Artiklar > En sorglig, ovanlig, minnesvärd fjälltur

En sorglig, ovanlig, minnesvärd fjälltur

Av: Håkan Friberg

Årets - tredelade - sommarfjälltur skulle komma att bli en av de mest minnesvärda - på gott och ont. Turen blev en kulinarisk upplevelse utöver det normala och den bjöd på natur- och väderupplevelser som vi inte varit med om tidigare. Men - den bjöd också på nedstämdhet, rädsla och sorg.

För varje fjälltur som jag och Livskamraten genomfört så har vi blivit mer och mer trötta på den frystorkade maten. Visserligen kan man variera smaksensationerna genom att ta med olika fabrikat på turen (varje fabrikat verkar ha stoppat i ungefär samma kemikalier/kryddor i samtliga sina påsar) men det blir ändå enahanda. Under ett antal år har vi börjat ta med oss torkad köttfärs med olika kryddning, men i år bestämde vi oss för att minst hälften av huvudmålen skulle vara hemtorkade. Redan förra sommaren hade Livskamraten varit på en fjälltur där hon hade med sig ett antal rätter som hon torkat själv. Nu skulle antalet utökas.

En stor inspirationskälla har varit boken Torka mat av Eric Tornblad. Han får det att låta så enkelt som det faktiskt är. Men Joanna Heilig, medlem på Utsidan, har också varit en stor inspiratör. Tack! 

Jag ska inte här ge mig in på några recept. Ni skulle då kunna få den felaktiga uppfattningen att det är jag som har stått för fantasin. Den äran tillkommer helt Livskamraten.

Vi hade planerat denna vandring på ett nytt sätt. Den skulle alltså bli tre-delad. Första delen (7-9 dagar) skulle äga rum i Padjelantas allra nordligaste del samt norr därom. Del två handlade om ett försök att bestiga Ahkka (ca 5 dagar) och avslutningsvis tänkte vi tillbringa några dagar i Saltoluokta för att skämma bort oss och slicka eventuella sår.

För att slippa släpa på all mat och en del kläder hade jag tagit kontakt med STF och frågat om möjligheten att lämna kvar lite utrustning i Vaisaluokta som vi skulle hämta när det blev dags för Ahkkabestigning. Det mötte inga hinder.

Så! Nu börjar resan!

(De flesta bilderna vinner på att förstoras.)

Det är den 20 juli. Klockan är ungefär 14 när vi ser Ahkka genom bussfönstret. Hon har hatten på. Det gör inget. Hon är mäktig ändå. Tids nog hinner hon lyfta av den. Det är inte än vi ska upp.

Vi var drygt två timmar försenade. Nattåget som vi transporterades med hade krockat med en älg, men de ordnade fram en ny buss för transport Gällivare-Ritsem. Bara 15 minuter innan vi anlände Ritsem hade emellertid båten åkt över mot Ahkka-sidan. Det var dock inte fråga om MS Storlule. Hon låg på land för reparation eftersom något drev hade gått sönder efter en närkontakt med en stock. Så småningom ordnades transport. 

Vi var de enda som klev av vid Vaisaluoktastugan. Stugvärden, Sven-Gunnar, eller Svante som han kallas, hejade glatt på Livskamraten. De hade träffats förra sommaren då han varit stugvärd i Kutjaurestugan. Enligt överenskommelse lämnade vi en hel del mat och lite kläder i hans vård med löfte om att komma och hämta sakerna senast om nio dagar.

Lunchen intogs i stugan och vid 15 tiden började vi vår vandring längs stranden i rikting mot samevistet. 

Vår första paus tog vi vid de båda kyrkkåtorna.

Sedan vi passerat bron över Guossjajåhkå följde vi Padjelantaleden söderut. Vädret var med oss - uppehåll, svag vind och svalt. Regnslöjor hängde runt omkring men hade den goda smaken att inte bli för närgångna. Efter cirka 3 km längs leden - ovanför branten - hittade vi en bra tältplats strax intill stigen. 

Kartstudier innan sömnen infinner sig. Observera mina UL-läsglasögon. Fungerade utmärkt.

Natten bjöd på en del regn och vind, men när vi gav oss iväg vid 11-tiden hade regnet upphört. Efter lunch i raststugan Kårsåjaure lyste till och med solen på oss då och då på vår väg mot Kutjaurestugan.

Bort med stelhet och in med vätska!

I Kutjaurestugan betalade vi dagavgift och intog vår andra lunch. Den bestod av nudlar som vi köpt i en asiatisk butik i Örebro. HETA! Aldrig mer standardnudlar från ICA.

Livskamraten var ivrig att gå vidare. Hon hade vandrat samma väg året innan och var spänd på min reaktion inför vad som skulle komma. Sieberjåhka bjöd verkligen på ett fantastiskt skådespel där den kastar sig ner för branterna.

Vi fortsatte en bit längs vattendraget och slog läger strax innan jokken som rinner upp mellan Nådje och Gådotjåhkkå där vi hittade en underbar tältplats. Två ljungpipare turades om att med sitt vemodiga läte sjunga oss till sömns. 

