Skalven i Nepal fortsätter

I media är ju nyhetsrapporteringen intensiv just när något har hänt. Sedan avtar nyhetsvärdet och det är lätt att tro att saker och ting har ordnat upp sig. Men det kommer ta lång tid innan all hjälp har nått dit den ska och lång tid innan folket i Nepal kan leva ungefär som innan.

I svenska nyheter nämns heller inte mycket om nya skalv, men det har varit sådana även för några få dagar sedan. Visserligen inte av de kraftigaste magnituderna, men även mindre skalv medför rasrisk för husen och gör hela tillvaron osäker och farlig för dem som bor i landet. Min vän och nepalguide Ram skickade ett e-mail i morse. Han skrev bland annat:

I am safe and my family also safe from the earthquake. But my room in katmandu and my home and all the properties washed away by the earthquake. My mom has little problem on her leg by the earthquake so I came to kathmandu yesterday for treatment. And I will again go back to my home town soon, I have nothing there with me. Earthquake still going everyday, me and village people are so scared. Nobody has home and properties. Just waiting and looking for help from someone.
Luckly we are safe but in my village some people died too. I am so worried about it. I don't know how can I live there.

På eftermiddagen kom ytterligare ett meddelande, denna gång via hans mobil.

I am in my home town now. I am trying to rebuild another small shelter. It is very difficult situation here. Still earthquake going everyday. People are very scared. Nobody has home and properties here. I am so scared and worried about me, my family and home and properties. I think it takes bit long time. Still no one help us. <...> And another thing: it is very difficult to get light, mobile phone and internet here in my home town because of the earthquake.

Nepal och risken för skalv

Ett förhållande som jag inte hade en aning om när jag var där för några år sedan är att Nepal ständigt är hotat av jordskalv. Det är bland annat den stora indiska jordplattan som rör sig norrut under Himalaya, med ett par centimeter per år.

Vid det stora skalvet nu senast rörde sig en jordplatta under Kathmandu 3(tre!) meter på 30 sekunder (enligt en expert som intervjuades av Expressen). Men geologer väntar tydligen på ett ännu större skalv. Förhoppningsvis dröjer det innan det inträffar.

Att det är få byggnader i Nepal som är skalvsäkra gör Kathmandu till en av de mest jordbävningskänsliga storstäderna i världen. Även infrastrukturen är mycket känslig vilket gör att räddningsinsatser kan ha svårt att komma fram.

Förödande jordskalv i Nepal

Jordskalvet i Nepal har skapat stor förödelse i landet. Jag skickade ett meddelande till Ram, den guide som ledde mig och två av mina vänner nästan ända upp till Everest Base Camp för några år sedan. Jag blev lättad över att han var oskadd. Han är just nu på en trekkingtur och långt från huvudstaden Kathmandu där många hus har rasat ihop.

Men han skriver att hans hyrda lägenhet i Kathmandu inte längre finns. Det hus där han har hyrt ett rum har rasat med allt om fanns inne i det. Troligen fanns det också människor där som omkommit i rasmassorna. Det hade alltså kunnat vara lika illa för honom, men lyckligtvis var han ute med en grupp turister.

Siffran över döda i Kathmandu stiger hela tiden, och detsamma gäller även på andra platser. Folk vågar inte vara inomhus av rädsla för efterskalv. Hjälp är på väg från olika länder (däribland Sverige) men det som redan har hänt är inget mindre än en tragedi.

Hur skalvet har påverkat hotellen uppe bland bergen vet jag inte, men jag misstänker att det även där har skett skador och att folk inte vågar sova inomhus. Men det är ju inte lätt hitta någon annanstans att övernatta i den kraftiga nattkylan.

Ett gäst- och tehus på stigen mellan Lukla och Namche Bazaar. En del sådana hotell är relativt nybyggda, men frågan är hur väl de står emot jordskalven.

Hur livet nu kommer att gå vidare för människorna i Nepal kan man ju bara ana. Många har förlorat anhöriga, vänner och kanske allt de ägde. Många är säkert skadade. För den som vill stödja med en gåva till hjälpinsatser finns många möjligheter via svenska hjälporganisationer.

Resa till Nepal. Del 6.

Vi lämnade Namche Bazar på förmiddagen. Ingen brådska, vi kunde ta det mycket lugnt. Den långa, branta nedförsbacken ner till floden var behaglig. Solen värmde, men i skuggan från träden var det kallt.

