Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Väster om de stora sjöarna (3)

Den 9 augusti skrev jag i dagboken: ”Åter en morgon med sol och dagg i gräset. Vårt vandringsväder har varit osannolikt behagligt och bra.” Och så var det. Regnkläderna hade bara varit på en dryg timme dagen före och inte heller denna dag skulle vi behöva dem.

Färdvägen efter lägerplatsen nära Rástejávrásj gick något uppför men var annars inte särskilt besvärlig eller ansträngande. Närmaste berget, Snøtoppen, ligger till hälften inne i Norge (fotot nedan). Trots att högsta toppen 1204 ligger i Sverige har fjället fått norsk stavning. Fjället ser ut som en drakrygg, tycker Cecilia.

Långt väster om oss i landskapet låg en bred och djupt utskuren jokkravin som vi närmade oss alltmer. Den behövde vi ta oss över innan den mötte Guovddelisjåhkå. Vi siktade på renvaktarstugan och hoppades att det skulle vara möjligt att korsa ravinen där.

Nästan överallt var ravinen för brant för att ta sig nerför men vid stugan gick det (nergången syns till höger på fotot ovan). Jag skulle tro att renskötare aldrig skulle bygga en stuga vid en jokk om det inte fanns ett ställe i närheten att korsa den.

Själva Guovddelisjåhkå några hundra meter därefter hade vi inga problem med att vada men tidvis skulle den kunna innehålla mycket vatten. En kort bit därefter tog vi paus för lunch.

Områdena här är ett paradis för blomsterälskare. Intill vårt lunchställe fanns exempelvis fullt av blommande käringtand.

Sjöutsikt utöver det vanliga

Färden fortsatte sedan med fantastiska vyer över Vástenjávrre och de omgivande fjällen.

Nordsidan av Vásstenjávrre (ovan) fick oss att tänka på de vita klipporna vid engelska sydkusten.

En knapp timme senare kom vi till denna lilla göl uppe på sluttningen. I fjärran tre och en halv mil i sydost bort syns Gierggevárre (Kierkevare) mitt i bild. Nära till vänster om ligger Juŋgatjåhkkå och en bit till höger Jiegŋáffo.

En rösad led vid sidan om

Strax före stötte vi på en lång rad med rösen som började nere vid stranden och gick över fjället.

Rösena stämde inte alls med den led som finns på Calazos tyvekupplaga (och som jag har prickat in med svart på kartan ovan). De stod mycket längre ifrån Hurrejåhkå. Leden slutade inte heller vid Hurrejåhkås utlopp i sjön utan i viken Guovddelisluokta.

I farten gjordes snabb undersökning. Rösningarna var gediget konstruerade och stod med jämna mellanrum – inte uppsatta på måfå. Ingen upptrampad stig fanns mellan dem så någon uppmärkning av en vandringsled handlade det inte om (jag minns inte att vi såg några trampspår överhuvudtaget). Varför rösar man så ordentligt i en terräng där inte finns några tydliga tecken på att människor gått?

Den obetydliga lavbeväxningen tydde på att rösena inte var ålderdomliga utan ganska nutida. Jag gissade på omkring hundra år. Fler detaljer pekade på att detta inte var en gammal led. Bland annat så gick den tvärs över en djup ravin, till synes utan eftertanke. Så skulle inte en gammal stig gå.

En annan detalj var att de flata, resta stenarna i mitten på många rösen var riktade så att de styrde mot de närmaste rösena före och efter. Detta har jag nästan aldrig sett på äldre vägrösen. Det är mycket praktiskt vid dålig sikt – man tvekar inte om vägen. Så här i efterhand har jag kommit att tro att leden är gjord för att fungera även på vintern, till och med i snödrev. Mer om detta strax.

Efter ytterligare en bit gick stigen ihop med den som finns på kartan och som kommer från Norge.

Utflykt till vattenfallet

Hurrejåhkå lär tidvis vara vattenrik och svår att ta sig över men vi hittade ett bra vadställe och – med visst besvär – tältplatser på andra sidan.

På kvällen gjorde vi en utflykt utmed jokken uppströms, på dess östra sida. På den västra sidan finns en renvaktarstuga (förstoring infälld i fotot nedan) och tidigare på dagen hade jag upptäckt en stenformation på marken nära jokken.

Liknande konstruktioner har jag sett på andra ställen i fjällvärlden. Detta ser ut som ett vindskydd, byggt för vila eller övernattning. Sannolikt tillkommen innan renvaktarstugan uppfördes, annars skulle man väl använt den som raststuga eller åtminstone som skydd mot blåsten.

Vi fortsatte upp till vattenfallet som var ganska högt och riktigt imponerande. Vattnet kommer från högt belägna sjöar inne på den norska sidan men så långt upp gick vi inte.

Ovan: svåra ljusförhållanden men min kamera lyckades få till ett foto med oss alla tre.