Hela den följande dagen fortsatte att bjuda på härligt vandringsväder - omväxlande sol och moln samt sval vind. Vi började med att ta oss upp på toppen av Gådotjåhkkå. Det är en lätt tur. Någon riktig topp är det inte fråga om, snarare en lättvandrad höjdsträckning. Utsikten från höjden är emellertid häpnadsväckande. I förhållande till antalet höjdmeter måste detta vara en av fjällvärldens vackraste runt-om-vyer.

Härifrån fortsatte vi västerut i mycket lättvandrad terräng, mot den tydliga vårtan Abmelvarasj. Vi gick upp på den västra sidan där slänten är bevuxen av lågt ris. Vinden hade den goda smaken att mojna helt när vi kom upp och solen tittade fram.

Denna höjd bjuder inte på en vackrare utsikt än Gådotjåhkkå. Det är något annat som lockar här uppe. Det stavas grusnarv och raggfingerört. Grusnarven lär vara MYCKET svår att hitta, så vi gav oss först på jakt efter raggfingerörten. Efter drygt en timme hade vi ropat flera gånger till varandra: - Här är den! Men varje gång konstaterade vi att det troligen var fråga om den betydligt vanligare vårfingerörten.

Uppe på Abmelvarasj

Så... vi gav upp. Det blev inte någon av rariteterna. Vi fortsatte istället vår vandring västerut, nerför behagliga och lättvandrade sluttningar mot Abmeljavrres sydspets.

Abmeljavrre och Slahpejavrre i bakgrunden.

Strax nedströms Abmeljavrre vadade vi Abmeljåhka och följde sedan jokken som kommer rinnande från Slahpejavrre. Den var fantastiskt vacker. Den föll ner i små väl avvägda trappsteg. Ovanför dessa hade den grävt underbara mönster, gropar och grytor ner i den porösa berggrunden. Jag var bara tvungen att vandra fram och tillbaka över vattendraget flera gånger. Upplevelsen blev inte sämre av den lappsparv och de större strandpipare som sällskapade med oss ett tag.

Ännu en gång hittade vi en mycket inbjudande tältplats intill ett litet porlande vattendrag. På kvällen åt vi middag med förrätt. Det tillhör inte vanligheten till fjälls. Vad själva middagen bestod av har jag glömt. Men förrätten!!! Jag skriver av Livskamratens antecklningsbok:

3 torkade ägg (smulade - min parentes) fördelade i två små teflonpannor. Blötlade med vatten ca 10 min till en grötliknande konsistens. Fyllde på med ca 3-4 rågade matskedar mjölkpulver 3%. Tillsatte lite mera vatten efter en stund. Finfördelade soltorkade tomater.Likaså med lufttorkad skinka. Gräddade på låg värme. Petade med skeden så att allt stelnade. Klart på 2 min. Serverade med torkad persilja över. Smarrigt!

Efter en tidig frukost lämnade vi våra stora ryggsäckar i tältet och packade de små dagtursäckarna med lunch. Tanken var att göra en dagstur söderut. Efter lite kartstudier lockade området söder om Slahpejavrre - framförallt Oarjerp Slahpetjåhkkå. Vi rundade den lilla höjden söder om oss på den västra sidan och svängde sedan ner mot Abmeljåhkå.

Jag blev helt begeistrad när jag kom ner till jokken. Det finns nog inget som gör mig så glad som när jag upptäcker något oväntat och fantastiskt. Precis där vi kom ner till vattendraget hade det skapats en ganska djup ravin och vattnet kastade sig ut över kanten och skapade ett fall som man kunde gå under. Precis nedströms fallet fanns ytterligare en mäktig fors. Jag tror att jag säkert tog ett 50-tal bilder. Tyvärr är ingen av dem riktigt bra. Förhoppningsvis kan ni se detta youtube-klipp.

Jag kunde nästan inte se mig mätt. Jag klättrade, fotade, klättrade igen... Tiden gick. Till sist var det dags för lunch och då upptäckte vi att vi glömt lunchsoppan i tältet. Där rök vår tur ner till Oarjep Slahpetjåhkkå. Men egentligen gjorde det ingenting. Det gav oss istället ytterligare tid att undersöka detta vattendrag. Vi fortsatte en bit nedströms, vadade sedan över till östra sidan och svängde norrut igen.

På en liten kulle strax innan vi kom fram till fallet igen hade en räv och kanske någon rovfågel kalasat rejält. Här fanns mängder med spillning, äggrester, spybollar, skinn från lämmel, fjädrar och skelettdelar.

Detta är bara en handfull av fynden.

Även från denna sida var vattenfallet mäktigt. 

