Artiklar > Med Jiegnaffo i centrum. Rundtur på egen ...

Med Jiegnaffo i centrum. Rundtur på egen hand öster om Sulitelma.

Av: Håkan Friberg

INLEDNING

Det har tagit mig lång tid att skriva denna vandringsberättelse. Upplevelserna var så många och - i mitt tycke - anmärkningsvärda, att jag länge funderade på att göra två eller tre artiklar av denna text. Nu blir det inte så. Det medför att denna text blir i längsta laget. Jag hoppas ändå att läsaren ska orka hålla ut till slutet.

Ett påpekande till kan vara behövligt. Min vanliga fjällkamera dog under en vistelse på Island i början av sommaren. Att lämna in den på reparation tar låååång tid (vis av erfarenhet) och att köpa en ny ansåg jag mig inte ha råd till. Däremot köpte jag mig en sån där "power-nånting" som man kan ladda mobilen med. Alla bilder är alltså tagna med min mobil och håller därmed inte den kvalitet man kan önska. (Bra att ha något att skylla på.) Men... många av bilderna förtjänar att förstoras. Så ta er tid.

Om ni nu orkar: Håll till godo!

Det är morgon. Tåget är försenat 2 timmar 40 minuter när vi kliver av i Murjek. Nästa buss går inte förrän 12.50. Jag ringer helikopterföretaget i Kvikkjokk och de lovar att ordna en flygtur när vi kommer. "Vi" - det är jag, Livskamraten och Vandringskompis A.

Rastlösheten breder ut sig – inom mig och A i varje fall - men några minuter före utsatt tid kommer vi äntligen iväg från Murjek. Värmen i Örebro har varit extrem tiden innan vi åkte upp – 28-32 grader. I Murjek är det bara 25 svala grader. Jag har ju åkt här förut och är snabb att välja rätt sida av bussen (höger/norr) för att sitta i skuggan. Vi har en acceptabel temperatur trots att solen gassar.

Jag är flankerad av Livskamraten och Vandringskompis A

Helikopterturen är mysig. Redan tio minuter efter landning tar jag farväl av Livskamraten och Vandringskompis A. Vi ska träffas igen i Saltoluokta om 9-10 dagar. Ser jag inte en tår i Livskamratens ögon?

När jag efter ett par minuter vänder mig om och kastar en blick mot helikopterplattan, ser jag Livskamraten och Vandringskopis A axla sina ryggsäckar och börja vandra åt andra hållet. Jag var förstås inte medveten om det då, men det skulle dröja sex dagar innan jag ser en människa igen och ytterligare en dag innan jag pratar med någon.

Jag följer Nordkalottleden söderut. Efter cirka 3 km går en stig österut, in mot Viejevágge. Den kommer lite plötsligt - högst uppe på en sandås - och är lätt att missa. Stigen är någorlunda tydlig i början, men snart försvinner den bland vide och blötmarker.

Nordkalottleden till höger och stigen in i Viejevagge till vänster

Den här gången trasslar jag in mig ordentligt i manshög vide. Området är dock inte så stort. Kämpar på.

Strax före klockan åtta hittar jag en fin tältplats efter cirka sex kilometers vandring. Jag både badar och tvättar kläder innan jag börjar med middagen som består av torkad och kallrökt lax, quinoa och egentillverkad hummus.

Jag har inte riktigt hittat ordningen - har lite kaos bland prylarna. Upptäcker att jag har tre skedar med mig! Varför?

 

Jag vaknar tidigt. Klockan är nog inte mer än halv sju. Det har bildats en hel del kondens i tältet trots att ytterdörren i det närmaste varit helt öppen. Visserligen har det varit vindstilla hela natten, men det kan inte betraktas som godkänt. En stund senare kommer lite vind som ganska snabbt torkar upp tältet. Det är lite molnigt vilket känns skönt i värmen.

Samtidigt som jag börjar med morgonbestyren dyker funderingar upp om hur dagen ska komma att gestalta sig. Ett av de områden som jag planerat att besöka på denna vandring ska jag besöka redan denna dag. Någonstans - jag minns tyvärr inte var - har jag läst om att det skulle finnas en eller flera naturliga stenbroar över Viejejåhkå. Det ser jag fram emot.

Jag överraskas av en regnskur på förmiddagen och blir absolut dyngsur. Slarvigt! Jag torkar dock upp på ett par timmar. En ljummen motvind håller dessutom alla mygg på behörigt avstånd.

