25 år. Ett kvartssekel har passerat sedan jag senast stod på toppen av Kilimanjaro. Bestigningen ingick i en åttamånaders vandring genom Massajland år 2000. Jag var långt ifrån i toppform – på alla tänkbara sätt – men jag var välsignad med exceptionella följeslagare: Leif Skara Karlsson, en av de mest genuint varma människor jag någonsin känt, och Peter Spjut, en gångmaskin, utan tvekan den mest uthålliga vandraren jag någonsin sett i aktion.

Det som följer är en noggrann skildring av denna bestigning. Varning: den är lång.

Till mina vänner som ska följa med på i årsexpeditionen – Michael, Richard och Norm – har jag nonchalant påstått att det var den lättaste av mina tre (eller var det två?) Kilimanjaro-bestigningar. När jag nu läser denna skildring verkar det påståendet... tveksamt. Men den otroliga mängden klagomål som finns här är på något sätt mörkt underhållande – åtminstone för mig.

Vi påbörjade vår bestigning av Kilimanjaro från byn Rongai, på bergets nordsida. En by ett stenkast från Oloitokitok i Kenya. Min tanke var att bestigningen skulle knyta ihop vår ogjorda färd mellan Oloitokitok och Moshi, staden vid bergets fot där vi påbörjat vår färd genom den tanzanianska delen av Massajland. Hitintills har vi vandrat från Moshi ned längs floden Pangani till byn Buiko, ett stenkast från vårt slutmål i Handeni på Massajstäppen. Visserligen omger Massajland bara Afrikas högsta berg och införlivar det inte inom sina vaga gränser, men ändå spelar berget en viktig roll i massajernas historia. Kilimanjaro är på inget vis ett heligt berg för massajerna, i alla fall inte i likhet med det helgade berget Ol Donyo Lengai i västra Tanzania, men det var i sökan efter detta mytomspunna bergs verkliga existens som de första vita besökarna i området för första gången kom i kontakt med il kisongo-klanen av massajfolket. Bland de vita upptäckare som sökte bevis fanns den världskände skotske missionären David Livingstone, Nilens upptäckare Richard Burton och John Hanning Speke. De hade på uppdrag av The Royal Geographical Society i London skickats för att bland annat undersöka den information som lämnats av den tyske missionären Johann Krapf, som år 1847 påstått sig se ett berg med snö tre grader söder om ekvatorn. Ett påstående som fått honom att bli utskrattad av den vetenskapliga eliten i Europa. David Livingstone förstärkte dårbilden av den tyske missionären, när han förklarade att också han först trott att det var snö när han såg berget på långt avstånd, men att han vid noggrannare studium kunde konstatera att det rörde sig om stora mängder vit sten, kvartsliknande sådan, som täckte toppen. Det tog ytterligare 16 år av anklagelser och förlöjliganden innan missionären Krapf fick bevisat att han hade rätt. (För mig är det obegripligt, när jag står nere i dagens Moshi och kikar upp på det klara snöklädda berget, att någon kan få för sig att det är vit sten och inte snö. Man kan ju undra varför skickade inte The Royal Geographical Society dit någon bergsbestigare från Alperna? Någon som var van med glaciärer och snö?) Området runt Kilimanjaro var vid tiden för upptäckten chagga-folkets hemvist, är så än idag, och styrdes då av en karismatisk envåldshärskare vid namn Mandara. Han samarbetade av och till med de då mycket fruktade krigiska massajerna för att så länge som möjligt hålla vita besökare borta från landets rikedomar. Det gjorde honom naturligtvis mycket illa omtyckt av de vita, som ansåg att Mandara var en opålitlig luring som i stort sett narrade av alla vita besökare deras grejer och aldrig var nöjd med de gåvor de vita hade med sig. Han höll länge, förvisso med stor hjälp av malaria och massajer, de vita borta från Afrikas inre, men det enda historiska minne som finns kvar av honom idag, är att en av övernattningsplatserna längs den populäraste bestigningsleden på berget, Marangu, just kallas Mandara Huts. 

