Artiklar > 10 minnesvärda vad

10 minnesvärda vad

Av: Håkan Friberg

När jag tänker tillbaka på de fjällturer jag genomfört så är det självklart så att jag inte omedelbart minns hela vandringar. Det är vissa situationer och händelser som träder fram. Jag har märkt att dessa lättåtkomliga minnen kan indelas i några få kategorier:

Hänförande utsikter, inbjudande tältplatser, vackra vatten, upptäckter av växter eller djur, möten med intressanta människor, överraskande matsituationer, himmelskt ljus samt... besvärliga vad.

Redan år 2007 skrev jag en artikel om mina tio vackraste tältplatser. Nu är det dags att samla ihop mina tio mest minnesvärda vad/vadställen. Jag tänker skriva om dem i en ordning som gör att dramatiken ökar efterhand. Denna text kommer att innehålla en del citat från tidigare artiklar och blogginlägg, men också en del nytt material.

Valfojokka

(längs leden mellan Katterjåkk och Unna Allakas)

Inget dramatiskt har hänt mig vid detta omtalade vadställe, men trots det vill jag ha med det på listan. Det är ett lurigt vadställe. På de äldre kartorna fanns tre olika vadställen utmärkta - det övre, det mellersta och det nedre. Idag finns enbart det mellersta kvar.

Första gången jag passerade här - 2007 - vandrade jag tillsammans med min bäste vän Tommy. Vi bestämde oss för att använda det nedre vadstället. Det såg onekligen ganska lätt ut. Bottnen var slät och det verkade inte vara alltför djupt. Men... precis nedströms faller jokken ner i ett rejält vattenfall och strömmen ovanför var kraftig. Sedan vi provat ett tag utan att lyckas passera det hårdast strömmande vattnet beslöt vi oss för att det fick bli det mellersta vadet istället. Det kändes betydligt säkrare även om det va rejält djupt i bortre delen och det kan vara lite svårt att komma upp på den ganska branta klippan.

Nästa gång jag passerade här var 2012 - då tillsammans med vandringskompis Anders. Denna gång blev vadet riktigt besvärligt. Det som gjorde det besvärligt var den starkt strålande solen. Det var nästan omöjligt att se hur bottnen såg ut på grund av allt solglitter. Ett par gånger hamnade jag så djupt att ryggsäcken doppade i vattnet. Det tog mig nästan 20 minuter innan jag hittat rätt väg. Det är lång tid i så kallt vatten. Anders - som stått och tittat på mitt trevande - klarade vadet på cirka 5 minuter!

Jag har ett speciellt minne till från denna plats. År 2013 kom jag och mina båda söner norrifrån ner mot vadstället och såg då att det var en hel del verksamhet där nere. Det var 4-5 personer som försökte ta sig över vadet. De hade uppenbarligen ingen lust att vada, för de gjorde allt för att lyckas bygga upp en landgång över vattnet. De bar stenar och använde sig av stavar, vill jag minnas. Trots att vattennivån var ovanligt låg gick det inte så bra för dem. Vi tog av oss kängorna och vadade över. På andra sidan tog vi lunchpaus. När vi ätit färdigt och gav oss iväg hade några lyckats ta sig över, men inte alla.

Staddajavrre

(nordost Sulitelamassivet)

Sjön Staddajavrre har en markerad vadplats vid inflödet i sjön. År 2009 var jag och Livskamraten i detta område för första gången. När jag planerade vandringen hade jag som första val att vada vid sjöns utflöde. Jag hade inte läst eller hört något om detta vad, så det var onekligen med en hel del spänning som vi närmade oss sjöns nordöstra spets. Vi stannade på lite avstånd för att inspektera hela vattendraget från sjön och den kilometer norrut som vi kunde se. Härifrån såg det ut att vara lättast ungefär en kilometer nedströms, där jokken delar upp sig i tre armar. Men ett vadställe som ser lätt ut på lite avstånd kan visa sig helt omöjligt när man kommer närmare. Vi bestämde därför att först titta närmare på själva utflödet.

Det var ett "sjöfall" i miniatyr: Mycket vatten och ganska djupt och längre ner betydligt vildare vatten. Efter lite trevande med stavarna bestämde vi oss för att försöka. Det var djupt... blev djupare... och djupare... ganska stor kraft i vattnet, men slät och fin botten... och så var vi över. 

Efter vadet tog jag denna lilla film: http://www.youtube.com/watch?v=1XATdlu5SSY

Med denna erfarenhet i bagaget var det självklart att jag åter siktade mot denna plats när jag och yngste sonen - Ornitologen - sommaren 2013 kom vandrande från Sårjosjaurestugan på väg mot Miehttjevagge. Döm om min förvåning när det visar sig att vadet är helt omöjligt. Inte beroende på att vattenståndet var högre. Nej - bottnen var full med lösa stenar! Vi var istället tvungna att ta oss nedströms några hundra meter innan vi hittade en acceptabel plats. Och den var djup mot slutet - lite lik Valffojåkka. Lite blöta blev vi...