Viejejåhkå

Viejejåhkå är mycket trevlig att följa. Bitvis flyter den stilla och lugn, men på andra ställen smalnar den av och bildar vackra forsar och fall. Den mjuka berggrunden har formats av vattnet i sensuella kurvor och gömslen. Det är ganska lätt att på kartan se var jokken blir intressant att titta närmare på. Det är helt enkelt där den är markerad som ett smalt, blått streck.

På ett ställe ramlar ett fall lodrätt ner i en gnistrande, smaragdgrön och avlång "lagun". Det får mig att längta efter snorkel och simfötter.

Lagunen

Någon naturlig stenbro hittar jag inte. På ett ställe kan man se att där funnits en sådan. Den har emellertid rasat samman och ett jättelikt klippblock har rasat ner i jokken. Vattnet rinner fortfarande under detta block, men man behöver vara klätterkunnig för att ta sig över vattnet just där.

Den raserade stenbron

Jag hade räknat med att slå upp mitt tält någonstans väster om Silbbatjåhkkå, men jag hinner fram till detta område ganska tidigt på eftermiddagen och känner att det finns mycket ork kvar. Jag bestämmer mig därför för att hinna med ytterligare ett vandringsmål denna dag - Kedkevare gruvområde.

Detta område - som ligger på Silbbatjåhkkås sydöstra sida - är resterna från en silvergruva. Där påbörjades gruvverksamhet år 1660, men inte någon gång blev gruvan lönsam och den lades ner - efter ett beslut av Karl XII - år 1703.

Kanske fick jag lite väl mycket "spring i benen" när jag bestämde mig för att besöka gruvområdet redan idag och kanske kan jag skylla på den torka som råder i den svenska fjällvärlden detta år, men jag missar hur som helst den jokk som kommer från gruvområdet och jag följer istället nästa jokk. Det blir lite vandrande upp och ner för fjällsluttningen innan jag tar mig samman och studerar kartan lite noggrannare. När jag äntligen kommer till rätt plats upptäcker jag att det varit väl värt mödan. Det känns fantastiskt att stå här med all den nyfikenhet i bagaget som fötts av Tore Abrahamssons bok Drömmar av silver.

Utsikt ner mot Viejevágge

Krossade silverdrömmar

De verktyg som finns kvar i området härrör från slutet av 1800-talet. Det skedde en del inmutningar i området då, men någon verksamhet kom inte igång. En av personerna som gjorde inmutningar här var Nils Persson från Helsingborg. Mer om honom senare.

Cirka tre kilometer söder om gruvområdet ligger en renvaktarstuga. Här har det blåst hårt vid något tillfälle.

Uthuset har blåst omkull trots vajrar

Dagens tältplats hamnar några hundra meter söder om renvaktarstugan.

Jag är mycket nöjd med dagens vandring. Jag har vandrat 23-24 km, varav 5 km utan ryggsäck. Det är ett tag sedan jag vandrade så långt. Bortsett från skuren på förmiddagen har jag haft mycket vandrarvänligt väder. Det kommer också en kort skur precis när jag sätter upp tältet, men den hindrar mig inte från att både bada och tvätta kläder.

Klockan sju är middagen färdig - hemtorkade rotfrukter och torkad parmaskinka. Nej, jag ska inte trötta er med mina middagar i fortsättningen. Det blir nämligen frystorkat för hela slanten resten av dagarna.

När jag kryper ner i sovsäcken skiner solen fortfarande, men på avstånd hörs åska.

 

 

Solen väcker mig innan klockan hunnit bli sju. Även denna morgon har jag en mycket kraftig kondens trots att såväl tältdörr som samtliga ventiler varit helt öppna. Svagt!

Idag är avsikten att besöka tre platser/områden som jag lockats av en tid. Den första är den naturliga stenbro vid Råvejávrres utflöde som också gett sjön dess namn. Strax före nio påbörjar jag en skön vandring ner till Råvejávrre. En fin fors rinner ner i sjön i det nordöstra hörnet. Därefter möts jag av fullständigt makalösa sandstränder med slät gräsmark. Här finns plats för mååånga tält. 

