Vintertur med dramatik (2)

När jag någon gång frestas att ge upp tanken på vinterturer i fjällen så beror det främst på att det är så tungt att släpa omkring på all packning på järnvägsstationer och på själva tågen. Det finns inget som är så jobbigt, särskilt inte om tåg och bussar är överfulla. Och ännu värre om de är försenade. Men denna gång fanns det plats, allt var i tid och alla byten gick bra. Vi anlände till Kiruna och steg på en buss till Nikkaluokta. Där var det ompackning. Pulkan och ryggsäcken lastades.

Anders saknade solglasögon och gick till fjällanläggningen och inhandlade ett par sådana. Efter lite inledande förvirring och allmänn ovana vid situationen kunde vi komma igång strax före klockan två på söndagen. Vädret var mulet och temperaturen någon eller några minusgrader. Vårt mål var Vistasstugan. Dit var det ca 30 km så det skulle ta flera dagar. Ett STF-gäng vi träffat på bussen skulle också dit, men de skulle åka skoter. Det är många som gör så, eftersom det inte finns någon stor stuga före Vistasstugan. Därefter skulle de fortsätta till Alesjaurestugorna på Kungsleden.

Ut i det stora vita. Visttasvággi känns nästan oändligt lång, och den första dagen tyckte vi att vi knappt förflyttade oss alls i förhållande till bergen omkring oss. 

Vi följde västra sidan av dalgången och stötte efter en stund på skoterspåret som var bra att åka i. Efter ca 12 km slog vi läger. Vädret var bra så vi åt kvällsmaten utanför tältet (premiär i fjällen på vintern), drack upp en överbliven öl (även det premiär) samt åt upp ett salladshuvud (naturligtvis premiär).

Natten blev god. Det var -14 grader utanför tältet men betydligt varmare inuti. På morgonen blåste till att börja med en kall vind från NV, men det blev behagligare senare på dagen.

En kort paus mellan åkpassen. Anders nyinköpta solglasögon skulle fått vilken 16-åring som helst att se ut som en riktig macho i Stadsparken.

En dragvillig arbetshäst.

Ungefär mitt i Vistasdalen ligger en liten stuga som kallas Lisas stuga (utsatt på fjällkartan). Här rastade vi med lunch.

Vinden tilltog igen och vi slog läger, ca 13 km från vårt förra. Det var både den tilltagande vinden och vår egen trötthet som bestämde det. Vi hittade en driva som gav skydd för en tältplats. Dagen efter fick vi höra att det varit "storm" i Nikkaluokta. Ungefär 20 meter per sekund hade uppmätts, men ska man vara petig så är det en bit kvar till gränsen för storm. Vi märkte dock inte blåsten så mycket där vi var. En del snö hade dock tagit sig in i absiden genom en glipa under tältöpppningen.

Nästa morgon började med en kylig vind men den avtog när vi åkte, precis som dagen innan. Ett större gäng blev skjutsade på 3 skotrar och passerade oss. Vi pratade senare med förarna. Det var de som berättade för oss om "stormen". Gruppen skulle till Vistasstugan för att därefter skida vidare upp till Nallostugan. Själva åkte vi halvmilen till Vistas, pratade en stund med stugvärdinnan och fortsatte sedan.

Från Vistasstugan ser man upp i dalgången Stuor Reajddávággi där berget Nallo (Nállu) tornar upp sig. En utflykt upp till Nallostugan härifrån hade varit spännande, men det fick bli en annan gång.

Lunch åt vi på en snödriva som var vänd mot solen. Det var underbart fint i dalgången och detta var den varmaste lunchplatsen vi hade under hela turen. Helt enkelt ljuvlig. Flera turister som kom från från Alesjaurestugorna passerade när vi satt där.

Foto: Efter Vistasstugan grenar sig dalgången. Visttavággi fortsätter till höger om berget 1594 och till vänster går Unna Visttasvággi som är en betydligt högre och brantare väg. Vi åkte den högra vägen.

