Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

När jag vände ryggen till smet minusgraderna förbi

Varje vinter försöker jag övernatta i skogen under den kallaste natten. Det är en lagom spännande utmaning att välja lämpliga sovsäckar (jag använder alltid två) och bestämma mig för om det ska bli vindskydd eller under bar himmel. Och fundera över hur minusgraderna kommer kännas på kvällen och morgonen därpå.

Men det har blivit allt svårare att hitta kalla nätter i min del av Skåne. Första gången jag och min kompis Anders gjorde detta - det var inför vår första tältvintertur 2011 - hamnade tempen under 21 minusgrader. Sedan har det blivit allt varmare och förra vintern var det inte ens tvåsiffrigt. Denna vinter kunde blivit ganska bra, men de kallaste nätterna dök plötsligt upp mellan julafton och juldagen samt natten därefter. Då var julfirandet med den närmaste familjen redan planerat och i full gång. Det var snöpligt. Jag kände mig lurad.

När julen passerat blev det varmt igen. Visserligen med den ena stormen efter den andra, men någon riktig kyla bjöds det inte på. Och idag kändes det som om våren slutgiltigt bestämt sig för att anlända. Men inte kan väl vintern vara slut redan?

I vilket fall åkte jag i förmiddags ut till en av mina vanliga övernattningsplatser, den vid Krankesjön. Inte för att övernatta utan för att spana in våren. Fram till fågeltornet var det översvämning, mer än jag någonsin sett förut. Både gångstigen, skogen och spången befann sig i ett vattenland. Igår kväll hade jag haft en fundering på att åka ut hit med tältet. Det hade i så fall blivit besvärligt att hitta en torr plats.

Betesängen där det brukar gå några nötkreatur på sommaren liknade mest en sjö. Och tvärs över Krankesjön hördes skottlossning och dunder från militärens övningsområde i Revinge. Det var en påträngande ljudillustration till vad jag en kort stund tidigare hade hört på nyheterna i bilradion, en påminnelse om att hundra mil från Lund ger människor livet för att försvara sitt land. Ukraina, ett land som jag besökte år 1993, då med en känsla att landet på något sätt var yrvaket efter närmare sju decennier i Sovjetunionens järngrepp.

Hundra mil fågelvägen. Man kommer inte ens till Storuman på den sträckan, så nära är det. Några av de människor vi i vår resegrupp mötte (särskilt i Kiev) kommer för mig när jag skriver detta och jag undrar hur de har det. 

Utanför fågeltornet lyste solen från molnfri himmel och militärens smällande blandade sig på ett egendomligt sätt med stillheten i naturen. En gråhäger tycktes njuta av solskenet, diskret stående i vassen en bit bort.

Några av gråhägerns vita kusiner, ägretthägrarna, satt på större avstånd och på högre höjd. Det fanns också andra fåglar i sjön - knölsvanar, änder, några salskrakar, med mera. Inga stora antal och inget särskilt ovanligt så jag kände ingen "förpliktelse" att räkna allihop för att rapportera på Artportalen. Jag är inte alls lika ambitiös som för tio, femton år sedan. Det blev bara några få noteringar.

Numera känns det ofta som om många fler tankar trängs i huvudet, tankar som vill ha tid för att tänkas. Det där behovet att fylla på med massor av nya intryck är inte alls lika stort längre. Samma sak har jag lagt märke till när jag befinner mig i fjällen. Jag har inte lika bråttom iväg på förmiddagarna som tidigare och njuter mycket av landskapet även när jag inte är i rörelse. Och så får tankarna gå lite som de vill, jag ger dem lösa tyglar.

Processen fortsatte när det blev dags för fikapaus. I fågeltornet var det halvskugga och faktiskt lite kyligt så jag letade efter ett annat ställe. Vid färisten in till betesängen gick det bra att slå sig ner och där var det närapå sommarvarmt. Och utan fåglar som behövde studeras så fortsatte tankarna. På familjen, vänner och den kommande våren. Och på Ukraina.

Postat 2022-02-26 21:20 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ett januaribesök hos sälarna

Måkläppen är den allra sydligaste spetsen på Falsterbonäset, en lång sandrevel ut i Öresund. Där bor gråsäl och knubbsäl. Nio månader om året får de vara ifred för att vila och föda sina ungar. Det är bara under november, december och januari som vi människor får besöka området.

De senaste åren har det blivit en tradition för mig att hälsa på sälarna. Den 9 januari var det dags igen. Inte det varmaste vädret men en ganska klar och fin dag. Det var många andra som hade samma plan, området är populärt. Att hitta en närbelägen parkeringsplats för bilen kan vara svårt vilket innebär att hela utflykten kan bli 8-9 km lång. Men vad gör det? Då blir ju upplevelsen lite längre.

Att vandra ut på Måkläppen är till att börja med som vilken strandpromenad som helst i Sydskåne. Men efter en stund förändras känslan, det är som att gå rakt ut i havet. Till slut har man nått ända fram, där fastlandet sakta sjunker ner i vattnet och vågorna sköljer över sanden. Där, allra längst ute, låg sälarna.