Östra änden av Råvejávrre

Kartan visar att det vid sjöns västra ände finns renstängsel och renvaktarstugor, men även i denna ände kan man finna spår av samisk verksamhet. Av någon anledning kommer denna strand som en fullständig överraskning för mig. Givetvis finns den beskriven på olika håll, men det har gått mig spårlöst förbi. Desto större överraskning och glädje vid upptäckten.

Gräsmark vid Råvejávrres östände

Mycket riktigt finns en magnifik stenbro vid Råvejaures utflöde. Den är betydligt större och massivare än jag förväntat mig och kommer med all sannolikhet att finnas kvar i många sekler än.

Inloppet under stenbron

Det som överraskar mest på denna plats är det överhäng som finns på sydsidan av bron. Det bildar en liten grotta där jag tror att man skulle kunna övernatta utan att bli blöt ens vid kraftigt regn. Nu passar det inte, men nästa gång...

Utloppet (ovan) och den inbjudande grottan (nedan)

Söder om stenbron är det – som väntat – betydligt mer kuperat, men väldigt vackert. Från början hade jag tänkt stanna upp i detta område och ägna minst en dag åt att snirkla runt de många sjöarna. Här finns många små sandstränder och fina tältplatser. 

Men nu blir det inte så. Sakta, sakta har en önskan börjat påverka min vandring. I min ursprungliga plan hade jag lagt en bestigning och kamvandring på Jiegnaffo som sista mål. Detta med tanke att jag förmodligen inte skulle hinna/orka med en sådan tur. Men allt efter som vandringen fortlöpt växer sig en längtan efter Jiegnaffo allt starkare inombords.

Jag besöker ändå ett ganska stort antal sjöar söder om Råvejávrre innan klättringen upp mot sjön 1181 påbörjas. I en av sjöarna simmar två alfåglar. Klättringen är som väntat stenig, men nästan högst upp finns ett par acceptabla tältplatser på en grusbädd.

Det är kuperat runt sjön. Små stup tvingar till omvägar. Sjön är märklig så till vida att den har två utlopp - både åt norr och söder. Den enda sjö jag tidigare stött på som har två utlopp är issjön 878 i södra Sulitelmaområdet.

Sjön 1181

Uppfarten till sjön sker lättast till vänster – öster – om jokken. Nedfarten på andra sidan måste ske till vänster/öster. Den andra sidan är för farlig. När jag sänkt mig halvvägs ner i Fierrovagge passerar jag ett par underbara tältplatser.

Utsikt mot Fierrovagges östliga delar med Tarrekaise i bakgrunden

Jag pausar vid ”altarstenen” nedanför branten. Där ligger jag en lång stund på rygg och spanar upp mot en jamande fjällvråk. Den sitter först stilla på en klippa men ger sig sedan ut på en vacker seglats.

Altarstenen med vy mot den väg jag kom ner

Mitt nästa mål är den glaciärnisch som är placerad i Fierrovágges nordliga brant, ett par kilometer öster om Tsähkkok. Jag har varit på väg till den en gång tidigare, men då passerade jag nedanför på grund av ett riktigt busväder. Nu ska det äntligen bli av. Jag har skapat mig en bild av platsen: Ett trångt utrymme med branta väggar på tre sidor, vilket ger en instängd känsla.

Det är en del klättrande för att komma in i glaciärnischen. Den är inte alls så brant och ”stängd” som jag hade föreställt mig. Jag blir däremot överraskad av ett haaav av polarull på illgrön mossa. Inga bra tältplatser, men har man bestämt sig så går det nog att hitta en acceptabel. Ni får ursäkta att jag öser på med bilder. Jag kan inte välja...


Glaciärnischen

Hav av polarull

Jag skrattar för mig själv när jag ser ett namn på kartan strax intill nischen: Goallumgurra. Jag känner mig nämligen som Gollum i Sagan om ringen när jag går och pratar eller tänker för mig själv. Flera gånger har jag kommit på mig själv med att säga/tänka "vi" och "oss" fast jag vandrar alldeles ensam. "Nu är det bäst att vi..." eller "Det är bäst för oss om..."

I och med att jag passerar nischen börjar det blåsa. Stundtals är motvinden mycket hård. Genom hela Fierrovagge är sedan vinden kraftig. Därför vandrar jag även denna dag längre än jag planerat i hopp om att hitta lä - säkert närmare två och en halv mil. Kroppen börjar så smått säga ifrån. Bäst att ta det lite lugnare ett tag.