När vi fortsatte norrut i dalen kom vi in i skugga av de höga bergen och det blev kallare. Vi slog läger ett par kilometer före "tröskeln" upp till sjöarna i norra mynningen av Vistasvággi. Dagens etapp var ca 14 km.

På kvällen blev det närmare -17 grader utanför tältet. Detta var den kallaste natten under hela turen. Under de två föregående nätterna hade jag varit för varm i två sovsäckar (komforttemp. för innersäcken av dun: -1°; yttersäcken av syntet: -3°) men denna natt kändes det ganska bra. Under resten av turen använde jag bara syntetsäcken, vilket räckte till yttertemperaturer ända ner till ca -10° (varmare inuti tältet förstås). Den säcken är en nyinköpt Haglöfs Zensor 2s, och jag var först lite misstänksam mot den eftersom fyllningen verkar lite tunn. Men skenet bedrar, det är en alldeles utmärkt säck.

På natten vaknade vi och upptäckte att det var norrsken ute. Anders gav sig ut för att fotografera det. (Här är meningen att det ska vara ett foto på norrskenet. Får se om jag kan sätta in det i efterhand, när Anders är klar med bildbehandlingen av sina foton.)

Foto: Ny dag, den fjärde dagen på vår tur. Strålande sol på förmiddagen. Vi har just packat ihop tältet. Kameran är riktad åt söder, dvs åt det håll vi kom ifrån dagen före.

Foto: Vi tog oss fram till den branta stigning som leder upp till sjöarna i norra delen av dalen. Tröskeln som ska passeras är knappt 100 höjdmeter (den släta snöytan till höger om Anders). Arbetsamt men annars inga problem.

Vinden hade friskat i när vi tog oss uppför tröskeln och det gällde att inte låta vantar och annat löst ligga på snön. Både vindriktning och lufttemperatur växlade ofta. För första gången var det så kallt att jag tog på mig jackan. Under de tre första dagarna hade jag nämligen åkt i enbart underställ och en fleecetröja på överkroppen. Man blir varm av pulka och ryggsäck!

Det var motvind genom passet vid sjöarna och sedan en lång, härlig nedförsbacke till samevistet Alisjávri. Vi åt lunch utanför det folktomma lägret. Vi fick hålla fast i alla våra prylar, för nu hade det blåst upp rejält. Vinden kom från sydväst utmed Alisvággi och det passade oss bra eftersom vi skulle norrut. Vi såg flera grupper med turskidåkare färdas söderut på Kungsleden, mot Alesjaurestugorna. De hade det tufft i motvinden och snödrevet. Men vi skulle ju norrut och blev behändigt fösta med god fart på den östra sidan av Alisjávri. Här uppskattade vi vindhastigheten till ca 10 meter per sekand. Kanske mer.

Vår plan var att slå upp tältet före Áhpparjávri, men det var inte lätt att hitta någon svacka eller klippa som gav lä för den allt kraftigare vinden. Marken var relativt slät, och vinden hade en förmåga - naturligtvis - att smita runt hörn och anfalla från alla håll. Snön yrde och gjorde sikten dålig (i Skåne säger vi att det "fyker"). Men efter en stunds letande hittade vi en driva där vi grävde ner tältet djupt och byggde en mur mot vinden. Vi hade då kommit nästan ända fram till sjön. Vi räddade oss in i tältet, lagade kvällsmat och fick en riktigt god natt.

På morgonen var det inte mycket vind och vi kunde gräva upp pulkan och tältpinnarna utan problem. Vi tyckte att vi klarat "stormen" bra och att det var lite spännande med ett oväder.

