Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Vägen till Silverberget Placerad på karta

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Postat 2019-02-04 10:16 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Närkontakt med östra Sarek (3)

Följande dag var den 1 juli, och vi hade en solig och behaglig förmiddag vid vårt läger på Vássjálåptå. Inte ett moln på himlen. Snösmältning pågick överallt i närheten och det porlade glatt i småjokkarna. Dessutom var det söndag. Vi läste ett avsnitt från Nya Testamentet och samtalade om det. En mäktig upplevelse att befinna sig i naturens väldiga katedral, med Gådoktjåhkkå och Bielloriehppe som den allra vackraste altartavla man kan tänka sig.

Dag 6 – mot Rapadalen

Dagens etapp började med att vi följde utmed den östra sidan av Lulep Vássjájågåsj. En vacker men ganska karg jokkdal, med klipphällar och små vattenfall.

Vid ett tillfälle stannade jag för att fotografera ett av de vattenfall vi passerade. Då började Diana peka och prata om "järv". Jag hörde på hennes tonfall att det var allvar. Först såg jag inte var hon menade, men sedan skymtade ett mörkt djur ett par hundra meter från oss.

–Vi står stilla, sa jag. Den kanske inte har sett oss och fortsätter åt vårt håll.

Det är alltid det man hoppas på när något ovanligt dyker upp. Och faktiskt började järven gå mot oss. Det gick inte fort, liksom eftertänksamt i värmen. Man kunde nästan höra hur den pratade för sig själv.

– Värst vad mycket vatten det är idag! Här kommer jag ju inte över. Jag får gå längre uppströms och leta.

– Men vad nu? Vad är det för konstiga varelser på två ben? Och vilka puckelryggar de har!

– Fast de verkar vara riktigt tråkiga typer. Inget kul, dom står ju bara där och glor.

– Jag orkar inte med dem. Jag går min väg nu.

Efter detta omvälvande möte med en av fjällets skyggaste invånare kändes det som vi befann oss mitt i det vilda och orörda Sarek. Att detta var en illusion blev vi bryskt påminda om bara tio minuter senare.

Skärmflygare!! I SAREK!? 

Ovanför Rapadalen

Vi passerade mellan höjderna 1112 och 1274 och kom in på det som är en slags "normalväg" här.

Ovan: En blick mot Rapaselet i dalens botten. Snön ligger kvar i fjärran. På Kanalberget (mitten) och de andra topparna i massivet Oalgásj.

Vandringen var behaglig, men efter Buovdajågåsj började stenfälten. Sedan blev det ännu mer av samma sort när vi passerade i fördjupningen precis norr om Suorkitjåhkkå 1214. Ändå är det denna väg jag rekommenderar för alla som vill ha en enkel navigering mot Skierffe. Förvisso hittar somliga en färdväg närmare Rapadalens branter, men då är risken stor att man hamnar i stup och djupa raviner. Den som vill ha en lugnare färd väljer att gå som vi och därefter fortsätta uppför sluttningen av Gierdogiesjtjåhkkå och passera på den flacka delen en kilometer söder om toppen 1342. Detta innebär fler höjdmetrar än om man rundar utefter nämnda berg, men man minimerar risken för svindlande passager. Förra året nämnde jag bland annat detta i en liten guide om Rapadalen här.

När vi nästa dag blev skjutsade med båt fick vi höra en skräckhistoria om hur ett gäng ovana fjällturister på väg in i Sarek hade försökt att runda Gierdogiesjtjåhkkå istället för att gå högre upp. De hade slarvat (eller haft otur) och hamnat fel bland branterna. Till slut kunde de varken komma framåt eller tillbaka. För att klara av att återvända hade de tvingats kasta en stor del av sin packning. Panikslagna flydde de tillbaka till Kungsleden. Ja, sådana berättelser hör man ibland. 

Den kulliga bergkammen Ridok, sedd från Gierdogiesjtjåhkkå.

Tjahkelij och Rapadalen, sett från Gierdogiesjtjåhkkå.

På nervägen mot Tjasskávárásj, i det nästan ändlösa stenskravlet som fyller sluttningarna av Gierdogiesjtjåhkkå, kände jag mig väldigt trött. Skravlet slutade med en liten jokk (utritad på kartan, version 1:50 000) som rann i en mini-ravin. Ravinen vållade lite besvär att ta sig förbi. Min ena fot smärtade när vi kom ner på slät mark och jag föreslog läger vid jokken. Egentligen skulle vi gått några kilometer till och tältat närmare Skierffe, men antagligen hade gårdagen förbrukat mina krafter.

Konstigt nog var Diana inte trött, varken denna gång eller någon annan. I vilket fall påstod hon det. Och jag lyckades inte få henne att erkänna något annat.

Foto av vår lägerplats som faktiskt var en liten idyll. Den lilla bäcken syns bakom mitt gröna Akto-tält. Den grunda fördjupning vi gick nerför ligger i mitten på fotot (fördjupningen syns bra uppe vid kanten, och kommer man nerifrån siktar man ditåt). Toppen av Gierdogiesjtjåhkkå befinner sig för långt åt höger för att synas.

Dag 7

Tidigt på morgonen lyste solen på tälten och det var omöjligt att sova vidare. Myggen surrade intensivt, både under tältduken och utanför. De hade börjat redan kvällen före, och det var säkert värmen som satt fart på kläckningen. Himlen var molnfri och vid lägret inte en vindpust. Jag bävade. 