När jag läste mina anteckningar från min förra vandring genom Fierrovágge noterade jag att det skulle finnas en mycket fin tältplats vid det nordöstra hörnet av Skiejákjávrásj.

Skiejákjávrásj

Väl framme blir jag aningen konfunderad. Någon fantastisk tältplats hittar jag inte. Den bästa ligger precis vid vattenbrynet och eftersom vinden mojnat en aning blir det där jag slår upp mitt tält. En drillsnäppa och ett par större strandpipare håller mig sällskap medan jag äter min kvällsmat.

När jag summerar dessa tre första vandringsdagar kan jag bara konstatera att jag har haft en makalös tur med vädret och med mina vandringsmål. Hur länge ska detta hålla i?

Hmm... senare på kvällen driver det in ett bälte med dimma och lätt regn. Regnet upphör vid tretiden. Vid femtiden ligger dimman kvar åt öster – från det hållet jag kommit – men västerut ser det bättre ut. Dock ligger det molnbankar över alla toppar.

Nytt rekord! Jag vaknar definitivt först tjugo i nio. Jag känner mig utvilad men lite öm. Dimman är borta, men det trängs fler moln på himlen än tidigare.

Utsikt ner mot Varvvek med Sulitelma i bakgrunden

Sluttningen ner mot Varvvek är lättvandrad. Jag hittar den nästan obefintliga stigen tack vare några resta stenar.

Stigen gör en märklig krok på kartan. Den visar sig leda fram till det lilla träskjul som jag sett på avstånd vid tidigare tur.

Samiska lämningar. Varför finns så mycket skräp på så många samiska arbetsplatser?

Norr om skjulet är stigen bitvis markerad med resta pinnar. Innan "min" stig ansluter till Nordkalottleden svänger jag västerut och passerar Varvvekjåhkå på bron, där jag tar lunchrast.

Dagens vandringsmål är två små sjöar som jag studerat på avstånd med kikare under en tidigare tur. Åtminstone den ena sjön såg då ut att locka med sandstrand. För att komma dit svänger jag mot nordväst efter bron och siktar mot Gássajávrásj tre kilometer bort.

Marken är fylld av kalkgynnade växter - fjällsippor

Gammalt renstängsel

Det är med stor spänning jag börjar följa jokken som rinner in i Gássájávrásj från väster. Senast jag följde detta vattendrag - från andra hållet - så upptäckte jag att den bildat en fantastisk kanjon. Att följa den motströms - som jag gör nu - visar sig vara än mer mäktigt.

Innan jag kommer fram till de vildaste delarna av denna kanjon passerar jag några underbara tältplatser på den södra (sydvästra) sidan om jokken. Hit måste jag återkomma!

Det känns konstigt att påstå detta - med tanke på jokkens relativa blygsamhet när det gäller vattenflödet - men det här måste vara en av de svenska fjällens vackraste och mest spännande vattendrag. Men, det är klart: Jag är ett vattenfreak. 40-50 procent av mina fjällbilder innehåller rinnande vatten. Jag måste bara komma ihåg att vandra på andra sidan (norra/nordöstra) nästa gång jag kommer hit. Det ger säkerligen en helt annan upplevelse med helt andra bilder.

Jag kan inte välja. Håll till godo!

Här har alltså bildats en enorm kanjon. Den är bitvis mycket smal och mycket djup. Ibland har den absolut lodräta väggar och vattnet har bildat smala U-formade rännor eller tunnlar som det ibland gömmer sig i. Ibland breder den ut sig i flera fåror och ibland forsar hela vattenmassan ner i en och samma fåra. På ett ställe faller ett fyrameters fall rakt ner i en smaragdgrön liten ”sjö”.

 

Notera tåspetsen ovan

Här döljer sig hela fallet inne i en tunnel

Jag följer jokken ända upp till källsjön. Där finns (precis som jag sett i kikare på en tidigare vandring) en liten fin sandstrand. Här ska jag strax slå upp tältet, bada, tvätta, äta lunch nummer tre och sedan ta en tur runt sjöarna.

Allt detta är nu avklarat. Jag befinner mig på en magisk plats. Här är underskönt. Vid den norra – mindre – sjön finns en minst lika inbjudande strand. Dessutom finns där en fotbollsplan att tälta på.

Jag gick fram till det enorma snö/is/vattenfallet som jag och sonen/Ornitologen hittade första gången vi vandrade tillsammans i detta område. Trots den varma sommaren har inte isfallet bildats än. Jag såg lite av vattenfallet, men annars var det ett sammanhängande snötäcke.