Pietsaure/Autsutjjåkkå

(4 km VSV Saltoluokta)

Sommaren 1997 var det dags att introducera Sarek för våra söner. Det hade då gått 20 år sedan vårt första besök.

Skribenten var nu 18 på det 19:e och Ornitologen nybliven 14-åring. Vi tog dessutom med C - en kompis till Skribenten.

Vi hade planerat en riktigt rejäl tur med start och mål i Saltoluokta. Vandringen var tänkt att gå via Sitojaure - Rinim - Pastavagge - Skarja - Alkavagge - Nasajavrre - Kuopervagge - Pierikjavrre - Slugga - Pietsaure - Salto.

Nu blev det inte alls så. De dagar vi befann oss där uppe var stekheta, vindstilla och fruktansvärt myggrika. Vi kom till Skarja mycket senare än vi tänkt oss, och bestämde där att vi struntade i den bortersta "öglan". Vi vände istället tillbaka mot Pielavalta för att sedan fortsätta österut. Värmen och myggen tvingade oss att stanna vid snart sagt varenda litet vatten för att doppa oss.

I stekhet värme sänkte vi oss ner mot Pietsaure och Autsutjjåkkå. Enligt Grundsten ska Autsutjjåkkå vadas precis vid infödet i Pietsaure. När vi kom fram dit visade det sig att det var MYCKET djupt. Vi tog av oss packningarna och funderade. Skulle vi bygga någon sorts flotte och sedan simma över?

Plötsligt hör vi en liten utombordare närma sig. Det visar sig vara Acke Kuoljok som sett oss i kikaren, och eftersom vi hade "småfolk" med oss erbjöd han sig att ta oss i båten fram till samevistet. Vi tackade för erbjudandet, men bad honom bara ta över våra ryggsäckar till andra sidan utflödet. Vi längtade nämligen efter ännu ett dopp.

Kompis C - som med bred marginal var längst av oss fem - var den ende som lyckades "vada". Detta är - överlägset - det djupaste vadet jag genomfört.

Acke ville inte ha något betalt för hjälpen, men rekommenderade oss att besöka café-kåtan - vilket vi gjorde. Där huserade Ackes fru Siv. Vi tillbringade hela eftermiddagen i hennes sällskap. Hon bjöd på sig själv och berättade med mycket stor inlevelse om samer och samisk kultur. Efteråt var samtliga grabbar överens om att detta var vandringens absoluta höjdpunkt.

Vi spred också viss glädje. Ornitologen ville absolut plocka med sig renhorn. Och vi sa visst - men han fick bära dem själv. När Ackes gamle far såg packningen brast han ut i högljudda gapskratt och förklarade mycket ingående varför japanerna skulle betala stora pengar för hans samling.

Abmojåkkå

(Vid Njunjes, mellan Aktse och Sitojaure)

Året är 2000. Vandringskompis Tommy vill med till Sarek igen - trots ett ömmande knä. För att ha gott om reträttvägar och för att jag äntligen skulle få se utsikten från Skierfe, bestämde vi oss för en lite annorlunda tur med start i Saltoluokta.

Vi följde Kungsleden ner till Sitojaure och fick skjuts över till Svine. Sedan vi kommit uppför backarna vid Njunjes lämnade vi leden och tillbringade några dagar på höjderna ovanför Rapadalen.

Under våra vandringar vadade vi Abmojåkkå flera gånger. När det var dags att vända tillbaka mot Saltoluokta skulle vi vada jokken för sista gången och sedan leta oss bort mot Kungsleden igen.

Nonchalant började jag promenera över utan att känna ordentligt hur bottnen kändes. Plötsligt försvann båda fötterna och jag landade med ett rejält plask i vattnet. Jag slog i knät och högra höften ganska rejält, men kunde ändå skatta mig lycklig över att det inte var värre. Detta var ett enkelt vad. Men det var här det hände. Det är den enda gång jag har ramlat under ett vad. Jag är tacksam att det hände där och inte under ett besvärligare vad. Det lärde mig något som jag haft nytta av sedan dess: Underskatta inte vad som ser lätta ut. Rätt som det är händer det. Nästa gång kanske jag inte har samma tur.

Tältplats vid Abmojåkkå efter vadet.

Tjågnårisjågåsj

(norra Rapadalen)

Inte heller här har jag råkat ut för något dramatiskt, men vattendraget kan vara mycket lätt...

... eller mycket svårt...

Översta bilden är från en passage år 1997 och den undre bilden två år senare. För två år sedan såg den ut så här...

Suottasjjåhkå och Rakkasjåhkå

(nordligaste Ruohtesvagge)

Vi närmade oss slutet av en mycket regnrik och tuff Sarekvandring. "Vi" - det är jag, Vandringskompis Tommy och min svåger Christer. Vi hade haft en del mycket svåra vad. Vi var trötta, vi var kalla och vi var blöta. Dessutom hade Christer drabbats av tandvärk. Det blev en rotfyllning av det hela efter hemkomsten.  Jag hade ingen fungerande kamera. Den hade dött på grund av regnet för flera dagar sedan.

