En vit jul i Skåne!

Vindskydd och lägereld

Det har kommit en hel del snö i Skåne sedan förra veckan. För första gången på länge ser det ut att bli en vit jul (åtminstone tror jag det var många år sedan). Under en lång rad av år har kylan dröjt ända till slutet av januari eller ännu längre, men nu är den här.

Jag och min vandrarkompis Anders passade på att ge oss ut till ett rastskydd i helgen. Snö och minusgrader ville vi inte missa. Efter att jobb och ärenden i våra respektive hem var avklarade på lördagen trotsade vi snömodden på vägarna och åkte sent på kvällen ut till Silvåkra, där det finns ett vindskydd.

Där satt vi och åt varm korv och tog en öl. Trots att jag personligen inte är någon förespråkare av lägereld gav jag med mig när Anders ville få till en. Och jag erkänner: Det var faktiskt riktigt trevligt att ha elden i närheten. Sprakande men knappast värmande.

För att få upp värmen efter någon timme tog vi en liten språngmarsch. Snön knarrade, och då bör det väl ha varit 8-9 minusgrader. Kallare än så blev det nog inte.

Så småningom kröp vi ner i våra dunsäckar. Vi körde dubbla säckar, dvs tunna säckar nerstoppade i våra gamla Caravan Arctic (som vid det här laget har sett sina bästa dagar efter flera tvättar). Kallt om näsan men annars väldigt varmt och gott ända tills det var dags att krypa ur dem.

På morgonen var det ännu mer vitt överallt. Krankesjön hade frusit till sedan tidigare och det var inte många fåglar i närheten. En koltrast dök upp och tyckte att det var vår plikt att ge honom lite av vår frukost.

På hemvägen var vägarna rätt så igensnöade. Snöröjarna gjorde vad de kunde, men på nyheterna talade man om det sedvanliga snökaoset i Skånetrafiken. Vi hade dock inga problem att ta oss hem.

Julen närmar sig

Nu går det med full fart mot jul. Jag har svårt att förlika mig med all denna stress och inköpshysteri, men jag är medveten om att jag inte kan låta bli att delta om än på ganska låg nivå. Några julpresenter vill jag ge till de närmaste.

Det stör mig att vi alla prackas på en ganska ytlig jul. Jag förstår att handlarna vill sälja, de har ju sitt levebröd liksom jag har mitt. Men jul borde vara mer än bara ledighet, god mat och materiella ting. Som en liten protest gick jag ner i källaren och letade rätt på en gammal julkrubba. Jag minns inte när den användes senast och jag har ingen aning om varifrån den kommer, men den fanns i en av lådorna med julsaker.

Så nu står den på min 40-talsbyrå som en påminnelse om vad julen egentligen handlar om. Åtminstone enligt mitt sätt att se. Naturligtvis är jag medveten om att vårt nutida julfirande är en ganska komplex historia, en slags blandning av olika traditioner och kulturyttringar. Mina (vuxna) barn tycker antagligen att jag är ganska mossig, men det tyckte de nog redan innan så det gör ingen skillnad.

Jag vet inte om djur-stallen såg ut så här på den tiden, men man kan  anta att bekvämligheten inte var särskilt hög. Det slår mig att detta kan ha varit ett slags friluftliv, fast påtvingat. Att genomföra en förlossning under dessa omständigheter kan inte ha varit helt enkelt.

Så funderar jag innan det mest intensiva julstöket har brutit ut. Det kommer väl nu den 23:e. Jag försöker förtränga det så gott det går. Just nu ser jag istället fram emot fler kalla nätter utomhus i Skåne.

Kärleken till snö

Vintersäsongen närmar sig och jag läser blogginlägg och artiklar om hur härligt ni andra på Utsidan tycker att det ska bli att få vara ute i vinterlandskapet. Jag blir både glad och deppig på samma gång. Glad för att också jag gillar att tänka på snö. Deppig för att snön numera är så sällsynt i den del av Skåne där jag bor.

Annat var det förr! Exempelvis vintern 1979. I två perioder, nyårshelgen och i mitten av februari, var det lika mycket vinter här som någonsin i fjällvärlden. Det var till och med  för mycket snö. Södra Skåne var tidvis helt insnöat (jag menar bokstavligen, naturligtvis).

Detta har beskrivits i en dokumentär bok När Skåne försvann som fortfarande går att få tag på via bibliotek och antikvariat. Jag vet inte om jag vågar publicera foton från boken pga copyright, men den som har sett dessa bilder har nog svårt att tro att de är tagna från just Skåne.

Folk var isolerade i byar, på sina gårdar och i sina villor under lång tid. Äldre, sjuka och gravida hämtades med helikopter eftersom vägarna var fyllda av snö. Drivorna kunde vara flera meter höga där snön hade blåst samman. En del fick skottas fram ur sina hus. Många bilar som översnöats på vägarna tinade fram först på vårkanten. Liksom vägarna själva.

Trelleborg var en isolerad stad i flera dagar. Varken tåg eller bilar kom fram. Till slut gick en konvoj med bussar, lastbilar, personbilar. Den körde fast. 400 människor fick evakueras med helikopter från fordonen. Historierna är hur många som helst, och jag var mitt uppe i det eftersom jag bodde i Lund även på den tiden. 

Jag vill inte direkt ha det så igen, men det vore trevligt med åtminstone en halvmeter snö. Så jag kan ta fram mina skidor som står i källaren. Testa övernattning med tält. Nu kan jag bara läsa om hur andra gör och vara avundsjuk (ja, jag erkänner).

Ibland hoppas jag på att jag ska kunna lära mig det här med snöliv ordentligt, så som många friluftare i Norrland gör. Andra gånger undrar jag om det någonsin kommer att bli så.

Visst skulle jag kunna resa till snön och pröva på hur det är att finnas i den. Men jag är rädd att snön aldrig kommer att bli en del av min själ, på riktigt. Antagligen skulle den bara röra lite tillfälligt vid ytan.

Inte ens en vecka med tält, skidor och pulka skulle nog bli mer än ett tillfälligt smakprov för mig. Och jag som inte ens har kommit så långt. Jag vet inte ens om mina gamla Tegsnässkidor fortfarande är spänstiga nog att vara med på en sådan resa. Men det är ett mindre problem.

Men något litet skulle vara bättre än inget alls. Jag läser Fröken Smillas känsla för snö (som egentligen handlar om helt andra saker) och förundras över att det finns människor för vilka snön är ett helt naturligt element. Jag skulle vilja förstå vad det är som dessa människor fascineras av. Men jag är som sagt rädd att jag inte kommer att bli en sådan snövarelse. Inte ens om jag försökte.

Mina erfarenheter med snö blir mest de snömängder jag tampas med på mina (tidiga) sommarvandringar i fjällvärlden och vid fågelinventeringar. Det kan bli många och långa snöfält att gå över, som i somras i Sarek. Jag skulle behövt ett par skidor att trolla fram ur ryggsäcken ibland.

Det är otroligt vackert att se vintriga sommarlandskap när jag är i fjällen. Jag tycker väldigt mycket om dem. Men det är med blandade känslor jag verkligen ger mig ut i ett kilometerlångt fält av smältande snö. Hur vackert det än är så kommer man inte undan ansträngningen det innebär att passera det.  

Så någon sann snömänniska kommer jag väl aldrig att kunna bli. Inte ens om jag råkade hamna i fjällvärlden lite för tidigt, säg i mitten på maj. Jag skulle nog bara sätta mig på en sten och vänta på att snön smälter undan så mycket att man kan börja vandra igen.

Trots att jag egentligen inte vill vara sån.