Nedan ses platsen 2010

Jag gjorde också en sväng in i den ”nisch” som finns strax intill fallet. Promenaden tillbaka till tältet var också sagolik.

Det simmar en alfågel i sjön. Här kryllar också av orädda strandpipare och nyfikna stenskvättor.

Det har varit perfekt vandringsväder även idag även om jag endast vandrat 12-13 km. Jag har tagit MYCKET god tid på mig för fotografering. 

 

 

Klockan sex på morgonen är det helt mulet och väldigt lågt i tak, men fri sikt längst ner. En och en halv timme senare är det helt dimmigt.

Dagens mål är att ta mig den korta biten in i det som borde heta Gájssegiesjvágge (inget namn på kartan), slå upp tältet och sedan göra en kamtur som inkluderar toppen 1299 - en plats som jag har fantastiska minnen från. Efter en del funderande har jag dock bestämt mig för att avvakta. I det här vädret känns det som ett dåligt alternativ att vandra endast tre kilometer och sätta upp tältet på ett ställe som jag inte vet något om. Det känns riskabelt och onödigt. Platsen där jag befinner mig är ju fantastisk. Dessutom har jag två reservdagar – minst. 

Denna bild är tagen från topen av 1299 sommaren 2010

Läs gärna om den vandringen här

Klockan har nu hunnit bli nio. Alldeles nyss vände jag tältet 90 grader. Hårda vindbyar gör att jag inte vågar vänta. Dimman har tätnat än mer. Duggregn kommer och går.

Hmm… Nu har det inte regnat på en halvtimme. Dags att kika ut. Det blir ljusare! När jag går upp på den lilla höjden strax bakom tältet så ser jag solen lysa på andra sidan dalgången. Jag skyndar mig att packa ihop.

Några minuter före halv elva kommer jag iväg. Klockan halv elva kommer regnet tillbaka. Ja, snabbare än så, faktiskt. Nya dimbankar står på kö att rulla in.

Jag fortsätter min tur in i Gájssegiesjvágge och bestämmer mig för att leta upp en ny tältplats här. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Nästan hela dalgången är översilningsmark. Jag lämnar ryggsäcken och går runt och letar. Till sist hittar jag en plats som med nöd och näppe kan kallas godkänd.

Höjden 1299 är mäktig i dimman. Jag hoppas att det lättar så att jag kan ta mig en topp-rundtur.

Jag tar mig en lunch medan jag väntar. Det blev något överraskande gott: Två påsar tomat-basilika (Varma koppen), 5 dl hett vatten samt några matskedar hummuspulver: Mums!

Regnet kommer och går. Plötsligt tilltar det rejält och det regnar ihärdigt i två timmar. Så blir det knäpptyst mot tältduken. När jag förstår att detta inte bara är ett tillfälligt uppehåll tittar jag ut: Molnen har lyft. Jag ser 1299 tydligt.

Snabbt gör jag i ordning matsäck. Strax efter halv sju ger jag mig iväg. Med tanke på det osäkra väderläget har jag bestämt att ta kortaste möjliga väg upp. Det hjälper inte. Tjugo minuter efter avfärd väller dimman in igen. Jag fortsätter i hopp om att den ska dra förbi. Men… den förvärras. Snart ser jag bara 30-40 meter. Jag uppskattar att jag har cirka 20 höjdmeter kvar till toppen när jag bestämmer mig för att vända.

Det blir en otäck vandring tillbaka. Jag tar en för snäv sväng och hamnar för brant. Blir tvungen att åter ta mig uppåt innan jag kan sänka mig igen. Efter halva nedfärden kommer jag äntligen under molnen och då upphör duggregnet med ens. Kvart över åtta är jag tillbaka vid tältet. Nu måste jag sova på saken: Ska jag stanna eller fortsätta?

 

 


Klockan är nära midnatt när jag vaknar och känner mig klarvaken. Någonting bultar i skallen - vill ut. Jag plockar fram min anteckningsbok och låter pennan glida över papperet

1299 – vad är det?

Något monumentalt!

Ett monument över något?

Orubbat! Nästan. Oväntat små rasmassor vid hennes fot.

Orubblig.

En plats på kartan. Några höjdkurvor tränger ihop sig i en spännande form.

Väcker intresse. Dit vill jag!

