En natur- och kulturvandring i östra Lund

På höstar och vintrar drömmer sig mina tankar ofta norrut, till fjällvärlden. Men det är i söder jag bor och det är här jag söker mig ut i naturen. Ibland ett par mil eller mer för att komma till något avskilt ställe. I skogen eller vid någon sjö.

De senaste åren har det även blivit stadsnära utflykter. Tillsammans med några likasinnade har det uppstått en informell intressegrupp – Vandrarna i Linero. Förutom att vandra har vi också målsättningen att dela med oss av det vi upptäcker om naturen, bebyggelsen och den historiska kulturen i östra Lund. Vi gör det genom att beskriva enkla vandringsleder.

Ovan: det första häftet som är tänkt att följas av fler. Häftet har delats ut gratis i biblioteket, kyrkans församlingshem, Träffpunkten för seniorer, mm. Om någon vill se hela häftet så mejlar jag gärna en lågupplöst pdf. Använd i så fall "Konversationer" på Utsidan och kontakta mig via den.

Tisdagen den 25 oktober anordnade vi en guidad tur i åkerlandskapet precis öster om Lund. Tidigare har vi guidat i själva stadsdelen Linero, men nu var det alltså dags att ta klivet utanför tätbebyggelsen.

Vi lämnar alltså asfalten och går grusvägen rakt österut mot byn Hardeberga. Ungefär halvvägs dit ligger gården Arendala som är vår närmaste mål. Både på fotot och på kartan från 1910-15 ser man den raka vägen mot gården och även gårdens anlagda parkdunge utmed vägen.

Stadsdelen Linero fanns inte när kartan gjordes. Numera slutar tätbebyggelsen strax till höger om det lilla c:et på den raka vägen mot Arendala.

På den Skånska rekognosceringskartan (nedan) från 1812-20 ser man att många viktiga vägar fanns redan då. Arendalaparken kan inte ha hunnit växa upp särskilt mycket eftersom den inte finns med. Däremot är säteriparken i Hardeberga utritad. Den finns kvar än idag och är värd en egen historia, men kanske en annan gång.

Den diagonala vägen åt SO (eller snarare ostsydost) gick till Dalby, precis som den nutida. Men den användes inte så mycket förr eftersom den var svår att ta sig fram på med häst och vagn. Man tog istället vägen förbi Arendala och Hardeberga, alltså samma som vi använder på vår utflykt.

Vi närmar oss nu parken vid Arendala (t.v. ovan).

Arendalaparken anlades redan på 1700-talet. Förutom att ge bränsle till gården (precis som nu var det ont om sådant) så gav den sina ägare en statusfylld rekreationsplats. Den var mycket praktfullt anlagd, nästan slottsliknande. Numera är den förfallen och igenvuxen, men fortfarande kan en del av de gamla parkvägarna skönjas.

Parken är privat och besökare uppmuntras inte. Här har vi gått bara några meter in från vägen och Matz berättar om hur det en gång såg ut.

En trevlig sak med dessa vandringar är de samtal som blir under vägen. Karin, en av deltagarna, visste att det nära vägen funnits ett tegelbruk. Men leran var inte särskilt bra för att göra tegel, så bruket lades ganska snart ner. Men hon visade på en gammal tegelbit som nu är en del av den mur som omgärdar parken.

Fler vandringar i området

Vi hann inte längre än till Arendala gård innan det var dags att vända tillbaka till Linero. Men några dagar senare var två av deltagarna med mig på en lite längre upptäcktsfärd. Vårt mål var en annan anlagd park på slätten, vid en gård som kallas östra Arendala. På kartan från 1910-15 syns parken som en grön rektangel precis till höger om det undre namnet Arendala. Numera ägs den av Lunds kommun. Gårdens vackra gamla byggnader var i dåligt skick och eldades upp av Lunds brandkår 1968.

Ovan: Östra Arendala park "klättrar" uppför den böljande sluttningen i jordbrukslandskapet. Husen som delvis döljer träden är gamla arbetarbostäder tillhörande den stora gården Arendala. Numera är de i annan ägo och fungerar som privatbostäder. Fotot taget från Arendalavägen.

Efter att ha passerat Arendala gård smalnar grusvägen och blir bara en cykelstig. Denna stig fanns även för flera hundra år sedan. Här gick man upp till gudstjänsterna i kyrkan i Hardeberga. De träd som omgärdar stigen är förstås inte alls särskilt gamla.

Vi viker av från cykelstigen innan byn Hardeberga, går över fälten och närmar oss parken från norr. Parken är inte lika gammal som den vid Arendala utan anlades i mitten på 1800-talet.

Inne bland träden är det dunkelt och lite mystiskt. Utmed dungens ena kant står träden i spikraka, dubbla rader. Mitt mellan gick en parkväg och antagligen roade man sig med ridning här. Ett djupt dike skvallrar om att man ledde vatten vid sidan om - kanske det till och med användes i arbetet på gården. Men nu är marken torr och fälten utdikade.

I parken finns fyra så kallade evighetsträd (egentligen ska det finnas fem, men det sista har jag inte hittat). Ovan syns nr 391 som är en ek.

Evighetsträdet nr 390 utgörs av en bok som inte är i särskilt god form. Men alla träd hamnar i detta tillstånd förr eller senare (om de inte huggs ner först). Det är mycket viktigt för den biologiska mångfalden att många träd får genomgå hela sin livscykel.

I parken finns också en gigantisk gråpoppel. Den är evighetsträd nr 389. Stammens omkrets mätte jag upp till 452 cm. Vid den mätning som ursprungligen gjordes för 25-30 år sedan fick man 335 cm. En poppel växer fort!

Projektet med evighetsträd i Lunds kommun var ett samarbete mellan Naturskyddsföreningen och Lunds kommun på 1990-talet. Det skulle visa på vilka naturvärden som finns i markerna. Även i andra kommuner i landet gjordes sådana projekt. Googla "evighetsträdsprojekt" så hittar du mer att läsa på internet. (Observera att man även i skogsbruket använder begreppet evighetsträd. Där menar man inte riktigt samma sak.)

Utsikt mot östra Lund innan det är dags att vända tillbaka.

Och en sista blick mot skogsdungen vi nyss vandrat omkring i (till vänster om maskinhallen i bakgrunden). Det är ofattbart att jag bott här i mer än 15 år och inte tänkt på att undersöka vad jag har närmast inpå knuten. Men bättre sent än aldrig. Och det är i gruppen Vandrarna som det här intresset har vaknat.

Position: Östra Arendala park.

