Bloggar > TERRA INCOGNITA > Rösten om Sarek.

TERRA INCOGNITA

mest om svenska fjällen.

Rösten om Sarek.

På var sin sida om Sarek står Axel Hamberg och Tore Abrahamsson. Den ena lyssnar på vad den andre ser och hör. Båda har en svartvit kamera. Båda har gått i detta område länge länge, där många andra utav oss också gått, fotograferat och svärmat inför den storslagna naturen i nationalparken.

Utan överdrift kan man säga att Tore Abrahamsson efter Hamberg, är vår största fjällskildrare. Få fjällskildare har gjort oss så intima med fjällen som han under decenniernas lopp. Både i bild och i text och i arkitektur. Ideligen i verk som varit nyskapande och fantasifulla. Alltid med en stark och påtaglig form.

Nu i höstas utkom ‘Axel Hamberg och Sarek’. I den levandegör Tore Abrahamsson, Axel Hambergs Sarek genom att blåsa liv i dagboksanteckningarna utanför dom akademiska arkiven. Hamberg ses i boken med en konkret fjällvandrares ögon.

Samtidigt återanvänder Tore Abrahamsson sin egen svartvita fotografiskatt för att en återskapa en personlig minnesbild av sin själsfrände och en drömd tid av Hambergs Sarek, in i sin egen. Denna berättelse kan på så sätt vara en modell för hur Hamberg kan återskapas i varje vandrares och läsares öga. Det är således både 1960tal och 1890tal, på en och samma gång.

Ryggen mot Svenonius topp ifrån Ryggåsberget (©) Tore Abrahamsson

För var och en av oss idag som ser och noga observerar, så är det nog så, att svartvitt fotografi kräver lite mer tittande, och talar till oss på ett annat sätt idag, än vad den gängse digitala bilden som snabbt fladdrar förbi och slumpartat knäpps av. Svartvitt foto pekar lika mycket mot en historisk autencitet som det greppar estetiska beslut.

Svartvitt fotografi existerar inte längre idag, lika lite som ett Sarek med obestigna toppar eller onötta leder skulle finnas. Det är för alltid borta.

Här vandrar vi å andra sidan runt bland olika svartvita sinnesrum i Sarek.

Boken här för oss till en värld, som således är bortom vår egen. Talar den inte om något beständigare drygt femtio år bort?. Blir inte den ordlösa verkligheten lite klarare av ett fotografi ifrån sextiotalet? Och var inte Rapadalen så nednött då? ..och lavalampans former uttryck för tolkningar i Folkhemmet.. Skuggor på vägg, sten och en grå dimma.

Lite utav denna minnets paradox, som samtidigt finns, finns det något ännu ett sekel bort, ännu längre bort i tiden. Den står att finna i det svartvita fotografiets höga konstnärlighet ifrån det förrförra seklet., och samtidigt i dess motivs svårfunna hemlighet, svår att nå för nutida betraktare med digitalkameran i högsta hugg. Men även där, där lockar dessa kontrastrika och välkomponerade bilder mer än dom nutida digitala. Med sina förfinade anspråk blir det större grafisk verkan. Inget är så tydligt som en bild i gråtonskala. Sextiotalets fjällfotografi gav oss en helt annan estetik än vad den grälla digitalbilden kom att ge femtio år senare.

I Tore Abrahamssons särledes välkomponerade bildvärld gjuts denna förklarade tid ihop med Hambergs topografiska språk och upplevelser. Hambergs dagboksanteckningar blir här till en berättelse.

Ur dagboken i slutet av augusti 1896:

24 aug.  Anders och Vuolla buro saker i förväg genom Akkavagge.       Jag gjorde denna dag ingenting.

27 aug.  Flyttning genom Lullevagge. Arbetsamt. Jag bar 35 kilo.Regn hela dagen.

28 aug.  Manskapet flyttade de i Lullevagge qvarlämnade sakerna till tältplatsen. Ruskigt väder fortfarande.

30 aug.  Anders och Vuolla vägrade göra någonting trots det jag befallde dem följa mig på Ruopsok.

