Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Vita hägrar på fiskafänge

Någon gång i månaden packar jag ryggsäcken med tält och sovsäck och ger mig ut på övernattning. Igår var det dags igen. Ett av de ställen jag ofta använder är Almentornet vid Krankesjön utanför Lund. Almentornet är ett fågeltorn som passar bra att äta frukost vid när jag stigit upp på morgonen.

En annan fördel med stället är att jag lätt kommer dit ut även om kvällen blivit sen. Igår hade jag lärarjobb hela dagen och lite bokskrivande på kvällen. Jag kom inte iväg med bilen förrän efter klockan 23. Skogen var mörk när jag gick genom den med minimalt ljus på pannlampan. Någon gång har jag hört vildsvin böka i skogen men nu var det tyst.

Tältet restes och jag sov som en stock hela natten, med ett par avbrott. Ett sådant orsakades av en kattuggla som satt 5-10 meter från tältet och skrek högt: ke-vitt, ke-vitt, ke-vitt!

På morgonen tog jag en promenad för att få igång blodomloppet innan frukosten. Många fåglar rörde sig i luften och bland träden. Det är ju flyttningstider och gott om finkar, rödhakar, trastar och mycket annat.

Utanför tornet låg massor med änder och svanar. Och så var det ägretthägern! Det stod ett kritvitt exemplar (ja, alla dessa hägrar är lika vita) i vattnet rakt utanför tornet. Strax kom det en till. Och så höll det på hela förmiddagen, samlingen fylldes på efterhand. Ganska ofta lyckades någon av dem fånga en liten fisk som tvingades ner genom den smala halsen.

Vid ett tillfälle kom en vanlig gråhäger också. Då kunde man jämföra storleken.

I vissa vinklar ser gråhägern betydligt större ut än ägretthägern. Det kan delvis bero på färgen, för i måtten skiljer det inte många centimeter. Fast det är sant, den vita hägern är smalare, mer elegant. Det märks på vikten också, den vita väger något mindre. Och halsen är nästan osannolikt lång och smal. 

Ägretthägern var en verklig raritet för inte så många år sedan. Men 2012 konstaterades den första häckningen i Sverige (på Gotland). Det ser ut som den håller på att etablera sig, och i vilket fall så ser man fler och fler på vårar och höstar här i Skåne. Annars häckar den i exempelvis Lettland där jag har varit och tittat på den.

Till slut stod det 11 stycken vita hägrar utanför tornet (fast bara 10 kom med på denna bild). Och i hela sjön såg jag 19. Men det hade setts fler för en vecka sedan, hela 27 stycken! Så då kan man undra hur många som uppehöll sig i hela Skåne.

Postat 2018-10-20 20:31 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

En ubåt i Vombsjön

Lunds kommun innehåller många naturområden som drar till sig fåglar, och därmed också fågelskådare. Kommunen är en inlandskommun, vilket innebär att många kustfåglar sällan syns till. Vissa arter i princip aldrig. Men vi har två sjöar där det året om finns änder och gäss. Den största är Vombsjön, med en yta av ca 12 kvadratkilometer. Inte jättestor alltså, men faktiskt inte så liten heller. Särskilt under höstarna strövar jag utmed stränderna, mest den sydvästra där det växer fin tallskog som är ca 200 år gammal och som planterades för att stoppa sandflykten.

Igår plingade det till i mobilen. Det hade upptäcks en riktig raritet, en svartnäbbad islom. Troligen en fågel som de flesta inte hört talas om. Den är ännu större än de smålommar och storlommar som häckar här i landet, en verklig jätte som kan bli bortåt 90 cm lång. Närmast häckar den på Island där jag sett den. Under framför allt höstarna kan man sällsynt se den flyga förbi utmed kusten, även i Skåne. Och nu hade alltså ett exemplar landat i inlandet, i min hemkommun! Så vitt jag vet har den aldrig setts här tidigare.

Men åka kunde jag inte, jag var på lägenhetsvisning med en av mina söner. Så det fick bli ett försök idag istället. Jag hoppades att den skulle ligga kvar, men man vet aldrig med fåglar. Ibland är de försvunna efter bara några minuter.