På hemvägen såg vi fler stenmarkeringar – ett antal stenar där flera var vita eller åtminstone ljusa. De stod på den sida av Hurrejåhkå där vi hade våra tält, alltså den norra/östra. Dessa markeringar var mycket enklare än på den rösade led vi sett tidigare på dagen.

Flyktingströmmen vid Hurrejåhkå

De fynd av rösningar med mera som vi gjorde här fick mig redan då att tänka på andra världskriget. Inför detta bloggavsnitt googlade jag därför och hittade uppgifter om de flyktingströmmar som gick från Norge in i den svenska fjällvärlden. Flera vägar användes och för att hitta rätt kunde man ta hjälp av så kallade gränslotsar. Deras verksamhet var förbjuden av tyskarna och fick hållas hemlig. Många flyktingar tog sig till Akkastugorna och sedan vidare till Suorva där det fanns en mottagning.

En viktig flyktingväg gick faktiskt från Sørfjordmo till Hurrejåhkå. Vanligtvis fortsatte man över Svártinjunjes mot Akkastugorna och sedan vidare. Norr om Hurrejåhkå lär det ha funnits en fiskarkoja där man kunde övernatta. Kanske finns den fortfarande kvar.

Dessa uppgifter har styrkt mig i hypotesen att den rösade led vi sett ner till sjön användes av just flyktingar från Norge. Jag tror att den i så fall var till för vinterbruk och ledde ner till Vásstenjávrres is för fortsätt (skid)färd över den. En sådan händelse har jag läst om, att några flyktingar  kom den här vägen och skidade över isen. Men själva rösningarna nämndes inte så deras funktion får tillsvidare förbli en teori.

Uppför sluttningen

Nästa dag bar det uppför direkt, ca 220 höjdmeter skulle klaras av på fjället Vielggisbákte. Varmt och soligt väder, strålande vyer åt alla håll.

Uppför, uppför, uppför. Därnere i dalen rinner Hurrejåhkå ut i Vásstenjávrre. I fjärran, precis ovanför Cecilia, syns topp 1462 och lite av Blåmannsisen (fast det mesta vita är moln).

Gunder ville ha naturtrogna och inspirerande bilder av sina vandringkompisar i aktion. Fotot ovan är vad han fick.

Sluttningen avklarad och utsikten in mot Norge fascinerar. Fjället längst till vänster är Guovddelisvárre (934 m). Bakom, till höger om berget, skymtar den reglerade sjön Langvatnet.

Innan vi nådde högsta kullen gick färden i en avskärmad miljö med små klippor, dalfördjupningar och miniängar. Vid den göl som ligger rakt väster om sjö 736 finns flera skyddade lägerplatser och själva gölen är ett litet landskap för sig själv. För en stund glömmer man det vidsträckta panoramat på andra sidan klipporna och låter sig förtrollas av en undanskymd och stämningsfull sagovärld.

Svártinjunjes – världen ovanför Vásstenjávrre

Så var vi uppe på Vielgisbákte. Hela Svártinjunjes upplever man som en vidsträckt platå även om den inte är helt jämn. På de platser man har utsikt över Vásstenjávrre är vyerna överväldigande och som besökare saknar man ord att beskriva dem ordentligt. En fantastisk upplevelse att få vara här och så klart vill vi återvända någon gång i framtiden. Närmast i bakgrunden sjö 736.

Miljön runt sjö 736 är mycket tilltalande, här stannar man gärna länge. Jokken som rinner ut från den bildar ett mycket högt vattenfall i etapper ner till Vásstenjávrre.

Början av vattenfallet/forsen.

I östra änden av sjön finns en fin sandstrand. Här skulle vi mycket gärna tältat. Men vi behövde komma en bit till under dagen så färden fortsatte österut ett par timmar till.

I dagboken skrev jag: ”Vandringen mot sjö 786 gick på lättvandrad mark i ett behagligt landskap. Här inbjuds man till eftertanke och ro.”

Vid östra änden av sjön hittade vi (efter mycket letande) torra och jämna tältplatser.

Matlagning och lägermys i Gunders tält.

Källa om gränslotsarnas verksamhet: Grenselos i grenseland. Samisk og norsk losvirksomhet i nordre Nordland og Sør-Troms 1940-1945.

Postat 2021-01-12 22:58 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Väster om de stora sjöarna (2)

Det var frost på morgonen den 6 augusti när vi steg upp – turens enda frostnatt skulle det visa sig. Många myggor strök säkert med men långtifrån alla. Temperaturen steg sedan under förmiddagen och vi gjorde oss redo för en ny, solig fjällsommardag. Som väl var fanns en del skuggande moln på himlen och från väster kom svalkande vindpustar.

För dag 5 hade vi funderat över två möjligheter för den fortsatta vandringen. Den ena var att hålla oss kvar på den norska sidan och gå upp någon kilometer, precis samma väg som inledde gårdagens glaciärutflykt. För att därefter ta oss över den flacka fjällryggen Jågŋåtjårro och sedan svänga mot den svenska sidan. Men vi hade tyckt att den vägen sett lite för vintrig ut dagen före så vi valde istället det andra alternativet – att gå nordost upp på Gásakláhko och runda fjällryggen i dess nordöstra hörn. Det var ett val vi inte skulle ångra – utsikten över Virihávrre blev helt enastående.