Jag kommer ovanifrån. Förväntar mig något mäktigt.

Slås ändå av häpnad. Blir tagen.

Det var så här det var – 1299.

Och ändå – det är ju inte 1299 jag ser där uppifrån.

Jag märker nästan inte berget.

Det är runt-om-alltet jag bedövas av.

Jag märker inte vad hon själv är.

Men… en vän vet. Om man nu kan kalla någon för vän som man aldrig träffat?

En vän ser mig där och en koppling knyts.

Nämner något om den fyrkantiga klossen som står där och vill honom något.

Talar till honom?

Nu.

Nu förstår jag vad han menade.

Idag kom jag inte ovanifrån.

Idag kom jag underifrån.

Jag närmade mig basen istället för toppen .

1299

Nu försvann runt-om-alltet totalt.

Existerade inte.

Kvar fanns bara klossen.

Monumental.

Förminskar allt i sin omgivning – trots att högre toppar finns i dess närhet.

Denna gång ville hon inte släppa upp mig.

Jag är tacksam för det jag fick – ändå.

Många är ni som vandrat Nordkalottleden genom Gáijlavágge,

mellan Stáddájåkkå och Pieskehaure.

Kanske har ni sett henne på avstånd?

Men har ni besökt henne?

Gör det!

1299 – utan namn på kartan…

 

 

 

 

Trots att vädret är betydligt bättre denna morgon så ligger ett kompakt molnsjok över 1299. Det avgör saken: Jiegnaffo nästa!

Jag börjar med att ta mig över Gáijssegiesjjåhkå och följer den sedan nedströms. Även på denna sida är det ont om tältplatser – utom på ett ställe. Uppskattningsvis två kilometer sydost sammanflödet högt uppe i dalen och cirka femtio meter från jokken finns en alldeles torr grusbädd med plats för flera tält.

Jag följer jokken lite för länge och hamnar onödigt långt söderut.

Gáilavákkjåhkå med Jålle och ett dimhöljt Jiegnáffo

Gáilavákkjåhkå var inget problem att ta sig över. Sedan jag vadat letar jag upp Nordkalottleden och följer den norrut en knapp kilometer. Vädret är för ovanlighetens skull ganska dåligt. Tydliga moln och dimsjok drar över Jiegnaffo. Det gör mig tveksam. Hur ska jag göra...?

Jag sitter säkert i fyrtiofem minuter och resonerar med mig själv om jag ska börja ta mig upp på berget eller inte. Till sist bestämmer jag mig ändå för att göra ett försök. Frågan är nu bara: Vilken väg? Här nerifrån dalgången ser det lättare ut att gå via jokken öster om Jålle. Då skulle jag tälta vid dess övre lopp. Jag börjar snedda upp mot Jålle.

Under en paus tittar jag bakåt. Jag hajar till. För första gången sedan jag lämnade Staloluokta ser jag människor. Två personer rastar nere vid leden – ett hundratal höjdmeter under mig. 

Gáilavágge med Gájssegiesjtjåhkkå i bakgrunden

Efter pausen ändrar jag riktning och väljer att fortsätta klättringen mer söderifrån med målet att nå en tältplats nära glaciären. Morgondagens stigning skulle kanske bli för lång om jag nöjde mig med en tältplats på 1100- eller 1200-metersnivån. Om jag tar mig upp till glaciären kommer jag att kunna tälta på 1400 meter.

Mycket trött i ben och axlar men också mycket nöjd med min prestation, hittar jag en bra tältplats på en absolut torr grusbädd alldeles nära glaciären Jiegnáffojiegna. Jag känner inte exakt igen platsen. Dels var det tjock dimma när jag var här senast och dels kanske vintrar och vårar ändrar om i landskapet en del.

Jiegnáffojiegna

Precis när jag kommer fram till min tältplats upphör ett ganska envist duggregn. Sedan dess har jag haft sol och höga moln omväxlande. Jag har slagit upp tältet och tvättat lite kläder.

Utsikt mot Råvejávrre

Underlaget är sådant att jag inte vågar låta bli att förankra tältet med stenar. Här kan det nog blåsa rejält.

Jag kan inte låta bli att berömma mig själv. Fy tusan vad jag är nöjd! Bara att ha tagit mig hit känns som en prestation. Klockan är bara kvart över två. Jag uppskattar att jag vandrat cirka 10 km idag. Bland annat har jag höjt mig 400 m.

