Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Till Alkavare via Präststigen (4)

Med den förra bloggartikeln kan det verka som mysteriet med Präststigen norr om Vássjájávrátja blev löst. Men om jag ska vara lite självkritisk så är jag inte säker på det.

Jag citerade i artikeln hur botanisten Andersson beskrev sin färd och sitt växtletande efter nattlägret vid Vássjájávrátja: ”Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser, der Gnap. carpathicum och Wahlbergella frodades, upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt. I söder höjde Kirkivaara sina dubbla, isiga kupoler, jemte Alas snömassor skymmande Wirihjaur för våra ögon…”

Diana och jag höll inte samma hastighet som Anderssons sällskap så vi behövde ett fjärde nattläger. Det låg några kilometer norr om Vássjá-sjön, på dryga tusenmetersnivån och inte så långt från renstängslet.

Vår tältplats med utsikt norrut över Padjelantas flacka fjällhed. Fotot taget på kvällen.

Kartan visar med blå prickar hur man går om man följer rösningarna norr om Vássjájávrátja – och vi gick nästan precis så. Vårt nattläger hade vi där prickningen har en "knyck" och viker av något åt vänster, nedför sluttningen mot Padjelantagränsen. De gröna prickarna är vägen som jag först hade tänkt att vi skulle gå föregående dag, men Ole Dahlgreens rösning fick oss på "rätt spår" (se förra artikeln) med den blå prickningen. Som synes har generalstabskartan inte lyckats rita den väg som rösningarna anvisar. Man kan undra om det ens var avsikten att den skulle göra det.

Eftersom Diana och jag letade rösningar ungefär utefter de gröna prickarna förra året (utan att hitta någon) ser det ut som Präststigen alltså följer de blå. Men när det gäller Anderssons resa har jag börjat tvivla på att det var den vägen han följde. För fortsättningen av hans text lyder: ”…upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt.” Vad är det för fält han talar om? Det låter ju inte som han följde rösningarna uppför sluttningen till vår tältplats. För rösningarna leder inte till ett fält, de leder upp till krönet av en platå och sedan ner igen. Nej, jag får intrycket av att han håller nivå – som de gröna prickarna visar – och kommer fram till det flacka hedområde som stiger mycket litet i höjd och fortsätter in i Padjelanta. 

En rösning vid sidan om?

Som om inte detta vore nog. Det finns en annan omständighet också. Ole Dahlgreen hittade inte bara en rösning 2013 utan tre. Två av dem fanns med på min karta i förra artikeln, VS15-02-R och VS15-03-R. Men han hittade en till, norr om renstängslet, i det område på kartan ovan som jag ringat in med rött. Jag har inga koordinater på den (inte Ole heller) men på foton kan jag se att det måste vara en gammal rösning.

Man frågar sig varför det finns en rösning där. Är det en slags "anslutning" till Präststigen från Njoatsosvágge? Eller är det Präststigen som faktiskt tog den vägen innan den sedan styrde ner mot Padjelantagränsen? Eller – vilket är den allra mest oroväckande frågan – markerar rösningarna norr om Vássjájávrátja inte alls Präststigen utan en helt annan stig som så att säga "kopplar på" nere vid Vássjájávrátja (med andra ord: kan generalstabskartan trots allt ha rätt med sin markering av stigen)?

Att leta efter Präststigen är kanske en never-ending-story. Trots allt jag hittar tar frågorna inte slut. För varje fråga som besvaras kommer strax någon ny. Men jag håller det för sannolikt att rösningarna faktiskt markerar just Präststigen. Generalstabskartan visar ju inte parallella stigar in närheten utan bara en. Men mer undersökningar ser ut att behövas, det kan finnas ytterligare vägmarkeringar.

Vår fortsatta väg

På lördagsförmiddagen lämnade Diana och jag vår lägerplats och gick i riktning NNV ner mot en rösning vid Padjelantagränsen. När vi gått en bit vände jag mig om och såg tillbaka. En av våra rösningar syntes på långt håll uppe mot horisonten. Vi spanade efter andra också, helst sådana vi inte hittat, men inga fler kunde upptäckas.

Rösning VS15-09-R på nära håll.

I närheten av nationalparksgränsen stötte vi på en orolig fjällabb. Detta är en adult (gammal) fågel. I närheten någonstans fanns kanske en ung labb.

Karta över de sista rösningarna på vägen till Alkavare kapell. De som är gula och orangea bedömer jag som inte lika gamla eller tillförlitliga som de röda.

Rösningarna PA15-02-R och PA15-03-R var nya fynd för i år. Här ett foto av PA15-03-R som står mycket nära renstängslet där det korsar jokken som utmärker gräns mellan nationalparkerna. Vi gled behändigt igenom vid de röda käpparna.

En botanikers intryck av Sarek

Andersson kom på detta sätt nära Sarek och beskrev vad han såg när han passerade mynningarna av Njoatsosvágge och Sarvesvágge: "...till höger öppnade sig efter hvarandra de hiskligaste fjelldalar man väl nånsin kan få se. På ömse sidor skjöto ofta 6 fjell efter hvarandra sina än sylhvassa, än rundade och knaggliga af eviga snöfält täckta spetsar mot himmelen, och mellan dem, djupt ner i den öde afgrunden, dånade brusande vattenfall."

En blick in mot Sarvesvágge. En av landets "hiskligaste fjälldalar". Om man tycker som botanisten Andersson, alltså. Han hade väl inte helt fel, för när Diana och jag passerade hängde ovädersmolnen mörka och tunga inne i Sarek. Dagen därpå – när vi besökt Alkavare kapell – skulle vi få känna av kraften i ovädret när vi gav oss in i djupet av denna "öde avgrund". Men det är en historia som jag redan har berättat: färden mot Svenonius´ glaciär.

Men Andersson glömde snabbt Sarek när han såg framåt i färdriktningen: "Och midt framför oss i den nordliga fonden reste sig Alkavaara, och bakom det topparne af fjellen bortåt Torneå Lappmark. – Fältet, hvarpå vi befunno oss, kallas Tjågnåris, och på de nyssnämnda kullarne sökte jag länge och fann slutligen af Arnica alpina ymniga bladrosetter men få blommor, der de skönt gullgula förgyllde den sterila sandåsen. Här och der bredde sig myrer bevuxna med fjellformer af Carices (synnerligast aquatilis, som här, i en mängd former, är talrikast af alla), och från Rissabergen nedstörtade den brusande Rissabäcken."

Även Diana och jag gick över Rissájåhkå. På väg mot båtplatsen vid stranden av Álggajávrre stötte vi på en fågel som jag först blev förbryllad över.

Först senare förstod jag att detta var en ung fjällabb. Vuxen och flygkunnig men med en helt annan färg än de gamla fåglarna. Denna var mycket mörk, men det fanns ungfåglar som var betydligt ljusare också. Som på fotot nedan.

Ung fjällabb över sjön.

Framme vid kapellet

Andersson beskrivning slutar på följande sätt: "Sedan vi väl öfverfarit den af ett besynnerligt blågrönt vatten fyllda, djupa Alkajaur, uppstego vi på Alkavaara, resans mål."