Karta för etapperna dag 5-7.

Det blev inledningsvis ganska mycket uppför. Men lutningen var inte överdrivet stor och små vilopauser med nötter, fruktbitar och vatten gjorde tillvaron behaglig. Bråttom hade vi inte heller.

Ovan: utsikt över det vattendrag vi gick bredvid dag 3.

Fjällsippa.

Vita streck och sandklädda ishögar

På eftermiddagen stötte vi på två spännande naturfenomen alldeles intill varandra. Det ena var långsmala, vita gångar av mineralet kvarts i den klippiga marken. Vi hade sett på några ställen tidigare men här fanns flera stycken. Det var sådana "streck" man spanade efter på 1600-talet längre österut i Padjelanta när man letade efter silver. I kvartsen kan det nämligen finnas bly samt små mängder silver - åtminstone ibland.

Det andra fenomenet bestod av rejält stora grushögar som inuti bestod av hård is. Hur hade de bildats? Vi funderade utan att bli så mycket klokare. Inte heller efteråt har vi hittat någon bra förklaring.

Högarna var stora och mörka. Kanske har det med rinnande vatten att göra. Men fjället är flackt och jokken i bakgrunden är inte särskilt märkvärdig. Inte mycket grus omkring bäckfåran heller. Så hur kan högarna ha blivit så stora? Kan  de rentav ha funnits där i flera år? 

Kanalen till höger om isgrushögarna ser inte ut att vara urgröpt av vatten. Snarast liknar den en kanal som skapats av vind och sol runt gruset. På den vänstra sidan ser det däremot ut som en urgröpning från smutsigt vatten. Kanske någon av er som läser kan kasta ljus över vad som hänt här?

Sällskapet ”Snöfältens Vänner”

Under vandringen kom Gunder och jag i samspråk om snöfält vilket vi föregående dag haft mycket och många av. Vi har båda två oräkneliga gånger haft nytta av snöfält under våra fjällfärder. Så uppkom tanken att det borde finnas någon slags förening för att sprida kunskap om snöfält och deras användbarhet. Omedelbart föll Cecilia in i samtalet:

– Den vill jag också vara med i!

Därmed hade det blivit skarpt läge – är man tre som vill något så är det dags att sätta det i verket. Vid nästa snöfält stannade vi. Mitt ute på det tog vi var och en snö i händerna och slog högtidligt ihop det till en enda stor snöboll. Gunder fotograferade händelsen. Så var sällskapet Snöfältens Vänner bildat.

Låt mig framhålla några fördelar med snöfält. Som färdväg över ojämn mark som till exempel blockterräng är de ofta förträffliga och kan spara mycket tid. Särskilt effektiva är de när man tar sig nerför en fjällsida. Det går mycket snabbt och man får en behaglig dämpning av stegen. Vid matlagning och rast har man nytta av det smältvatten som rinner ut från dem, helt nödvändigt om landskapet i övrigt är torrt så långt ögat når. Sedan ska vi inte glömma de rent estetiska värdena – visst skulle fjällen se mycket mörka och livlösa ut om inte snöfälten fanns?

Så klart finns det situationer där man ska vara lite försiktig med snöfält. Men det gäller ju det mesta på fjället. Man gör inte någonting utan att tänka efter först. 

En stund senare fick vi en sagolikt vacker vy över Virihávrre, nästan för mycket för ögon och hjärna att fatta. Längst i bakgrunden syns både Áhkká, Niják och Sarekbergen.

Omväxlande fortsättning

Nattens läger blev i närheten av några små sjöar strax öster om bergknallen 972. När vi fortsatte färden nästa dag försökte vi gå runt detta lilla berg men det visade sig att det bästa var att gå över nära toppen. Utsikten var fin in mot Norge så det var värt den lilla extra mödan.

Sedan gällde det att komma ner från bergkullen också, det var ca 300 höjdmeter till en renvaktarstuga väster om Raddujávrre. Här hade vi läst i Grundstens guide om Padjelanta och Sulitelma (en äldre upplaga) att det är en ”brant nerstigning”. Exakt var han tänkte sig framgår inte tydligt men på många ställen var det i princip lodrätt. Vi snirklade oss något åt väster och hittade en svacka med kraftigt lutande gräshed.

Stugan syns därnere, bara 250 höjdmeter kvar! Vi kom fram utan missöden och när vi betraktade branten nerifrån så var vi ganska förvånade över att det gått så bra.

Inom parentes kan sägas att Grundstens guide är den enda jag känner till som behandlar just västra Padjelanta. Han beskriver ett huvudstråk väster om sjöarna samt ett par färdvägar i norra delen av Padjelanta. Förslag på dagsutflykter finns. Min upplaga är äldre så den har exempelvis kvar uppgiften om bron över Duvgejåhkå. De mest utförliga beskrivningarna jag läst över västra Padjelanta har Hans Nydahl skrivit här på Utsidan. De rekommenderas varmt.