Och då var det dags att vada Suottasjjåhkå...

Jokken var inte speciellt strid, men den var djup och den var fylld med hala stenar som ömsom låg strax under och strax över vattenytan. Den var dessutom så bred att det var omöjligt att sia om vilken väg som skulle vara den bästa.

Vattnet var svinkallt. I varje fall uppfattade våra fuktiga och frusna kroppar det så. Det skulle inte vara förknippat med någon fara att kliva ner i vattnet, men - vi ville inte! Var och en fick göra som den behagade. Jag började - trots halkan - att kliva från sten till sten. Christer följde mig på avstånd medan Tommy letade ett annat alternativ lite längre uppströms.

Ibland var avståndet så stort mellan stenarna att jag blev tvungen att hoppa. Det var med en viss oro jag tyckte mig märka att stenarna blev färre och färre. Och... när jag hade passerat drygt halva jokken fanns inga stenar inom räckhåll. Jag kände med staven - midjedjupt.

Nu fanns två alternativ: Antingen balansera på den översköljda stenen jag stod på, samtidigt som jag tog av mig byxor, strumpor och kängor, eller - ta mig tillbaka. Jag valde det sistnämnda, men upptäckte efter ett tag att jag inte mindes vilken väg jag kommit. Helt plötsligt är mitt enda alternativ att hoppa ca 1,5 meter och landa på en sten med från-lut strax under vattenytan. Jag visste att jag skulle ramla i om jag hoppade, ändå var det just det valet jag gjorde, för - kanske hade jag fel... Jag lutade mig bakåt - tog sats - hoppade - och hade fel! Jag ramlade inte!

Nu var ju inte problemen över i och med detta. Vi hade ju fortfarande inte kommit över jokken! Men jag och Christer bestämde oss för djup-vad. Vi tog av oss kläder och kängor och vandrade - från knä- till midjedjupt på en fin sandbotten. Någonstans en bit ut i jokken fanns en sandrevel där man kunde pausa.

Sedan jag kommit över hela vadet upptäckte jag att Christer stod framåtlutad på sandbanken en bra bit ut i vadet. Trots att jag ropade till honom hörde jag inget svar, och när han stått där i kanske en minut kände jag mig tvingad att gå ut till honom.

Han stod - huttrande: Jag fryser...

Jag tog hans ryggsäck och ledde honom till stranden, hjälpte honom att få på sig varma kläder och kängor och lät honom låna mina varma vantar. Så småningom dök Tommy upp. Han hade halkat och var blöt om fötterna, men i övrigt hade han klarat sig.

Dagen var inte speciellt långt gången, så vi stannade och åt lunch i duggregnet. Mina medvandrare hade nog önskat att vi slagit läger redan där, men jag var överraskad av svårigheterna över Suottas och jag visste att vi skulle över en jokk till - Rakkasjåhkå. Tänk om den var lika besvärlig? Det skulle inte kännas bra att börja nästa dag med ett lika besvärligt vad som dagens. Därför föreslog jag att vi skulle fortsätta ytterligare ca 4 km. Det är nog de längsta kilometrarna jag vandrat. Rakkasjåhkå var inget större problem. På andra sidan var det snårigt och en rejäl brant upp till tältbar plats. Den var sannerligen inte bra, men ingen tänkte gå en meter till. Tältet hade inte stått upprätt i många minuter innan samtliga vandrare hade somnat - utan att ha ätit någon kvällsmat.

... och regnet ökade i styrka...

Mitt i natten - jag kan inte ens gissa vad klockan var - vaknade jag och var fruktansvärt hungrig. Regnet vräkte ner, men hur jag än ansträngde mig kunde jag inte koppla bort hungerkänslorna. De båda andra snarkade i godan ro, men jag lyckades inte somna om. Istället tog jag på mig regnkläderna, greppade en Trangiakastrull och hasade mig ner genom snåret till jokken efter vatten. Jag hade någonting i ryggsäcken som ännu inte använts, och mina medvandrare kände inte till det. Fördelat i ett antal små plastpåsar hade jag mjölblandning, bakpulver och brödkryddor. Dessutom hade jag med mig messmör. Där i mörker och ösregn, precis i början av Ahkkas sydsluttning, satte jag igång att grädda bröd. Det stod inte på innan Tommy började röra på sig och när han sedan viftade med ett bröd under näsan på Christer började också han att vakna upp.

Jag hade många påsar. Vi frossade. Till detta drack vi några klunkar Kaptenlöjtnant. Sedan la vi oss ner och somnade om.

Nästa morgon hade det slutat regna och jag väcktes med frukost på sängen - sent. När jag kikade ut genom tältöppningen mötte jag en underbar syn: Hela Ahkka var snöpudrad!

