Vi lämnade Namche Bazar på förmiddagen. Ingen brådska, vi kunde ta det mycket lugnt. Den långa, branta nedförsbacken ner till floden var behaglig. Solen värmde, men i skuggan från träden var det kallt.

Ett roligt uttryck som nepaleserna använder när de ska beskriva den vanligaste terrängen är nepali flat. Exempelvis kan en stig vara nepali flat. Det betyder att den går upp och ner i blandade backar mest hela tiden.

Ungefär halvvägs gjorde vi paus och satte oss vid kanten av stigen och bara njöt av solen och värmen. Jag slumrade en liten stund, liggande på sluttningen. Ganska mycket folk passerade och även en del lastdjur.

Lastdjur på stigen. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi åt lunch vid samma ställe som på uppvägen. Från restaurangen hade man en spektakulär vy upp till en mycket lång hängbro. I ett klippstup i närheten fanns ett bo med vilda bin, och Ram berättade att byborna klättrade upp i klipporna och tog vara på honungen.

Foto: Tillbakablick uppströms floden. Jag är inte helt säker på att berget i bakgrunden är Khumbi Yul La (berget norr om Namche), men jag tror det.

Foto: På stigen mötte vi dessa unga män som bar bjälkar som var 4-5 meter långa. Uppskattningsvis bör deras bördor ha vägt minst 80 kg. Det är vanligt att folk som bär har en särskild stav med sig som de vilar på när de gör ett stopp. Och att man inte behöver vara storväxt för att vara urstark fick vi många exempel på.

Även nattlogiet i Phakding blev samma som vid uppvägen. I hotellet fanns också en stor grupp engelsmän som var på väg upp. Det innebar att flygen till Lukla hade gått denna dag. De hade kommit därifrån.

Angående frukosten följande dag noterade jag att jag blev serverad vandringens hittills godaste havregröt. Vi fortsatte därefter i samma vilsamma tempo som dagen innan. Vid en bäckravin upptäckte vi den vackra art av rödstjärt som man ibland ser vid vattenströmmarna i skogen.

Den vackra rödstjärten som på engelska heter White-capped Water Redstart och som på svenska fått namnet forsskvätta. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Här och var finns vackert målade stenplattor med bönetexter. Dessa platser går man som vanligt till vänster om (dvs medsols).

Eftermiddag i Lukla

Vi kom till hotellet tidigt på eftermiddagen och satte oss i solskenet på balkongen och beundrade utsikten. Flygplanen gick denna dag, men oregelbundet. Visserligen var vädret klart I Lukla, men i Kathmandu var det tidvis dimma som gjorde att plan varken kunde lyfta eller landa. De kom i omgångar.

Foto: Ett mindre plan startar på den kraftigt lutande landningsbanan i Lukla. Fotot taget från hotellet.

Ett av folknöjena i Lukla är att gå till flygplatsen och stå där och betrakta hur flygplanen landar och startar. Jag gick också dit och stod en stund, fylld av skräckblandad förtjusning.

Foto: Flygplatsen rymmer bara 4 flygplan samtidigt. Helikoptrarna har egen landningsplats en bit bort. Det mindre planet längst bort till vänster stod på sin plats i flera timmar och fick service eller reparation.

Lukla Airport

När det gäller de nepalesiska piloterna och mekanikerna får man intrycket att de är otroligt skickliga. De kan sina maskiner utan och innan, och de vet precis vad man kan göra med dem. Men sedan ställer man sig ändå frågan om planen är nya nog, om myndigheternas krav är tillräckliga och om kraven följs som de ska. Jag vet inte.

När det gäller landningsproceduren i Lukla sägs det att när piloten väl bestämt sig för att göra en landning så kan det bara bli ett enda försök. Det finns ingen möjlighet att stiga upp igen och göra om det.

Trots att flygplatsen sägs vara mycket farlig är det väldigt sällan som det sker olyckor. Det inträffade dock en svår krasch 2008. Precis innan landningen den gången hade det kommit dimma som gjorde att piloten inte såg exakt var landningsbanan var. Man kan förstå att flygledningen inte tar risken att starta och landa vid dimmiga förhållanden utan hellre låter turisterna vänta.

På YouTube finns gott om videoklipp som visar hur landning och start går till i Lukla. Här är en som jag själv har lagt in, men det är enkelt att leta upp fler klipp för den som är intresserad.

Lukla Take Off (Öppnas i nytt fönster)

Vår guide Ram ansåg att det är fullt möjligt att bygga en väg upp till Lukla för t ex busstrafik. Men det kräver att regeringen satsar på att förbättra infrastukturen i landet, och den viljan ifrågasatte han. Flygplatsen har dock asfalterats. På en dokumentärfilm från 90-talet som jag har hemma visas landningsbanan utan asfalt. På den tiden var det bara grus.

Så blev det då morgon och snart dags för oss att bege oss till flygplatsen. Vädret i Lukla var perfekt. Men vi fick besked om att det det var dimma i Kathmandu. Inga plan lyfte för tillfället, så det var bara att sitta på hotellet och vänta.

En viktig sak när det gäller den flight man är inbokad på är att gå till flygbolagets kontor i Lukla och och göra anspråk på sin plats. Detta bör ske i god tid, helst redan dagen innan. Ram hade ordnat detta åt oss.

Men det räcker inte med det. När avgångstiden närmar sig gäller det att stå på sig och tränga sig fram i folkmassan i vänthallen så man inte kommer sist i invägningen. För när väl flygplanen landar så går det undan.

Äntligen dags för avgång!