Ett roligt uttryck som nepaleserna använder när de ska beskriva den vanligaste terrängen är nepali flat. Exempelvis kan en stig vara nepali flat. Det betyder att den går upp och ner i blandade backar mest hela tiden.

Ungefär halvvägs gjorde vi paus och satte oss vid kanten av stigen och bara njöt av solen och värmen. Jag slumrade en liten stund, liggande på sluttningen. Ganska mycket folk passerade och även en del lastdjur.

Lastdjur på stigen. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi åt lunch vid samma ställe som på uppvägen. Från restaurangen hade man en spektakulär vy upp till en mycket lång hängbro. I ett klippstup i närheten fanns ett bo med vilda bin, och Ram berättade att byborna klättrade upp i klipporna och tog vara på honungen.

Foto: Tillbakablick uppströms floden. Jag är inte helt säker på att berget i bakgrunden är Khumbi Yul La (berget norr om Namche), men jag tror det.

Foto: På stigen mötte vi dessa unga män som bar bjälkar som var 4-5 meter långa. Uppskattningsvis bör deras bördor ha vägt minst 80 kg. Det är vanligt att folk som bär har en särskild stav med sig som de vilar på när de gör ett stopp. Och att man inte behöver vara storväxt för att vara urstark fick vi många exempel på.

Även nattlogiet i Phakding blev samma som vid uppvägen. I hotellet fanns också en stor grupp engelsmän som var på väg upp. Det innebar att flygen till Lukla hade gått denna dag. De hade kommit därifrån.

Angående frukosten följande dag noterade jag att jag blev serverad vandringens hittills godaste havregröt. Vi fortsatte därefter i samma vilsamma tempo som dagen innan. Vid en bäckravin upptäckte vi den vackra art av rödstjärt som man ibland ser vid vattenströmmarna i skogen.

Den vackra rödstjärten som på engelska heter White-capped Water Redstart och som på svenska fått namnet forsskvätta. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Här och var finns vackert målade stenplattor med bönetexter. Dessa platser går man som vanligt till vänster om (dvs medsols).

Eftermiddag i Lukla

Vi kom till hotellet tidigt på eftermiddagen och satte oss i solskenet på balkongen och beundrade utsikten. Flygplanen gick denna dag, men oregelbundet. Visserligen var vädret klart I Lukla, men i Kathmandu var det tidvis dimma som gjorde att plan varken kunde lyfta eller landa. De kom i omgångar.

Foto: Ett mindre plan startar på den kraftigt lutande landningsbanan i Lukla. Fotot taget från hotellet.

Ett av folknöjena i Lukla är att gå till flygplatsen och stå där och betrakta hur flygplanen landar och startar. Jag gick också dit och stod en stund, fylld av skräckblandad förtjusning.

Foto: Flygplatsen rymmer bara 4 flygplan samtidigt. Helikoptrarna har egen landningsplats en bit bort. Det mindre planet längst bort till vänster stod på sin plats i flera timmar och fick service eller reparation.

Lukla Airport

När det gäller de nepalesiska piloterna och mekanikerna får man intrycket att de är otroligt skickliga. De kan sina maskiner utan och innan, och de vet precis vad man kan göra med dem. Men sedan ställer man sig ändå frågan om planen är nya nog, om myndigheternas krav är tillräckliga och om kraven följs som de ska. Jag vet inte.

När det gäller landningsproceduren i Lukla sägs det att när piloten väl bestämt sig för att göra en landning så kan det bara bli ett enda försök. Det finns ingen möjlighet att stiga upp igen och göra om det.

Trots att flygplatsen sägs vara mycket farlig är det väldigt sällan som det sker olyckor. Det inträffade dock en svår krasch 2008. Precis innan landningen den gången hade det kommit dimma som gjorde att piloten inte såg exakt var landningsbanan var. Man kan förstå att flygledningen inte tar risken att starta och landa vid dimmiga förhållanden utan hellre låter turisterna vänta.

På YouTube finns gott om videoklipp som visar hur landning och start går till i Lukla. Här är en som jag själv har lagt in, men det är enkelt att leta upp fler klipp för den som är intresserad.

Lukla Take Off (Öppnas i nytt fönster)

Vår guide Ram ansåg att det är fullt möjligt att bygga en väg upp till Lukla för t ex busstrafik. Men det kräver att regeringen satsar på att förbättra infrastukturen i landet, och den viljan ifrågasatte han. Flygplatsen har dock asfalterats. På en dokumentärfilm från 90-talet som jag har hemma visas landningsbanan utan asfalt. På den tiden var det bara grus.

Så blev det då morgon och snart dags för oss att bege oss till flygplatsen. Vädret i Lukla var perfekt. Men vi fick besked om att det det var dimma i Kathmandu. Inga plan lyfte för tillfället, så det var bara att sitta på hotellet och vänta.

En viktig sak när det gäller den flight man är inbokad på är att gå till flygbolagets kontor i Lukla och och göra anspråk på sin plats. Detta bör ske i god tid, helst redan dagen innan. Ram hade ordnat detta åt oss.

Men det räcker inte med det. När avgångstiden närmar sig gäller det att stå på sig och tränga sig fram i folkmassan i vänthallen så man inte kommer sist i invägningen. För när väl flygplanen landar så går det undan.

Äntligen dags för avgång!

Vi fick information att dimman lättat i Kathmandu, nu började planen gå igen! Det blev en hastig promenad från hotellet med vår packning. En av våra porters och ett par killar från hotellet hjälpte oss. Så tog vi oss genom den första vänthallen och in den andra.Medan vi väntade där pratade jag med ett par från Alaska. De hade gått på egen hand och bland annat besökt Gokyo. Den unga frun hade fått en förkylning och såg ganska medtagen ut.

Efter någon timmes väntan kom vårt plan. Vi rusade ut och på några minuter hade planet tömts på passagerare, packning och allmänt gods och vi själva hade stuvats in med vårt bagage. Från det att planet kom in till att det lyfte igen gick det högst 10 minuter.

Foto: Inifrån planet. Man sitter i endast 2 rader. Känslan av ÄVENTYR är påtaglig. Likaså känslan av konservburk. Och alla tänker nog några tankar på om starten ska gå lika bra som de tidigare. Den som lider av flygskräck bör vara medveten om vad man ger sig in på.

Planet rullade ut på startbanan. Det två propellrarna varvades upp och så bar det iväg. Accelerationen var inte dålig, nästan i klass med de stora jetplanen. Imponerande.

Flygresan tillbaka till Kathmandu gick utan missöden. Vi åkte taxi till vårt hotell och ägnade eftermiddagen och kvällen åt att undersöka stadsdelen Thamel.

En extradag i Kathmandu

Vi hade en dag kvar innan det var dags att lämna det fascinerande landet Nepal. Ram kunde tänka sig att följa med oss på sightseeing och vi besökte bland annat en av största stuporna som ligger högt uppe på en kulle. Här finns ett antal religiösa platser och tempel, inte bara buddhistiska utan även hinduiska. En lång och brant stentrappa leder ditupp. Platsen kallas ibland The Monkey Temple på grund av den flock apor som vistas där. Uppifrån tempelplatsen har man en storartad utsikt över staden och Kathmandudalen.

Foto: Stupan vid The Monkey Temple.

Foto: Ett gäng apor vid tempelplatsen

Foto: En brun glada seglar över Kathmandu.

Avslutande funderingar

Som säkert framgått av dessa bloggartiklar så är Everest Trek inte någon vildmarkstur. Man har människor omkring sig så gott som hela tiden. Hotellboendet ger vandringen en prägel av ombonad stugtur. Om man istället vill röra sig i avskilda områden får man lämna de stora lederna och leta sig ut på de små stigarna. Men för att våga sig på det måste man ha en bra guide (eller vara erfaren Himalayavandrare).

Att följa leden och äta och sova på hotellen kräver inte särskilt mycket packning. Under förutsättning att man lämnat resväska och ombyte kvar i Kathmandu kan man klara trekken på omkring 15 kg. Men med tanke på den ansträngning som höjden medför är det att rekommendera för de allra flesta att ta hjälp av en porter som bär det mesta av ens packning.

Att vandra upp till EBC är en slags standardtur för västerländska turister. Detta är inte samma sak som att det är enkelt. Om man ska orka och hinna att komma dit måste turen ha en dagsplanering som tar hänsyn både till vandrarens ork och till acklimatiseringen.

På väg norrut! Everest ovanför mitt huvud. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi upplevde att det både bland trekkers och trekkingföretag var ett alltför starkt fokus på Base Camp och för lite fokus på allt annat man kan uppleva. Många verkar vara fixerade vid att till (nästan) varje pris nå fram till EBC. Har man den ambitionen så måste man offra annat. Man blir väldigt fokuserad på att utföra alla de dagliga moment och övningar som krävs för att man ska bli rustad för 5500 meter. Och om man skulle bli det minsta försvagad av infektion, förkylning eller höjdsjuka sätts ens koncentration och beslutsförmåga på svåra prov. Man upptäcker att man ständigt tänker på hur man ska nå Base Camp. Naturligtvis missar man då en massa annat fint som finns att uppleva.

Jag skulle rekommendera att man som vandrare är mindre låst vid Base Camp, Kala Patthar, Cho La-passet och andra höga mål. Särskilt om man har ett snävt tidsschema kan det bli en väldig press att tvinga sig ända fram. Kan man lägga till 5-7 extra dagar är det en annan sak, då ökar genast förutsättningarna. Men jag skulle ändå rekommendera inställningen att EBC inte ska vara ett måste utan en bonus.

Det där med extra dagar är också en bra buffert mot flygförseningar. Visserligen kan det leda till att man på slutet får en extra vecka i Kathmandu, men det går att göra meningsfulla utflykter under den tiden. Det finns ganska lättåtkomliga områden man kan resa till med buss eller flyg (och som inte är lika känsliga för dimma som Lukla).

Jag, Anders G, Maila och Ram vid hotellet "Everest View".  Foto: Anders Rantzer.

Sedan kan man fråga sig om just Everest Trek är det optimala för alla vandrare. När Ram såg vårt fågel- och djurintresse tipsade han oss om ett annat område att vandra i: Langtang. Detta område är kanske något mindre spektakulärt vad gäller bergen, men det verkar vara mer avskilt och med mindre trängsel. Och inte lika känsligt när det gäller transporter.

Till sist vill jag också lägga till mailadressen till vår guide. Han heter Ram Chandra Godar och kallas alltså Ram.

Adressen är:[email protected]

Ram är positiv till att man kontaktar honom om man är intresserad av att vandra i Nepal eller har frågor. Han har arbetat som porter i flera år och sedan som guide. Han känner väl till de stora trekkinglederna i flera områden. Han kan också förmedla kontakt med det trekkingföretag som han ofta arbetar för. (Ibland kan hans svar dock dröja, exempelvis när han är ute och guidar en grupp.)

Resa till Nepal. Del 5.

På morgonen hade vi rådslag igen. Vi var alltså vid hotellet vid Lobuche, och mellan oss och Everest Base Camp fanns bara ett hotell, det sista vid vägens slut: Gorak Shep. Dit var det ca 2½ timmars vandring och sedan var det ytterligare 2½ timmar till Base Camp. Samt naturligtvis 2½ tillbaka till hotellet i Gorak Shep. När vi frågat Ram tidigare om vad som krävdes denna dag hade han sagt att det skulle innebära den mest ansträngande dagsetappen hittlls under vår vandring.

Vi går tillbaka

Rådslaget blev inte långt. Jag kände mig fortfarande mycket förkyld och kunde bara tänka mig att gå upp till Gorak Shep men inte längre. Anders G hade sovit mycket dåligt och mådde fortfarande illa av höjden. Han ville gå ner till lägre nivå och inget annat. Anders R mådde däremot utmärkt och hade fortsatt uppåt om vi andra hade kunnat tänka oss det.

Anders G och jag sa att det var OK för oss att Ram och Anders fortsatte själva medan vi gick ner till Pheriche, en by som ligger 640 meter lägre än där vi befann oss. Han skulle inte behöva avstå EBC och Kala Patthar för vår skull, tyckte vi. Men det ville han inte höra talas om och kunde inte på några villkor tänka sig att dela gruppen. Om vi inte gick vidare tänkte han inte heller göra det.

Och så blev det. För Anders R var gruppens sammanhållning viktigare än att nå ända fram till slutmålet, och detta beslut kände vi mycket stor respekt för. Och en rejäl portion tacksamhet.

Trion stående uppe på åsen. I bakgrunden Kala Patthar (den taggiga mörka bergsryggen t v om Anders R:s knä) och isfallet vid Base Camp (dem smala vågräta istungan t h om min känga). Här står vi på nästan  5000 meters höjd, vilket är högre än Mont Blanc i Alperna. Foto: Anders Gudmundsson (men det var Ram som höll i kameran).

Vi skulle alltså vända tillbaka, men inte genast. Ram hade nämligen föreslagit att vi skulle gå uppför en sluttning invid Khumbu-glaciären och få utsikt mot Base Camp och Kala Patthar. Vi tog oss upp dit och kunde med kikare se isfallet i närheten av Base Camp. Vi såg också några vandrare som långsamt gick stigen upp mot Gorak Shep. Det var kallt uppe på kullen, och precis som jag forskat fram hemma så orkar man inte röra sig tillräckligt kraftfullt på den här höjden för att få upp kroppsvärmen. Det krävs kläder, gärna dunjacka. Vi gick ner till hotellet igen och beställde varsin kopp hett mintte. Därefter började vi gå tillbaka.