Denna dag hade vi ungefär 16 km att klara av före kvällen, till båten i Svijnne. Och – kunde man förmoda – ytterligare en bit att gå därefter. Men kombinationen av gassande sol, varma kläder och tungt arbete är min akilleshäl. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. För att slippa överhettning beslöt jag att gå med bar överkropp. Och för att inte bli bränd på huden smorde jag in mig med solskydd. Inte bara en gång utan flera under dagens lopp. Min naivitet därvidlag var lika fläckfri som himlen var befriad från moln. Jag hoppades uppriktigt att kroppen skulle klara sig utan solskador. Att jag aldrig lär mig!

Det blev en tidig start på vandringen eftersom värmen väckt oss och påskyndat alla morgonprocedurer.

Skierffe

Efter en dryg timme nådde vi foten av Skierffe. Vi lämnade ryggsäckarna och tog oss upp till toppen på ungefär 20 minuter.

Diana – som tidigare gånger i fjällen påstått att hon inte gillar höjder – sprang omkring vid kanten. Alldeles för nära. Jag kunde inte hålla tyst.

– Diana, gå inte så nära! Kanten kan vara lös.

– Jag är mer än arton år. Du kan inte bestämma över mig!

– Men om du faller känns det ändå som att ansvaret är mitt. Vad tror du din syster kommer att säga? Och dina föräldrar?

– De kommer att döda dig!

– Döda mig?! Som maffian på Sicilien?

– Just det. Som på Sicilien!

Det är alltid intressant att få lära sig hur det fungerar i andra länder. Till exempel Lettland.

Till och med på Skierffes topp var det för varmt. Men utsikten i detta väder var fantastisk.

Mot Svijnne

Vi stannade inte länge på berget utan fortsatte österut, mot Kungsleden. En stund senare träffade vi på en fjällpipare.

Och strax intill fanns fjällpiparens unge.

Vi följde därefter inte stigen mot Aktse utan genade mot Kungsleden närmare Doaresoajvve (söder om). Det var otroligt torrt i markerna redan då, vilket säkert inte är ovanligt på det flacka området Njunjes. Nära högsta punkten på Kungsleden fanns en skylt med telefonnummer till båtförarna Lars och Anna. Vi ringde och beställde plats till avgången 17.30 och gick sedan till ett snöfält i närheten och åt lunch. Solen gassade på för fullt och jag smorde in mig på nytt. Sedan gick vi ner mot björkskogen och båtplatsen utan att jäkta.

Älg på fjället!

På sluttningen ner mot björkskogen fick vi strålande utsikt mot sjösystemet vid Sijddojávrre. Kungsleden mot Sáltoluokta går till höger om den utskjutande bergkullen på andra sidan, nere på den flacka delen mellan bergen.

Under båtfärden pratade vi med kapten Anna. Hon upplyste oss om att de roddbåtar som finns vid sjön var i dåligt skick och bland annat saknade årklykor. Sträckan med båt är omkring 5 km, och med sådana båtar går det ju inte att ro. Vidare berättade hon att en del vandrare försöker ro när det är hård eller nyckfull vind. Det går inte ens när båtarna är hela, och hon och Lars har fått rycka ut och rädda folk ett antal gånger under årens lopp.

Kollaps

Så landade vi på andra sidan. Anna berättade att närmaste vatten och lägerplats fanns först 3 km längre fram, uppe på kalfjället. Vi var hungriga och trötta och längtade efter att slå läger.

Men vandringen gick tungt och jag behövde sitta och vila flera gånger. Vi kom till ett par gölar på kalfjället men helst ville vi ha rinnande vatten. Med ryggsäckarna av undersökte vi omgivningarna. Inga jokkar. När vi tog på oss packningen igen och skulle fortsätta så var det tvärstopp för mig. Jag kunde knappt gå en meter till, och jag förstod inte ens varför.

Vi var tvungna att stanna där vi var. Mödosamt fick jag upp mitt tält och la mig utanför på liggunderlaget. Jag kände mig yr och illamående. Till Diana sa jag att jag inte kunde äta kvällsmat. Men både hon och jag visste att jag måste få något i mig. Det blev en kopp soppa, lite frystorkad grönsaksröra och te. Det tog hela kvällen för mig att äta detta. Hon var bekymrad och hjälpte mig på alla sätt.

Dag 8

På morgonen väcktes jag mycket tidigt av solen, långtifrån utsövd. Jag tog mig ut i solskenet och möttes av myggsvärmar. Jag kände mig i usel form och måste sova färdigt. Så det blev att smörja in hela ansiktet med myggmedel. Sedan la jag mig i sovsäcken på skuggsidan av tältet och snörde ihop. Jag somnade igen. En sval vind fläktade och jag sov i två, tre timmar.

När jag vaknade kände jag mig något bättre, men frågan var om jag skulle klara av att gå vidare. Det var mer än 1½ mil till Sálto och en sådan förflyttning går ju inte av sig själv. Morgonprocedurerna gick mycket långsamt medan jag kände efter hur jag mådde. Det var säkert inte ansträngningen i sig föregående dag som varit orsaken utan snarare solen. Jag hade fått alldeles för mycket av den. 

Vi packade ihop och började gå, långsamt. Efter ett par timmar kändes det något bättre. Vi åt lunch vid vindskyddet och efter en kort tupplur kände jag mig nästan helt återställd.

Ávtsusjvágge. Taket på vindskyddet kan nätt och jämnt urskiljas till höger.

