Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

En natur- och kulturvandring i östra Lund

På höstar och vintrar drömmer sig mina tankar ofta norrut, till fjällvärlden. Men det är i söder jag bor och det är här jag söker mig ut i naturen. Ibland ett par mil eller mer för att komma till något avskilt ställe. I skogen eller vid någon sjö.

De senaste åren har det även blivit stadsnära utflykter. Tillsammans med några likasinnade har det uppstått en informell intressegrupp – Vandrarna i Linero. Förutom att vandra har vi också målsättningen att dela med oss av det vi upptäcker om naturen, bebyggelsen och den historiska kulturen i östra Lund. Vi gör det genom att beskriva enkla vandringsleder.

Ovan: det första häftet som är tänkt att följas av fler. Häftet har delats ut gratis i biblioteket, kyrkans församlingshem, Träffpunkten för seniorer, mm. Om någon vill se hela häftet så mejlar jag gärna en lågupplöst pdf. Använd i så fall "Konversationer" på Utsidan och kontakta mig via den.

Tisdagen den 25 oktober anordnade vi en guidad tur i åkerlandskapet precis öster om Lund. Tidigare har vi guidat i själva stadsdelen Linero, men nu var det alltså dags att ta klivet utanför tätbebyggelsen.

Vi lämnar alltså asfalten och går grusvägen rakt österut mot byn Hardeberga. Ungefär halvvägs dit ligger gården Arendala som är vår närmaste mål. Både på fotot och på kartan från 1910-15 ser man den raka vägen mot gården och även gårdens anlagda parkdunge utmed vägen.

Stadsdelen Linero fanns inte när kartan gjordes. Numera slutar tätbebyggelsen strax till höger om det lilla c:et på den raka vägen mot Arendala.

På den Skånska rekognosceringskartan (nedan) från 1812-20 ser man att många viktiga vägar fanns redan då. Arendalaparken kan inte ha hunnit växa upp särskilt mycket eftersom den inte finns med. Däremot är säteriparken i Hardeberga utritad. Den finns kvar än idag och är värd en egen historia, men kanske en annan gång.

Den diagonala vägen åt SO (eller snarare ostsydost) gick till Dalby, precis som den nutida. Men den användes inte så mycket förr eftersom den var svår att ta sig fram på med häst och vagn. Man tog istället vägen förbi Arendala och Hardeberga, alltså samma som vi använder på vår utflykt.

Vi närmar oss nu parken vid Arendala (t.v. ovan).

Arendalaparken anlades redan på 1700-talet. Förutom att ge bränsle till gården (precis som nu var det ont om sådant) så gav den sina ägare en statusfylld rekreationsplats. Den var mycket praktfullt anlagd, nästan slottsliknande. Numera är den förfallen och igenvuxen, men fortfarande kan en del av de gamla parkvägarna skönjas.

Parken är privat och besökare uppmuntras inte. Här har vi gått bara några meter in från vägen och Matz berättar om hur det en gång såg ut.

En trevlig sak med dessa vandringar är de samtal som blir under vägen. Karin, en av deltagarna, visste att det nära vägen funnits ett tegelbruk. Men leran var inte särskilt bra för att göra tegel, så bruket lades ganska snart ner. Men hon visade på en gammal tegelbit som nu är en del av den mur som omgärdar parken.

Fler vandringar i området

Vi hann inte längre än till Arendala gård innan det var dags att vända tillbaka till Linero. Men några dagar senare var två av deltagarna med mig på en lite längre upptäcktsfärd. Vårt mål var en annan anlagd park på slätten, vid en gård som kallas östra Arendala. På kartan från 1910-15 syns parken som en grön rektangel precis till höger om det undre namnet Arendala. Numera ägs den av Lunds kommun. Gårdens vackra gamla byggnader var i dåligt skick och eldades upp av Lunds brandkår 1968.

Ovan: Östra Arendala park "klättrar" uppför den böljande sluttningen i jordbrukslandskapet. Husen som delvis döljer träden är gamla arbetarbostäder tillhörande den stora gården Arendala. Numera är de i annan ägo och fungerar som privatbostäder. Fotot taget från Arendalavägen.