Diana och jag rodde den korta biten över till andra stranden. Vattennivån var så hög att alla andra metoder att ta sig över var omöjliga. Det kom under dagen folk i en gles ström som också tog sig över med båten. Både nere vid stranden och uppe vi kapellet såg man tält. Vi valde den fina stranden som lägerplats.

Utsikt över sjön uppifrån kapellet. Stranden fungerade som tältläger för ett tiotal tält. Kyrkklockan bars upp genom fjällvärlden av en man i sällskapet. Men trefoten förvaras i en låst byggnad bredvid kapellet.

Under lördagen blev det till slut ett 30-tal personer som var med på gudtjänsten kl 18. Flera utländska turister också, och någon som bara haft vägarna förbi. Bland deltagarna fanns ett par som gift sig i kapellet exakt 30 år tidigare.

Ärrade fjällveteraner står och småpratar på söndag förmiddag före gudstjänsten. Även på söndagen var det ca 30 besökare, delvis andra än på lördagen.

Altarbordet i kapellet dukat till gudstjänst. Prästen och några andra medverkande övernattade flera nätter i sina tält på området.

Gemenskap efter gudstjänsten. Till kyrkkaffet serverades wienerbröd. Att dricka kokkaffe med wienerbröd inne i Sarek var en exotisk upplevelse. Damen längst till höger träffade vi redan på bussen mellan Murjek och Jokkmokk.

Den obligatoriska bilden som bevisar att vi var där. Är det detta som kallas "fotografisk arkebusering"? Fotografens namn är okänt men mobilkameran tillhör den tuffa tjejen till höger i bild.

Att vara med på kyrkhelgen har jag länge sett fram emot. Att delta i gudstjänsten, sjunga psalmer och lyssna till predikan var på sätt och vis också att vandra i spåren av Jonas Nensén och botanisten Andersson. Det blev som helhet ett fint dygn med gemenskap och samtal med trevliga människor. Mycket annorlunda karaktär än de vanligtvis folktomma dagsetapperna i ödslig vildmark. Men Diana och jag skulle snart nog återvända till det karga fjället. Svenonius´ glaciär väntade på oss.

Sammanfattning av årets röse-färd

Från Vállevágge och fram till Rissájåhkå hade vi utökat fynden av rösningar, stigar och andra möjliga vägmarkeringar till nästan det fyrdubbla jämfört med förra året. Listan innehåller nu omkring 110 olika fynd, och så gott som alla är dokumenterade med foton och koordinater. När man ser på kartan hur de är placerade kan man inte undgå att se att de bildar ett tydligt spår: en väg eller stig. Att det skulle funnits någon helt annan väg genom detta område än den stig som kallas Präststigen (eller Prästvägen) är ju väldigt osannolikt, så det måste vara just den som är markerad.

Däremot är det ju inte säkert att alla rösningar vi funnit är så gamla att de kan ha tillhört Präststigen. Många av dem är nog svåra att åldersbestämma. Men fynden som helhet visar ändå hur Präststigen var dragen genom landskapet (även om det finns några sträckor som fortfarande är lite oklara). Det kan heller inte uteslutas att en mindre andel rösningar hör till någon annan stig, stigar som anslöt till Präststigen.

Förutom allt spanande efter gamla stenhögar kommer jag minnas denna färd för det fantastiska landskapets skull, och för gemenskapen på fjället. Främst med Diana men också med mina två andra färdkamrater och med människor som vi mötte.

Postat 2015-10-07 23:34 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Det gäckande isfallet på Svenonius´ glaciär

Det är söndagen den 26 juli. Diana och jag har nyss varit med på kyrkhelgen i Alkavare kapell. Vi deltog i söndagsgudstjänsten klockan 11 och i gemenskapen vid kaffet efteråt. Det har nu gått ytterligare ett par timmar och vår sena lunch är avslutad. Det är dags för oss att ta ner tälten och fortsätta vår vandring. De flesta som varit med på kyrkhelgen har redan hunnit ge sig av.

En blick på vädret ger ledtrådar om hur vi kan få det på färden. Det är sjätte dagen vi är ute på fjället och hela tiden har det varit ungefär detsamma: regn på nätterna och växlande, ganska blåsigt väder på dagarna. Detta gäller då utanför Sarek; där inne har det varit annorlunda. Dagen före passerade vi strax väster om Sarvesvágge och fick en möjlighet att titta in. Ett rejält oväder tycktes hålla dalgången i ett stadigt grepp och man såg inte särskilt långt på grund av allt regn. Och det är precis dit vi ska ta oss i eftermiddag, Sarvesvágge. Därefter, imorgon, planerar vi att fortsätta upp i Jiegŋavágge för att ta en titt på isfallet på Svenonius glaciär. Diana, som är från ”låglandet” Lettland, har sett fram mycket mot detta. Jag har en svag aning om vad som väntar om vi försöker genomföra vår plan. Men jag säger ingenting just då.

Överfyllda jokkar

Igår kom vi till kapellet vid fyratiden på eftermiddagen. Ett par kilometer innan vi var framme vid roddbåtarna vadade vi Rissájåhkå. På grund av snösmältning och regn var jokken ovanligt stor och hade delat upp sig i fyra eller fem grenar. Vi tog av oss kängorna och vadade fårorna en efter en utan några problem. Vattnet gick inte riktigt upp till knäna, som högst. Värre än så är Rissájåhkå sällan, och för det mesta betydligt enklare. Men nedanför vadstället, när allt vatten samlats ihop och förenats med vattenmassorna från Alep Sarvesjåhkå, blev jokken med ens som en stor älv som var våldsam och omöjlig att vada.

Vadet vid Rissájåhkå tilll höger. Mycket vatten men vadbar. Från vänster kommer Alep Sarvesjåhkå, den slutar som synes med en fors.

För att komma till Sarvesvágge före kvällen behöver vi återigen vada Rissájåhkå. Och för att få en kortare väg till Jiegŋavágge skulle vi behöva ta oss över Alep Sarvesjåhkå också. Om vi hade varit snabbt klara efter gudstjänsten hade vi kunnat få roddskjuts till sjöns södra sida och slippa vaden. En grupp från Finland hade fått skjuts och vi hade kanske kunnat komma med. De skulle till Tarraluoppalstugorna och hade fått rådet att undvika Rissájåhkå. ”Men Alep Sarvesjåhkå då?” hade jag frågat. ”Då måste ni över den istället.” På avstånd hade den sett stor ut igår när Diana och jag passerade. Men den allmänna meningen från folk var att den kunde man enkelt komma över, någonstans.

Diana och jag får också roddskjuts, men det är bara den korta biten över till andra båtplatsen. Han som hjälper oss är en sarekveteran och en av dem som 1974 upptäckte vrakresterna av det engelska planet som störtade på Tsahtsa. Det var under andra världskriget som olyckan skedde. Av de fem eller sex besättningsmännen omkom tre, och han fann deras kvarlevor i planet. Men nu berättar han inte om det utan om Álggajávrre. Om att vattnet i sjön är en halvmeter högre än normalt. Utan båtar kommer man inte över.

