Kilimanjaro-dagboken, del 3

”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Även MJ såg bättre ut, även om han, precis som Richard, hade haft ännu en ganska sömnlös natt. Moses kom in, likaså Suma-Ji, de såg ut som om de inte heller hade sovit så mycket. Men Moses berättade för mig häromdagen att de aldrig riktigt gör det, på grund av det ansvar de har för sina klienter. Och jag kände att jag hade en skyldighet att få oss alla till Uhuru, Afrikas högsta topp. Inte bara till kraterkanten och de två uppenbara topparna, Gilman’s Point och Stella Point. Vårt mål var Stella Point, som erbjöd en mindre brant klättring till kraterkanten, men längre. Det var också kortare från Stella till Uhuru, bara 45 minuter. Men idag, den här morgonen, var planen att vandra till Kosovo Camp som låg ungefär 3 km bort och 150 höjdmeter upp. Väl där skulle vi vila och förbereda oss för toppförsöket vid midnatt. Vi visste att det skulle bli ganska kallt eftersom det hade snöat under natten och tälten var frusna. Och jag visste att vi måste få upp alla.

Anledningen är att jag har märkt genom åren att skillnaden i självförtroende, glädje och tillfredsställelse är mycket större efter att man tagit sig hela vägen till toppen. Eller nått det mål man satt upp. Det är ett faktum. Så när Richard, mitt i allt skratt och glädje vid frukostbordet, sa:

”Jag mår mycket bättre nu, så jag följer med er till Kosovo Camp och väntar där.”

Jag ropade ja, underbart! Och jag visste att vi måste göra något direkt medan alla mådde bra. Moses och jag såg lika ut.

När vi väl gav oss av mot Kosovo Camp gick vi i bra tempo. Norm, som fram tills dess inte haft några problem alls, hade fortfarande shorts på sig och såg mycket glad ut. Han hade förberett sig hårt inför resan och det gjorde skillnad. Suma-Ji sjöng och uppmuntrade alla, Moses och jag pratade om situationen, vädret var strålande igen, och efter ungefär 30 minuters vandring sa Moses:

”Vad tror du om att vi går för toppen nu direkt? Alla ser starka ut, vädret är perfekt och vi rör oss ganska snabbt.”

”Ja!!!” ropade jag tyst. ”Du läser mina tankar! Alla skrattar fortfarande åt mina pappaskämt, så det finns inga bekymmer alls. Låt oss köra på, men säg inget till dem. De är så fokuserade nu och rör sig bra. Om något går fel är det mitt ansvar, men det kommer gå bra.”

Vi ändrade rutt och gick i princip rakt upp den brantaste vägen vi kunde. Vi fortsatte sjunga och jag sa till Richard:

”Titta inte ner nu, det är lite brant här, men vi är snart vid lägret.”

Det var ganska brant så Suma-Ji hackade ut steg för en stig att följa. Någonstans på vägen försvann bärarna, på väg mot Kosovo Camp, och vi fick klättra lite lätt över stenblock. Jag viskade till Norm att vi var på väg mot ett högre basläger för att underlätta för MJ och Richard som led av svaghet på grund av alla hälsoproblem. Jag ville inte berätta allt för Norm, för jag ville se hans överraskning när vi plötsligt var vid Stella Point.

Det mest fantastiska var att efter 4½ timme hade varken MJ eller Richard en enda gång frågat ”Hur långt är det kvar till lägret? Hur kan det vara bara 150 höjdmeter eller 3 km vandring?” Jag är säker på att de hade tänkt det, men de var så fokuserade. Ett steg i taget. Och jag måste säga, eftersom jag själv gått igenom det ”helvete” som Richard och MJ gick igenom med alla symptom på lätt höjdsjuka, som feber, diarré, huvudvärk, ingen sömn och extrem trötthet – att nå toppen är oerhört imponerande, mycket mer jämfört med om man klarar det utan några problem alls. Vilka kämpar!

Efter 5 timmars klättring kom vi till ett snöstängsel fullt med snö. Jag visste att det var början på kraterkanten, så jag ropade till grabbarna:

”Vi har nått Kosovo Camp, dags att vila innan kvällens klättring. Men nu vet ni vad ni kan förvänta er av klättringen.”