Ridanjunjesjågåsj

(östra Sarvesvagge)

Sommaren 1977 begav jag mig ut på min första längre - egenplanerade - fjällvandring. Vandringssällskapet bestod av min dåvarande flickvän - nuvarande hustru och Livskamrat. Min fjällvana var blygsam: Två vandringar under militärtjänstgöringen och en veckovandring i Helagstrakten tillsammans med flickvän och två kompisar året innan. Inte vid något tillfälle hade jag stött på problem vid vadning trots att vi bland annat tagit oss över Ljungans övre lopp.

Vandringen ägde rum i Sarek och startade i Saltoluokta. Mina teoretiska kunskaper grundades på Svante Lundgrens bok Vandra i Sarek. Han skriver en hel del om besvärliga vad, men trots det - efter båttransport på Sitojaure och promenad in i Basstavagge, så står vi framför den första jokken från Dagartjåhkkå - utan vadarstavar! Den innehöll dock inte så stora mängder vatten, så efter en stunds letande hittade vi ett ställe att ta oss över. Jokken från Skajdasjvagge hade vi aldrig klarat om det inte vore för en rejäl snöbrygga en bit upp. Men vid nästa jokk - den från Lulep Basstajiegna - var det stopp. Inte en chans att ta sig över. Något snopet kändes det att behöva vända tillbaka innan vandringen hunnit börja på riktigt. Vi hinner dock inte mer än vända oss om förrän vi få syn på... en vadarstav! Vi kunde fortsätta! Denna vadarstav följde sedan med på mina fjällturer i drygt 30 år. 

Resten av den vandringen blev en fantastisk upplevelse. De flesta vad var obefintliga - vi kunde ta oss över på snöbryggor - men två av vaden minns vi med skräckblandad förtjusning.

Från Basstavagge gick vi vidare till Skarja, för att där svänga västerut in i Guohpervagge och sedan söderut in i Alggavagge. Sedan vi passerat kapellet tog vi oss över bron över Miellädno, vände söderut och svängde sedan in i Sarvesvagge som vi följde på den norra sidan. Samtliga jokkar som kom norrifrån var ganska vattenrika.

Jokken från Ridajiegna tog oss en timme att passera. Den mesta tiden handlade om att följa dess lopp upp- och nedströms för att hitta bästa platsen, men det var ändå ingenting mot Ridanjunjesjågåsj. Den såg helt omöjlig ut. Egendomligt nog hittade vi en ganska rejäl björkstock när vi letade efter bästa vadstället. Den borde ju hjälpa oss. Jag släpade stocken någon kilometer uppströms och hittade till sist ett ställe som borde fungera. Jag ställde stocken på högkant med ena änden rejält förankrad bakom en stor sten, och siktade sedan för att välta den mot en motsvarande sten på andra sidan. Den föll perfekt, men studsade till och for iväg som en tändsticka ner för forsen. Vi blev både häpna och rädda av kraften i vattnet. När vi tittade längre uppströms insåg vi att där skulle vi inte ha en chans att ta oss över. Alltså började vi vandra neråt igen. Vid ett ställe hade jokken grävt en rejäl kanjon. Avståndet från klippa till klippa var inte mycket mer än en meter, men landningsplatsen var fuktig och sluttade ganska rejält ner mot de strida strömmen. Det krävdes en del övertalningsförmåga för att få flickvännen att inse det dumdristiga i företaget, och vi fortsatte nedströms.

Efter ett tag hittade vi ett ställe som var ganska smalt. Visserligen var vattnet väldigt strömt, men om vi skulle kunna rulla ut någon rejäl sten mitt i fåran borde vi kunna ta oss över. Jag letade upp den största sten jag orkade rubba och rullade den försiktigt fram mot kanten av jokken. Med förenade krafter rullade vi sedan ner den i vattnet. Det mullrade till som av ett avlägset åskmuller som sakta försvann. Det tog ett tag innen vi förstod att det var ljudet av stenen som rutschade neråt i den starka strömmen. Vi insåg att det skulle vara förenat med livsfara att försöka sig på ett vad på denna plats. Alltså fortsatte vi längre ner.

Efter att ha gått ända ner till utflödet i Sarvesjåkkå och sedan en bra bit tillbaka igen var vi överens om att vi hittat det bästa vadstället. Jag gick över först. Trepunktsvadning med två punkter stadigt i botten. Det gick sakta men bra. Jag lämnade ryggsäcken och tog mig tillbaka för att ta flickvännens ryggsäck. Även dessa promenader gick bra. Sedan kastade jag över vadarkäppen till flickvännen. Sakta, sakta tog hon sig ut i vattnet och vidare mot min sida, men plötsligt står hon bara helt stilla. Alla tre punkterna är i botten.

- Jag kan inte flytta mig! Då glider jag!
Och några handlingsförlamade sekunder senare:
- Hjälp! Nu glider jag!

Vad gör man? Jag rusade förstås ut i vattnet, fick tag i någon del av hennes kläder och slet till. Efter några stapplande, plaskande steg var hon på säkrare mark. Vi rullade runt och skrattade av rädsla och lycka. Nu fick det vara nog med äventyr för idag. Vi slog upp tältet och kände oss tämligen säkra: Nu kan det väl inte bli värre...?