Och med lite hjälp från andra, och en språngmarsch genom Vombs fure, så kom jag ner till stranden där man kunde spana efter den. Och den var inte svår att hitta, den låg bara ett par hundra meter ut från stranden!

Ovan. Lommen pustar ut efter en serie dyk. Att detta är en ungfågel syns på fjällmönstret på ryggen. Dessa fåglar håller sig mycket under vatten. Ibland andas de bara några sekunder innan de dyker igen. Det kan dröja minuter innan de kommer upp. Lägg märke till den otroligt grova, dolkliknande näbben.

Stilstudier.

En lustig detalj i sammanhanget är att den 9 december såg jag troligen just denna fågel när jag gick utmed stranden. När jag tittade i min handkikare över sjön fanns en kraftig, mörk lom plötsligt i synfältet en bit ut på vattnet. Efter bara några sekunder dök den. Jag kastade mig över min systemkamera med teleobjektivet, men den syntes inte mer och skogen skymde dessutom. Jag kunde inte tro att jag sett rätt, och intalade mig att det nog var "något vanligt". Jag hade för övrigt helt andra saker att tänka på - livet innehåller ju sådant som faktiskt är mycket viktigare än en sällsynt fågel. Och strax hade jag glömt alltihop. Men några gånger därefter kom jag att tänka på den igen och undrade vad jag egentligen hade sett. Även om det väl inte går att bli helt säker så tror jag att det var denna.

Postat 2017-12-29 18:23 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Försommarnattens hemlighetsfulla liv

Det handlar inte om så många veckor. Bara fyra eller fem i Skåne, kanske sex. Antagligen färre ju längre norrut i landet man kommer. Denna tid, när träden har slagit ut och mycket fortfarande är ljusgrönt, och alla flyttfåglar hunnit anlända från fjärran länder. Under dessa snabbt övergående veckor pågår en aktivitet bland fåglarna som är okänd för de flesta människor men som är väl värd att uppleva. Då fylls kvällarna och nätterna av fågelljud som man annars inte hör, från ängar, skogar och sjövassar. En del av dessa fåglar kan säkert visa sig och sjunga på dagen också. Men det är sena kvällar och nätter som är deras egentliga tid.

Kvällshimmel vid Krankesjön i början av juni.

Vassångaren

En av dessa hemlighetsfulla är vassångaren. Liksom många sångfåglar har den ett ganska oansenligt yttre utan några iögonfallande kännetecken. Den hör hemma i stora vassområden vid sjöstränder. Därifrån ljuder dess märkliga sång, ett slags maskinmässigt surrande som kan höras hundratals meter. Fågeln är sällsynt och i Lunds kommun hörs den inte varje år. Men detta år fanns den, upptäckt den 13 maj. Vid 22-tiden på kvällen var vi en skara entusiaster som gick utmed en bäck vid Krankesjön för att höra den på nära håll. Svårt att lyckas, för den satt så långt ute i ett blött vassområde att det var omöjligt för en människa att ta sig dit. Vi fick nöja oss med att lyssna på sången på avstånd.

Den oansenliga vassångaren. Fotot taget vid ett annat tillfälle (juni 2006). Denna hane satt gärna i en buske och sjöng, men vassen var inte långt ifrån. Det fordrades en hel kväll av tålamod i ett lerigt träsk för att få några foton av den.

Bland insekterna i gräset

Den kvällen hörde vi även en annan sångare: gräshoppsångaren. Den är nära släkt med vassångaren och sjunger liksom den med ett hastigt surrande ljud som har en slags maskinmässig jämnhet. Men den låter mjukare än släktingen och kan sägas mer likna en gräshoppa eller syrsa. Tonerna kommer absolut exakt utom vid de få tillfällen då den hoppar över ett enda slag för att sedan fortsätta i samma takt. Så kan den hålla på långa stunder, ofta från en äng eller öppen plats, och gärna i närheten av vatten. Man hör också hur ljudet än blir svagare, än starkare. Då vet man att den vrider på huvudet!

En sen kväll tog jag cykeln och färdades ett par kilometer utmed Kävlingeån, vid Flyinge Kungsgård. Under denna sträcka kunde jag notera 6 stycken sjungande gräshoppsångare. Dessutom två rörsångare och tre kärrsångare. Ja, vi får inte glömma kärrsångaren. Han är den skickligaste härmaren i den svenska fågelfaunan och närmast exploderar i räckor av allehanda härmljud.

