Med den förra bloggartikeln kan det verka som mysteriet med Präststigen norr om Vássjájávrátja blev löst. Men om jag ska vara lite självkritisk så är jag inte säker på det.

Jag citerade i artikeln hur botanisten Andersson beskrev sin färd och sitt växtletande efter nattlägret vid Vássjájávrátja: ”Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser, der Gnap. carpathicum och Wahlbergella frodades, upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt. I söder höjde Kirkivaara sina dubbla, isiga kupoler, jemte Alas snömassor skymmande Wirihjaur för våra ögon…”

Diana och jag höll inte samma hastighet som Anderssons sällskap så vi behövde ett fjärde nattläger. Det låg några kilometer norr om Vássjá-sjön, på dryga tusenmetersnivån och inte så långt från renstängslet.

Vår tältplats med utsikt norrut över Padjelantas flacka fjällhed. Fotot taget på kvällen.

Kartan visar med blå prickar hur man går om man följer rösningarna norr om Vássjájávrátja – och vi gick nästan precis så. Vårt nattläger hade vi där prickningen har en "knyck" och viker av något åt vänster, nedför sluttningen mot Padjelantagränsen. De gröna prickarna är vägen som jag först hade tänkt att vi skulle gå föregående dag, men Ole Dahlgreens rösning fick oss på "rätt spår" (se förra artikeln) med den blå prickningen. Som synes har generalstabskartan inte lyckats rita den väg som rösningarna anvisar. Man kan undra om det ens var avsikten att den skulle göra det.

Eftersom Diana och jag letade rösningar ungefär utefter de gröna prickarna förra året (utan att hitta någon) ser det ut som Präststigen alltså följer de blå. Men när det gäller Anderssons resa har jag börjat tvivla på att det var den vägen han följde. För fortsättningen av hans text lyder: ”…upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt.” Vad är det för fält han talar om? Det låter ju inte som han följde rösningarna uppför sluttningen till vår tältplats. För rösningarna leder inte till ett fält, de leder upp till krönet av en platå och sedan ner igen. Nej, jag får intrycket av att han håller nivå – som de gröna prickarna visar – och kommer fram till det flacka hedområde som stiger mycket litet i höjd och fortsätter in i Padjelanta. 

En rösning vid sidan om?

Som om inte detta vore nog. Det finns en annan omständighet också. Ole Dahlgreen hittade inte bara en rösning 2013 utan tre. Två av dem fanns med på min karta i förra artikeln, VS15-02-R och VS15-03-R. Men han hittade en till, norr om renstängslet, i det område på kartan ovan som jag ringat in med rött. Jag har inga koordinater på den (inte Ole heller) men på foton kan jag se att det måste vara en gammal rösning.

Man frågar sig varför det finns en rösning där. Är det en slags "anslutning" till Präststigen från Njoatsosvágge? Eller är det Präststigen som faktiskt tog den vägen innan den sedan styrde ner mot Padjelantagränsen? Eller – vilket är den allra mest oroväckande frågan – markerar rösningarna norr om Vássjájávrátja inte alls Präststigen utan en helt annan stig som så att säga "kopplar på" nere vid Vássjájávrátja (med andra ord: kan generalstabskartan trots allt ha rätt med sin markering av stigen)?

Att leta efter Präststigen är kanske en never-ending-story. Trots allt jag hittar tar frågorna inte slut. För varje fråga som besvaras kommer strax någon ny. Men jag håller det för sannolikt att rösningarna faktiskt markerar just Präststigen. Generalstabskartan visar ju inte parallella stigar in närheten utan bara en. Men mer undersökningar ser ut att behövas, det kan finnas ytterligare vägmarkeringar.

Vår fortsatta väg

På lördagsförmiddagen lämnade Diana och jag vår lägerplats och gick i riktning NNV ner mot en rösning vid Padjelantagränsen. När vi gått en bit vände jag mig om och såg tillbaka. En av våra rösningar syntes på långt håll uppe mot horisonten. Vi spanade efter andra också, helst sådana vi inte hittat, men inga fler kunde upptäckas.

Rösning VS15-09-R på nära håll.

I närheten av nationalparksgränsen stötte vi på en orolig fjällabb. Detta är en adult (gammal) fågel. I närheten någonstans fanns kanske en ung labb.

Karta över de sista rösningarna på vägen till Alkavare kapell. De som är gula och orangea bedömer jag som inte lika gamla eller tillförlitliga som de röda.

Rösningarna PA15-02-R och PA15-03-R var nya fynd för i år. Här ett foto av PA15-03-R som står mycket nära renstängslet där det korsar jokken som utmärker gräns mellan nationalparkerna. Vi gled behändigt igenom vid de röda käpparna.

En botanikers intryck av Sarek

Andersson kom på detta sätt nära Sarek och beskrev vad han såg när han passerade mynningarna av Njoatsosvágge och Sarvesvágge: "...till höger öppnade sig efter hvarandra de hiskligaste fjelldalar man väl nånsin kan få se. På ömse sidor skjöto ofta 6 fjell efter hvarandra sina än sylhvassa, än rundade och knaggliga af eviga snöfält täckta spetsar mot himmelen, och mellan dem, djupt ner i den öde afgrunden, dånade brusande vattenfall."

En blick in mot Sarvesvágge. En av landets "hiskligaste fjälldalar". Om man tycker som botanisten Andersson, alltså. Han hade väl inte helt fel, för när Diana och jag passerade hängde ovädersmolnen mörka och tunga inne i Sarek. Dagen därpå – när vi besökt Alkavare kapell – skulle vi få känna av kraften i ovädret när vi gav oss in i djupet av denna "öde avgrund". Men det är en historia som jag redan har berättat: färden mot Svenonius´ glaciär.

Men Andersson glömde snabbt Sarek när han såg framåt i färdriktningen: "Och midt framför oss i den nordliga fonden reste sig Alkavaara, och bakom det topparne af fjellen bortåt Torneå Lappmark. – Fältet, hvarpå vi befunno oss, kallas Tjågnåris, och på de nyssnämnda kullarne sökte jag länge och fann slutligen af Arnica alpina ymniga bladrosetter men få blommor, der de skönt gullgula förgyllde den sterila sandåsen. Här och der bredde sig myrer bevuxna med fjellformer af Carices (synnerligast aquatilis, som här, i en mängd former, är talrikast af alla), och från Rissabergen nedstörtade den brusande Rissabäcken."

Även Diana och jag gick över Rissájåhkå. På väg mot båtplatsen vid stranden av Álggajávrre stötte vi på en fågel som jag först blev förbryllad över.

Först senare förstod jag att detta var en ung fjällabb. Vuxen och flygkunnig men med en helt annan färg än de gamla fåglarna. Denna var mycket mörk, men det fanns ungfåglar som var betydligt ljusare också. Som på fotot nedan.

Ung fjällabb över sjön.

Framme vid kapellet

Andersson beskrivning slutar på följande sätt: "Sedan vi väl öfverfarit den af ett besynnerligt blågrönt vatten fyllda, djupa Alkajaur, uppstego vi på Alkavaara, resans mål."

Diana och jag rodde den korta biten över till andra stranden. Vattennivån var så hög att alla andra metoder att ta sig över var omöjliga. Det kom under dagen folk i en gles ström som också tog sig över med båten. Både nere vid stranden och uppe vi kapellet såg man tält. Vi valde den fina stranden som lägerplats.

Utsikt över sjön uppifrån kapellet. Stranden fungerade som tältläger för ett tiotal tält. Kyrkklockan bars upp genom fjällvärlden av en man i sällskapet. Men trefoten förvaras i en låst byggnad bredvid kapellet.

Under lördagen blev det till slut ett 30-tal personer som var med på gudtjänsten kl 18. Flera utländska turister också, och någon som bara haft vägarna förbi. Bland deltagarna fanns ett par som gift sig i kapellet exakt 30 år tidigare.

Ärrade fjällveteraner står och småpratar på söndag förmiddag före gudstjänsten. Även på söndagen var det ca 30 besökare, delvis andra än på lördagen.

Altarbordet i kapellet dukat till gudstjänst. Prästen och några andra medverkande övernattade flera nätter i sina tält på området.

Gemenskap efter gudstjänsten. Till kyrkkaffet serverades wienerbröd. Att dricka kokkaffe med wienerbröd inne i Sarek var en exotisk upplevelse. Damen längst till höger träffade vi redan på bussen mellan Murjek och Jokkmokk.

Den obligatoriska bilden som bevisar att vi var där. Är det detta som kallas "fotografisk arkebusering"? Fotografens namn är okänt men mobilkameran tillhör den tuffa tjejen till höger i bild.

Att vara med på kyrkhelgen har jag länge sett fram emot. Att delta i gudstjänsten, sjunga psalmer och lyssna till predikan var på sätt och vis också att vandra i spåren av Jonas Nensén och botanisten Andersson. Det blev som helhet ett fint dygn med gemenskap och samtal med trevliga människor. Mycket annorlunda karaktär än de vanligtvis folktomma dagsetapperna i ödslig vildmark. Men Diana och jag skulle snart nog återvända till det karga fjället. Svenonius´ glaciär väntade på oss.

Sammanfattning av årets röse-färd

Från Vállevágge och fram till Rissájåhkå hade vi utökat fynden av rösningar, stigar och andra möjliga vägmarkeringar till nästan det fyrdubbla jämfört med förra året. Listan innehåller nu omkring 110 olika fynd, och så gott som alla är dokumenterade med foton och koordinater. När man ser på kartan hur de är placerade kan man inte undgå att se att de bildar ett tydligt spår: en väg eller stig. Att det skulle funnits någon helt annan väg genom detta område än den stig som kallas Präststigen (eller Prästvägen) är ju väldigt osannolikt, så det måste vara just den som är markerad.

Däremot är det ju inte säkert att alla rösningar vi funnit är så gamla att de kan ha tillhört Präststigen. Många av dem är nog svåra att åldersbestämma. Men fynden som helhet visar ändå hur Präststigen var dragen genom landskapet (även om det finns några sträckor som fortfarande är lite oklara). Det kan heller inte uteslutas att en mindre andel rösningar hör till någon annan stig, stigar som anslöt till Präststigen.

Förutom allt spanande efter gamla stenhögar kommer jag minnas denna färd för det fantastiska landskapets skull, och för gemenskapen på fjället. Främst med Diana men också med mina två andra färdkamrater och med människor som vi mötte.