster om. Säkerligen är detta vägval ordentligt utprovat av många som gått här, och som gjort det många gånger.

Men det kanske mest avgörande skälet är att stigens sträckning är den naturliga om man kommer söderifrån och följer den så kallade Linnés väg till Tarraluoppal. Att då öka sin höjd på sluttningen som den gröna prickningen medför är bara onödigt.

Prästemansstenen

Låt oss nu backa tillbaka till Gárránisjågåsj och den där svaga böjen åt sydväst. På den gamla kartan finns det ett intressant namn här: Prestemanssten. Jag skrev en artikel (här) i bloggen om detta förra året, och påpekade att själva namnet finns i Ortnamnsregistret. I registret står det också: "En märkessten vid den väg, som Kvikkjokksprästerna reste till Alkavare".

Ser vi på den gamla kartan är det rimligt att tro att stenen är utritad vid P:t, det vill säga där vi har en delning av stigen. I så fall skulle denna sten markera det ställe där stigen delar sig. Den ena grenen är Linnés väg som går ner mot Tarraluoppal (lila prickar), och den andra är fortsättningen av Präststigen som går mot Alkavare.

Förra året var det flera personer som letade efter kandidater på denna sten, och den jag anser lyckades bäst var en kompis på Utsidan, Lars Hedegaard. Även om det inte kan vara helt bevisat att det var just Prestemansstenen som han fann, så upptäckte han att det finns en stor sten som ligger för sig själv i det område där stigdelningen bör vara. (Här skulle man gärna vilja träffa någon - same eller annan - som bär på kunskap om gamla tiders namn och platser. Jag söker efter sådana personer och har fått några tips. Men jag tar gärna emot fler tips om kunniga personer.)

En stark kandidat till Prästemansstenen - om den nu finns i verkligheten och inte bara är en hörsägen. Jag har kallat den PS01, och det är denna sten som Lars Hedegaard fann.

PS01 på nära håll. Från denna sida är det ett rejält block som man inte missar. Men de flesta fjällvandrare går högre upp på Låptåtjåhkkås sluttning och från det hållet är stenen så låg att man knappast lägger märke till den (se fotot här under). Berget som skymtar bakom till höger är just Låptåtjåhkkå.

Kameran riktad åt väster och PS01 syns alltså i förgrunden. Bergsryggen i bakgrunden är Nuortap Gárránistjåhkkå, och den lilla sjön ligger alltså mellan ryggen och PS01. Sjön är svårläst på fjällkartan, men jag har gjort den tydlig på min egen karta. Linnés väg fortsätter ner i den grunda ravinen till höger bakom sjön, medan Präststigen försvinner till höger ut ur bild.

Fortsättningen efter stenen - och ett nytt fynd

Om vi nu antar att stenen PS01 verkligen ligger på stigen så skulle fortsättningen ungefär hålla höjd och följa fjällkartans höjdkurvor i en svag båge. Detta innebär att alla fjällvandrare går något högre upp, i ett landskap som visserligen inte är svårvandrat men som innehåller en del kullar. När vi nu följde det som vi tror var den gamla stigen märkte vi att den var väldigt jämn och fin att gå på, faktiskt enklare än att gå högre upp på sluttningen.

Det skulle visa sig att vi var alldeles rätt: vi gick verkligen på den gamla stigen. Och den skulle strax ge oss en överraskning som hette duga. Rätt som det var såg vi nämligen ett röse framför oss. Och det var inte vilken stenhög som helst, nej detta röse var ett rent konstverk!

Röse Pr12. Röset är noggrant staplat och ser intakt ut. Det mest fantastiska är den "krona" av vita kvartsstenar som pryder toppen och gör röset mer synligt i terrängen.

Röset Pr12 var övervuxet på alla sidor av lavar. På mina foton tycker jag mig kunna finna flera exemplar av gröna kartlavar som är 2-3 cm i diameter, vilket skulle kunna innebära en ålder på 200 år eller mer. Jag tycker inte det är osannolikt med en så hög ålder på röset.

De vita kvartsstenarna har överraskande lite lav på sig. Men man ser att det håller på att växa lav i de undre partierna av dem. Som om det bredde ut sig från de mörka stenarna som finns under. Jag har tre möjliga förklaringar till att de vita stenarna har mindre lav än de som är under. 1) Laven växer inte lika bra på kvarts som på stenarna under. 2) De vita stenarna har lagts dit lång tid efteråt. 3) Någon har rensat de vita stenarna på lav så att de ska synas bättre.

Mot sjön Buojdes

Vi gick vidare mot den låga bergsryggen utan att finna något röse i närheten av "kronröset". Jag ville experimentera lite med olika vägval och vi kom säkert lite vid sidan av hur stigen gick. Och några rösen hittade vi inte, trots mycket spanande. Men framme vid ryggen gick vi förbi en grotta, och strax därefter låg ett röse (Pr13).

Grottan i närheten av bergsryggen var tillräckligt stor för att krypa in i. Håligheten fortsatte så långt in i berget att vi inte kunde se slutet. Tyvärr hade vi varken tid eller utrustning att undersöka grottan närmare.

En liten bit från grottan spanade vi in detta röse, Pr13.

Pr13 från andra hållet. En konstruktion som nu kändes välbekant, med en lutande, spetsig sten. Efter Pr13 följde två rösen, nummer 14 och 15 (jag har inte tagit med några foton på dem). Det fanns således åtskilliga rösen på väg ner mot Buojdes.

Detta röse, Pr16, ser ut vara ett raserat gammalt röse. Den understa, platta stenen kan en gång ha varit upprest eller lutad så att den spetsiga änden stuckit upp.

Kvällen var sen och vi längtade till en lägerplats. Vi hade också kommit in  ett område med gott om mygg. Terrängen var lättgången och det började luta ner mot sjön Buojdes. När vi var nästan ända nere vid stranden fick Dianas mobiltelefon täckning och plingade till. Jaha. Längre ut i ödemarken än så befann vi oss alltså inte.

Den norra stranden av sjön Buojdes var bitvis besvärlig att gå på. Vi gick relativt nära stranden men var tvungna att ibland ta några meters höjd för att komma runt diken och små raviner. Vi såg inga rösen här. Detta är nog inte så konstigt, ingen som går här behöver ju tveka om vart man ska (däremot hade man varit tacksam över om någon hittat ett bra "spår", särskilt om man är en flitig användare av denna väg). Efter att vi anlänt till Kvikkjokk pratade jag med ett par killar som gått högre upp på sluttningen. De sa att det var mycket besvärligt att gå där också. Utmed denna strand kan man inte tälta någonstans så vi fick gå till östra ändan av sjön där jokken rinner ut.

Ett förbryllande vägval

Dagen därefter fortsatte vi vår färd mot Kvikkjokk. Att gå över torrskodd vid östra sidan av Buojdes, där Buojdesjåhkå börjar, var inga problem. Därefter stiger sluttningen och man ska gå upp till en liten namnlös sjö som ligger SO om Buojdes. Denna sjö hade jag tänkt undersöka närmare med avseende på stigens sträckning.

På väg upp till sjön passerade vi ett väl synligt röse som jag kallat Pr18 (se kartan nedan). Röset syns tydligt när man börjar gå uppför sluttningen. Den är en bra vägvisare för att komma på rätt spår. Vattnet i bakgrunden är Buojdes. Observera att luften är disig på fotot. Det var röken från skogsbranden i mellansverige som letade sig hitupp. Men det visste vi inte då. På natten hade vi haft ett kraftigt regnoväder med åska, och jag trodde att det brann i Tjuoltadalen.

