Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Ett januaribesök hos sälarna

Måkläppen är den allra sydligaste spetsen på Falsterbonäset, en lång sandrevel ut i Öresund. Där bor gråsäl och knubbsäl. Nio månader om året får de vara ifred för att vila och föda sina ungar. Det är bara under november, december och januari som vi människor får besöka området.

De senaste åren har det blivit en tradition för mig att hälsa på sälarna. Den 9 januari var det dags igen. Inte det varmaste vädret men en ganska klar och fin dag. Det var många andra som hade samma plan, området är populärt. Att hitta en närbelägen parkeringsplats för bilen kan vara svårt vilket innebär att hela utflykten kan bli 8-9 km lång. Men vad gör det? Då blir ju upplevelsen lite längre.

Att vandra ut på Måkläppen är till att börja med som vilken strandpromenad som helst i Sydskåne. Men efter en stund förändras känslan, det är som att gå rakt ut i havet. Till slut har man nått ända fram, där fastlandet sakta sjunker ner i vattnet och vågorna sköljer över sanden. Där, allra längst ute, låg sälarna.

Sälarna är populära fotoobjekt. Det är viktigt att hålla avstånd för att inte störa dem.

I närbild med teleobjektiv...

...och ännu närmare med en ungsäl som sticker upp huvudet.

Två flanörer på väg tillbaka till Falsterbo fyr.

När det gäller restriktioner kan det vara bra att veta att hundar och drönare inte är tillåtna. Mer att läsa finns t ex på Länsstyrelsens webbsida.

Postat 2021-04-11 14:52 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Berguven på bo!

Jag kan nästan se berguvarna från min balkong på tredje våningen i Lund. Fast bara nästan och det skulle i så fall vara i skymningen när hanen flyger upp i en mast på betongfabriken 3 km bort. Men förargligt nog är den där masttoppen skymd. Därmed har jag inte lika god utsikt som en granne som bor en liten bit ifrån mig. Från hans balkong syns uven ibland.

Enligt den senaste inventeringen 2019-2020 påträffades 458 besatta revir av berguv i Sverige. Grovt räknat har vi alltså knappt tusentalet uvar i landet, kanske fler eftersom de inte börjar häcka förrän vid en viss ålder.

I Skåne går det bra för berguven. Vid stenbrottet i Hardeberga får de vara ifred för människor och bullrande maskiner tycks de inte bry sig om. Det finns en iordningställd utsiktsplats om man vill besöka dem - dessa uvar är nämligen helt offentliga. För en vecka sedan åkte jag dit på morgonen för att fotografera dem. Det hade nämligen framkommit att honan låg på bo.

Från utsiktsplatsen är det över 200 meter till bergväggen där uvarna vanligtvis bor. Även med ett teleobjektiv är det en utmaning, helst ska man ha optik för betydligt mer pengar än vad min systemkamera kostar. Men på fotot ovan kan honan upptäckas mitt i och härunder finns en delförstoring.

Med sina örontofsar och sina mjuka rörelser tycker jag ofta att uven liknar en stor katt. Katter bör för övrigt hålla sig undan från uvarna även om dessa mest tar råttor, harar, fåglar, mm. Hönsägare gör bäst i att låsa ordentligt på kvällen!

En bit från honan satt hanen och höll uppsikt i branten. Eller kanske sov han bara?

Och i närbild:

Den som vill se fler, och bättre, foton på dessa uvar kan hitta dem på Artportalen. Där läggs ofta ut fina bilder på deras familjeliv - en dokusåpa som jag gillar betydligt bättre än de som sänds i teve. Ruvningstiden är ca 5 veckor så om allt går väl har vi kläckta ungar i slutet av april.

Tyvärr går det inte lika bra för berguven i norra delen av landet. Skåne hade 24 funna revir medan exempelvis Norrbottens län bara hade 11. Upp-och-nervända världen kan man tycka men förklaringen finns troligen i födotillgången. Öppna soptippar med råttor försvinner alltmer och mängden gnagare i fjällvärlden är väldigt varierande och osäker.

Postat 2021-03-28 15:19 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En taklös natt i vildsvinsskogen

Jag har gjort det åtskilliga gånger men det var många år sedan - avstått från tält eller vindskydd när jag sovit ute. När jag nyligen läste vad Niklas skrev i sin blogg insåg jag att någonting viktigt blivit försummat .

Någon dag därefter inträffade en annan omständighet. SMHI lovade säsongens hittills kallaste natt i Lunds kommun. Tvåsiffriga minusgrader mellan fredag och lördag, faktiskt hela fjorton stycken. Och klart nästan hela natten och utan någon vind alls. En sådant tillfälle vill jag inte missa. Min kropp behöver påminnas hur kyla känns och jag själv måste hålla vinterrutinerna vid liv (det kan ju bli en ny skidresa till fjällen i framtiden). "Säker prognos" stod det dessutom på webben. Naturligtvis måste jag gripa detta tillfälle!