Men nu stod vi inför ett viktigt beslut. Färden hade hittills gått som vi hoppats, och vi tänkte att vi borde ha tillräckligt med tid för att åka österut och gå genom Lapporten till Abisko. Det skulle naturligtvis bli längre - omkring 2 mil - och innebära ospårade sträckor i björkskog. Vidare skulle vi inte kunna vända om vi fick problem t ex vid Lapporten, för då skulle vi missa tåget hem. Men vi var fyllda av tillförsikt. Vädret såg ju bra ut och vi kände oss i god form. Vi beslöt oss för Lapporten.

Men hade vi vetat vad vädret och fjället hade i beredskap för oss de närmaste dagarna hade vi sannolikt valt något helt annat. 

Vintertur med dramatik (1)

Jag och Anders har idag, tisdag, kommit tillbaka till Lund efter en tälttur på skidor som efterhand utvecklades till den mest dramatiska vintertur vi varit med om.

Vår plan var att börja i Nikkaluokta och åka Visttasvággi till Abisko. Men hela turen var inte färdigplanerad på  förhand. Vi hade en idé om att kanske hinna med att åka genom Lapporten istället för att ta Kungsleden mellan Alesjaurestugorna och Abisko. Förutsättningen för detta var att vi låg bra till i tiden och att vädret såg lovande ut. Och efter tre övernattningar i Visttasvággi började vi tro på att det skulle kunna vara möjligt. En plan gjordes upp och...

Nej, det bästa är nog att ta allt från början. Jag får ta tid på mig så att det blir lite mer genomtänkt. Men några bilder med kommentarer vill jag ändå få med här.

En blåsig eftermiddag uppskattade vi vinden till minst 10 meter per sekund. Som väl var hade vi den i ryggen och det var bra glid framåt. Mot kvällen ökade vinden i styrka. Vi var tvungna att gräva ner tältet och bygga en skyddande mur vid ena absiden. På morgonen såg det ut som på fotot ovan. Snön hade drivit över tältet och nästan begravt det. Pulkan fick grävas upp ur halvmeterdjup snö.

Nästa dag mötte vi Länsstyrelsen på skoter. Mannen sa att vinden varit mellan 15 och 19 meter per sekund under natten. Vi trodde därmed att vi upplevt ett ordentligt fjälloväder. Då kunde vi inte föreställa oss vad som var på gång för oss ett par dagar senare.

När vi lämnade Kungsleden kunde det på en del håll se ut så här. Barblåsta ytor där man förgäves letade efter snö att ha under skidorna. På fjällstationen sa man att det varit en del tödagar i mars och det var inte svårt att tro. Men det måste ha blåst mycket också i vinter.

Förresten, den som vill kan ju försöka gissa vad det är för panorama bakom Anders på fotot ovan. Trots att bakgrunden ser konstgjord ut, som en väggtapet, så är det helt äkta. Vi var där.

På STF:s fjällhotell i Abisko, måndagen den 31 mars Vi njuter av en av de godaste frukostbufféerna jag någonsin ätit. Vi kom dit sent kvällen innan efter att ha varit ute på skidor en hel vecka. På väggarna på fjällstationen finns (förutom foton av norrsken) en mängd bilder som föreställer Lapporten. Liksom den till vänster om mig, på väggen. Dessa målningar är nog menade att framkalla en känsla av romantisk längtan hos betraktaren. Anders och jag kan dock berätta den sanna versionen om vad Lapporten gör med de aningslösa skidåkare som försöker passera den.

Mot Teusajaure

Detta är en fortsättning på förra blogginlägget som slutade med att vi kommit uppför den brantaste delen av backen från Vakkotavare. Nästa morgon hade vi en bit kvar.

Upp på kalfjället

Björkskogen var inte slut, inte heller stigningen. Vi plöjde vidare i snöpulvret. Eftersom det inte var lika brant som dagen före kunde vi strunta i att följa leden uppför och nerför alla småbackar. Vi försökte snirkla oss så enkelt som möjligt uppåt, förbi hinder. Jag drog pulkan och Anders hjälpdrog med extralinan.

När skogen glesnade kändes vinden på allvar. Den hade säkert avtagit något sedan dagen före då en grupp hade tvingats vända tillbaka. Men det blåste ändå rejält.