Efter att ha passerat Arendala gård smalnar grusvägen och blir bara en cykelstig. Denna stig fanns även för flera hundra år sedan. Här gick man upp till gudstjänsterna i kyrkan i Hardeberga. De träd som omgärdar stigen är förstås inte alls särskilt gamla.

Vi viker av från cykelstigen innan byn Hardeberga, går över fälten och närmar oss parken från norr. Parken är inte lika gammal som den vid Arendala utan anlades i mitten på 1800-talet.

Inne bland träden är det dunkelt och lite mystiskt. Utmed dungens ena kant står träden i spikraka, dubbla rader. Mitt mellan gick en parkväg och antagligen roade man sig med ridning här. Ett djupt dike skvallrar om att man ledde vatten vid sidan om - kanske det till och med användes i arbetet på gården. Men nu är marken torr och fälten utdikade.

I parken finns fyra så kallade evighetsträd (egentligen ska det finnas fem, men det sista har jag inte hittat). Ovan syns nr 391 som är en ek.

Evighetsträdet nr 390 utgörs av en bok som inte är i särskilt god form. Men alla träd hamnar i detta tillstånd förr eller senare (om de inte huggs ner först). Det är mycket viktigt för den biologiska mångfalden att många träd får genomgå hela sin livscykel.

I parken finns också en gigantisk gråpoppel (ovan). Den är evighetsträd nr 389. Stammens omkrets mätte jag upp till 452 cm. Vid den mätning som ursprungligen gjordes för 25-30 år sedan fick man 335 cm. En poppel växer fort!

Projektet med evighetsträd i Lunds kommun var ett samarbete mellan Naturskyddsföreningen och Lunds kommun på 1990-talet. Det skulle visa på vilka naturvärden som finns i markerna. Även i andra kommuner i landet gjordes sådana projekt. Googla "evighetsträdsprojekt" så hittar du mer att läsa på internet. (Observera att man även i skogsbruket använder begreppet evighetsträd. Där menar man inte riktigt samma sak.)

Utsikt mot östra Lund innan det är dags att vända tillbaka.

Och en sista blick mot skogsdungen vi nyss vandrat omkring i (till vänster om maskinhallen i bakgrunden). Det är ofattbart att jag bott här i mer än 15 år och inte tänkt på att undersöka vad jag har närmast inpå knuten. Men bättre sent än aldrig. Och det är i gruppen Vandrarna som det här intresset har vaknat.

Position: Östra Arendala park.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2022-12-21 17:35   OBD
Vad intressant! Nu får vi ju komplettering av den kulturhistoria och natur som Anders Hermanssons blogg "GLAMPING INGET FÖR OSS" förmedlar. Jag har rötter i Skåne. Min far var född och uppvuxen i Röinge utanför Hässleholm. Har fortfarande släkt kvar i Hässleholm och Lund. Besökte utgrävningarna vid Uppåkra för några år sedan. Om hälsan står mig bi så blir det nog ett besök sommaren 2023. Det finns ju så mycket mer än glador och "Börringe-vråkar" att se i Skåne. :-).
 
Svar 2022-12-21 21:23   fowwe
Ja, det finns mycket fint i Skåne. Fast nästan allt är kultiverat till hundra procent, så vandringar i naturen blir ganska annorlunda jämfört med fjällvärlden. De där utgrävningarna måste jag besöka nångång. Om du/ni kommer till lundatrakten så hör gärna av er. Om jag är hemma så vore det trevligt att träffas en stund.
 
Svar 2022-12-22 14:14   OBD
Tack, det ska jag ha i åtanke.
 
2022-12-30 21:47   Anders Hermansson
Trevligt, med stadsnära kulturvandring.
 
Svar 2023-01-04 17:10   fowwe
Hej Anders, som Bertil påpekar så tycks vi ibland sträva åt samma håll. Och det är inte illa.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.