Suma-Ji tyckte detta var hysteriskt roligt. Moses log. Han hade gjort det igen. Fått folk till Afrikas topp. Med full säkerhet och glädje i ett. Och när vi steg upp på kanten så vi kratern på andra sidan ropade jag:

”Det här är Stella Point, grabbar!”

Blandningen av chock och glädje i deras ögon var otroligt tillfredsställande att se! MJ kunde bara inte tro på mig.

”Du skojar med mig, eller hur?”

Richard sa några hårda ord av glädje till mig och log bara. Det gjorde Norm också. De kunde bara inte tro det. Men det fanns ingen tid att vila, vi ville snabbt ta oss till Uhuru och tillbaka till Kosovo innan det blev mörkt. Och vi var fortfarande inte vid Stella Peak på 5756 meter. För första gången på resan kände jag att andningen blev svårare. Det gjorde ont i bröstet som om jag hade sprungit i full fart i 5 km. Men ingen huvudvärk eller något annat. Vid mina två tidigare bestigningar minns jag att vandringen till Uhuru och tillbaka var som i en dimma. Bara jobbigt, ingen glädje. Men jag minns att jag såg den stora glaciären på vänster sida när vi gick upp, och den var fortfarande där, lika fantastiskt vacker. Jag såg att det var svårt för Norm för första gången, hans händer skakade men han fortsatte bara. MJ och Richard gick med verklig lycka, glädje och mycket adrenalin. Moses ledde laget, Suma-Ji sjöng fortfarande!

Vid cirka 16.00 nådde vi Uhuru Peak och kunde läsa att höjden var 5895 meter. MJ tog fram flaggorna. Vädret var perfekt. Ingen vind, ingen kyla och vi tog en massa foton som man brukar göra, med flaggorna för Kensington Tours, trip Arc, Ensemble, Travel Edge och Navigator Group. Vi sjöng lite, kramades och började sedan gå tillbaka längs kraterkanten, mot Kosovo Camp innan mörkret föll.

När vi kom tillbaka till Stella Point kände MJ en kort yrsel och var tvungen att sätta sig ner. Vi åt lite mat och syrgasflaskan togs fram. Två bärare grep tag i min arm och ”tvingade” på mig ett armband med texten:

”African Lions Football Club!”

Bärarna hade haft långa diskussioner om vilken fotbollsklubb som var bäst i Tanzania. Det var antingen Simba SC, som var folkets lag, eller Young Africans, som var regeringens lag. Så fort jag såg bärarna brukade jag ropa:

”Simbaaaa!”

Young Africans-fansen gav igen här, på Stella Point!

Två bärare satte full fart med MJ och vi såg dem inte förrän vid lägret. Syrgasen gjorde uppenbarligen nytta för MJ, men han sa senare att det tog en halvtimme innan han kände någon skillnad. Vilket är märkligt, så något måste ha gått fel från början. Det tog oss två lugna timmar att gå ner på den vanliga leden med serpentiner. Den var vältrampad och på väg ner märkte jag hur tydligt alla olika vandringsleder visade sig i detta fantastiska landskap.

Väl nere i det vackra Kosovo Camp väntade mat och jag satte mig i mitt tält för att ta av mig gaiters och kängor när en av bärarna stack in huvudet och tog av mig gaiters! Jag har aldrig varit med om något liknande! Det var både härligt och pinsamt på samma gång!

Nästa morgon bjöd på fantastiska vyer över Kilimanjaro, Mawenzi och till och med Mount Meru. Vi gick alla upp tidigt, satte oss i de underbara stolarna och drack kaffe. Det var en höjdpunkt på resan. Vi hade alla tagit oss upp, men framför allt haft en fantastisk resa som för alltid skapat starka band mellan oss alla. Det hade definitivt varit en av de mest fantastiska resor jag någonsin gjort. Mest tack vare hela teamets sällskap. Jag hoppas att hålla kontakten med Moses och Suma-Ji resten av livet också.

A personal account of the trip here, https://youtu.be/594sM-bxrXA?si=lA3HHD8m5iirTz_u
Read the previous climb https://www.mikaelstrandberg.com/.../climbing.../
Great thanks to Jeff Willner and Kensington Tours for doing this Kensington Alpine Club!