Pulkan var fortfarande tung och tog emot direkt när det lutade uppför det allra minsta. Det var inte svårt att hålla sig varm så länge man rörde sig. På hela den dagen hade jag på överkroppen bara ett underställ och (den icke dunfyllda) jackan. På händerna bara fleecehandskar.

Långt bort skymtade Sarekmassivet, Nijak och Ahkka. En härlig syn.

Forfarande hård vind

Vinden kom från vänster och vi förutsatte att den kunde vara förrädisk. Gänget föregående dag hade tagit på sig balaclavor, men för sent. De hade inte känt kylan i ansiktet eftersom de varit varma på kroppen. Och så hade förfrysningsskador blivit följden för en av dem. Vi tog på oss våra balaclavor och skidglasögonen. Bara näsorna stack ut i vinden.

En minimal lunchpaus fick vi genom att gräva oss ner en dryg halvmeter bakom pulkan, och i skydd från den värsta vinden blanda varmt termosvatten till fruktsoppa. Inget läge att sitta och njuta länge, våra kroppar svalnade fort. När vi satt där passerade tre människor på leden en bit bort från oss. De hade en liten pulka och en hund. Det var de enda människor vi såg den dagen.

Därefter bestämde vi att inte ha så stora ambitioner utan hålla utkik efter en svacka utefter leden där vinden var svag och vi kunde få en bra tältplats. Men fjället var slätt och en aning välvt så det tog en stund innan vi hittade en sådan plats, något hundratal meter från leden.

Lägerplats på kalfjället 

Väl nerkrupna i sovsäckarna startade vi köket som värmde upp tältet på ett behagligt sätt. Den natten blev kallare än den första, men ändå inte kallare än ca -12º C utanför tältet.

Nästa morgon var det nästan vindstilla, men molnigt och disigt. När frukosten tillagades i absiden tinade frosten i innertältet och droppade. Senare på turen såg vi till att att skydda sovsäckarna från droppet samt att torka med en trasa. Det kändes som vi lärde oss mycket hela tiden.

Utanför tältet hade en räv passerat på natten eller tidigt på morgonen. Kanske en fjällräv?

Lägerplatsen på förmiddagen. Pulkan har börjat packas. I bakgrunden Sarekmassivet och Nijak.

När vi packat ihop och lämnat tältplatsen blev vi upphunna av en grupp som gjorde turer mellan stugorna på Kungsleden. De var på väg till Teusajaurestugorna, precis som vi. Vi språkade lite och de gav oss några goda råd.

Vi hade nått högsta punkten på sträckan och det började gå nerför. Pulkan ville ge sig iväg på egen hand och åkte lite som den ville, så nu fick Anders stabilisera mitt dragande med linan som han nu hade efter pulkan. Det fungerade bra.

Vi åt en ordentlig lunch nere i en ravin innan vi baxade pulkan uppför en sluttning och fortsatte. Sedan var det nerför i flera kilometer genom ny björkskog, ända ner till stranden av Teusajaure. Därefter isväg tvärs över sjön till stugorna.

Foto: Lunchplatsen i ravinen.

Ändrade planer

Först hade vi tyckt att en stugnatt kunde vara passande efter två nätter i tält, men mitt ute på isen ändrade vi oss. Vädret var ju riktigt bra och stugan var säkert trång, varm och fuktig. Tältet och naturen lockade mer.

Dessutom hade vi haft ljusblå idéer om att kanske hinna vidare på Kungsleden och kunna se Kebnekaise, men det insåg vi att vi inte skulle hinna. Och till råga på allt såg backen efter Teusajaurestugorna nästan lika avskräckande ut som den efter Vakkotavare.

Så vi skidade istället iväg åt nordväst på sjöisen och ordnade en lägerplats när vi kommit ur synhåll från stugorna.

Foto: På Teusajaure. Teusadalen är mycket storslagen och vacker.