På andra stranden fortsätter vi vandringen och är efter en stund framme vid Rissájåhkå. Vi tar av oss kängorna och förbereder oss för vadet. Tre personer i olika åldrar kommer från andra hållet och är strax framme vid oss. De slår sig ner på marken och börjar torka sina fötter. Vi pratar en stund. De berättar att de egentligen tänkt gå in i Sarvesvágge. Men där var bara regn och mycket hård motvind, så de ändrade sina planer och vände. ”Vart är ni på väg?” frågar de sedan. Jag säger att vi ska försöka oss på Sarvesvágge och fortsätta till isfallet på Svenonius glaciär. Vädret kan ju ändra sig till det bättre. Fast det inte visat några sådana tecken hittills.

Vi skiljs åt och Diana och jag vadar Rissájåhkå. Vi byter sedan inte om utan går direkt till Alep Sarvesjåhkå, ungefär hundra meter innan den flyter ihop med Rissájåhkå. Där är vattenfåran bred och jämn, men strax nedanför finns den steniga forsen precis före jokkmötet. Det är mycket vatten i sarvesjokken, mer än i Rissájåhkå. Men vi ger oss ut. Djupare och djupare blir det, och strömmen är kraftig. Kommer vi över? Nej, det går inte. Vattnet når redan över knäna, och det blir ännu djupare närmare den andra stranden. Här kan man inte ta risken att falla, då hamnar man i forsen och sedan följer man med ut i sjön en och en halv kilometer längre ner. Jag tror inte att någon skulle kunna överleva det.

Vi vänder mitt i jokken och går försiktigt tillbaka till stranden. Det är mycket kallt i vattnet. Vi kommer upp på stranden och börjar torka våra fötter torra. Diana visar att hennes är knallröda av kylan. Men hon klagar inte, det gör hon aldrig. När vi strax börjar gå kommer vi att bli varma igen.

Vadstället vid Alep Sarvesjåhkå. Vadet som vi alltså inte fullföljer. Berget i bakgrunden är Álggávárre.

Utmed Alep Sarvesjåhkå

Jag hade sett fram emot att gå på den östra sidan av Alep Sarvesjåhkå och följa den nära stranden. Nu blir det inte så. Men det visar sig att den västra sidan är lika vacker och intressant. Svårt att gå är det inte, marken är jämn för det mesta. Men vid de två små runda sjöarna får vi göra ett långt hopp över en djup kanal.

Alep Sarvesjåhkå är bred och djup långa sträckor. De snöklädda bergen i bakgrunden är Tjågŋåristjåhkkå och Tjågŋårisvárásj.

Drygt två kilometer från Rissájåhkå går Alep Sarvesjåhkå ihop med Tjågŋårisjåhkå. Den senare är mycket mindre och den behöver vi komma över för vi ska ju fortsätta på södra sidan av Sarvesvágge. Det kanske rentav går utan att ta av kängorna? Jodå, efter att ha följt jokken en stund hittar vi ett brett ställe där strömmen är svag. På det djupaste stället får vi flytta stenar på botten med hjälp av stavarna för att ha något att gå på.

Vi förstår nu att det inte är i Tjågŋårisjåhkå utan i Alep Sarvesjåhkå som det mesta vattnet rinner. Denna jokk är en förlängning av jokken från Jiegŋavágge, alltså den dalgång vi ska upp i nästa dag. Vi pratar om de trevliga finska vandrarna. Ingenstans ser vi dem. De har säkert hittat ett sätt att komma över. Men det kan inte varit så enkelt som folk trott.

Det område vi nu går i är fyllt av små kullar och vattensamlingar. Fåglar finns överallt. Vi ser bergänder, sjöorrar och en smalnäbbad simsnäppa. Det har börjat blåsa kraftigt och det är naturligtvis inifrån Sarvesvágge det kommer. Vissa stunder regnar det. Vi har tänkt gå fram till Jiegŋavágge, så nära som möjligt, för att slå upp våra tält bredvid Jiegŋavákkjågåsj. Till jokkravinen är det ungefär tre kilometer. Men klockan närmar sig halv åtta på kvällen och vi har nog färdats tillräckligt långt redan. Vi kommer till en fördjupning i landskapet som ger skydd för vinden. En mycket stor sten i vindriktningen fungerar som ytterligare skydd. Det kommer att bli svårt att hitta en lika bra plats längre fram, kanske det inte finns någon. Jag föreslår att vi gör detta till vår lägerplats.

När tälten är uppsatta letar jag efter lösa stenar att lägga på tältpinnarna. Jag tycker att jag ser en sten i en skreva, men det är en PET-flaska som någon knycklat ihop och lagt där. Vårdslöst och oförskämt. Jag tar den med mig för att slänga den när vi kommer till Kvikkjokk. Sedan lagar vi kvällsmat som vi äter inne i Dianas tält som är rymligare än mitt. Innan jag somnar skriver jag om dagens händelser i min dagbok. Diana har också en bok som hon skriver hemligheter i. Trots att vinden och regnet pågår omkring oss så sover vi bra den natten.

Mot vinden

Det är väl att vi ligger så skyddade för blåsten och regnet ökar under natten. Jag sover djupt men vaknar av att Dianas röst tränger igenom vindbruset. Hon säger något bortifrån sitt tält: ”Jag pratar, men det är ingen som svarar.” Jag förstår innebörden: hon tycker det är dags för mig att stiga upp och äta frukost.

Alla andra morgnar har regnet upphört på morgonen, men det gör det inte nu. Vi måste packa ryggsäckarna inne i tälten och sist av allt ta ner tälten och stoppa dem i säckarna. Min kamera åker också ner där, och någon ro att fotografera lägerplatsen finns inte. Tandborstning och andra hygieniska göromål skjuts på framtiden. Nu gäller det att överhuvudtaget komma igång.

Två örnar glider förbi i blåsten. Först en kungsörn. Den försöker flyga mot vinden. Sedan en havsörn. Den följer bara med. Vi går vidare mot Jiegŋavágge. Efter en stund ser vi en annan fjällvandrare långt framför oss. Vandraren kommer åt vårt håll och snart möter vi varandra. Det är en ung man, och vi pratar en stund. Han berättar att han gått över Luohttojåhkå klockan sex en morgon för några dagar sedan, svängt runt Tjågŋårisvárásj och börjat gå in i Sarvesvágge. Men det blåser för mycket, han har vänt. Under natten som gick sov han inte alls. Han säger att efter honom kommer två vandrare till som också har vänt och är på väg ut.

