Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Vägen till Silverberget Placerad på karta

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Postat 2019-02-04 10:16 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Närkontakt med östra Sarek (3)

Följande dag var den 1 juli, och vi hade en solig och behaglig förmiddag vid vårt läger på Vássjálåptå. Inte ett moln på himlen. Snösmältning pågick överallt i närheten och det porlade glatt i småjokkarna. Dessutom var det söndag. Vi läste ett avsnitt från Nya Testamentet och samtalade om det. En mäktig upplevelse att befinna sig i naturens väldiga katedral, med Gådoktjåhkkå och Bielloriehppe som den allra vackraste altartavla man kan tänka sig.

Dag 6 – mot Rapadalen

Dagens etapp började med att vi följde utmed den östra sidan av Lulep Vássjájågåsj. En vacker men ganska karg jokkdal, med klipphällar och små vattenfall.

Vid ett tillfälle stannade jag för att fotografera ett av de vattenfall vi passerade. Då började Diana peka och prata om "järv". Jag hörde på hennes tonfall att det var allvar. Först såg jag inte var hon menade, men sedan skymtade ett mörkt djur ett par hundra meter från oss.

–Vi står stilla, sa jag. Den kanske inte har sett oss och fortsätter åt vårt håll.

Det är alltid det man hoppas på när något ovanligt dyker upp. Och faktiskt började järven gå mot oss. Det gick inte fort, liksom eftertänksamt i värmen. Man kunde nästan höra hur den pratade för sig själv.

– Värst vad mycket vatten det är idag! Här kommer jag ju inte över. Jag får gå längre uppströms och leta.

– Men vad nu? Vad är det för konstiga varelser på två ben? Och vilka puckelryggar de har!

– Fast de verkar vara riktigt tråkiga typer. Inget kul, dom står ju bara där och glor.

– Jag orkar inte med dem. Jag går min väg nu.

Efter detta omvälvande möte med en av fjällets skyggaste invånare kändes det som vi befann oss mitt i det vilda och orörda Sarek. Att detta var en illusion blev vi bryskt påminda om bara tio minuter senare.

Skärmflygare!! I SAREK!? 

Ovanför Rapadalen

Vi passerade mellan höjderna 1112 och 1274 och kom in på det som är en slags "normalväg" här.

Ovan: En blick mot Rapaselet i dalens botten. Snön ligger kvar i fjärran. På Kanalberget (mitten) och de andra topparna i massivet Oalgásj.

Vandringen var behaglig, men efter Buovdajågåsj började stenfälten. Sedan blev det ännu mer av samma sort när vi passerade i fördjupningen precis norr om Suorkitjåhkkå 1214. Ändå är det denna väg jag rekommenderar för alla som vill ha en enkel navigering mot Skierffe. Förvisso hittar somliga en färdväg närmare Rapadalens branter, men då är risken stor att man hamnar i stup och djupa raviner. Den som vill ha en lugnare färd väljer att gå som vi och därefter fortsätta uppför sluttningen av Gierdogiesjtjåhkkå och passera på den flacka delen en kilometer söder om toppen 1342. Detta innebär fler höjdmetrar än om man rundar utefter nämnda berg, men man minimerar risken för svindlande passager. Förra året nämnde jag bland annat detta i en liten guide om Rapadalen här.

När vi nästa dag blev skjutsade med båt fick vi höra en skräckhistoria om hur ett gäng ovana fjällturister på väg in i Sarek hade försökt att runda Gierdogiesjtjåhkkå istället för att gå högre upp. De hade slarvat (eller haft otur) och hamnat fel bland branterna. Till slut kunde de varken komma framåt eller tillbaka. För att klara av att återvända hade de tvingats kasta en stor del av sin packning. Panikslagna flydde de tillbaka till Kungsleden. Ja, sådana berättelser hör man ibland. 

Den kulliga bergkammen Ridok, sedd från Gierdogiesjtjåhkkå.

Tjahkelij och Rapadalen, sett från Gierdogiesjtjåhkkå.

På nervägen mot Tjasskávárásj, i det nästan ändlösa stenskravlet som fyller sluttningarna av Gierdogiesjtjåhkkå, kände jag mig väldigt trött. Skravlet slutade med en liten jokk (utritad på kartan, version 1:50 000) som rann i en mini-ravin. Ravinen vållade lite besvär att ta sig förbi. Min ena fot smärtade när vi kom ner på slät mark och jag föreslog läger vid jokken. Egentligen skulle vi gått några kilometer till och tältat närmare Skierffe, men antagligen hade gårdagen förbrukat mina krafter.

Konstigt nog var Diana inte trött, varken denna gång eller någon annan. I vilket fall påstod hon det. Och jag lyckades inte få henne att erkänna något annat.

Foto av vår lägerplats som faktiskt var en liten idyll. Den lilla bäcken syns bakom mitt gröna Akto-tält. Den grunda fördjupning vi gick nerför ligger i mitten på fotot (fördjupningen syns bra uppe vid kanten, och kommer man nerifrån siktar man ditåt). Toppen av Gierdogiesjtjåhkkå befinner sig för långt åt höger för att synas.

Dag 7

Tidigt på morgonen lyste solen på tälten och det var omöjligt att sova vidare. Myggen surrade intensivt, både under tältduken och utanför. De hade börjat redan kvällen före, och det var säkert värmen som satt fart på kläckningen. Himlen var molnfri och vid lägret inte en vindpust. Jag bävade. 

Denna dag hade vi ungefär 16 km att klara av före kvällen, till båten i Svijnne. Och – kunde man förmoda – ytterligare en bit att gå därefter. Men kombinationen av gassande sol, varma kläder och tungt arbete är min akilleshäl. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. För att slippa överhettning beslöt jag att gå med bar överkropp. Och för att inte bli bränd på huden smorde jag in mig med solskydd. Inte bara en gång utan flera under dagens lopp. Min naivitet därvidlag var lika fläckfri som himlen var befriad från moln. Jag hoppades uppriktigt att kroppen skulle klara sig utan solskador. Att jag aldrig lär mig!

Det blev en tidig start på vandringen eftersom värmen väckt oss och påskyndat alla morgonprocedurer.

Skierffe

Efter en dryg timme nådde vi foten av Skierffe. Vi lämnade ryggsäckarna och tog oss upp till toppen på ungefär 20 minuter.

Diana – som tidigare gånger i fjällen påstått att hon inte gillar höjder – sprang omkring vid kanten. Alldeles för nära. Jag kunde inte hålla tyst.

– Diana, gå inte så nära! Kanten kan vara lös.

– Jag är mer än arton år. Du kan inte bestämma över mig!

– Men om du faller känns det ändå som att ansvaret är mitt. Vad tror du din syster kommer att säga? Och dina föräldrar?

– De kommer att döda dig!

– Döda mig?! Som maffian på Sicilien?

– Just det. Som på Sicilien!

Det är alltid intressant att få lära sig hur det fungerar i andra länder. Till exempel Lettland.

Till och med på Skierffes topp var det för varmt. Men utsikten i detta väder var fantastisk.

Mot Svijnne

Vi stannade inte länge på berget utan fortsatte österut, mot Kungsleden. En stund senare träffade vi på en fjällpipare.

Och strax intill fanns fjällpiparens unge.

Vi följde därefter inte stigen mot Aktse utan genade mot Kungsleden närmare Doaresoajvve (söder om). Det var otroligt torrt i markerna redan då, vilket säkert inte är ovanligt på det flacka området Njunjes. Nära högsta punkten på Kungsleden fanns en skylt med telefonnummer till båtförarna Lars och Anna. Vi ringde och beställde plats till avgången 17.30 och gick sedan till ett snöfält i närheten och åt lunch. Solen gassade på för fullt och jag smorde in mig på nytt. Sedan gick vi ner mot björkskogen och båtplatsen utan att jäkta.

Älg på fjället!

På sluttningen ner mot björkskogen fick vi strålande utsikt mot sjösystemet vid Sijddojávrre. Kungsleden mot Sáltoluokta går till höger om den utskjutande bergkullen på andra sidan, nere på den flacka delen mellan bergen.

Under båtfärden pratade vi med kapten Anna. Hon upplyste oss om att de roddbåtar som finns vid sjön var i dåligt skick och bland annat saknade årklykor. Sträckan med båt är omkring 5 km, och med sådana båtar går det ju inte att ro. Vidare berättade hon att en del vandrare försöker ro när det är hård eller nyckfull vind. Det går inte ens när båtarna är hela, och hon och Lars har fått rycka ut och rädda folk ett antal gånger under årens lopp.

Kollaps

Så landade vi på andra sidan. Anna berättade att närmaste vatten och lägerplats fanns först 3 km längre fram, uppe på kalfjället. Vi var hungriga och trötta och längtade efter att slå läger.

Men vandringen gick tungt och jag behövde sitta och vila flera gånger. Vi kom till ett par gölar på kalfjället men helst ville vi ha rinnande vatten. Med ryggsäckarna av undersökte vi omgivningarna. Inga jokkar. När vi tog på oss packningen igen och skulle fortsätta så var det tvärstopp för mig. Jag kunde knappt gå en meter till, och jag förstod inte ens varför.

Vi var tvungna att stanna där vi var. Mödosamt fick jag upp mitt tält och la mig utanför på liggunderlaget. Jag kände mig yr och illamående. Till Diana sa jag att jag inte kunde äta kvällsmat. Men både hon och jag visste att jag måste få något i mig. Det blev en kopp soppa, lite frystorkad grönsaksröra och te. Det tog hela kvällen för mig att äta detta. Hon var bekymrad och hjälpte mig på alla sätt.

Dag 8

På morgonen väcktes jag mycket tidigt av solen, långtifrån utsövd. Jag tog mig ut i solskenet och möttes av myggsvärmar. Jag kände mig i usel form och måste sova färdigt. Så det blev att smörja in hela ansiktet med myggmedel. Sedan la jag mig i sovsäcken på skuggsidan av tältet och snörde ihop. Jag somnade igen. En sval vind fläktade och jag sov i två, tre timmar.

När jag vaknade kände jag mig något bättre, men frågan var om jag skulle klara av att gå vidare. Det var mer än 1½ mil till Sálto och en sådan förflyttning går ju inte av sig själv. Morgonprocedurerna gick mycket långsamt medan jag kände efter hur jag mådde. Det var säkert inte ansträngningen i sig föregående dag som varit orsaken utan snarare solen. Jag hade fått alldeles för mycket av den. 

Vi packade ihop och började gå, långsamt. Efter ett par timmar kändes det något bättre. Vi åt lunch vid vindskyddet och efter en kort tupplur kände jag mig nästan helt återställd.

Ávtsusjvágge. Taket på vindskyddet kan nätt och jämnt urskiljas till höger.

Den avslutande milen gick nästan som vanligt, trots att vi hade hård vind, åskväder och på slutet ett rejält regn. Vi hann till fjällstationen och den beställda kvällsmaten i mycket god tid. Det blev en trevlig och smaklig avslutning på denna minnesvärda sarektur. Och några problem med aptiten var det sannerligen inte!

Postat 2018-07-21 19:08 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Närkontakt med östra Sarek (2)

Den tredje natten var, liksom de båda föregående, kall. Och det regnade från och till. Vid hoppackningen delade jag därför på tältet om vi skulle behöva det när vi rastade senare på dagen.

Dag 4 – Basstavágge

Vandringen mot Basstavágges mynning gick i växlande väder och sporadiskt duggregn. Efterhand övergick regnddropparna till spridda snökorn. Vinden var tidvis ganska hård men som väl var hade vi den i ryggen. Så länge vi var i rörelse kunde vi hålla uppe kroppsvärmen.

Terrängen steg gradvis och vi följde renstigar på hedmarken öster om Alep Basstajåhkå. 

Ovan: En tillbakablick på Bierikjávrre och Sarvatjåhkkå. I förgrunden breder Alep Bastajåhkå ut sig som ett delta med många jokk-armar.

Kartfunderingar

En detalj på kartbilden hade fått mig att reagera ett par dagar tidigare. Stigen i norra delen av Basstavágge ser ut att vara egendomligt ritad. Som om den korsar Alep-jokken 2 extra gånger (svart prickning på kartan)! Ingen som befinner sig på plats tror väl på allvar att man ska gå så, men det skulle ju kunna skapa osäkerhet när man planerar färden.

Fjällkartan, version 1:100 000. Kartbilden är från en av Lantmäteriets digitala karttjänster (numera stängd). Tillhandahållen av Bengt Noläng.

Tittar man på Calazos tryckta karta i skala 1:50 000 (nedan) ser det något bättre ut. Men man skulle ändå kunna bli fundersam.

Min första reaktion var att stigen – en information som hängt med länge på Lantmäteriets kartor – är slarvigt ritad. Men efter hemkomsten till Lund tänkte jag vidare och blev osäker på hur det förhöll sig. Kunde det vara grunda eller torrlagda jokkfåror som stigen korsar? Medan den håller sig på rätt sida av själva huvudfåran allra längst åt norr/öster? En koll med Google Earth tydde på att det kan vara så, även om jag inte kan urskilja själva stigen på satellitbilden.

Jag har också ett foto som jag tog när vi passerade jokken. Kamerapositionen är vid den röda punkten på Calazos karta här ovan. Det är alltså exakt det ställe där olika jokkfåror skär av små markområden så att "öar" bildas.

Saken hade väl kunnat lösas enkelt om vi gått ner till platsen och inspekterat. Det gjorde vi inte eftersom jag utgick från att stigen är felritad och i själva verket går på ravinens kant något tiotal meter ovanför. Men det kanske den inte gör? Jag gick på den sidan för nio år sedan och den minnesbilden finns förstås inte kvar.

Synpunkter mottages gärna. Har kartorna rätt eller fel i sin millimeterprecision här?

Kärv natur

När vi längre upp i dalen blev naturen kargare och mängden sten och blockhögar ökade. Hela tiden hade vi det svarta berget Basstavárásj framför oss.

Omkring passpunkten fanns rätt så mycket smältvatten och våtpartier som vi fick kryssa mellan. Men i som helhet är Basstavágge ingen svårvandrad dalgång. Det som ibland kan skapa bekymmer är höga vattennivåer som gör vaden över de största jokkarna besvärliga (vanligtvis tre stycken vad om man följer kartstigen).

Vid det här laget hade vädret blivit väldigt bistert, med kyla, snö och hård vind. Vi var frusna och försökte hitta lä någonstans för att äta lunch. Men det blåste för kallt överallt. Nu kom mitt yttertält väl till pass så det blev en ganska trivsam paus trots allt. Precis innan vi dök in i tältet kom två vandrare söderifrån, ett ungt engelsktalade par som inte alls verkade besvärade av kölden. De frågade om hur det var att ta sig över Alep-jokken och vi berättade vad vi sett av den. Sedan försvann de snabbt vidare. Dessa två personer var de enda vi mötte inom Sareks gränser under hela vår tur, förutom några som var på väg mot Skierffe några dagar senare.

Några besvärliga vad behövde vi inte göra i Basstavágge denna gång, allt klarades av med kängorna på. Till och med jokken som kommer ner från Skájdásjvágge var enkel att ta sig över, trots att det var bra fart i den. Det nollgradiga vädret hade dämpat snösmältningen rejält.

Lägerplats hade vi på östra sidan av Skájdásj-jokken. Här finns rum för många tält. Men kylan hade gjort oss stelfrusna och minsta vistelse utomhus fick kroppen att protestera. Det var bokstavligen smärtsamt att gå hundra meter till jokken för att bära vattenfyllda kokkärl med bara fingrar. Vinden vräkte på som innan, med duggregn och snö. Den hade vridit sig och tycktes nu komma direkt uppifrån Skájdásjvágge. Jag försökte skjuta undan alla tankar på vad som kunde vänta oss nästa dag, men det var inte så lätt. Men man mår bättre om man försöker ta en svårighet i taget.

Vy mot norr från vår lägerplats. Fotot taget på morgonen nästa dag. Den svarta klippan Basstavárásj är ett riktmärke från bägge håll och står nära passpunkten.

Dag 5 – Skájdásjvágge

På morgonen fann jag is på Dianas tält, och kvällen före hade det bildats på mitt. I dagboken skrev jag: ”Och faktiskt lyser solen klart! Våra tält låg i skugga först, men nu värmer det. Vinden är dock mycket kall och man undviker alla promenader som inte är nödvändiga. Snart dags att packa ihop.”

Innan turbeskrivningen fortsätter måste jag skriva några inledande ord om Skájdásjvágge. Den är en brant dalgång vars nedre mynning i Basstavágge befinner sig på ca 900 meters höjd över havet. Man ska sedan upp till passagen på omkring 1640 meters höjd, vilket ger en höjdskillnad på nästan 750 meter. Naturligtvis går det varstans lite extra uppför och nerför, så vid passövergången har man presterat ungefär som på en hyfsad topptur i Sarek.

Claes Grundsten har ett och annat att säga om saken. Kapitlet om Skájdásjvágge är bara drygt en sida i hans guide över Sarek, men är oemotståndlig läsning. Han skriver: ”Det är en kraftansträngning utöver det vanliga att ta sig upp till krönet. Passövergången innebär snarare en bergsbestigning än en dalvandring, och det med full packning!”

När vi några dagar senare blev skjutsade med båt av Anna Blind förvånade hon sig över att vi valt just Skájdásjvágge. Hon frågade om vi möjligen fått idén av Grundsten. Det hade vi ju (dvs jag) varpå hon sa ungefär: ”Han väljer ju vägar som vi som bor här inte skulle ta.”

Grundsten har i sin bok en tiogradig skala som anger hur pass ansträngande de olika färdvägarna är. Skájdásjvágge får en klockren 10:a. Det är svårt för mig att motstå sådant. Men frågan var om det var så klokt att genomföra projektet just denna gång.

Att bestiga en dalgång

Så gav vi oss iväg.

Den första delen av Skájdásjvágge följer den högra sidan av jokken. Vissa partier lutar mycket brant, men det är mycket värre på den andra sidan. En glad överraskning var att vinden ganska snart mojnade och vi fick ett bra väder under den fortsatta färden.

Den branta sluttningen övergick efter någon kilometer i kompromisslös blockterräng.

Ett par kilometer upp i dalen delade sig jokken som ett Y. Mellan jokkarmarna reste sig en kullig bergrygg, och det var den vi skulle fortsätta vår vandring på. Den första delen efter snöfältet var betydligt brantare än den ser ut på bilden. Och därefter fortsatte det uppför... och uppför... och uppför...

En stund senare, när vi kommit förbi de första snöfälten, vände vi oss om och såg tillbaka på den väg vi kommit.

Ännu längre upp blev det mer snö. Den gick att gå på, men ytskiktet var i lösaste laget. Varje steg uppför kändes som "ett fram, ett halvt tillbaka". Jag valde då att leda oss uppför i serpentiner.

När bergryggen tog slut och övergick i flackare mark letade vi upp en plats att äta lunch på. Enligt kamerans GPS hade vi då stigit till nästan 1400 meters höjd, dvs ca 500 höjdmeter över lägerplatsen. Berget i mitten i bakgrunden är Ruopsoktjåhkkå i Ähpar-massivet.

Även om den mesta höjdskillnaden var avklarad kändes det inte som vi kunde slappna av än. Framför oss låg ett jättelikt fält av snö som sluttade svagt uppför. Det var mellan en och två kilometer långt och avslutades med något som såg ut som en femtio meter hög hängdriva. Drivan bekymrade mig inte, den kunde vi hitta en väg vid sidan av. Det var snöfältet som kunde vara problemet. Skulle det hålla att gå på?

Det visade sig omgående att svaret på den frågan var mera "nej" än "ja". De allra flesta steg slutade med att ytan brast och benet sjönk ner till knät. Sådant är tidsödande och framför allt ansträngande. Vi turades om att gå först (vilket var tre gånger så jobbigt som att gå bakom).

Ovan: Här har vi avverkat en del av snöfältet och jag står på en plätt som bar min tyngd. Men strax därefter övergav vi snöpulsandet och tog oss den sista kilometern på en ojämn blocksluttning vid sidan om. Det var trots allt enklare.

Vi närmar oss passpunkten. Långt bort, på andra sidan kanten, skymtar massivet Bielloriehppe utmed Rapadalen.

Uppe vid passpunkten pustade vi ut och njöt av utsikten. Den var helt enkelt magnifik, åt alla håll. Fotot nedan visar mer av Bielloriehppe.

Som kuriosa kan nämnas att det var mobiltäckning där uppe. Dålig visserligen, men sms kunde skickas till vänner därhemma om att vi nått fram.

En av vännerna skrev efter en stund: "Men nu får du stänga av tel! Fjällen ska upplevas analogt!" Och visst är det så.

Det var en härlig upplevelse att nå den högsta punkten, men vi kunde ju inte stanna där för alltid. Vi behövde en ny lägerplats på Vássjálåptå, ungefär 400 höjdmeter längre ner. Och sluttningen var brant. Vanligtvis är det skarp blockterräng här, men nu kunde vi utnyttja stora snöfält för nergången.

Snöfälten var såpass branta att vi inte ville gå rakt ner. Ett fall kunde slutat med en vådlig rutschkana och krasch mot stenpartierna längre ner. Därför förflyttade vi oss först vågrätt minst en halv kilometer österut för att få mindre lutning.

På Vássjálåptå hittade vi en fin platå att tälta på. Och detta var den första kvällen under vår tur där vinden var måttlig och temperaturen behaglig.

Ovan: Bakom tälten ligger den sluttning vi nyss tagit oss nerför.

Efter kvällsmaten firade vi den lyckade färden genom Skájdásjvágge med en liten flaska Black Balsam som Diana haft med sig från Riga. Det mest spännande målet jag satt upp för denna tur var nu genomfört och jag kunde inte tänka mig att något skulle kunna överträffa det.

Men man vet aldrig vad en fjälltur kan innebära. Nästa dag skulle bjuda på en händelse som var både efterlängtad och totalt överraskande på samma gång. Och ytterligare en dag senare låg en kollaps på lur för undertecknad!

Fortsättning följer.

Postat 2018-07-19 19:55 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Närkontakt med östra Sarek (1)

Med tanke på den handledsskada jag ådrog mig i våras (beskriven i det förra blogginlägget) så var det inte alldeles självklart att jag skulle göra en tidig fjällresa i år. Men läkningen gick som den skulle, och fysioterapeuten var nöjd med mina framsteg att träna upp rörligheten.

Emellertid hade jag blivit av med mycket muskelmassa i armen, vilket blev uppenbart när gipset togs bort i mitten på maj. (Olyckligtvis försvinner muskler snabbt men tar lång tid att få igen. Det omvända förhållandet gäller fettvävnad – åtminstone för de flesta av oss. Man tycker ju att kroppen borde varit designad tvärtom.) Nåväl, något alternativ fanns inte. Resan skulle genomföras med den bristfälliga kropp som stod till buds.

Följeslagare skulle bli min goda vän Diana som varit min vandringskompis på flera tidigare fjällresor och som hjälpt mig ett par gånger med att undersöka Präststigen. Hon gillar berg och de ska vara höga. Exempelvis är Padjelantas öppna och kulliga landskap inget för henne. Det är Sarek som gäller. Vi skulle ha start och mål i Sáltoluokta. Turen skulle gå till bron i Guhkesvágge, därefter genom Basstavágge, sedan upp i Skájdásjvágge, utmed en bit av den höga vägen ovanför Rapadalen och förbi Skierffe. Slutligen Kungsleden tillbaka till Sálto. Denna rutt skulle innebära många nya områden för hennes del och några intressanta vita fläckar för min egen.

Den 25 juni steg jag på tåget i Lund. Senare samma dag klev Diana på vid Arlanda (efter att ha flugit från Riga). Nattåget förde oss till Gällivare och vi fortsatte därifrån med buss.

Dag 1 - avfärd

På bussen fick vi veta att det blåste hårt vid Kebnats och det var osäkert om båten över till Sálto skulle gå. Detta var inget bra besked, och vår ganska tighta turplanering riskerade att spricka. Men strax meddelade man att vädret var bra.

Båten lastas.

När vi kom upp till fjällstationen pratades det om att det var ”storm” på gång. Jag som har befunnit mig i storm på vinterfjället några gånger vet att det som folk vanligtvis menar när de säger så är ”hård vind” (typ kuling eller däromkring). Så vi tog inte så allvarligt på detta. Och själva hade vi inte läst någon väderrapport.

Diana vid en samling skyltar vid fjällstationen. På en av dem står "Förfallen kåta”. Det var dit vi styrde våra steg, eftersom där finns ett vadställe över Ávtsusjjåhkå. Vada denna jokk vid utloppet i sjön Pietsaure ville vi inte. Flera här på Utsidan har utmålat det vadet snarast som en simtur.

Ovan: Vadet var mycket behändigt, detta ställe rekommenderas. Vattnet gick inte ens upp till knäna. Och vädret var fortfarande mycket behagligt.

Efter vadet fortsatte vandringen söder om sjön. Den första sträckan fram till sjön var platt och jämn som en motorväg.

Det var lättvandrat ända fram till den jokk som rinner ut i sjön någon kilometer norr om berget Rásek. Jokken har ett vattenfall i den branta delen av sluttningen ner från kalfjället.

Efter vattenfallet skråade vi uppför sluttningen, inledningsvis på den lilla gröna åsen som syns på fotot till höger om vattendraget. Ganska snart blev det ganska stenigt och ojämnt. Det hade också börjat blåsa rejält. Diana skrapade sig så det blödde och vi rastade i lä bakom ett stenblock för att plåstra om.

Ju högre upp på fjällsluttningen vi kom desto blåsigare blev det. Temperaturen hade övergått till kyla. Motvinden och kölden tog på krafterna. Denna första dag var ju bara en halv vandringsdag och när kvällen närmade sig tyckte vi att vi hade gått tillräckligt långt.

Men var skulle vi hitta en lägerplats på den ojämna sluttning vi befann oss på? I dagboken noterade jag att vindstyrkan var uppe i halv storm, och det kanske den var. Särskilt många plusgrader var det inte heller. Jag hoppades på att ravinen av Gådojåhkå skulle rädda oss, och det gjorde den faktiskt. Det gick att få upp två små tält där, i skydd av en kant som var ett par meter hög och som tog udden av vinden. Vid det laget hade kölden slagit klorna i oss. Detta fenomen, att man efter en ansträngande vandringsdag känner kylan gå genom märg och ben, har sedan länge ett eget ord: sarekfrossan.

Dag 2 – mot Sarek!

Natten var konstant blåsig och småregnig. Det slet i tälten trots den skyddande ravinen. På morgonen var vinden något svagare men fortfarande stark och förhållandevis kall. Men vi var utvilade och då står man emot mycket bättre än när man är trött.

Vi fortsatte uppför sluttningen och gick i den grunda fördjupningen mellan bergkullarna Gähppo och Vuovres. Terrängen var bitvis ojämn men inget extremt. Vi vilade ibland bakom stora stenblock och njöt av att slippa vinden för en stund. Högsta punkten i övergången passerades och vi fick en ny utsikt, nu mot Sarek. Bergens toppar var tidvis insvepta i moln, och vinden förde ibland med sig regnstänk långt bortifrån. Precis ovanför våra huvuden fanns inga regnmoln alls.

Lunch åts i skydd av ett stort stenblock. Därefter var terrängen ganska tålamodsprövande, vilket är väl känt bland vandrare. Vi tog riktmärke på det lilla berget Niendoalgge som står ut som en knöl långt borta. (Renvaktarstugan dög inte som riktmärke eftersom den var dold bakom kullar. Vi såg den först senare, när vi passerade en halv kilometer väster om.) Kilometer efter kilometer i den blandade terrängen avverkades. Det var blockterräng, sankmarker med vide, småraviner och björkdungar.

Ovan: Gott om stenar på vägen. Men just här var det ändå lätt att gå. Niendoalgge syns mitt i bild. Vattendraget till vänster är Sijddoädno som i princip är ovadbar. Inte ens Axel Hamberg kände till något vadställe över den.

Vi kom så småningom fram till Lulep Niendojågåsj som var oväntat vattenrik. Där fanns ett vadställe, men det var för mycket vatten för våra kängor. En man satt och vilade sig på andra sidan. Han reste sig upp och pekade, och vi följde anvisningen. Nu kunde vi komma över utan att ta av oss.

Vi pratade en stund med mannen. Han var tysk och skulle in i Sarek, mot Bielaslätten. Han berättade att han skulle ha läger en halvkilometer innan bron vid Guhkesvágge. Vi skildes åt men möttes igen vid den plats där han skulle slå upp sitt tält.

Diana och den tyske mannen diskuterar GPS (de hade för övrigt exakt samma modell av Garmin). Mannen berättade entusiastiskt om de gratiskartor som Örnsätrarn Bengt Noläng tillhandahållit. Han var mycket tacksam för dessa och hade laddat in sarekkartan. Han hoppades att Bengt så småningom skulle lägga ut en GPS-karta även för Vindelfjällen.

Den tyske mannen var kunnig och påläst om Sarek. Han frågade oss hur vi skulle fortsätta nästa dag. Jag berättade att vi tänkte gå på den södra sidan av Vuojnesluobbala och för att komma dit göra ett vad precis där vattendraget rinner ut i sjön Liehtjitjávrre. Mannen undrade om det verkligen var möjligt att vada där nu. Sedan ville han veta hur vi skulle korsa Alep Basstajåhkå. Jag sa att vi inte alls behövde korsa den eftersom vi skulle gå utmed vattendragets östra sida genom Basstavágge. Han såg tvivlande ut igen.

Diana och jag fortsatte över hängbron. Det hade blivit kväll och vi var trötta och genomblåsta efter att ha gått – som det visade sig – ungefär 19 kilometer i stiglös och ojämn terräng. Återigen var det bitande kallt, men vi lyckade hitta en vindskyddad plats i närheten av rengärdet.

Middagen åts i Dianas tält som är något större än mitt. Så gjorde vi nästan alla kvällar, vanligtvis på grund av kall vind men någon gång under turen på grund av mygg.

Efter middagen funderade vi på hur nästa dag skulle bli. Hade tysken rätt när det gällde vadet? Det var ju i början av vandringssäsongen, sarekbergen hade fortfarande mycket snö kvar på högre höjd och vattennivåerna kunde vara höga. Å andra sidan var det väldigt kallt i vinden, troligen nära noll. Detta skulle hålla avsmältningen tillbaka och förhoppningsvis göra vadet genomförbart. Hur som helst kunde vi förvänta oss en kylig upplevelse.

Sedan var det fortsättningen. En viktig detalj var Skájdásjvágge som är närmaste väg från Basstavágge till Rapadalen. Till Skájdásjvágges början var det mer än 2 mil. Med tanke på den långa och krävande dag vi hade bakom oss bedömde jag det som orealistiskt att gå hela denna sträcka på en dag. Å andra sidan skulle uppdelningen i två korta dagsetapper göra att vi kunde få problem med tiden senare under färden. Alternativet att leta upp en lägerplats inne i Skájdásjvágge bedömde jag som ett så osäkert vågspel att jag uteslöt det redan från början. (Jag ska återkomma till denna dalgång i nästa avsnitt.)

Jag måste säga att jag var lite bekymrad. Delvis för att Diana och jag skulle ge oss på flera okända strapatser. Men också för att den där historien med min brutna handled hade försinkat min vanliga träning därhemma. Skulle våra – och framför allt mina – krafter räcka till? Borde vi inte istället valt en färdväg med en fin stig att följa?

Dag 3 - Vuojnesluobbala

På morgonen kändes det inte mycket bättre. Jag hoppades att det mest var tröttheten från den långa och blåsiga gårdagen som spökade. Men den skadade armen hade varit helt avdomnad under natten, och handen så svullen att jag inte kunde knyta den förrän jag ledat upp den. När fysioterapeuten gav mig klartecken att gå i fjällen var det säkert inte sarekstrapatser hon hade i tankarna.

Som vanligt var Diana före mig i alla morgonrutiner. Och som vanligt maskade jag lite. Inför mig själv har jag olika (svep)skäl till detta. Till exempel att jag har en kamera och måste dokumentera (medan hennes mobil inte rymmer särskilt många foton). Och att jag måste skriva dagbok sent på kvällen. Hon har säkert genomskådat allt detta för länge sedan men säger ingenting.

Vi kom alltså iväg ganska sent och satte kurs mot vadstället som befann sig drygt 2 kilometer bort. Någon större brådska var det inte frågan om, och det var jag som drog ner tempot.

Vadstället vid utloppet i sjön. Som synes mycket stenigt. Renvaktarstugan syns långt till vänster i bild.

Vattnet forsade friskt men vadet såg inte alls omöjligt ut. En stålkäpp var nerstucken vid ena stranden och markerade ungefär var man ska gå över. Den fanns här även 2010 när jag och min kompis Anders gick förbi, och den har säkert stått där länge. Jag valde ut ett ställe som såg bra ut, men eftersom sträckan är lång så är det bara en liten bit man kan överblicka ordentligt. Resten får man gissa.

Vi gav oss ut i strömmen. Det fanns många håligheter samt luriga passager med ganska kraftig ström. Eftersom det är glaciärvatten så var sikten mot botten obefintlig. Vi tog det försiktigt och kände oss fram. Om man undvek håligheterna så gick vattnet som mest ungefär till knäna. Vi kom lyckligt över på andra sidan.

Spåren av ett brott

Förutom att Vuojnesluobbala är ett slags fågelparadis i Sarek finns här resterna av en gruvbrytning från andra världskriget. Det man bröt var magnesit. Malmen skulle fraktas bort med sjöflygplan och det inträffade haverier. Några av planens flytpontoner finns kvar.

Ovan: I bakgrunden Sarvatjåhkkå och Vuojnestjåhkkå. Pontonen till höger pryder ju inte direkt. Den första tiden var pontonerna skräp och inget annat, men när åren gick så förvandlades de till någon sorts kulturföremål och minnesmärken över en svunnen tid. En omständighet som nog har allmän giltighet i fjällvärlden och som väcker synnerligen blandade tankar. Längst till vänster den lilla bergknallen Bierikvárásj.

För den som vill läsa mer om gruvbrytningen och flygplansresterna finns en redogörelse i en forumtråd här (inlägg #29 och några efterföljande, även #49). 

En utsiktspunkt

Vi fortsatte utmed den södra sidan av Vuojnesluobbala och åt lunch på sluttningen mellan topparna 994 och 990. Den senare heter ju Bierikvárásj och den gick vi sedan upp på. Under denna promenad blev vädret tillfälligt bättre och vi fick en fin stund uppe på toppen.

Bierikvárásj är en fantastisk utsiktskulle. Här ovan vy över vattensystemet. Långt bort i mitten syns den karakteristiska profilen av Sluggá.

Vy åt motsatt håll, över Bierikjávrre. Ingången till Basstavágge syns till vänster, vid foten av Bielatjåhkkå (med snö på toppen).

Tältplats fann vi en bit upp på sluttningen öster om Bierikjávrre. Vinden ökade igen och det kom på nytt lite regn. Plötsligt ändrade blåsten riktning totalt. På denna plats hade den tydligen bara två riktningar att välja på: från ena hållet eller det totalt motsatta.

Jag letade upp stenar att lägga på tältpinnarna. Den dåliga handen gjorde sig påmind, jag kunde knappt lyfta stenarna med den. Att exempelvis justera stavarna var också svårt, med den vridning som man gör då. Och att lyfta upp ryggsäcken för att kränga den på sig hade blivit allt svårare ju längre tiden gått.

Nästa dag väntade Basstavágge. Den dalgången har jag gått genom tidigare, och då gick jag på andra sidan Alep Basstajåhkå. Jag räknade inte med några större strapatser, men man vet ju aldrig. Det som upptog mina tankar var istället vad den extrema färdvägen upp i Skájdásjvágge skulle innebära ytterligare en dag därefter. 

Postat 2018-07-16 16:34 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Solovandring i ödslig fjällvärld (2)

Jag anlände till stugorna tidigt på kvällen. Ingen människa syntes till så jag ställde ryggsäcken utanför en av stugorna och gick den långa stigen mot stugvärdens hus. Knackade på, hörde röster som ropade och steg in. Värdparet bjöd mig på kaffe. De verkade glada över att få besök och vi pratade en lång stund medan jag njöt av nylagat kaffe. De sa att det var lite folk i fjällen (det hade jag ju märkt) och att jag var deras första nattgäst. Där ser man. Stugorna hade ju ändå varit öppna i 4 dagar.

Under vår samvaro kom vi förstås också att prata om Präststigen. De berättade då något intressant. Den snörika vintern för två år sedan var många rösen på Padjelantaleden begravda i snö och alltså osynliga. Till skillnad från Präststigens rösningar där de äldsta är placerade högt och på vindblåsta ställen för att vara synliga över snön och/eller tina fram snabbt. Padjelantaleden rösades i etapper mellan ca 1930 och 1965, och kanske en del som utförde arbetet inte kände till hur man rösar på bästa sätt?

Jag köpte glödkakor, öl och fyllda kex av hotellchefen Astrid och förberedde mig på en behaglig kväll i min stuga. När jag lämnade värdparet kom en liten fågel flygande och pep och hade sig. Jag reagerade genast på lätet, det där var ingen vanlig piplärka. Rödstrupig! Jag har bara hört den en gång förut i fjällen, på höststräck inne i Sarek. Men detta var på häckningsplats, det är liksom finare. (Vi har dem i Skåne också, men det är bara några få veckor under flyttningen på vår och höst.) Senare på kvällen gick jag en runda och spanade efter piplärkan men den gick inte att återfinna.

Återfärd mot Kvikkjokk - och vädret förvärras

Stugmyset med glödkaka och kaffe återupptogs på morgonen. Utanför hade det börjat blåsa kalla vindar, och från och till kom regn. Det väntades mer av samma vara de närmaste dagarna. Jag städade logementet, pratade en stund med det trevliga värdparet och gav mig iväg, tillbaka till Prästvägen och Kvikkjokk. Fortfarande hade ingen annan vandrare stannat till. Men när jag följde jokken (Gárránisjågåsj) uppför sluttningen såg jag två vandrare komma från Såmmarlappa med kurs mot stugorna.

På grund av regnet och snösmältningen innehöll Gárránisjågåsj ganska mycket vatten. Kullen längre upp heter Nuortap Gárránistjåhkkå och den skulle jag passera strax till vänster om.

En bit längre upp vände jag mig om och såg tillbaka. Grått och regnigt över Darreluoppal och Badjelánnda.

Vinden var ganska kraftig och kom (precis som under de tidigare dagarna) från väst eller nordväst, beroende på terrängförhållandena. Det underlättade att jag hade den i ryggen. Jag hade hoppats på att rasta och laga lunch någon gång på eftermiddagen, men väderleksutsikterna hade varit så pessimistiska att jag redan vid stugorna förberett mig på problem. I så fall tänkte jag hoppa över lunchuppehållet och bara leva på nötter, frukt och godis tills jag kom fram till en bra tältplats vid Buojdes.

Och tufft väder blev det, tuffare för varje timme. Vinden var hård och duggregnet gjorde inget uppehåll. Jag gick i ett sträck mellan kl 13 och 18. Rastade och tog av mig ryggsäcken bara en enda gång. Men det var en kort stund, för på grund av kylan behövde jag hålla mig i rörelse hela tiden för att kroppen inte skulle gå i strejk. 

Att finna en tältplats blev mer och mer efterlängtat. Jag hade ställt in siktet på östra änden av Buojdes där jag tänkte testa ett ställe som jag sett folk använda. Men blåsten var extrem och värst var det där jag tänkt ha läger. Vinden fick extra fart tvärs över öppet vatten och förhållandena för ett tält var hopplösa. Det var bara att bita ihop och fortsätta en stund till.

Så det blev alltså att jag för andra gången hamnade på en plats jag använt förut: Slihtavágge. Vinden var inte särskilt varsam där heller, men höjdryggen Slihtavárre mildrade kraften. Jag var helt genomfrusen när jag skulle sätta upp tältet och mina fingrar fungerade inte som de skulle. Men tältet kom upp och förankrades med stenar. Alla kläder var våta, kängorna likaså. Yllesockarna hängde jag upp i tälttaket. Dem vred jag vatten ur 3 ggr med en stunds mellanrum.

Finns det bortkastade dagar?

Vad är egentligen en fjällupplevelse värd när regn, kyla och busväder regerar? Från besvikna semesterfirare hör man ibland uttrycket att en sommar har "regnat bort". Friluftsfolk är väl i allmänhet mer tåliga, men även här finns exempel på förväntningar som kan slå fel. Jag föreställer mig att exempelvis alpinisten som tänkt bestiga en åtråvärd bergstopp kan uppleva att insatsen var helt värdelös om målet inte nåddes. Eller den som sysslar med tävlingar i naturen, om resultatet inte är bra nog.

Men hur är det då för fjällvandraren, med en dag som denna? Är den helt bortkastad på grund av hårt väder, dålig sikt och diverse oönskade strapatser? Nej, jag kan inte se det på det sättet. Även de tuffa och svåra dagarna innehåller något av fjällupplevelsens omistlighet. Inte ens regn och storm kan fördriva det som jag i brist på ett bättre uttryck kallar fjällvandringens själ.

Själva kärnan i detta är - om jag nu lyckas uttrycka det jag menar - att man färdas i fjällvärlden med öppna sinnen och att man upplever och uppskattar naturen i alla dess skiftningar.

Detta innebär att det finns något unikt och värdefullt även när förhållandena inte är idealiska. Därför var det inte med en känsla av att en dag gått till spillo som jag nådde min lägerplats. Utan snarare att dagens strapatser var lyckligt genomlevda och att de blivit ett nytt minne för livet. Och ofta är det så att just de svåra dagarna sätter sig fast i minnet och förblir levande, medan de genomsnittliga bleknar bort och försvinner i mängden.

Lägerplatsen i Slihtavágge. Vinden slet i tältet hela natten. Även på förmiddagen blåste det så hårt att det föll regnstänk trots att det inte fanns några synliga regnmoln någonstans. De måste varit långt borta och regndropparna transporterades långa sträckor. Det var mycket i packningen som var blött sedan gårdagen och behövde torkas.

Den följande dagen hade jag ganska skapligt vandringsväder och gick till nästa lägerplats som jag hade på sluttningen mellan Ruonasvágge och Vállevágge. Jag letade rösningar och annat hela vägen och gjorde en del nya fynd.

Gammal rösning som syns tydligt när man går norr om Ruonas. Berget i bakgrunden är Låptåtjåhkkå.

Stenar lagda på ett större block, sannolikt från modern fjällvandringstid. Ser ut som ett rastställe med vindskydd. Norr om Ruonas.

Stigfragment norr om Ruonas. I detta område går det att hitta många sådana, både gamla som är övervuxna och sådana som används nuförtiden. En del av de nyslitna är säkert renstigar. Den avrundade kullen längst bort i bakgrunden (strax till höger om mitten) är Vallespiken som visar var Vállevágge börjar.

Jokken i början av Ruonasgårsså. Under snösmältningen har det runnit så mycket vatten här att det inte fått plats i "avloppet" under snöbryggan. Det har då runnit ovanpå och grävt ut den här isfåran. En ganska vanlig syn när man går tidigt på säsongen. Att fåran är svart visar att vattnet innehöll glaciärvatten, annars skulle den varit vit. Prästföljena gick över på en sådan snöbro ett par hundra meter längre uppströms. Resorna skedde i slutet på juli, så det var mer snö på den tiden.

Det var nu inte långt till min lägerplats där jag tillbringade ytterligare en blåsig natt. Som vanligt var vinden så kraftig att alla lätta utrustningsdetaljer fick en sten på sig för att inte riskera att blåsa bort medan jag ordnade lägret.

Mot Vállevágge

Nästa dag fortsatte jag upp på blockterrängen mot Vállevágge och det högsta stigröset. Uppe på platån hade jag bra utsikt åt alla håll och fick syn på ett gäng unga vandrare som hade slagit läger precis efter att de kommit ut ur Vállevágges nordvästra del. Det var två, tre hundra meter blockterräng som skilde oss och jag gick inte ner till deras lägerplats. Vädret var nästan behagligt och dessutom tog vinden i ryggen. Det var en fin vandring just då. Jag tänkte på det okända röse jag beskrev i det förra blogginlägget. Det som jag inte lyckats finna trots flera försök. Nu hade jag kanske den allra sista chansen för i år. Skulle det lyckas?

Innan jag kom så långt så hamnade jag vid en lägerplats ungefär en kilometer innan stenringen som jag beskrev i det förra inlägget. Denna är nog ganska väl känd och har bland annat omtalats av utsidankompisen bandersson, med text och ett foto här. Den har jag gått förbi ett antal gånger och tänkt använda vid lämpligt tillfälle. Men nu fanns där ett byggnadsverk som jag inte sett förut.

Denna rastkonstruktion med vindskydd och sittpallar(?) måste gjorts nyligen, i år eller möjligen förra året. Om en grupp med flera tält vill övernatta här så måste de städa först. Det är helt oacceptabelt att lämna efter sig en sådan lägerplats. 

Några tankar om aktsamhet

Detta med att vara varsam i naturen innebär gränsdragningar som inte alltid är så enkla. Präststigens rösningar kan tjäna som exempel. De äldsta rösningarna var praktiska och kanske helt nödvändiga för att hitta vägen. Sedan har en del rösningar tillkommit som mer tycks vara ett utslag av någon slags "hjälpsamhet". Men i vissa fall är det nog ren tanklöshet, för en del nya rösningar är inte till någon hjälp för vägvisningen utan helt onödiga.

Sluttningen från Vállevágge ner till Ruonasvágge är ett bra exempel på det. I princip alla tänkbara vägval där innehåller små stenmarkeringar. Så nästan hur man än går finns det "rösen" som bekräftar att man går "rätt"! Men den allra bästa vägen är den som jag menar är den äldsta. Således är de yngre vägmarkeringarna överflödiga. Ska man då ta bort dem? Nej, inte i detta fall. Många har hunnit stå där en lång tid och är alltså gamla lämningar. Då ska de få stå kvar.

Ibland får vi vandrare nog lust att sätta upp ett eget röse någonstans. Innan man gör det tycker jag man ska tänka sig för både en och två gånger. Är det verkligen nödvändigt med ett röse där? Vi har ju numera bra kartor, kompass och GPS. Det är sällan det behövs nya rösen.

Här passar jag på att säga en sak till. Ibland är det nödvändigt plocka stenar för att förankra tältet (det gjorde jag själv de flesta kvällar denna tur). Om man går Präststigen - och naturligtvis inte bara då - så gäller det att vara noggrann med varifrån man hämtar stenarna. Man kan nämligen ha otur och ta dem från en gammal nerfallen rösning. Sådana finns ibland just vid lämpliga lägerplatser. Den som gör så gör det troligen av tanklöshet och inte avsiktligt. Skadan blir dock densamma, man förstör en gammal kulturlämning och omöjliggör en framtida arkeologisk undersökning.

Ett efterlängtat rösefynd

Jag gick vidare i Vállevágge och hade några saker jag skulle kolla upp. Mest mest angelägen var jag att hitta Lars Hedlunds röse som han i en bok ansåg vara över 300 år gammalt och därmed från silvergruvans tidsperiod. 

Och nu fann jag det verkligen, betydligt högre upp på sluttningen än jag förväntat mig! På fotona nedan (mitt t.v. och Lars Hedlunds t.h.) ser man att på de 30 år som gått mellan tillfällena har röset bevarats i stort sett. Men den översta traven av stenar ser ut att ha fallit ner och sedan satts upp igen, fast med färre stenskivor.

Det kändes mycket tillfredsställande att ha hittat denna rösning. Jag gick vidare och kom till renvaktarstugan på Vállevárre där utsikten ner i Änok är fin. Jag slog upp tältet en bit från stugan.

Sista morgonen på fjället blev solig. Det blåste naturligtvis hårt på natten - vad annars? Men frukosten kunde ätas i någorlunda vindstilla väder. Sedan satte blåsten igång igen.

Renvaktarstugan med den vidsträckta platån vid Sähkoknuohkke i bakgrunden. Längst bort Pårtemassivet.

Kulturdagar

Fredagen 7 juli och lördagen 8 juli arrangerades kulturdagar i Kvikkjokk. Det var två föreningar, en Læstadiusförening och en Linnéförening, som ansvarade tillsammans. På fredagen var det Carl Eric Læstadius och 200-årsdagen av hans död som uppmärksammades. På lördagen var det Linnés lappländska resa. Jag skrev något om dessa dagar tidigare i sommar här.

Jag hade blivit ombedd att hålla föredrag och bildvisning om Präststigen. Linné gick ju ungefär två tredjedelar av den, mellan Kvikkjokk och Darreluoppal. Men även Carl Eric Læstadius gick Präststigen ett antal gånger eftersom han var präst i Kvikkjokk och höll gudstjänster i Alkavare kapell. Föredraget om Präststigen passade därför bra in i båda föreningarnas program. Det var också roligt att kunna dela med mig av några färska upptäckter, bland annat detta med hur bra stigen fungerar i snörika fjällförhållanden.

Læstadiusföreningen består av släktingar till Lars Levi som växte upp i Kvikkjokk. En grupp læstadianer hade kommit resande med buss från Finland. För dem var Lars Levi en mycket respekterad andlig ledare. Den finska gruppen talade bara finska så både mitt och andra personers föredrag fick tolkas. Deltagarna på dessa dagar var alltså en blandad skara där alla inte förstod varandra.

Ett antal intressanta föredrag hölls. Bland annat talade tre professorer. Men vi var några andra också som inte var lika akademiska. Mellan samlingarna träffades deltagarna för spontana samtal och diskussioner.

Under dagarna fick jag också tillfälle att träffa utsidankompisen Hans Pettersson som ju hade meddelat att han tänkte resa upp och lyssna på mitt föredrag. Förra året undersökte han delar av Präststigen mycket noggrant och delade med sig av sina upptäckter till mig. Vi bodde i samma rum på fjällhotellet och hade många goda samtal om fjällvärlden och Präststigen. När jag styrde kosan hem mot Skåne så begav han sig upp i Tarrekaise och Vállevágge. 

På söndagen gjorde jag en utflykt upp till berget Sjnjerak. Det går en stig från Kvikkjokks centrum och det är ganska mycket folk som promenerar upp till toppen. Därifrån har man en förnämlig utsikt ner mot Kvikkjokk. Man har också mycket fina vyer in i Sarek, över Vállevárre och mot bergen västerut. Fotot visar Kvikkjokks delta.

Postat 2017-09-30 13:02 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 16 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in