Otillgänglighetspunkten – ett nedslag på fjället

I ett tidigare blogginlägg (här) redogjorde jag för den aktuella positionen av Sveriges otillgänglighetspol (även kallad otillgänglighetspunkten). Den utredningen hade en liten förhistoria. Jag höll nämligen på att granska de sista korrekturen till min roman Otillgänglighetspunkten – arktiskt drama. Förlaget var angeläget om att korrekturläsningen skulle bli klar, men av någon anledning fick jag för mig att först kontrollera punktens placering. Det visade sig att den var felaktig på Wikipedia! Eftersom platsen spelar en viss roll i boken så kände jag paniken ligga på lur. Som väl var hjälpte mig utsidankompisarna Hans Nydahl och Björn Andersson att få det hela rätt. Denna länk till Min karta (Lantmäteriet) visar var den befinner sig.

Koordinaterna är alltså N 7466895, E 592658 (SWEREF 99 TM). I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E.

Verklighetens otillgänglighetspunkt

Placeringen av punkten på kartan var naturligtvis det första och viktigaste steget i vår undersökning. Att kunna visa några foton på naturen var också nödvändigt till det förra blogginlägget. Men förr eller senare måste naturligtvis platsen också besökas. För min egen del skulle detta ske under sommarens fjällvandring, tillsammans med två vänner.

Den 29 juli slog vi läger vid en jokkravin bara någon kilometer från Oarjep Rissávárre, det lilla fjäll där otillgänglighetspunkten ligger. På fotot nedan syns fjället som en mur av kulliga, grå klippor som höjer sig från den mjukare, gröna terrängen. Nästa dag blev det således en kort och behaglig vandring i det öppna landskapet fram till fjällets fot.

Gunder har packat sin ryggsäck och är klar för avfärd.

Efter en stund såg vi en man komma gående mot oss. Det visade sig vara renstängselinspektören Mats som vi träffat föregående dag, men då uppe vid Njoatsosvágge. Just dessa dagar pågick stora underhållsarbeten och nu skulle han ta en titt på den del av stängslet som gick över Oarjep Rissávárre. Han kommenterade glatt att det inte var så ofta han träffade folk på fjället som han kände sedan tidigare.

Att träffa någon här kändes en aning motsägelsefullt. Begreppet otillgänglighetspol leder ju snarast tankarna till folktomma ödemarker, men så tycktes det inte vara i verkligheten. Ett helt arbetslag bodde således i renvaktarstugan ett par kilometer bort. På ytterligare några kilometers avstånd fanns Alkavare kapell där det just denna helg firades gudstjänster. Och ett par dagar senare såg vi en stor tältkåta på andra sidan av Oarjep Rissávárre. Är det då meningsfullt att överhuvudtaget tala om en otillgänglighetspol?

Men då får vi påminna oss om att platsen inte heter så på grund av frånvaro av människor utan för att det är långt till bilvägar. Att det blev just bilvägar när Claes Grundsten gjorde den första positioneringen för mer än 30 år sedan är nog inte så konstigt. Med bilvägar följer ofta tunga transporter, omfattande bebyggelse och industrier. Alltså det vi förknippar med urbanisering.

Cecilia nästan ända framme vid foten av fjället.

Vi ställde ifrån oss ryggsäckarna nedanför den lutande sluttningen upp mot fjället. Särskilt högt var det inte, men terrängen skilde sig på ett tydligt sätt mot marken nedanför. Fjället tycktes bestå av en mängd grå klippkullar med gräsbevuxen mark emellan. Sådant vi förut sett i framför allt västra Badjelánnda.

Helt annorlunda än exempelvis terrängen i Sarek där partier av stenskravel är ett ständigt återkommande inslag. Här fanns ingenting sådant. Allt var slätt och fint, liksom avslipat. Frågan är om det har med berggrundens beskaffenhet att göra. När det gäller Sareks fjäll talar man ju ibland om "ruttet" berg, sådant som lätt bryts sönder och sprängs av frosten. Här var det mer som klippor på västkusten.

Snurrande gps-pil

Sedan gällde det att finna själva otillgänglighetspunkten. På min gamla Garmin eTrex hade jag programmerat in koordinaterna i SWEREF 99 TM. På gps:ens display stod hur långt jag hade kvar. Men när jag var på några meters håll kunde den inte bestämma sig. Siffrorna ändrades hela tiden och kompassnålen på displayen snurrade runt. Inte så konstigt kanske, för vad jag har fått lära mig tidigare så är noggrannheten inte bättre än omkring 3 meter.

Jag la ner gps:en på marken och gav den tid. Efter en stund flyttade jag på den en liten bit och denna procedur upprepades några gånger. Till slut verkade den stabilisera sig och jag tog ett foto av gps och anteckningsbok.

Även min kamera har en gps men den visar bara decimalgrader i displayen. Värdet verkade stämma någorlunda överens med mina anteckningar i boken.

(Hemma kollade jag upp de koordinater som kameran taggat fotona med och det skiljde knappt 4 meter från vår teoretiskt uträknade position. Och det får man vara nöjd med; även kamerans gps har väl en noggrannhet på omkring 3 meter förmodar jag.)

Fotot här ovan är taget mycket nära punkten som ligger strax utanför bild till höger. Kameran riktad ungefär åt norr, mot den avlånga lilla sjö som finns något hundratal meter bort. Ovanför sjön syns toppröset på den låga toppen 1035. Det flacka fjället till vänster om sjön ligger längre bort än vad man kanske tror och tillhör Nuortap Rissávárre.

Otillgänglighetspunkten ligger i en flack sänka på en platå så utsikten hindras åt flera olika håll. Men inte särskilt mycket åt öster - vyerna in mot Sarek är förnämliga.

Ovan: En halvt uttorkad vattensamling på platån. I bakgrunden reser sig Sarvestjåhkkå och till höger om detta bulliga fjäll ligger ingången till Sarvesvágge. Dalgången Jiegηavágge, vilken leder upp till isfallet på Svenoniuas glaciär, skymtar mellan fjällen längst till höger.

Ovan är kameran riktad mer åt höger än på föregående bild. Mynningen av Njoatsosvágge är nu synlig. Till vänster syns två höga toppar i massivet Tjågηåristjåhkkå. Det långsluttande Vássjábákte till höger, följt av Tsahtsas branta sluttning ner i dalen.

Vy åt nordväst, med den höga toppen Álátjåhkkå till vänster. Sjön Álájávrre skymtar nedanför.

Foto taget från fjällsluttningen på högre höjd än de föregående bilderna. Den avlånga lilla sjön syns till vänster i bild, den som ligger strax söder om toppen 1035. Det närmaste fjället i bakgrunden är Álggavárre. Otillgänglighetspunkten finns ungefär i mitten av fotot, i närheten av Gunder och Cecilia.