”Chaggas är exakt lika luriga idag som Mandara en gång i tiden fick rykte om sig att vara” , påstod en dag en av de lokala vänner vi skaffat i Moshi, en belevad swahili herre som leder ett av områdets främsta turagenturer som säljer klättringar på berget, ”de kommer att försöka att skinna er på så mycket pengar och grejer som möjligt och försöka få er att tycka synd om dem. Så att ni ger dem massor med dricks.” 

Redan första vandringsdagen kände vi oss, det vill säga Leif, jag och Peter, rejält lurade av vår chagga-guide vid namn Msafiri. 

”Jag bär hela ansvaret” ,påpekade denne världsvane, unge bergsguiden när vi klagade på den mycket undermåliga utrustning vi tilldelats, ”men nu är det som det är. Detta är vad jag kan tillhandahålla. ”  

Det vi bråkade om var att vi betalat 600 dollar var och blivit lovade toppengrejer att sova i, men att det vid första lägeruppsättningen visat sig att tältet var en livsfara, de uppblåsbara liggunderlagen var samtliga punkterade med hål omöjliga att laga och sovsäckarna var iskallt tunna.  

”Så här är det i Afrika, Leif” ,förklarade jag vant, ”Man kan aldrig ta något för givet. Jag borde ha vetat. Vi skulle ha tagit med våra egna grejer. Nu blir det tufft.” 

Leif sov ingenting den första natten. Han frös hela tiden och kunde bara ligga på rygg. Så obekvämt var det. Vi andra två sov inte mycket mer. Ändå hade guiden rätt på sitt jordnära afrikanska sätt. Nu var det som det var. Bättre var att koncentrera sig på att njuta av den hänförande omgivning som utgör Kilimanjaros National Park. 

Om första dagens mycket försiktiga traskande förde oss genom enstaka bitar av tät regnskog och alltför många hyggen, så präglades hela den andra dagen av att vi passerade uppåt genom ett stort hedlandskap dominerat av meterhög ljung och enstaka träd täckta av stora mängder trolsk skägglav. Eftersom jag redan hade bestigit Kilimanjaro elva år bakåt i tiden, visste jag att ju saktare vi gick, desto bättre acklimatiserade vi oss med den höga höjden. Det klart övervägande hindret för att nå toppen, Uhuru Peak, på 5895 meters höjd. 

Den gången för elva år sedan hade jag cyklat fram till Marangu Gate, den tidens enda ingång till parken, parkerat cykeln hos en parkvakt, betalat 125 dollar i olika parkavgifter, burit min egen ryggsäck, eget kök och mat, tält och liggunderlag, hängt på en grupp hyggliga tyskar med guide, en sådan behövde man redan då enligt lagen, och tillsammans med en vän från Äppelbo med enkelhet bestigit högsta toppen på fyra dagar. Den gången fanns det få regler och inga komplikationer. Den här gången planerade vi en sex dagars tur, för att så mycket tid som möjligt att acklimatisera oss på.  

Alla bestigare behöver idag enligt föreskrifterna en guide, minst en bärare per person och en kock. (Kan var allt-i-en-person om man bara är en enda bestigare). Färden måste gå genom en statligt godkänd turoperatör (touroperator på engelska). Parkavgifterna i sig själva uppgår till hela 375 dollar. Att hitta en turoperatör för mindre än 600 dollar för en sex dagars färd är svårt. Men ungefär 12000 förhoppningsfulla tycker varje år att det är värt det priset för att försöka bestiga Kilimanjaro. Mindre än hälften når ända upp. Flertalet använder sig av huvudleden Marangu, där man varje natt bor i hyddor byggda av norska biståndspengar. De återvänder ned på samma led. Den leden kallas helt rätt för Coca Colaleden och är överbefolkad av vandrare. Men idag har en bestigare även ett flertal andra möjligheter till uppstigning på berget. Efter Marangu är Machameleden den populäraste, men på denna sover man i tält. Endast på Maranguleden finns hytter. Svårast är Ungweleden. Minst besökt Rongai/Oloitokitokleden. Normalt går man fyra dagar fram till den sista ansträngande bestigningen under natten till den femte dagen och återvänder ned den sjätte. Så var också vår plan. 

