Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


39 år i samma bransch

39 år. Så länge har jag lyckats behålla det här jobbet. Osannolikt egentligen. Men det hade inte gått utan alla de fantastiska människor jag mött längs vägen som ställt upp i vått och torrt. Och många gånger varit helt avgörande för att jag skulle kunna fortsätta.


Bilden nedan är tagen den 28 februari 1986 i mammas lägenhet i Dala-Järna. Jag hade vaknat på morgonen sittandes framför TV:n och ordentligt chockad över en nyhet som skulle förändra hela landet, statsminister Olof Palme hade blivit mördad. Samma dag som jag skulle transporteras till Stockholm av min älskade bror, och flyga till Santiago de Chile för att påbörja cykelturen från Chile till Alaska.
Min förhoppning då var att jag efter äventyret skulle kunna försörja mig på det jag hade genomfört. Föreläsningar, tidningsartiklar och böcker. Så blev det. Jag fick t.o.m. vara med i riksradio och på TV, i reseprogrammet Packat Och Klart. Här kan ni se inslaget med intervjuaren Rolf-Egil Bergström, https://vimeo.com/20589771


Jag föreläste som en galning i 8 månader, rekordet var 29 föreläsningar en vecka, många lektioner i kommunens olika skolor. Och så gav jag mig iväg på Nordkap till Sydkap-cykelturen. Och än är jag inte klar med äventyren. Tveklöst är det så att jag är extremt lycklig lottad som har haft förmånen att i stora drag varje dag sedan startdagen fått göra det jag vill.
Men utan alla fantastiska människor längs vägen, som dykt upp vid de tillfällen, när jag behövde hjälp för att gå vidare. På alla livets plan. Och därför är det på sin plats att försöka minnas alla. Jag nämner inte familjen här, för de har alltid funnits där, min bror, morsan, mina barn och så vidare. Utan de här människorna som bara dykt upp och gjort sådan skillnad! Jag skall försöka minnas alla och jag är alla dessa starka personligheter tacksam å det djupaste.


Gösta Tysk, Lars Wanfors, Gunnar Andersson, Lars Thörngren, Lars Johansson (Äppelbo), Göte Pettersson, Rolf-Egil Bergström, Leif Sixtensson, Olle Widell, Björn O. Henriksson, Rune Dahlberg, Mats Carlsson-Lenart, Ann-Louise Röneståhl-Ek, Brita Kohlström, Mikael Bedrup, Mikael Lexhed, Ingemar Persson, Lars Säfström, Bibi Röödöö, Anders Wennersten, Titti Lech, Geoconda Manzano, Ragnar Dahlberg, Anja Kontor, Stefan Zetterberg, Johan Ivarsson, Erik Jeverstam, Frank Juklestad, Alexandra Foley, Barry Moss, Richard Wiese, Karin Alfredsson, Stina Wollter, Dag Hernried, Gunnel Angberg, Torkel Insulander, Johan Benstorp, Karin Bernesson, Anders Åberg, Talib Omar, Shane Winser, Oliver Steeds, Lorie Karnath, Peter Elam Håkansson, Anna Elam, Folke U Persson, Fred Goldberg, Lars Rydén, Monica Hjemdahl, Pamela Elsafy, Faris Al-Sanabani, Tanja Holm, Marianne Ahrne, Sheikh Al-Maskri, Nils Oskarsson, Michael Rosenblum, Dana Sarhan, Assaf Maakaroun, Georgia Villalobos, Robert Atwater, Mohammed Almarwiny, Johan Eklund, Hussein Al Sanaani, Amin AL-Ibb, Urban Boväng, Svend Hardenberg, Anda Mikkaelsen, Umut Özkirimli, Dogan Tilic, Malcolm Dixelius, Robert Palm, Robert Pittfield, Karl-Emil Richardsen, Ingrid Dokka, Kim Christiansen, Sam Maynard, Dmitry Shparo, Borge Ousland, Mikael Mattsson, Klara Bond, Johan Simonsson, Malene Oppheim, Egor Makarov, Lisa Nyed, Joakim Strand, Ulrika Rang, Charlotte Madsen, Leif Stenberg, Christer Lindh, Юрий Бережнев, Steve Brooks, Christer Svensson, Sofie Rördam, Hannah Pierce-Carlson, Samir Dounas, Steen Erik Holm and Jeff Willner.


Jag kommer att komplettera namn efterhand som jag minns eller får hjälp att minnas!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.