31 aug . Gick med Olsson på Ruopsok. De övriga flyttade saker till Qvikkjokk och återkomma följande morgon.Olsson och jag funno ej tältet före mörkrets inbrott. Gingo ned oss i myrar, stupade i videbuskar, måste slutligen uppgiva hoppet att finna tältet före dagningen, gjorde upp en stockeld och lade oss vid den.

Läger i Rapadalen 25 juli 1897. (©) Axel Hamberg

Dessa minnesanteckningar blir bilder. Bilder manar oss att minnas inte bara Hambergs lite knapriga torra röst i ifrån sina dagboksblad, men även något av en förgången dokumentär av en tid, vare sig artonhundranittiotal eller i Abrahamssons nittonhundrasextiotal. Nästan på gränsen till bortsuddat.

För det vet vi väl, vi som vistas i fjällen i många, många år, att, långt före den digitala bilden fanns bara det svartvita fotografiet. Det som bleknar bort. Och långt före maskinskriva texten fanns den muntliga berättelsen

Pellorieppe östkam och Kåtokkaskatjåkkå 31 juli 1897 (©) Axel Hamberg

Från Piellorieppe östkam mot söder. 31 Juli 1963 (©) Tore Abrahamsson

I boken finns på ett uppslag nästan två identiska bilder på samma sidas uppslag. Bilderna ger i sin jämförelse en nästan skrämmande upplevelse av ett förgånget ögonblick fast tiden gått sjuttio år. (östkammen av Piellorieppe) Fotografiet griper liksom tag i en, när man tittar. Helt plötsligt blir år: 1897 till år: 1963, bara här med bildens hjälp. Något blir här levande i tid, trots att det bara är på svartvitt papper och samtidigt blir det till ett orubbligt och tydligt bevis på Sareks oföränderlighet genom tidens lopp.

Boken har en enlighet och konsekvens i denna trubbiga dubbelhet i svartvitt av två personer, där språk och bild möts mellan två fjällvandrare som är nästan mer det centrala innehållet, mer än vad kanske Sarek själv är för oss år 2013.

Att gå fram är samtidigt att kunna blicka bakåt, och att kunna vända sig om och se ett ögonblick bakom det man lämnat. Och vi kan som sagt inte se tillbaka utan att förundras över en förändring som ändå skett trots att vi inget märkt. Fjällen blir skuggor av minnet.

Boken är underbar, behändig och en helt nyskapande mutation av berättad fjällupplevelse och bild.

Tore Abrahamsson  ”Axel Hamberg och Sarek”   Västerbottens läns hembygdsförbund. 2013

ISBN 978-91-978928-3-4

 

Inlagt 2013-10-24 15:21 | Läst 35832 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2013-10-24 18:06   Håkan Friberg
Ni är några få... ni som på ert eget högst personliga sätt ger röst åt Sarek - och resten av den svenska fjällvärlden. Sett genom era ögon, beskrivet med er penna, får fjällen ytterligare dimensioner.
Tack för ännu en ögonöppnare, Anders, för en bok som blir något mer än bara 2 cm på fjällbokshyllan.
 
Svar 2013-10-26 12:33   Anders_sthlm
Tack själv Håkan. Men det är nog kanske Hamberg du får sända en tanke till. Det är nog hans lilla guidebok om Sarekfjällen som på nått vis är kärnan till väldigt mycket för oss alla som älskar Sarek. Inte bara för mig, men nog även för dig.
Men som sagt, hur greppar man en sådan klassiker idag?. Man kan ju inte bara se det som något stelt och förgånget.
Bäst är väl att blåsa liv i det, och på något funktionellt sätt berätta om det där det hör hemma. Ute på fjället. Det var ju där den tillkom.
Få fjällkännare är nog mer lämpade att skriva om Hamberg än just Abrahamsson.
 
2013-10-24 18:53   OBD
Fantastisk recension av en fantastiskt fin bok!
Mycket intressant att jämföra de båda bilderna från Piellorieppe. Det är ju inte mycket mer än människan på Tore Abrahamssons bild som skiljer. Ja, något på snölegorna förstås. Massivet ligger där. Dess rörelse kan vi inte ens ana.
Den boken måste inskaffas.
Tack Anders!
 