Ovan: ett av de snöpartier som fick Snöfältens Vänner att trivas. Några minuter senare korsade vi jokken nära renvaktarstugan.

Efter stugan var terrängen ojämn med små åsar och svackor. Vi gjorde ett litet vad och sedan lutade det mer konsekvent uppför. Uppe på Radduvárre fick vi återigen syn på Blåmannsisen, ca 15 km bort.

Messingtoppen är den flacka bergkullen allra längst till vänster och till höger om den höjer sig topp 1462. Och sedan is ända till horisonten. Så kargt och olikt den solbelysta vyn över Virihávrre dagen före! Men denna enorma spännvidd på intrycken är ju en av de saker som är så fascinerande med fjällen.  

Vi närmade oss ett sandurfält genom vilket en jokk rinner (fotot nedan). Jokken har inget namn på kartan men kommer från glaciären Ragujiegŋa på den norska sidan. Genom vattnet har skapats ett sanddelta. Ett Rapadalen i miniatyr, som Cecilia sa.

På fjällkartan är sandurfältet utmärkt som en egendomlig blekblå färgblaffa.

Det började falla regn och vi behövde en lägerplats - helst fort! Vid den lilla sjön 749 såg det ut att finnas gräsbevuxna ängar och när vi kom närmre upptäckte vi att mitt bland allt det gröna växte det fullt med gula smörblommor. Det blev perfekta, mjuka tältplatser för oss alla tre. 

På kvällen tog vi en promenad för att inspektera morgondagens vad över jokken som rann ut ur sandurfältet.

Jokken var ganska djup på kvällen men nästa morgon hade vattnet sjunkit lite och vi kom över utan problem. Regnet hängde i luften och vi gick en stund med regnkläderna på. Detta var en av få gånger men vi kunde snart ta av dem igen. Skönt eftersom vi hade en uppförsbacke framför oss.

Flodhästarna

Efter en lunchpaus fortsatte vandringen uppför sluttningen mot Ráhkojávrre som vi tänkte gå väster om.

När vi närmade oss sjöns västra sida blev berghällarna släta och avrundade. Det fanns åtskilliga tillflöden av vatten ut i sjön vilka hade skapat små flikiga vikar som vi gick runt om. En intressant och tilltalande miljö.

Klipporna såg verkligen roliga ut, vi tyckte att de liknade vilande flodhästar som låg packade tätt intill varandra.

Ett röse bland flodhästarna. På kartan är faktiskt utmärkt en färdväg som vi korsade här. 

Ráhkojávrres stränder runtom är flacka. Här på västra sidan är det otroligt jämnt och lättgånget. Miljön är ganska karg men ändå inbjudande. Här skulle vi gärna tillbringat ett par nätter och utforskat omgivningarna.

Därefter steg terrängen långsamt i riktning mot nästa sjö, Rástesjávrásj. Efter diverse våtmarker och vattenfåror gick det ganska brant utför mot sjöområdet.

På fotot ovan syns Rástesjávrásj i bakgrunden. Det ganska platta fjället där bakom till vänster är Guovddelistjåhkkå. I närheten av sjön, till höger utanför fotot, fann vi återigen en tältplats med mjukt gräs och vackert gula smörblommor.

Foton från oss alla tre. Kartunderlaget från Lantmäteriet (via Bengt Noläng). Fortsättning följer.

Postat 2020-12-31 12:22 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Väster om de stora sjöarna (1)

Begreppet Västra Padjelanta har en lockande, nästan magisk klang hos många fjällvandrare. Kanske beror det på de botaniska expeditioner som gjordes där under fjällvandringens ungdom på 1800-talet. Eller kanske för att området ligger så avskilt i den svenska fjällvärlden – bortom sjöarna Virihávrre och Vástenjávrre. Eller kan det vara närheten till de riktigt stora glaciärerna som lockar, de som ligger på den norska sidan av gränsen? I vilket fall hade vår lilla trio drömt om detta äventyrsland – Gunder, Cecilia och jag själv. I augusti 2019 skulle det bli av.

Innan resan ägnade vi mycket tid åt kartläsning och förberedelser. Mycket skedde via mejl – och i någon mån med Skype – eftersom Gunder bor i Finland. Ovärderlig hjälp fick vi av Hans Nydahl som efter många års vandringar blivit en initierad kännare av dessa områden. Vi läste om hans vandringar på Utsidan, hade mejlkontakt och fick värdefulla råd och tips.

Redan på ett tidigt stadium bestämde vi att Blåmannsisen måste beskådas på nära håll. Men det gällde att hitta en lämplig utsiktpunkt. Två bergstoppar verkade vara spännande kandidater – 1462 samt Messingtoppen. Bägge på den norska sidan, liksom själva glaciären. Vi fastnade för den senare, den är lägre, låg närmare vår färdväg och verkade mycket enklare att komma upp på. Riktigt konkret blev det när en av oss skrev i ett mejl: ”Hej o tack för kul samtal igår, om två månader idag står vi på Messingtoppen!” Därefter föll fler detaljer på plats och en färdplan på 12 dagar utarbetades.