Vi fick information att dimman lättat i Kathmandu, nu började planen gå igen! Det blev en hastig promenad från hotellet med vår packning. En av våra porters och ett par killar från hotellet hjälpte oss. Så tog vi oss genom den första vänthallen och in den andra.Medan vi väntade där pratade jag med ett par från Alaska. De hade gått på egen hand och bland annat besökt Gokyo. Den unga frun hade fått en förkylning och såg ganska medtagen ut.

Efter någon timmes väntan kom vårt plan. Vi rusade ut och på några minuter hade planet tömts på passagerare, packning och allmänt gods och vi själva hade stuvats in med vårt bagage. Från det att planet kom in till att det lyfte igen gick det högst 10 minuter.

Foto: Inifrån planet. Man sitter i endast 2 rader. Känslan av ÄVENTYR är påtaglig. Likaså känslan av konservburk. Och alla tänker nog några tankar på om starten ska gå lika bra som de tidigare. Den som lider av flygskräck bör vara medveten om vad man ger sig in på.

Planet rullade ut på startbanan. Det två propellrarna varvades upp och så bar det iväg. Accelerationen var inte dålig, nästan i klass med de stora jetplanen. Imponerande.

Flygresan tillbaka till Kathmandu gick utan missöden. Vi åkte taxi till vårt hotell och ägnade eftermiddagen och kvällen åt att undersöka stadsdelen Thamel.

En extradag i Kathmandu

Vi hade en dag kvar innan det var dags att lämna det fascinerande landet Nepal. Ram kunde tänka sig att följa med oss på sightseeing och vi besökte bland annat en av största stuporna som ligger högt uppe på en kulle. Här finns ett antal religiösa platser och tempel, inte bara buddhistiska utan även hinduiska. En lång och brant stentrappa leder ditupp. Platsen kallas ibland The Monkey Temple på grund av den flock apor som vistas där. Uppifrån tempelplatsen har man en storartad utsikt över staden och Kathmandudalen.

Foto: Stupan vid The Monkey Temple.

Foto: Ett gäng apor vid tempelplatsen

Foto: En brun glada seglar över Kathmandu.

Avslutande funderingar

Som säkert framgått av dessa bloggartiklar så är Everest Trek inte någon vildmarkstur. Man har människor omkring sig så gott som hela tiden. Hotellboendet ger vandringen en prägel av ombonad stugtur. Om man istället vill röra sig i avskilda områden får man lämna de stora lederna och leta sig ut på de små stigarna. Men för att våga sig på det måste man ha en bra guide (eller vara erfaren Himalayavandrare).

Att följa leden och äta och sova på hotellen kräver inte särskilt mycket packning. Under förutsättning att man lämnat resväska och ombyte kvar i Kathmandu kan man klara trekken på omkring 15 kg. Men med tanke på den ansträngning som höjden medför är det att rekommendera för de allra flesta att ta hjälp av en porter som bär det mesta av ens packning.

Att vandra upp till EBC är en slags standardtur för västerländska turister. Detta är inte samma sak som att det är enkelt. Om man ska orka och hinna att komma dit måste turen ha en dagsplanering som tar hänsyn både till vandrarens ork och till acklimatiseringen.

På väg norrut! Everest ovanför mitt huvud. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi upplevde att det både bland trekkers och trekkingföretag var ett alltför starkt fokus på Base Camp och för lite fokus på allt annat man kan uppleva. Många verkar vara fixerade vid att till (nästan) varje pris nå fram till EBC. Har man den ambitionen så måste man offra annat. Man blir väldigt fokuserad på att utföra alla de dagliga moment och övningar som krävs för att man ska bli rustad för 5500 meter. Och om man skulle bli det minsta försvagad av infektion, förkylning eller höjdsjuka sätts ens koncentration och beslutsförmåga på svåra prov. Man upptäcker att man ständigt tänker på hur man ska nå Base Camp. Naturligtvis missar man då en massa annat fint som finns att uppleva.

Jag skulle rekommendera att man som vandrare är mindre låst vid Base Camp, Kala Patthar, Cho La-passet och andra höga mål. Särskilt om man har ett snävt tidsschema kan det bli en väldig press att tvinga sig ända fram. Kan man lägga till 5-7 extra dagar är det en annan sak, då ökar genast förutsättningarna. Men jag skulle ändå rekommendera inställningen att EBC inte ska vara ett måste utan en bonus.

Det där med extra dagar är också en bra buffert mot flygförseningar. Visserligen kan det leda till att man på slutet får en extra vecka i Kathmandu, men det går att göra meningsfulla utflykter under den tiden. Det finns ganska lättåtkomliga områden man kan resa till med buss eller flyg (och som inte är lika känsliga för dimma som Lukla).

Jag, Anders G, Maila och Ram vid hotellet "Everest View".  Foto: Anders Rantzer.

Sedan kan man fråga sig om just Everest Trek är det optimala för alla vandrare. När Ram såg vårt fågel- och djurintresse tipsade han oss om ett annat område att vandra i: Langtang. Detta område är kanske något mindre spektakulärt vad gäller bergen, men det verkar vara mer avskilt och med mindre trängsel. Och inte lika känsligt när det gäller transporter.

Till sist vill jag också lägga till mailadressen till vår guide. Han heter Ram Chandra Godar och kallas alltså Ram.

Adressen är:godar2006@yahoo.com

Ram är positiv till att man kontaktar honom om man är intresserad av att vandra i Nepal eller har frågor. Han har arbetat som porter i flera år och sedan som guide. Han känner väl till de stora trekkinglederna i flera områden. Han kan också förmedla kontakt med det trekkingföretag som han ofta arbetar för. (Ibland kan hans svar dock dröja, exempelvis när han är ute och guidar en grupp.)