Den avslutande milen gick nästan som vanligt, trots att vi hade hård vind, åskväder och på slutet ett rejält regn. Vi hann till fjällstationen och den beställda kvällsmaten i mycket god tid. Det blev en trevlig och smaklig avslutning på denna minnesvärda sarektur. Och några problem med aptiten var det sannerligen inte!

Postat 2018-07-21 19:08 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Närkontakt med östra Sarek (2)

Den tredje natten var, liksom de båda föregående, kall. Och det regnade från och till. Vid hoppackningen delade jag därför på tältet om vi skulle behöva det när vi rastade senare på dagen.

Dag 4 – Basstavágge

Vandringen mot Basstavágges mynning gick i växlande väder och sporadiskt duggregn. Efterhand övergick regnddropparna till spridda snökorn. Vinden var tidvis ganska hård men som väl var hade vi den i ryggen. Så länge vi var i rörelse kunde vi hålla uppe kroppsvärmen.

Terrängen steg gradvis och vi följde renstigar på hedmarken öster om Alep Basstajåhkå. 

Ovan: En tillbakablick på Bierikjávrre och Sarvatjåhkkå. I förgrunden breder Alep Bastajåhkå ut sig som ett delta med många jokk-armar.

Kartfunderingar

En detalj på kartbilden hade fått mig att reagera ett par dagar tidigare. Stigen i norra delen av Basstavágge ser ut att vara egendomligt ritad. Som om den korsar Alep-jokken 2 extra gånger (svart prickning på kartan)! Ingen som befinner sig på plats tror väl på allvar att man ska gå så, men det skulle ju kunna skapa osäkerhet när man planerar färden.

Fjällkartan, version 1:100 000. Kartbilden är från en av Lantmäteriets digitala karttjänster (numera stängd). Tillhandahållen av Bengt Noläng.

Tittar man på Calazos tryckta karta i skala 1:50 000 (nedan) ser det något bättre ut. Men man skulle ändå kunna bli fundersam.

Min första reaktion var att stigen – en information som hängt med länge på Lantmäteriets kartor – är slarvigt ritad. Men efter hemkomsten till Lund tänkte jag vidare och blev osäker på hur det förhöll sig. Kunde det vara grunda eller torrlagda jokkfåror som stigen korsar? Medan den håller sig på rätt sida av själva huvudfåran allra längst åt norr/öster? En koll med Google Earth tydde på att det kan vara så, även om jag inte kan urskilja själva stigen på satellitbilden.

Jag har också ett foto som jag tog när vi passerade jokken. Kamerapositionen är vid den röda punkten på Calazos karta här ovan. Det är alltså exakt det ställe där olika jokkfåror skär av små markområden så att "öar" bildas.

Saken hade väl kunnat lösas enkelt om vi gått ner till platsen och inspekterat. Det gjorde vi inte eftersom jag utgick från att stigen är felritad och i själva verket går på ravinens kant något tiotal meter ovanför. Men det kanske den inte gör? Jag gick på den sidan för nio år sedan och den minnesbilden finns förstås inte kvar.

Synpunkter mottages gärna. Har kartorna rätt eller fel i sin millimeterprecision här?

Kärv natur

När vi längre upp i dalen blev naturen kargare och mängden sten och blockhögar ökade. Hela tiden hade vi det svarta berget Basstavárásj framför oss.

Omkring passpunkten fanns rätt så mycket smältvatten och våtpartier som vi fick kryssa mellan. Men i som helhet är Basstavágge ingen svårvandrad dalgång. Det som ibland kan skapa bekymmer är höga vattennivåer som gör vaden över de största jokkarna besvärliga (vanligtvis tre stycken vad om man följer kartstigen).

Vid det här laget hade vädret blivit väldigt bistert, med kyla, snö och hård vind. Vi var frusna och försökte hitta lä någonstans för att äta lunch. Men det blåste för kallt överallt. Nu kom mitt yttertält väl till pass så det blev en ganska trivsam paus trots allt. Precis innan vi dök in i tältet kom två vandrare söderifrån, ett ungt engelsktalade par som inte alls verkade besvärade av kölden. De frågade om hur det var att ta sig över Alep-jokken och vi berättade vad vi sett av den. Sedan försvann de snabbt vidare. Dessa två personer var de enda vi mötte inom Sareks gränser under hela vår tur, förutom några som var på väg mot Skierffe några dagar senare.

Några besvärliga vad behövde vi inte göra i Basstavágge denna gång, allt klarades av med kängorna på. Till och med jokken som kommer ner från Skájdásjvágge var enkel att ta sig över, trots att det var bra fart i den. Det nollgradiga vädret hade dämpat snösmältningen rejält.

Lägerplats hade vi på östra sidan av Skájdásj-jokken. Här finns rum för många tält. Men kylan hade gjort oss stelfrusna och minsta vistelse utomhus fick kroppen att protestera. Det var bokstavligen smärtsamt att gå hundra meter till jokken för att bära vattenfyllda kokkärl med bara fingrar. Vinden vräkte på som innan, med duggregn och snö. Den hade vridit sig och tycktes nu komma direkt uppifrån Skájdásjvágge. Jag försökte skjuta undan alla tankar på vad som kunde vänta oss nästa dag, men det var inte så lätt. Men man mår bättre om man försöker ta en svårighet i taget.

Vy mot norr från vår lägerplats. Fotot taget på morgonen nästa dag. Den svarta klippan Basstavárásj är ett riktmärke från bägge håll och står nära passpunkten.