Det som är en del av tjusningen med att vandra i västra Padjelanta är samtidigt en besvärlighet – området är väldigt avlägset på den svenska sidan. Ofta blir det helikopterfärd åtminstone den ena vägen. Vi valde flyget för utfärden och landade således vid Stáloluokta. Där letade vi upp stugvärdsparet som kontaktats i förväg för båttransport över sjön. De berättade för oss att ytterst få vandrare går väster om sjöarna. Och de bör veta eftersom ett par stora vattendrag söder om Virihávrre tvingar besökare att anlita någon som kör båt förbi utloppen.

Kartan visar båtfärden och första dagens vandring.

Äntligen vandring

Så blev vi avsatta vid Duvggeluokta intill en ljuvlig äng med blåklockor. Vädret var soligt och lagom varmt. Och nu skulle vi klara oss på egen hand.

Inledningen av vandringen präglades av vars och ens sinnesstämning.

Duvggejåhkå är stor som en älv och innehåller grumligt vatten från Blåmannsisen. Den bildar en kraftigt skummande fors innan den rinner ut i Virihávrre.

Blomsterängen, landskapets skönhet, den storslagna jokken - och så vädret med blå himmel. Bättre välkomnande till västra Padjelanta kunde vi inte få!

Men som vanligt i fjällen så var det inte bara en sagoidyll. I början var videbuskagen bitvis riktigt täta och besvärliga.

Första natten tillbringades strax norr om renvaktarstugan utmed Duvggejåhkå. Överraskande svårt att hitta tältplatser i den ojämna terrängen.

Färden fortsatte nästa dag utmed Gásakluoppal mot sjön Gásakjávrre. I östra änden av Gásakluoppal fanns förr i tiden en bro enligt en karta från 1980-talet. Den är borta nu.

Under vandringen höll vi utkik på de toppar vi hade framför oss. Blåmannsisen var det hägrande målet och topp 1462 trodde vi oss kunna se drygt en mil bort. Lustigt nog skulle vi ha den i synfältet varje dag resten av turen. Ända till Vaisaluokta!

Kartan visar de tre första dagarnas etapper samt fjärde dagens utflykt till Messingtoppen.

En ljuvlig lägerplats fann vi på stranden av Gásakjávrre – tips från Hans Nydahl – med en underbar utsikt över sjön och bergen söderut. Här rann jokkar in i sjön vilka var betydligt varmare än sjöns eget vatten som kommer från glaciärer. Bad lockade, herr- och damsida fanns. Dessutom gladde oss ljungpipare, strandpipare, kärrsnäppor och mosnäppor (kanske mest mig). Spana riksrösen var en annan trevlig sysselsättning. Rr 240A syntes tydligt på toppen 1663 (tyvärr utanför kartan ovan men på fotot är det den höga toppen längst till höger). 

Karg fjällnatur

Morgonen den tredje dagen var molnig men fin. Det tyckte ett gäng sällskapssjuka myggor också. Efter sedvanligt pyssel, ätande och packande fortsatte vi färden djupare in i det okända. En kungsörn sågs redan i början och snart hade vi även fjällabbar omkring oss.

Ett fantastiskt renhorn låg i vår väg och det blev ett foto. Men ingen hade lust att bära hem det, våra packningar var alltför tunga ändå.

Rätt som det var befann vi oss inne i Norge. Naturen här kändes lite annorlunda än fjällnatur längre österut. Kargt och alpint, ofta med nakna klipphällar. Fotot nedan är visserligen taget dagen efter men illustrerar det intryck jag ofta fick.

När kvällen närmade sig hamnade vi i ett kuperat landskap i närheten av en jokk med vatten från Messingmalmvatnan och Blåmannsisen. Själva glaciären syntes däremot inte på grund av alla höjder som skymde. En lägerplats hittades efter en god stunds rekognosering. Inte vad som helst duger åt detta sällskap, minsann! Nej, bekvämt ska det vara och med alla faciliteter inom nära räckhåll. Särskilt om platsen – som nu– skulle tjäna som basläger för två nätter. (Nästa dag, på väg till Blåmannsisen, hittade vi en plats längre upp som också var bra och lite mer strategisk. Men då hade vi ju redan valt.)

Blåmannsisen

Morgonen kom och det fanns förväntan i luften. Dags för den efterlängtade utflykten till glaciären, den som vi tänkt på i månader! Kök och mat packades ner, mellanmål gjordes i ordning. Härligt med ryggsäckar som för en gång skull inte var så tunga.

Början av augusti men fortfarande låg många snöfält kvar. 

Ljuvligt att släcka törsten. Det norska fjällvattnet är fantastiskt. Näst godast i världen.