Snöriket Jiegŋavágge

Efter pratstunden med mannen kastar Diana och jag en blick uppför sluttningen mot Jiegŋavágge. Molnen är låga framför oss och pressas oupphörligt ut ur Sarvesvágge. Särskilt långt upp i Jiegŋavágge ser vi inte, sluttningen från berget Tjågŋåristjåhkkå skymmer. Det är nästan femhundra höjdmeter till passpunkten, vi har hela packningen med oss och den mesta vandringen kommer säkert att gå på snö. Jag ser på Diana och våra blickar möts. ”Vill vi verkligen det här?” frågar jag. Diana ler och nickar bestämt. Jo, hon vill. Det är ju därför hon rest hit till de höga bergen i Sarek, för att få gå bland dem och uppleva natur som inte finns i Lettland. Om jag är beredd att gå, då går hon också.

Kameran åker tillfälligt fram när det är en kort stunds uppehåll i regnet. Här står vi en bit upp på sluttningen och ser ner på Jiegŋavákkjågåsj. Normalt är den aldrig så här stor, jag tror att man ofta kan vada över den utan att ta av kängorna.

Vi ser uppåt sluttningen. Det är gräshed att gå på. Men inte så länge till, snön kommer att ta över.

Det är arbetsamt att gå uppför i snön. Sluttningen är ganska brant och lutar ner mot jokken som bildat en fåra i snön. Till och med de korta sträckor som är vågräta tar på krafterna eftersom vi sätter ner kängorna ordentligt vid varje steg för att få fäste. Här och var är marken barsmält. Det är inte lättare. Allt är genomdränkt av vatten, rännilar finns överallt. Det känns osäkert, nästan flytande. Jag vill inte hamna i ett lerskred där den våta marken släpper och rasar ner. Risken är väl inte särskilt stor, men jag har sett spåren av sådana. De är lika otäcka som snölaviner.

En blick tillbaka ner mot Sarvesvágge, vars botten vi inte längre kan se. Molnen pressas hela tiden ut ur dalen, åt vänster i bild. Vi har nu svängt av i Jiegŋavágge mot sydost.

Vi har ungefär två kilometer kvar till passpunkten och horisontkanten. Det är tungt att gå. Mina kängor har tagit åt sig mycket vatten och inget är längre torrt inne i dem. Jag känner att jag måste stanna och vila ofta i uppförsbacken. Diana stannar när jag stannar. Vi äter nötter och godis. Hur mycket hon egentligen orkar har jag aldrig blivit klok på. Mycket är det.

Toppen i bakgrunden är Jiegŋatjåhkkå. Till höger om berget syns den första kanten som en vågrät horisontlinje. Jag tar fem foton av Diana när vi står här. Det kommer hårda vindbyar och temperaturen är väl bara några få plusgrader. Men hon ler och skrattar på alla bilderna.

I Jiegŋavágge, från det här hållet, upplever man att kanten man går mot är mycket löftesrik. ”Vad kommer vi att få se för spännande när vi kommer dit upp?” tänker man. Men när man väl är där ser man bara en ny kant. Det är denna andra kant som är den verkliga passpunkten. På väg mot dessa bägge kanter passerar vi över många snöfält som ligger mellan ”öar” av barsmält mark. Vissa delar av snöfälten är hårda som is. Men oftare är de dränkta av vatten. Det gäller att gå sakta och läsa snön noga för att inte hamna i svårigheter. Mellan de bägge kanterna är det en sträcka med arbetsam och halkig blockterräng. Det går mycket långsamt. Vinden är kraftig och mycket kall. Vi frågar varandra hur det står till med våra händer. Diana säger: ”Kalla. Men de fungerar.” Så är det med mina också. I min vänstra tumme är det en smärta som kommer och går. Men det är inget jag tänker särskilt mycket på.

Omgivna av glaciärer

Efter passpunkten hamnar vi på långa snöfält som lutar nedåt. Det blir lättare att gå. Men det är fortfarande trångt mellan bergen så vi ser inte så långt. Framför oss rinner en stor smältvattenbäck som växer i storlek. Den har brutit igenom snöfältet och forsar fram mellan snökanter som är nästan meterhöga. Vi håller oss undan från den, på dess vänstra sida eftersom vi ska till isfallet. Det är mycket kallt nu, blåsten och regnet har tagit ny fart. Till höger om oss passerar vi den västligaste glaciären på Tsähkkok. En kraftig jokk rinner ut från den och fåran ringlar som en mörk orm genom snön.

Någon lunch har vi inte haft ännu. Det måste ske snart, vi har gått länge och är trötta. Vi tar oss över till bäckens högra sida och hittar en jämn yta på den karga marken. Nu märker jag att händerna inte fungerar riktigt som de ska. Jag fumlar med snäpplåsen på ryggsäcken och har svårt att få upp dem. Till slut går det. Vi sätter upp mitt Akto som visserligen är litet men som duger som lunchtält. Diana kryper in först och tar av sig kängorna. När vi har skydd mot vinden känns det med ens varmt och skönt. Men vi är ganska våta.

Glaciärbäcken rinner förbi i närheten av tältet. Jag går dit och hämtar vatten. Så får vi i oss varm soppa, bröd, korv och ost. Men vinden sliter plötsligt upp tre av tältpinnarna ur marken och vi måste hålla uppe tältet med våra kroppar. Det blir en stunds väntan innan regnet gör ett kort uppehåll så jag kan störta ut och få ner pinnarna igen.

Dimma, dimma!

Lunchpausen blir inte längre än vad som är nödvändigt. Vi har minst en halvmil kvar till sluttningen i Njoatsosvágge där vi tänkt ha nattläger. Utanför tältet är det som skymning fast det bara är sent på eftermiddagen. Dimman väller in, iskall. Vi tycker att vi för en kort stund ser Svenonius glaciär, men sedan är den borta. Vi kan ha misstagit oss. Någon fotografering är det inte tal om. Kameran måste skyddas så den är nedpackad igen. Till råga på allt så blev mina glasögon kvar inne i tältet när vi rullade ihop det, så de ligger också i ryggsäcken. När man har bråttom så glömmer man. Jag har ett andra par med mig men ingen ro att leta fram dem just nu. Det får bli om en stund.

Det ligger ett stort snöfält framför oss och jag chansar på att vi kan komma fram den vägen. Men glaciärjokken till höger om oss försvinner ner i snön och den måste vi komma över. Jag vågar inte ta risken att gå på snön över den, jag vill se var vattnet finns. Vi vänder och går tillbaka ett par hundra meter till lunchplatsen. Fortsätter tillbaka en bit till och lyckas komma över jokken utan att ta av oss kängorna. Sedan kan vi fortsätta.

Av Svenonius glaciär och isfallet ser vi ingenting, allt är insvept i dimma. Det är bara att gå vidare. Vi passerar en glaciärjokk till och massor av småbäckar på nordostsidan av Tsähkkok. Vi försöker läsa snöfälten noga för att se var det är bra att gå och var det kan finnas risker. Somliga fält är tunna medan andra är meterdjupa. Överallt rinner vatten, det mesta på marken under snön. Det är märkligt att sådan snö ändå bär så bra som den gör. Vi går obehindrat över det mesta. Allt vatten på sluttningen samlas ihop till vänster om oss och bildar Luohttojåhkå. Den störtar ner i den branta ravinen framför oss och kommer hamna i Njoatsosvágge. Precis innan vattnet störtar ner finns en djup kanjon som är ganska okänd. Men vi har inte tid att titta på den. Dessutom ligger den begravd i djupa snöfält, vad jag kan se.