Men redan under andra dagens nattläger, vid en grotta kallad Cave 2, kände jag av höjden i form av huvudvärk och yrsel. Leif och Peter, ingen av dem vana att vara på hög höjd, upplevde inga obehag. Peter hade dessutom i oefterhärmlig, nervös energi nästan sprungit andra dagens sträcka. Vi befann oss på drygt 2500 meters höjd. Jag hade ju bestigit en ganska omfattande mängd toppar över 6000 meter under mitt liv, men aldrig upplevt dessa tydliga höjdproblem på så låg höjd. När jag dessutom tillbringade hela den kommande natten vaken med att massera en mycket öm lever, ett tecken på att mina amöbabakterier levde kvar, började jag tro att jag kanske inte skulle komma upp på toppen denna gång. Jag var mycket osäker under natten om jag ens skulle kunna ta mig upp på den sadelplatå som sträcker ut sig mellan de två topparna, Mawenzi och Kibo. Denna kände jag mig tvingad att ta mig över, om jag skulle kunna knyta ihop Massajfärden på ett naturligt sätt. Annars fick jag åter återvända till Rongai/Oloitokitok och fotvandra på lägre höjd längs den stora vägen därifrån till Moshi. Det ville jag inte. 

Tredje dagen sprang Peter, som nyss fyllt 50 år, från grotta 2 till grotta 3, lokaliserad strax under den stora sadeln. Leif och jag drog medvetet bena efter oss, för att försiktigt acklimatisera oss. Omgivningen präglades av ett hedlandskap som alltmer övergick i torr stäpp med enstaka vassa gräs och tuvor. Hela tiden belönades vi med hänförande vyer över omgivningen. Sydväst om oss, sköt den konformade Kibotoppen på ett magnifikt sätt upp ur molnen och vi kunde upptäcka stora glaciärer som försiktigt krängde sig upp ur toppens djupa krater. I sydöst tornade sig den spetsiga, betydligt vackrare, men lägre toppen, Mawenzi upp. Bakom oss i norr, kunde vi se Amboselis Nationalpark breda ut sig så långt ögat räckte. Luften var så klar och ren att jag enkelt upptäckte att parken var betydligt grönare än den varit vid den tid under september månad som vi passerat. En tid av hemsk torka. Jag såg att Amboselisjön nu var fylld av vatten. Under vår passage gick vi rakt över dess krakelerade jord och vid det tillfället var det svårt att tro att sjön någon månad senare skulle vara täckt av vatten. Upptäckten där ovan gjorde mig förvisso glad, men jag mindes vad Jacob, vår guide genom Amboseli hade sagt: 

”Även om regnen till sist anländer, så kommer boskapen att vara så svag att den inte kan tillgodogöra sig födan. Ni måste försöka komma tillbaka hit direkt efter att det första regnet kommer. Om det kommer. Men bered er på det värsta. Det är hemskt att se. Jag menar, att det finns gräs, men att boskapen inte orkar äta det.” 

Att det låg sanning i vad han sade, förstod jag med säkerhet under bussturen med Leif från Nairobi till Arusha. Nästan all boskap jag upptäckte längs vägens sidor var tunn och mager. 

”Nästan hälften av all boskap Big James ägde var så svag, att vi fick lov att hjälpa till att resa upp dem” ,förklarade Peter, när jag frågade honom vid kvällslägret vid Cave 3 vad han och Steve upptäckt när de besökte Big James och våra åsnor i Ntataik under min korta sejour i Sverige, ”Big James trodde att han skulle förlora större delen av sina djur innan december månad var slut.” 