Dag 5 – Skájdásjvágge

På morgonen fann jag is på Dianas tält, och kvällen före hade det bildats på mitt. I dagboken skrev jag: ”Och faktiskt lyser solen klart! Våra tält låg i skugga först, men nu värmer det. Vinden är dock mycket kall och man undviker alla promenader som inte är nödvändiga. Snart dags att packa ihop.”

Innan turbeskrivningen fortsätter måste jag skriva några inledande ord om Skájdásjvágge. Den är en brant dalgång vars nedre mynning i Basstavágge befinner sig på ca 900 meters höjd över havet. Man ska sedan upp till passagen på omkring 1640 meters höjd, vilket ger en höjdskillnad på nästan 750 meter. Naturligtvis går det varstans lite extra uppför och nerför, så vid passövergången har man presterat ungefär som på en hyfsad topptur i Sarek.

Claes Grundsten har ett och annat att säga om saken. Kapitlet om Skájdásjvágge är bara drygt en sida i hans guide över Sarek, men är oemotståndlig läsning. Han skriver: ”Det är en kraftansträngning utöver det vanliga att ta sig upp till krönet. Passövergången innebär snarare en bergsbestigning än en dalvandring, och det med full packning!”

När vi några dagar senare blev skjutsade med båt av Anna Blind förvånade hon sig över att vi valt just Skájdásjvágge. Hon frågade om vi möjligen fått idén av Grundsten. Det hade vi ju (dvs jag) varpå hon sa ungefär: ”Han väljer ju vägar som vi som bor här inte skulle ta.”

Grundsten har i sin bok en tiogradig skala som anger hur pass ansträngande de olika färdvägarna är. Skájdásjvágge får en klockren 10:a. Det är svårt för mig att motstå sådant. Men frågan var om det var så klokt att genomföra projektet just denna gång.

Att bestiga en dalgång

Så gav vi oss iväg.

Den första delen av Skájdásjvágge följer den högra sidan av jokken. Vissa partier lutar mycket brant, men det är mycket värre på den andra sidan. En glad överraskning var att vinden ganska snart mojnade och vi fick ett bra väder under den fortsatta färden.

Den branta sluttningen övergick efter någon kilometer i kompromisslös blockterräng.

Ett par kilometer upp i dalen delade sig jokken som ett Y. Mellan jokkarmarna reste sig en kullig bergrygg, och det var den vi skulle fortsätta vår vandring på. Den första delen efter snöfältet var betydligt brantare än den ser ut på bilden. Och därefter fortsatte det uppför... och uppför... och uppför...

En stund senare, när vi kommit förbi de första snöfälten, vände vi oss om och såg tillbaka på den väg vi kommit.

Ännu längre upp blev det mer snö. Den gick att gå på, men ytskiktet var i lösaste laget. Varje steg uppför kändes som "ett fram, ett halvt tillbaka". Jag valde då att leda oss uppför i serpentiner.

När bergryggen tog slut och övergick i flackare mark letade vi upp en plats att äta lunch på. Enligt kamerans GPS hade vi då stigit till nästan 1400 meters höjd, dvs ca 500 höjdmeter över lägerplatsen. Berget i mitten i bakgrunden är Ruopsoktjåhkkå i Ähpar-massivet.

Även om den mesta höjdskillnaden var avklarad kändes det inte som vi kunde slappna av än. Framför oss låg ett jättelikt fält av snö som sluttade svagt uppför. Det var mellan en och två kilometer långt och avslutades med något som såg ut som en femtio meter hög hängdriva. Drivan bekymrade mig inte, den kunde vi hitta en väg vid sidan av. Det var snöfältet som kunde vara problemet. Skulle det hålla att gå på?

Det visade sig omgående att svaret på den frågan var mera "nej" än "ja". De allra flesta steg slutade med att ytan brast och benet sjönk ner till knät. Sådant är tidsödande och framför allt ansträngande. Vi turades om att gå först (vilket var tre gånger så jobbigt som att gå bakom).

Ovan: Här har vi avverkat en del av snöfältet och jag står på en plätt som bar min tyngd. Men strax därefter övergav vi snöpulsandet och tog oss den sista kilometern på en ojämn blocksluttning vid sidan om. Det var trots allt enklare.

Vi närmar oss passpunkten. Långt bort, på andra sidan kanten, skymtar massivet Bielloriehppe utmed Rapadalen.

Uppe vid passpunkten pustade vi ut och njöt av utsikten. Den var helt enkelt magnifik, åt alla håll. Fotot nedan visar mer av Bielloriehppe.

Som kuriosa kan nämnas att det var mobiltäckning där uppe. Dålig visserligen, men sms kunde skickas till vänner därhemma om att vi nått fram.

En av vännerna skrev efter en stund: "Men nu får du stänga av tel! Fjällen ska upplevas analogt!" Och visst är det så.

Det var en härlig upplevelse att nå den högsta punkten, men vi kunde ju inte stanna där för alltid. Vi behövde en ny lägerplats på Vássjálåptå, ungefär 400 höjdmeter längre ner. Och sluttningen var brant. Vanligtvis är det skarp blockterräng här, men nu kunde vi utnyttja stora snöfält för nergången.

Snöfälten var såpass branta att vi inte ville gå rakt ner. Ett fall kunde slutat med en vådlig rutschkana och krasch mot stenpartierna längre ner. Därför förflyttade vi oss först vågrätt minst en halv kilometer österut för att få mindre lutning.

På Vássjálåptå hittade vi en fin platå att tälta på. Och detta var den första kvällen under vår tur där vinden var måttlig och temperaturen behaglig.

Ovan: Bakom tälten ligger den sluttning vi nyss tagit oss nerför.