Skavsår?

Under dagen hade jag känt en aning sveda på höger häl. Jag borde ha kollat tidigare, men väntade ända tills vi kom in i tältet på kvällen. Inspektionen visade att foten var en aning röd, men det såg inte onormalt ut. Vi lät det vara som det var.

Experiment med köket

Temperaturen hade under kvällen krupit ner till -18º C, och så var det även tidigt på morgonen. Men när vi steg ut i den gnistrande snön lite senare hade det stigit till 8 - 10 minugrader.

På kvällen och morgonen experimenterade vi med gas till Trangiaköket istället för Tenol. Vi hade en helt knippe idéer om hur vi skulle få en bra starteffekt, men resultaten var inte så märkvärdiga. Mina test med lekleran fungerade i viss mån, se diskussionen på följande länk:

www.utsidan.se/blogs/fowwe/det-eviga-problemet-med-gaskok-i.htm

Men den bästa effekten åstadkoms helt enkelt av att köket värmde upp absiden till plusgrader, och sedan fungerade ju gasen bra. Tenolen var dock överlägsen i de flesta lägen, tyckte vi. Och definitivt när man använde köket ute i det fria.

Rovdjur i Teusadalen

Vi följde Teusajaures södra strand, ute på isen. Här korsade vi ett järvspår och passade på att ta lunchpaus. Järven hade dessutom gjort en lega i snön i strandkanten. Vi stötte också på flera dalripor i skogen.

Foto: Lunchpaus på järvspåret (som dessvärre inte syns så bra på denna bild).

I änden av sjön anger kartan "svag is", den såg vi till att undvika genom att skida i strandkanten. Vädret var nu ljuvligt, och solen sken vänligt på oss.

Våra dagsetapper blev inte särskilt långa. Men vi hade roligt hela tiden. Denna etapp blev ca 7 km, och vi slog läger en bit upp i dalgången. Tältet låg en meter från ett lodjursspår, helt logiskt eftersom vi lunchat vid ett järvspår. Lodjuret hade vandrat genom dalen från väster till öster och vi hade haft väldigt intressanta stunder när vi följt spåret och sett vad katten haft för sig: hoppat upp i träd, legat och spanat, osv.

Förutom dessa rovdjursspår såg vi gott om spår efter ripor. Ibland såg vi riporna själva när de flög upp ur buskagen. Det var mest dalripor men även några fjällripor (arterna skiljs åt på lätet). Riporna var otroligt vackra i sin vita vinterdräkt när de for som stora, fladdrande snöfingor genom landskapet.

Foto: Soligt, men det var kallt i vinden. Därav mössan.

Kroppsvård igen

Denna dag hade jag knappt känt något i höger fot men däremot liknande diffusa sveda i vänster fot. Jag hade med ledning av gårdagens erfarenheter tagit lätt på det. Men det skulle jag inte ha gjort! Vänster häl hade en rejäl blåsa som det gått hål på, och även på högerhälen fanns en ganska stor blåsa. Räddningen blev Compeed som vi alltid har med på våra sommarturer också. Men detta är en av ytterst få gånger som jag behövt använda någon.

Förutom skavsår gällde det att hålla koll på solbrännan. Själv är jag solkänslig och måste smörja in mig med hög solskyddsfaktor. Jag hade också med mig en liten burk "After Sun", en helt hopplös smörja som alltid vill rinna ut från burken.

Jag smorde också händerna varje dag med mjukgörande kräm. Mina fingrar spricker hela tiden och ett par fingrar blöder vid naglarna under vintersäsongen när jag är mycket ute. Men det var inte värre än att det gick att stå ut med.

Den kvällen var vi som vanligt trötta, och vi åt kvällsmatens olika delar i omgångar och tog tupplurer emellan. Efterrätten hann frysa under en sådan tupplur, men det gjorde ingenting, det blev den bara godare av. Utanför tältet blev det -19º C på natten.