Några hundra meter längre upp passerade vi ett nytt röse, Pr19. Detta senare röse är nog ganska lätt att missa, eftersom man gärna drar sig åt väster där det går en grund ravin med den lilla bäcken från den namnlösa sjön. Det är en omväg att gå nere i ravinen men det är lätt att man påverkas av att den ligger där.

Vi kom upp till den lilla sjön ungefär mitt emellan utloppet och sjöns norra ände, som är en liten vik. Sjön ligger mycket sofistikerat med utloppet vid en kant.

Förra året valde jag att fortsätta förbi sjön på dess västra sida, eftersom den sidan var lägre och såg ut att vara det naturliga vägvalet. Det är också på den sidan som utloppet ligger (se kartan nedan). Men när jag senare studerade den gamla Generalstabskartan såg jag att stigen går på den lilla sjöns östra sida! Mycket egendomligt, för den sidan tyckte jag hade sett sämre ut. Och den vägen dessutom krokigare och längre. Men senare fick jag en del synpunkter från några utsidingar som menade att det kanske inte var så dåligt som det först kunde se ut. Kunde den gamla kartan ändå ha rätt? I år skulle jag undersöka saken ordentligt.

Stigen söder om Buojdes, så som jag tror att den gick. Efter Pr19 höll vi omedvetet lite för långt år väster och kom upp ganska nära bäckens utlopp. Lägg märke till att den gamla kartan har en kraftigt S-formad böj norr om Ruonasvágge, men jag kan inte tro annat än att den misslyckas med att göra rättvisa åt terrängen. Stigens sträckning är rakare.

Här står jag vid den lilla sjöns norra ände, dvs viken. Fotot taget åt nordväst och sjön nedanför är förstås Buojdes. Jag blickar alltså tillbaka på den väg vi kommit från Buojdes. I förgrunden en nästan osynlig svacka som är perfekt att gå i. Den hade vi inte lagt märke till på vägen upp, men den som vet att man kan gå här får en mycket enkel och effektiv väg upp till den lilla sjöns norra ände och östra strand.

Den östra stranden (fotot taget mot söder). Tittar man hastigt på stranden på avstånd (som jag gjorde förra året) lägger man bara märke till att den ser hög och opraktisk ut. Men på närhåll ser man att strandkanten precis intill vattnet är jämn och fin att gå på. I förgrunden till vänster ser man till och med antydan till stig.

Foto av östra stranden, taget mot norr. När vi hade passerat stranden hittade vi på andra sidan något som kan ha varit ett enkelt röse (Pr19). En liten sten som ligger på ett block så att stenens spets pekar åt öster. Är det ett röse eller inte? Jag vet faktiskt inte, men om det är en vägvisare så ligger det i alla händelser helt rätt för att ge en diskret anvisning om hur man kan gå.

Efter att ha återupptäckt denna östra väg förbi sjön blev jag åter fylld av respekt om hur proffsigt gamla tiders fjällmänniskor förflyttade sig. Att gå öster om den lilla sjön istället för väster om kan ju tyckas var en småsak. Förbi kommer man ju på bägge sätten. Men de som kände till den östra vägen visste säkert att den var något mindre komplicerad. Den är så självklar att gå på, man behöver inte tänka det minsta på hur man ska sätta fötterna. Troligen innebar den att man vann några minuter på väg till eller från Buojdes. Att den kanske är aningen längre spelade antagligen ingen roll.

Mot Ruonasvágge

Från den lilla sjön ner till Slihtávágge var det lättgången terräng ner mot Ruonasvágge. Prästen Nensén som gick här åt motsatt håll 1841 kommenterade vägen norrut från Ruonasvágge till Buojdes med följande ord: "Dalar uppföre och utföre (med mindre skravel, ofta slätt, stadig och behaglig väg)."  Prästens notering är en bra beskrivning. Här finns för övrigt minst två rösen.

Röse Pr21 uppe på en kulle, fotograferat från söder. Stigen går inte upp på själva kullen utan nedanför till höger. Men kullen gör röset väl synligt på flera hundra meters håll.

Pr21 på nära håll. Från detta håll ser man ingen lavbeväxning, men det fanns något på den andra sidan. Rösets stora huvudsten är ordentligt stöttad av mindre stenar på flera sidor, så det är ingen tvekan om att det är en vägvisare. 

Nästa röse (Pr1306-B) fotograferade jag förra året då jag passerade här. Tyvärr gick jag och Diana lite fel i år, så Pr1306-B har jag inga koordinater på eftersom vi kom för långt österut just där. Jag har ungefärligt uppskattat dess position på min karta. Detta gäller också vissa delar av stigen mellan Pr21 och Ruonasvágge. (Kommentar 2014-09-24: Lars Hedegaard Larsen har tacknämligt försett mig med koordinater för Pr1306-B. Jag har därför flyttat punkten något längre norrut på kartbilden ovan i artikeln jämfört med en tidigare publicerad kartbild.)

I gamla tider var det troligen vid Ruonasvágge som prästfolket hade nytt nattläger. Det är åtminstone den åsikt som Axel Hamberg m fl har haft. Jag ser ingen anledning att betvivla det. I Ruonasvágge finns fina tältmarker på gräshed. Därefter är det ca 24 km kvar till Kvikkjokk. Den etappen innehåller också intressanta och överraskande detaljer och får så småningom ett eget avsnitt i denna lilla följetong.

Postat 2014-09-08 23:16 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Färdvägen på fjället - Präststigen (1)

Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare går delvis i ett av Sveriges mest avlägsna fjällområden. Stigen (som inte är synlig annat än som ett och annat röse) användes bland annat av prästerna på 1700- och 1800-talen för att färdas till och från Alkavare kapell. Men säkerligen är den en uråldrig samisk vandringsled. Förra året försökte jag följa stigen en del av sträckan och detta år ville jag göra en grundligare undersökning. Kommentarer till foton och kartor står under respektive bild.

Alkavare kapell – Vássjájávrátja

Det mest logiska vore väl att börja i Kvikkjokk och gå norrut, men eftersom jag och min vandringskompis Diana började vid kapellet och gick söderut så får det bli en redogörelse för den riktningen.

Lägerpyssel vid Alkavare kapell. Dianas kängor hade hotat ge upp redan vid vadet vid Påreksjöarna den andra vandringsdagen, fem dagar tidigare. Då upptäckte hon att svetsen runt sulorna hade lossnat på bägge kängorna. Materialet mellan sulan och skon var i sönderfall och sulorna höll på att ramla av. Vi lagade provisoriskt med ett tunt snöre som jag lyckligtvis hade fått med mig i packningen. Sedan gick vi resten av den andra dagen fram till Sähkokjokk för att se om lagningen skulle hålla. Vi var beredda på att återvända till Kvikkjokk om det skulle bli problem.

Lagningen höll och förbättrades efterhand som sulorna sprack mer och mer och hotade att gå sönder. Vi fick stanna flera gånger varje dag och spänna om snörena när de gled ur sina positioner. Det är snarast ett mirakel att de höll i den tuffa terrängen i bland annat Luohttoláhko, Sarvesvágge och Niejdariehpvágge. Sammanlagt höll lagningen i mellan 11 och 12 mil fjällterräng och vi kunde genomföra hela den tur vi hade planerat. Det var naturligtvis en beundransvärd prestation av Diana att ta sig fram med dessa halvtrasiga skor hela vägen.