Efter kvällsmaten firade vi den lyckade färden genom Skájdásjvágge med en liten flaska Black Balsam som Diana haft med sig från Riga. Det mest spännande målet jag satt upp för denna tur var nu genomfört och jag kunde inte tänka mig att något skulle kunna överträffa det.

Men man vet aldrig vad en fjälltur kan innebära. Nästa dag skulle bjuda på en händelse som var både efterlängtad och totalt överraskande på samma gång. Och ytterligare en dag senare låg en kollaps på lur för undertecknad!

Fortsättning följer.

Postat 2018-07-19 19:55 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Närkontakt med östra Sarek (1)

Med tanke på den handledsskada jag ådrog mig i våras (beskriven i det förra blogginlägget) så var det inte alldeles självklart att jag skulle göra en tidig fjällresa i år. Men läkningen gick som den skulle, och fysioterapeuten var nöjd med mina framsteg att träna upp rörligheten.

Emellertid hade jag blivit av med mycket muskelmassa i armen, vilket blev uppenbart när gipset togs bort i mitten på maj. (Olyckligtvis försvinner muskler snabbt men tar lång tid att få igen. Det omvända förhållandet gäller fettvävnad – åtminstone för de flesta av oss. Man tycker ju att kroppen borde varit designad tvärtom.) Nåväl, något alternativ fanns inte. Resan skulle genomföras med den bristfälliga kropp som stod till buds.

Följeslagare skulle bli min goda vän Diana som varit min vandringskompis på flera tidigare fjällresor och som hjälpt mig ett par gånger med att undersöka Präststigen. Hon gillar berg och de ska vara höga. Exempelvis är Padjelantas öppna och kulliga landskap inget för henne. Det är Sarek som gäller. Vi skulle ha start och mål i Sáltoluokta. Turen skulle gå till bron i Guhkesvágge, därefter genom Basstavágge, sedan upp i Skájdásjvágge, utmed en bit av den höga vägen ovanför Rapadalen och förbi Skierffe. Slutligen Kungsleden tillbaka till Sálto. Denna rutt skulle innebära många nya områden för hennes del och några intressanta vita fläckar för min egen.

Den 25 juni steg jag på tåget i Lund. Senare samma dag klev Diana på vid Arlanda (efter att ha flugit från Riga). Nattåget förde oss till Gällivare och vi fortsatte därifrån med buss.

Dag 1 - avfärd

På bussen fick vi veta att det blåste hårt vid Kebnats och det var osäkert om båten över till Sálto skulle gå. Detta var inget bra besked, och vår ganska tighta turplanering riskerade att spricka. Men strax meddelade man att vädret var bra.

Båten lastas.

När vi kom upp till fjällstationen pratades det om att det var ”storm” på gång. Jag som har befunnit mig i storm på vinterfjället några gånger vet att det som folk vanligtvis menar när de säger så är ”hård vind” (typ kuling eller däromkring). Så vi tog inte så allvarligt på detta. Och själva hade vi inte läst någon väderrapport.

Diana vid en samling skyltar vid fjällstationen. På en av dem står "Förfallen kåta”. Det var dit vi styrde våra steg, eftersom där finns ett vadställe över Ávtsusjjåhkå. Vada denna jokk vid utloppet i sjön Pietsaure ville vi inte. Flera här på Utsidan har utmålat det vadet snarast som en simtur.

Ovan: Vadet var mycket behändigt, detta ställe rekommenderas. Vattnet gick inte ens upp till knäna. Och vädret var fortfarande mycket behagligt.

Efter vadet fortsatte vandringen söder om sjön. Den första sträckan fram till sjön var platt och jämn som en motorväg.

Det var lättvandrat ända fram till den jokk som rinner ut i sjön någon kilometer norr om berget Rásek. Jokken har ett vattenfall i den branta delen av sluttningen ner från kalfjället.

Efter vattenfallet skråade vi uppför sluttningen, inledningsvis på den lilla gröna åsen som syns på fotot till höger om vattendraget. Ganska snart blev det ganska stenigt och ojämnt. Det hade också börjat blåsa rejält. Diana skrapade sig så det blödde och vi rastade i lä bakom ett stenblock för att plåstra om.

Ju högre upp på fjällsluttningen vi kom desto blåsigare blev det. Temperaturen hade övergått till kyla. Motvinden och kölden tog på krafterna. Denna första dag var ju bara en halv vandringsdag och när kvällen närmade sig tyckte vi att vi hade gått tillräckligt långt.

Men var skulle vi hitta en lägerplats på den ojämna sluttning vi befann oss på? I dagboken noterade jag att vindstyrkan var uppe i halv storm, och det kanske den var. Särskilt många plusgrader var det inte heller. Jag hoppades på att ravinen av Gådojåhkå skulle rädda oss, och det gjorde den faktiskt. Det gick att få upp två små tält där, i skydd av en kant som var ett par meter hög och som tog udden av vinden. Vid det laget hade kölden slagit klorna i oss. Detta fenomen, att man efter en ansträngande vandringsdag känner kylan gå genom märg och ben, har sedan länge ett eget ord: sarekfrossan.

Dag 2 – mot Sarek!

Natten var konstant blåsig och småregnig. Det slet i tälten trots den skyddande ravinen. På morgonen var vinden något svagare men fortfarande stark och förhållandevis kall. Men vi var utvilade och då står man emot mycket bättre än när man är trött.