Nästa dag skulle vi vidare upp i den svagt sluttande Teusadalen som vid det här laget fullständigt charmat oss med sin vackra natur. Vi hade fyra dagar och tre nätter kvar av våra sju dygn på fjället. Jag ska försöka få med några foton på mig själv i nästa inlägg. Bara för att bevisa att jag faktiskt var med på färden.

Mot fjället - trots varningar!

Jag och min gode vän Anders har idag kommit tillbaka från vårt livs första vintertur med tält och pulka. Jag ska tids nog knåpa ihop en artikel om färden, men tänkte även dela några erfarenheter här på bloggen.

Början på färden är väl värd att berätta, och en och annan av er vintervana läsare får sig säkert ett gott skratt.

Två gamla bekanta

Vi anlände med tåg till Gällivare fredag morgon den 25 mars. Ut ur tåget med minst 60 kg packning som kommit med utan att konduktören klagade.

Bussen till Ritsem dök upp efter en stund, och vi hejade på bussföraren. Som vi kände igen. Vi måste ha träffat honom något tidigare år, men när?

Det visade sig att han var extrainkallad denna helg, och efter en stund kom vi på var vi sett honom. Det var i juni för nästan ett år sedan. Då hade han kört oss från Ritsem och bussen hade fått bromshaveri vid Kebnats, spärrat vägen för alla bilar från och till båten och försinkat passagerarna med 3-4 timmar. De som då skulle åkt med det tidiga Stockholmståget hade missat det.

Och mycket riktigt var den buss vi skulle åka med denna fredagsmorgon precis samma buss som fått haveri i juni. Jaha, det var ju intressant.

Varningar

Bussen for iväg och vi var bara tre passagerare. Förutom Anders och jag var en ung tysk man med som skulle åka skidor med ryggsäck genom hela Sarek. Han såg definitivt ut att vara kapabel till det.

Under tiden berättade bussföraren att det var oväder på kalfjället och att det varnades för hård vind. Vidare sa han att en del fordon hade kört i diket på grund av väglaget.

Vi var fast beslutna att ta oss till vår startpunkt, Vakkotavare, och vi hade inga planer på att låta vädret eller något annat hindra oss. Men vad hade vi gett oss in på egentligen? Bara bussresan verkade kunna sluta hur som helst.

I startgropen 

Vi kom lyckligt fram till Vakkotavare och togs emot av värdinnan. I stugan var några unga män som återhämtade sig efter ett misslyckat försök att ge sig upp på fjället för att följa Kungsleden mot Teusajaurestugan. De hade mött så hård och kall vind att åtminstone en av dem förfryst delar av ansiktet. Vi hade planerat samma väg som de, och de varnade oss för kylan.

Vår packning behövde organiseras om, och pulkan packades full med grejer och med en presenning fastspänd omkring. Det hela var en budgetlösning, men vi tyckte att det borde fungera.

Men vi har aldrig dragit pulka förut, så vem kunde veta innan vi verkligen prövat? Vidare hade all snö i Skåne hunnit smälta innan våra nyinköpta skidor anlänt, så skidor och pjäxor hade bara testats på vardagsrumsgolvet. Det gällde förresten så gott som hela vinterutrustningen.

Och så var det all snön där vid stugan. Rätt som det var när vi packade pulkan tog man ett steg åt sidan och vips befann man sig stående i djup snö till midjan. Vi sneglade förstulet mot värdinnans fönster för att se om hon lade märke till hur ovana vi var.

Hon öppnade fönstret ett par gånger och undrade hur det gick för oss. "Ni har väl gjort sådana här turer förut?" undrade hon. "Nej, aldrig", svarade vi. "Men vi är väldigt ivriga att testa." 

"Bambi" på skidor

Så var allt färdigt. Skidorna kom på och dragselen spändes fast. Det var jag som skulle börja, och Anders skulle ta den ganska tunga ryggsäcken.