Mot Alkavare

Efter besöket på otillgänglighetspunkten skulle vår färd gå vidare mot Rissájåhkå. Utsikten mot öster var knappast sämre på lägre nivå eftersom inga bergknallar skymde den intensivt gröna hedmarken som finns på Badjelánndasidan. Så här kommer ytterligare en vackert-väders-bild av Sarek för den som samlar på sådant:

Det är svårt att tänka sig ett landskap som förenar skönhet och dramatik så oemotståndligt som detta gränsland mellan Badjelánnda och Sarek. Men alla fjällbesökare har inte upplevt det så. Botanikern Nils Johan Andersson reste på Präststigen 1845 och skrev ner sina intryck: ”… till höger öppnade sig efter hvarandra de hiskligaste fjelldalar man väl nånsin kan få se. På ömse sidor skjöto ofta 6 fjell efter hvarandra sina än sylhvassa, än rundade och knaggliga af eviga snöfält täckta spetsar mot himmelen, och mellan dem, djupt ner i den öde afgrunden, dånade brusande vattenfall. Och midt framför oss i den nordliga fonden reste sig Alkavaara, och bakom det topparne af fjellen bortåt Torneå Lappmark. Fältet, hvarpå vi befunno oss, kallas Tjågnåris, och på de nyssnämnda kullarne sökte jag länge och fann slutligen af Arnica alpina ymniga bladrosetter men få blommor, der de skönt gullgula förgyllde den sterila sandåsen.” Nej, dramatiken tilltalade inte Andersson. Det var blommorna på marken som räddade hans upplevelse, åtminstone den gången.

Rissájåhkå kom vi enkelt över strax efter utloppet från sjön Lulep Rissájávrre. Kängorna fick dock tas av. Det blev inte bara ett vad utan också ett ljuvligt bad i det kristallklara vattnet närmare sjön. Och en välbehövlig lunchpaus där Gunder försåg oss med en osannolikt komplett tacosmåltid invid strandkanten!

Vi anlände till Alkavare på kvällen, efter roddtur över sjön. Klockan 18 ringde det till gudstjänst och det var gott om besökare i kapellet. Samlingen leddes av en riktig fjällpräst, iklädd gummistövlar, kniv i bältet och en friluftsjacka utanpå prästskjortan. Nästa förmiddag var det högmässa och temat var Kristi förklaring. Evangelietexten från Markus kapitel 9 tog oss med till en annan tid och till en plats långt från Laponia – härlighetens berg vid Jerusalem. Där hade jag gärna varit med (men precis som de övriga i lärjungaskaran hade jag väl reagerat ganska huvudlöst på det som hände).

Alkavare kapell.

Vid kyrkkaffet fortsatte samvaron utomhus vid förrådshuset där alla samlades. Nya bekantskaper gjordes. Flera berättade om sina färdvägar till kapellet. Någon kom från renvaktarstugan och en annan från Duottarstugorna. Några vandrare hade besökt otillgänglighetspolen, precis som vi.

Tiden gick fort och snart behövde vi tre fortsätta vår färd. Det var en bit att gå upp till Álájávrre vars norra sida vi skulle följa dagen efter. Några timmar senare återsåg vi Oarjep Rissávárre, nu från ett annat håll.

Fotot är taget från sluttningen av Nuortap Rissávárre. I mitten syns toppen 1035 och till höger de två högre topparna av Oarjep Rissávárre. Sjön är Lulep Rissájávrre.

Till sist en påminnelse om att det är inte bara positionen av otillgänglighetspunkten som är viktig utan också avståndet till vägarna. Positionen skulle kunna varit exakt densamma om vi haft en bilväg inom synhåll norr om punkten och en järnväg söder om. Naturen skulle kanske inte ha förändrats uppe på Oarjep Rissávárre, men omgivningarna hade krympt. 

Nu ligger otillgänglighetspunkten i mitten av en stor cirkel där det är ca 46 kilometer till de närmaste anlagda vägarna. Cirkeln har krympt något sedan Grundstens första beräkning, och det är sannolikt att utbyggnaden av det moderna samhället kommer fortsätta att nagga området i kanterna. Det finns därför anledning att hålla koll på otillgänglighetspunkten i framtiden – den säger ju något viktigt om detta fantastiska fjällområde.

Tåget från fjällen - ett alldeles eget äventyr

När jag läst om äldre tiders fjällturer har jag ofta imponerats av hur mycket tid och besvär deltagarna var tvungna att lägga ner på själva transporten till fjällvärlden. Vi behöver inte backa tillbaka till Linné för att se vilka strapatser som måste övervinnas. På 1800-talet krävde en färd till exempelvis Kvikkjokk ångbåtstransport över sjöarna i Lilla Lule älv, innan själva fjällturen kunde börja. Först på 1940-talet byggdes landsvägen så att bil och buss kunde ta sig fram. Till Ritsem var det på liknande sätt, med båtfärd en stor del av sträckan. Bilväg för allmänheten dit blev det först på 1960-talet.

De transporter som exempelvis Axel Hamberg gjorde under sina forskningsinsatser i Sarek kan vi idag knappt föreställa oss. De meteorografer han satte upp var inga lätta pjäser och det skulle dessutom byggas ett skyddande hus omkring dem. Vidare byggde han fem forskningshyddor med över två ton material per styck, vilket forslades med bl a tåg, hästsläde och ren. Naturligtvis gjorde han inte allt fysiskt jobb själv, men bara att skaffa fram medhjälpare eller renar kunde ibland innebära långa förflyttningar.

Med tanke på detta borde vi nutida resenärer kanske inte beklaga oss när resorna känns långa eller påfrestande. För även från mitt hem i Lund går det snabbt att ta sig till Norrbottens fjällvärld – reseföretagen utlovar omkring 24 timmar med en kombo av tåg och buss.

Bara ett enda dygn, alltså. Det kan låta som en lagom vilsam förberedelse (eller avslutning) av en fjälltur. Men alla som gjort några sådana resor vet att det inte alltid går så smidigt som förespeglas i bokningsformuläret. Resan till eller från fjälläventyret blir ofta ett alldeles eget äventyr som sätter koncentrationsförmåga och tålamod på svåra prov. Så också denna senaste fjällresa, närmare bestämt färden hem från Gällivare till Lund. Vi var två personer som reste.

En behaglig vandring vid Álájávrre i Badjelánnda. Här befann vi oss för mindre än två veckor sedan. Alla bekymmer för hemresan var många ljusår bort.

Strulet med färden mot Skåne började redan i Gällivare, med en timmes försening av tåget. Förseningen visade sig bli en och en halv. Detta är helt normalt och ingenting att oroa sig för. Nattåget söderut brukar ju ta god tid på sig och på vissa sträckor kör det nästan med promenadtakt. Min tågvärd tog det hela med upphöjd ro, han hade varit med förr. "Den förseningen kommer vi säkert kunna köra in. Det finns ingen anledning till oro för er som ska med anslutande tåg." Och så ett lugnade leende. Men så tillade han, liksom i förbifarten: "Såvida det inte händer något annat."

Ja, sådana yttranden gör vi alla ibland. Som exempelvis: "Jag tänkte hälsa på min kusin imorgon. Om nu inte någon av oss fått covid, förstås." Fast det är ju ingenting vi verkligen räknar med. Så klart kommer vi att träffas. Men när det gäller svensk tågtrafik så känner jag att sådana förbehållsamma yttranden har något ödesmättat över sig.