Igår kväll samlade jag alltså ihop det som behövdes - sovsäckar, en presenning att lägga under liggunderlagen, delar av ett Trangiakök och så vidare. Samt te, smörgås och wienerkorv för  supén i den stjärnklara natten.

Så en kort bilresa, en kilometerlång promenad genom den mörka skogen och jag var framme vid fågeltornet Almen vid Krankesjön. Tornet blev min matplats.

Strax efter midnatt tog jag packningen bort till den lövskogsglänta som jag sett ut som sovplats. När jag mätt och belåten kommit ner i den dubbla sovsäcken var det minus 9,5 grader. Jag oroade mig inte, SMHI hade slagit fast att det skulle vara som kallast först vid sex-, sjutiden på morgonen.

Med bara ett litet hål för ögon, näsa och mun låg jag på rygg och blickade förundrad upp mot Karlavagnen. Stjärnorna lyste emot mig från en alldeles svart himmel. Lite kackel från gäss och svanar hördes utifrån sjön. Kanske fanns det fortfarande öppet vatten någonstans. Men det var stjärnhimlen som var det mest fascinerande.

Tidigt på morgonen, när det syntes en liten aning gryningsljus, behövde jag lämna den goa värmen för ett litet ärende vid buskarna. Termometern visade nu bara -9. Var fanns de andra minusgraderna? Vad höll ni på med där på SMHI?

Några fler minusgrader blev det inte för när jag ett par timmar senare vaknade för andra gången  var det bara minus 7. Jag hörde rop och skällande hundar en bit bort, på andra sidan ett stort kärr. Och efter ytterligare en stund - när jag fått på mig kläderna - hördes gevärsskott. Jag misstänkte att det var vildsvinsjakt på gång.

Det blev ett nytt besök i fågeltornet för att äta frukost. Ute på isen stod två eller tre havsörnar och det fanns även några ägretthägrar och flera grupper med svanar. Trots allt var jag nöjd med övernattningen. Fast jag funderade lite på vad uttrycket "Säker prognos" egentligen innebär.

Visst, det hade inte blivit plusgrader. Inte heller snöstorm eller regn. På morgonen hade SMHI angett halvklart med en sol som tittade fram. I själva verket hade jag nästan helt mulet, därefter dimma vid frukosten. Exakt vad hade de tänkt på när de angav prognosen som "säker"?

Så småningom kom solen faktiskt fram till slut men då hade jag redan börjat gå med packningen tillbaka till parkeringsplatsen. Där stod två jägare. Jovisst, de hade jagat vildsvin. Ett skjutet ungsvin låg i lastkorgen baktill på bilen. Jag tog en titt på det.

Sedan hade vi en trevlig pratstund om vildsvinen runt Krankesjön. Som fågelskådare ser och hör jag dem ibland. Men för det mesta är det de som ser och hör mig - så som det ännu mer är med björnarna i fjällen. Om man (i vårt land) är ute för att tälta, bo i vindskydd eller sova under bar himmel så är varken vildsvin eller björn något man behöver oroa sig för. Och det känns ju bra när man väl har accepterat det.

Postat 2021-01-16 21:53 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Sothöna till middag?

Sothöna tycks vara en av havsörnarnas favoriträtter. Åtminstone de havsörnar som syns kring Krankesjön utanför Lund. Idag fick jag se hur sothönsen gör när de avvärjer en hungrig havsörn.

Jag står i fågeltornet och spanar på änder och annat som håller till på sjön. Sothönorna ligger i två ganska stora flockar rakt utanför fågeltornet. Plötsligt ser jag att det blir liv och rörelse i flockarna och de drar snabbt ihop sig till en enda, stor flock. Aha, kan det vara en havsörn i farten? Det dröjer flera sekunder innan jag ser den, sothönorna är som vanligt snabbare. Den kommer bakom mig, över skogen. Vissa gånger reagerar änder och sothöns knappt på örnarnas närvaro, det tycks som de kan se skillnad på en mätt och en hungrig havsörn. Det måste ha med örnens rörelsemönster att göra.

Den här örnen är hungrig, det har sothönorna fattat direkt. De trängde ihop sig mycket tätt, för den som kommer utanför flocken blir ett enkelt byte för örnen! Och nu blir det ett intensivt plaskande och stänkande med vingarna. Örnen är på inflygning!

Det går undan, på två sekunder är örnen riktigt nära, med ben och klor utsträckta. Men sothönorna flaxar upp en rejäl ridå av vattendroppar och stänk. Örnen har nog svårt att urskilja ett lämpligt offer och hur ska den få grepp om en sothönas kropp med så mycket flaxande vingar i vägen?

Denna gång lyckas den inte sätta klorna i någon. 1 - 0 till sothönorna! Örnen måste vända för ett nytt försök.

Det blev många försök, 10-15 stycken. Örnen kom från olika håll men det hjälpte inte. Sothönsen klarade av den varje gång och till slut gav den upp.