Efter återkomst till tältet lagade vi lunch och packade ihop. Vi siktade nu mot Slahpejavrres sydostspets. Det var en mäktig sandstrand som bredde ut sig längs sjöns hela östsida. Det syntes att det var en flitigt använd arbetsplats. Här äger renskiljning rum. På avstånd såg det ut att gå att ta sig förbi vid rengärdet utan att vada, men när vi kom fram blev vi tvungna att ta av oss kängorna. Vi valde faktiskt att vada barfota. Bottnen bestod av lika fin sand som stranden. I något varmare väder måste detta vara ett fantastiskt ställe. Nu var vattnet iskallt. Flera stora isflak flöt ute i sjön.

Ovanför sandstranden finns magnifika strandängar. Här kan ett regemente tälta. Strax intill finns också ett stort område med kritvita stenblock av kvarts. Det ser lite overkligt ut.

Nära det nordöstra "hörnet" av sjön slog vi upp vårt tält.

Natten bjöd på mycket regn. Vi hade emellertid turen att få packa ner i uppehåll.

Vi följde nu "kalkstens-jokken" mot nordost. Den hade tidigare en naturlig stenbro men sedan några år är den raserad. Jokken är ändå intressant. Det finns både kalksten och kvarts i berggrunden vilket gör jokkens framfart skulptural och ibland ser det ut som om jokkens botten lyser av allt det vita. Vi gick på jokkens östra sida, vilket verkade vara ett bra val. Det var betydligt fler vattendrag på andra sidan.

Det var ganska mycket snö när vi kom högre upp. Vi fick gå lite försiktigt, för vår nästa anhalt var den glaciärnisch (se nedan) som finns på Stiboks östra sida. Det var tur att vi inte gick högre upp, för det hade bildats rejäla hängdrivor vid den övre mynningen.

Vår tanke var nu att ta oss ner till Sieberjåhkå, vada det breda vattendraget och sedan leta upp en lämplig tältplats. Förra året hade Livskamraten och hennes vandringskamrat klarat vadet utan några problem, men i år visade det sig vara helt omöjligt. Vi gjorde ordentliga försök på tre olika ställen, men när vi passerat till två tredjedelar visade det sig att avslutningen var för djup och ström i kombination. Om jag hade valt att ta med mig min vanliga vadarstav istället för de två teleskopstavar som nu fanns i min packning så tror jag att vi hade lyckats. Anledningen till valet av teleskopstavar var att vi förmodligen skulle komma att gå uppför en hel del branta snöfält senare under turen, och då är stavar med trugor överlägsna.

Inte ser det väl så omöjligt ut?

Nå, det var bara att bita i det sura äpplet och inse faktum: Vi var tvungna att planera om vår tur och började med att följa Sieberjåhkå motströms upp mot sjön. Vi hittade en inbjudande tältplats på en kulle rakt under Stiboks stup.

Vi hade haft en ganska fuktig och vindstilla dag och hade därför behov av att torka en del kläder.

- Kan det inte blåsa lite grann? utbrast Livskamraten lite oförsiktigt. Nästan i samma sekund ryckte det till i tältduken. Hon hade blivit bönhörd. Vinden fortsatte att tidvis rycka ganska hårt i tältduken, så vi var mycket noggranna med tältets riktning och vi kände oss också tvungna att förstärka en del pinnar med stenar.

När vi hade krupit in i tältet och mer eller mindre höll på att somna in, kom en riktig vindkörare som gjorde oss klarvakna igen. Då mojnade vinden helt och det var nästan spöklikt tyst. Vad skulle hända nu? Så hörde vi vinden komma. Först långt bort och sedan allt närmare... och plötsligt... ett DÅÅÅN när vinden tog tag i tältduken. Det kändes som om hela tältet skulle lyfta! Plötsligt gav ena sidan av tältet vika! Några tältpinnar måste ha lossat! Sedan lika plötsligt: Alldeles vindstilla igen!

Nej, detta skulle inte fungera. Vi måste ut! Det visade sig att två tältpinnar hade lossnat - trots sten. Den ena hade dessutom blåst iväg och tog ett tag att hitta. Vi behövde STORA stenar. Och det var sannerligen inte lätt. Det var ont om stenar i närheten.

Till sist kände jag mig ändå nöjd. Jag var helt säker på att vinden inte skulle kunna rycka loss några fler tältpinnar. Då skulle snarare tältet blåsa sönder. Vi kröp ner i våra sovsäckar igen.

- Sov lugnt, sa jag till Livskamraten. Nu kan inget mer hända.

Vi sov mycket oroligt i den byiga vinden. Flera gånger satte vi oss käpprakt upp i tron att tältduken skulle brista. Jag har varit med om mycket hård vind tidigare. Jag minns speciellt en vintertältning nästan på pasströskeln i Storådörren, men då blåste det konstant hård vind. Det som hände här var att vinden mojnade totalt och kom sedan med full kraft, vräkte omkring i cirka 10-20-30 sekunder för att sedan mojna igen. Ibland var de tyst i 10 minuter eller mer för att sedan braka loss med lika stor kraft igen.

Strax efter klockan tre på natten var det ett sådant tillfälle när vi båda satt rakt upp i sovsäcken och bara väntade på att något skulle hända. Inte nog med att vinden vräkte mot tältet - från sidan!!! - det ösregnade också.