Nästa dag visste jag att vi skulle bli tvungna att ta oss över Rapaälven...

Visste? Tvungna???

Rapaälven / Tielmavadet

Om jag tar sista frågan först: Tvungna? Jag hade planerat vandringen till max 13 dagar med matmängd därefter. Av dessa hade redan nio dagar gått. Vi var tvungna att ta oss till Saltoluokta eftersom bilen väntade vid Kebnats brygga och semesterdagarna var ju slut.

Visste? Rapaälven skulle inte bli något problem. Jag hade ju läst Svante Lundgrens bok Vandra i Sarek och han hade haft rätt i allt - än så länge. På sidorna 80-81 finns två meningar som var orsaken till att vi var på väg just till mötet Sarvesvagge-Rapadalen.

Mening 1: "Telmasidan mot nedre Sarvesvagge är nämligen nästan oframkomlig på grund av överhängande vide av enastående format och täthet." Detta ville jag uppleva. Flickvännen visste förstås inget på förhand.

Mening 2: "Lapparna har däremot ofta ärende över till Telma, ty där är fint renbete och därför har de numera två lättmetallbåtar liggande vid älven under Telma."

Den gode Lundgren hade rätt i det ena men fel i det andra. Intelligenta läsare kan nog lista ut vilken mening som är det ena respektive det andra med hjälp av denna bild.

Detta är inte alls den värsta passagen. Där fanns tillfällen då videt var ytterligare 1-2 meter högre och än mer sammanflätat.

Väl framme vid älven var det ingen konst att se den sandkulle man skulle gå över, men eftersom vattnet såg lite besvärligare ut på andra sidan kullen beslöt vi att leta upp båtarna.

Lundgren skrev "numera" - och det var år 1963. Numera - 1977 - fanns inte en skymt av några båtar. Flickvännen förstod inte riktigt varför jag blev så irriterad över sakernas tillstånd. Nu kände jag mig nödd att berätta: VI MÅSTE ÖVER!

Vadet är mycket långt. fram till den stora sandholmen var det inga problem. Ett flertal mindre armar av älven passerades i rask takt. Väl framme på den stora holmen kunde vi tydligt se resten av vadet. Älven gör en lite krök där det såg enklast ut - en ytterkurva - vilket gjorde att man kunde anta att det var djupast längst bort, samt att strömmen också skulle vara starkast där. Så särdeles stark såg den dock inte ut.

Till en början var det även på denna sida ett par mindre älvarmar att ta sig över, men så var vi då framme vid sista - och svåraste - delen. Jag minns inte helt säkert hur brett det var - kanske tio meter - men det syntes tydligt att det blev djupare längre bort, närmare stranden.

Vi klev i. Bottnen kändes trygg - packad sand med bra fotfäste. Efter halva sträckan stod vi i lårdjupt vatten och det blev allt djupare. Vi vände tillbaka, tog av oss byxorna och klev i igen.

Vattnet steg till knäna, till låren, till midjan... Vi hissade upp ryggsäckarna så högt vi vågade och tog ytterligare ett par, små, försiktiga steg ut...

Vi hade nu den motsatta stranden på kanske två meters avstånd. Det fanns gott om uthängande fjällbjörkar och en hel del vide däremellan. Jag tror faktiskt inte att vi pratade med varandra - jag minns i varje fall inget av det - men vi var båda medvetna om vad vi måste göra...

Ett litet steg till sedan hoppade vi, kastade oss, simmade(?)... och fick tag på något och drog oss upp. Dyngsura, men med det mesta av ryggsäcksinnehållet torrt släpade vi oss upp på säker mark.

Just där, just då, hade vi vårt första riktiga storgräl. Det både skreks och gräts. Om vad? Ingen aning, men att det berodde på den stora anspänningen som släppte, det stora trycket som lättade, det råder det inget tvivel om.

Vi slog läger strax intill. På natten väcktes vi två gånger av plask från älven, och båda gångerna hann vi ner för att se på älgen som tog sig över betydligt enklare och elegantare än vad vi gjort.

Alep Basstejiegna

(centrala Basstavagge)

Sommaren 1999 var det dags för mig att ge mig ut på min tredje Sarekvandring. Den skulle bli mycket annorlunda de tidigare: Jag skulle vandra tillsammans med två vuxna män - min bäste vän Tommy och min svåger Christer. Visserligen var bägge aningen överviktiga, men jag bedömde (och det gjorde de själva också) att båda hade en god grundkondition. Tommy är gammal fotbollsspelare och mycket aktiv motionscyklist. Christer spelar tennis någorlunda regelbundet och joggar några gånger per vecka. Christer hade bara sett fjäll på vykort och över huvud taget aldrig varit någon ”naturmänniska”. Tommy hade genomfört en lättare vandring i trakterna runt Helags år 1976. Anledningen att de följde med på denna vandring var att båda hört mig och Livskamraten prata lyriskt om våra vandringar.