Svar 2013-10-26 12:34   Anders_sthlm
Men tack så mycket Bertil!
Ja jag har alltid tyckt om Piellorieppes fantastiska tinnar. Och den bilden är en av Abrahamssons mer ikoniska. Jag tyckte alltid den där bilden var magisk när jag var i tonåren och Abrahamsson plåtade Staffan Tengnér på kammen där. Bilden är på nått vis inte bara klassisk utifrån dess kontext, dess inplacering i tid men även för att den på något vis bekräftar sig själv. Den har absolut en tydlighet, ungefär som en dröm om höga fjäll ska vara.
Bilden finns förvisso så det är inte en dröm, det är väl där lite det magiska kommer in när man tittar på äldre bilder. En gång togs bilden. Ett ‘bildtagande’ som Harry Martinsson en gång uttryckte fotografiets själ.
I dag är vi fullständigt bombarderade med dylika högfjällstavlor från alla håll och kanter genom internets bildvärld.
 
2013-10-24 22:44   fowwe
Tack för den här recensionen, väldigt roligt att du skrivit den! När jag läser den och ser de citat och foton du har tagit med får jag ett intryck av ett mycket kärvare och kargare Sarek än vad vi nuförtiden har. Inte så att själva landskapet är förändrat, men dessa två sarekupptäckare rörde sig så mycket på själva berget. Det var vandringar på de högsta höjderna och bland otroligt mycket sten och klippor. Här passar ju också det svartvita fotot ypperligt. Numera är Sarek i skildringarna grönare eftersom de flesta av oss går mest där och skildringarna i text och bild blir ju därefter. Förvisso är även detta sidor av det mångfacetterade landskapet i Sarek. Men de kärva skildringarna från förr är fascinerande och antagligen oöverträffade i sitt slag.
 
Svar 2013-10-26 12:37   Anders_sthlm
Ett mycket stort tack till dig Hans för din kommentar. Jag funderar mycket i just dom tankebanorna kring just fjällskildringars tidsaspekter.
Själv jag tycker på nått vis idag då att Sarek var roligare förr. I alla fall för mig personligen var det ‘äventyrligare’. Antagligen för att jag hade mer stål i vristerna och faktiskt själv då på sjuttio, och åttiotalet tog mig upp på ett oändligt antal toppar. Ungefär som Hamberg gjorde i trettioårsåldern. På så sätt upplevde jag området på ett helt annat sätt än jag gör nu idag. Då jag mer bara stannar på en plats och reflekterar. Förr häpnade jag mer över saker, jag visste skulle finnas, men först när jag såg dom kunde jag förstå hur enormt det hela var. Det finns nog drag av nostalgi här. Men vi är nog konstruerade som människor på det viset.
Vi tenderar identifiera oss med våra egna äventyr ifrån fornstora dagar.


Området är ju så komplext och vissa miljöer upplever man helt enkelt inte om man då inte knallar upp på topparna.
Det kan bli lite att man får en ofullständig bild om man bara hasar runt i dalarna. Den syntes fjällvärlden är, kommer liksom inte till sin rätt om man inte tar sig upp betraktar trasigheten i massiven.


Att Sarek blivit grönare vet jag inte. Om det beror på ‘Fujis-velvia-chrome-film’ som kom, liksom på diabildens inträde. Eller möjligheten att nu bearbeta och dra upp kulörer i bilder i bildbehandlingsprogram på ett helt annat sätt än förr, kanske svaren finns i vår önskan att försköna det vi avbildar, sockra det på nått vis. Att kommersialisera naturupplever kräver reklamspråk för att synas. Naturfotografien som sådan, tror jag genomgår en stor förändring för närvarande, rentav en kris. Det är väldigt mycket pastellfärger i dagens fjällbilder kopplat till andra associationer..