I Bastuträsk, cirka fyra timmar efter att vi stigit på, blev det således stopp. Visserligen angavs stoppet bara till ca en halvtimme på ljusskylten, men varje luttrad tågresenär vet att detta bara är en ungefärlig bedömning av någon på Trafikverkets ledningscentral. En killgissning som vi säger numera. Det verkliga stoppet kunde på goda grunder förväntas bli betydligt längre. Kanske rentav på obestämd tid.

För att få lite klarhet frågade jag en tågvärd om orsaken till stoppet. "Nedriven kontaktledning", blev hennes svar. "Är det Trafikverket som inte haft råd att underhålla spåren?", sa jag i ett plötsligt anfall av misstro mot politikernas tilldelning av skattemedel. "Kan vara nedrivet av ett tåg också", sa hon. Jovisst, så kunde det förstås vara, det är något man ofta hör. Men borde inte ledningarna skötas så att de håller när tågen använder dem? För det finns väl inte tåg som på rent okynne river ner ledningar?

Jag vet inte när tåget kom igång igen, eftersom jag och de två andra herrarna i sovkupén hann lägga oss för natten. Och eftersom min hjärna automatiskt slutar bekymra sig för mindre saker än ond, bråd död när kroppen är i horisontalläge så sov jag djupt och gott ända till strax före kl. 06. Dvs. en timme innan tåget skulle vara framme i Stockholm. Fast i tid var det förstås inte, vi låg fyra timmar efter. Så klart skulle vi missa vårt Malmötåg kl. 08.21.

Återblick. Nu måste jag backa ungefär två veckor, till den andra dagen av vår uppresa. Givetvis hade vi redan bokat hemresan och naturligtvis med Resplus: Gällivare-Boden-Stockholm-Lund. Sträckan i Norrland skulle göras med Vy Tåg och den anslutning vi hade mot Skåne skulle avgå från Stockholm med SJ kl. 07.20. Varifrån kom då 08.21? Jo, den var resultatet av ett inställt tåg. Detta fick vi besked om när vi var på väg mot Kvikkjokk.

Vi hade på uppresans morgon blivit hämtade med bil i Murjek av den tredje personen i vårt sällskap. På väg mot Kvikkjokk ramlade det in ett meddelande från SJ på våra mobiler, att de ställt in 7.20-tåget. Med det vanliga tillägget – vi kunde boka om resan eller avboka och få hela beloppet tillbaka. Jaha, ställt in. Bara så där. Hur kan ett tågbolag göra så?

Ansträngande och tröttande uppfärd från Darreluoppal mot Låptåvágge. I jämförelse med stressande tågstrul var detta ändå en mycket behaglig upplevelse.

Nu var det bråttom. Vi hade en helikoptertid att passa och det var inte lång tid kvar. Tänk om meddelandet kommit bara några timmar senare! Då hade vi varit utan mobiltäckning och inte vetat någonting förrän vi återkommit nära Kvikkjokk. En i vårt gäng har pga svart PRIO-kort en slags gräddfil in till SJ:s kundtjänst och fick snabbt kontakt med dem. Så fick vi hjälp med att boka om anslutningen till nästa avgång, kl. 8.21.

Vi drog en lättnadens suck. I den stunden anade vi inte att denna ombokning innehöll en lömsk fälla. Vår belägenhet hade faktiskt blivit mycket sämre än om vi inte bokat om över huvud taget. Vi trodde att vi hade fixat utvägen. Men denna utväg skulle brista så fort som vi satte foten på den.

Vi återvänder nu till situationen på det försenade nattåget. Det var alltså tidig morgon och resenärer hade vaknat med huvudet fullt av frågor. Personalen på tåget försäkrade att deras kundtjänst jobbade intensivt med våra ersättningsanslutningar. Allt skulle ordna sig och vi skulle bara invänta att de nya biljetterna kom på sms i mobilen. Fast när vi själva kollade tågens avgångar mot Lund/Malmö så såg det inte särskilt ljust ut. I princip alla tåg från Stockholm till Skåne denna dag var slutsålda, utom nattåget. Den frustration som legat och lurat inom oss fick ny fart. "Det kan vara så att vår kundtjänst har köpt upp de platser som var lediga", sa en av tågvärdarna. "Därför ser det fullbokat ut. Vänta lite till."

Det lät ju faktiskt ganska rimligt. Men för oss två Skåneresenärer fick det till följd att vi själva inte gjorde någonting för att lösa problemet. Vi bara väntade medan ovissheten gnagde. Så passerades Uppsala och därefter Arlanda. Fortfarande inga ersättningsbiljetter i mobilerna.

Vi började nu bli ännu mer oroliga och pratade med tågvärden igen. Hon ringde då upp Vy Tågs kundtjänst och kollade upp just våra biljetter. Då fick hon det överraskande beskedet att vi inte skulle få några nya! Bestörtningen blev stor. Hur kunde detta komma sig? Jo, våra biljetter kl. 08.21 var INTE beställda med Resplus, de gick utanför garantin. Alltså de biljetter som SJ ordnat åt oss istället för den tåganslutning som de själva ställt in! Vy:s tågvärd var upprörd och sa att SJ gjort fel – och SJ sa att det var Vy:s fel som inte kunnat hålla tiden. (Som i sin tur berodde på att Trafikverkets ledningar blivit nedrivna. Fast det sista var det ingen som hann påpeka.)

Nu hade det alltså inträffat. Den utväg vi trott var ordnad föll ihop som ett korthus. Ingenting var löst. Och ingen ville ta ansvar. Kanske hade ingen ens försökt.

Resenärer på tåget gjorde sig i ordning att stiga av. Och för oss två handlade det om minuter för att lösa situationen. Under vår research tidigare hade vi hittat en buss till Malmö, med platser kvar. Vi kollade igen. Jo, det fanns fortfarande 4 platser på avgången 11.30, dvs mindre än en timme senare. Men tiden att beställa höll på att gå ut. Snabbt fylldes alla formulärfält i – men varför accepterade formuläret inte mitt telefonnummer? Stressen ökade. Och så betala med Swish. Kommer anslutningen hålla eller kastas jag ut? Jo, den höll. Och därmed hade vi två biljetter till Malmö. Visserligen med en restid som skulle bli 2-3 gånger så lång som med X2000, men vi skulle i alla fall komma fram samma dag.

Den bussresan var ingen behaglig upplevelse, utan mat och utan någon riktig paus. ”Boskapstransport”, sa min medresenär med ett kritiskt tonfall.

Men fram kom vi, även om det hann bli kväll. Och – till skillnad från den mesta boskapen som körs på vägarna – hände inte något ännu värre med oss när vi väl kom fram.