Sälarna är populära fotoobjekt. Det är viktigt att hålla avstånd för att inte störa dem.

I närbild med teleobjektiv...

...och ännu närmare med en ungsäl som sticker upp huvudet.

Två flanörer på väg tillbaka till Falsterbo fyr.

När det gäller restriktioner kan det vara bra att veta att hundar och drönare inte är tillåtna. Mer att läsa finns t ex på Länsstyrelsens webbsida.

Postat 2021-04-11 14:52 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Berguven på bo!

Jag kan nästan se berguvarna från min balkong på tredje våningen i Lund. Fast bara nästan och det skulle i så fall vara i skymningen när hanen flyger upp i en mast på betongfabriken 3 km bort. Men förargligt nog är den där masttoppen skymd. Därmed har jag inte lika god utsikt som en granne som bor en liten bit ifrån mig. Från hans balkong syns uven ibland.

Enligt den senaste inventeringen 2019-2020 påträffades 458 besatta revir av berguv i Sverige. Grovt räknat har vi alltså knappt tusentalet uvar i landet, kanske fler eftersom de inte börjar häcka förrän vid en viss ålder.

I Skåne går det bra för berguven. Vid stenbrottet i Hardeberga får de vara ifred för människor och bullrande maskiner tycks de inte bry sig om. Det finns en iordningställd utsiktsplats om man vill besöka dem - dessa uvar är nämligen helt offentliga. För en vecka sedan åkte jag dit på morgonen för att fotografera dem. Det hade nämligen framkommit att honan låg på bo.

Från utsiktsplatsen är det över 200 meter till bergväggen där uvarna vanligtvis bor. Även med ett teleobjektiv är det en utmaning, helst ska man ha optik för betydligt mer pengar än vad min systemkamera kostar. Men på fotot ovan kan honan upptäckas mitt i och härunder finns en delförstoring.

Med sina örontofsar och sina mjuka rörelser tycker jag ofta att uven liknar en stor katt. Katter bör för övrigt hålla sig undan från uvarna även om dessa mest tar råttor, harar, fåglar, mm. Hönsägare gör bäst i att låsa ordentligt på kvällen!

En bit från honan satt hanen och höll uppsikt i branten. Eller kanske sov han bara?

Och i närbild:

Den som vill se fler, och bättre, foton på dessa uvar kan hitta dem på Artportalen. Där läggs ofta ut fina bilder på deras familjeliv - en dokusåpa som jag gillar betydligt bättre än de som sänds i teve. Ruvningstiden är ca 5 veckor så om allt går väl har vi kläckta ungar i slutet av april.

Tyvärr går det inte lika bra för berguven i norra delen av landet. Skåne hade 24 funna revir medan exempelvis Norrbottens län bara hade 11. Upp-och-nervända världen kan man tycka men förklaringen finns troligen i födotillgången. Öppna soptippar med råttor försvinner alltmer och mängden gnagare i fjällvärlden är väldigt varierande och osäker.

Postat 2021-03-28 15:19 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En taklös natt i vildsvinsskogen

Jag har gjort det åtskilliga gånger men det var många år sedan - avstått från tält eller vindskydd när jag sovit ute. När jag nyligen läste vad Niklas skrev i sin blogg insåg jag att någonting viktigt blivit försummat .

Någon dag därefter inträffade en annan omständighet. SMHI lovade säsongens hittills kallaste natt i Lunds kommun. Tvåsiffriga minusgrader mellan fredag och lördag, faktiskt hela fjorton stycken. Och klart nästan hela natten och utan någon vind alls. En sådant tillfälle vill jag inte missa. Min kropp behöver påminnas hur kyla känns och jag själv måste hålla vinterrutinerna vid liv (det kan ju bli en ny skidresa till fjällen i framtiden). "Säker prognos" stod det dessutom på webben. Naturligtvis måste jag gripa detta tillfälle!

Igår kväll samlade jag alltså ihop det som behövdes - sovsäckar, en presenning att lägga under liggunderlagen, delar av ett Trangiakök och så vidare. Samt te, smörgås och wienerkorv för  supén i den stjärnklara natten.

Så en kort bilresa, en kilometerlång promenad genom den mörka skogen och jag var framme vid fågeltornet Almen vid Krankesjön. Tornet blev min matplats.

Strax efter midnatt tog jag packningen bort till den lövskogsglänta som jag sett ut som sovplats. När jag mätt och belåten kommit ner i den dubbla sovsäcken var det minus 9,5 grader. Jag oroade mig inte, SMHI hade slagit fast att det skulle vara som kallast först vid sex-, sjutiden på morgonen.

