Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.

Bild (ovan) från bröderna von Wright: Svenska fåglar. Min upplaga är från 1924 men målningen gjordes långt tidigare.

Lappugglan är nästan lika stor i centimeter som berguven. Och den är en fågel som alla fågelskådare vill se. Bokstavligen ALLA. Som fältbiolog på 1970-talet – när lappugglan var en raritet ännu mer än nu – hörde jag en historia om några ungdomar som åkte norrlandståget mot Narvik. Någonstans fick de genom fönstret se en lappuggla sitta nära järnvägsspåret. De drog omedelbart i tågets nödbroms för att kunna rusa ut och försöka få syn på den igen. (Tyvärr kan jag inte garantera att historien är sann.)

Det första försöket (halvhjärtat)

Jag har sett lappuggla i Skåne vid ett par tillfällen, men det har inte min gode vän Anders G. Så dagen efter den upptäcktes skulle vi ge oss ut i skogen för att leta. Vi var inte ensamma. På parkeringen stod ett dussin bilar och på de smala skogsvägarna gick skådare med kikare och teleobjektiv. Ingen hade fått syn på den, men klockan var bara halv elva så optimismen var fortfarande stor.

Anders och jag gjorde som alla andra, gick omkring på skogsvägar och stigar, oupphörligt spanande upp i varenda grov tall som passerades. Det var nämligen där vi väntade oss att finna den, halvsovande på en gren innan skymningens sorkjakt kunde börja. Efter en timmes letande tyckte vi det var dags för kaffe och en andra frukost. Vi slog oss ner vid ett hygge, njöt av skogsluften och resonerade om hur viktigt det egentligen var att lyckas få syn på den gäckande ugglan.

Vi var överens om att det inte var helt oviktigt. Rentav nästan ganska viktigt. En lappuggla är ju inte vilken fågel som helst. Visst ville vi se den. Men frågan var om vi hade en bra strategi.

Nuförtiden är det nog mer regel än undantag att fågelskådare har larm. Varken Anders eller jag använder sådant. En gång hade jag, men jag blev så trött på alla meddelanden som kom in. Jag är överhuvudtaget trött på min mobil och använder den nästan bara när jag måste. Problemet med att vara utan larm är att det inte skulle gå att veta om någon annan hade hittat ugglan. Vi var alltså tvungna att leta upp den själva, vilket inte är särskilt effektivt om man vill ”kryssa” en fågel på sin önskelista.

Det finns säkert de som tycker att Anders och jag lider av både dumhet och ett orealistiskt självförtroende. Själva brukar vi intala oss att det inte är fågeln i sig som är det viktigaste. Egentligen är det själva naturupplevelsen. Denna inställning tycker vi är ganska beundransvärd, om vi får säga det själva. Då blir ingen förvånad över att jag knappt tar i trendiga reportageartiklar med titlar som ”Krysset är allt”. (Möjligen kan jag nedlåta mig till att läsa artikeln när ingen ser.)

Vi gick i omkring i Vombs fure ytterligare en eller två timmar. Ingen uggla syntes till uppe i tallarna. Inte heller de skådare vi mötte hade sett den, hur dyra tubkikare och teleobjektiv de än släpade omkring på. Så vi återvände till P-platsen. Där träffade vi en dansk skådare som vi pratade lite med. Han var inte den ende som rest över Öresund för ugglans skull.

Ett chockbesked

Därefter åkte Anders och jag till Vombsjöns strand för att se lite andra sorts fåglar, samtidigt som vi försökte intala oss att den där lappugglan kanske inte var så viktig ändå. I sjön fanns två havsörnar som försökte göra livet surt för en flock storskrakar. Det var rätt underhållande och ingen skrake såg ut att förlora livhanken.

Efter en ny fikapaus beslöt vi att återvända till skogen för att se hur läget var. De flesta bilar var borta och av fågelskådare syntes inte ett spår. Men en hundägare hade mött flera stycken i skogen tidigare.

– Var de utspridda eller i grupp? frågade jag.

– Utspridda, sa han.

Det finns nämligen två sätt att hitta en sällsynt fågel. Ett är att leta upp den själv, vilket är svårt. Det andra är att upptäcka en folksamling som står och glor på den med kikare. Mycket enklare. Fast här fanns ingen sådan grupp.

Jag gick till Anders som väntade i bilen och gav honom min rapport. Klockan var då ungefär tre på eftermiddagen och det hade börjat skymma. Vi bestämde oss för att åka hem.

På kvällen ringde han och var fylld av upprörda känslor. Han hade gjort en alldeles förfärlig upptäckt.

– Har du sett på Artportalen att lappugglan sågs precis efter att vi varit där?!

Nej, det hade jag inte. Så nesligt, så orättvist. Det visade sig vara en enda skådare som sett den i skogen och tagit ett foto av den. Medan vi själva, liksom väldigt många andra, hade kammat noll. Det var ett tungt ögonblick att kämpa sig igenom. Och skulle vi orka samla ihop tillräckligt med beslutsamhet för ett nytt försök nästa dag? Väderförutsägelserna var inte de bästa.

Nästa förmiddag vilade mycket riktigt ett kompakt, regnigt mörker över bygden. Helt i harmoni med vår dystra sinnesstämning. Vi bestämde oss för att strunta i saken. Men kanske dagen därpå? Vädret skulle bli bättre då (om man fick tro killgissarna på SMHI).

Det andra försöket (beslutsamt)

Så hamnade vi återigen ute i skogen. Vår upphöjda inställning att det egentligen handlar om själva naturupplevelsen hade nu krackelerat en aning – vår återkomst till samma plats var ju ett bevis på det. Ja, en lappuggla är faktiskt viktig. Rentav ganska mycket viktig.

Men hur skulle vi ta oss an uppgiften den här gången? Nästan alla skådare rörde sig utefter skogsvägarna. Men då missar man gissningsvis över 95% av alla träd i skogen. Vi skulle vara listigare än så och istället metodiskt genomsöka de stora områdena mellan vägarna. Samtidigt skulle vi då få uppleva det allra bästa av skogen i Vombs fure. Så klart gratulerade vi oss själva för detta kloka förutseende. Naturupplevelsen är ju trots allt det allra viktigaste. I varje fall om ingen fågelskådare lyckades se ugglan under dagen. 

Samtidigt innebar vår strategi en risk. Om någon såg lappugglan skulle vi inte få veta det förrän vi kom tillbaka till P-platsen. Då skulle vi stå där med näsor lika långa som fågelfotografernas värsta teleobjektiv. Men vi trodde benhårt på vår plan.

Det var verkligen fint på många ställen i skogen som är mycket större och mer trolsk än vad man kanske först tror.

Anders tillhör inte skogens mest trolska inslag. Här på en skogsväg med sin tubkikare på axeln. Den lilla handkikaren hade han av någon anledning glömt hemma. Sin matsäck hade han som väl var med sig. Annars hade han med gott samvete kunnat äta upp större delen av min.

Inte bara fågelskådare rörde sig på skogsvägarna. Staketet till höger omgärdade ett hygge.

Dovhjortar finns i skogen. En och annan är helt vit. Under kalvningstiden på våren finns det även kronhjortar här. Då får man inte röra sig fritt i Furet utan bara följa skogsvägarna. I de täta buskagen kan det nämligen ligga hindar med kid.

De sista halmstråna

Efter en skön fikapaus drog vi oss genom skogen mot bilen igen. Långa sträckor var skogen mossigt grön men någon uggla syntes inte till.

Vi träffade en dam med hund. Hon bodde i Vombs by och berättade att det fanns gott om sork vid en damm i skogen. Vore hon en lappuggla så skulle hon minsann hålla till där, sa hon. Jag mindes att ugglan faktiskt hade rapporterats därifrån vid något tillfälle den första dagen.

Anders och jag drog oss dit, men förhoppningarna sjönk i takt med dagsljuset. Vi hade då gått ungefär en mil totalt och bestämde oss för att avsluta vår dag med en sista kopp kaffe. Medan vi tittade ut över den stora dammen kom ytterligare en grupp skådare som också var beredda att ge upp. Klockan var nu ungefär halv fyra och träden var mest mörka siluetter mot himlen. Ingen hade sett någon lappuggla på hela dagen, fick vi veta.

Ibland tror man inte det är sant

Från alla håll tycktes man nu återvända till sina bilar. Vid parkeringsplatsen var det liv och rörelse. Det pratades och ropades. Vad sa man? Att lappugglan hade setts bara för en liten stund sedan! Var det verkligen möjligt? Och var fanns den nu?

Senare samma dag fick vi veta att ugglan hade flugit över skogsvägen precis söder om P-platsen och sedan fortsatt in i skogen. Vilken ironi! Vi hade inte behövt ta ett enda steg från bilen för att se vår uggla. Vi hade kunnat dricka kaffe och äta gräddtårta hela dagen och bara vänta på att den skulle visa sig.

Dessutom hade ugglan flugit in från väster. Anders och jag (och jag tror alla andra också) hade bara letat öster om skogsvägen. Åt väster finns på nära håll en ganska stor asfalterad väg där det kör mycket bilar. Ugglan var uppenbarligen slugare än vi allihop tillsammans.

Jag ringde upp Anders som var långt efter mig. Vår vackra fasad av naturfilosofi föll ihop som ett korthus. Kryssardemonen hade definitivt slagit klorna i oss. Nu var det bara lappuggla som gällde – och att skynda sig. En liten grupp av skådare var på väg bortåt, på skogsvägen söder om P-platsen. Det var några hundra meter att gå och den nu helt ointressanta skogen bara svischade förbi.

Strax mötte vi tre skådare som redan hade tittat på ugglan och var på väg tillbaka. Jodå, den fanns bara något hundratal meter in i skogen, sa de, sittande i ett träd. Mörkt hade det blivit, men det borde gå att se den. Det var bara att hitta dem som kommit dit före oss.

Foto: Anders G.

Snabbt in i terrängen. (Måtte det inte vara långt att gå, tänkte mina tankar alldeles av sig själva.) En bit in stod några människor och spanade. Och fotograferade! Inte fanns det mycket ljus, men med teleobjektiv som har ett ”öga” stort som hos en jättebläckfisk så kan det ändå löna sig. Min egen utrustning är mycket blygsam i jämförelse (det viktiga är ju att uppleva naturen ... ja, ni förstår). Men i den stunden var min kamera inte bara enkel, den ville inte ens starta. Trots att den fungerat tidigare under dagen. Morr … hur länge skulle ugglan sitta kvar och vänta på att jag fick fram reservbatteriet ur ryggsäcken?

Så äntligen kom den igång. En enda bild fick jag, sedan bytte fågeln plats. Vart tog den uslingen vägen, fanns den kvar? Så en lättnadens suck, den hade bara flugit en kort bit. Och så kom skådargruppen igång med fotograferingen igen. Jag fick några bilder till, sedan gick kameran in i total strejk (hemma konstaterade jag att det andra batteriet troligen hade laddat ur sig när det inte använts på ett tag).

Ovan: mitt första foto på den rara ugglan. Skyhögt ISO-tal, lång slutartid och oskarpt. Inte alls lika bra som många andras. Men den som investerat motsvarande en halv familjebil i sin kamerautrustning behöver ibland känna att den får valuta för sina pengar.

Foton i all ära. Men att stå där i skogen efter en intensiv slutspurt och med ögonen sluka en sådan varelse, det kan man leva länge på. Och ska vi vara ärliga (och det ska man ju) så trodde vi nog inte på allvar att vi skulle få se den där ugglan.

Tillägg

Det finns mer att läsa om möten med lappuggla här på Utsidan. En av dem som har skrivit är majjen (Håkan Friberg). Här är tre intressanta artiklar som dessutom innehåller fina foton:

Fikapaus med lappugglefamilj

Lappuggla häckar i Närke!

Vi firar 1:a maj med kärt återseende

Tallbiten - höstens fågelsnackis

I hela landet - från Norrbotten till Skåne - har det skrivits och pratats om denna fågel. På sätt och vis överraskande eftersom den inte betraktas som en raritet. Men man kan inte heller inte säga att det är en särskilt vanlig fågel. Utom kanske i norra delarna av landet där den nog syns i samhällena de flesta vintrar. Här i Skåne är den definitivt ovanlig men just i år har det gått att (med lite tur) leta upp ett antal ställen där den hittat rönnbär att kalasa på. I Lunds kommun har Skryllegården och Rögle fälad dragit till sig ungefär ett tjugotal tallbitar som stannat mer än en vecka.

Att dessa finkfåglar är tillfälliga besökare här i söder är helt klart. Men varifrån kommer de? Tallbiten tillhör tajgan men inte främst tallen utan snarare granen och i viss mån fjällbjörken. Den häckar alltså i Sverige men även i norra Finland och i Sibirien. Jag skulle tro att många ryska tallbitar är med i de skaror vi nu ser.

Tallbitarna har kraftiga näbbar som klarar att knäcka frön. Enligt uppgift äter de inte fruktköttet på exempelvis rönnbär utan bara kärnorna. De tar även skott från gran och andra träd.

På mina foton från Rögle syns ingen röd tallbit, alltså utfärgad äldre hane. Det är honor eller ungfåglar. Men visst hade det varit fint att uppleva en riktigt grann, lingonröd hane. Det såg jag en vinterdag i skogarna vid Kvikkjokk, sjungande från en trädtopp.

Sveriges Ornitologiska Förening (numera BirdLife Sverige) är orolig för tallbitens status i Sverige. Liksom vissa andra skogslevande fågelarter kräver den stora arealer av obrukad skog för att trivas. Detta är en naturtyp som minskar på grund av det moderna skogsbruket. På mina resor i norr ser jag mycket sällan denna fågel när jag färdas genom fjällnära skog. 

Sothöna till middag?

Sothöna tycks vara en av havsörnarnas favoriträtter. Åtminstone de havsörnar som syns kring Krankesjön utanför Lund. Idag fick jag se hur sothönsen gör när de avvärjer en hungrig havsörn.

Jag står i fågeltornet och spanar på änder och annat som håller till på sjön. Sothönorna ligger i två ganska stora flockar rakt utanför fågeltornet. Plötsligt ser jag att det blir liv och rörelse i flockarna och de drar snabbt ihop sig till en enda, stor flock. Aha, kan det vara en havsörn i farten? Det dröjer flera sekunder innan jag ser den, sothönorna är som vanligt snabbare. Den kommer bakom mig, över skogen. Vissa gånger reagerar änder och sothöns knappt på örnarnas närvaro, det tycks som de kan se skillnad på en mätt och en hungrig havsörn. Det måste ha med örnens rörelsemönster att göra.

Den här örnen är hungrig, det har sothönorna fattat direkt. De trängde ihop sig mycket tätt, för den som kommer utanför flocken blir ett enkelt byte för örnen! Och nu blir det ett intensivt plaskande och stänkande med vingarna. Örnen är på inflygning!

Det går undan, på två sekunder är örnen riktigt nära, med ben och klor utsträckta. Men sothönorna flaxar upp en rejäl ridå av vattendroppar och stänk. Örnen har nog svårt att urskilja ett lämpligt offer och hur ska den få grepp om en sothönas kropp med så mycket flaxande vingar i vägen?

Denna gång lyckas den inte sätta klorna i någon. 1 - 0 till sothönorna! Örnen måste vända för ett nytt försök.

Det blev många försök, 10-15 stycken. Örnen kom från olika håll men det hjälpte inte. Sothönsen klarade av den varje gång och till slut gav den upp.

Nu ska det sägas att denna örn inte var särskilt skicklig eftersom den var ung, gissningsvis 1 år gammal (det är fjäderdräktens färgteckning jag tittar på). Äldre fåglar har jag sett nappa sothönor på nolltid, t ex för att hjälpa junior när denne inte klarar det själv. En gammal örn kan skapa panik bland änder och sothöns på sjön.

En bekant som är fågelforskare har berättat att unga havörnar ägnar sig åt röveri på vintern. De gör utfall mot storskarvar och tvingar dem att hosta upp sina fångade fiskar. Som om de hade en överenskommelse: "Om du ger mig din fisk så försöker jag inte fånga dig!"

Enstaka gånger kan man se havsörnar simma och då liknar de ingenting man är van vid. Jag har sett det vid Krankesjön och då hade örnen en sothöna i klorna som den skulle dränka.

Vita hägrar på fiskafänge

Någon gång i månaden packar jag ryggsäcken med tält och sovsäck och ger mig ut på övernattning. Igår var det dags igen. Ett av de ställen jag ofta använder är Almentornet vid Krankesjön utanför Lund. Almentornet är ett fågeltorn som passar bra att äta frukost vid när jag stigit upp på morgonen.

En annan fördel med stället är att jag lätt kommer dit ut även om kvällen blivit sen. Igår hade jag lärarjobb hela dagen och lite bokskrivande på kvällen. Jag kom inte iväg med bilen förrän efter klockan 23. Skogen var mörk när jag gick genom den med minimalt ljus på pannlampan. Någon gång har jag hört vildsvin böka i skogen men nu var det tyst.

Tältet restes och jag sov som en stock hela natten, med ett par avbrott. Ett sådant orsakades av en kattuggla som satt 5-10 meter från tältet och skrek högt: ke-vitt, ke-vitt, ke-vitt!