Mer om det bortglömda i Sarek

Här går sökandet efter bortglömda Hambergspår vidare, i området kring Bårdde. Detta är alltså en fortsättning på bloggartikeln den 15 mars – Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek.

Upprymd vandrade jag tillbaka mot tältet från Sähkoknuohkke. Pampiga rösen är alltid roliga att besöka men framför allt var det upptäckten av Hambergs observationsplats och de gamla instrumentresterna som gladde mig. Det kändes verkligen som en stor förmån att vara med i ett så kunnigt arbetslag. Framgången tillhörde oss alla och jag såg fram emot att dela med mig av fynden när jag kom hem.

Foto av terrängen på tillbakavägen, enkel att färdas över. Observatoriet ligger uppe på den runda knölen till höger i bild. Med högupplöst skärm går det kanske att se det som en upphöjd prick på fotot.

Med lätta steg gick jag över den jämna marken. Röset var sannolikt synligt om man kom från Bårddetjåhkkås sluttning (jag fick det bekräftat nästa dag) så med undantag av de djupa jokkravinerna så måste Hamberg och hans medhjälpare haft en relativt lättgången väg mellan sina arbetsplatser.

Foto av jokken som kommer från de små sjöarna (Tjievrajávrátja). Stigen från Pårekbyn går på den andra sidan, men det stora isfält som ligger över jokken är inte synligt härifrån utan ligger uppströms vattenfallet. Den som inte vill använda isfältet kan istället vada här.

Nederbördsmätarna på Bårdde

Meteorografen på Sähkok byggdes 1900 men Hamberg hade påbörjat sitt meteorologiska arbete med att placera ut nederbördsmätare på Bårdde året innan. Det fanns tre sådana 1899, en uppe på Bårddetjåhkkå, en nära Bårddejigŋas östra ände och en på höjden 1530 m ö.h. Den sistnämnda hade placerats på en flack platå på en utskjutande höjdrygg invid glaciären. Att försöka finna den platsen var uppgiften för nästa dag – en betydligt svårare utmaning än Sähkok. Morgondagen skulle säkert bli turens mest ansträngande. Skulle jag orka, särskilt om stället visade sig vara svårfunnet? Och skulle det finnas några rester kvar?

Nederbördsmätaren på 1530-platån. Foto: Axel Hamberg, ca 1899. För att slippa ständig tillsyn hade en sådan mätare ett stort kärl där regn och snö kunde samlas för ett helt år. Kärlet är den understa delen av konstruktionen och rymde vätska motsvarande upp till 3400 mm nederbörd. Den översta delen är ett vindskydd som framför allt ökade noggrannheten att mäta snöfall. Mätaren byggdes ihop med en träkonstruktion som stagades upp med stenar och stålvajrar.

Nästa förmiddag gjorde jag sådant som inte varit möjligt tidigare på grund av allt regn – tog god tid till morgonbestyr och tvätt, fotograferade, åt en lång frukost och lät tankarna gå i största allmänhet. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag dessa små overksamma stunder i naturen. Nu kretsade tankarna en hel del om framtiden. I dagboken skrev jag: ”Att det kommer bli förändringar är ganska klart – men vilka?” Och nu, nästan ett år efteråt, kan jag konstatera att några förändringar har det blivit. Jag slutat mitt deltidsjobb som lärare. Och den fjällroman jag arbetat med så länge har äntligen blivit utgiven.

Men så var det den där tröttheten jag känt dagen före. Den hade inte släppt utan låg fortfarande kvar som en tung filt på kroppen. Det var lite oroande. Först efter klockan 12 kom jag iväg.

Mot Bårdde

Den blockfyllda terrängen lutade uppför redan från början, men inte förrän om drygt 2 km skulle det bli mer ordentligt brant. Och till 1530-platån skulle det vara ca 4,4 km fågelvägen, enligt min gps.

Under tiden spanade jag efter rösen som kunde avslöja att Hamberg märkt ut en färdled här. Men jag hittade ingenting särskilt (inte heller på återvägen, då jag gick närmare jokken, såg jag mer än enstaka små rösningar).

Vid Bårddes fot hade någon satt upp ett tält på den ojämna marken för att få en kort ansats upp till observatoriet eller Pårtetjåhkkå. Här syntes också de första rösningarna som utmärkte den så kallade Pegelleden som jag skrev om i en artikel på Utsidan för några år sedan – Pegelleden till Pårtetjåkkå observatorium. Men just dessa rösningar såg nya ut. Jag skulle tro att de tillkommit som ett utslag av "hjälpsamhet" för att markera vägen. Problemet är att nya rösningar som sätts upp ofta hamnar vid sidan om det bästa vägvalet. De gamla står nästan alltid rätt.

Jag följde inte ”leden” särskilt länge utan vek av en aning åt höger, uppför den mycket blockrika branten precis väster om en stor, isfri gammal glaciärnisch. Det gällde att ta höjd för att undvika nischens tvärbranta stup som jag hela tiden hade vid sidan om mig. Målet – nederbördsmätarens troliga position – fanns där den gröna pricken syns på kartan.

Och när jag kommit upp i höjd med den flacka förbindelsen mot topparna i Boarektjåhkkå, vad får jag se om inte ett stort röse som avtecknar sig mot himlen (röset markerat med en blå prick på kartan ovan). Det kändes verkligen som om jag var Hamberg på spåren!

Efter en stund var jag uppe på platån och kunde blicka ut över glaciären på andra sidan. Ett allvarsamt och kompromisslöst landskap, helt i gråskala.

Jag gick fram till den rejäla rösningen, sannolikt byggd av Hamberg eller hans medarbetare. Den stod på ca 1630 meters höjd.

Platån som jag nu befann mig på var en fin plats, på något sätt kärvt inbjudande. Och en ganska lättvandrad förbindelse mellan Boarektjåhkkå och Bårddetjåhkkå. Jag greps av en känsla att befinna mig på ett av Sareks "tak", helt avskild från turiststråket på Pegelleden upp till observatoriet. Men den känslan visade sig vara bedräglig. Det dröjde nämligen inte många minuter förrän två män kom emot mig från närmaste fjälltopp. De hade gått ryggen över Boarektjåhkkå och var nu på väg till observatoriet. Vi småpratade en stund innan de försvann västerut, uppför sluttningen. Så var det med den avskildheten.

Upptäckarglädje och ovisshet

Jag var nu bara någon kilometer från mitt mål och spänningen kändes i hela kroppen. Skulle jag kunna identifiera och leta mig fram till Hambergs observationsplats? Och om detta lyckades, skulle där finnas någonting att se?

För att inte trötta ut mig i onödan fick jag lägga band på mig själv. Det viktigaste för tillfället var att få i mig lite energi. Jag hade nötter och godis och tog en stunds vilopaus efter fotograferandet av glaciären. Sedan fortsatte jag på platån för att komma rakt ovanför den plats som fanns inmatad i min gps. 