Den forskningsuppgift jag som glad amatörarkeolog (eller vad man nu ska kalla det) påtagit mig var att försöka följa Präststigens sträckning. Detta innebar att vi hela tiden fick studera landskapet framför oss och försöka gissa vilket som var den bästa vägen. Samtidigt ville vi hitta alla stigar, landmärken och rösen som kunde finnas. Det var en spännande uppgift. Skulle vi finna något överhuvudtaget?

Jag hade dock en smula vägledning, inte minst från  Axel Hambergs artikel Alkavare Lappkapell. En kulturbild. som publicerades i STF:s årsskrift 1926. Han skrev där att färdvägen till kapellet tycktes vara identisk med den stig som finns utritad på den gamla Generalstabskartan från 1890. Detta var ju också mycket sannolikt, varför välja en annan väg när det fanns en gammal stig som var väl beprövad? Således hade jag inte bara den moderna fjällkartan till hjälp utan även den gamla. Faktum är att vi navigerade betydligt mer utifrån den. Den är visserligen inte särskilt exakt vad gäller berg och sluttningar, men sjöar och andra vattendrag stämmer någorlunda.

Det första röset

Fram till Rissájåhkå var det inga konstigheter att välja väg. Från båtplatsen handlade det om närmaste väg till vattendraget Alep Sarvesjåhkå och att följa utmed det fram till mötet med Rissájåhkå. Den sista kilometern följde vi en stig utmed västra stranden av Alep Sarvesjåhkå. På den gamla kartan kallas vattendraget Sarvesjokk och kartans utritade stig var med största sannolikhet den vi gick på. Vid jokkmötet fanns ett lämpligt vadställe där vattnet bredde ut sig och blev grunt. Här tog vi oss enkelt över utan att ta av oss kängorna. Efter vadet fortsatte den stig som börjat före vadet. Att det fanns en stig bedömde jag om positivt. Stigar uppkommer knappast på kort tid i ödemarker som denna, så här kan djur – och förmodligen också människor – ha färdats under hundratals år. Frågan var om vi också skulle kunna hitta rösen.

Efter någon kilometer försvann stigen och vi kunde inte upptäcka den någonstans. Nu blev det till att gissa hur vi skulle gå.

En bit framför oss till vänster fanns ett stenblock som avtecknade sig mot landskapet bakom (kullen är Tjågnårisvárásj). Med den kurs vi hade skulle vi ha passerat väster om det med hundra eller tvåhundra meter om vi inte hade upptäckt det. Toppen av stenen såg lite konstig ut, med en spets som stack upp. Jag fotograferade det för säkerhets skull och vi gick fram till det. Det var ett röse! Nu började det bli spännande.

Detta röse har jag kallat Pr01. Vattendraget i bakgrunden är Alep Sarvesjåhkå (jag tror att det är efter sammanflödet med Tjågnårisjåhkå).

Röset Pr01 fotograferat från en annan sida. En viktig sak var att försöka få en uppfattning av rösenas ålder. Jag hade inga stora kunskaper om detta när jag gav mig iväg, så efter hemkomsten har jag ägnat en hel del tid åt att leta fram fakta om lavar i böcker och artiklar. Jag har ännu inte lyckats få kontakt med en expert på lavar, så mina slutsatser är nog ganska amatörmässiga.

Pr01 var delvis bevuxet med en rödaktig lav som fanns både på själva röset och på stenblocket som röset stod på. Jag vet inte vad för slags lav det var och inte heller hur snabbtväxande den är. Pr01 har jag därför svårt att bedöma åldern på.

Mellan rösena Pr01 och Pr02 passerade vi renvaktarstugan väster om Sarvesvágge. En fin vy in mot de dramatiska sarekbergen. Några dagar tidigare hade vi passerat därinne på väg upp till Niejdariehpvágge.

Problemen med åldersbestämning

Att studera beväxningen av lavar är ett av de få sätt som finns att bestämma åldern på vissa ytor. Resultaten kan tillämpas vid bland annat studier av glaciärers avsmältning. Man studerar då lavarna som växer på stenar som tidigare täckts av isen. En av de lavar man använder sig av är den gröna kartlaven som är vanlig i fjällen. Bålen (en individs "kropp") breder ut sig med en hastighet av ca 0,1 mm/år (diametern). Således är en kartlav som är 1 cm i diameter ca 100 år gammal. Att hitta individer som är mer än 1000 år gamla lär inte vara särskilt svårt om man letar lite!

Foto av Pr08. De undre stenarna är bevuxna med kartlav där man kan finna individer som är 1 eller 2 cm i diameter. Således är dessa lav-individer upp till ca 200 år gamla. Men då uppkommer en fråga: Kan dessa stenar ha blivit bevuxna redan före röset byggdes? I så fall är ju röset betydligt yngre än själva laven. Här är de bevuxna stenarna alltså inte till någon större hjälp, åtminstone inte om man betraktar röset enbart från denna vinkel.

Man ser också att de övre stenarna knappt har någon kartlav alls. Nyplockade stenar saknar lav på de ytor som exempelvis har legat mot marken, och avsaknaden av lav på en sten kan vara ett tecken på att denna sten lagts på röset senare.

Pr08 sett från ett annat håll. Härifrån ser röset betydligt äldre ut än på föregående foto.  Flera stenar har ytor som exponerats på ett liknande sätt för temperatur, vind, snö, sol, osv. Den gröna kartlaven på dessa stenars ytor liknar varandra, vilket tyder på att laven (helt eller delvis) uppkommit efter att röset byggdes. Här syns även en svart lav som spritt sig på flera stenar. Detta talar i samma riktning och tyder på att röset trots allt är relativt gammalt.

Lägg märke till att de tre översta stenarna på Pr08 har liten eller ingen beväxning med den svarta laven. Detta kan alltså tyda på att dessa stenar lagts på senare. Men det behöver inte vara så, det kan istället bero på att den mörka laven sprider sig från sten till sten och inte har hunnit så långt. Denna lav bör vara en liknande art som växte på Pr02 (se nedan) och den tar i så fall närmare 50 år på sig för att bli någorlunda synlig på en stenyta (om jag förstått en vetenskaplig artikel rätt). Så röset är sannolikt äldre än så. Men åldersbestämningen av detta röse känns komplicerad och det hade varit intressant att höra vad en expert anser.

Det andra röset

Förutom att det andra röset var roligt att hitta så har det varit mycket givande att studera det i efterhand. För det första är konstruktionen intressant, med flera flata stenar som är lutade på det stora klippblocket. Den längsta stenen bildar en spets som gör att röset sticker upp en bit från blocket och blir synligt på ganska långt håll. De mindre stenarna fungerar som stöd åt den längsta stenen och håller den upprest och på plats. Det andra som är intressant med denna sten är lavbeväxningen.

Röset Pr02. Vi ser ett antal olika lavar, bland annat en gulorange lav som spridit sig både på blocket och två av stenarna i röset. Vi ser också den gröna kartlaven. Men i detta fall är det svårt att avgöra om kartlaven kommit på stenarna efter att röset byggdes eller före. Man får titta på andra detaljer, vilket fotona nedan visar.

