Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Bonus i november: Årets sista brittsommardag

Måkläppen är ett naturreservat allra längst ut på den södra delen av Falsterbohalvön. Området blir därmed en av de mest sydliga delarna av vårt land – nästan i nivå med Smygehuk. Det består mest av sandrevlar och därmed blir höjden över havet nästan obefintlig. Det innebär också att delar av terrängen ständigt omformas av vatten, strömmar och vind. En annan omständighet med Måkläppen är att det bara är tillåtet att besöka det under tre månader under året: november, december och januari. Övriga månader tillhör det sälarna och fåglarna.

Jag hade pratat med goda vännen Cecilia om att besöka Måkläppen. Till skillnad från mig hade hon varit där förut och var villig att vara ciceron. Men det krävdes en dag med bra väder och inte för mycket blåst. Den 17 november såg lovande ut. SMHI gissade på 7-8 plusgrader och hyfsat svag vind. Visserligen mulet väder men dock uppehåll. Men vädret skulle visa sig bli mycket bättre än så.

Vi anlände tidigt på eftermiddagen med bil till Falsterbo och vandrade utmed den västra stranden söderut ett par kilometer. Falsterbo fyr – med ringmärkningsstationen för fåglar – passerades och vi kom så småningom fram till reservatsgränsen. Där sträckte sig den låga sandreveln ytterligare 2½ km söderut. Och långt borta, ända vid horisonten, förenades land och hav utan att någon skarvning kunde urskiljas. Det var som att gå rakt ut i havet.

Ovan: Cecilia vid tubkikaren med vars hjälp vi kunde spana in de närmsta sälarna. Ibland stack de upp sina huvuden och tittade nyfiket på alla tvåbenta badkrukor som promenerade förbi. Tyvärr låg min systemkamera med teleobjektivet därhemma så några bra foton av djuren blev det inte.

Och så var det vädret. Temperaturen var som utlovat – tills solen kom fram! För det gjorde den, och med ens kändes dagen sommarvarm och skön, trots det utsatta läget och en del vind.

Mobilkameran kämpar med ljusförhållandena. Foto: Cecilia.

Det var fortfarande en bit kvar till yttersta delen och hungern gjorde sig påmind. Vi slog oss ner i lä bland det sträva strandgräset. Snabbt kom matsäckarna fram. Det var ljummet i luften och nästan som en sommarpicknick – bara den rödvitrutiga duken fattades.

Mätta och nöjda strövade vi vidare och nådde den allra sydligaste spetsen där sandstranden nästan omärkligt försvann ner i havet. Vi stod där en stund och kände som om detta var världens ände.

Här tar denna del av Skåne slut! Foto: Cecilia.

Sedan vände vi tillbaka utmed strandkanten.

Ett slags utomhusmuseum: gamla vrakrester. En av bjälkarna var märkt med en metallplatta som upplyste om just detta. Foto: Cecilia.

På återvägen växte molnen och hotade att uppsluka den värmande solskivan. Pessimistiskt sa jag att det är så som klara sommardagar brukar sluta: solen går ner i en säck. Men jag hade fel. Den lysande skivan kom fram igen och sjönk sedan sakta som en ballong i havet. Vi slog oss ner på en sandkulle och betraktade skådespelet. Någon brådska hade vi inte, och för en stund kändes det fartfyllda och jäktiga stadslivet väldigt avlägset.

Allteftersom ljuset försvann sjönk också temperaturen. Luften och stillasittandet gjorde kroppen kall. Men även en sommardag i juni kan ju ibland sluta med en svalka som biter lite i skinnet.

***

Nästa dag var det betydligt kallare i luften och den behagliga känslan av sommar hade försvunnit. Från träden utanför min lägenhet i Lund hördes diskreta visslingar och tutanden: domherrarna hade anlänt till sitt vintertillhåll i bostadsområdet. Men mina tankar var fortfarande fyllda av kvardröjande intryck från årets sista sommardag.

PS. Den som vill läsa mer om Måkläppen kan enkelt googla fram info från exempelvis länsstyrelsen.

Postat 2018-12-07 21:03 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Vita hägrar på fiskafänge

Någon gång i månaden packar jag ryggsäcken med tält och sovsäck och ger mig ut på övernattning. Igår var det dags igen. Ett av de ställen jag ofta använder är Almentornet vid Krankesjön utanför Lund. Almentornet är ett fågeltorn som passar bra att äta frukost vid när jag stigit upp på morgonen.