Så fick jag äntligen överblick och kunde se ner på en utskjutande, flack höjdrygg. Enligt gps:en var jag ungefär en halv kilometer från punkten där Hambergs observationsplats hade legat – kanske får man väl tillägga.

Och det såg faktiskt riktigt intressant ut. Kanten av fjällryggen avtecknade sig mot den mörkare terrängen långt där nere vid Gådokjåhkå. Två upphöjningar syntes tydligt.

Jag vred kamerans objektiv till yttersta teleläget. Upphöjningen som är markerad med en röd pil visade detaljer som verkligen såg bra ut. På detaljförstoringen nedan tycks det finnas metallrester alldeles intill en av stenhögarna. Och längst till höger ligger en stor, svart sten som skulle kunna vara densamma som syns längst till höger på det svartvita Hambergfotot.

Nu var jag osäker på hur min undersökning skulle gå vidare. Klockan var drygt fyra på eftermiddagen och jag hade inte ätit någon lunch. Dessvärre hade jag ont om vatten och landskapet omkring mig var snustorrt. Avståndet till det som såg ut som metallrester var större än jag hoppats. Höjdskillnaden var nog bortåt hundra meter och blockterrängen såg arbetsam ut. I början måste dessutom ett isfält rundas. Om jag gick ner dit skulle det inte bli mat förrän om mellan en och två timmar. Till råga på allt kände jag mig inte i bästa form.

Till slut bestämde jag mig för att fotona var tillräckligt bra för att duga som bevis. Jag tvivlade inte på att det verkligen var metallrester som jag fotograferat. Hemma vid datorn skulle jag kunna verifiera det, precis som när man analyserar foton av fåglar som man inte lyckats bestämma helt säkert i kikaren. Fast så klart hade det varit ännu bättre att ha fått med allt som fanns på marken där nere. Det tog verkligen emot att vända om.

Fler äventyrare i Bårddemassivet

Nästa programpunkt var alltså lunchen, den behövde jag verkligen. När jag kastade ett öga åt det håll där observatoriet låg fanns en förtopp som skymde utsikten, ungefär 1740 m ö.h. Ungefär halvvägs upp från platån låg ett snöfält. Det satte jag kurs mot. En liten stund senare satt jag och kokade vatten till lunchsoppa och tog foton av Hambergs platå som låg solbelyst knappt en och en halv kilometer därifrån.

Det är den nedre, ljusa terrängen det handlar om. Rakt framför mig låg den jämna platån. Till och med i kikaren gick det att urskilja metallrester, tyckte jag. Det stora röset var däremot svårt att urskilja eftersom det hade samma färg som den övriga marken (på fotot ligger det strax hitom den vänstra spetsen av det smala snöfältet).

Medan jag satt där vid lunchplatsen kom två unga män vandrande från Bårddetjåhkkå och observatoriet (inte samma personer som jag mött tidigare). De hade sitt tält nere vid Lullihatjårros fot och hade tvärat över Bårddejiegŋas tunga för att komma upp till sadelpunkten vid röset. Nu var de på återfärd, ungefär samma väg ner. De var villiga att göra en liten avstickare till Hambergs 1530-hylla och fotografera det som fanns där. Vilket sammanträffande! De var dessutom fågelintresserade och hade utmärkt kamerautrustning. Bättre assistans kunde jag inte få. Jag gav dem mina kontaktuppgifter och de lovade höra av sig efter sommaren.

Ja, detta var nästan för bra för att vara sant. Men så slog det mig att jag glömt att fråga efter deras kontaktuppgifter, jag hade bara gett dem mina egna. Men fågelskådare kan man väl ändå lita på?

Vägen tillbaka – en färd mot utmattning

Maten hade gjort mig piggare och jag funderade på om jag skulle orka gå omvägen förbi observatoriet. Men de två hade sagt att det kunde vara regn på gång från nordväst. Och så behövde jag hushålla med mina krafter, det var ju en lång, stenig väg ner till tältet. Jag bestämde mig för att gå direkt dit. Det var rätt beslut för jag var väldigt trött på nervägen. 

Jag passerade en annan rest av Hambergs verksamhet, markfästet till en s.k. snöpegel. Dessa peglar skrev jag om i min artikel om Pegelleden. Läs gärna mer om dem där.

Ett mycket stort fält med lavbevuxna stenar låg också i min väg. Det var jämnt och ojämnt på samma gång. Faktiskt en ovanligt vacker blockterräng även om det inte var någon önskedröm att vandra på när man fort ville hem till tältet.

Jag var tillbaka vid tältet strax efter klockan åtta på kvällen. Det blev en portion kvällsmat, alldeles för stor och dessutom smaklös. Underligt. Men det skulle bli värre. Nästa morgon var det precis samma sak med frukosten, jag fick den knappt i mig. Och jag var tröttare än någonsin. Så gjorde jag i ordning min packning och började gå mot Pårekbyn. Det var dags att återvända till det urbana igen.

På stigen mot Pårek träffade jag smux och hans dotter. Det var roligt att småprata om våra vandringar och för en stund glömde jag tröttheten. Och nere vid vadet vid sjöarna stod en annan utsiding – swift. Även där blev det en stunds trevligt tankeutbyte. 

Sedan var det mest elände och jag orkade bara till Dáhta-sjöarna. Nästa morgon var jag rejält magsjuk. Vad hade hänt – hade jag druckit dåligt vatten eller ätit mat som inte var bra? Eller var det bara trötthet? Jag släpade mig ner till Kvikkjokk och träffade de två "medvandrare" som jag inte hade sett på hela turen (jag berättade om dem i förra avsnittet). Hemresan med buss och tåg till Lund vill jag inte ens nämna vad den innebar i mitt tillstånd. Bara att den var förfärlig.

Forskningen fortsätter

Så klart var det väldigt roligt att dela med sig av upptäckterna när jag kommit hem. Sähkok hade varit en succé. Men så var det den där 1530-hyllan. Jag hade ju inte kommit ända ner. De andra i teamet studerade bilderna. Jovisst kunde det vara instrumentrester som fanns på dem, men var det helt säkert? Vi kunde inte hundraprocentigt enas om vad det var som jag hade fotograferat.

De två männen jag mött i fjällbranten kunde bli räddningen. Men veckorna gick och de hördes inte av. Hur hade jag kunnat glömma att fråga efter åtminstone ett mobilnummer?

Plötsligt kom ett mejl från en av dem, Per Eriksson. "Vi kan härmed bekräfta regnmätarens existens!" skrev han bland annat. Och så bifogade han foton – finfina foton av vad som låg på marken! Det var bättre än att få presenter på julafton.

På väg ner mot den flacka 1530-platån. Foto: Per Eriksson.

Nederbördsmätarens vindskydd. Foto: Per Eriksson.

Trä- och järnrester. Vandringsstaven (135 cm lång) för jämförelse. Foto: Per Eriksson.