Gunder och Cecilia uppför ett snöfält. Vi hade olika mycket erfarenhet av att använda snöfält som färd- och genvägar. Ibland diskuterade vi hur användbara och säkra de var. Detta skulle leda till ett oväntat initiativ följande dag. Fast det visste ingen av oss än.

Naturen var karg och stenig nästan överallt, ingen sommarkänsla överhuvudtaget, vilket förstärktes av det molniga gråvädret. Terrängen var kuperad men hade inte de stora former man är van vid från det mesta av Padjelanta. Höjderna i sig var inte särskilt imponerande men det ständiga uppför och nerför var ändå fysiskt tröttande.

Kartläsning på vägen. Klockan var 12.30 och vi hade en god bit kvar.

Lunchpaus i det karga stenskravlet.

Messingtoppen ligger 1270 meter över havet och det låter kanske inte så imponerande. Men från lägerplatsen var nettostigningen över 450 meter och vägen småkrokig i både sidled och höjdled så det tog längre tid att komma fram än vi hade trott. Terrängen kändes verkligen annorlunda jämfört med andra delar av Padjelanta och Sarek där formationerna är större.

Klockan tre på eftermiddagen var vi äntligen framme. Vi hade hamnat vid en utsiktshylla strax väster om Messingtoppen. Framför oss välvde sig den enorma glaciären på bägge sidor om topp 1462 och bildade en horisont långt bort. Solen kom fram och med ens badade delar av glaciären i ljus samtidigt som dimmoln bildade ett växlande skådespel. Detta ögonblick hade vi verkligen sett fram emot och vi hänfördes över synen.

Utsikt mot topp 1462 som faktiskt var riktigt imponerande. En stor flik av Blåmannsisen skymtar bakom till höger på fotot. Denna topp hade varit en spektakulär utsiktspunkt, omgiven av glaciären på flera sidor. Men vi hade läst Hans Nydahls beskrivning av vägen dit och visste att den var både tidsödande och besvärlig. Kanske nästa gång?

Blåmannsisen är för övrigt Norges femte glaciär i storlek. Den högsta punkten ligger på 1560 m ö h och dess största tjocklek är 471 meter.

Öster om topp 1462 går Blåmannsisen ner i Messingmalmvatnan.

Två tuffingar delar sina intryck av utsikten.

Några kliv till…

När vi beundrat utsikten en stund från vår hylla måste förstås själva Messingtoppen bestigas. Det handlade bara om några tiotals höjdmeter. Som så ofta såg det brantare och värre ut nerifrån än vad det var när vi satte igång. Vi kom behändigt upp alla tre, med stadiga kliv och stöd med händerna.

Högst uppe på Messingtoppen där vi hade fin överblick åt alla håll.

Jag i fjärran på fotot ovan, på väg ner från Messingtoppen.

Färden tillbaka till lägerplatsen underlättades av att det var mycket nerför. Mina färdkompisar – som tidigare gått i fjällen ett antal gånger tillsammans – är riktiga matfreaks så det blev en delikat gryta till kvällsmat med egentorkade ingredienser. I luften sjönk temperaturen till +2 grader och lustigt nog hängde myggen med nästan ända dit. Fast de var rätt tama på slutet.

Ovan: vårt tältläger. Fotot taget morgonen därpå (rättat; stod fel tidigare). Gunders tält t. v. fungerade som matlagningstält.

Fotona är tagna av oss alla tre och för de flesta kan man räkna ut vem som är fotografen. Kartunderlagen är från Lantmäteriet (via Bengt Noläng). Fortsättning följer.

Postat 2020-12-24 15:06 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Vägen till Silverberget Placerad på karta

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Postat 2019-02-04 10:16 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Närkontakt med östra Sarek (3)

Följande dag var den 1 juli, och vi hade en solig och behaglig förmiddag vid vårt läger på Vássjálåptå. Inte ett moln på himlen. Snösmältning pågick överallt i närheten och det porlade glatt i småjokkarna. Dessutom var det söndag. Vi läste ett avsnitt från Nya Testamentet och samtalade om det. En mäktig upplevelse att befinna sig i naturens väldiga katedral, med Gådoktjåhkkå och Bielloriehppe som den allra vackraste altartavla man kan tänka sig.

Dag 6 – mot Rapadalen

Dagens etapp började med att vi följde utmed den östra sidan av Lulep Vássjájågåsj. En vacker men ganska karg jokkdal, med klipphällar och små vattenfall.

Vid ett tillfälle stannade jag för att fotografera ett av de vattenfall vi passerade. Då började Diana peka och prata om "järv". Jag hörde på hennes tonfall att det var allvar. Först såg jag inte var hon menade, men sedan skymtade ett mörkt djur ett par hundra meter från oss.

–Vi står stilla, sa jag. Den kanske inte har sett oss och fortsätter åt vårt håll.

Det är alltid det man hoppas på när något ovanligt dyker upp. Och faktiskt började järven gå mot oss. Det gick inte fort, liksom eftertänksamt i värmen. Man kunde nästan höra hur den pratade för sig själv.