Åhej, vad jag drog. Pulkan rörde sig inte mer än en decimeter. Det hjälpte inte hur hårt jag än tog i, stighudarna bara slirade. Och då hade det knappt ens börjat luta uppför.

Ojdå, är en fullastad pulka så här tung? Då skulle vi verkligen få problem i uppförsbacken. (Alla som varit vid Vakkotavare vet att backen är väldigt brant, åtminstone de 150 första höjdmetrarna.)

Vi försäkrade den alltmer bekymrade värdinnan (som oroligt tittade till oss igen) att vi visst var beredda på en backe i början.

Jaha, då var det bara att packa om: mer packning i Anders ryggsäck, mindre i pulkan. Under tiden undrade värdinnan om vi hade tält med oss. "Då vågar jag släppa iväg er", sa hon.

Framåt - och uppåt!

När jag sedan drog gick det faktiskt framåt. I tio, tjugo meter, eller så. Sen började backen. Tvärstopp igen, hudarna slirade. Vi kopplade en extra draglina till Anders, nu kunde han också hjälpa till att dra.

Fler idéer. Vi var tvungna att gå med tvärställda skidor. Det gick, men bara decimeter för decimeter. Jag kan lova att vi slet ordentligt, och pulkan tvingades uppför. Men oändligt långsamt.

När vi efter en förvånansvärt lång stund kommit hela hundra meter från stugan stannade vi och pustade. Anders tänkte en stund och tyckte att vi skulle ta av oss skidorna och gå till fots i snön istället. Sagt och gjort. Vi hade inget tydligt spår att följa, men det var hårt där folk hade åkt tidigare (även om snö hade blåst över och dolt spåret). Men gick man vid sidan om försvann man nästan ner i snön.

Nu gick det något bättre, nästan en halvmeter i taget. Skidor var vi ovana vid, men att pulsa i snö har vi gjort förut, bland annat på Luohttolahko i Sarek. Så det kan vi.

Första lägerplatsen

Det tog åtskilliga timmar att dra pulkan den första kilometern. Därefter avtog backens lutning något. Björkskogen började glesna. Det hade hunnit närma sig kväll och vi tyckte inte att vi orkade mer den dagen.

Så det blev tältplats invid leden. Vi tryckte till snön med skidorna och tog fram tältet. Det blåste fortfarande hårt och vi hade lite besvär med att få styr på tältet och gräva ner vinterpinnarna. När det väl stod på plats blev det enklare.

På grund av den kraftiga vinden fick allt förankras så att det inte skulle blåsa bort. Vi fick igång spritköket under absiden och gjorde en myckel enkel middag.

Under tiden försökte vi hantera den första dagens upplevelser. "Det första jag ska göra när vi kommer hem är att sälja skidorna", sa Anders. Ett uttalande som han senare under turen gjorde allt för att dementera.

Vi sov gott medan vinden ven förbi tältet. Nästa morgon var allt inuti absiden täckt av fin pulversnö. Utanför tältet hade fallit och blåst två, tre decimeter av samma vara. Pulkan var förankrad i en björk, den var helt översnöad och syntes inte. Jag grävde fram den.

Vi hade fortfarande 50 - 100 höjdmeter upp till kalfjället där vinden forfarande var både kall och hård. Det skulle bli arbetsamt i den djupa snön, men förhoppningsvis inte lika jobbigt som dagen innan.

Lycka?!

Vi konstaterade att vår dröm om en vintervecka i fjällen höll på att gå i uppfyllelse. Vår föresats var inte att åka vare sig långt eller snabbt, utan vi var där för att lära oss. Två gröna skåningar som ville leva i snön, komma i närkamp med elementen och få lite erfarenhet.

Men var vi lyckliga? Det visste vi inte än. Alltsammans hade ju bara börjat och vi hade ingen aning om vad som väntade ens denna kommande dag. Det var bara att gå vidare, hålla humöret uppe, planera klokt och inte göra några dumheter.