På den tiden kände jag mig urstark. Utan problem kunde jag bära en bit över 30 kg långa sträckor. Jag snarast njöt av belastningen. Och vår packning var ganska tung. Temat för vår vandring skulle vara god mat och dryck samt litteratur. Var och en av oss skulle ha med sig någon god överraskning och dessutom två böcker som betytt något för oss. Varje dag avslutades med något riktigt kulinariskt. Sedan vi krupit ner i sovsäckarna turades vi om att läsa ett avsnitt högt ur våra medhavda böcker. Vi förklarade varför och på vilket sätt just denna bok betytt något speciellt för oss, och sedan diskuterade vi en stund. Gemytligt och intressant. Det tillförde en ny dimension till vandrandet.

Det är ju lätt att förstå att dessa båda teman – mat/dryck och litteratur – gjorde att vikten blev ganska rejäl. Mina båda vandringskamrater bar drygt 25 kg och jag drygt 30.

Vandringen startade i Saltoluokta, fortsatte in genom Pastavagge, vidare norrut genom Ruohtesvagge, förbi Ahkka till Ritsem. Redan i allra första backen upp från Saltoluokta förstod jag att denna vandring inte skulle bli precis som jag tänkt mig. Christer hamnade tidigt på efterkälken och flåsade mycket tungt vid de pauser vi gjorde – och de blev allt tätare. Till råga på allt lyckades jag ta fel väg. Vi följde vinterleden mot Bietsavrre en bra bit innan jag upptäckte misstaget. Vid det laget började jag undra om vi skulle hinna med båten till Rinim nästa dag. När jag yppade mina farhågor för mina medvandrare var det faktiskt Christer som föreslog att vi skulle fortsätta vandra – även om det skulle bli sent – nästan ända fram till Sitojaure, för att vi säkert skulle hinna fram innan båten avgick vid 10-tiden.

Sagt och gjort. Vi vandrade fram till en lite bäck strax ovanför trädgränsen någon km från Sitojaure. Och visst hann vi med båten och fick på detta sätt en underbar start på färden. Dagen var vacker och båtturen fantastisk. Vi genomförde tre vad i Basstavagge och slog läger ganska nära vattendelaren.

På natten började det regna och det fortsatte natten igenom – ett intensivt strilande – och därtill började det blåsa – från väster förstås. Och regn och blåst fortsatte hela nästa dag. 

Mycket snart kom vi fram till jokken från Alep Basstejiegna – och den var grym. Den såg faktiskt farlig ut. Vi följde den uppströms i hopp om att finna en snöbrygga, men all snö var bortsmält. Dessutom visade det sig att glaciärtungan var helt snöfri – och såphal. Jokken kom ut under glaciären i två armar. Däremellan fanns cirka 20 meter fast mark där man kunde pausa.

Bilden nedan väcker mycket starka minnen. Jag är både glad och förvånad över att jag faktiskt tog fram kameran.

Jag ville verkligen inte kliva ner i det iskalla och starkt forsande vattnet, så det fick bli glaciärtungan. Den lutade otäckt mycket och många av alla de stenar som låg utspridda på den, lossnade och rutschade iväg när man rörde dem. Mycket, mycket, MYCKET sakta började jag hasa mig över isen – från sten till sten. Ibland blev jag tvungen att vända tillbaka och ta en väg lite högre upp. Bakom mig såg jag Tommy sakta följa mina spår, men Christer hamnade bara högre och högre upp. Det såg inte ut som om han kom framåt.

Jag har svårt att bedöma hur lång tid det tog för mig att passera den första jokk-armen, men det var med en mycket stor lättnad som jag gled ner till den fasta marken innan det var dags för nästa jokk-arm. Jag gled ner och siktade på en ganska stor sten eftersom marken runt om såg ganska lerig ut. Jag har sällan blivit så förvånad – och rädd – som när jag landade på stenen och den direkt började sjunka – snabbt. Några snabba kliv mot nästa sten. Lera upp till knäna och en mycket tydlig känsla av att snart sitta fast. Upp på nästa sten – som genast började sjunka! Och vidare – mot nästa och nästa… Först ända framme vid nästa jokk blev marken någon stadigare. Jag kunde sitta ner och pusta ut.

Tommy hade uppmärksammat vilka problem jag hamnat i och valde – klokt nog – att fortsätta uppe på glaciären. Christer tycktes mycket sakta bara hamna högre och högre upp… Hur lång tid skulle det ta innan han kommit över…?

Sedan Tommy kommit fram till mig kom vi överens om att vada den andra armen. Den var inte lika strid och glaciären ovanför var rik på sprickor och såg allmänt besvärlig ut. Det var vansinnigt kallt, men snart var vi över båda två.

Vid detta tillfälle tog jag fram en liten bandspelare och pratade in precis vad som hade hänt och hur jag kände mig just då.

Man kan lyssna på ljudupptagningen här. 