Isfallet (tillagt i efterhand)

Som väl är var inte inte beroende av endast min kamera. Diana tog vid ett tillfälle upp sin mobil och vi tog flera foton med den. Hon har skickat några foton till mig, och faktiskt är Svenonius glaciär och isfallet med!

Undertecknad - utan glasögon (de låg ju av misstag nedpackade). Ser jag en aning sammanbiten ut?

Diana - avslappnad som om hon vore på utflykt i någon stadspark. Observera isfallet uppe i hörnet till höger.

Isfallet (i mitten längst upp). Färgskalan är precis som på vintern i fjällen: svart och vitt. Det är som ett foto taget på Hambergs tid. När jag jämför med foton jag tog för 6 år sedan tycker jag att isfallet blivit mindre.

Njoatsosvágge – och ett annat väder

Till Njoatsosvágge kommer man enkelt om man håller nivån mellan 1100 och 1200 meter på Tsähkkoks östsluttning. Men det tar ett par timmar att komma dit. Dimman lättar efterhand i vår färdriktning och vi kan se Luohttoláhko. Temperaturen i luften stiger, det känns nästan varmt. Så får vi utsikt över Njoatsosvágge. Vi letar reda på en lägerplats uppe på sluttningen. Under oss forsar Luohttojåhkå med vitt skum, som en fräsande drake. Vi hoppas att förmiddagen ska bli utan regn så vi kan torka våra tält och allt annat som blivit vått.

Nästa dag blir som vi önskar oss, det är soligt och torrt. Vi trivs på vår lägerplats och får tid att göra sådant vi inte hann igår. Jag tvättar hela kroppen i en liten bäck. Nere i Njoatsosvágge är alla jokkar överfulla med vatten. Vi ska som väl är inte korsa Luohttojåhkå, det är för tillfället omöjligt. Men vi kommer senare på dagen märka att även uppströms Njoatsosjåhkå är det svårt. Men vi kommer över trots allt och går uppför sluttningen till sjön Goabrekjávrásj.

Strax före Goabrekjávrásj vänder jag mig om och tar ett foto mot Ryggåsberget. Men Svenonius glaciär är omöjlig att se, den skyms av en mörk bergskant på Tsähkkok. Vi fick alltså inte se isfallet, och efteråt frågar vi oss om det kan ha varit snötäckt. Vi är ju inte är säkra på att vi såg någon is däruppe överhuvudtaget, bara snö. Men framför allt var det ju dimma. (Kommentar 150806: Se tillägget ovan i texten.)

"Varför gör vi det här?"

Den frågan har jag och mina medvandrare ställt ibland, särskilt när det blivit extra mycket strapatser och ansträngningar. Diana och jag gör det denna vandring också. Vi har inte så lätt för att besvara den och hitta de rätta orden. Men vi försöker.

Trots alla motigheter finns det något som man upplever under en dagsetapp som den vi gjorde, något vi inte kan vara utan. Samhörigheten med naturen och med varandra gör något speciellt med ens sinne som är svårt att uttrycka i ord. Ändå är det verkligt och starkt. Så var då färden upp till isfallet förgäves? Nej, absolut inte. Om vi inte hade gjort den hade vi gått miste om en stor upplevelse. Kanske hade vi då kunnat kompensera med något annat istället. Men som det nu blev är vi glada över att vi gjorde just detta och inget annat.

Postat 2015-08-04 22:00 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Känslan av äventyr

Ibland infinner sig känslan av att stå inför ett äventyr. Det kan hända när som helst, till och med en grå arbetsvecka eller en vanlig dag. Men det är oftast när jag ger mig iväg till berg och fjäll som jag upplever den som starkast. Att sitta på tåget eller flyget (eller vad man nu åker med) och veta att nu, nu är jag på väg. Denna känsla vill jag vara rädd om, det är en värdefull tillgång för att kunna uppleva en resa på bästa möjliga sätt.

Åter till Sarek

I midsommar är det dags för fjällresa igen. När man beger sig till ett område som Sarek finns det alltid vissa osäkerhetsmoment. Äventyret kommer vare sig man har planerat för det eller inte. Denna gång kommer vi att vara en grupp på fem stycken. Förutom jag själv kommer min flitige följeslagare Anders vara med samt tre unga entusiaster från hans familj. Två av dem gjorde sin sarekpremiär för två år sedan, den tredje ska göra sin debut i år. För oss "gamlingar" är det en extra dimension i äventyret att få dela upplevelsen med människor som besöker Sarek för första gången.

Av olika skäl kommer denna resa starta så tidigt som vid midsommar, annars går inte sommarplaneringen ihop för vissa av oss i gruppen. Slutmålet kommer att bli Kvikkjokk, men var ska vi börja? Ritsem verkar osäkert (risk att båten inte börjat gå över sjön) så det blir troligen Suorva, alternativt Saltoluokta. Sedan planerar vi att gå fram till centrala Sarek vid Bielavallda (Pielaslätten) och hoppas att det ska gå utan problem. Sedan vill vi fortsätta fram till bron vid Skárjá. 

Vy från området nordväst om Bielavallda, in i Guohpervágge. I förgrunden syns deltalandet som bildas av Smájllájåhkås utlopp efter Skárjábron. I bakgrunden något till höger syns berget Guohper med sin mycket karaktäristiska topp.

Osäkerhetsmomenten vid Skárjá

Ett vattendrag som man måste passera mellan Bielavallda och Skárjá är den strida glaciärjokken Tjågnårisjågåsj. Tidigt på säsongen finns en snöbrygga som gör att det är enkelt att komma över.

Snöbryggan över Tjågnårisjågåsj, 27 juni 2012. Ungefär så här förväntar vi oss att den ska se ut i år också veckan efter midsommar. Tjock och stabil. Foto: Diana Ivanova.

Snöbryggan smälter under sommaren, brister och kan vara borta i augusti eller slutet på juli. Jokken kan då i allmänhet vadas vid kröken strax söder om fjällkartans utritade stig. Vattenfåran delar sig där tillfälligt i två fåror och böjer av till rakt sydlig kurs (syns bra på Google Earth). Om detta ställe upplevs alltför svårt får man gå ända ner till svämkäglan vid utflödet i Ráhpajåhkå. Utflödet är nog det ställe som är enklast att komma över vid, men det är ju en bit extra att gå dit ner.

Två jokkars utflöden i Ráhpajåhkå, den 10 juli 2011. I förgrunden (röd pil) Bielajåhkå. Denna jokk är nästan aldrig svår att vada där stigarna korsar den uppe på Bielavallda (i sina lugnare partier kan den dock vara rätt så djup och fin att bada i). Bakom skymtar utloppet av Tjågnårisjågåsj (blå pil). Fotot är taget från Sjielmágiedde med kameran riktad mot Skárjá.