Vi fortsatte uppför sluttningen och gick i den grunda fördjupningen mellan bergkullarna Gähppo och Vuovres. Terrängen var bitvis ojämn men inget extremt. Vi vilade ibland bakom stora stenblock och njöt av att slippa vinden för en stund. Högsta punkten i övergången passerades och vi fick en ny utsikt, nu mot Sarek. Bergens toppar var tidvis insvepta i moln, och vinden förde ibland med sig regnstänk långt bortifrån. Precis ovanför våra huvuden fanns inga regnmoln alls.

Lunch åts i skydd av ett stort stenblock. Därefter var terrängen ganska tålamodsprövande, vilket är väl känt bland vandrare. Vi tog riktmärke på det lilla berget Niendoalgge som står ut som en knöl långt borta. (Renvaktarstugan dög inte som riktmärke eftersom den var dold bakom kullar. Vi såg den först senare, när vi passerade en halv kilometer väster om.) Kilometer efter kilometer i den blandade terrängen avverkades. Det var blockterräng, sankmarker med vide, småraviner och björkdungar.

Ovan: Gott om stenar på vägen. Men just här var det ändå lätt att gå. Niendoalgge syns mitt i bild. Vattendraget till vänster är Sijddoädno som i princip är ovadbar. Inte ens Axel Hamberg kände till något vadställe över den.

Vi kom så småningom fram till Lulep Niendojågåsj som var oväntat vattenrik. Där fanns ett vadställe, men det var för mycket vatten för våra kängor. En man satt och vilade sig på andra sidan. Han reste sig upp och pekade, och vi följde anvisningen. Nu kunde vi komma över utan att ta av oss.

Vi pratade en stund med mannen. Han var tysk och skulle in i Sarek, mot Bielaslätten. Han berättade att han skulle ha läger en halvkilometer innan bron vid Guhkesvágge. Vi skildes åt men möttes igen vid den plats där han skulle slå upp sitt tält.

Diana och den tyske mannen diskuterar GPS (de hade för övrigt exakt samma modell av Garmin). Mannen berättade entusiastiskt om de gratiskartor som Örnsätrarn Bengt Noläng tillhandahållit. Han var mycket tacksam för dessa och hade laddat in sarekkartan. Han hoppades att Bengt så småningom skulle lägga ut en GPS-karta även för Vindelfjällen.

Den tyske mannen var kunnig och påläst om Sarek. Han frågade oss hur vi skulle fortsätta nästa dag. Jag berättade att vi tänkte gå på den södra sidan av Vuojnesluobbala och för att komma dit göra ett vad precis där vattendraget rinner ut i sjön Liehtjitjávrre. Mannen undrade om det verkligen var möjligt att vada där nu. Sedan ville han veta hur vi skulle korsa Alep Basstajåhkå. Jag sa att vi inte alls behövde korsa den eftersom vi skulle gå utmed vattendragets östra sida genom Basstavágge. Han såg tvivlande ut igen.

Diana och jag fortsatte över hängbron. Det hade blivit kväll och vi var trötta och genomblåsta efter att ha gått – som det visade sig – ungefär 19 kilometer i stiglös och ojämn terräng. Återigen var det bitande kallt, men vi lyckade hitta en vindskyddad plats i närheten av rengärdet.

Middagen åts i Dianas tält som är något större än mitt. Så gjorde vi nästan alla kvällar, vanligtvis på grund av kall vind men någon gång under turen på grund av mygg.

Efter middagen funderade vi på hur nästa dag skulle bli. Hade tysken rätt när det gällde vadet? Det var ju i början av vandringssäsongen, sarekbergen hade fortfarande mycket snö kvar på högre höjd och vattennivåerna kunde vara höga. Å andra sidan var det väldigt kallt i vinden, troligen nära noll. Detta skulle hålla avsmältningen tillbaka och förhoppningsvis göra vadet genomförbart. Hur som helst kunde vi förvänta oss en kylig upplevelse.

Sedan var det fortsättningen. En viktig detalj var Skájdásjvágge som är närmaste väg från Basstavágge till Rapadalen. Till Skájdásjvágges början var det mer än 2 mil. Med tanke på den långa och krävande dag vi hade bakom oss bedömde jag det som orealistiskt att gå hela denna sträcka på en dag. Å andra sidan skulle uppdelningen i två korta dagsetapper göra att vi kunde få problem med tiden senare under färden. Alternativet att leta upp en lägerplats inne i Skájdásjvágge bedömde jag som ett så osäkert vågspel att jag uteslöt det redan från början. (Jag ska återkomma till denna dalgång i nästa avsnitt.)

Jag måste säga att jag var lite bekymrad. Delvis för att Diana och jag skulle ge oss på flera okända strapatser. Men också för att den där historien med min brutna handled hade försinkat min vanliga träning därhemma. Skulle våra – och framför allt mina – krafter räcka till? Borde vi inte istället valt en färdväg med en fin stig att följa?

Dag 3 - Vuojnesluobbala

På morgonen kändes det inte mycket bättre. Jag hoppades att det mest var tröttheten från den långa och blåsiga gårdagen som spökade. Men den skadade armen hade varit helt avdomnad under natten, och handen så svullen att jag inte kunde knyta den förrän jag ledat upp den. När fysioterapeuten gav mig klartecken att gå i fjällen var det säkert inte sarekstrapatser hon hade i tankarna.

Som vanligt var Diana före mig i alla morgonrutiner. Och som vanligt maskade jag lite. Inför mig själv har jag olika (svep)skäl till detta. Till exempel att jag har en kamera och måste dokumentera (medan hennes mobil inte rymmer särskilt många foton). Och att jag måste skriva dagbok sent på kvällen. Hon har säkert genomskådat allt detta för länge sedan men säger ingenting.