Ljudet tar mig direkt tillbaks. Jag hör hur jag frös. Jag hade inte tagit på mig något varmt och torrt, för jag förstod vad jag måste göra. Christer hamnade högre och högre upp…

Det var bara att kliva i och vada tillbaka och sedan – decimeter för decimeter – hasa tillbaka hela vägen över glaciären och upp mot den plats där Christer hade fastnat. Jag tog över hans packning och sedan bar det åter västerut – från sten till sten – snett ner mot den sista jokk-armen.

När vi alla tre var över hade det gått drygt två timmar sedan vi startade jokkpassagen. Regnet, blåsten, det iskalla vattnet, den såphala glaciären, den fysiska och psykiska anspänningen – allt detta gör denna jokkpassage till den överlägset jävligaste jag genomfört.

Innan vi slog läger vadade vi också jokken från Soabbevagge – ett brett, men tämligen okomplicerat vad. Sedan slog vi läger och låg still i två nätter. Både regn och vind tilltog.

Sieberjåkkå

(längs Padjelantas nordgräns, NV Kutjaurestugan)

Men... kan det bli värre? Jag har skrivit om nio vad av tio och blir det värre än i jokken från Alep Basstajiegna så går det väl inte att ta sig över...?

Sommaren 2012 stod jag och Livskamraten på den södra stranden av Sieberjåkkå och önskade att vi kunde ta oss över till den norra. Men trots att vi följt vattendraget flera kilometer så hittade vi inte ens en plats som var värd ett försök. Vi var tvungna att tänka om... att vända...

Att detta sedan fick till följd att vi fick uppleva vårt mest omvälvande dygn i den svenska fjällvärlden, det är en annan historia.

Avslutning

Vill ni läsa mer om de vandringar som dessa vad var en del av så går det att hitta de flesta här på Utsidan.

Ett av de tre vaden vid Valfojåkka finns beskrivet i Abiskoalperna - för vilken gång i ordningen

De båda vaden vid Staddajavrre finns i texterna Sinnliga Sulitelma respektive Smärtsamma Sulitelma

Vadet vid Pietsaure hittar man ännu inte på Utsidan.

Vadet över Abmojåkkå finns - ännu så länge - inte med i någon text på Utsidan.

Vaden över Tjågnorisjågåsj finns med i två texter - Svårvadat i Sarek och Genom Sarek med Britt Bilden med snöbryggan finns ännu inte i någon Utsidantext.

De båda vaden över Suottasjjåhkå och Alep Basstajiegna finns beskrivna i texten Svårvadat i Sarek.

Vaden över Ridanjunjesjågåsj och Rapaälven/Tielmavadet finns med i texten Första Sarekturen.

Till sist: Det inställda vadet över Sieberjåkkå finns beskrivet i texten En sorglig, ovanlig, minnesvärd fjälltur.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2015-06-04 10:55   Curt V
Betygsätt gärna: 5
Trevlig läsning denna förmiddag, då man i tankarna planerar sommarens vandringar. Hustrun och jag har vid olika tillfällen diskuterat vadandets vedermödor, erfarenheter och kommande sådana.Blev studtals lite kall om bena när lag läste din berättelse, men mycket taggad inför säsongens kommande turer. Tack för underhållande text och illustrativa bilder.

Curt
 
Svar 2015-06-05 13:16   Håkan Friberg
Tack för din kommentar, Curt. Med ökad ålder har mitt vadande förändrats. Den största orsaken till detta är att jag mår bättre om jag vandrar med två stavar. Därmed har vadarstaven fått stanna hemma. Det får till följd att jag undviker de kraftigt strömmande vaden numera.
Då och då förekommer det diskussioner här på sidan vilken utrustning som är bäst vid vad - en kraftig vadarstav eller två vandringsstavar. Majoriteten verkar föredra två stavar. Jag kan bara inte förstå det. De KAN helt enkelt inte ha vadat riktigt besvärliga vatten, är min tanke.
Sedan händelsen vid glaciären i Basstavagge har jag numera alltid med mig någon form av broddar - ibland till och med stegjärn.
 
2015-06-04 11:35   Elvah
Vilken spännande artikel! Jag som aldrig genomfört ett vad i strömt vatten över knäna fascineras väldigt av er som kan och vågar, och finner det väldigt intressant att läsa om hur man gör. Tips om platser, var drar man gränsen för vad som är möjligt, när backar man, tekniska tips och knep osv. Uppskattat och underhållande!
 
Svar 2015-06-05 13:25   Håkan Friberg
Tack Hanna! Några av dessa vad blev ju onödigt "spännande" och det är absolut inget jag eftersträvar även om de kan vara kul att se tillbaka på. Idag har jag alltid någon form av broddar i packningen för att lättar ta mig över slippriga glaciärtungor.
Vadning är som med allt annat - det blir tryggare med åren. Jag har - till skillnad från många andra, tror jag - aldrig undvikit vad. Snarare tvärt om. För det mesta tycker jag att vaden är en skön och svalkande sund och en naturlig paus. Fötterna mår fantastiskt efteråt.
De flesta vandrare jag stött på letar frenetiskt efter något ställe där de kan gå torrskodda över jokken. Det gör inte jag (för det mesta). Jag väljer hellre att vada och jag har inget emot att göra en liten paus då och då. På det sättet har jag skaffat mig en stor vana av att ta mig över lätta vad. Det ger en trygghet och det står inte på förrän jag ganska säkert kan bedöma svårighetsgraden på ett vad..
Mitt tips är alltså: Strunta i att hoppa på stenar. Vada!
Och du! Det där med vatten till knäna är en mycket bra grundregel.
 