Detalj av föregående foto. Stenarna är delvis täckta av en svart lav som (vad jag kunnat finna ut) är en art av Umbilicaria (möjligen Umbilicaria rigida, "kol-lav"). Denna är långsammare än kartlaven när det gäller att kolonisera stenar, men konkurrerar ut kartlaven (vilket man kan se på den högra stenen, där bara rester av kartlaven syns). Den högra stenens rektangulära stenyta är till nästan 100% täckt av den svarta laven, vilket tyder på att beväxningen pågått länge. Även kanterna på de två andra stenarna har stora partier av den svarta laven. Även om någon av stenarna (då tänker jag främst på den högra) kan ha haft något av den svarta laven innan den lades till röset anser jag det osannolikt att alla tre haft det på just dessa ytor.

Pr02 från andra hållet. Även från detta håll har de tre lutande stenarnas ytor en likartad beväxning av den svarta laven, vilket indikerar att alla stenarna stått länge tillsammans i denna position. Här syns även att den orangea laven helt säkert har spridit sig efter att röset byggdes, men jag vet tyvärr inte hur pass snabbt detta sker. Trots vissa osäkerhetsfaktorer pekar alltså en rad iakttagelser på att detta är ett mycket gammalt röse. Jag skulle inte bli förvånad om det är 200-300 år gammalt, men för en säker bedömning behöver man förstås en expert.

Ett tilltalande landskap

På den nya fjällkartan är gränsen mellan nationalparkerna Sarek och Padjelanta utritad med en tjock grön linje. Linjen följer (från norr till söder) vattendragen Alep Sarvesjåhkå, Tjågnårisjåhkå och Vássjájåhkå. När man jämför med den gamla Generalstabskartan (se karta nedan i denna artikel) ser man att Präststigen går strax väster om denna gräns, för att korsa den en bit söder om mynningen av Njoatsosvágge och sätta kurs mot sjön Vássjájávrátja (kallas Vassja på gamla kartan). Med detta i minne tog Diana och jag oss framåt i den vackra padjelantanaturen.

Att vandra denna sträcka utmed nationalparksgränsen tyckte jag var ljuvligt. Terrängen är lätt att gå i om man väljer rätt väg och undviker kullarna längre upp på sluttningen åt väster. Men för Diana var det för flackt. Hon sa att hon gillade de stora bergen i Sarek bättre.

Pr04. En flat sten som är inkilad mellan stenar. Stenarna låg på en liten ås som gjorde att detta röse var synligt på ganska långt håll. Fotot taget åt norr, dvs från det håll vi kom. (Om någon undrar vart Pr03 tog vägen så var det en stående, flat sten i marken som jag bedömer var naturlig.)

Åsen med Pr04 i bakgrunden (fotot taget mot norr). När man ser stenarna i förgrunden kan man undra om det har funnits ett röse här. Kan den kantiga, liggande stenen för länge sedan ha stått fastkilad med hjälp av stenarna bredvid?

Passage av nationalparksgränsen

Vi närmade oss nu renstängslet och det började samtidigt bli kväll. Innan renstängslet fann vi ett stenblock med en ljus sten placerad ovanpå. Diana tyckte det såg ut som en uggla, och det blev också smeknamnet på denna markering.

Pr05 ("Ugglan"). I landskapet såg vi inte många ensamma stenar som hamnat ovanpå ett block på ett naturligt sätt så detta var nog ett röse. Trots att det först såg ut att vara placerat nyligen så fanns det mycket lav i mellanrummet mellan stenen och blocket. Det har alltså stått där så länge att laven hunnit breda ut sig och bli ganska tjock.

Strax efter Pr05 nådde vi fram till renstängslet och följde det åt nordost för att hitta en genomgång. Där stängslet passerade över den grunda och torra bäckravinen (=nationalparksgränsen) kunde vi ta oss igenom där de röda plaströren sitter. Därefter återupptog vi vår planerade kurs.

Efter några hundra meter dök det upp en typ av siluett långt framför oss som nu kändes välbekant och som vi alltid spanade efter: en spets på en kulle eller ett stenblock. Vilket kunde innebära att det stod ett röse där. Detta var röse Pr06. Fotot är taget mot söder.

Pr06. Den lilla sjön i bakgrunden syns dåligt på fjällkartan eftersom den döljs av den gröna gränslinjen mellan nationalparkerna. Sjön ligger alltså mitt på gränsen. Strax efter vi passerat den slog vi upp våra tält, på Sareksidan. Fotot är taget mot söder.

Letandet fortsätter

Nästa dag var det mulet och duggregn. Dimma hotade. Det var inte bra, våra undersökningar kunde komma att helt omintetgöras. Men vädret stabiliserade sig och vi fick efterhand god sikt.

Vi gick nästan rakt söderut, i riktning mot sjön Vássjájávrátja. Några rösen kunde vi inte se, och jag är heller inte säker på att vi överallt gissade rätt väg. Nästa foto visar ett röse som vi borde ha passerat men som vi aldrig fick syn på. Jag har sett i efterhand att vi inte gick så rakt mot sjön som vi borde ha gjort.

Röse OD01, fotograferat förra året av Ole och Sune Dahlgreen. Jag spanade efter det men hade glömt att få med mig koordinaterna, så jag fann det inte. Sjön i bakgrunden är Vássjájávrátja. Rösets position stämmer bra med den gamla stigen.

Pr07 (vid lägerplatån). Hjärtstenen i mitten var en flat sten som såg bred ut när man såg den från en annan vinkel. Här är den sedd från den smala sidan.

Pr08 som stod bara ca 150 meter från Pr07.

Pr09 som i sin tur stod ca 150 meter från Pr08. Flera olika lavar bildar fält på stenytorna som ger intryck av att de olika stenarna stått lika länge i sina respektive positioner och blivit bevuxna på likartat sätt.

Jämförande kartor. Kartan till vänster innehåller rösenas placering i terrängen, markerade med röda prickar och numrerade. Kartan till höger är den gamla Generalstabskartan från 1890 (Blad 12. Sulitälma) där stigen är markerad. Nationalparkerna var inte bildade på den tiden så gränsen finns inte utritad på den gamla kartan (jag har heller inte ritat ut den på min). Den gamla kartan lyckas inte beskriva bergen särskilt bra, men vattendragen ska man någorlunda kunna känna igen på bägge kartorna. Överensstämmelsen mellan de röda prickarna och den utritade stigen tycker jag är övertygande. Rösenas numrering finns i vänsterkanten.

Lägerstället vid Vássjájávrátja

Förra året funderade jag över var prästfolket hade sitt andra lägerställe (från Kvikkjokk räknat). Då hade jag bara Hambergs artikel och den vandring jag gjorde då att utgå från. Jag tyckte att det var troligt att lägerplatsen låg strax SO om sjön Vássjájávrátja. För en tid sedan fick jag dock ovärderlig hjälp av bandersson (Björn Andersson) som hade kopierat en artikel som bland annat innehöll material som Hamberg citerat från. I materialet finns en vandringsbeskrivning som skrevs av en präst vid namn Jonas A Nensén. Han gick Präststigen till Alkavare kapell år 1841.

Om det andra lägerstället skrev Nensén följande: "Wassjas slätt - vacker slätt under gråberget Wassja, där andra lägerstället vid en bäckstrand och källa, här öppen utsikt, strax invid, söder om, är lilla sjön Wassja."