Efter att vi passerat Tjågnårisjågåsj ställer vi in siktet på bron vid Skárjá. Det finns en mindre jokk till emellan (Máhtujågåsj) där det också med stor sannolikhet ligger en snöbrygga. Men när det gäller själva bron är det vid denna tid på säsongen - före månadsskiftet juni/juli - rena lotteriet!

Så här såg det ut 27 juni 2012. Skárjábron låg prydligt uppställd på andra sidan, och av helikopter fanns inte ett spår. Jag hade talat med länsstyrelsen på telefon två dagar tidigare. Då hade de sagt att de jobbade med broarna men att det blåsiga vädret och den dåliga sikten hade fördröjt utplaceringarna i hela fjällvärlden. Diana och jag behövde bron eftersom vi vår plan var att följa Ruohtesvágge norrut till Treparksmötet. Nu gick det bra den gången. På grund av rena vintervädret fanns en snöbrygga kvar över biflödet Mihkájåhkå. Den gick att använda. Men man ska inte räkna med att det alltid går så enkelt. Mihkájåhkå bör undvikas, den är mycket kraftig och kan vara livsfarlig att vada. Utan erfarenhet och en bra vadningslina ska man inte ens försöka.

En viktig detalj i Sarek: reservplan!

Kommer vi att mötas av scenariot med utebliven bro även detta år? Det vet vi inte. Vi vill förstås gärna komma över genom att använda bron, men skulle det bli stopp vid Skárjá har vi naturligtvis en reservplan: att vända söderut och gå mot Aktse. Kanske tar vi en titt på Tielmavadet och går över där om vattennivån tillåter, annars fortsätter vi på norra/östra sidan av Ráhpaädno och gör ett besök på Skierffe och det underbara Aktse. Därefter blir det Kungsleden mot Kvikkjokk.

Strandstigen utmed Ráhpaädno är underbart vacker. Den börjar en liten bit från Skårkistugan och går fram till Alep Vássjájågåsj. Detta foto är från 23 juni 2010 då Anders och jag gick den åt andra hållet. Berget bakom Anders är Låddebákte. Oalgásj (Ålkatj) skymtar bakom till vänster. Vid hög vattenföring i Ráhpaädno är dock strandstigen olämplig och man bör välja stigen inne i skogen.

Rapadalen mot norr, fotograferad från Skierffes topp, 21 juni 2010. En mer inbjudande och äventyrlig vy är svårt att tänka sig! Foto: Anders Gudmundsson.

Fjällets invånare

För mig är djurlivet och fåglarna också en viktig del av äventyret. Man kan aldrig förutse vilka djurmöten det kommer att bli. Älg, örn och jaktfalk kan man oftast räkna med, men att se järv, lo eller björn är sällsynta lyckträffar. Likaså flera av de sällsynta fjällfåglarna, som fjälluggla och nordsångare. Och kanske, kanske någon tillfällig fågelgäst som kommit långväga ifrån.


Skärsnäppan är en fågel jag ivrigt spanat efter i svenska fjällen. Det tog många år innan jag fick se den i Sarek. Detta foto är mitt första någonsin av den i Sverige. Luohttoláhko i Sarek, 1 augusti 2014.

Fotona tagna av undertecknad om inget annat anges.

Postat 2015-05-30 12:55 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Den märkliga högplatån Luohttoláhko

Luohttoláhko i Sarek är nog en av de mest säregna platserna i den svenska fjällvärlden. Den 5 augusti (förra året) var vi fyra stycken på väg dit: min vän Anders, hans ungdomar Frida och Axel, och jag själv. Vi hade just pausat i "hörnet" där Lullihavágge och Noajdevágge möts. Framför oss hade vi utsikt över Sarvesvágge och den del av Rapadalen där det så kallade Rovdjurstorget ligger. Men något besök i de delarna skulle det inte bli denna gång. Vi hade nått in i Sarek så långt som vi hade möjlighet att hinna på vår färd, och nu var det dags att vända tillbaka till Kvikkjokk. Och färdvägen skulle gå över Luohttoláhko.

För att nå högplatån behövde vi gå genom dalgången Noajdevágge. Denna är också ganska egenartad med en uttalad S-form. Krökningen syns tydligt på fjällkartan, men jag upplever den som ännu tydligare i verkligheten. Dalen känns ganska avskild, som en egen liten värld. Den är djup med höga, branta bergssidor. Man kan tälta på fin gräshed på några ställen i dess nedre och mellersta delar, men i den övre delen är det stenigt och brant.

En tidig sommar för flera år sedan såg Anders och jag spåren av en lo här. Lon hade suttit och spanat uppe på en klippavsats och sett en ren komma på snöfältet långt nedanför. I snön kunde vi se att den sprungit fram till renen och bitit ihjäl den. Själva lodjuret såg vi aldrig, men spåren avslöjade vem som hade varit framme. Och den ihjälbitna renen låg kvar på snöfältet. Men den här gången fick renarna beta ifred på sluttningarna.

Foto från mellersta delen av Noajdevágge. Man följer hela tiden utmed Noajdejågåsj. På något ställe är det fördelaktigt att korsa jokken för att få en enklare väg förbi ojämheter i terrängen. Men när vi fyra gick här var det så mycket vatten att det hade behövts ombyte på fötterna. Vi såg ingen anledning att göra oss besväret att vada utan höll oss på samma sida hela tiden. På andra sidan kanten i bakgrunden ligger det hägrande målet: Luohttoláhko!

Den steniga delen i slutet på dalgången var jobbig. Dagen närmade sig sitt slut och vi hade gått många kilometer i stenskravel. Hungern och tröttheten satte in hos oss alla fyra. Det var inte med jubel och hänförelse vi kom upp ur ravinen och såg högplatån. Det var istället lägerplats och kvällsmat som kändes angeläget. Men att hitta lägerplatser uppe på Luohttoláhko är lättare sagt än gjort. Det är otroligt stenigt och så här sent på sommaren var det ont om bäckar att hämta vatten från. Som väl var hade vi koordinaterna på en lägerplats som Anders och jag använt tidigare, så det gick fort att hitta till den. Vi fick upp tälten och ordnade kvällsmat som vi åt utomhus. Långsamt började vi ta in atmosfären och stämningen.

Foto på vår lägerplats. I bakgrunden "baksidan" av det dramatiska Pårtemassivet.

Med en nivå som nästan överallt är över 1200 meter (och på vissa ställen över 1300) är platån lika hög som ett mindre fjäll. Detta medför bland annat att det är svalare häruppe än nere i de omgivande dalgångarna. Inte minst när solen försvinner under horisonten. Under natten blåste det upp och det blev ganska kyligt. Följande morgon åt vi frukost inne i tältet eftersom temperaturen utomhus inte var särskilt lockande.

En annan följd av den höga höjden är att växtligheten är mycket sparsam. Man spanar förgäves efter videbuskar och fjällbjörkar. Av ris som kråkbär och blåbär ser man heller inte ett spår (åtminstone har jag aldrig lagt märke till dem). Till och med gräs saknas på stora ytor. Istället är det karg, stenbeströdd mark. Bitvis bildar stenarna väldiga områden av blockterräng.