Här vid Kungsgården har det vissa år hänt att ytterligare en nattlig "maskinfågel" sjungit: flodsångaren. Den har en långsammare sång än sina två släktingar och ljudet leder tankarna till en jättelik vårtbitare. Vet man inte vem det är som sjunger så skulle man nog gissa på just det.

Den tid dessa fåglar sjunger är alltför kort. Näktergalen brukar sluta omkring midsommar, så det är inte lång tid kvar om man vill höra den innan den tystnar för i år. Gräshoppsångaren trappar ner gradvis och jag har funnit att aktiviteten minskar betydligt i början av juni. Men det händer att en och annan fortsätter ända in i juli eller augusti och blandar sin röst med de riktiga syrsornas.

En uppvisning i skymningen

En annan kväll befann jag mig återigen vid Krankesjön. En man stod med en kamera i handen och vi började prata om de fåglar vi hörde och såg. Det mörknade alltmer. Vissa fåglar tystnade och andra tillkom. När skymningen kommit ganska långt upptäckte vi tre fåglar i snabb flykt i luften. De såg nästan ut som tornseglare och rörde sig lika skickligt. Men de var större, med kraftigare vingar. Fåglarna flög med hastiga vingslag och hejdade sig ibland, gjorde tvärvändningar, dykningar och stegringar. Jag visste genast vad det var: lärkfalkar som fångade trollsländor och andra insekter i luften. Medan mörkret tätnade susade de omkring och kom ibland riktigt nära. Jag tänkte att någon av dem kunde vara en mer sällsynt fågel, en aftonfalk som synts till i området. Men det var omöjligt att urskilja några färger, falkarna var bara svarta siluetter mot kvällshimlen. Det var bara att njuta av skådespelet som verkligen var av högsta klass.

Några kvällar efter lärkfalkarnas uppvisning tog jag kameran och tänkte att jag skulle fånga deras insektsfångst på foto. Men de hade flyttat sig och jagade mycket längre bort. En av falkarna kom tillfälligt närmare och fastnade på en bild. Men det var ingen lärkfalk utan en aftonfalk! På den infällda, förstorade bilden syns det ljusa huvudet som visar att det är en hona. Senare fick jag veta att två "affar" befunnit sig vid Krankesjön, bägge honor. I skrivande stund är de troligen fortfarande kvar.

Det känns en aning tomt och öde när försommarnattens sångfåglar tystnar. En sen kvällsexkursion eller övernattning i tält är inte detsamma utan dem. Men det finns annat som hörs istället: kackel och oväsen från vassruggarna, pipande uggleungar och ibland (fast mycket sällan) någon vaktel eller kornknarr. Men befinner man sig längre norrut, i skogarna med gran och tall, kan man länge på sommaren höra det mest trolska ljudet av alla: nattskärrans surrande, spinnande sång. Den som oväntat fått höra det långt inne i en öde och nattmörk skog glömmer det nog aldrig.

Nu är det bara en vecka kvar till midsommar. Jag skulle vilja ta tillvara många fler av dessa försommarkvällar innan nattsångarna tystnar, men det är annat som kommer emellan. Näktergalen kan jag dock njuta av varje kväll fram till min resa till fjällen. Den sjunger nämligen en liten bit från min lägenhet i Lund och jag behöver bara öppna balkongdörren. Men när jag kommer tillbaka en dryg vecka in i juli så har den tystnat för detta år.

Silverstämman på fjället

Till sist några ord om den sångfågel som nog är min absoluta favorit: nordsångaren. Den är så sällsynt i vårt land att den vissa år knappt hörs alls. Den färdas en osannolikt lång väg, dess vintertillhåll är sydöstra Asien. Den passerar således aldrig Skåne, vilket nästan alla andra flyttfåglar gör. Till vårt land anländer den bland de allra senaste sommargästerna, omkring midsommar. Sedan sjunger den inte många veckor, och enda möjligheten att höra den är i de nordligaste fjällen. Sången är en ihållande drill som ibland kan få en alldeles enastående ren silverklang. Jag har hört den bland annat en gång i västra Sarek och jag lyssnar efter den varje fjällvandring och hoppas att jag ska träffa på den igen.

Postat 2017-06-17 12:02 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Sommargyllingen - en raritet bland häckfåglar

Sommarvärmen har kommit med full kraft till Skåne, och denna lördagsförmiddag väntade ett besök i Vombs fure där sommargyllingen bor. Enligt den nyutgivna boken Fåglarna i Sverige - antal och förekomst häckar denna art med endast ca 120 par i vårt land. Ungefär hälften av dessa finns i just Skåne och gissningsvis 5-10 par i Lunds kommun.

Det bästa sättet att hälsa på gyllingarna är att ge sig in i skogen och ta fram sin matsäck. Det kan bli en stunds väntan innan den första fågeln hörs sjunga. De sjunger med kraftiga, flöjtande toner som hörs några hundra meter. Att få se dem är däremot betydlgt svårare, trots att de är ganska stora. Som en björktrast ungefär.

Foto: Om man vill se dem gäller det att gå försiktigt i sångens riktning. Med viss tur kan man få se en skymt av de mycket skygga fåglarna.

Foto: Vanligtvis ser man bara något gult fladdra till i lövverket där sommargyllingen nyss satt. Fågeln "smiter ut bakvägen" när den tycker någon har kommit för nära. Och det kan röra sig om så mycket som hundra meter.

Jag och Anders följde de luriga fåglarna genom skogen, än hit, än dit. Vid några tillfällen hördes två samtidigt, och som mest hade vi tre hanar inom hörhåll. Honorna är inte lika gula utan mer grönaktiga, men någon hona stötte vi inte på.

Foto: Till slut lyckades jag få syn på den när den satt stilla på långt håll mellan en och två minuter. Det räckte för att få några skapliga bilder.

Postat 2013-05-18 17:19 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Vandring i en skånsk vinterskog

Den senaste månaden har jag haft en ovanligt stark önskan att få komma ut i naturen, mycket och ofta. Senhösten är kanske skuld till det, för den var fylld av en väldig massa annat som skulle göras. Vintermörkret runt jul och nyår skapade också ett slags vacuum i utelivet. Det har inte blivit så mycket skrivet på den här bloggen, att komma ut har varit det viktigaste.

Vinterväg i Skrylleskogen. Till höger börjar Skrölle backar, en glest björkbevuxen rished som faktiskt påminner om naturen i fjällen. Kanske är det därför som en av skogen hökugglor trivs där. Förutom den goda tillgången på sork, förstås.

Vintern i Skåne är en oförutsägbar historia. Efter en tids mildväder då all tidigare snö smält bort har det fallit ny snö, så mycket att en del friluftare till och med tar på sig skidorna. Själv har jag nöjt mig med fjällkängorna och helt vanliga strövtåg i naturen i Lunds kommun. Idag blev det Skrylleskogen. Förhoppningen - förutom att njuta av den snöklädda skogen - var att hitta en del skogsfåglar. Helst en norrlandsfågel: tallbiten. Denna art har under vintern invaderat landet och synts till lite här och där. En och annan har nått Skåne, men inte alls lika talrikt som i grannlandskapet Småland.

Någon tallbit blev det inte i dag, men väl korsnäbbar, både mindre och större. Dessutom en varfågel och en hökuggla, bägge norrlandsfåglar. Hökugglan är en annan individ än den jag skrev om i januari, vi har ju två stycken här i år! Med en nyinköpt kompaktkamera som kan fotografera genom min lilla tubkikare blev bilden förvånansvärt bra.

Förra helgen fick vi annat storfrämmande: en vitvingad trut. Denna är en raritet som jag skrev om i bloggen i februari för ett år sedan. Det var uppseendeväckande nog att arten då gästade den skånska kusten. Att den nu ett år senare dyker upp flera mil inne i inlandet måste vara exceptionellt.

Den vitvingade truten på det som för närvarande är lunda-trutarnas favoritplats: gödselhögen på Flyinge kungsgård. Truten har glatt oss i snart en vecka.

Postat 2013-02-07 20:11 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 3 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in