Därmed faller en viktig pusselbit på plats. De tre rösena Pr07, Pr08 och Pr09 står ju invid en grön, gräsbevuxen platå med fin överblick över landskapet. Platån ligger nära sluttningen av Vássjábákte och sjön ligger verkligen rakt söder om. Här rinner en bäck, och att det fanns bete när jag och Diana var där syns på fotot ovan med renar i bakgrunden. Allt pekar på att det var just här som det andra lägerstället låg, ca 14 km från båtplatsen vid Álggajávrre.

Pr09 stod nära den gräsklädda platån, med vacker utsikt över sjön. Observera att fotot är taget åt söder, så det gröna gräset i bakgrunden är inte platån utan de sumpiga ängar som ligger nedanför, det vill säga precis öster om sjön. Platån ligger alltså bakom ryggen på mig vid detta tillfälle.

Enligt den gamla kartan gör stigen vid detta ställe en S-formad böj. Detta beror nog delvis på att marken nära sjön är sumpig, men kanske också att man medvetet drog stigen för att passera lägerstället. Det känns överväldigande att vi fann flera rösen här vars placeringar stämmer exakt med denna böjning.

Nensén om båtfärd

Som parentes kan nämnas att Nensén skrev något intressant om hur de tog sig över Álggajávrre när han anlände dit från Kvikkjokk den där gången 1841: "Vi gick å södra sidan å en smal grön udde, varifrån vi rodde några stenkast till Wästra landet. <...> Vi gingo vidare från sjön uppå Bönhusbergkulle."

Stigens fortsättning söderut

Hittills hade våra fynd varit nästan osannolikt framgångsrika. Inte ens i mina mest optimistiska fantasier hade jag trott att vi skulle finna så mycket. Vi hade svårt att hinna med dagsetapperna på grund av att vi ständigt behövde fotografera, positionera och anteckna. Men det var positiva problem. Kunde det verkligen bli lika bra i fortsättningen? Fler artiklar kommer.

Postat 2014-08-30 23:17 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Färdvägen på fjället - om rösen och stigar

Den moderna tidens fjällvandrare använder ibland stigar som är mycket gamla. En del av dem har fått nya rösen och markeringar och gjorts till välbesökta vandringsleder. När man går på dem tänker man kanske inte på att det är färdleder som kan vara många hundra år gamla.

Men ibland är man medveten om det. Det gäller t ex den färdväg som går mellan Kvikkjokk och Tarraluoppal (Darreluoppal) och som kallas Linnés väg. Färdvägen går på kalfjället och är ett alternativ till att gå Padjelantaleden nere i Tarradalens björkskog. På Linnés väg hade människor säkerligen färdats långt innan Linné använde den, och efter honom nyttjades den av präster och kyrkfolk för att snabbt komma upp till Alkavare kapell för att fira gudstjänst. Som kyrkväg har den kommit att kallas Präststigen, och till skillnad från Linnés väg går den inte ner till Tarraluoppal utan viker av norrut och följer strax väster om gränsen mellan Padjelanta och Sarek.

Alkavare kapell ligger vid sjön Álggajávrre. Här börjar också dalgången Alkavagge (Álggavágge) som är en av portarna in till centrala Sarek (några höga toppar skymtar i bakgrunden). Vid sjön finns två aluminiumbåtar som vi använde för att komma från kapellet till Präststigens början. Här har vi varit över på padjelantasidan med båt nr 1 och hämtat båt nr 2. Nr 1 är ordentligt upplagd igen så nu återstår bara att ro över för sista gången med båt nr 2. Det var lågvatten i sjön, så det hade varit både enklare och snabbare att vada över till fots vid utloppet där Miellädno börjar. Men som Diana sa: "Det var en upplevelse att få göra en båtfärd i fjällen."

Går det att hitta den gamla leden?

Förra året blev jag intresserad av att finna den gamla Präststigens sträckning i naturen. Jag ville upptäcka hur den hade gått i detalj, inte bara ungefär. I böcker och artiklar hade jag läst att en del av de gamla rösena fanns kvar, hundratals år gamla. Kunde man hitta dem? Eller kunde man på egen hand klura ut hur stigen kan ha gått? I ett par artiklar här i min blogg redogjorde jag för mitt sökande och mina funderingar: Präststigen i Kvikkjokksfjällen samt Sökandet efter Prestemansstenen.

Under en del av denna sommars fjällvandring fortsatte jag mina undersökningar. Jag och min goda vän Diana från Riga vandrade från Alkavare kapell mot Kvikkjokk. Under färden letade vi efter dels upptrampade stigar, dels rösen och andra markeringar. Det var mycket spännande. Skulle vi kunna hitta tecken på att det har funnits en led där (så som den gamla Generalstabskartan från 1890 visar)? Och om det nu gick att hitta något - exempelvis rösen - skulle de vara ålderdomliga eller skulle vi bara hitta nutida stenhögar som satts upp av renskötare eller turister?

Nu är vi över på padjelantasidan och båt nr 2 har lagts på plats och bundits fast. Då är frågan: Går det att hitta några spår efter Präststigen? Till att börja med är det sankmark och där finns knappast något att finna. Vi får gissa hur man kan ha gått och se om vi hittar något intressant några hundra meter längre fram. I bästa fall.

En dryg kilometer söder om båten vid Álggajávrre kommer vi fram till Alep Sarvesjåhkå. Vi går på västra sidan av jokken och här finns en tydlig renstig. Går vi på Präststigen? Mja, det går väl inte att säga säkert, men det är inte osannolikt. Åsarna tvingar renar och folk att välja den här vägen nära vattnet, och det är väl därför det har uppkommit en vältrampad stig. Stigen försvann sedan en bit efter vadet över Rissájåhkå där terrängen är lättgången. Vi följde därefter nästan enbart rösen på vår väg mot Kvikkjokk.

Ett pärlband av rösen

Det märkliga var att vi hittade rösen. Och inte bara några få utan flera tiotal! Först var jag väldigt förvånad över att det fanns så många, men enligt vad jag har fått veta finns det en anledning till detta som är både överraskande och självklar på samma gång. (Jag behöver dock forska vidare så det är för tidigt att avslöja allt i denna artikel.) Oftast var det ganska långt avstånd mellan rösena, men Ibland fanns flera stycken nära varandra.

Rösena var olika i storlek, konstruktion och placering, och det är inte säkert att alla de fynd vi gjorde hör samman med den led vi sökte efter. Men ett mönster framgår tydligt: rösena bildar ett glest band i naturen som förvånansvärt väl överensstämmer med den gamla färdväg som finns på Generalstabskartan från 1890. Kunde vi ha hittat det vi sökte efter? Eller hade vi hittat något annat?

Jag är inte klar med mina undersökningar än och jag insåg också att jag behöver få hjälp av personer som har bättre kompetens än jag själv på olika ämnesområden. Helst också lokalkännedom. Men jag anar redan nu att en del av våra frågor kommer att få överraskande svar. Mer om detta i en kommande artikel.

Men redan nu är det helt rätt att visa några av de rösen vi fann på vår väg från Álggajávrre mot Vállevágge. Kommentarer står under respektive foto. Håll till godo!