Men, hur som helst, det var i alla fall mer renar förr som betade. Stora flockar rörde sig mer i landskapet. Dom satte sin prägel på dalarna då på ett helt annat sätt. Det var mer variation i växtligheten dessutom. Vissa arter håller ju nu på att försvinna och finns inte längre på dom ställen dom borde vara. Dom betas inte, utan självdör. Andra arter å andra sidan’ tillkommer och klättrar uppåt i värmen.
Vide och björksly finns ju på sluttningar man förr inte såg nått på, även inne i Routesvagge. Dessutom minskar ju snöfälten och glaciärerna smälter. På sikt tror jag det mer kommer likna ett slags Skottland mer, grönare och mer turistifierat. Alltså, mer vandrare som vill ha något så kallat ‘orört’ och mer ‘krav‘, mer än mer, häpnadsväckande fotografier och mer åsikter.
Förändringar i landskapet har ju alltid funnits, men dom går nog mycket snabbare nu.
Men detta, har ju egentligen ingenting att göra med estetiken. Den anpassas ju till den tid vi lever i.
 
2013-10-25 07:28   tbergman
Både fjällen och Utsidan har ett tag legat långt borta i mina tankar. Men när jag loggar in och möts av din recension är jag åter tillbaka i den fjällvärld jag så gärna dagdrömmer om. Och boken är beställd.

Nostalgi är ett intressant fenomen, särskilt kopplat till Sarek. För är det något som inte har förändrats så torde det vara Sarek. Kliv ut i det norrländska skogslandskapet. Det är en helt annan värld idag jämfört med förra sekelskiftet. Den brusande forsen, som tidigare gav en genklang mellan stammarna, har tystnat och en granåker har tagit urskogens plats. Men i Sarek är det mesta sig likt. Du nämner nötta leder, Anders. Visst, en påverkan på delar av landskapet kan skönjas. Men som din jämförelse mellan Tore Abrahamsson och Axel Hambergs bilder över Pielloriehppe tydliggör, en vandring längs med Östkammen genererade samma typ av visuella intryck såväl i slutet av 1800-talet som på 1960-talet. Traskar man upp dit även idag är vyn fortfarande densamma, industrialiseringen av vår övriga fysiska värld till trots. Men du berör något annat, en annan typ av exploatering i din recension. "Det allmänna medvetandets exploatering" kallar jag det i brist på annat: försöken att muta in Sarek med grälla färgbilder och hurtflåsande guideböcker; behovet av Sarek som klangbotten till den egna identiteten, den moderna friluftsmänniskans tvetydiga förhållande till moderniteten. Detta har slitit på Sarek. Vandringskängornas mekaniska nednötning står sig slätt i jämförelse.

Att blicka bakåt, mot ett sextiotal då Generalstabskartan var allenarådande, eller mot ett 1880-tal då inte ens området var kartlagt, kan därmed vara befriande och stärkande. Jag ser mycket fram emot att läsa denna bok. Du har väckt lusten till liv. Tack för denna anmälan.
 
Svar 2013-10-26 12:39   Anders_sthlm
Nostalgien är väldigt märklig Thomas. Den väljer ut det man vill se och känna. Det man både vill ha och vill mista. Men visst saknar man ett landskaps laddning, det en gång hade, när man såg det med mer energiska ögon. På Gotland växer det mesta igen och på sikt kommer nog väldigt mycket förskogas, förbuskas.
Kulturlandskap är svåra att sköta har det visars sig genom tiderna. Dom som kunde slå med lie i en äng dör bort, och inga nya finns att tillgå.
Man gör det väl heller inte lätt för renskötare däruppe i och med att man tror att fjällen sköter sig själva ’om man bara lämnar dom ifred’. Renen är ju en viktig betare och bevarare av landskapet däruppe.
Men visst, det är ett dilemma hur man skall kunna bevara ett landskap som så många gör anspråk på att ha åsikter om.
Dessutom precis som du påpekar idag är det ‘Social Fitness’ i fjällen som gäller, inte naturbetraktelser.
Att bara skriva om typ: ‘en enkel sädesärla’ här, verkar idag orimligt. Det mesta är nedsmetat med produktlanseringar, kopplat till kortsynt kändisskap udda och ofta extremt.
Att lösa upp sådana knutar och få folk att fokusera på naturen är nog väldigt knepigt.
 