Anders, Frida, Axel och jag hade en lång dagsmarsch framför oss och vi behövde komma iväg tidigt. Ungefär halva dagen skulle vi ägna åt att gå över östra delen av Luohttoláhko. Därefter skulle vi ansluta till den platå på Loametjåhkkås västsluttning som populärt kallas "1260-platån". (Om någon undrar hur den passagen går till så har jag en beskrivning här. Observera att i det inlägget beskrivs en annan lägerplats. Den är mindre, ligger något längre norrut och är svår att finna.)

Ovan: Det finns inte gott om jämna markplättar, men här är i varje fall en. Detta är förlängningen av vår tältplats. I bakgrunden bland annat Bálgattjåhkkå, Sáitáristjåhkkå och Loametjåhkkå. Närheten till dessa massiva stenjättar gav lägerplatsen en atmosfär där man gärna blir tyst och bara förundras. Tyst är det också på själva slätten, när det inte blåser. Alla vattenfall är så långt borta att de inte hörs. De bara syns.

Foto från lägerplatsen ner mot jokken som kommer från sjö 1244. Sjön ligger en knapp kilometer åt vänster i bild, ej synlig från lägerplatsen. Platsen ligger således några hundra meter norr om den lilla sjö som på fjällkartan är den nordligaste efter sjö 1244. Jokken är källflöde till Noajdejågåsj och ligger mindre än hundra meter från lägerplatsen. I förgrunden den flata sten som är bra att luta sig emot när man äter. I synriktningen höjer sig terrängen. Luohttoláhko är ju inte helt platt, utan landskapets form kan beskrivas som väldiga dyningar som frusit i sin rörelse. Mängden nakna stenar är överväldigande. Här växer inte mycket mer än lavar!

Ovan: Sáitáristjåhkkå till vänster och Loametjåhkkå till höger.

Bálgatjiegna. 

I den steniga terrängen i östra delen finns överallt vattendrag, pölar och mindre sjöar. Här är det lättgånget, men svårighetsgraden på Luohttoláhko varierar.

Fotot ovan visar en del av landskapet nedanför Bálgatjiegna. Bäcken kommer från något av glaciärpartierna. När jag går häruppe och fascineras av den karga miljön kan jag inte låta bli att fundera över vad som är på väg att hända på grund av klimatförändringarna. Kommer glaciärerna så småningom försvinna? Kommer risheden göra entré och breda ut sig? Kommer videbuskar och fjällbjörkar dyka upp här och var? Om allt detta sker får vi ett helt annat Luohttoláhko än vi har idag.

Vy över slätten, mot norr. Den avrundade konturen av berget Noajdde gör att berget är lätt att känna igen. Likaså Kanalbergets profil till vänster om det. Färgskalan i augusti är synnerligen dov. Ingenstans ser man färgglada växter som bryter av i allt det mörka. Det vilar en tyngd och ett allvar över landskapet som gör att man inte går opåverkad genom det.

Vy mot Jiegnavágge och Svenonius´ glaciär, med berget Jiegnatjåhkkå i mitten. Inte heller i denna riktning är Luohttoláhko särskilt platt. Landskapet har ett ovanligt utseende för att vara i Sverige, det ser nästan utomjordiskt ut. Om bergen i bakgrunden inte hade varit så höga och snötäckta hade man kanske kunnat tro att det var Island.

Rast vid en stor sten efter att vi kommit ner på 1260-platån. Stenen är bevuxen med en vacker röd lav. Vad jag har kunnat finna ut kallas laven Praktlav (Xanthoria elegans) och den är vanlig i fjällen.

Nere på 1260-platån hade vi inte längre utsikt över Luohttoláhko. Vi fortsatte därmed mot nya mål. Efteråt sa Frida att hon hade tyckt om Luohttoláhko. Detta var roligt att höra eftersom ett så kargt ställe kan behöva att man vänjer sig under flera besök.

Under vår fortsatta färd hade vi inte särskilt gott om tid så det blev långa etapper och få pauser. Men vi hann ändå njuta av fina vyer över Njoatsosvágge som bredde ut sig nedanför oss.

När vi hade passerat över Ruopsokjåhkå och var på väg till lägerplatsen på Tjievrras sluttning mörknade himlen, trots att det inte var kväll. Detta var inledningen till ett dramatiskt skådespel på himlen. Solen bröt efter en stund genom molnen och spred ett fascinerande ljus över övre Njoatsosvágge.

De sista två vandringsdagarna ner till Kvikkjokk gick genom välkända marker (Pårekslätten och Kungsleden). Ungdomarna gjorde en fin insats de avslutande dagarna, precis som de gjort under hela vandringen. Det var roligt att se att de uppskattade allt det nya och att fjällvandringsdebuten gick så bra i det tuffa Sarek. Men de påpekade att pappan och hans kompis nog hade kunnat ha ett mindre ambitiöst program. Med tid att stanna fler nätter på fina ställen och se sig om ordentligt där. Jaja, detsamma har vi sagt till oss själva många gånger. Men det är så mycket vi vill se och göra så vi lyckas inte särskilt bra med det.

Kommentar 2014-08-10

Nyss hemkommen från ett besök i området kan jag ge ett tips om att hitta en bra väg från 1260-platån (dvs när man ska upp Luohttoláhko åt motsatt håll som vi gick ner).

Efter att man passerat de två nordligaste småsjöarna (och alltså befinner sig precis norr om dem) vrider man åt NO och börjar uppstigningen på en lutande gräshedssluttning.

Efter några få minuter spanar man uppåt i färdriktningen och ser sluttningen bilda en horisontlinje (se fotot ovan). Den stora sten som avtecknar sig till höger i bild syns i förstoring härunder. Den ska man gå upp till.

Detta är samma sten som ungdomarna vilade sig vid förra året. När man når den går man rakt uppför i det ganska branta stenskravlet. På fem, tio minuter är man uppe på planare mark (stenig dock) och kan sätta kurs direkt mot Luohttoláhko som man nu överblickar från ovan. Därefter är det ganska enkelt att finna en lagom lutande väg ner i nordostlig riktning (syns bra på fjällkartan).

(Ovanifrån är stenen lite svårare att upptäcka, men det går. Om man som vi ska ner till sjöarna. Men man kommer enkelt ner även om man inte ser den, det är uppåt som det är svårare att pricka rätt.)

Postat 2014-07-18 20:24 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

En vandring genom Lullihavágge

Dalgången Lullihavágge är, precis som parallelledalen Gaskasvágge, en genomgångsdal i Sarek. Jag kan inte minnas att jag läst eller hört att någon besökt dessa dalgångar enbart för deras egen skull. De har rykte om sig som mycket steniga och bitvis även branta. Det finns ytterst få tältplatser (inne i Gaskasvágge finns vad jag vet ingen alls).