Det första röset fann vi en bit från renvaktarstugan som ligger väster om Sarvesvágge. När jag såg det gjorde jag ett glädjeskutt. Lavbeväxningen tyder på att stenarna har legat i samma position länge. Detta syns dock inte på den spetsiga huvudstenen som från detta håll ser nyare ut (dvs betydligt mindre lavbevuxen).

Ytterligare ett röse på vår väg. Röset ger ett "ålderdomligt intryck" (som arkeologer brukar uttrycka sig). Konstruktionen är efter liknande princip som på föregående foto. En spetsig sten har rests (eller snarare lutats) på ett stort stenblock och fixerats med några extra stenar som ser till att huvudstenen inte kan röra sig. Denna typ av konstruktion såg vi flera gånger och är ovanlig när man gör moderna rösen. Nuförtiden staplar man ju ofta rösena så att det bildas en stenhög eller ett litet "torn".

Ett av de rösen som gjorde starkast intryck på mig. En trekantig sten där spetsen pekar uppåt (vi fann flera med liknande form). Det står på en liten kulle invid gränsen mellan Padjelanta och Sarek, väster om Njoatsosvágge. Om man kommer från söder är det synligt på 950 meters håll trots att det bara är en halvmeter högt (på längre håll skyms det av en kulle, annars skulle man kunnat se det). Konstruktionen med en större sten i mitten med mindre runt omkring är känd av arkeologerna från olika typer av rösen, till exempel gränsrösen (mittstenen kallas hjärtsten). I fjällen tycks alla rösen vara ledrösen, dvs markera färdväg. Men principen med en hjärtsten kan man finna även på ledrösen.

Ett röse med hjärtsten, placerad i naturskön omgivning. Ett annat, och större röse, syns i bakgrunden till höger. Bergstoppen är Vássjátjåhkkå och sluttningen till vänster tillhör Vássjábákte.

Närbild av röset som var i bakgrunden på förra fotot. Som synes är detta ett staplat röse. Vássjábáktes sluttning reser sig upp bakom renarna. Denna plats tror jag var den som Axel Hamberg syftade på som kyrkfolkets andra lägerplats. Han beskrev den med följande ord: "Andra lägerplats togs under »gråberget Vassja» »vid en bäckstrand och källa, här är öppen utsikt»; ungefärliga läget återfinnes lätt på kartan." (Jag har således ifråga om denna detalj ändrat åsikt jämfört med vad jag skrev förra året och jag ska i kommande artikel förklara varför.)

Ytterligare ett staplat röse, med vacker utsikt över sjön Vássjájávrátja.

Detta röse var också ett av dem som gjorde stort intryck på mig. Omsorgsfullt byggt, med översta varvet av vitlysande kvartsstenar. Jag tror att de vita stenarna skulle göra röset lättare att upptäcka. Själva idén med ett ledröse är ju att det - på ett eller annat sätt - ska sticka av från omgivningen och dra blicken till sig när man spanar efter vägledning. Fjällvandrare passerar i en jämn ström några hundra meter ifrån det utan att se det eftersom det är skymt. Ändå går säkert den bästa vägen förbi just här. Men eftersom leden är bortglömd av vandrare så tänker ingen på att gå exakt som man gjorde förr. Men kanske någon som läser detta ändå känner igen röset och vet var det står? ;-)

Diana bredvid ett röse av den trekantiga typ som är placerad med den tunga basen nedåt och lutad mot det stora stenblocket. Den nålspetsliknande formen fungerar extremt bra för att upptäcka ledrösen när man spanar på långt håll. Denna är dessutom placerad så att den syns i relief mot himlen. Hade man bara placerat en eller ett par "vanliga" stenar ovanpå varandra på ett stenblock hade det kunnat förväxlas med naturligt förekommande stenformationer. Men en sådan här "nålspets" ovanpå ett större block är väldigt osannolikt att hitta naturligt. En genial konstruktion som vi såg åtskilliga exempel på.

Ett röse med mer "modern" form. Men det var kraftigt lavbevuxet och kan vara gammalt ändå. Sjön i bakgrunden är Bajep Buojdes.

I kommande artiklar (det blir sannolikt fler än en) tänkte jag redovisa rösenas placering på någon form av karta samt diskutera åldersbestämning, mm. Samt naturligtvis den stora frågan om det med hjälp av de funna rösena går att fastställa hur Präststigen en gång gick.

Till sist vill jag påpeka något som är självklart (eller i varje fall borde vara det): rör inte rösena i fjällen. De gamla rösena måste få stå kvar intakta, för kanske vill dina barnbarns barnbarn titta på dem om hundra år. Jag anser också att man ska undvika att på egen hand bygga nya rösen (med undantag för dem som pga myndighetsutövning, renskötsel eller annat har särskild anledning att göra det).

Postat 2014-08-17 11:35 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Präststigen i Kvikkjokksfjällen

Mellan Alkavare kapell och Kvikkjokk finns en gammal färdväg som kallas Präststigen. Trots att den kallas stig är den inte synlig i terrängen, men här och var kan man finna gamla stenrösen. Många fjällvandrare har hört talas om stigen eller gått delar av den och dess ungefärliga sträckning är ganska välbekant. Jag har varit intresserad av att gå denna väg och försöka upptäcka hur den låg i landskapet. Därför  planerade jag att gå en del av stigen som ett litet delprojekt i den fjällresa som jag gjorde i juni i år. Väl hemma i Lund fortsatte efterforskningarna genom sökande efter artiklar och annan information om stigen. Alla delar av det lilla projektet har varit mycket spännande, ett slags detektivarbete som sysselsatt mig på lediga stunder.

Kapellet uppfördes år 1788 och den första gudstjänsten hölls samma år. Bilden ovan är hämtad ur Axel Hambergs artikel.

Under "forskningsarbetet" har jag använt mig av några olika informationskällor. Till att börja med hade jag nästan bara Claes Grundstens beskrivning i På fjälltur. Padjelanta (mitt exemplar är tryckt 2008). Jag hade också läst några redogörelser på Utsidans forum, men jag tror att dessa personer hade hämtat sina informationer från Grundsten. Med hans beskrivning som vägledning gick jag – så gott jag kunde – Präststigen mellan sjön Vássjájávrátja och Prinskullen. Det visade sig efteråt att jag nästan hela denna väg kan ha följt stigens sträckning. Undantaget är den korta bit där stigen passerar den så kallade Prästemansstenen.

I Axel Hambergs gamla guide om Sarek, Sarekfjällen från 1922, har jag inte funnit någon hänvisning till Präststigen. Men efter min hemkomst till Lund fann jag på Internet en artikel av honom där den nämns: Alkavare Lappkapell. En kulturbild. Denna artikel (publicerad i Svenska Turistföreningens årsskrift 1926) besvarade en del av de frågor jag hade, men den rätade inte ut alla frågetecken om stigens sträckning. Många av dessa frågor fick jag besvarade när jag – efter tips på Utsidan – letade upp den gamla Generalstabskartan från 1890.

6 dagar och 12 mil för en gudstjänst

Alkavare kapell ligger nästan på gränsen mellan nationalparkerna Sarek och Padjelanta, vid gruvområdet vid Alkavare. Redan under gruvbrytningens tid på 1600-talet hade gudstjänster hållits för gruvfolket och samerna, men i det fria. Gruvverksamheten lades ned 1702, så kapellet uppfördes alltså inte förrän långt senare som en del av det kyrkliga arbetet bland samerna. Huset fyllde ett praktiskt behov, det gav skydd och gjorde det möjligt att ha gudstjänst även när vädret var besvärligt. Präststigen var den väg som prästerna använde när de gick från Kvikkjokk när de skulle tjänstgöra vid gudstjänsten.