– Värst vad mycket vatten det är idag! Här kommer jag ju inte över. Jag får gå längre uppströms och leta.

– Men vad nu? Vad är det för konstiga varelser på två ben? Och vilka puckelryggar de har!

– Fast de verkar vara riktigt tråkiga typer. Inget kul, dom står ju bara där och glor.

– Jag orkar inte med dem. Jag går min väg nu.

Efter detta omvälvande möte med en av fjällets skyggaste invånare kändes det som vi befann oss mitt i det vilda och orörda Sarek. Att detta var en illusion blev vi bryskt påminda om bara tio minuter senare.

Skärmflygare!! I SAREK!? 

Ovanför Rapadalen

Vi passerade mellan höjderna 1112 och 1274 och kom in på det som är en slags "normalväg" här.

Ovan: En blick mot Rapaselet i dalens botten. Snön ligger kvar i fjärran. På Kanalberget (mitten) och de andra topparna i massivet Oalgásj.

Vandringen var behaglig, men efter Buovdajågåsj började stenfälten. Sedan blev det ännu mer av samma sort när vi passerade i fördjupningen precis norr om Suorkitjåhkkå 1214. Ändå är det denna väg jag rekommenderar för alla som vill ha en enkel navigering mot Skierffe. Förvisso hittar somliga en färdväg närmare Rapadalens branter, men då är risken stor att man hamnar i stup och djupa raviner. Den som vill ha en lugnare färd väljer att gå som vi och därefter fortsätta uppför sluttningen av Gierdogiesjtjåhkkå och passera på den flacka delen en kilometer söder om toppen 1342. Detta innebär fler höjdmetrar än om man rundar utefter nämnda berg, men man minimerar risken för svindlande passager. Förra året nämnde jag bland annat detta i en liten guide om Rapadalen här.

När vi nästa dag blev skjutsade med båt fick vi höra en skräckhistoria om hur ett gäng ovana fjällturister på väg in i Sarek hade försökt att runda Gierdogiesjtjåhkkå istället för att gå högre upp. De hade slarvat (eller haft otur) och hamnat fel bland branterna. Till slut kunde de varken komma framåt eller tillbaka. För att klara av att återvända hade de tvingats kasta en stor del av sin packning. Panikslagna flydde de tillbaka till Kungsleden. Ja, sådana berättelser hör man ibland. 

Den kulliga bergkammen Ridok, sedd från Gierdogiesjtjåhkkå.

Tjahkelij och Rapadalen, sett från Gierdogiesjtjåhkkå.

På nervägen mot Tjasskávárásj, i det nästan ändlösa stenskravlet som fyller sluttningarna av Gierdogiesjtjåhkkå, kände jag mig väldigt trött. Skravlet slutade med en liten jokk (utritad på kartan, version 1:50 000) som rann i en mini-ravin. Ravinen vållade lite besvär att ta sig förbi. Min ena fot smärtade när vi kom ner på slät mark och jag föreslog läger vid jokken. Egentligen skulle vi gått några kilometer till och tältat närmare Skierffe, men antagligen hade gårdagen förbrukat mina krafter.

Konstigt nog var Diana inte trött, varken denna gång eller någon annan. I vilket fall påstod hon det. Och jag lyckades inte få henne att erkänna något annat.

Foto av vår lägerplats som faktiskt var en liten idyll. Den lilla bäcken syns bakom mitt gröna Akto-tält. Den grunda fördjupning vi gick nerför ligger i mitten på fotot (fördjupningen syns bra uppe vid kanten, och kommer man nerifrån siktar man ditåt). Toppen av Gierdogiesjtjåhkkå befinner sig för långt åt höger för att synas.

Dag 7

Tidigt på morgonen lyste solen på tälten och det var omöjligt att sova vidare. Myggen surrade intensivt, både under tältduken och utanför. De hade börjat redan kvällen före, och det var säkert värmen som satt fart på kläckningen. Himlen var molnfri och vid lägret inte en vindpust. Jag bävade. 

Denna dag hade vi ungefär 16 km att klara av före kvällen, till båten i Svijnne. Och – kunde man förmoda – ytterligare en bit att gå därefter. Men kombinationen av gassande sol, varma kläder och tungt arbete är min akilleshäl. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. För att slippa överhettning beslöt jag att gå med bar överkropp. Och för att inte bli bränd på huden smorde jag in mig med solskydd. Inte bara en gång utan flera under dagens lopp. Min naivitet därvidlag var lika fläckfri som himlen var befriad från moln. Jag hoppades uppriktigt att kroppen skulle klara sig utan solskador. Att jag aldrig lär mig!

Det blev en tidig start på vandringen eftersom värmen väckt oss och påskyndat alla morgonprocedurer.

Skierffe

Efter en dryg timme nådde vi foten av Skierffe. Vi lämnade ryggsäckarna och tog oss upp till toppen på ungefär 20 minuter.