Nu ska det sägas att denna örn inte var särskilt skicklig eftersom den var ung, gissningsvis 1 år gammal (det är fjäderdräktens färgteckning jag tittar på). Äldre fåglar har jag sett nappa sothönor på nolltid, t ex för att hjälpa junior när denne inte klarar det själv. En gammal örn kan skapa panik bland änder och sothöns på sjön.

En bekant som är fågelforskare har berättat att unga havörnar ägnar sig åt röveri på vintern. De gör utfall mot storskarvar och tvingar dem att hosta upp sina fångade fiskar. Som om de hade en överenskommelse: "Om du ger mig din fisk så försöker jag inte fånga dig!"

Enstaka gånger kan man se havsörnar simma och då liknar de ingenting man är van vid. Jag har sett det vid Krankesjön och då hade örnen en sothöna i klorna som den skulle dränka.

Postat 2019-10-19 23:03 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Bonus i november: Årets sista brittsommardag

Måkläppen är ett naturreservat allra längst ut på den södra delen av Falsterbohalvön. Området blir därmed en av de mest sydliga delarna av vårt land – nästan i nivå med Smygehuk. Det består mest av sandrevlar och därmed blir höjden över havet nästan obefintlig. Det innebär också att delar av terrängen ständigt omformas av vatten, strömmar och vind. En annan omständighet med Måkläppen är att det bara är tillåtet att besöka det under tre månader under året: november, december och januari. Övriga månader tillhör det sälarna och fåglarna.

Jag hade pratat med goda vännen Cecilia om att besöka Måkläppen. Till skillnad från mig hade hon varit där förut och var villig att vara ciceron. Men det krävdes en dag med bra väder och inte för mycket blåst. Den 17 november såg lovande ut. SMHI gissade på 7-8 plusgrader och hyfsat svag vind. Visserligen mulet väder men dock uppehåll. Men vädret skulle visa sig bli mycket bättre än så.

Vi anlände tidigt på eftermiddagen med bil till Falsterbo och vandrade utmed den västra stranden söderut ett par kilometer. Falsterbo fyr – med ringmärkningsstationen för fåglar – passerades och vi kom så småningom fram till reservatsgränsen. Där sträckte sig den låga sandreveln ytterligare 2½ km söderut. Och långt borta, ända vid horisonten, förenades land och hav utan att någon skarvning kunde urskiljas. Det var som att gå rakt ut i havet.

Ovan: Cecilia vid tubkikaren med vars hjälp vi kunde spana in de närmsta sälarna. Ibland stack de upp sina huvuden och tittade nyfiket på alla tvåbenta badkrukor som promenerade förbi. Tyvärr låg min systemkamera med teleobjektivet därhemma så några bra foton av djuren blev det inte.

Och så var det vädret. Temperaturen var som utlovat – tills solen kom fram! För det gjorde den, och med ens kändes dagen sommarvarm och skön, trots det utsatta läget och en del vind.

Mobilkameran kämpar med ljusförhållandena. Foto: Cecilia.

Det var fortfarande en bit kvar till yttersta delen och hungern gjorde sig påmind. Vi slog oss ner i lä bland det sträva strandgräset. Snabbt kom matsäckarna fram. Det var ljummet i luften och nästan som en sommarpicknick – bara den rödvitrutiga duken fattades.

Mätta och nöjda strövade vi vidare och nådde den allra sydligaste spetsen där sandstranden nästan omärkligt försvann ner i havet. Vi stod där en stund och kände som om detta var världens ände.

Här tar denna del av Skåne slut! Foto: Cecilia.

Sedan vände vi tillbaka utmed strandkanten.

Ett slags utomhusmuseum: gamla vrakrester. En av bjälkarna var märkt med en metallplatta som upplyste om just detta. Foto: Cecilia.

På återvägen växte molnen och hotade att uppsluka den värmande solskivan. Pessimistiskt sa jag att det är så som klara sommardagar brukar sluta: solen går ner i en säck. Men jag hade fel. Den lysande skivan kom fram igen och sjönk sedan sakta som en ballong i havet. Vi slog oss ner på en sandkulle och betraktade skådespelet. Någon brådska hade vi inte, och för en stund kändes det fartfyllda och jäktiga stadslivet väldigt avlägset.

Allteftersom ljuset försvann sjönk också temperaturen. Luften och stillasittandet gjorde kroppen kall. Men även en sommardag i juni kan ju ibland sluta med en svalka som biter lite i skinnet.

***

Nästa dag var det betydligt kallare i luften och den behagliga känslan av sommar hade försvunnit. Från träden utanför min lägenhet i Lund hördes diskreta visslingar och tutanden: domherrarna hade anlänt till sitt vintertillhåll i bostadsområdet. Men mina tankar var fortfarande fyllda av kvardröjande intryck från årets sista sommardag.

PS. Den som vill läsa mer om Måkläppen kan enkelt googla fram info från exempelvis länsstyrelsen.

Postat 2018-12-07 21:03 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in

Tips!