Från Kvikkjokk räknades det som 6 mil till Alkavare kapell. Denna angivelse stämmer bra,  mina egna mätningar på papperskartan hamnar på ca 58 km. Färden tog normalt tre dagar och det var naturligtvis en lång resa för att hålla en gudstjänst. Det var heller inte säkert att vädret var det bästa så vissa av dessa resor blev säkert mycket strapatsrika. Gudstjänsten hölls troligen tidigt följande morgon, och därefter var det tre dagar tillbaka igen (om man även höll husförhör känner jag inte till, i så fall hade man nog sysselsättning hela dagen). Verksamheten krävde således mycket arbete och var i längden svår att upprätthålla. Enligt Hamberg lades predikoresorna ner strax efter mitten av 1800-talet.

Färdspår

Med Utsidans funktion Färdspår har jag markerat Präststigen. Som förlaga har jag huvudsakligen använt Generalstabskartan från 1890 och så noga som möjligt försökt att rita ut Generalstabskartans stig. Även några funna rösen och stenar har använts som hjälp. Vissa delar har jag försökt att upptäcka i naturen under min fjällvandring i juni i år. Den sista dagsetappen fram till Álggajávrre har jag dock inte hunnit leta efter i landskapet så där redovisar jag nästan enbart kartstudier.

Första resdagen: Prinskullen – Ruonas

Den första resdagen sammanfaller Präststigen helt med den så kallade Linnés väg, den väg som Linné med största sannolikhet gick på sin lappländska resa år 1732. I själva verket kan man utgå från att denna färdväg ursprungligen var en gammal samisk led. Etappen finns utritad i färdspåret (där startpunkten för enkelhetens skull har förlagts till Prinskullen).

Färden började – får man förmoda – tidigt på morgonen med båtfärd över Kamajokk (min egen färd gick åt andra hållet, så jag slutade med båtöverfart). Därefter gick man genom skogen upp till Prinskullen och över fjällheden på det vidsträckta Vállevárre. Vidare ner i den steniga dalgången Vállevágge som stiger långsamt upp till passpunkten på drygt 1100 meters höjd. Därefter tappar stigen långsamt höjd och marken lutar dessutom kraftigt mot Tjuoldavágge vars botten befinner sig närmare 600 höjdmeter längre ned. Stigen skråar på denna blockiga sluttning ned mot Ruonasvágge.

När det gäller sträckningen av Präststigen påpekar Hamberg i artikeln att stigen var "nästan identisk" med den stig som fanns utritad på "de gamla kartbladen". Vilka kartblad han syftade på vet jag inte säkert. Kanske var det Generalstabskartan. Men om det inte var denna utan ännu äldre kartor han tänkte på kan man nog utgå från att Generalstabskartan återgivit de tidigare kartornas sträckning av stigen.

En intressant deltalj om stigens sträckning är att den i själva Vállevágge inte går nere vid jokkfåran utan på dess västra sida, en bit uppe i sluttningen. Själv har jag inte gått där utan som de flesta andra vandrare nere vid jokken. Att följa en jokk känns ju för det mesta mer intressant än att gå några hundra meter vid sidan om. Men den gamla stigen var ju till för att vara snabb och inte i första hand intressant.

Foto: Efter att ha passerat de bägge ravinerna som kommer från Vallespiken (lämplig höjd är ca 1050 meter över havet) korsar man Vallebäcken en knapp kilometer nedströms en liten (men väl synlig) grusås på norra/östra sidan av jokken. Denna slingrande grusrygg är ett bra rikmärke när man kommer från andra hållet och ska välja lämplig väg upp till Vállevárre. Stigen gick således på andra sidan, enligt Generalstabskartan.

Första lägerplatsen

Hamberg anger i artikeln två lägerplatser där man övernattade. Om den första skriver han (och därvid citerar han delvis andra): "Man hade första lägerplats vid »gråberget Ruddnäs», »ett fult, trångt och mörkt ställe, omgivet av smärre fjäll», förmodligen kartans Ruonas."

När jag passerade Ruonasvágge i somras kunde jag konstatera att det i dess botten finns goda lägermöjligheter.

Ruonasvagge med Vallespiken i bakgrunden. Dalens botten syns inte på detta foto men ligger i den närmaste svackan framför mig. Fotot taget 29 juni kl 19.00. Hambergs karaktärisering av platsen stämmer väl. På kvällen skyms solen tidigt och det blir skuggigt och kallt. Men för övrigt fungerar området bra som lägerplats.

Avståndet mellan Kvikkjokk och Ruonasvágge har jag mätt upp till ca 24 km på kartan. Detta är en lång dagsetapp, särskilt som den branta stigen upp till Prinskullen är ansträngande. På själva Vállevárre är vandringen enkel, och även Vállevágge upp till passpunkten är överkomlig. Skrågången ner mot Ruonasvágge är bitvis blockig, men det går i varje fall nedför. Om man inte skulle orka ända fram fanns lägermöjlighet vid Habres, men jag vet inte om detta var något man utnyttjade.

Andra resdagen: Ruonas – Vássjájávrátja

Färden fortsätter uppför den grunda ravin som ligger mellan punkt 1138 och Ruonas 1163. Efter passage av ett flackt parti går det strax ned i Slihtavágge. Stigen passerar strax väster om höjden 989 och når den lilla sjö som ligger på en platå en kilometer nordväst om höjden.

På kartan ovan följde jag så gott hela vägen det blå färdspåret, dvs Präststigen enligt Generalstabskartan. På ett ställe avvek min väg, det är vid de röda prickarna (se nedanstående kartbild). Jag gick således väster om den lilla sjön ovanför Buojdes. Detta var naturligt när jag kom från norr eftersom det finns en grund ravin att följa som leder till den lilla sjön. Att gå på den östra sidan hade jag inte en tanke på, bland annat för att den sidan av sjön ligger ett tiotal höjdmeter högre.

Kan den gamla kartan ha tagit fel på vilken sida om sjön man gick? Nej, knappast på en sådan detalj. Man gick alltså troligen öster om, även om det åtminstone från norr är svårare att pricka rätt väg.

Fortsättningen ned mot öständen av Buojdes går i sin övre del i kanten av en grund ravin men genar sedan på sluttningen ner till utloppet av Buojdesjåhkå. Här finns en väl synlig rösning som man passerar.

Foto av rösningen. Denna är till hjälp, särskilt när man kommer norrifrån och ska leta sig uppför sluttningen.

Passagen av jokken är okomplicerad, vattenmängden är normalt liten. Stigen går vidare utmed Buojdes norra strand och vrider därefter något åt norr och passerar öster om den mindre sjön Bajep Buojdes. Stigen håller sedan i det närmaste spikrak kurs fram till det ställe där Linnés väg och Präststigen delar sig. Detta sker strax öster om det lilla berget Nuortap Gárránistjåhkkå i närheten av ett stort stenblock som kallas Prestemansstenen. Linnés väg följer därefter Gárránisjågåsj ner mot Tarralouppalstugorna och, som Grundsten uttrycker det, "Prästvägen håller höjd från blocket och fortsätter rakt norrut mot Alkavare".

När jag gick här i slutet av juni kom jag från motsatt håll och var inte säker på att jag följde Präststigen, även om jag försökte göra lämpliga vägval och gissa mig till hur stigen kan ha legat i terrängen. Jag hade ingen aning om var Prestemansstenen kunde finnas och hade faktiskt helt glömt bort att titta efter den, trots att jag vid planeringen hemma hade föresatt mig just det. Jag försökte bara finna en bra väg på sluttningen i riktning mot Bajep Buojdes i enlighet med Grundstens beskrivning.

Kartan ovan visar Präststigens sträckning norr om sjön Bajep Buojdes fram till delningen där Linnés väg (gröna prickar) och Präststigen (blå prickar) skiljer sig åt. Min egen väg söder om kullen 1082 är utritad med röda prickar där den skiljer sig från Präststigen. När jag funderade över Generalstabskartans beskrivning tyckte jag det var egendomligt med den S-formade böj som Präststigen tycks göra efter Prestemansstenen. Den väg jag själv valde söder om kullen 1082 verkade då vara den naturliga, åtminstone när man kommer norrifrån. Den är rakare, man håller höjd ganska bra, och terrängen är lättgången. Kunde Generalstabskartans prickning visa aningen fel? Gick verkligen Präststigen i en S-formad böj? I sökandet efter svar på dessa frågor kom Prestemansstenens placering att bli en nyckelfråga. Men att berätta om detta tar utrymme, så jag har tänkt att ägna ett eget avsnitt i bloggen åt denna sten.

Exempel på Generalstabskartans bild. Jag har fyllt i Präststigen med rött. Man kan identifiera kullen 1082 på kartan (utan höjdangivelse) men i många detaljer är generalstabskartan bristfällig och svårtydd. Linnés väg är utritad med svarta prickar. Lägg också märke till att Prestemansstenen är utsatt med namn.

Öster om kullen 1082

Efter skiljet från Linnés väg skråar stigen alltså uppför den flacka sluttningen. Framför sig har man den låga och avrundade kullen 1082 (väl synlig) som man ska passera ganska nära öster om. Terrängen för övrigt småkullig och inte lätt att överblicka. Man fortsätter mot de två små gölarna som ligger någon kilometer norr om kullen (synliga på fjällkartan). Där börjar en karg och grund ravin som är lättgången. Denna ravin leder i riktning mot sjön söder om Vássjájávrátja och löser alla problem med orienteringen. När jag själv använde den tyckte jag det var en enkel och på alla sätt lämplig väg. Jag skulle inte bli förvånad om det var den som användes av kyrkfolket.

Man passerar ett ytterligare par små gölar i det karga landskapet och ravinen djupnar därefter. Vássjájávrátja blir synlig och det är enkelt att följa ravinen ner mot sjöns östra sida. Det finns sankmarker närmast sjön, så man går flera hundra meter från sjöstranden.

Foto ovan: Ungefär halvvägs mellan punkt 1082 och Vássjájávrátja ser det ut så här. Den sjö som är närmast till vänster ligger söder om Vássjájávrátja. Den avlånga kulle som skiljer sjörna åt syns tydligt.

Foto taget söder om Vássjájávrátja från slutet av den grunda ravinen. Stora gräshedar breder ut sig öster om sjön. Stigen går strax till vänster om det raka, smala snöfältet på andra sidan sjön. Där korsar den en bäck som syns på fjällkartan och fortsätter rakt fram uppför sluttningen.

Andra lägerplatsen

I sin artikel skriver Hamberg om nästa lägerplats: "Andra lägerplats togs under »gråberget Vassja» »vid en bäckstrand och källa, här är öppen utsikt»; ungefärliga läget återfinnes lätt på kartan."

Med »gråberget Vassja» avses naturligtvis Vássjábákte och/eller Vássjátjåhkkå. Generalstabskartans stig visar att den gick långt ner på bergssluttningen, relativt nära sjön. Här finns ett stort område där många bäckar möts och där marken är jämn och bevuxen med frodigt gräs. Bättre lägermark kan jag inte tänka mig. Även ett sällskap med många djur skulle säkert tycka att den var idealisk. Jag skulle tro att det var just här man hade sitt andra läger, dvs 4-500 meter öster om sjöns sydspets.

Etappens längd (Ruonas – Vássjájávrátja): ca 19 km.

Tredje resdagen: Vássjájávrátja – Alkavare kapell 

Norr om Vássjájávrátja är terrängen relativt kuperad i det mindre formatet, vilket jag kunde konstatera när jag kom vandrande från Njoatsosvágge i juni. Jag gick då längre österut. Präststigen ser ut att ta sig upp över nivån 900 meter och håller sedan höjd fram till gränsen mellan nationalparkerna. Här är landskapet flackt. Det finns bäckar, men de är små.

Foto av ett röse som ligger norr om Vássjájávrátja på ca 950 meters höjd. Sjön syns i bakgrunden. Positionen skiljer med ett par hundra meter jämfört med min gissning av Präststigen och troligen är detta en markering av stigen. Fotot är taget av Stenfiskeren (Ole Dahlgreen, Viborg, Danmark) som välvilligt delat med sig av de efterforskningar om Präststigen som han och hans son gjorde i år.

Man kan gå över på Padjelantasidan överallt. Detta ser ut att ha skett en god bit söder om det nuvarande renstängslet. Fram till Miellädno följer stigen väster om Tjågnårisjåhkå och Alep Sarvesjåhkå. Exakt hur stigen följer terrängens skiftningar har jag för närvarande ingen uppfattning om. Jag gick hela denna sträcka för en del år sedan och minns att det var kuperat i det mindre formatet samt att flera bäckar den gången krävde avtagning av kängor. Kanske blir denna sista dagsetapp ett nytt projekt för mig i framtiden, vi får väl se!

Framme vid Álggajávrre. Stigen kommer från höger och passerar en bit hitom sjön men på lägre nivå än vad jag står när jag tog fotot (juli 2011). I bakgrunden på andra sidan sjön fortsätter Álggavágge in mot Sareks centrum.

Innan sällskapet hade nått ända fram till kapellet måste man över vatten. Floden Miellädno rinner ut vid Álggajávrres nordvästände och vadet över det vattendraget är rejält. Kanske hade man då som nu tillgång till båtar och kunde ro över sjön. I så fall underlättades överfarten.

Etappens längd (Vássjájávrátja – Alkavare kapell): ca 15 km.

Den andra delen av min berättelse kommer att handla om letandet efter den så kallade Prestemansstenen. Här har jag haft hjälp av flera andra personer och efterforskningarna blev för oss inblandade en mycket spännande thriller.

Kommentar 2014-09-27. Under tre dagar i augusti 2014 gick jag från Alkavare kapell till Kvikkjokk för att finna ut hur Präststigen gick i landskapet. Jag fann åtskilliga rösningar som gav ett ålderdomligt intryck och som med stor sannolikhet sattes upp för prästfolkets resor. Vidare har jag studerat uppsatser och annat material som jag inte hade tillgång tll 2013. Jag har därför kunnat precisera och revidera flera av mina teorier i ovanstående artikel. Jag hänvisar till de nyare artiklarna från 2014  min blogg. De är taggade med "Präststigen".

Postat 2013-10-06 20:36 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in