Med bara ett litet hål för ögon, näsa och mun låg jag på rygg och blickade förundrad upp mot Karlavagnen. Stjärnorna lyste emot mig från en alldeles svart himmel. Lite kackel från gäss och svanar hördes utifrån sjön. Kanske fanns det fortfarande öppet vatten någonstans. Men det var stjärnhimlen som var det mest fascinerande.

Tidigt på morgonen, när det syntes en liten aning gryningsljus, behövde jag lämna den goa värmen för ett litet ärende vid buskarna. Termometern visade nu bara -9. Var fanns de andra minusgraderna? Vad höll ni på med där på SMHI?

Några fler minusgrader blev det inte för när jag ett par timmar senare vaknade för andra gången  var det bara minus 7. Jag hörde rop och skällande hundar en bit bort, på andra sidan ett stort kärr. Och efter ytterligare en stund - när jag fått på mig kläderna - hördes gevärsskott. Jag misstänkte att det var vildsvinsjakt på gång.

Det blev ett nytt besök i fågeltornet för att äta frukost. Ute på isen stod två eller tre havsörnar och det fanns även några ägretthägrar och flera grupper med svanar. Trots allt var jag nöjd med övernattningen. Fast jag funderade lite på vad uttrycket "Säker prognos" egentligen innebär.

Visst, det hade inte blivit plusgrader. Inte heller snöstorm eller regn. På morgonen hade SMHI angett halvklart med en sol som tittade fram. I själva verket hade jag nästan helt mulet, därefter dimma vid frukosten. Exakt vad hade de tänkt på när de angav prognosen som "säker"?

Så småningom kom solen faktiskt fram till slut men då hade jag redan börjat gå med packningen tillbaka till parkeringsplatsen. Där stod två jägare. Jovisst, de hade jagat vildsvin. Ett skjutet ungsvin låg i lastkorgen baktill på bilen. Jag tog en titt på det.

Sedan hade vi en trevlig pratstund om vildsvinen runt Krankesjön. Som fågelskådare ser och hör jag dem ibland. Men för det mesta är det de som ser och hör mig - så som det ännu mer är med björnarna i fjällen. Om man (i vårt land) är ute för att tälta, bo i vindskydd eller sova under bar himmel så är varken vildsvin eller björn något man behöver oroa sig för. Och det känns ju bra när man väl har accepterat det.

Postat 2021-01-16 21:53 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Sothöna till middag?

Sothöna tycks vara en av havsörnarnas favoriträtter. Åtminstone de havsörnar som syns kring Krankesjön utanför Lund. Idag fick jag se hur sothönsen gör när de avvärjer en hungrig havsörn.

Jag står i fågeltornet och spanar på änder och annat som håller till på sjön. Sothönorna ligger i två ganska stora flockar rakt utanför fågeltornet. Plötsligt ser jag att det blir liv och rörelse i flockarna och de drar snabbt ihop sig till en enda, stor flock. Aha, kan det vara en havsörn i farten? Det dröjer flera sekunder innan jag ser den, sothönorna är som vanligt snabbare. Den kommer bakom mig, över skogen. Vissa gånger reagerar änder och sothöns knappt på örnarnas närvaro, det tycks som de kan se skillnad på en mätt och en hungrig havsörn. Det måste ha med örnens rörelsemönster att göra.

Den här örnen är hungrig, det har sothönorna fattat direkt. De trängde ihop sig mycket tätt, för den som kommer utanför flocken blir ett enkelt byte för örnen! Och nu blir det ett intensivt plaskande och stänkande med vingarna. Örnen är på inflygning!

Det går undan, på två sekunder är örnen riktigt nära, med ben och klor utsträckta. Men sothönorna flaxar upp en rejäl ridå av vattendroppar och stänk. Örnen har nog svårt att urskilja ett lämpligt offer och hur ska den få grepp om en sothönas kropp med så mycket flaxande vingar i vägen?

Denna gång lyckas den inte sätta klorna i någon. 1 - 0 till sothönorna! Örnen måste vända för ett nytt försök.

Det blev många försök, 10-15 stycken. Örnen kom från olika håll men det hjälpte inte. Sothönsen klarade av den varje gång och till slut gav den upp.

Nu ska det sägas att denna örn inte var särskilt skicklig eftersom den var ung, gissningsvis 1 år gammal (det är fjäderdräktens färgteckning jag tittar på). Äldre fåglar har jag sett nappa sothönor på nolltid, t ex för att hjälpa junior när denne inte klarar det själv. En gammal örn kan skapa panik bland änder och sothöns på sjön.

En bekant som är fågelforskare har berättat att unga havörnar ägnar sig åt röveri på vintern. De gör utfall mot storskarvar och tvingar dem att hosta upp sina fångade fiskar. Som om de hade en överenskommelse: "Om du ger mig din fisk så försöker jag inte fånga dig!"

Enstaka gånger kan man se havsörnar simma och då liknar de ingenting man är van vid. Jag har sett det vid Krankesjön och då hade örnen en sothöna i klorna som den skulle dränka.

Postat 2019-10-19 23:03 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar