Sarekvandring i snösmältningstider (2)

Under den andra vandringsdagen hade vi ett viktigt beslut att fatta. Det gällde bron vid Skárjá. Vågade vi tro att den skulle hinna lyftas på plats, eller skulle vi välja en annan väg? Men vi hade dagen på oss att fundera. Det var först när vi nådde Guhkesvágge som vi skulle bli tvungna att bestämma oss.

Dag 2 (tisdagen 26 juni)

Natten upp på 900-metersnivån hade varit blåsig men sömnen god. Jag vaknade av att Diana ropade utanför mitt tält. Hon var uppe tidigare än jag. Min kropp kände av gårdagens strapatser och ville stanna i sovsäcken länge. Det blåste ganska hårt och vinden var kall. Himlen var molntäckt. Vi åt frukost, packade ihop tälten och fortsatte färden.

Om man vill ha ett riktmärke för vandringen på Njavvebuollda fungerar den tomma glaciärskålen nordost om Ruopsoktjåhkkå 1853 väldigt bra. Det är också fantasieggande att skåda upp i det vilda Ähpar-massivet. Någon kilometer före Njirávjågåsj vrider färdvägen åt höger och då väljer man Niendotjåhkkå som riktmärke istället, man ska ju passera nedanför det berget.

Njirávjågåsj rinner i en ganska djup ravin. Den är lyckligtvis inte är särskilt brant, men man bör ändå ta det försiktigt på den sluttande kanten. Vi passerade jokken utan problem. Vattenmängden var inte stor just då och dessutom fanns en kraftig snöbrygga att gå på. En originell sak med Njirávjågåsj är att den delar på sig ungefär vid nivån 860 meter – en bifurkation, minsann! Den norra grenen heter Sluggájåhkå och rinner så småningom ut söder om Sourvafördämningen.

Foto: Den snöfyllda ravinen där Njirávjågåsj rinner.

Landskapet är vidsträckt och storslaget men inte direkt dramatiskt. Det är mycket sten och blocktteräng här. På lägre nivå är det dessutom gott om blöta och besvärliga videområden. Överlag en bra biotop för fjälluggla. De fanns här förr i tiden, men nu är ju fjällugglorna sällsynta överallt.

Foto: Berget Ruopsok i Ähpar-massivets nordöstra hörn.

Vi nådde fram till nästa större jokk, Lulep Niendojågåsj. Det var ganska bra fart i den, och vi följde den ned till ett tydligt vadställe på drygt 800-metersnivån. Vattnet gick nästan upp till knäna, men vadet var betydligt enklare än Njabbejåhkå föregående dag. Därefter kunde vi följa renstigar som bitvis var tydliga. En hel del videsnår finns på denna sträcka. Strax före bron över Guhkesvákkjåhkå passerade vi Alep Niendojågåsj. Den är uppdelad i många jokkarmar och det vållade inga direkta problem att gå över med kängorna.

Före bron var det dags för lunchpaus. Vi hittade en slänt med någorlunda lä för den kraftiga vind som kom från norr i Guhkesvágge. Jag hade envisats med att vi skulle koka vatten och äta varm soppa. Så hade Diana inte gjort tidigare, hon har haft snabba luncher så hon har kunnat komma fort iväg igen. Men jag tänkte dels på tillförseln av värme till kroppen, dels på möjligheten att få en stunds ordentlig vila. Diana hade för övrigt med sig ett mycket gott svart surdegsbröd från Lettland och en delikat ost som påminde om parmesanost. Detta åt hon gärna av vid lunchpauserna, och jag hade också tillfälle att prova det flera gånger. Sådan lyxig mat ger guldkant åt fjällmåltiderna.

Efter lunchen tog vi en promenad på Guhkesvágges östra sida för jag ville undersöka hur terrängen såg ut där. Vad jag kunde se är det en utmärkt väg att färdas på, liksom ju även den västra sidan är.

Det oundvikliga och svåra beslutet

Jag tror det var vid lunchpausen som vi bestämde oss för Skárjá (alternativet hade varit att följa Guhkesvágge norrut). Vi räknade med att kunna vara där senast torsdag förmiddag den 28 juni. Skulle Länsstyrelsen ha hunnit få dit en helikopter och lyft på bron tills dess? Det visste vi ju inte, men vi hoppades. För vi var tvungna att komma över eftersom vi tänkte avsluta vår vandring med att gå ut vid Treparksmötet.

Om bron inte var där räknade vi med att vi måste vända tillbaka till Guhkesvágge. Men då skulle vi ha kommit efter i planeringen ca 2½ dagar. Dessutom skulle Diana få uppge tanken att gå genom Sareks centrum och istället vandra i utkanten. Det är naturligtvis mycket fint det också, Guhkesvágge är väl värt att besöka.

Vi beslöt alltså att gå till Skárja i hopp om att bron var på plats. Att besöka "Sareks hjärta" var ju Dianas dröm – två försök tidigare hade stupat av olika skäl. Så vandringen fortsatte, med kurs mot sjön Bierikjávrre.

Vuojnesluobbala

Vi valde den höga vägen, det vill säga den genväg över passet som finns strax väster om Vuojnesvárásj 1006. Det gick ganska rejält uppåt, utmed en bäckfåra. Den lilla dalgången runt bäcken var vacker och gav en stark känsla av avskildhet. Längst upp behövde vi passera ett smältande snöfält och tvingades pröva olika vägar eftersom det bitvis var alldeles för mjukt att gå på. Utsikten bakåt mot sjön Liehtjitjávrre var vidsträckt och magnifik.

Foto: Utsikten från övergången till Vuojnesluobbala. Liehtjitjávrre är den sjö som syns i bakgrunden. Framför den rinner Guhkesvákkjåhkå.

På andra sidan fick vi nya vyer, mot Bierikbákte, Sarvatjåhkkå och de sarekfjäll som ligger ännu långre bort. Blåsten från Guhkesvágge blev vi inte av med, den hade dragit runt hörnet och knuffade oss i ryggen.

Foto: Vy in i Sarek. I förgrunden Vuojnesluobbala. Det avrundade lilla berget längst till höger är Bierikvárásj.

Det sluttade ner igen och vi letade tältplats. Att hitta en plats som var både jämn och skyddad från vinden var inte lätt, men Diana lyckades. Den kvällen bjöd Diana på lettisk middag med kantarellsoppa som förrätt och någon slags gryta som huvudrätt. Vi hade fortfarande kvar resemat från tåget så den kom också med i middagen.

På kvällen skrev jag anteckningar och satt i mitt tält. Jag hade skydd för vinden men öppen dörr och fri sikt mot Ähpar. Drack te och mådde bra. Vuojnesluobbala är ett område jag tycker väldigt mycket om. Det är ett fågeleldorado och dessutom det bästa stället för lapsk alpros som jag har stött på.

Dag 3 (onsdagen 27 juni)

Det låg en del snöfält kvar på Vuojnesluobbala och de omgivande bergen. Här inne i Sarek var det betydligt mer vinterkänsla än tidigare. Vandringen på Vuojnesluobbala gav flera fina fågelupplevelser. Bland annat såg vi en havsörn som avslöjades av ett gäng högljudda korpar. Vi följde den väldiga fågeln med blicken när den svävade utmed bergväggarna. Vi stötte också på en mosnäppa, med 4 ägg i boet. Vid sjöns utlopp inspekterade jag ett bra vadställe som jag fått tips om av utsidankompisen dHANScan (Hans Christensen). Användbart om man vill passera mellan sjöns östra och västra sidor.

Bierikjávrre var nästan helt istäckt. Men snön smälte överallt, och marken vi gick på var full av små rännilar och därför rejält blöt. Utmed sjöns västra strand gick vi flera gånger på snöfält som dolde den ganska besvärliga blockterräng som finns där.

Foto: Diana framför den isbelagda sjön Bierikjávrre.

Foto: Bierikjávrre har blågrönt vatten. På andra sidan reser sig det branta Bierikbákte.

På avstånd såg vi uppgången till Básstavágge. Den var mycket snöig och vintrig. På sluttningen vid Bielavallda såg vi flera tält. De såg inte ut som typiska svenska fjälltält, så kanske var det utländska vandrare som hade slagit läger där. Man fick känslan av basläger när man såg dem.

Foto: Vinter i Skårki-massivet. Dalgången upp till glaciären mitt i bild heter Soabbevágge. Ingången till Bassavágge längst till vänster, bakom sluttningens mörka kant.

Jokkarna på Pielaslätten

Att åter få vara djupt inne i Sarek kändes bra. Diana tyckte säkert detsamma. Vi gick mest på barsmält mark men det låg även en del snöfält kvar. Vi hade lunchpaus med utsikt ner mot renvaktarstugan. Vädret växlade och vissa stunder var det varmt och skönt. Jag blev dåsig efter maten och la mig ner på min jacka. Inom några minuter sov jag och var borta från världen en liten stund. Antagligen tyckte Diana att då betedde mig ganska underligt.

Foto: Lunchpaus i en solbelyst backe.

Men så var det det här med jokkarna som man måste passera på väg till Skárjá. Hon hade frågat om dem och förmodligen, liksom de flesta som börjar gå i Sarek, oroat sig. Jag hade svarat att vi var där så tidigt på sommaren att vi kunde promenera över på snöbrygga. Och så så blev det också.

Foto: Snöbryggan över Tjågnårisjåhkå var mycket tjock och en utmärkt bro att gå på. Den har säkert leget kvar länge i sommar. Kanske finns den i skrivande stund fortfarande kvar. Foto: Diana.

Nästa jokk, Máhtujgåsj, hade också en bra snöbrygga. Inga problem där heller. Och sedan var det bara ett par kilometer kvar till Skárjá. Medan vi letade oss fram på stigen (den försvann ibland under snöfält och kunde vara lite lurig att återfinna) funderade vi på var sitt håll om det där med bron. Utsikten framåt innehöll en höjd, så vi kunde inte se vattenfallet vid bron förrän vi kommit nära inpå.

Så kom vi då slutligen fram till Skárjá. Våra blickar spanade ivrigt mot klipporna där bron skulle finnas. Vi kunde i varje fall upptäcka brofästena. Men ingen bro! Fästena stod för sig själva på var sin sida om vattnet men det var bara luft emellan dem. Själva metallbron låg prydligt och fint upplagd uppe på en jämn markplätt på andra sidan den skummande forsen. Inte en enda människa i sikte och naturligtvis ingen helikopter från Länsstyrelsen.

Foto: Bron över den kraftfulla Smájllájåhkå.

Foto: Den som ändå hade haft vingar att flyga med...

Så där befann vi oss alltså vid Skárjás kanjon, med jokken dånande framför oss. Ett hinder som var omöjligt att komma förbi. Det innebar att färdvägen på den västra sidan av Ruohtesvágge var stängd för oss. Och på den östra sidan spärrade ju den vilda glaciärbäcken Mihkájåhkå vägen mot norr. Man ser aldrig människor gå där.

Vi var trötta och började bli hungriga. Det var dags att leta upp en lägerplats. Men hur skulle vi göra med vår färd dagen efter? Den situation vi hamnat i var precis sådan som vi inte hade önskat oss. Vi vände oss mot varandra. "Låt oss i varje fall gå fram till Mikkajokken och titta på den", sa jag. Det var drygt en kilometer dit, utmed den östra sidan av Smájllájåhkå. Jag kan inte säga att jag var särskilt optimistisk över vad vi skulle få se. Men ändå lite nyfiken att studera den på nära håll. Det är inte varje dag man får tillfälle till det.

Det vi skulle få se när vi kom dit var något som i varje fall jag inte hade väntat mig.

Något om våra förberedelser

Som i alla sommarföljetonger blir det nu ett uppehåll i berättelsen tills nästa avsnitt. Det blir istället en liten utvikning om våra förberedelser.

Ett problem som Diana råkat ut för vid en tidigare fjällresa var nedkylning. Det hade varit kallt, blåsigt och regnigt. Delar av hennes utrustning hade inte varit optimal för den sortens väder, framför allt det tält hon hade haft med sig. Hon hade tidvis frusit förfärligt. Till saken hör att hon är ganska smal och inte har några öveflödiga kilon – till skillnad från mig som gärna skulle avstå från några stycken. Den som är smal har ofta svårt att behålla värmen, särskilt vid raster, vad och vandring i lågt tempo.

När Diana började sina fjällfärder med att gå Fjällräven Classic dök nog inte nedkylningproblemet upp. Även om jag inte sett FC med egna ögon så tror jag det handlar om följande grundpelare: lätt packning, högt tempo, långa dagsetapper och få vandringsdagar.

Men detta fungerar ofta dåligt i Sarek. Jag förespråkade den motsatta uppläggningen: fler vandringsdagar, kortare dagsetapper och ett lägre tempo. Det är på det sättet jag normalt rör mig i fjällvärlden, annars skulle jag inte hinna med att uppleva allt jag vill. Dessutom sparar man på kroppen och kommer inte i mål som ett utslitet vrak. Men hur gör man om det blir kallt väder och man är rädd för att gå frysande i en vecka?

För att förstå problematiken hälsade jag på mina goda vänner Mattias (som var med mig på förra sommarens vandring) och Frida. Frida är själv lång och smal, och dessutom har hon utbildning som arbetsterapeut. Jag fick en hel del goda råd och synpunkter.

Nu hade Diana på sitt håll dragit slutsatser av tidigare erfarenheter och förberett sig noga. Bland annat hade hon köpt ett bättre tält, ett dubbelväggigt. Men det var bra för mig att sätta mig in i problematiken. Och i min egen packning kom en extra detalj med: ett par dunsockor som jag köpt i Namche Bazar i Nepal. (De hade jag för övrigt stor nytta av själv när jag flera dagar därefter tog farväl av Diana och sedan blev inregnad på Låvdaks sluttning.)

Foto: Snöfältet uppe vid Vuojnesvárásj 1006. Det var blåsigt och kallt, och Diana tog på sig vindtäta kläder.

Fler vandringsdagar och förbättrad utrustning gjorde visserligen att Dianas packning blev lite tyngre än hon varit van vid, även om jag tog något mer av de gemensamma prylarna. Men genom att bland annat packa ryggsäcken på ett annat sätt hade hon inga problem med den större tyngden.

Hur gick det då? Jo, vi kunde genomföra alla våra vandringsdagar, även om vädret ibland var så kallt att en och annan snöflinga seglade i luften. Diana sa att hon någon dag varit väldigt kall, men inte så illa att kroppen slutade fungera. När tälten kom upp på kvällen gick det bra att hålla värmen, och Diana var heller inte var så uttröttad som hon varit vid tidigare fjällresor.

Sarekvandring i snösmältningstider (1)

Denna försommarvandring skulle bli annorlunda jämför med tidigare junivandringar, det stod klart redan på planeringsstadiet. Ingen av mina tidigare följeslagare och vänner skulle med och jag förberedde mig på att gå helt på egen hand veckan efter midsommar.

Men så fick jag en förfrågan från en av mina kompisar på Utsidan. Hon är från Lettland och heter Diana. Vi har haft kontakt via mail under ett antal år och pratat om fjällvandringar. Hon har stor kärlek till den svenska fjällvärlden och i hennes land finns inget motsvarande. Högsta punkten i landet är knappt 312 meter. När hon för några år sedan debuterade som fjällvandrare genom att gå Fjällräven Classic var hon den enda deltagaren från Lettland det året.

Och nu frågade hon om jag skulle upp i sommar och om hon i så fall kunde följa med. Trots att vi aldrig träffats, inte ens talat med varandra i telefon, så tyckte vi båda att vi lärt känna varandra så väl att det borde fungera. Så vi bestämde att göra vandringen tillsammans men samtidigt ha en ganska självständig planering ifråga om mat och utrustning. Jag hade tänkt stanna uppe i fjällvärlden i minst 1½ vecka, Diana ca en. Hon ville gå mellan Suorva och Ritsem och det passade mig bra eftersom jag hade tänkt ägna viss tid i norra Sarek.

Foto: Mot fjällvärlden! Berget Sluggá i bakgrunden.

Fjällrävar på tåget

Planeringen via mail gick bra, vi bollade alla möjliga frågor emellan oss, från mat till detaljer om vilka svårigheter man kan stöta på på i terrängen. Dianas nyinköpta karta för GPS:en fungerade inte men hon fick i sista stund hjälp av en kunnig person här på Utsidan. Det gladde henne mycket. Vi hade sedan god nytta av den GPS:en. Själv har jag en som bara visar koordinater och den tar jag inte fram alltför ofta. Men jag behövde den för fågelinventering en vecka senare.Strax innan resan ringde Diana upp mig på telefon, och det var första gången vi hörde varandras röster.  

Diana är en person som har ordning och reda i sin planering. Men man är ju alltid lite nervös för tåg- och flygförseningar och sådana problem hoppades vi slippa. Hon skulle komma med flyg från Riga och stiga på tåget i Arlanda, och så skulle vi leta reda på varandra. Allt gick bra. När jag öppnade tågdörren vid perrongen så stod hon precis utanför.

Vi hade tagit med oss kvällsmat som vi delade i kupén. Början på vår samvaro blev naturligt nog ganska trevande och nervös, men jag frågade aldrig vad hon tänkte på den där första kvällen. Men jag beundrar hennes framåtanda och mod. Hon, en ung katolsk kvinna, bara några år äldre än min egen dotter, som slår följe med en sävlig fjällräv från Skåne som hon aldrig har träffat tidigare. Men efter vår mailkorrespondans tyckte vi att vi kände varandra ganska väl. Hon har länge kallat mig för Fjällfader, och den som har en smula kunskap om katosk tro inser att detta är en betydelsefull hederstitel. Själv tycker jag att den titeln är alldeles för stor och fin för mig, det är mer än jag förtjänar.

Problem i fjällvärlden

I samma kupé som vi fanns ytterligare en fjällräv. En man (jag glömde anteckna hans namn) som också deltagit i Utsidans forumtråd Snöläget och som skulle vandra i Padjelanta. Vi hade intressanta samtal om förhållandena däruppe. Några dagar innan vi skulle åka hade det inträffat ett stort markras någon kilometer norr om Suorvadammen som gjorde att vägen upp till Ritsem blev oframkomlig. När vi så småningom steg på bussen i Gällivare sa chauffören som vi åkte med att orsaken var den gångna höstens väder. Jag har för mig att han sa att marken inte hade hunnit frysa till på hösten innan snön kom. Vid sommarens snösmältning blev marken då så vattendränkt och lös att den släppte. (Jag är inte expert på i markförhållanden så jag kan inte bekräfta att denna förklaring stämmer. Men det låter ju rimligt.) Som väl var för oss gick bussarna ända upp till Suorvadammen och vände strax därefter.

Foto: I början av en vandring ser man ju pigg och stark ut. Här på stigen genom björkskogen strax efter den asfalterade bilvägen.

Men det fanns även ett annat problem som också diskuterades på Utsidans forum: sommarbroarna i Sarek. Diana och jag skulle ju passera Skarjabron preliminärt torsdagen den 28 juni och det var viktigt att den var på plats då. Jag hade letat upp den ansvariga personen på Länsstyrelsen och delat med mig av hennes telefonnummer i forumet. Jag misstänker att hon blev nerringd av utsidingar den följande tiden.

Det sista samtalet jag hade med henne var från bryggan i Kebnats när bussen gjorde en paus. Det var på måndagen. Då sa hon att helikoptrarna var i full gång med fjällbroarna och att broarna i Sarek var högt prioriterade och beräknades vara på plats senast  i slutet på den veckan. Men hon kunde inte lova helt säkert, eftersom väder och annat kunde spela in. Med detta besked fick vi låta oss nöja.

Dag 1 (25 juni)

Vi steg av bussen vid grindarna i Suorva och började vår vandring på den asfalterade bilväg som finns utmed fördämningen. Denna väg är väl inte så rolig, men vi hade i varje fall de omgivande fjällen att titta på. Och vetskapen om att äntligen vara häruppe igen gav ju en förväntan om äventyr. Och det är en härlig känsla.

När vi närmade oss slutet på bilvägen mötte vi ett gäng som kom ut från fjällvärlden. Vi stannade och pratade en stund med dem. Det var 6 ungdomar från Tjeckien, tre talföra tjejer och tre tystlåtna killar. De var unga, deras medelålder var 16(!) år, sa de. De berättade att de startat från Kvikkjokk 10 dagar tidigare och att de gått genom Sarek. Det lät ju nästan otroligt att de hade klarat av detta under rådande förhållanden.

De hade gått över massor med snö och genom floder av vatten. De visste inte vad vattendragen hette och de hade inte tid att visa på sin karta. Men att de måste ha korsat Rapaädno är ju oundvikligt. De berättade också om ett vad där de tvingats gå flera hundra meter i djupt och iskallt vatten innan de kommit över. Låter som Tielmavadet i mina öron. De nämnde inget om Gådokjåhkå, men jag antar att där funnits en snöbrygga högt upp som de kunnat använda. Bron där var ju ännu inte på plats. Med tanke på deras färd verkade vår ungefär som en söndagspromenad i stadsparken. Duktiga ungdomar, men man undrar förstås om de haft tillräckliga säkerhetsmarginaler vid alla tillfällen.

Stigen upp mot kalfjället

När man lämnar den asfalterade bilvägen fortsätter en betydligt mer primitiv väg utmed sjön. Därefter går man på en stig genom en vacker björkskog. Vi gick enkelt över ett par vattendrag, men vid den bäck som kommer uppifrån Vuosskelvárátja blev det för högt för våra kängor. Så där blev det ett vad. Efter vadet var det inte lätt att hitta rätt stig igen. Vi hamnade på en mindre parallellstig som hade den dåliga smaken att upplösas i intet. Men vi visste ju åt vilket håll vi skulle gå så det var bara att trava på.

Foto: Vi vänder oss och ser tillbaka mot fördömningsvallen vid Suorva.

Terrängen är ganska ojämn och stenig på den här sluttningen. Det fick jag och min gode vän Anders märka i mars i år då vi tog oss upp på skidor till sjö 642. Det var då ovanligt lite snö vid den tiden och det blev till att kryssa mellan stenblock och små kullar. Det är enklare att ta sig fram på sommaren.

Snart hittade Diana och jag stigen igen. Ibland visade Sluggá sin typiska, konformade topp mellan träden framför oss. Den är ett utmärkt riktmärke om man har missat stigen.

Vadet över Njabbejåhkå

På ett ställe fanns en sten som jag nödvändigtvis skulle upp på för att fotografera. Fotograferingen lyckades men strax därefter skulle vi passera ett sumpigt parti. Det bar sig inte bättre än att en av mina kängor gled ner i sumpet ända till knäna. Och i mitt försök att parera åkte den andra kängan också ner.

Det känns bra att stå på en stor sten. Men inte alls bra att sjunka ner i ett träsk. Foto: Diana.

Morrande fortsatte jag mot Njabbejåhkå med fuktiga sockor och kängor. Jag beslöt att vada med byxbenen nere så att de skulle bli renspolade upp till knäna.

Njabbejåhkå var ungefär så stor som man kunde förvänta sig. Varken lågvatten eller extremt högvatten, men rejäl fart i knädjup fors. Vadstället vid stigen tycker jag är bra, för botten är ganska jämn.

Förra gången Diana var här – helt på egen hand – hade jokken stoppat henne både vid detta vadställe och längre upp. Hon hade fått vända tillbaka och ge upp drömmen om att gå genom Sarek den gången. Nu skulle det inte bli så – vi skulle över! Det var första gången hon vadade över en såpass strid jokk.

Jag föreslog att vi skulle gå i bredd, hon uppströms om mig. Då skulle jag kunna stötta henne om hon skulle behöva det. (Denna metod rekommenderas inte om man vadar en jokk där båda riskerar att falla. Faller den som är uppströms faller med största säkerhet båda två. Men jag bedömde inte situationen som så svår här.)

Det gick bra – nästan. När vi var i det djupaste partiet tappade jag min ena stav. Den bara gled ur handen på mig och fördes snabbt iväg med strömmen. Det var bara att låta den fara och koncentrera sig på att genomföra vadet. Diana tyckte jag borde ha använt stavens ögla, och det borde jag kanske. Men jag känner mig obekväm med det, jag brukar aldrig använda öglorna.

På andra stranden torkade vi fötterna och kände oss nöjda. Trots en aning nervositet hade Diana klarat vadet utmärkt. Men själv funderade jag på om jag slarvade med min koncentration. Först sumphålet och nu en förlorad stav. Jag fick skärpa mig, man bör inte gå halvsovande bland sarekfjällen.

Kalfjället

Efter vadet följde vi jokken uppströms. Jag ville jämföra det nedre vadet med det övre. Ungefär mitt emellan passerade vi en stor fin lägerplats på jämn hedmark. Det övre vadet såg bra ut. Det ligger precis ovanför den tydliga krök som jokken har där. Vadstället är bredare jämfört med det nedre, men botten ser stenigare ut och djupet varierar.

Foto: Det övre vadstället. På den andra sidan syns en stig som leder ner i vattnet.

Fotot ovan är taget en liten bit söder om det övre vadstället. Till vänster i bild syns den skarpa krök som jokken har strax efter vadstället. Sjön till höger i bild är en liten namnlös sjö på kartan, och bakom den skymtar sjö 642.

Foto: Ett och annat snöfält fanns på 900-metersnivån. Diana väntar tålmodigt medan jag fotograferar, klurar på färdvägar, spanar på fåglar och i största allmänhet drar ner vandringstempot.

Därefter fortsatte vi på ganska jämn hedmark till en nivå på ungefär 900 meter. De där videsnåren man ibland varnar för på sträckan fram till Guhkesvágge undviker man ganska bra på den nivån. Vi slog läger ett par kilometer före Njirávjågåsj/Sluggájåhkå.

Foto: Diana kollar på GPS:en att vi är på rätt väg. Sluggá i bakgrunden.

Vårt fjälläventyr hade börjat. Allt hade dittills gått bra. Vi åt gemensam middag och delade med oss av diverse godsaker. En del mat hade blivit kvar sedan tågresan, och jag kunde därför ha fjällpremiär för fetaost och salladsdressing i plastflaska. Det var antagligen premiär för Diana också.

Fortfarande var vi ganska ovana vid varandras sällskap. Viss osäkerhet fanns på bägge håll om färdkamratens vanor och sätt att reagera. En fjällvandring är ju ett förhållandevis avancerat projekt som ingen av oss skulle göra med vem som helst. Men vi hade förtroende för varandra och vi hade utarbetat ett gemensamt mål och en plan för vår vandring. Förväntan på den kommande veckan var stor.

Kommentar 2017-03-18 angående bron vid Skárjá. Fr o m 2013 ansvarar Laponiatjuottjudus för förvaltningen av Laponia, vilket inkluderar broarna. Om man har frågor om när bron är på plats är det dem man ska kontakta. En del info finns på http://laponia.nu/upplev/broar/ .

Om fåglar i Sarek och ett försenat oväder (2)

Del 2: 2 - 4 juli (i år)

Det var halvmulet men uppehållsväder när jag gick och lade mig på kvällen. Klockan halv 4 ringde mobilen och väckte mig. Dags att stiga upp och förbereda sig för fågelinventering. Men det smattrade på tältduken. Regn!

Det här var inte bra. Visserligen kan man göra inventering ändå. Att gå runt de 10-11 km som det innebär är fullt möjligt. Men man ser inte alla de fåglar som finns lika bra som vid uppehållsväder. Jag beslöt att sova någon timme till och hoppas att regnet upphörde.

Klockan fem regnade det fortfarande, men kanske inte lika mycket. Jag beslöt att genomföra inventeringen. Några minuter efter 6 var jag på plats och började följa de linjer som man ska gå. En stor kvadrat, 2x2 kilometer ska promeneras, så spikrakt som möjligt. Jag iklädde mig regnkläder och fyllde min lilla 100-gramsryggsäck med färdkost och extrakläder. Kikaren hade jag med mig men kameran avstod jag ifrån med tanke på vädret. Det visade sig vara ett klokt beslut.

Det var mest ljungpipare och ängspiplärkor i farten. Samt en och annan stenskvätta och fjällripa. I Sierggavágge lyfte en havsörn. Timmarna gick, jag observerade och antecknade. Högsta punkten på rutten låg på ca 1150 meter över havet.

Klockan 11 hade jag bara en åttondel av rutten kvar. Då slog vädret om, från dåligt till ännu sämre. Med ens blev vinden kraftig, regnet värre och dimman kom som en iskall och våt filt. Sikten blev nästan noll och alla fåglar tystnade och försvann. Utom en tuff fjällripa som satt på en sten och spanade på mig. Jag hade 1½ km till tältet och med hjälp av GPS:en tog jag mig dit så fort jag kunde. Det kändes väldigt skönt att kunna rädda sig in där. Jag smorde kråset med en andra frukost.

Foto: När det är skitväder utanför är man tacksam för ett skyddande tält. Trots att det inte var några stormstyrkor så var blåsten så hård att jag var  orolig för om tältet skulle hålla. Men sysselsättning hade jag. Kunde lägga lite mer tid på maten. Skriva anteckningar, studera kartan och läsa medhavd litteratur. Det är sällan jag upplever en tillvaro där saker tillåts ta den den tid det skulle. Jag behövde nog detta. 

Dagen gick och någon avmattning i (o)vädret märktes inte. Det blåste, regnade och var dimmigt. Så fort jag gick ut ur tältet möttes jag av regnet som kom parallellt med marken. Man blev blöt på nolltid. Att fortsätta mina vandringar högre upp på Låvdak verkade meningslöst. Det var för mycket snö dit jag hade tänkt mig, och dimman hindrade all utsikt. Kallt var det också. Mina förhoppningar inskränktes till att blåsten och regnet skulle göra uppehåll så länge att jag skulle kunna packa ihop mina saker och ta mig ner till lägre höjd. Och då kunna bli av med dimman.

Men kvällen kom och ingen förändring märktes. Regnet gjorde inte en minuts uppehåll. Jag somnade och sov nog ganska bra under natten trots tältdukens smällande. Frös visserligen en del, för dimman verkade ha krupit in i dunsovsäcken. Den kändes inte lika varm som förut.

Klockan 6 på morgonen vaknade jag. Det fladdrade i tältduken, men regnet hade upphört. Utanför tältet var dimman lika tjock som förut. Allt kändes småfuktigt, men i stort sett var detta en glädjande utveckling.

Jag beslöt att det var tid att ge mig av. Laddad med en hastig, men rejäl frukost packade jag ihop mina grejor. Tältet var mycket vått, men det var inget att göra något åt.

Foto: Dimman omger tältet. Kallt och fuktigt.

Jag var kall i kroppen, men räknade med att bli varm under den första kilometern. Tog på mig nästan alla lager kläder jag hade. Men det fanns en annan detalj som var mer svårlöst: var skulle jag vada Sierggajåhkå? Under inventeringsdagen var det massor av vatten överallt, och om jåkken var högre än då jag vadade senast skulle jag kanske inte komma över. Och därmed bli tvingad att följa den uppströms flera kilometer, kanske en halv mil.

Jag gjorde en kompromiss och siktade med GPS:en drygt en kilometer uppströms mitt förra vadställe (således knappt 1½ km uppströms sammanflödet). Det tog en dryg timme att ta mig dit och under tiden kom jag under dimman som låg på mellan 800 och 900 meter över hela landskapet.

Det visade sig vara ett bra vadställe. Jokken var extra bred där och delade upp sig i flera grenar så att det bildades ett tiotal buskbevuxna öar. Blåsten och duggregnet gjorde visserligen att vadningsproceduren blev ovanligt kall, men väl i vattnet gick det som mest upp till knäna utan att vara särskilt stark ström. Efter påklädning kunde jag fortsätta tillbaka mot 3PM (Treparksmötet), samma väg som jag kommit två dagar tidigare. Det kom duggregn från och till, men i stort sett kunde jag vandra utan svårighet och utan att bli våt.

Jag passerade nordsångarstället igen, och man tänker ju alltid att det ska kunna bli en repris på extraordinära fågelupplevelser man en gång haft. Men i fågelskådartillvaron sker sällan sådana repriser. För övrigt hade den där björken knappt ens slagit ut.

Terasserna var lika trevliga att vandra på som på vägen upp. En kungsörn tog en sväng över nejden, kanske var den intresserad av de stora renflockar som gick på slätten. En strömstare pilade förbi i en jokkravin.

Foto: Det var många renar på nordvästra sidan av Gisuris. Som en boskapshjord på prärien.

Foto: På väg till Treparksmötet mötte jag denna vita ren.