En annan fördel med stället är att jag lätt kommer dit ut även om kvällen blivit sen. Igår hade jag lärarjobb hela dagen och lite bokskrivande på kvällen. Jag kom inte iväg med bilen förrän efter klockan 23. Skogen var mörk när jag gick genom den med minimalt ljus på pannlampan. Någon gång har jag hört vildsvin böka i skogen men nu var det tyst.

Tältet restes och jag sov som en stock hela natten, med ett par avbrott. Ett sådant orsakades av en kattuggla som satt 5-10 meter från tältet och skrek högt: ke-vitt, ke-vitt, ke-vitt!

På morgonen tog jag en promenad för att få igång blodomloppet innan frukosten. Många fåglar rörde sig i luften och bland träden. Det är ju flyttningstider och gott om finkar, rödhakar, trastar och mycket annat.

Utanför tornet låg massor med änder och svanar. Och så var det ägretthägern! Det stod ett kritvitt exemplar (ja, alla dessa hägrar är lika vita) i vattnet rakt utanför tornet. Strax kom det en till. Och så höll det på hela förmiddagen, samlingen fylldes på efterhand. Ganska ofta lyckades någon av dem fånga en liten fisk som tvingades ner genom den smala halsen.

Vid ett tillfälle kom en vanlig gråhäger också. Då kunde man jämföra storleken.

I vissa vinklar ser gråhägern betydligt större ut än ägretthägern. Det kan delvis bero på färgen, för i måtten skiljer det inte många centimeter. Fast det är sant, den vita hägern är smalare, mer elegant. Det märks på vikten också, den vita väger något mindre. Och halsen är nästan osannolikt lång och smal. 

Ägretthägern var en verklig raritet för inte så många år sedan. Men 2012 konstaterades den första häckningen i Sverige (på Gotland). Det ser ut som den håller på att etablera sig, och i vilket fall så ser man fler och fler på vårar och höstar här i Skåne. Annars häckar den i exempelvis Lettland där jag har varit och tittat på den.

Till slut stod det 11 stycken vita hägrar utanför tornet (fast bara 10 kom med på denna bild). Och i hela sjön såg jag 19. Men det hade setts fler för en vecka sedan, hela 27 stycken! Så då kan man undra hur många som uppehöll sig i hela Skåne.

Postat 2018-10-20 20:31 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Historien om ett brott

Jag har i vuxen ålder aldrig råkat ut för någon allvarlig olycksskada i fjällen. Visst har jag fallit omkull ett antal gånger, men det har inte lett till att jag behövt söka hjälp. Kanske har det berott på änglavakt och inte bara min egen försiktighet. I vilket fall hade jag inte kunnat tänka mig att en vandring i en skåneskog skulle innebära min hittills värsta friluftsskada.

Allt började så bra den där lördagen för två veckor sedan. Cecilia, fjällvandrare och god vän, och jag själv hade satt oss i bilen och åkt från Lund till Skäralid för att vandra ett dygn på Söderåsen. Med oss i packningen hade vi varsitt litet Akto-tält samt vatten, mat och utrustning för ett dygns naturupplevelse. Vi hade verkligen sett fram emot det.

Stavar eller inte stavar – det är frågan

När jag planerade min utrustning funderade jag på om mina lätta vandringsstavar skulle få följa med eller om de skulle lämnas hemma. Det blev av någon anledning det senare. Detta skulle visa sig vara det första misstaget under denna tur. Man ska nämligen inte underskatta nyttan av vandringsstavar, de fyller en mängd viktiga funktioner. Bland annat dessa två:

1. Undersöka marken innan man sätter ner foten.

2. Hålla balansen och förhindra fall.

Den första funktionen har jag ofta använt när jag gått över blötmark och myrar i fjällen. Den andra funktionen har hjälpt mig ett stort antal gånger, till exempel att säkert passera över stenig fjällterräng.

Ett ögonblicks ouppmärksamhet

Jag styrde in bilen på parkeringsplatsen vid Skäralid. Vi började äventyret med cafébesök i solskenet och begav oss sedan uppför backen till Kopparhatten. Därifrån hade vi en imponerande utsikt över den 90 meter djupa ravinen.

Cecilia står uppe vid Kopparhattens utsiktsplats och ser ut över ravinen vid Skäralid. Träden är fortfarande kala, men de första vitsipporna hade kommit upp där marken var som varmast. Några dagar senare blev det sommarvärme hemma i Lund och naturen formligen exploderade i grönt där.

Från utsiktsplatsen fortsatte vi vid sidan av huvudstigen för att följa nära kanten av ravinen. Terrängen var oväntat ojämn med småkullar och fördjupningar. Det fanns också en del egendomliga diken med vatten och lös jord. Vi hade passerat några sådana och jag var mitt inne i ett samtal med Cecilia – ironiskt nog om nödsändare i fjällen – och hade inte hundraprocentig koll på hur jag satte ner ena kängan. Benet försvann plötsligt i vattensjuk jord och jag föll handlöst framåt i geggan. Det gick så fort att jag inte hann röra en fena för att ta emot. Jag landade med vänster hand under mig. Inte nog med det. Ur jorden stack upp en smal ände av en rejäl sten, och handleden kom rakt på den. Med min egen och ryggsäckens tyngd ovanpå. Armen hade ingen chans.

Jag hörde Cecilia ropa till mig hur det gått. Hon lät bekymrad, mitt fall måste sett otrevligt ut. Och jag kände direkt att något var fel med handleden. När den första smärtan lagt sig kastade jag en blick på den. Den såg inte ut som innan. Den var lite krokig.

Cecilia tog snabbt kommandot – precis som man ska göra - och pratade med mig och såg till att jag satte mig ner på ett liggunderlag. Tre unga människor som följt efter oss kom fram och ville också hjälpa till. En provisorisk mitella tillverkades av min tunna regnjacka. Efter en stund kunde jag resa mig, men att bära någonting var uteslutet. En av männen tog min ryggsäck, och stödd av Cecilias ena stav kunde jag hjälpligt ta mig framåt (se där, en stav är bra att ha även efter en olycka). Vi gick sakta till närmaste bilväg där hon fick skjuts ner till parkeringen. Efter en stund kom hon körande tillbaka med min bil. Sedan var det raka vägen till Lund och så småningom till akuten (i rena kläder). Så slutade vår vandring innan den knappt ens hade börjat.

Det blev ganska många timmar på akutmottagningen på Lunds sjukhus. Många andra väntade också (så om du tänker skada dig så råder jag dig att inte göra det på helger eller kvällar när det är ont om personal). Efter röntgen konstaterade man att radiusbenet var helt brutet och att handleden behövde gipsas. Men först efter att två vältränade män hade haft ”dragkamp” med min arm för att kunna trycka brottytorna i rätt läge. Att påstå att den proceduren gjorde ont är en underdrift. Det gjorde förfärligt ont.

Lärdomar?

När något dåligt hänt som enbart verkar slarvigt, meningslöst och onödigt försöker man åtminstone hitta någon lärdom att ta vara på. Det känns liksom bättre då. Visserligen inte mycket men lite grann.

Att använda stavar även i Skåne är en sådan lärdom. För halka och snubbla kan man ju göra överallt, och med en stor ryggsäck är man otymplig. Vidare hade jag sannolikt ändå klarat mig om jag inte pratat så mycket när vi gick utan koncentrerat mig (här kanske en och annan känner sig frestad att kommentera mäns simultanförmåga, men i så fall kommer jag låtsas att jag inte märkte det). På mina ensamvandringar i fjällen har jag ständigt prioriterat just detta med koncentrationen, framför allt vid rörelse och förflyttning. I princip ska då varje steg vara medvetet gjort. Och i grov blockterräng är det ett absolut måste, vare sig man går själv eller med andra.

En tredje sak är hur otroligt skönt det är att ha någon med sig. Utan Cecilia, och de tre som hjälpte oss, hade jag varit tvungen att reda upp allting själv. Antagligen behövt ringa 112. Det hade kanske blivit ett stort räddningspådrag och ambulans.

I fjällen har jag vanligtvis jag haft en eller flera personer med mig på färden. Oftast min gode vän Anders G. Trots att vi två aldrig har behövt rädda varandra vid någon olyckshändelse har det några gånger varit nära. Ett sådant tillfälle var när vi skulle gå nerför sluttningen av Vállevárre vid Kvikkjokk. En smal men meterdjup klippspricka var övervuxen av risväxtlighet och fullständigt osynlig. Jag satte foten just där, och benet bara försvann. Då trodde jag för ett ögonblick att mitt lårben skulle gå rakt av när jag föll med över 20 kg ryggsäck. Men sprickan löpte åt rätt håll och jag klarade mig från att bryta benet mot kanten.

Och så var det ju detta med nödsändare. Efter mycket funderande så tror jag att det kommer bli en sådan på mina fjällturer hädanefter. Åtminstone om jag ska gå själv.

Alla göromål går mycket långsammare med en arm som är bruten och värker. Det gäller att hålla humöret uppe. Att drömma om kommande fjällresor känns fint. Och jag har kunnat sköta mina deltidsuppdrag som lärare ungefär som vanligt.

Cecilia har förresten en egen blogg på Utsidan. Hennes personliga och tänkvärda berättelse om hur hon blev en fjällvandrare finner du här.

Postat 2018-04-28 19:35 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in