Kameran riktad upp mot den förbindelseplatå som varit min fotoplats, ovanför isfältet till höger. Här syns samma vindskydd som innan (och det är samma som kom med på mina egna foton). Foto: Per Eriksson.

Per meddelade också en uppskattning av platsens koordinater. Med ledning av foton och Lantmäteriets karttjänst tror jag mig kunna märka ut platsen för det stenfundament där stolpen på Hambergs foto var uppställd (se fotot tidigare i artikeln). Koordinaterna är N 7451090, E 615998 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta.

Mer att upptäcka

Fjällvärlden är stor och mycket återstår att upptäcka. Vad gäller Hamberg så hade han ju placerat ut ytterligare en nederbördsmätare, på lägre nivå. Den låg ganska nära Gådokjåhkå strax efter att den kommit ut ur glaciären. Hamberg uppgav höjden till 1050 m ö.h. Där har ingen av oss ännu varit, så vi vet inte om det finns något stenfundament eller några rester kvar. Bengt har beräknat en koordinatangivelse som ledtråd om någon som läser detta vill undersöka (N 7452416, E 618015). Ta gärna kontakt med mig i så fall.

Nederbördsmätaren vid 1050 m ö.h. Foto: Axel Hamberg 1899.

Men kulturspår handlar om mycket mer än vetenskaplig verksamhet. I området runt Sähkok har människor levt i åtskilliga århundraden – sannolikt ännu längre. De har också lämnat spår efter sig, men dessa är av den sorten att de ganska snabbt suddas ut av naturen – eldstäder, kåtaplatser, stigfragment och så vidare. Vissa spår är dokumenterade, men gissningsvis bara en liten del. Att försöka upptäcka dessa spår är betydligt svårare än att leta efter metallskrot på kalfjället. Här kan vi verkligen tala om Sareks hemligheter.

Stort tack till Björn och Bengt för efterforskningar och bistånd. Stort tack också till Per Eriksson (med följeslagare) som besökte 1530-hyllan och slutgiltigt bevisade att det finns rester kvar där. Allas era insatser har varit ovärderliga.

Fotona är tagna av undertecknad om inget annat anges. Hambergs svartvita foton är hämtade från ALVIN – Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv.

Länk till en lättläst artikel för den som vill veta mer om Axel Hambergs meteorologiska arbeten i Sarek.

I Ymer årgång 21 (1902) finns Hambergs egen redogörelse för nederbördsmätarnas konstruktion (fortsätter på de följande sidorna).

Platsen som ligger längst bort – om Sveriges otillgänglighetspol

Det blir nu ett avbrott i redogörelsen för Hambergs bortglömda instrumentplatser. Istället lyfter jag en fråga som vandrare i Badjelánnda ibland funderar på: Vad menas med att en plats är den allra mest avlägsna?

På 1920-talet lanserade den isländske etnografen Vilhjálmur Stefánsson begreppet otillgänglighetspolen, den punkt i Norra ishavet som låg längst bort från civilisationens utposter. Otillgänglighetspolen utgjorde alltså medelpunkten i en cirkel, där radien var avståndet till de närmaste fasta bosättningarna. Även andra otillgänglighetspoler har räknats ut, exempelvis havens otillgänglighetspol som är den punkt som ligger längst ifrån land.

I slutet av 1980-talet undersökte fjällkännaren Claes Grundsten och hans medhjälpare Sveriges största obrutna fjällområden. De letade efter Sveriges otillgänglighetspol – det område som låg längst bort från allmänna bilvägar. Med hjälp av en vanlig fjällkarta och utklippta cirklar av papper kunde de visa att denna plats fanns vid sydöstra viken av sjön Rissájávrre i Padjelanta nationalpark. I ett samtal med Claes berättade han för mig att de exakta koordinaterna för punkten inte var så viktiga för dem, det räckte med att finna området.

Grundstens område, ungefärligt angivet.

Tältplats vid Rissájávrre. På andra sidan sjön ligger den sydöstra viken och lågfjället Oarjep Rissávárre. Längre bort syns de höga fjällen i Sarek. Foto: Hans Nydahl.

Är polen kvar på samma plats i Sverige?

Med dagens digitala kartor har det gjorts försök att precisera positionen för otillgänglighetspolen (ibland säger man otillgänglighetspunkten, vilket betyder samma sak). Kan nya vägar på den norska sidan ha medfört att den flyttat sig? Det var i varje fall det intryck jag fick när jag läste på Wikipedia om polen – den låg några kilometer ifrån det område som Grundsten angett. Jag fick för mig att kontrollera uppgiften. Hade punkten verkligen flyttat sig norr om öständen av en annan sjö, Lulep Rissájávrre?

Position enligt Wikipedia (februari 2022). Koordinaterna angivna i SWEREF 99 TM. Positionen kan också anges i grader: 67° 19′ 2.04″ N, 17° 9′ 52.02″ E.
Med en enkel papperskarta och en linjal kunde jag snabbt konstatera att informationen på Wikipedia inte var korrekt. Exempelvis var avståndet till en av vägarna kortare än till de andra.

Lägerliv vid norra stranden av Lulep Rissájávrre. Oarjep Rissávárre mittemot. Foto: undertecknad.

En ny undersökning börjar

Jag skrev till Hans Nydahl (hansnydahl på Utsidan). Han är en hängiven vandrare i Badjelánnda och jag frågade om han hade lust att hjälpa mig finna den korrekta positionen av otillgänglighetspolen. Svaret kom snabbt. Det visade sig att han också lagt märke till att Wikipedias uppgift inte stämde. Efter lite mejlväxling kom även Björn Andersson (Bandersson) med som resurs. Nu skulle vi gå till botten med detta!

Vilka vägar handlar det om?

Sveriges otillgänglighetspol ska alltså ligga längst från ”allmänna bilvägar”. Vad menas då med det? Vi tre – två Hansar och en Björn – diskuterade fram och tillbaka vad som kunde vara rimligt.

Det enklaste fallet att avgöra var nog Kvikkjokk. Det stod tidigt klart att den stora parkeringsplatsen nära fjällstationen påverkar positionen för otillgänglighetspunkten. Och den ligger vid slutet på bilvägen.

Nästa väg var mellan Suorvadammen och Ritsem. Visserligen är det en enskild väg, men det hade varit konstigt att utelämna den. Vem som helst kan ju köra med sin bil där. Alltså fick den vara med.

Vägarna på den norska sidan var de som vållade flest diskussioner. Här finns sträckor som anlagts för vattenkraftens utbyggnad. De fanns sannolikt även på Grundstens tid, men dammarna var inte färdigbyggda då. Troligen var de inte farbara med vanlig bil på samma sätt som nu. Vi tog alltså med dem.

Vägen till Ny-Sulitjelma. Foto: Hans Nydahl.