Diana – som tidigare gånger i fjällen påstått att hon inte gillar höjder – sprang omkring vid kanten. Alldeles för nära. Jag kunde inte hålla tyst.

– Diana, gå inte så nära! Kanten kan vara lös.

– Jag är mer än arton år. Du kan inte bestämma över mig!

– Men om du faller känns det ändå som att ansvaret är mitt. Vad tror du din syster kommer att säga? Och dina föräldrar?

– De kommer att döda dig!

– Döda mig?! Som maffian på Sicilien?

– Just det. Som på Sicilien!

Det är alltid intressant att få lära sig hur det fungerar i andra länder. Till exempel Lettland.

Till och med på Skierffes topp var det för varmt. Men utsikten i detta väder var fantastisk.

Mot Svijnne

Vi stannade inte länge på berget utan fortsatte österut, mot Kungsleden. En stund senare träffade vi på en fjällpipare.

Och strax intill fanns fjällpiparens unge.

Vi följde därefter inte stigen mot Aktse utan genade mot Kungsleden närmare Doaresoajvve (söder om). Det var otroligt torrt i markerna redan då, vilket säkert inte är ovanligt på det flacka området Njunjes. Nära högsta punkten på Kungsleden fanns en skylt med telefonnummer till båtförarna Lars och Anna. Vi ringde och beställde plats till avgången 17.30 och gick sedan till ett snöfält i närheten och åt lunch. Solen gassade på för fullt och jag smorde in mig på nytt. Sedan gick vi ner mot björkskogen och båtplatsen utan att jäkta.

Älg på fjället!

På sluttningen ner mot björkskogen fick vi strålande utsikt mot sjösystemet vid Sijddojávrre. Kungsleden mot Sáltoluokta går till höger om den utskjutande bergkullen på andra sidan, nere på den flacka delen mellan bergen.

Under båtfärden pratade vi med kapten Anna. Hon upplyste oss om att de roddbåtar som finns vid sjön var i dåligt skick och bland annat saknade årklykor. Sträckan med båt är omkring 5 km, och med sådana båtar går det ju inte att ro. Vidare berättade hon att en del vandrare försöker ro när det är hård eller nyckfull vind. Det går inte ens när båtarna är hela, och hon och Lars har fått rycka ut och rädda folk ett antal gånger under årens lopp.

Kollaps

Så landade vi på andra sidan. Anna berättade att närmaste vatten och lägerplats fanns först 3 km längre fram, uppe på kalfjället. Vi var hungriga och trötta och längtade efter att slå läger.

Men vandringen gick tungt och jag behövde sitta och vila flera gånger. Vi kom till ett par gölar på kalfjället men helst ville vi ha rinnande vatten. Med ryggsäckarna av undersökte vi omgivningarna. Inga jokkar. När vi tog på oss packningen igen och skulle fortsätta så var det tvärstopp för mig. Jag kunde knappt gå en meter till, och jag förstod inte ens varför.

Vi var tvungna att stanna där vi var. Mödosamt fick jag upp mitt tält och la mig utanför på liggunderlaget. Jag kände mig yr och illamående. Till Diana sa jag att jag inte kunde äta kvällsmat. Men både hon och jag visste att jag måste få något i mig. Det blev en kopp soppa, lite frystorkad grönsaksröra och te. Det tog hela kvällen för mig att äta detta. Hon var bekymrad och hjälpte mig på alla sätt.

Dag 8

På morgonen väcktes jag mycket tidigt av solen, långtifrån utsövd. Jag tog mig ut i solskenet och möttes av myggsvärmar. Jag kände mig i usel form och måste sova färdigt. Så det blev att smörja in hela ansiktet med myggmedel. Sedan la jag mig i sovsäcken på skuggsidan av tältet och snörde ihop. Jag somnade igen. En sval vind fläktade och jag sov i två, tre timmar.

När jag vaknade kände jag mig något bättre, men frågan var om jag skulle klara av att gå vidare. Det var mer än 1½ mil till Sálto och en sådan förflyttning går ju inte av sig själv. Morgonprocedurerna gick mycket långsamt medan jag kände efter hur jag mådde. Det var säkert inte ansträngningen i sig föregående dag som varit orsaken utan snarare solen. Jag hade fått alldeles för mycket av den. 

Vi packade ihop och började gå, långsamt. Efter ett par timmar kändes det något bättre. Vi åt lunch vid vindskyddet och efter en kort tupplur kände jag mig nästan helt återställd.

Ávtsusjvágge. Taket på vindskyddet kan nätt och jämnt urskiljas till höger.

Den avslutande milen gick nästan som vanligt, trots att vi hade hård vind, åskväder och på slutet ett rejält regn. Vi hann till fjällstationen och den beställda kvällsmaten i mycket god tid. Det blev en trevlig och smaklig avslutning på denna minnesvärda sarektur. Och några problem med aptiten var det sannerligen inte!

Postat 2018-07-21 19:08 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 21 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in