Vädret blev allt bättre och jag strosade fram till stigen mot Treparksmötet. Denna stig gillar jag skarpt, särskilt när man går åt andra hållet. Man går då en bit på en liten ås mellan de två stora vattendragen Sjnjuvtjudisjåhkå och Spjiehtjavjåhkå. Den första har grumligt vatten eftersom den avvattnar glaciärer, medan den andra endast innehåller smältvatten och därmed är klar.

Jag kände att det vore bra med lite torkning av kläder och prylar så jag gick till Kisurisstugan igen. Värdparet verkade förvånade över att se mig där igen. De förhörde sig om min erfarenheter uppe på fjället och hur fågelinventeringen gått. På kvällen var det mycket fint väder och jag gick vidare mot Akkastugorna. Tanken var att ta båten till Ritsem nästa förmiddag kl. 11.40.

Foto: Kvällsvandringen på Padjelantaleden var en vilsam och njutbar upplevelse. Jag gick långsamt och tog foton. Den här björken hade slagit ut. I bakgrunden Áhkká.

Ungefär halvvägs mellan Kisuris- och Akkastugorna finns ett rastställe vid en bäck som kallas Jåkkjåkken. Där finns både ett par bord och toaletter. Om man vill kan man bada i bäcken, men den detaljen hade jag redan klarat av vid stugan. Här slog jag upp mitt tält.

På morgonen sjöng fåglarna och det var soligt men fortfarande en aning fuktigt och morgonkallt. Jag satte mig och åt frukost. Då hörde jag det! Skarpa pip bland björkarna. Ett läte jag hade inspelat på mobilen och som jag tränat på när jag satt inregnad uppe på Låvdak. Nordsångarens lockläte! Det höll på i ett par minuter, tystnade men fortsatte flera minuter igen. Sedan var den borta. Jag försökte få syn på den men den var svårsedd i det täta lövverket. Men jag var helt säker att det var en sådan.

(Sedan är det ju så med sällsynta fåglar att man ibland måste skriva en rapport till en särskild granskningskommitté som tar ställning till om observationen kan godkännas för vetenskapliga ändamål. Det har jag gjort. Vi får väl se hur det går, det är ju inte säkert att ett lockläte duger som enda bestämningskaraktär.)

Nöjd och ganska omskakad över min upptäckt fortsatte jag till Akkastugorna. Pratade men stund med stugvärdarna och åt efterlängtad frukost i Kristinas café vid Änonjálmme.

Foto: Áhkká, speglande sig i sjön. Fotot taget från båten.

På båten slog jag mig i slang med Per, en lokförare från Stockholm som åkt upp från Gällivare med bil för att njuta av naturen. Vi åt lunch tillsammans i Ritsem och jag åkte med i hans bil tillbaka till Gällivare där han skulle köra ett tåg på eftermiddagen. Kul med trevliga människor man möter på de mest oväntade sätt.

Grindarna vid Suorva

För vandrare och skidåkare med Sarek som mål är fördämningen vid Suorva en viktig förbindelsepunkt. Det är ofta här man påbörjar - eller avslutar - sitt Sarekäventyr. Det är därför betydelsefullt att denna grind hålls öppen, och så har det hittills alltid varit.

Fortsatt öppen grind

Eftersom jag hört rykten om att policyn kanske skulle ändras har jag varit i kontakt med ansvarig person på Vattenfall AB och ställt några frågor. Jag fick dessbättre beskedet att policyn står fast: grinden kommer även i framtiden att vara öppen hela året.

Grinden vid Suorva. Inte världens mest inspirerande plats men bra att den finns som ingång till fjällvärlden. Fotot är taget i mars då jag passerade här med skidor. Grinden består av dels en stor grind för bilar, dels en liten grind för gående. Gånggrinden saknar lås och öppnas med ett vanligt handtag.

En annan grind - dock ofta stängd

Det är värt att observera att längre upp på vägen mot Ritsem finns en annan gånggrind i stängslet. Den är inte alltid öppen, och det är inte meningen att man ska använda den. Men det finns risk att man hamnar vid den av misstag, t ex om man kommer från fjället och söker sig fram till Ritsemvägen.

När man kommer från fjället ska man alltså följa den asfalterade bilväg som slingrar sig genom fördämningsområdet (utsatt på fjällkartan). Då kommer man till bilgrinden (obs, ej avsedd för turister) och den öppna gånggrinden. Man ska inte gå uppe på fördämningsvallen, då är det risk att man missar den öppna grinden och hamnar vid fel grind. Som alltså kan vara låst.

Bussförarna vet

Om man kommer med buss från Gällivare och ska stiga av vid Suorva stannar bussföraren nära den rätta grinden. Likaså stannar de om man står vid vägen och väntar på att bli upphämtad när bussen passerar.

Därmed är saken kollad. Jag kommer för egen del att använda grinden om en knapp månad då det är dags att ge sig ut och vandra igen!

Vintertur genom Sarek (dag 1)

Själva resan från Skåne upp till den lappländska fjällvärlden är ofta något av ett äventyr i sig. Tyvärr ofta av det stressande slaget. Man har svårt att slappna av under resan och njuta. Frågor cirkulerar i huvudet. Åtminstone är det så för mig. Kommer tåget att vara i tid? Kommer vi hinna med nästa anslutning?

Anders G och jag har i dagarna kommit hem från en 9 dagar lång skidtur genom Sarek. När vi planerade denna tur hade vi några problem att ta ställning till, bland annat anslutningen till bussen fram till vår startpunkt Suorva.

Resplus - eller inte?

En resa till Kebnats/Suorva/Ritsem innebär som många vet ett byte från tåg till buss i Gällivare. Om vårt tåget skulle bli mer än 24 minuter försenat skulle vi missa bussen (och nästa buss skulle inte gå förrän nästa dag). Vi kunde lösa problemet genom att köpa SJ Resplusbiljett ända till Suorva, men detta skulle kosta oss 1000 kr extra per person (att jämföra med de ca 180 kr som en bussbiljett Gällivare - Suorva kostar). Vid Resplus gäller en garanti som innebär att SJ skulle ordna en taxi om tåget skulle vara försenat.

Men 1000 kr extra är mycket. Vi resonerade på följande sätt: Om tåget är i tid sparar vi ca 820 kr per person. Om tåget inte är i tid måste vi betala taxi själva och det skulle att kosta 1200 kr per person, dvs 200 mer än Resplus. Chansen att tåget skulle klara tiden var god, trodde vi. Vi avstod därmed Resplus.

Tåget var INTE i tid. Det missade med ca 10 minuter. Vi fick besked av tågvärden att taxibilar var beställda. För dem som hade Resplus, förstås. Men som väl var löste det sig ändå, för även bussen vara försenad pga en dikeskörning. Så vi hann faktiskt med den ordinarie bussen. Puh!

En hårsmån från en allvarlig olycka

En dryg timme försenad startade bussen mot Ritsem. Med ombord fanns fler passagerare, varav två svenska män som också skulle ge sig in i fjällvärlden vid Suorva. Efter en stund steg det på tre damer från Frankrike som även de hade samma plan.

Innan vi nådde Suorva hade vi ett mycket allvarligt tillbud som hade kunnat bli en svår olycka. Ett sällskap med flera hundspann höll på att gå över vägen och såg för sent bussen som kom i hög fart. Ett av hundspannen hade just kommit upp på högra sidan av vägen och var på väg till den vänstra.En kvinna stod vid vänster vägkant och såg bussen. Hon rusade ut framför den för att stoppa hundarna som nästan hunnit ut mitt i vägen.

Bussföraren hade börjat bromsa så fort han såg hundarna men skulle inte hinna få stopp på den i tid. Eftersom kvinnan hade lämnat vänstra vägkanten styrde han bussen över till vänster. Han fick stopp på bussen först efter att han passerat och lyckades på något sätt undvika att köra på både kvinnan och hundarna. Alla var mycket uppskakade över vad som hänt och vi hade först svårt att tro att ingen hade blivit påkörd.

Var är vintern?

Vi hade sett på väderleksrapporterna att de första dagarna skulle präglas av ganska milt väder, men det var värre än så. Det regnade tidvis ganska kraftigt under bussresan. Inte bra. Vi var utrustade för snö och kyla, men regnkläder var det klent med.

När vi klev av bussen vid Suorvagrinden rann en rejäl vårbäck nerför den så gott som helt barsmälta landsvägen. Regnet hade för tillfället upphört, men återkom senare till och från.

Foto: De tre fransyskorna ger sig iväg. Det ser snyggt och proffsigt ut.

Foto: Vår pulkapackning. Inte så snygg kanske men - hmm... personlig. Förutom pulkan hade vi en rejäl ryggsäck.

Foto: Grinden vid Suorva. Inte världens mest inspirerande plats men bra att den finns som ingång till fjällvärlden.

När den ca 3 kilometer långa bilvägen tog slut hade vi hoppats finna ett skoterspår upp genom björkskogen. Men inget sådant spår syntes till, så vi fortsatte utmed sjöstranden.

Foto: När vi lämnade bilvägen var det till att börja med ganska gott om snö att åka på. Anders bar ryggsäcken, jag drog pulkan. Men i skogen hjälpte han till med pulkan genom att fästa en extra draglina på sig.

Men sjöstranden blev blötare och blötare, och överallt stack det upp stenar. Snön var genomsur härnere. Så sur att den inte ens fastnade på skidorna. Och det var ju i och för sig bra. Men annars var det mest dåligt.  Om jag läst rätt i boken Snö av Yngve Ryd så kallas denna snö på lulesamiska för släbtsát , snö som är så blöt att det finns pölar av vatten nere i den. (Det finns också en annan blöt snötyp som kallas för siebla, men det tror jag är något annat.)

När vi lämnade stranden och gav oss upp i björkskogen var snön fortfarande blöt, men inte lika mycket som nere vid stranden. Det var åtskilliga höjdmeter som skulle klaras av innan vi kom upp till sjö 642 i riktning mot berget Sluggá. Vi märkte att vi hela tiden drog för långt åt vänster. En kommentar som fälldes i skogen var: "Vi försöker ta oss längre åt höger - om vi hittar snö att åka på!" Det var alltför mycket blockterräng i skogen. Och alltför lite snö.

Vi slet med pulkan så länge som vi orkade, men vi hann inte ända fram till sjön. Vi slog läger i björkskogen. Regnet hade gjort både mina byxor och min mössa fuktiga, men den värme jag producerade vid pulkadragningen höll mig ändå skapligt torr.

På grund av det milda vädret räckte det med att ta fram den sovsäck som jag använder på mina sommarvandringar. Även klädseln var samma som på sommaren. Både Anders och jag hade gått långa stunder med bara ett tunt underställ på överkroppen.

Foto: Det första nattlägret. Fotot taget morgonen därpå.

Det var den 27 mars och årets vintertur var därmed påbörjad. Men hur skulle fortsättningen bli? Skulle snön fungera att åka på och skulle vi kunna ta oss ända fram till Kvikkjokk? De närmaste två dagarna skulle bli avgörande för vårt beslut om att genomföra hela turen eller inte.