För säkerhets skull letade vi upp fler möjliga vägar, t ex vid Rundvatnet norr om Blåmannsisen. Men vi kunde avfärda dem ganska snabbt, de låg helt enkelt för långt bort.

Kartmaterialet

Med de vägar vi nu hade att räkna med kunde vi på en papperskarta gissa ungefär var otillgänglighetspolen borde finnas. Vi kunde ungefärligt mäta upp avstånden till de närmaste vägavsnitten i olika riktningar. Men noggrannheten var inte särskilt stor och risken för fel kunde inte uteslutas. Vi behövde bättre kartmaterial.

För områdena i Sverige använde vi Min karta ( https://minkarta.lantmateriet.se/ ). Den dög ganska bra på den norska sidan också, utom när vi behövde flygfoton. Men foton var nödvändigt att komplettera med och då använde vi oss av https://norgeskart.no .

Tre utgångspositioner

För att finna otillgänglighetspolen är det nödvändigt – och tillräckligt – med tre punkter som ligger intill de närmaste bilvägarna. Det går alltid att hitta en cirkel vars periferi passerar tre godtyckliga punkter, och otillgänglighetpunkten blir alltså medelpunkten i en sådan cirkel. Periferipunkterna ska väljas så att cirkelns radie blir så liten som möjligt.

Rent praktiskt gjorde vi först en gissning ungefär var otillgänglighetspunkten borde vara. Sedan räknade vi ut avstånden till de närmaste vägpunkterna i tre olika riktningar. Med hjälp av avståndsformeln i Excel justerade vi otillgänglighetspolen så att den låg lika långt från alla tre punkterna. Därefter prövade vi ut nya positioner för de tre punkterna – en i taget – för att se om någon punkt kunde komma närmare. Och så en ny uträkning samt justering av otillgänglighetspolen. Denna procedur kunde sedan upprepas om större noggrannhet behövdes.

Resultatet

Undersökningens resultat består av de tre periferipunkterna samt positionen för den uträknade otillgänglighetspolen. Jag redovisar först periferipunkterna. För två av dessa, de som ligger i Sverige, ger jag länkar till Lantmäteriets Min karta. Här använde vi ortofoto (på Min karta kallad Flygbild) för att få så god precision som möjligt.

1. Kvikkjokks parkeringsplats, det nordvästra hörnet. Koordinater: N 7428987, E 618823. Länk (högerklicka gärna och välj Öppna länk i ny flik):

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=618823&n=7428987&z=15&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=Kvikkjokk%20P-plats

2. Ritsemvägen (som befinner sig närmast otillgänglighetspolen en dryg mil före Ritsem). Koordinater: N 7507590, E 614234. Observera att vägen över Suorvafördämningen ligger på längre avstånd. Den befinner sig dessutom bakom en låst fordonsgrind. Länk:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=614234&n=7507590&z=15&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=Ritsemv%C3%A4gen

3. I Norge handlar det om vägen förbi Ny-Sulitjelma. Här gav flera punkter (med några meters mellanrum) samma resultat. Vi valde N 7448792, E 550303. Det är osäkert om vi har rättighet att dela den norska kartlänken till platsen, men själva kartan finns på https://norgeskart.no (sök sedan på Tverrfjellveien, Fauske och välj Flybilder). En överblick med vanlig kartbild kan fås med Min karta:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=550303&n=7448792&z=9&profile=karta&background=1&boundaries=false&name=Tverrfjellveien

4. Otillgänglighetspolen. Koordinater: N 7466895, E 592658. I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E. Länk:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=592658&n=7466895&z=11&profile=bergodal&background=3&boundaries=false&name=Otillg%C3%A4nglighetspolen

På den äldre fjällkartan 1:100 000 ser det ut så här:

Otillgänglighetspolen befinner sig alltså uppe på ett lågt fjäll, en bit nordost om den högsta toppen 1124 (numera uppmätt till 1128). I kartan ser vi också något annat, ett renstängsel som avgränsar samebyarna Tourpon (undre) och Jåhkågaska tjiellde (övre). Flyttleden för Jåhkågaska går genom Njoatsosvágge via Álájávrre ner till Árasluokta. Så om du står vid otillgänglighetspolen står du också vid en plats som tillhör en samisk kultur sedan lång tid tillbaka.

Öster om Rissájávrre vindlar sig renstängslet upp på sluttningen av Oarjep Rissávárre. Foto: Anders Gudmundssson.

Vårt resultat kan också visas i en tabell. Hans Nydahl gjorde den snyggaste.

Uträkningarna för avståndet kan göras med den vanliga avståndsformeln. Eftersom enheten i SWEREF 99 TM är meter så är det enkelt att omvandla resultatet till kilometer. Det är alltså drygt 46 km till närmaste bilväg (på Grundstens tid var det ca 47 km).

Sjön Lulep Rissájávrre i förgrunden. På andra sidan fjället Oarjep Rissávárre. Foto: Hans Nydahl.

Feluppskattning

När vi nått ända fram med våra uträkningar så återstod bara en sak – att uppskatta felet i beräkningarna. En sådan feluppskattning är kanske inte det mest intressanta för läsaren men desto mer nödvändig för ”forskaren”. Hur noggrant hade vi räknat ut positionen för otillgänglighetspolen? På metern? På 5 meter? Eller kanske bara 50 meter? (Men definitivt inte på decimetern som man kanske kan tro av tabellen ovan. Det handlade bara om den rent matematiska behandlingen av punkterna.)

Det blev många och detaljerade meningsutbyten. Vi kontaktade Lantmäteriet om precisionen i ortofotona samt noggrannheten i terrängangivelserna. Vi konsulterade också kartkännaren Bengt Noläng (Örnsätrarn). Lantmäteriet meddelade en noggrannhet på +/- 1 meter i angivelsen av våra positioner. Även om vi inte känner att vi har full insikt så har vi accepterat detta besked (vilket innebär en betydligt större noggrannhet än vad vi först trodde). Vi litar alltså på våra beräkningar.

För fjällbesökaren spelar det knappast någon roll om precisionen är en, fem eller tio meter. Det viktigaste är inte att kunna sätta foten på exakt rätt sten (om det vore möjligt, vilket det inte är). Upplevelsen handlar istället om att inse var man befinner sig, att låta vetskapen sjunka in i medvetandet. Och – precis som överallt annars i fjällen – öppna sinnena för områdets atmosfär.

Översiktsbild, tagen från Álátjåhkkå. OTP = otillgänglighetspolen. Foto: Hans Nydahl.

Delförstoring av förra bilden. Lägg märke till de två små sjöarna i mitten. De syns på Min karta.

Stort tack till Hans N, Björn och Bengt för hängivet samarbete i detta spännande undersökningsprojekt. Tack också till Claes Grundsten för ett mycket givande samtal. Utan ert bistånd hade otillgänglighetspolen känts alltför avlägsen och svår att nå fram till. 

PS. Högupplösta versioner av foton från området finns uppladdade här.