Vi kom alltså iväg ganska sent och satte kurs mot vadstället som befann sig drygt 2 kilometer bort. Någon större brådska var det inte frågan om, och det var jag som drog ner tempot.

Vadstället vid utloppet i sjön. Som synes mycket stenigt. Renvaktarstugan syns långt till vänster i bild.

Vattnet forsade friskt men vadet såg inte alls omöjligt ut. En stålkäpp var nerstucken vid ena stranden och markerade ungefär var man ska gå över. Den fanns här även 2010 när jag och min kompis Anders gick förbi, och den har säkert stått där länge. Jag valde ut ett ställe som såg bra ut, men eftersom sträckan är lång så är det bara en liten bit man kan överblicka ordentligt. Resten får man gissa.

Vi gav oss ut i strömmen. Det fanns många håligheter samt luriga passager med ganska kraftig ström. Eftersom det är glaciärvatten så var sikten mot botten obefintlig. Vi tog det försiktigt och kände oss fram. Om man undvek håligheterna så gick vattnet som mest ungefär till knäna. Vi kom lyckligt över på andra sidan.

Spåren av ett brott

Förutom att Vuojnesluobbala är ett slags fågelparadis i Sarek finns här resterna av en gruvbrytning från andra världskriget. Det man bröt var magnesit. Malmen skulle fraktas bort med sjöflygplan och det inträffade haverier. Några av planens flytpontoner finns kvar.

Ovan: I bakgrunden Sarvatjåhkkå och Vuojnestjåhkkå. Pontonen till höger pryder ju inte direkt. Den första tiden var pontonerna skräp och inget annat, men när åren gick så förvandlades de till någon sorts kulturföremål och minnesmärken över en svunnen tid. En omständighet som nog har allmän giltighet i fjällvärlden och som väcker synnerligen blandade tankar. Längst till vänster den lilla bergknallen Bierikvárásj.

För den som vill läsa mer om gruvbrytningen och flygplansresterna finns en redogörelse i en forumtråd här (inlägg #29 och några efterföljande, även #49). 

En utsiktspunkt

Vi fortsatte utmed den södra sidan av Vuojnesluobbala och åt lunch på sluttningen mellan topparna 994 och 990. Den senare heter ju Bierikvárásj och den gick vi sedan upp på. Under denna promenad blev vädret tillfälligt bättre och vi fick en fin stund uppe på toppen.

Bierikvárásj är en fantastisk utsiktskulle. Här ovan vy över vattensystemet. Långt bort i mitten syns den karakteristiska profilen av Sluggá.

Vy åt motsatt håll, över Bierikjávrre. Ingången till Basstavágge syns till vänster, vid foten av Bielatjåhkkå (med snö på toppen).

Tältplats fann vi en bit upp på sluttningen öster om Bierikjávrre. Vinden ökade igen och det kom på nytt lite regn. Plötsligt ändrade blåsten riktning totalt. På denna plats hade den tydligen bara två riktningar att välja på: från ena hållet eller det totalt motsatta.

Jag letade upp stenar att lägga på tältpinnarna. Den dåliga handen gjorde sig påmind, jag kunde knappt lyfta stenarna med den. Att exempelvis justera stavarna var också svårt, med den vridning som man gör då. Och att lyfta upp ryggsäcken för att kränga den på sig hade blivit allt svårare ju längre tiden gått.

Nästa dag väntade Basstavágge. Den dalgången har jag gått genom tidigare, och då gick jag på andra sidan Alep Basstajåhkå. Jag räknade inte med några större strapatser, men man vet ju aldrig. Det som upptog mina tankar var istället vad den extrema färdvägen upp i Skájdásjvágge skulle innebära ytterligare en dag därefter. 

Postat 2018-07-16 16:34 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Historien om ett brott

Jag har i vuxen ålder aldrig råkat ut för någon allvarlig olycksskada i fjällen. Visst har jag fallit omkull ett antal gånger, men det har inte lett till att jag behövt söka hjälp. Kanske har det berott på änglavakt och inte bara min egen försiktighet. I vilket fall hade jag inte kunnat tänka mig att en vandring i en skåneskog skulle innebära min hittills värsta friluftsskada.

Allt började så bra den där lördagen för två veckor sedan. Cecilia, fjällvandrare och god vän, och jag själv hade satt oss i bilen och åkt från Lund till Skäralid för att vandra ett dygn på Söderåsen. Med oss i packningen hade vi varsitt litet Akto-tält samt vatten, mat och utrustning för ett dygns naturupplevelse. Vi hade verkligen sett fram emot det.

Stavar eller inte stavar – det är frågan

När jag planerade min utrustning funderade jag på om mina lätta vandringsstavar skulle få följa med eller om de skulle lämnas hemma. Det blev av någon anledning det senare. Detta skulle visa sig vara det första misstaget under denna tur. Man ska nämligen inte underskatta nyttan av vandringsstavar, de fyller en mängd viktiga funktioner. Bland annat dessa två:

1. Undersöka marken innan man sätter ner foten.

2. Hålla balansen och förhindra fall.

Den första funktionen har jag ofta använt när jag gått över blötmark och myrar i fjällen. Den andra funktionen har hjälpt mig ett stort antal gånger, till exempel att säkert passera över stenig fjällterräng.