Då hände det! Hela långsidan på tältet vek sig rakt in mot oss! Hur var det möjligt? Tältpinnarna KUNDE inte ha lossnat!

Livskamraten pressade sig mot tältväggen för att inte tältbågarna skulle knäckas och jag kravlade mig ut i ovädret. Som tur var befann sig ingången på "läsidan".

Det som hade hänt var att de "stoppknutar" som fanns i änden på två av tältlinorna hade dragits åt så hårt i vinden, att de till slut blev så små att de kröp igenom hålet i "lin-låset". Det var ett litet hevete att i det vädret lyckas pilla upp knutarna, trä linan igenom låsen och sedan knyta nya och större knutar. Men det gick...

Sedan vi pustat ut en liten stund - klockan var nu fyra - bestämde vi oss för att göra det vi borde gjort från början - flytta tältet. Vi bestämde oss dock för att inte bara flytta tältet en bit, utan att istället vandra vidare. Vi packade ihop, lagade till frukost och begav oss iväg...

Men... vad var det egentligen som hade hänt? När vinden till slut fick oss att ge upp så kom den rakt från sidan. Men vi hade ju långsidan vänd mot Stiboks stup. Hur kunde vinden få sådan fruktansvärd kraft på så kort sträcka?

Det räckte med att vi vandrat en knapp kilometer för att märka att det nästan inte fanns någon vind alls. När vi senare på dagen pratade med stugvärd och en del vandrare vid Kutjaurestugan så blev de mycket förvånade över vår berättelse. De hade inte haft särskilt mycket vind.

Jag tror att det var stugvärden som så småningom kom med en möjlig förklaring. De starkaste vindar som uppmätts i Sverige är ju fallvindar i Tarfaladalen. Kunde det vi råkat ut för vara fallvindar från stupen vid Stibok? Jag tror det - till någon annan kommer med en bättre förklaring.

Vi vandrade alltså tillbaka mot Kutjaurestugan. Efter någon kilometer hittade vi ett enormt renhorn. Det låg placerat mitt i en ring av stenar. Det syntes att stensättningen var gammal. Fantasin sattes i rörelse... Platsen låg väl skyddad i en liten sänka, en knapp kilometer norr om Bajkasjavrre, ungefär där det står 740 på BD 7:an eller strax söder om.

Vid 9-tiden hade vi kommit till Bajkasjavrres sydvästspets. På avstånd såg där ut att finnas en klippgrotta, men något riktigt bra regnskydd fann vi inte.

Det blev lite si och så med mathållningen denna dag. Vi var blöta och frusna redan från början och dagen fyllde på med ny väta oavbrutet.

Strax innan framkomsten till stugan lättades stämningen en del när vi fick se en ringtrast på nära håll.

Kutjaure i blickfånget.

Det underbara stugvärdsparet Gustav och Marita tog emot oss och Gustav erbjöd sig att vandra ner till samevistet och köpa glödkakor och öring. Vi tackade och tog emot. Fisken stektes utan fett på svag värme. Underbart!

När vi anlände till Kutjaurestugan fanns där redan en hekl del vandrare, bland annat de båda danska killarna Joey (19) och hans kamrat (17). De hade startat från Kvikkjokk 6 dagar tidigare och stannade bara till för att äta och värma sig en stund. Vädret var ju både kallt och rått. Ganska snart efter det att vi anlänt fortsatte de norrut längs leden.

Klockan halv tio på kvällen höll jag på att förbereda mig för att gå till sängs. Jag hörde då ett kort samtal ute i hallen som avslutades med frågan: "Vill du prata med stugvärden?"

Snabbt spred sig vad som hänt. Det var 17-åringen som kom tillbaka. Han berättade att de vandrat upp till broarna norr om stugan och där slagit upp tältet. Joey ville sedan ta en tur upp på Allak trots regn och låga moln. Allak har ett mycket stort, brant stup åt sydost. Kamraten bestämde sig för att stanna i tältet. Senast klockan 8 på kvällen skulle Joey vara tillbaka. När klockan var 9 och Joey ännu inte kommit tillbaka till tältet bestämde sig 17-åringen för att gå tillbaka till Kutjaurestugan och slå larm.

I de samtal han hade med först stugvärd och senare polis, berättade han att Joey inte hade med sig någon utrustning - ingen mat, ingen kompass och ingen karta. En stuggäst hörde honom beskriva Joeys kläder som "camouflage-färgade".

17-åringen var blöt, rädd och hungrig. Stugvärdsparet gjorde allt för att han skulle må bättre. De såg till att han fick varma kläder på sig medan hans egna torkade och de bjöd honom på något att äta.

Ett par samtal med polis/fjällräddning ägde rum under kvällen. Ett av dessa mynnade ut i att polisen sa åt ynglingen att gå upp och lägga sig i tältet så att det inte var tomt om Joey skulle komma tillbaka. Det kändes hemskt att se honom ge sig iväg. Visserligen följde stugvärden med honom upp, men det kändes grymt att han skulle behöva sova ensam. Så här i efterhand känns det självklart att det han behövde var en trygg famn. Han var 17 år!

Det var nog många som sov oroligt i Kutjaurestugan den natten, som hade tankarna främst hos den unge mannen...

Morgonen därpå var sikten om möjligt ännu sämre än under gårdagen. 17-åringen var nere i Kutjaurestugan tidigt och kontakt togs med polisen. De lämnade besked att ingen helikopter eller annan sökning kunde finnas tillgänglig förrän klockan 13!

Jag och Livskamraten hade tänkt oss att vandra norrut, men väster om sjöarna - alltså precis nedanför Allaks stup. Stugvärden bad oss ta med ett färgat tyg - en gardin - och fästa på grabbarnas tält så att det skulle vara lite lättare att finna för fjällräddningen.

Det kändes konstigt. Det var nu ett halvt dygn sedan larmet gått och ännu var ingen på plats och sökte. Rätt eller fel - vad vet jag - men jag och Livskamraten kände att vi borde (måste?) göra något mer. Vi tittade därför noggrant på kartan och funderade över vilken väg VI skulle ha valt om vi velat gå upp på Allak från deras tält. Svaret var ganska självklart. Det ringlar nämligen en jokk från Allaks västsida ner mycket nära tältets plats. En väg med tillgång till vatten kändes naturlig.

Vi axlade alltså våra ryggsäckar igen och började följa jokken motströms. Terrängen blev ganska snart full av små stup och hala berghällar. Vi letade under alla de farliga ställen vi hittade. Högre upp låg ganska många och stora snöfält. Dessa gick vi runt - dels för att leta efter fotspår men också för att inte lämna några egna som skulle kunna komma att förvirra fjällräddningen. Vi letade i alla skrevor vi hittade. Kanske hade Joey skadat sig och släpat sig i lä?

Ju högre upp vi kom desto sämre blev sikten.

Vår tanke var att gå upp på Allaks topp och sedan ner på andra sidan, men sikten i kombination med halt underlag gjorde att vi inte vågade. Vi valde istället att gå ner i stort sett samma väg som vi kommit upp och fortsatte sedan vår vandring nedanför Allaks stup. Först då hörde vi den första helikoptern.

Vad har då hänt? Det har förstås spekulerats en hel del. Många olika teorier om orsak till försvinnandet hörde jag i Saltoluokta mer än en vecka senare.

Det jag vet är att båda grabbarna var vältränade. De hade gått från Kvikkjokk på 6 dagar (istället för 12 som de först hade planerat). Utan kompass i dimman uppe på Allak behövs bara att man ändrar färdriktning ett par gånger för att vara helt vilsen. Joey kan mycket väl ha dragit iväg åt NV och på ett dygn vara miltals från Allak. Att sedan halka och skada sig...

Under många dagar (och nätter) vandrade tankarna - främst till 17-åringen - och smattret från helikoptrarna lade sordin på vår vandring under flera dygn framöver.

Jag har valt att inte sätta ut namnet på 17-åringen.

Vi fortsatte vår vandring under Allaks stup och sänkte oss sakta ner. När vi fick syn på Gårssåjavrre genom dimmorna stannade vi och åt lunch. Vi fortsatte sedan mot norr och fortsatte sänkningen, nu mot Guossjajavrre. På avstånd såg vi en liten udde sticka ut i sjön precis där den smalnar av. Vi siktade mot den och hoppades att den skulle erbjuda fina tältplatser. Marken visade sig tyvärr vara småknälig och just denna dag var det ett riktigt blåshål. Tältplatsen hamnade istället en bit upp på berget nordväst om sjön.

Klockan ett på natten tystnade helikoptersmattret.

Nästa morgon började med en helkroppstvätt. Efter frukost och packning drog vi oss uppför slänten mot nordväst med sikte på rengärdet. Morgonen var molnig och dimmig, men efter hand lättade dimmorna och dagen blev riktigt vacker. Som genom ett trollslag var luften rik på myggor.

Platsen för rengärdet hittade vi, men något stängsel såg vi inte till. Vi rundade den lilla sjön nedanför Skajdetjåhkkås nordöstra branter på dess västra och norra sida och fortsatte mot nordost. Därefter valde vi att vandra genom det lilla ”passet” strax söder om sjön 1064 och sedan tog vi sikte mot den lilla sjön och utsiktskullen knappt 2 km österut.

Här var utsikten över Ahkka, Akkajaure och vidare in i Norge helt fantastisk. Vi satt länge och njöt. Sedan följde vi jokken söderut en knapp kilometer, till en av de mest fantastiska tältplatser jag nyttjat. Underlaget var mycket behagligt, utsikten bedövande och strax intill föll ett litet privat vattenfall som inbjöd till dusch.

Strax intill fanns denna äng av smörbollar. Bortom Boalnotjåhkkå sticker Ahkka upp.

Vi satt på sluttningen utanför tältet i flera timmar och fantiserade om bestigning av Ahkka som hade visat sig från sin allra vänligaste sida hela dagen...

Utsikt västerut...

...och österut.

Morgonutsikten

Livskamraten skrev så här om denna dag: "Den här dagsvandringen har varit mycket trevlig om man bortser från helikopterljudet. Lagom tempo, underbar och lättgången terräng med många släta fjällhedar. Blomsterprakten har varit enorm. Har aldrig ett så många fjällblommor på en och samma gång. (...) Nya är smalnäva och fjällskråp. Många platser har strålat gult av stora fält med smörbollar blandat med svarthö, otroligt vackert!"

Vid 6-tiden på morgonen vräkte regnet ner. Det tycktes aldrig upphöra, så vi packade ihop och vandrade ner de fyra kilometrarna till Vaisaluoktastugan dit vi anlände vid 11-tiden. Vi bestämde direkt att stanna en natt för att kunna torka såväl tält som lite annan utrustning.

Vi hade en mycket behaglig dag och träffade flera mycket trevliga vandrare. Två unga män från Svärdsjö respektive Falun dyker upp i minnet samt en familj med 3 små flickor som hade en sådan underbar inställning till äventyr i allmänhet och fjällvistelse i synnerhet.

Stugvärd Sven-Gunnar (alias Svante) var inne på sina sista dagar innan hemfärd och undrar om vi behöver något? Vi fyller på vårt kaffeförråd. Sedan frågar han: -Ni behöver inget vin? - Va? Jo, gärna!

Detta är godare än det ser ut. Vi hade nämligen rikligt med hemgjord pesto till.

 

Torsdagen den 2 augusti lämnade vi Vaisaluokta och därmed avslutas den första delen av vår tre-delade fjälltur och så också denna långa artikel. Om del två av turen kan man läsa i denna artikel:

En 60-årig gubbe och hans 58-åriga käring på Ahkka - går det?

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2013-02-04 12:46   såg
Betygsätt gärna: 5
härligt att läsa.
 
Svar 2013-02-04 18:30   Håkan Friberg
Tack Torgny! Vad kul med en kommentar från dig.
 
2013-02-04 13:28   Fjällvinden
Betygsätt gärna: 5
Trevlig läsning, fina bilder, men tragiskt att hamna mitt i eftersöket.. det lägger en viss sordi på stämningen.
 
Svar 2013-02-04 18:35   Håkan Friberg
Visst blev det så. Vi hade turen att få en helt magisk tur upp på Ahkka direkt efter och den blåste bort olustkänslorna för ett tag.
 
2013-02-04 15:52   Ahkká
Betygsätt gärna: 5
Härligt att läsa om er tur, och se alla fina bilder! Så tråkigt (en underdrift) när det händer olyckor, och jag förstår att det påverkade känslan från den här turen. Återigen får man sig en tankeställare om hur viktigt det är att ha med sig och kunna använda karta och kompass, samt hur mkt säkrare det blir bara genom att inte gå ensam.
 
Svar 2013-02-04 18:38   Håkan Friberg
Mmm... minnen från den här turen kommer nog att dyka upp ett flertal gånger i framtiden. I mina egna ögon har jag aldrig varit någon våghals även om jag tycker om att testa mina egna gränser ibland. Efter detta kommer kanske en större försiktighet (noggrannhet?) att påverka mina val.
 
2013-02-04 16:43   OBD
Betygsätt gärna: 5
Härlig läsning och lätt att följa med på kartan. Verkar ha varit en fin vandring om än bitvis en något blöt tillställning. Många fina bilder.
Att ni hamnade mitt i den tragiska händelsen satte säkert mentala spår. Känns ju jobbigt att läsa om det. Torde vara än värre att vara mitt i händelsen.
 
Svar 2013-02-04 18:42   Håkan Friberg
Vad kul att du nämner det där med kartan. En av mina ambitioner med mitt skrivande är att det ska vara ganska lätt att följa min tur.
Avståndet i tid gör ju att de tragiska händelserna lindas in i någon sorts glömskans dimma. Att läsa igenom sina anteckningar och formulera dem i en text för mig direkt tillbaka till den tidpunkten och jag minns exakt hur det kändes då.
 
2013-02-04 17:29   seobserver
Betygsätt gärna: 4
Fin stämningsfull berättelse. Som vanlig fina bilder. Allvaret finns alltid där och ibland blir man inblandad mer eller mindre, men aldrig rår man över andras beslut.
 
Svar 2013-02-04 18:44   Håkan Friberg
Så sant. Men sina egna beslut rår man över och det kan vara nog så besvärligt.
 
2013-02-04 18:11   Leech
Betygsätt gärna: 5
(Som vanligt) intressant och medryckande läsning. Mycket vackra bilder dessutom, de visar fjällvärlden när den är som bäst. Självfallet tragiskt med olyckan, det är inget man vill uppleva från något perspektiv.
 
Svar 2013-02-04 18:47   Håkan Friberg
Tack för din trevliga kommentar. Extra kul att du berömmer bilderna. Det brukar vara jag som står för det mesta fotograferandet, men denna gång har Livskamraten bidragit med minst hälften av bilderna. Jag är själv mycket nöjd med dem och jag tror att det beror på att de skildrar alla sorters väder.
 
2013-02-04 20:21   thegedd
Längtar, längtar, längtar när jag läser och ser bilderna....
 
Svar 2013-02-04 21:46   Håkan Friberg
Det är gott att få bidra till den känslan. :-)
 
2013-02-04 22:36   JTE
Betygsätt gärna: 5
Tack för en jättebra historia hälsar en nybörjare. Jag har insett att fjällvistelse inte är en tävling, man är ju f.f. på semester. Ni har verkligen lärt er att njuta på era turer.
 
Svar 2013-02-05 07:10   Håkan Friberg
Tack för din trevliga kommentar, Jonte. Olika turer får olika inriktning beroende på vem man vandrar med eller om man väljer att vandra ensam. Njuter, det gör jag oavsett medvandrare fast på olika sätt.
Och du, det där med "nybörjare"... jag vet inte det...
;-)
 
2013-02-05 09:33   Smaila
Betygsätt gärna: 5
Alltid lika roligt, intressant och lärorikt att läsa om dina kringelkrokar i fjällen. Kul med info om fjällen utanför dom stora lederna.
Sorglig historia det där med den danska killen men inte helt oväntad. Har under årens lopp mött många oerfarna med ibland helt orealistiska planer för bl.a. vandring i Sarek. Ofta pressade tidsscheman som inte lämnar några alternativ för dåligt väder eller högt vattenstånd.
Har själv alltid vandrat ensam och ofta fått ändra vägvalet under gång för att undvika onödiga risker men många verkar sätta en ära i att avverka en vandring på kortast möjliga tid.
Vad ligger njutningen i det?
 
Svar 2013-02-05 16:59   Håkan Friberg
Tack för en mycket innehållsrik kommentar. Jag tycker själv att det är oligast att beskriva turer som kanske inte så många skriver om. Jag har t ex gjort ganska många turer i Sarek som jag inte skrivit om. Det kan väl hända att npågra av dessa turer kommer som artikel så småningom, men det finns andra som gör det så mycket bättre - som KAN Sarek.
Jag har förstått av dina bilder att du vanligtvis vandrar ensam. Är det ett eget val eller har du ingen som har lust?
 
2013-02-05 12:47   Thomas Traneving
Det är som vanligt mycket härlig läsning när du är författaren Håkan!
Ryser precis lika mycket idag, som jag gjorde när jag läste din blogg, om de båda killarna.
Vi har ju själva en 17åring hemma och jag vet hur små och rädda de kan vara trots att de ska vara så stora ;)
Hade, precis som ni, haft ångest för att man inte följde med upp till tältet. Klart någon skulle gjort det.... men det är klart lätt att idag vara extra klok i efterhand......
Och jag dömer inte. Hade troligtvis agerat precis som ni (med ånger som straff) ;)

Hittade man Joey någon gång eller famlar hans öde fortfarande i ovisshet???
/H
 
Svar 2013-02-05 17:01   Håkan Friberg
Tack för din kommentar, Helena. Tyvärr hittade man honom aldrig. Jag har hört ryktas om att det samlas pengar till fortsatt letandet till sommaren.
 
2013-02-05 13:02   Maritha
Trevlig turbeskrivning.Även jag har varit med om tragisk händelse när en man ramlade utför ett stup. Det har satt sina spår, blir ofta orolig när jag hör en helikopter. Andra gånger har det slutat lyckligare när jag lyckats avråda andra från planerad tur.
 
Svar 2013-02-05 17:05   Håkan Friberg
Mmm... det där är svårt. Då och då förekommer det t ex här på Utsidan att det frågas om tips och råd av personer som tänker sig ut på strapatsrika fjällturer trots att de säger sig vara totala noviser. Jag har alltid svårt för att bestämma mig om jag ska ignorera, varna eller heja på.
 
2013-02-06 13:43   Maritha
Jag brukar inte lägga mig i men vid det här tillfället mötte jag ett par på fjället som visade mig turbeskrivningen och undrade om det var rimligt att ta sig runt innan kvällen. De saknade karta och kompass och var omedvetna om att de påbörjat en 12 tim tur. När de väl insåg hur lång turen var så var det inte svårt för dem att vända tillbaka till bilen.
 
Svar 2013-02-06 21:18   Håkan Friberg
Tur för dem att de mötte dig!
:-)
 
2013-02-07 20:44   fowwe
Betygsätt gärna: 5
Jag njuter ofta när jag läser dina berättelser, Håkan. Så gör jag nu också, men naturligtvis med viss sorgsenhet över det tragiska försvinnandet. Men dina texter väcker längtan att få komma upp till svenska fjällen igen. Ändå har jag vid det här laget hunnit vara där ganska många gånger. Den där Youtube-videon fungerade alldeles utmärkt, och jag förutsätter att du efter filmandet hoppade i badpoolen och tog ett grundligt dopp! ;-) Frippes Fall No 2, typ. När jag själv stöter på sådana inbjudande fall med pool är det alltid i kombination med kallt och/eller regnigt väder, så badet uteblir. Undrar hur det kan komma sig.
 
Svar 2013-02-08 19:50   Håkan Friberg
Tack för en innehållsrik kommentar. Något dopp blev det inte här. Det var ganska kulet väder. Egentligen var det först när vi började klättra på Ahkka som vi fick riktigt finväder. Det var fråga om stor mental förberedelse inför varje tvätt under denna första del av vandringen.
 
2013-02-08 19:13   aspoonfullofsugar
Betygsätt gärna: 5
Tack Håkan! för en spännande och välskriven artikel med så vackra bilder. Ska följa länken och fortsätta läsningen med din nästa bidrag.
 
Svar 2013-02-08 19:54   Håkan Friberg
Tack för en mycket glädjande kommentar. Hoppas att du gillar även nästa del av vår tur.
 
2013-02-10 21:49   dHANScan
Har först nu haft tillräkligt tid att läsa din uppsats om er tur i detalj. Många fina texter och bilder som jag inte minns från de tidigare bloggerna.
Bild #38 (är det visst) med livskameraten säger allt om den känsla det måste ha varit att vara så nära den händelse för dom danske killerna.
För mig är det också intressant att lära mig om ett hörna i nordvästra Padjelanta jag inte känner som min egen byxficka. Jag fölljde med på randen av min BD10a
 
Svar 2013-02-10 21:58   Håkan Friberg
Tack för kommentaren. Jag håller verkligen med dig när det gäller bild 38. Glädjande att kunna tillföra lite kunskaper om "okända" områden. Jag rekommenderar dig att leta upp Anders Nordvalls text om samma område. Lärorik!
 
2013-02-27 18:02   sofiah
Betygsätt gärna: 5
Både gripande och inspirerande och allvarlig berättelse. Texten ger både en känsla av närhet i naturen men speglar också på ett fint sätt allvaret och vår sårbarhet när moder natur råder.
Vi funderar på att denna sommar vandra i detta område med familjen ( ca 4-5 mil med 2 barn 10 och 13 år). Dina texter och era bilder har gjort att jag nu beställt en karta för att kunna följa turen noggrannare.
 
Svar 2013-02-27 19:49   Håkan Friberg
Tack! Vilken fantastiskt glädjande kommentar. Det är precis detta som jag allra helst läser bland kommentarerna: Någon har blivit inspirerad och skaffar sig en karta. Härligt! Hoppas du får glädje av den.
Att plantera detta intresse hos sina barn är en underbar gåva att få ge. Om vandringen blir av får du mycket gärna höra av dig och berätta.
 
2013-03-17 10:45   Curt V
Betygsätt gärna: 5
Tack Håkan för en händelserik skildring från en som det verkar väldigt varierad fjällmiljö. Bilderna understöder berättelsen på ett härligt sätt och gör den än mer intressant.

Väldigt tråkigt med den tragiska händelsen där den unge mannen försvann. Vi följde händelserna i lokala medier här i Norrbotten och jag har samma känsla som du ger uttryck för, som var på plats. Men det är ju inte alltid så att en god fysik är en garanti för att allt skall fungera, erfarenhet och omdömme är lika viktiga delar i fjällvistelsen.

Sammanfattningsvis tycker jag att din berättelse ger en god bild av hur oförutsett en vandring på fjället för det mesta är. Oavsett hur man förbereder sig, måste man alltid vara flexibel och vara beredd på att ta beslut om ändrade planer.

Men din berättelse ger mersmak och längtan till detta område, som förmodligen får bli föremål för närmare betraktelser. Tack Håkan.
 
Svar 2013-03-17 11:23   Håkan Friberg
Tack för en innehållsrik och inspirerande kommentar. Båda mina senaste fjällturer har innehållit moment som man inte önskar sig men som man inte kan styra över. Jag hoppas innerligt att det bara var tillfälligheter och att jag nu fått min del av kakan.
 
2019-07-04 15:28   hansnydahl
Jag var inte medlem i Utsidan när du publicerade din artikel men läste den för ett par år sedan och nu igen då jag snart kommer att göra en tur genom bl.a. de områden du beskriver. Det var ju en verkligt tragisk händelse som satte sin prägel på slutet av er tur och ni visade prov på stor medmänsklighet som gjorde vad ni kunde för att hjälpa till med eftersökandet av pojken.

Även om jag tidigare gjort två turer i dessa trakter (2016 och 2017) så hittade jag värdefull information om platser jag ännu inte besökt, som t.ex den övre delen av Ábmeljåhkå och tältplatsen dag 2 vid Sieberjåhkå. Intressant också med den eventuella offerplatsen där någon lagt ett stort renhorn. En verkligt matnyttig artikel med andra ord.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in