2015-06-04 16:12   snurte
Betygsätt gärna: 5
Intressant läsning!
Planerar att jobba lite på den egna erfarenheten i sommar. Även om det kan vara bra med lite utmaningar för att få veta sina gränser så hoppas jag att vi slipper bli testade som på de sista i artikeln. :)
 
Svar 2015-06-05 13:27   Håkan Friberg
Du tänker helt rätt. Skaffa dig erfarenhet av vad. Sök upp dem. Se kommentaren ovan..
 
2015-06-06 10:52   dHANScan
Betygsätt gärna: 5
Det väcker minnen med alla dine nästan 40 års erfarenhet med tio utvaldda vad. Jag kunne kommit på andra i Sarek.
Det i Vuojnesskájdde S för Guhkesvággebron var i 1994 ett - vad jag minns - lätt vad på vägen Ö om Ähpar på väg mot Basstavágge.
I 2010 - från andra sidan - kändes det helt utryggt, och jag hittade ett alternativ 3 km uppströms i Bierikjåhkå. En plan B är alltid en fördel.
 
Svar 2015-06-06 12:15   Håkan Friberg
Tack för din kommentar, Hans.
När man läser min text kanske man kan få känslan av att Sieberjåkkå är det enda vattendrag som fått mig att ta en annan väg. Så är det förstås inte. Just det vadet du nämner - det i Vuojnesskájdde - har stoppat mig. Jag hade tänkt mig en topptur upp på Äpar. Det blev Vuojnestjåkkå istället.
Reservplaner är bra. :-)
 
2015-06-07 01:47   snurte
Tack för uppmuntran! Mitt största problem är nog att jag saknar rädslan. Som det mesta är det både positivt och negativt. Viktigt att jag inte utmanar ödet, så det är nog bra att jag kommer ha sällskap som sätter gränsen tidigare.

Två stavar ger överlag bättre balans. I en starkt strömmande jokk kan jag däremot tänka mig att en rejäl trästav ger bättre stöd. Precis som du redan är inne på Håkan så finns det fler anledningar än vad att använda stavar så kommer inte gå ifrån det.
 
Svar 2015-06-07 14:24   Håkan Friberg
Att sakna rädsla må väl vara ok, bara du inte saknar försiktighet. :-)
 
2015-09-12 11:07   Tagetes
Hej! Jag börjar bäva inför vadning och första sarek-turen! Men jag skulle vilja ta del av receptet på dina nattbröd, om du vill dela med dig? Lotta
 
Svar 2015-09-12 11:34   Håkan Friberg
Hejsan! Så klart jag delar med mig.

Blanda i en plastpåse:
4 dl mjöl av olika sorter (vete, rågsikt, graham, råg...)
1 dl kli och/eller groddar av något slag
2 msk linfrö
2 msk brödkryddor
2 tsk bakpulver

Häll LITE vatten i taget direkt i plastpåsen och knåda ihop degen.
Om du använder Trangia är det lagom att dela degen i fyra delar.
Platta ut delarna till runda kakor.
Grädda på båda sidor i torr panna.

Den gången använde jag messmör. En krämig blåmögelost smakar fantastiskt. Kaviar om man saknar sältan.
 
2016-01-15 00:30   veni
Betygsätt gärna: 5
Härligt läsning, det har jag nästan missat. Ser med skräckblandat förtjusning framemot sensommarens vandring och vad i Sulitjema (vadet nr. 2 i din berättelse). Dock tror jag och hoppas att det inte blir lika mycket vatten vid slutet av augusti.
Mvh Veni
 
Svar 2016-01-15 06:21   Håkan Friberg
Tack för din kommentar och grattis till ett spännande vandringsområde. Du kan vänta dig magi.
 
2018-05-27 09:47   fowwe
Betygsätt gärna: 5
En mycket viktig text - dessutom spännande skrivet. Det finns saker med Sarek och fjällvandring som man inte får glömma bort, och det här med vattendrag och vadning är en av dem. Roligt att du har tagit dig tid att göra det så grundligt.
Läste faktiskt artikeln för länge sedan men av någon anledning blev det ingen kommentar då. Bättre sent än aldrig!
 
Svar 2018-05-27 10:39   Håkan Friberg
Målet med en artikel som denna är förstås främst att skriva en spännande/intressant text. Kan dessutom någon ha praktisk nytta av den - desto bättre. Som jag skrivit i en tidigare kommentar: Sök upp (lätta) vad istället för att undvika dem. Det är samma sak som att jag tycker att man ska passa på att tälta på hemmaplan i dåligt väder. Då blir det mycket lättare till fjälls.Man blir bra på det man tränar.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar