Kilimanjaro-dagboken, del 2

”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.

Planen för dagen var en lätt promenad, där vi långsamt satte ena foten framför den andra, för att ta oss till läger 2, kallat Cave 2. Beläget på 3452 meters höjd. Så bara cirka 780 höjdmeter att ta och det tog oss bara 1½ timme att gå de 5,5 km. Tio minuter från lägret hade teamet dukat upp ett bord, med duk och stolar. Kakor, fantastiskt afrikanskt snabbkaffe, juice och bakverk. Och, viktigast av allt, fantastiskt väder, soligt med otroliga vyer över mitt favoritberg, Mawenzi. Kilimanjaro blev mindre i vår åsyn, men hade mer snö på vulkanen än jag någonsin sett tidigare. Det var vackert och vi hade nu lämnat hedlandskapet för stenig alpin terräng. Men ingen vind, massor av frisk luft och en stark sol. Vädret hade oroat mig, eftersom det var monsunsäsong med mycket regn, men hittills inget av det. Och bra väder gör enorm skillnad. Likaså sällskapet. En ny personlighet hade dykt upp i form av Ishmael, eller Suma-Ji som hans vänner kallade honom. Han hade så mycket naturlig glädje, skratt, karisma och var alltid full av sånger och uppmuntrande ord. Uppmuntrande sång, glädje och ord skulle bli en stor del av denna fantastiska upplevelse!

Före middagen gick vi ytterligare en timme och tog höjd, enligt den gamla bergs regeln att gå högt, sova lågt. Lätt vandring med ännu ett stopp med kakor, kex, kaffe och te på en massaj-färgad filt.

Richard och MJ verkade ha återhämtat sig lite till middagen, även om de hade lite huvudvärk. Vi hade så bra stämning i gruppen att de ändå log, skrattade och deltog i middags diskussionerna. Maten var spektakulärt god, lagad av den erfarne bergskocken Juma. Vi hade också en privat toalett, ett tält med en riktig toalett inuti. Vilket vi alla besökte ofta. Den här natten gick jag upp två gånger för att kissa, men hörde att några av de andra gjorde betydligt fler besök. Och på morgonen kände sig både Richard och MJ svagare, även om MJ tog paracetamol och Imodium, vilket verkade hjälpa lite. Richard funderade fortfarande på vad som var bra eller inte. Vi västerlänningar tog alla Diamox och särskilt Norm kände av biverkningen med stickningar i fingrarna. Richard ville inte blanda mediciner.

”Jag mår sämre”, sa Richard vid frukosten. ”Den där extra promenaden hjälpte inte. Ingen sömn i natt heller.”
MJ hade haft samma svåra natt. Norm och jag sov utmärkt. 8 timmar plus. Moses och A-laget, som de kallade sig, sov okej, men inte mer. Det var inte höjden som var problemet för dem, de hade gjort samma resa två veckor tidigare och var acklimatiserade. Men det var plötsligt väldigt hårt arbete. Och förutom Moses sov de alla i ett stort tält. Den här säsongen, monsunsäsongen, var det inte lätt att hitta folk som ville göra det här jobbet, eftersom det ansågs väldigt kallt, med regn på lägre höjd och snö på högre. De bar sina saker – 15 kg per person – på huvudet, om det inte var en ryggsäck, afrikansk stil, inte som Sherpas i Nepal som har pannband.

Den tredje dagen bjöd på ännu en fantastisk dag med otrolig sikt och väder. Ingen vind, bara otroliga vyer över Mawenzi och Kilimanjaro. Vi var på väg mot platån och Cave 3. Det tog oss lite mer än en timme att gå de 3,5 km och vi tog 393 höjdmeter. Efter lunch gick vi ytterligare en timme upp förbi lägret och tillbaka för att gå högt, sova lågt. Richard och MJ kämpade hårt. Det är inte lätt att ha diarré, feber, huvudvärk och ingen sömn, men de kämpade på. Och planen var att vid midnatt mellan femte och sjätte dagen skulle vi gå mot Uhuru Peak, Afrikas högsta topp via Stella Point. Så vi hade i princip två dagar på oss att få duon att må bättre.

Men först måste vi ta oss till Kilimanjaros vägskäl, Kibo Hut, på 4700 meters höjd. Det tog oss bara 1½ timme att gå de 4,5 km och 633 höjdmeter till denna imponerande hydda. Det var första gången sedan vi startade som vi såg andra människor. Området kring Kibo Hut hade vuxit mycket sedan jag var där sist, för 25 år sedan. De hade till och med wifi idag! Vilket snabbt förvandlade gruppen till Iphone-tittare. Som tur var fungerade det inte så bra, så vi kunde hålla oss borta från verkligheten lite till och njuta av lugnet.

Det fanns två andra vandrare, en vit medelålders man som inte ville ha något med oss att göra. Och en ung tysk tjej från Kiel, barnmorska, som bestämde sig för att bestiga Kilimanjaro samma dag hon landade. Hon hade gått upp på tre dagar och jag bad henne ta en vilodag för att acklimatisera sig och sedan satsa på toppen. (Vilket hon gjorde och nådde toppen två nätter senare och gick hela vägen från Kibo till toppen och hela vägen ner till Mwema Gate på en dag. Fantastiskt!) Vi skulle använda två dagar för detta och vi visste inte om alla skulle klara toppen, för vid middagen sa Richard:
”Jag har bestämt mig för att vända här.”

Ett personligt reportage från resan finns här: https://youtu.be/594sM-bxrXA?si=lA3HHD8m5iirTz_u
Läs om den tidigare bestigningen: https://www.mikaelstrandberg.com/2025/03/27/climbing-kilimanjaro-in-the-year-2000-bestigning-av-kilimanjaro-ar-2000/
Stort tack till Jeff Willner och Kensington Tours för att ni gjorde detta Kensington Alpine Club!