På morgonen tog jag en promenad för att få igång blodomloppet innan frukosten. Många fåglar rörde sig i luften och bland träden. Det är ju flyttningstider och gott om finkar, rödhakar, trastar och mycket annat.

Utanför tornet låg massor med änder och svanar. Och så var det ägretthägern! Det stod ett kritvitt exemplar (ja, alla dessa hägrar är lika vita) i vattnet rakt utanför tornet. Strax kom det en till. Och så höll det på hela förmiddagen, samlingen fylldes på efterhand. Ganska ofta lyckades någon av dem fånga en liten fisk som tvingades ner genom den smala halsen.

Vid ett tillfälle kom en vanlig gråhäger också. Då kunde man jämföra storleken.

I vissa vinklar ser gråhägern betydligt större ut än ägretthägern. Det kan delvis bero på färgen, för i måtten skiljer det inte många centimeter. Fast det är sant, den vita hägern är smalare, mer elegant. Det märks på vikten också, den vita väger något mindre. Och halsen är nästan osannolikt lång och smal. 

Ägretthägern var en verklig raritet för inte så många år sedan. Men 2012 konstaterades den första häckningen i Sverige (på Gotland). Det ser ut som den håller på att etablera sig, och i vilket fall så ser man fler och fler på vårar och höstar här i Skåne. Annars häckar den i exempelvis Lettland där jag har varit och tittat på den.

Till slut stod det 11 stycken vita hägrar utanför tornet (fast bara 10 kom med på denna bild). Och i hela sjön såg jag 19. Men det hade setts fler för en vecka sedan, hela 27 stycken! Så då kan man undra hur många som uppehöll sig i hela Skåne.

En ubåt i Vombsjön

Lunds kommun innehåller många naturområden som drar till sig fåglar, och därmed också fågelskådare. Kommunen är en inlandskommun, vilket innebär att många kustfåglar sällan syns till. Vissa arter i princip aldrig. Men vi har två sjöar där det året om finns änder och gäss. Den största är Vombsjön, med en yta av ca 12 kvadratkilometer. Inte jättestor alltså, men faktiskt inte så liten heller. Särskilt under höstarna strövar jag utmed stränderna, mest den sydvästra där det växer fin tallskog som är ca 200 år gammal och som planterades för att stoppa sandflykten.

Igår plingade det till i mobilen. Det hade upptäcks en riktig raritet, en svartnäbbad islom. Troligen en fågel som de flesta inte hört talas om. Den är ännu större än de smålommar och storlommar som häckar här i landet, en verklig jätte som kan bli bortåt 90 cm lång. Närmast häckar den på Island där jag sett den. Under framför allt höstarna kan man sällsynt se den flyga förbi utmed kusten, även i Skåne. Och nu hade alltså ett exemplar landat i inlandet, i min hemkommun! Så vitt jag vet har den aldrig setts här tidigare.

Men åka kunde jag inte, jag var på lägenhetsvisning med en av mina söner. Så det fick bli ett försök idag istället. Jag hoppades att den skulle ligga kvar, men man vet aldrig med fåglar. Ibland är de försvunna efter bara några minuter.

Och med lite hjälp från andra, och en språngmarsch genom Vombs fure, så kom jag ner till stranden där man kunde spana efter den. Och den var inte svår att hitta, den låg bara ett par hundra meter ut från stranden!

Ovan. Lommen pustar ut efter en serie dyk. Att detta är en ungfågel syns på fjällmönstret på ryggen. Dessa fåglar håller sig mycket under vatten. Ibland andas de bara några sekunder innan de dyker igen. Det kan dröja minuter innan de kommer upp. Lägg märke till den otroligt grova, dolkliknande näbben.

Stilstudier.

En lustig detalj i sammanhanget är att den 9 december såg jag troligen just denna fågel när jag gick utmed stranden. När jag tittade i min handkikare över sjön fanns en kraftig, mörk lom plötsligt i synfältet en bit ut på vattnet. Efter bara några sekunder dök den. Jag kastade mig över min systemkamera med teleobjektivet, men den syntes inte mer och skogen skymde dessutom. Jag kunde inte tro att jag sett rätt, och intalade mig att det nog var "något vanligt". Jag hade för övrigt helt andra saker att tänka på - livet innehåller ju sådant som faktiskt är mycket viktigare än en sällsynt fågel. Och strax hade jag glömt alltihop. Men några gånger därefter kom jag att tänka på den igen och undrade vad jag egentligen hade sett. Även om det väl inte går att bli helt säker så tror jag att det var denna.