Jakar vid Everestgrytan. Berget till vänster är Pumo Ri och till höger Khumbutse. Foto: Anders Gudmundsson.

När vi passerat bron nere vid Thokla satte vi oss på marken och pustade. Vi var nu flera hundra meter lägre och Anders G kände sig redan mycket bättre. Vi fick en fin vandring den dagen till Pheriche, dit vi anlände i tid till lunch.

Byn Pheriche ligger nere i den flacka dalen Lobuche Khola (en del av Khumbudalen). I bakgrunden berget Ama Dablam. Foto: Anders Gudmundsson.

Kliniken i Pheriche

Eftersom vi avstått EBC hade vi ingen brådska att gå längre, och vi tillbringade resten av dagen i byn. Där har frivilligorganisationen The Himalayan Rescue Association en liten läkarklinik. Klockan 15 lyssnade vi på ett föredrag om AMS (Acute Mountain Sickness). Eftersom arbetet drivs på frivillig basis tar de mer än gärna emot ett bidrag till verksamheten. Organisationen har en webbsida som är väl värd att läsa.

Foto: Anders talar med läkaren på läkarstationen.

Foto: Denna tryckbehållare kan rädda liv på en människa som drabbats av AMS. Men den kräver att någon oavbrutet pumpar in luft med fotpumpen.

Det kanadensiska paret som vi träffat i Dingboche bodde på samma hotell som vi i Pheriche. De hade precis som vi gått upp till Lobuche dagen innan. Damen ifråga hade vänt tillbaka hit idag, medan mannen på morgonen hade fortsatt upp på Kala Patthar. Sedan hade han också vänt tillbaka hit. Han var trött men kände sig bra. Däremot hade han träffat ett antal uttröttade människor som hade försökt att nå upp till Base Camp. De flesta av dessa hade gett upp. Någon hade haft allvarliga symptom på AMS.

Dalgången vid Pheriche i riktning norrut. Foto: Anders Gudmundsson.

Den höga stigen

Nästa dag fortsatte vi, och efter Shomare valde vi att gå den höga vägen, upp till det övre Pangboche. På detta sätt skulle vi inte komma förbi Tengboche utan gå på norra sidan av dalgången. I Pangboche åt vi lunch. Min förkylning höll i sig. Jag åt en alvedon och somnade som ett uttröttat barn i restaurangen.

Foto: Vandring i dimma på "den höga stigen".

Foto: En jak bredvid stigen. Även om dessa djur inte var direkt aggressiva undviker man gärna att komma nära dem. Trots att der ser tröga och klumpiga ut tar de sig uppför och nedför de brantaste sluttningar.

Stigens fortsättning vindlade uppför och nedför branten. Det stupade brant på många ställen. Överallt fanns trappor och andra sätt att hjälpa dem som vill ta sig fram denna väg. På ett ställe gick vi förbi ett gäng ungdomar som höll på med "vägarbete".

Natten tillbringade vi i ett trevligt dekorerat hotell i Phortse där många vandrare hade samlats. På en av väggarna hängde en slags tavla med dramatiska bildscener från den hinduiska traditionen. Vi frågade Ram vad bilderna visade, och han förklarade för oss. Detta blev inledningen till ett långt samtal om människans existentiella villkor och hur hinduer, buddhister och kristna ser på saken. Ett lågmält och intressant samtal om ting som är betydelsefulla vilken världsdel man än kommer ifrån.

Följande morgonen var kall. Jag hade sovit i ett eget rum och steg upp skakande av köld. Vi åt frukost i matsalen och försökte hålla värmen så gott det gick. Min frukostdiet sedan flera dagar var te och havregrynsgröt, det var det varmaste man kunde äta.

Foto: På väg ner mot bron över floden.

Efter frukosten tog vi oss ut i den dimmiga byn. Sedan bar det nedför 300 höjdmeter. Fantastiskt landskap med hänförande utsikt ner i flodens dalgång. Sedan vindlade stigen uppför igen. Det var dimma den mesta tiden, vilket gjorde att man oftast inte såg särskilt långt. Så småningom kom vi på samma stig som vi gått när vi gick mot Tenchboche på väg norrut. Vi åt en välbehövlig lunch och konstaterade att det inte var särskilt många kilometer tills vi var tillbaka i Namche Bazar.

Foto: På väg uppför igen, efter bron.

Fasaner och shopping i Namche Bazar

Dimman höll i sig, och långt borta i Lukla hade flyget nya problem, fick vi veta. För varje dag samlades fler och fler människor som inte kom därifrån. En repris på det vi upplevt när vi kom till Nepal. Vi hoppades naturligtvis att dimman skulle lätta tills vi kom dit. Men tills dess försökte vi uppleva så mycket som möjligt och njuta av det.

Precis innan vi nådde Namche stötte vi på den blå fasanen, Nepals nationalfågel.

Fasantupp i dimman. Foto: Anders Gudmundsson.

Att komma till Namche igen kändes nästan som att komma hem. Vi hade flera timmar kvar av eftermiddagen och Anders och Anders greps av köplust. De gick ut på affärsgatorna för att leta upp lämpliga souvenirer. Jag sträckte ut mig på min sovsäck och vilade tills det var dags för kvällsmat.

På grund av vårt beslut att avstå från EBC hade vi gott om tid i Namche och kunde stanna i två nätter. Nästa dag kunde vi göra vad vi ville. Det var klart väder och vi ägnade förmiddagen åt att försöka hitta de blå fasanerna som vi sett dagen innan. Till slut såg vi dem, men bara honorna. Tuppen var troligen skyggare och ville inte visa sig i dagsljus.

Foto: Fasanhonorna ser helt annorlunda ut. Men fina de också.

På eftermiddagen blev det mer shoppande i butikerna. Främst var det souvenirer som skulle inhandlas till våra familjemedlemmar, men även ett och annat klädesplagg. Det går för övrigt bra att ta ut pengar med t ex Visakort i Namche, men bara ca 500 kr i taget.

Vi var nu medvetna om att vår tur närmade sig sitt slut. Det var bara två lugna vandringsdagar kvar tills vårt flyg skulle gå från Lukla. Dimman kom och gick nere i dalen och flygen gick inte som de skulle. Möjligen gick de inte alls. Vi hade bara en reservdag i Kathmandu, så om det blev längre väntan i Lukla skulle vi missa flyget hem till Sverige. Men att oroa sig var meningslöst, vi fick helt enkelt bara följa vår tidsplan och hoppas på att den flight från Lukla vi var inbokade på skulle gå. Men lite osäkert kändes det.

Vi konstaterade att under hela vår tur hade det funnits en ton av osäkerhet om än det ena, än det andra. Hinder på vägen, streck i räkningen. Att det inte gick att veta i förväg hur nästa dag skulle bli. Men man kanske lika gärna skulle kunna kalla det spänningsmoment. En ingrediens i det färgrika äventyr som Nepal ger till oss besökare.

Och det var alltså inte riktigt färdigt med äventyr än.

Resa till Nepal. Del 4.

En av de saker som gjorde starkt intryck på mig i Nepal var landskapets geometri. Det är inte bara så att allting i Himalaya är större och högre, det handlar också om vinklarna i naturen.

I våra nordiska länder präglas bergen av rymd och vidd. Landskapet är liksom utdraget på längden. I Nepal är naturen mer kompakt och utdragen på höjden. Detta innebär att vinklarna blir annorlunda. Istället för den skandinaviska bergskedjans vinklar på vanligtvis 20°-30° (eller mindre) är Nepals vinklar komplementära, dvs 60°-70° eller mer. De flesta sluttningar störtar således brant nedåt eller stiger brant uppåt.

Som en följd av detta är det oftast svårt att gå utanför stigarna, det är helt enkelt för brant och för farligt. Om man följer en dalgång (som i vårt fall Khumbudalen) har man den motsatta sidan av ravinen mycket nära inpå. Men att gå över till den andra sidan är ett svårt företag: man måste först långt ner i ravinens botten och sedan brant uppåt igen. Det tar ett tag innan man mentalt anpassat sig till vad ögonen ser.

En annan följd av att landskapet präglas av det vertikala är att man inte ser särskilt långt. Det finns alltid höga berg som skymmer. De dagsetapper man avverkar blir därför efter nordiska förhållanden blygsamma. Det är den vertikala förflyttningen som är ansträngande och tar tid.

Den höga höjden skapar problem

Efter natten i Tengboche gick vi vidare norrut. Det hade varit minusgrader och marken var täckt av frost. Det märktes att vi var högre upp och att vi närmade oss kalfjället.

Foto: Ett monument där Buddhas allseende ögon ser ut från alla fyra sidor. I bakgrunden den karakteristiska och fantasieggande profilen av Ama Dablam som sträcker sig 6856 meter över havet (uppgifterna om dess höjd varierar).

Vi passerade en plats där man höll på att bygga ett hus. Flera personer var sysselsatta med att knacka sten till den rätta, fyrkantiga formen. Det byggs mycket utefter Everestleden, vilket säkert beror på en ökande turistström.

Foto: Husbygge. Kanske det blir ett nytt hotell här?

Vi hade gått en stund på förmiddagen när Anders G sa att han kände sig lite illa till mods. Han hade huvudvärk och kände sig konstig i magen. Krafterna räckte inte till som de brukade (han är normalt urstark). Vi gick en bit till, fram till det lunchställe som Ram hade valt ut. Detta var i den lilla byn Shomare (längst ner till vänster på kartan här ovanför). Efter lunchen mådde han möjligen något bättre, så vi trodde att vi kunde att gå vidare. Dagens mål var Dingboche som ligger på 4410 möh. Detta är ovan skogsgränsen och hela 550 meter högre än klosterbyn Tengboche.

Foto: Lunchstället i Shomare. I bakgrunden Ama Dablam.

Men det blev stopp direkt för Anders. Han mådde uselt och det var oundvikligt att modifiera vår planering. Ram letade en stund i Shomare och hittade en lodge som drevs av en familj med flera små barn. Toaletten och tvättspannen var av enklaste slag, men dörrarna till våra rum hade riktiga handtag och lås. Och maten som tillagades i det enkla köket var bland den godaste vi ätit. Familjens barn fick klara sig på egen hand när föräldrarna arbetade och de lekte i det rum som samtidigt fungerade som restaurang.

Under dagen hade vi köpt bland annat en bit jak-ost när vi gick förbi en affär. Denna skar vi bitar av och provsmakade. Helt underbar! Denna sorts ost måste vara en av Nepals främsta delikatesser.

Foto: Mörkret faller fort i Himalya. Redan före kl 18 är det svart. Ram och Anders R värmer sig vid matsalskaminen.

Kvällen blev stjärnklar. Jag letade fram min lilla tubkikare ur packningen och riktade den mot Jupiter och dess månar. Och vår egen måne. Ram och våra bärare studerade himlakropparna en lång stund. Ingen av dem hade tittat genom ett teleskop förut.

Två nätter i Dingboche

Istället för zam zam! blev det bistaari zam, vilket betyder gå sakta. Anders mådde något bättre nu, och vi beslöt att vi skulle ta oss ända till Dingboche (alternativet hade varit Pheriche som ligger på ett par hundra meters lägre nivå). Våra bärare fick beskedet och kunde gå i förväg med packningen och reservera rum. Ram förutspådde att det kunde bli platsbrist, vilket är vanligt när man börjar närma sig Everest.

Foto: En vilopaus på väg till Dingboche.

Under vägen passerade vi en bro som ligger nära det ställe där två stora glaciärbäckar möts. Bäckarna heter Lobuche Khola och Imja Khola. Den första avvattnar bland annat glaciärerna vid Everest, där Khumbu Glacier är en av de största. Märkligt nog var dessa glaciärbäckar inte särskilt vattenrika. Inte ens längre ner vid Namche Bazar, där ytterligare bäckar anslutit sig, var vattenmängden särskilt stor. Till och med så långt ner som där fanns det ställen där man nog hade kunnat vada över. Förklaringen måste vara att kylan uppe i bergen dämpar avsmältningen på hösten och vintern. Under de varma regnperioderna är det säkert mycket högre vattennivåer.

Foto: Bron över bäcken Lobuche Khola (svår att se pga avståndet). Stigen slingrar vidare bort till Dingboche som ligger skymd bakom kullen i mitten.

Efter bron var det en lång och rejäl stigning, men allt tycktes gå bra. Tröttsamt naturligtvis, men inga oroande tecken på höjdproblem. Vi nådde vårt hotell som hette "Hotel Family". Det var fullt med vandrare där.

På kvällen var det jag som började få problem. Jag hade feberkänslor i hela kroppen och huttrade. Var tröttare än vanligt och fick gå till sängs. För att kunna få upp kroppsvärmen i det nollgradiga rummet tog jag alvedon. Med viss svårighet kunde jag sova mig genom natten. Det kändes som en helt vanligt feberförkylning, men Ram misstänkte att det var höjdproblem.

Följande dag hade vi acklimatisering, vilket bestod i en promenad upp på en sluttning ovanför hotellet. Vi skulle upp 500 höjdmeter. Under tiden njöt vi av utsikten mot Island Peak, en populär trekkingtopp på 6183 möh. Den såg liten och oansenlig ut bredvid sina betydligt högre granntoppar.

Foto: Utsikt från vår acklimatiseringspromenad. Det låga, delvis snöklädda berget till höger i bild är Island Peak.

Promenaden tog naturligtvis emot för oss, men mest för Anders G och mig. En pensionerad dam gick enkelt förbi oss och vi tittade avundsjukt efter henne. Hennes man, som också var pensionär, skuttade som en hjort uppför sluttningen. Detta mycket trevliga och bergsvana par kom från Kanada och vi blev senare goda vänner. Det visade sig att de hade varit i Nepal i flera veckor och blivit ordentlgt acklimatiserade.

Nu var det min tur att må förfärligt. Jag orkade inte gå alla de höjdmeter vi skulle avverka. Ram såg säkert hur det var fatt. Han sa inget om det men avbröt våra övningar vid 450 meter och sa att det räckte. Jag var så medtagen att jag till och med blev trött av att gå nedför. Resten av den dagen åt jag alvedon för att få bukt med frossan. Jag hade inga andra höjdsymptom så jag var fortfarande övertygad om att jag fått en kraftig förkylning (vilket är vanligt däruppe). Förkylningen höll i sig långt efter att jag kommit hem till Sverige.

Vi närmar oss Everest

Följande dag steg vi upp tidigt och startade en halvtimme före alla andra. Vi tog det ganska lugnt men var undrande över hur det skulle gå för oss. Lunch skulle ätas vid Thokla, och fram dit var det inga besvärliga stigningar. Naturen var som alltid storslagen. På håll kunde vi se den stig som ledde västerut till Cho La-passet, den stig som enligt vår ursprungliga färdplan skulle varit vår fortsättning efter Base Camp. Naturligtvis hade vi avskrivit denna väg för flera dagar sedan.

Foto: En lammgam som kom förbiglidande gjorde oss glada. Denna rovfågel är slank och elegant. Och jättelik. Vingspannet kan nå närmare 3 meter.

Vi nådde Thokla och stannade där för att äta lunch. En varning må utfärdas: här serverades turens i särklass mest smaklösa mat. Trots att vi borde haft god aptit efter ett par timmars vandring kunde vi knappt få i oss våra portioner.

Efter Thokla väntade över 200 meters stigning upp till nya rekordhöjden 4830 möh. Folk rörde sig nästan löjligt långsamt uppför sluttningen, och detsamma gjorde vi. Uppe på backens krön finns en stor minnesplats över människor som förolyckats i bergen under expeditioner och annat. De flesta stannade en stund och vilade. Man blev sorgsen tills mods när man läste om de bergsbestigare och sherpas som omkommit.

Foto: Minnesplatsen uppe vid Thokla Pass.

Vi fortsatte i det karga stenlandskapet fram till hotellet i Lobuche. Denna plats är kall, och höjden tär på de flesta. Matsalen var full av folk. En och annan av gästerna mådde märkbart dåligt. Här bestämmer man sig för om man ska kämpa sig fram till Base Camp eller om man ska avstå den sista biten. En del av dem som fortsätter mår så illa av höjden att de borde ha låtit bli att fortsätta.

Vi fick intrycket att det så gott som dagligen går helikoptrar uppför Khumbudalen för nödtransport av svårt höjdsjuka personer. 80% av alla helikoptertransporter häruppe är just nödtransporter. De flesta av dessa tror vi kunde ha undvikits om alla turister var noga med att inte gå högre än vad man mår bra av.

Foto: Matsalen i Lobuche.

Vi kollade upp hur vår egen grupp mådde och hade rådslag. Anders G mådde inte särskilt bra. Och jag var snuvig och frös fortfarande konstant om jag inte åt alvedon. Vi beslöt att låta natten gå och se om vi mådde bättre på morgonen.

Jag kom redan på kvällen fram till att om jag inte blivit av med frossan nästa dag kunde jag bara tänka mig att följa med till nästa lilla hotell som hette Gorak Shep. (Ram visste inte om det överhuvudtaget fanns plats åt oss där, men vi litade på hans förmåga att klara ut den detaljen.) Men längre än så tänkte jag inte gå, det hade jag inte krafter till. Om de andra två ville fortsätta ända fram till Base Camp fick det bli utan mig.

Vi gick och lade oss och undrade hur det skulle bli nästa morgon.