Jambo, jambo bwana!
Habari gani? Nzuri sana!
Wageni, mwakaribishwa!
Kilimanjaro? Hakuna matata!

Jag har fortfarande den här sången som dyker upp i mitt huvud många gånger varje dag. Trots att det är mer än en vecka sedan vi anlände till Mweka Gate, sista gången hela teamet sjöng den tillsammans. Jag rankar denna vandring upp till Afrikas tak som en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Det var verkligen en resa. En sådan där resa där man älskar varje meter och varje minut av dagen. Varför, kanske du undrar?

Som alltid var det människorna på resan som gjorde skillnaden. Det här var en genuint lycklig resa. Full av skämt, skratt, kärlek och kamratskap. Jag har fått vänner på denna resa som kommer att vara med mig under de sista åren av livet. De bästa av de bästa. Afrika gör skillnad.

Det börjar redan när man kliver av planet. De välkomnande leendena, vänligheten och förmågan att skratta åt vilket skämt som helst. Och för någon som kommer från ett land som har allt, utom leenden, är det lite av en chock.

Låt mig ta det från början. I början av november fick jag ett mejl från MJ, som jag hade träffat flera gånger genom Kensington Tours och Jeff Willner. Han sa att han och ett par vänner undrade om de kunde följa med mig på ett av mina äventyr. Det skulle vara han, Norm och Richard, som jag kände väl. Jag blev väldigt glad att de frågade. Jag har aldrig någonsin träffat någon på Kensington Tours som jag inte gillat. Så jag berättade att jag har Everest i tankarna och min plan var att bestiga några toppar över 6000 meter, några över 7 och 8, och sedan satsa på Everest. Planen är 3–5 år. Och att jag skulle börja i Ecuador i september 2025. De tackade ja till detta, men innan vi började planera hade MJ nämnt detta för Jeff, en av de snällaste och mest generösa människor jag någonsin träffat, en riktig bror för mig, som sa att företaget skulle till Östafrika för en halvårsgenomgång och varför inte bestiga Kilimanjaro innan mötet? Och kolla om lyxalternativet för att bestiga Kilimanjaro fungerade. Självklart sa vi ja. Vilken chans!

Jag skickade ett träningsschema till grabbarna, även om jag visste att Richard och MJ hade småbarn, mitt i karriären, och att de inte skulle kunna följa det till 100 %, som jag föreställde mig att Norm skulle. Och jag visste att träning gör skillnad, särskilt de långa uthållighetsdagarna som behövs. Visst finns det bevis på att genetik kan göra det omöjligt för vissa att klättra på hög höjd, oavsett hur vältränade de är, men det gäller de få. Om du är vältränad kommer du definitivt att njuta mer av din resa. Och jag var säker på att vi alla skulle ta oss upp. Även om det kanske skulle bli som mina två tidigare bestigningar, ett tufft jobb!

Vi möttes alla i Nairobi sent på kvällen den 31 mars. Norm och Richard hade varit där två dagar tidigare för att acklimatisera sig och hade gjort en vandring i Ngong Hills. Vilket hade lämnat Norm med ett huvud som såg ut som baken på en babian. Troligen för att se ut som en bronsbränd grekisk gud och bli ännu snyggare för sin Nadia, som skulle möta oss efter vandringen. Norm hade gjort vandringen i klassiska Ngong Hills utan hatt. MJ och jag anlände sent. MJ jetlaggad efter en lång resa från Toronto, jag från en mycket enklare, jetlaggfri resa från Köpenhamn.

Nästa morgon i ett fuktigt Nairobi blev vi upphämtade av en mycket vänlig chaufför och vi styrde sydost mot Oloitokitok, som jag kände väl efter min resa med massajerna år 2000. Jag hade bestämt att vi skulle ta Rongai-leden. Av tre skäl. Eftersom det var monsunsäsong visste jag att det skulle vara torrare om vi började på Kilimanjaros östra sida. Regn är aldrig kul. Den andra anledningen var att Rongai-leden inte har lika många vandrare som de mer populära på södra sidan. Tredje, det var ingen brant led, utan gav vandraren tid att långsamt acklimatisera sig.

Det finns numera asfalterad väg hela vägen till Oloitokitok. Jag kom hit på cykel 1989 och passerade genom sista delen av vår resa, gående med två massajer från Masai Mara. Då var det en guppig, dammig grusväg. Vi njöt alla av denna resa. MJ hade massor av mediciner i sin väska, det hade vi andra också. En hel del av det skulle komma till användning under resan. Richard var utrustad med massor av prylar som kollade i princip allt om hur kroppen reagerade. Jag också. Norm verkade nöjd med livet när han kände på toppen av sitt huvud och funderade på hur illa solen tagit. Vi kollade fortfarande Iphones hela tiden. Fortfarande i västvärlden.

Gränsövergången var enkel och vid lunchtid stannade vi vid Nale Moru Gate på 1950 meters höjd. Vi möttes av en leende huvud-sherpa, Moses Yohanes, som dessutom visade sig vara massaj från il-arusha-klanen. Detta faktum skulle bli till stor glädje för oss båda och vi skulle prata mycket om hans liv, mitt liv, massajerna och utmaningarna i dagens samhälle. Moses hade valt det moderna livet och i princip gått emot alla traditionella regler. För det kände jag enorm respekt. Moses gick igenom hela resan så att vi kunde få en överblick samtidigt som alla bärare, kockar och assistentguider dök upp. Det var över 20 stycken! De skulle bära cirka 15 kg var, medan vi wazungus bar hälften. Vi skulle ha med oss en toalett, ett tält var för oss fem, ett stort mattält, bord, stolar, kök, mat, vatten och ett enormt tält där hela besättningen sov.

Efter en fantastisk lunch av Juma, kocken, gav vi oss av in i en tallskog, mot det första lägret, Simba, på 2600 meters höjd. Det var en lätt promenad på 2½ timme och cirka 7 km. Vi passerade en liten shamba, gård, där en kvinna och hennes dotter hälsade oss hjärtligt. Det var helgdag, så mamman hade tagit lite lokal brygd och bjöd oss, men vi bestämde oss för att fortsätta. Lägret låg uppe på hedmarken och vi såg spår efter buffel, som inte är ovanliga här uppe, men svåra att se. Vi såg också en schakal och många fåglar. Vi bjöds på fantastiska vyer från lägret! En fantastisk första dag!

Stort tack till Jeff Willner och Kensington Tours för att ni gjorde detta för Kensington Alpine Club.