2013-10-25 13:47   Bandersson
Som vanligt inspirerar du inte bara till att läsa boken utan till att tänka. Så här tänkte jag när jag hade läst din blogg och kommentarerna:

Ögats referens

”Referens är relationen mellan två objekt, där det ena utgör eller anger någon form av koppling till det andra.”

Bilden är bara den ena av två ändpunkter. Den andra är dina egna konkreta erfarenheter av Sarek. Däremellan finns alla minnen och känslor.

En svartvit bild kan ibland ha stor kraft att skapa denna koppling mellan dig och dina erfarenheter. Och minnen och känslor som inte nödvändigtvis behöver ha något med Sarek att göra alls. Hans skriver – ”När jag läser den och ser de citat och foton du har tagit med får jag ett intryck av ett mycket kärvare och kargare Sarek än vad vi nuförtiden har.” Men när man faktiskt går i Sarek så är det precis som det är. Och så som det har varit under lång, lång tid. Och i färg.

Thomas skriver om ”Det allmänna medvetandets exploatering” och det tror jag är riktigt för den som aldrig har gått i Sarek. Det blir så att säga en felaktig referens. Där kanske en svartvit bild är ”ärligare” i den meningen att den återger Sarek för vad det är. Inte vet jag.

Å andra sidan kanske man inte alls är ute efter något annat än att visa en vacker bild och överlämna resten till åskådaren. Som ett musikstycke. Franz Schuberts forellkvintett kräver inte nödvändigtvis att man gillar fisk (tror jag).

Problem kan förstås uppstå om man gör anspråk på att de bilder man visar ska vara en vägledning (i ordets bemärkelse) för den som vill bekanta sig med Sarek. Då tycker jag att man måste vara noggrann och ta ordet till hjälp för att ge fler nyanser och vidga perspektiven.
 
Svar 2013-10-26 12:40   Anders_sthlm
Hej Björn, stort tack till dig för din fylliga kommentar. Jag välkomnar den.
Det du skriver om är poesin. Men Hamberg var väldigt konkret, en akademiker av sitt slag. Han var ingen poet. Han var ingen Bo Bergman eller en von Heidenstam som skildrade något ‘oförklarligt ljus’ eller upplevde något symbolladdat eller nationellt i någon blomma eller kåta, eller tolkade detta som något allmängods för var och en.
Hamberg insåg nog dock realiteten i vad Sarek skulle kunna bli om det kunde exploateras av STF vid den tiden det begav sig.
Jag tror inte direkt någon då inte Hamberg i varje fall, kunde föreställa sig på denna tid, att Sarek skulle genomkorsas av 3-4000/vandrare/årligen, som ideligen smäller upp plasttält och slänger sopor och dessutom upptäcker allt om och om igen, vilket ju sker idag.


Förvisso’ vistades Hamberg i Sarek ‘i en realitet i färg‘, precis som du säger. Men dom bilder han och exempelvis Borg Mesch tog vid samma tid var i svartvitt, liksom hans bok.
Svart på vitt, handskrivet och nedplitat, säkert under stor möda.
En blyertspenna och några ark papper kan nog göra underverk, även om man komponerar musik.
Idag är det pixlar, det är lika lite verklighet det.

Sarek genomgår väl en stor förändring, det är nog det Thomas vill påpeka och det är även en av mina ‘käpphästar’. Jag är nog mer cynisk än vad du och han är när det gäller detta varumärkes framtid.
 
2013-10-25 14:02   seobserver
En välskriven recension med en språkdräkt passande landskapet.
Tack för att du öppnade mina ögon för boken.
 
Svar 2013-10-26 12:42   Anders_sthlm
Jag bockar och bugar. Denna blogg har timmar bakom sig. Tack för att ni alla läser den, och allt tack för att ni alla här kommenterar så klokt och insiktsfullt.
 