På julaftons morgonen passerade vi över sadeln i starkt solsken upp till Kibo Hut, drygt 4800 m.ö.h, där vi skulle vila några timmar innan vi mitt i natten skulle vakna upp och påbörja försöket att nå toppen. Jag hade en hemsk huvudvärk vid ankomsten, mådde illa och upplevde stark yrsel. Peter såg helt opåverkad ut. Han hade i stort sett sprungit dit upp. Leif kände heller ingenting ovanligt, påstod han. De bägge öste hungrigt i sig lunchen. Jag fick kämpa för att få i mig minsta lilla tugga. Jag förstod att jag aldrig skulle nå ända upp. Jag sov inte en endaste stund mellan lunchen och middagen. Till viss del beroende på det obekväma tunna liggunderlaget. Leif han snarkade. Illamåendet och huvudvärken tilltog. 

”Varför tar du inte ett par Alvedon?” undrade Msafiri häpet när jag förklarade vad jag kände under middagen, ”Det hjälper dig.” 

”Jag trodde det var farligt att ta smärtstillande på hög höjd?” svarade jag förvånat.  

”Det har jag aldrig hört” ,svarade guiden tveksamt. ”Ta det du. Du kommer direkt att känna dig mycket bättre.” 

Jag kände mig ytterst tveksam till hur jag skulle göra. Någonstans hade jag hört att ett visst läkemedel, inte skulle påbörjas på hög höjd. Det var lika med en säker död. Var det smärtstillaren Alvedon? Eller kanske var det höjdmedlet Diamox? Avgörandet tog jag när jag insåg att det skulle vara skamligt om jag, en sorts professionell äventyrare, inte kom upp på toppen av en liten bergsknopp som Kilimanjaro. 

”Då får jag väl dö då” ,tänkte jag och tog mina Alvedon. 

Jag somnade direkt huvudvärken försvann och vaknade först av att jag hörde någon i granntältet ropa klagande ut i det kalla nattmörkret. 

”Jag tror någon håller på att dö” ,poängterade Leif, ”Har du inte hört hur folk har gråtit och ropat?” 

Jag skakade förvånat på huvudet, märkte att huvudvärken var borta och förstod att nu tar jag mig upp på toppen.  

”Nu är faran borta” ,tänkte jag, ”Nu är det bara att kämpa sig upp.” 

Klockan elva bjöds vi på te och mariekex. Två timmar senare började vi den mödosamma vandringen, zickzackande uppåt längs en rasbrant. Vi måste ha varit minst ett hundratal förhoppningsfulla bestigare där ute i kolmörkret. Framför och bakom oss hördes tunga steg, stönanden och tjogtals med pannlampor syntes. Peter försvann direkt med guiden Msafiri i hög fart. Gruppens assisterande guide, den kedjerökande Arbogaste, försökte hänga på. Leif och jag protesterade när vi passerade grupp efter grupp. 

”Det går för fort för oss!”, klagade vi, ”Vi vill ha tid att se på omgivningen!” 

Visserligen var det beckmörkt, men långt bort i horisonten syntes hundratusentals nattlampor från byarna runt Kilimanjaro. Det var en nästan obeskrivligt vacker upplevelse. Det kändes verkligen att man stod på världens tak och blickade ut över världen. Ett sant privilegium. Efter någon timme var vi lätt knockade. Arbogaste tyckte vår fart var obegripligt sölig. Han ville upp och hem, för han frös om fötterna. Hans inställning var verkligen professionell! En timme innan vi nådde Gillmans Point, 5685 m.ö.h, drabbades jag av en märklig yrsel jag förut aldrig upplevt. Det var som om jag tappat balanssinnet. Stannade jag till, reste upp blicken från min punkt strax ovanför Arbogastes hälar, så ville jag bara falla ihop.  

”Varför skall jag alltid utsatta mig för den här typen av fysiskt slitage?” tänkte jag dystert, ”Jag börjar bli för gammal för det här”  

”Jag mår prima” ,förklarade Leif plötsligt, som om han läst mina tankar, ”men vad är det för fel på dig?” 

”Åldern” ,svarade jag. 