Ett ögonblicks ouppmärksamhet

Jag styrde in bilen på parkeringsplatsen vid Skäralid. Vi började äventyret med cafébesök i solskenet och begav oss sedan uppför backen till Kopparhatten. Därifrån hade vi en imponerande utsikt över den 90 meter djupa ravinen.

Cecilia står uppe vid Kopparhattens utsiktsplats och ser ut över ravinen vid Skäralid. Träden är fortfarande kala, men de första vitsipporna hade kommit upp där marken var som varmast. Några dagar senare blev det sommarvärme hemma i Lund och naturen formligen exploderade i grönt där.

Från utsiktsplatsen fortsatte vi vid sidan av huvudstigen för att följa nära kanten av ravinen. Terrängen var oväntat ojämn med småkullar och fördjupningar. Det fanns också en del egendomliga diken med vatten och lös jord. Vi hade passerat några sådana och jag var mitt inne i ett samtal med Cecilia – ironiskt nog om nödsändare i fjällen – och hade inte hundraprocentig koll på hur jag satte ner ena kängan. Benet försvann plötsligt i vattensjuk jord och jag föll handlöst framåt i geggan. Det gick så fort att jag inte hann röra en fena för att ta emot. Jag landade med vänster hand under mig. Inte nog med det. Ur jorden stack upp en smal ände av en rejäl sten, och handleden kom rakt på den. Med min egen och ryggsäckens tyngd ovanpå. Armen hade ingen chans.

Jag hörde Cecilia ropa till mig hur det gått. Hon lät bekymrad, mitt fall måste sett otrevligt ut. Och jag kände direkt att något var fel med handleden. När den första smärtan lagt sig kastade jag en blick på den. Den såg inte ut som innan. Den var lite krokig.

Cecilia tog snabbt kommandot – precis som man ska göra - och pratade med mig och såg till att jag satte mig ner på ett liggunderlag. Tre unga människor som följt efter oss kom fram och ville också hjälpa till. En provisorisk mitella tillverkades av min tunna regnjacka. Efter en stund kunde jag resa mig, men att bära någonting var uteslutet. En av männen tog min ryggsäck, och stödd av Cecilias ena stav kunde jag hjälpligt ta mig framåt (se där, en stav är bra att ha även efter en olycka). Vi gick sakta till närmaste bilväg där hon fick skjuts ner till parkeringen. Efter en stund kom hon körande tillbaka med min bil. Sedan var det raka vägen till Lund och så småningom till akuten (i rena kläder). Så slutade vår vandring innan den knappt ens hade börjat.

Det blev ganska många timmar på akutmottagningen på Lunds sjukhus. Många andra väntade också (så om du tänker skada dig så råder jag dig att inte göra det på helger eller kvällar när det är ont om personal). Efter röntgen konstaterade man att radiusbenet var helt brutet och att handleden behövde gipsas. Men först efter att två vältränade män hade haft ”dragkamp” med min arm för att kunna trycka brottytorna i rätt läge. Att påstå att den proceduren gjorde ont är en underdrift. Det gjorde förfärligt ont.

Lärdomar?

När något dåligt hänt som enbart verkar slarvigt, meningslöst och onödigt försöker man åtminstone hitta någon lärdom att ta vara på. Det känns liksom bättre då. Visserligen inte mycket men lite grann.

Att använda stavar även i Skåne är en sådan lärdom. För halka och snubbla kan man ju göra överallt, och med en stor ryggsäck är man otymplig. Vidare hade jag sannolikt ändå klarat mig om jag inte pratat så mycket när vi gick utan koncentrerat mig (här kanske en och annan känner sig frestad att kommentera mäns simultanförmåga, men i så fall kommer jag låtsas att jag inte märkte det). På mina ensamvandringar i fjällen har jag ständigt prioriterat just detta med koncentrationen, framför allt vid rörelse och förflyttning. I princip ska då varje steg vara medvetet gjort. Och i grov blockterräng är det ett absolut måste, vare sig man går själv eller med andra.

En tredje sak är hur otroligt skönt det är att ha någon med sig. Utan Cecilia, och de tre som hjälpte oss, hade jag varit tvungen att reda upp allting själv. Antagligen behövt ringa 112. Det hade kanske blivit ett stort räddningspådrag och ambulans.

I fjällen har jag vanligtvis jag haft en eller flera personer med mig på färden. Oftast min gode vän Anders G. Trots att vi två aldrig har behövt rädda varandra vid någon olyckshändelse har det några gånger varit nära. Ett sådant tillfälle var när vi skulle gå nerför sluttningen av Vállevárre vid Kvikkjokk. En smal men meterdjup klippspricka var övervuxen av risväxtlighet och fullständigt osynlig. Jag satte foten just där, och benet bara försvann. Då trodde jag för ett ögonblick att mitt lårben skulle gå rakt av när jag föll med över 20 kg ryggsäck. Men sprickan löpte åt rätt håll och jag klarade mig från att bryta benet mot kanten.

Och så var det ju detta med nödsändare. Efter mycket funderande så tror jag att det kommer bli en sådan på mina fjällturer hädanefter. Åtminstone om jag ska gå själv.

Alla göromål går mycket långsammare med en arm som är bruten och värker. Det gäller att hålla humöret uppe. Att drömma om kommande fjällresor känns fint. Och jag har kunnat sköta mina deltidsuppdrag som lärare ungefär som vanligt.

Cecilia har förresten en egen blogg på Utsidan. Hennes personliga och tänkvärda berättelse om hur hon blev en fjällvandrare finner du här.

Postat 2018-04-28 19:35 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 20 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in