2013-10-25 21:43   dHANScan
Recensionen står starkt med dessa fina svart-vita foton som kuliss. Många av oss dragits till och lärt oss om Sarek genom bl a Abrahamsson's Detta är Sarek med underbare svart-vita foton. Detta kan väl inspirera till att pröva digitalkamerans svart-vit-funktion lite mer.
Även jag tackar för din ögonöppnare, Anders
 
Svar 2013-10-26 12:43   Anders_sthlm
Hej Hans.
Säkert läses Tore Abrahamssons böcker i Danmark. Klassikern ‘Kebnekaise’ är nog den bok tror jag som
år inkörsporten för många. Ingen har nog skrivit med stor så stor och personlig kärlek till svenska fjällen, vare sig förr eller senare. Den boken gör andra liksom ‘överflödiga‘.
 
2013-10-26 10:04   Bandersson
Apropå svarvitt och Hamberg. Uppsala universitet har Axel Hambergs fotografiska samling här: http://app.ub.uu.se/epub/bildsok/bibrecord.cfm?bibid=10144. Bilderna har ofta hög upplösning - förstora får ni se.
 
2013-10-26 10:53   Håkan Friberg
Tack för en fantastisk länk, Björn.
 
2013-10-26 10:54   OBD
Tack för den länken Björn.
Mycket intressant. Underbart att mer än hundra år gamla bilder fortfarande är användbara. Många är ju nu digitaliserade. Undrar hur många gånger de måste sparas om på nya medier för att kunna visas om mer än hundra år?
 
2013-10-26 21:36   njabba
Grymt bra. Och speciellt tack till Thomas Bergman
För den bästa analys av rådande verklighet
Beträffande Sarek jag någonsin läst.

Robert Tennisberg
(Notorisk Sarekvandrare)
 
2013-10-27 14:51   Bandersson
Du är besvärlig Anders – du träffar hela tiden rätt. Så här skriver du: ”Det du skriver om är poesin. Men Hamberg var väldigt konkret, en akademiker av sitt slag. Han var ingen poet.” Nej verkligen inte. Läser man Hambergs dagboksanteckningar finns inte mycket av poesi. Men låt oss inte blanda ihop förmågan att uttrycka sig med vad som fastnar i ens själ. Inte för inte blev han bergtagen av Sarek. Det är andra som kanske beskriver vilken betydelse Sarek hade för Axel personligen. Svante Lundgren skriver så här i sin bok "Sarek - Färder och iakttagelser i fjällen mellan Luleälvarna", (Nordisk Rotogravyr 1946):
"Som bekant vistades Hamberg i Sarek alla somrar mellan 1895 och 1932 med undantag för åren 1898 och 1917... Lika säkert som våren kom professorn år efter år upp till sitt fjälland. Han fortsatte sina resor så länge krafterna räckte, egentligen ännu längre, ty sista gången måste han rida från Tjåmotis och orkade endast med svårighet gå den korta sträckan mellan Litnokkanalen och stugan. Amul var med den gången, men det är mor Länta som berättar: - Å när dom lämnade stugan å hade gått nåra steg, vände Hamberg sej om, stannade en kort stund å sa: Adjö nu Litnok, för nu är de sista gången. Nu kommer jag aldrig mer... Det var kanske inte bara vetenskapen som drog professorn till fjälls - fjällen själva hade fångat också honom i sitt magiska grepp."
Svante Lundgren skriver också något annat som för mig personligen förändrade hela min inställning från det ”cyniska” till något helt annat. Så här skriver Svante om ”den grå”. En grå flugsnappare, välkänd över hela landet. Svante ser en björkstubbe och ser något grått fladdra iväg. Fjorton dagar senare kommer han tillbaka till stubben. Han sitter där timme efter timme – ”Till sist satt den grå där med ryggen åt mig och vingarna fallande som skörten på en jackett”. Hur i hela friden kan man ägna tid åt en så oansenlig varelse (det var extremt mycket mygg också förstås)?
Sarek är en plats för poesi, vetenskap och för dig själv personligen. Sarek berör dig – rör vid dig. Jag tror att vi behöver människor som går i Sarek även om de kommer från Stockholm.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!