Arbogaste blev än grinigare och anklagade mig för att ha trötta ben. Jag protesterade och sade att benen var det inget fel på, men att jag hade ett rubbat balanssinne. 

”Kanske har jag malaria?” försökte jag hävda. 

Arbogaste vägrade tro mig, utan tvingade mig att göra stretching-övningar mitt i en tvär rasbrant. Det måste ha sett lustigt ut! 

”Usch, hur jag fryser om fötterna!” påpekade Arbogaste i det ögonblick vi anlände till Gillmans Point och utbröt så: ”Grattis!” 

Plötsligt kastade han sig över oss, gratulerade och kramade om oss för att vi nått upp till toppen och förklarade att nedgången skulle gå snabbt. Leif och jag bara fortsatte förbi denne professionella guide och anträdde en snöig stig längs kraterväggen i riktning mot den verkliga toppen Uhuru Peak, som vi kunde skönja långt bort i den soluppgång som nu påbörjats. Omgivningen och vyerna där uppifrån kraterkanten var storslagna. Det var förvisso en värld av is, snöskulpturer och glaciärer, och plötsligt insåg vi att vi på fem dagar passerat från ekvatorial tropisk hetta och rakt upp till iskalla arktiska trakter. Däremellan hade vi passerat alla befintliga ekologiska nischer och naturtyper. Bestigningen av Kilimanjaro är helt unik för vår jord. (Samma unika upplevelse kan man få på Mount Kenya och Ruwenzori på gränsen mellan Zaire och Uganda.) 

”Hej” ,hojtade Peter glatt, när vi mötte honom tio minuter efter det att vi lämnat Gillmans Point. 

Han hade anlänt till Gillmans Point, klockan halv fyra och högsta toppen Uhuru Peak en och en halv timme senare i nattmörkret. Vi låg två timmar efter honom. Hans anletsdrag lyste av lycka. Han måste ha satt någon sorts rekord för 50-åringar där på Kilimanjaro. Han är den starkaste vandrare jag sett. Han är som en maskin. Han maler oavbrutet på, timme ut och timme in utan att stanna. Men det var som Leif påpekade: 

”Han kan inte ha sett någonting alls av omgivningen. Han har ju klättrat i kolmörker hela tiden.” 

”Så har det varit hela resan” ,förklarade jag, ”Får Peter bara gå i full fart är han nöjd. Att gå i högsta fart och att sitta på skumma barer och dricka öl med vad han kallar vanligt folk, det är hans största intressen i livet. Natur, vyer och skönhet ser han inte.” 

Efter 45 minuters färd längs en av de vackraste leder jag någonsin färdats efter, nådde vi fram till Uhuru Peak. Som alltid var det en sorts antiklimax att nå ända fram. Vi var för trötta för att känna lycka. Vi åt en bit torkat älgkött som Leif haft med sig, han tog en slurk hembränt för att fira sin triumf, Arbogaste rökte och så tog vi de traditionella fotona som bevis att vi nått ända fram. Efter en halvtimme på toppen inledde vi så nedgången. 

”Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv” ,förklarade Leif under den mödosamma nedgången, ”Jag trodde att smärtan och tröttheten jag upplevde när jag gick in i väggen på Raiden-turen som skidjunior, strax utanför Idre, var omöjlig att förbättra. Men detta…” 

För mig var nedgången enkel. Så fort jag med hjälp av Leifs motiverande ord och stöd nått Gillmans Point, gick allt mycket lättare. Då visste jag att jag skulle nå ända fram. För Leif, som för många andra, är nedgången en mardröm. Leif var så trött i benen att han hela tiden ville sätta sig ned. Det tog oss nära tre timmar att återvända från Gillmans Point till Kibo Hut. Där sov vi en skvätt i vårt skittält och så traskade vi mödosamt ned till Horombo Huts, tre timmar bort, och där sov Leif 14 timmar i sträck. 

Frågan alla ställer sig nu är säkert, är Leif den första från Särna att bestiga Kilimanjaro?