Vi hade lämnat vår lägerplats i Jiegnavágge på förmiddagen den 4 augusti. Efter gårdagens bestigning av Gådoktjåhkkå hade Frida sagt  att hon ALDRIG skulle bestiga ett så stenigt berg mer i sitt liv. Men allt hade gått bra, och hon hade inte omkommit bland stenmassorna (vilket hon sa att hon varit övertygad om). Nu var vi på väg ner mot Skájdejågåsj för att fortsätta norrut mot Lullihavágge och sedan Luohttoláhko. Vädret var fint och vi hade en härlig och avkopplande vandring upp till mötet mellan vattendragen nedanför Gaskastjåhkkå. Vid ett vattendrag lunchade vi, och familjen Gudmundsson (Anders, Frida och Axel) hade ett race med sina kosor i bäcken. Deras orkeslöse följeslagare (=undertecknad) låg bara och softade och njöt.

Ovan: Framför ingången till Lullihavágge, där vattendragen möts. Berget till höger är Gaskastjåhkkå som står som en skiljevägg mellan Lullihavágge och Gaskasvágge. Här finns fina tältplatser i en härlig fjällmiljö.

Nedan: Så här ser det ut när man kommit en liten bit in i Lullihavágge.

Att påstå att Lullihavágge är en mycket stenig dal är snarast en underdrift. Den är bitvis förfärligt stenig. Underbart om man gillar blockterräng, påfrestande för alla andra. Inledningsvis hamnade vi i stenpartier som som bildade större och mindre högar.

Det handlade inte bara om att gå utan även att klättra med hjälp av handstöd. Vi tittade framåt och undrade hur lång tid det skulle ta att förflytta sig bara några hundra meter. Men efter en stund hade vi kommit över de besvärligaste partierna och det planade ut något och blev mer lättgånget. Det låg några stora snöfält kvar, och mitt i ett av dem låg ett jättelikt stenblock som man inte kan undgå att se om man går i Lullihavagge.

Vandringen över alla stenigheter tog på krafterna och tiden gick. Vi hade hoppats på att hinna fram till en lägerplats vid Noajdevágge, men det förstod vi inte skulle gå. I den besvärliga terrängen var det inte bara att rusa på utan man fick snällt anpassa sig efter markförhållandena. Hela tiden spanade vi efter en lämplig lägerplats.

Foto: Efter passpunkten lutade det nedåt igen. Vi fick en förnämlig utsikt över den norra delen av dalgången, Nåite (Noajdde) och bergen på andra sidan Sarvesvágge. Nåite längst till vänster, Kanalberget rakt ovanför familjen Gudmundsson och Áhkájiegna i slutet av dalen där Ridánjunjesjågåsj rinner.

Från glaciären på nordsidan av Lullihatjåhkkå rann en bäck som vi behövde komma över. Den var inte särskilt stor, men tillräckligt djup för att det skulle krävas ett vad med skobyte. Det tyckte vi inte att vi hade tid till med tanke på att hungern började sätta in. Rätt som det var hittade vi en snöbrygga. Den såg ut att vara i sitt sista stadium av nedsmältning, och frågan var om den gick att gå på.

Fotona visar snöbryggan sedd från norr. Alldeles för tunn för att man ska kunna gå på den på den närmaste sidan. På den motstående halvan var den något tjockare, men inte mycket.

Jag erbjöd mig att testa den. Test utan packning utföll väl. Jag vill minnas att jag sedan tog Anders ryggsäck så att han kunde gå över utan packning (han är betydligt tyngre än jag, men hur tung vågar jag inte avslöja). Alltså kunde vi passera på den utan missöde. (En och annan som läser detta undrar förstås om det inte var farligt. Nej, just denna brygga anser jag inte var farlig. Hade man gått igenom hade man hamnat i drygt decimeterfjupt vatten, men någon risk att dras med och kilas fast under bryggan var det inte. Viss risk för stukad fot möjligen.)

Nu började det bli akut att hitta lägerplats. Den steniga terrängen såg allt annat än lovande ut och vi tog lite extra omvägar för att undersöka alla markytor som såg vågräta ut. Till slut hittade vi en mycket bra lägerplats. Marken var gräsbevuxen och jämn och det fanns plats för 3-4 tält. Vatten kunde vi hämta i småbäckar från snöfält i närheten.

Kartan nedan visar var tältplatsen ligger. Detta är en av ytterst få användbara tältplatser inne i Lullihavágge (dagen därefter såg vi ingen förrän vi kom fram till Noajdevágge).

Strax efter midnatt kom ett rejält åskväder. Det dånade på tälten av regnet, men väggarna höll. Lägerplatsen fungerade bra ifråga om dränering så vi hade inga problem med vattenpölar runt tälten.

Från lägerplatsen hade vi en dramatisk vy upp i den mycket branta nischdal som leder upp till punkt 1544. Det är möjligt att använda denna väg upp till Luohttoláhko (Anders och jag har använt den ned från Luohttoláhko en gång när den var snötäckt). Men ingen av oss hade lust att klättra upp i den vid det här tillfället.

Ovan: Foto av nischdalen. Vår lägerplats ligger ett par hundra meter till höger i bild.

Nästa dag var det lite blandat väder, men på förmiddagen var det så bra att vi kunde fotografera utsikten från vår lägerplats. Och nog är Lullihavágge värd att besökas för sina härliga utsiktsperspektiv?

Vi kom sedan iväg mycket sent, bland annat för att vi kände oss slitna efter föregående dags stenvandring och sena lägerliv.

Foto mot norr. Det ena tältet syns nere till höger.

Telefoto av Kanalberget vars topp ligger 11 kilometer bort. Detta berg gjorde Anders och jag en bestigning av den 23 juni 2009. En berättelse om detta finns här.

Fotot taget in mot centrum av Lullihavágge, när vi kommit fram till Noajdevágge. Lullihavágges nordligaste del lutar kraftigt ner mot jokken. Bitvis måste man ta sig över småraviner som har mycket branta och steniga kanter (dessa syns dock dåligt på fotot). Vi fick regn på oss när vi gick här, och det blev halkigt och lite obehagligt.

Ovan: Denna förnämliga lägerplats  vid en liten vattensamling ligger där jokkarna från Lullihavágge och Noajdevágge möts. Vyn över Noajdevallda och bort mot Låddebákte och Rovdjurstorget är vacker, vild och fängslande. Enligt min mening det ljuvligaste björkskogsområdet i Sarek.

Här i början av Noajdevágge letade vi upp en plats för lunch, en av de senaste luncher jag ätit i fjällen. Det kändes mycket bra efter den ansträngande vandringen ut ur Lullihavagge. Regnet hade också försinkat oss och gjort att det gått väldigt långsamt.

Vi var nu så nära Sareks centrum som vi hade möjlighet att hinna under denna tur. Efter pausen väntade en rejäl vandring upp till Louhttoláhko där vi planerade att ha nästa lägerplats. Denna lilla lunch blev därmed också vändpunkten på vår sarekresa. Från och med nu så var vi på väg hemåt. Men det var förstås 3 dygn kvar innan vi behövde vara tillbaka i Kvikkjokk.

Postat 2014-06-13 22:00 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in