Klockan är nu kvart i fyra. Ett mycket mörkt moln driver sakta in från sydväst. Jag tycker mig höra åska mullra långt borta. Att ligga så här högt under ett åskväder känns… så där…

Det verkar röra sig rakt hitåt. Sakta. Jo, visst mullrar det långt borta. Jag tror jag måste kolla tältlinorna. Märkligt. Alla berg runt om är mörka. Enbart Jiegnaffo är fortfarande solbelyst. Det brukar vara tvärtom.

Klockan är fyra. Nu försvann solen. Tjugo över faller de första regndropparna. Fem minuter senare hör jag det första tydliga mullret – fortfarande på behörigt avstånd.

Kvart i fem tilltar regnet. Fler muller på avstånd. Detta verkar bli utdraget. En timme nu… Klart jag blir kissnödig.

Klocka fem vrääääker det ner, men inget muller riktigt nära… än…

Kvart över fem var jag tvungen att gå ut och förbättra sträckningen. Vinden rycker hårt!

Tjugo i sex. Åskan har dragit förbi. Allt är åter lugnt. Stenskvättan hörs igen.

 

  

 

 

Det har regnat till och från inatt. Klockan fem på morgonen skiner solen så att jag vaknar. När jag tittar ut finns en del moln, men inga som kommer att stoppa ett toppförsök.

Hmmm… klockan halv sex regnar det igen…

Men…? Var kom det här ifrån? Det har duggregnat i två timmar nu. När jag tittar ut ser jag dimmoln både över och under mig. Nej… En blå fläck. Hoppas!

Klockan är nu tio över åtta. Allt är packat utom tältet. Solen är framme, men en kompakt molnbank täcker precis hela klättringen, men jag tror nog att det blir ett försök till slut.

Kvart över nio bär det iväg. Nu ligger dimman enbart på Jiegnaffo. Hopp om bättring med andra ord. 

Klättringen är mycket mödosam. Stenar glider hela tiden och små stup (2 m) försvårar. Ett tag är dimman kompakt. 

Så småningom skymtar äntligen kammen. Sista biten är värst, men väl uppe ljusnar världen. Plötsligt kan jag se åt alla håll och det är inte långt kvar till förtoppen (1680 m).

Kvart i elva står jag på förtoppens högsta punkt. Här uppe krymper modet. Kammen som fortsätter upp till högsta toppen (som ännu ligger i dimma) är brant och smal. Jag uppskattar bredden till knappa två meter på brantaste stället. Stupen på båda sidor är branta. Där finns inga alternativa vägval. Jag måste förbi om jag ska fortsätta uppåt.

Långsamt tar förståndet över. Det är möjligt (och troligt) att jag skulle kunna passera detta ställe, men… vad kommer att hända sen? Dimman döljer allt. Att göra ett försök och sedan vara tvungen att vända känns helt enkelt för otäckt. Att ta sig ner för branta och smala ställen är betydligt svårare än att ta sig upp. Speciellt med en fullpackad ryggsäck på ryggen.

Återfärden – som börjar efter en halvtimme där uppe – blir tillräckligt otäck. Det står helt klart att den väg jag kommit upp inte är lämpad för nedfärd. Den är för brant och med för mycket klättring involverad. Kartstudier. Jag måste försöka ta mig ner mot Jålle. Sagt och gjort. Bortsett från ”incidenten” i Kärkevagge är denna nedfärd det otäckaste jag gjort i fjällen. Lutningen i sig är inte otäck, men underlaget! Stenar och klippor är såphala och ibland beväxta med mossa som ger sig iväg så fort jag belastar den det minsta. Sällan har något slitit så hårt på byxbaken som denna nedfärd. Det hela underlättas knappast av att jag får riktigt rejält ont i mitt vänstra knä. En paus för medicinering hjälper upp det hela en aning. Under dessa förutsättningar är det kanske inte konstigt att nedfärden tar mycket lång tid.

Klockan är snart halv två och jag är nu nere i Gájlavágge, strax ovanför leden. Jag har precis sett ytterligare två vandrare passera nedanför mig.

Terrängen är minst sagt varierande.

Jag låter mig nu ledas av Nordkalottleden norrut. När det är dags för lunch lämnar jag leden och hittar ett mysigt rastställe i det område – väster om leden – som kallas Vierttjamoalkke.

En mjukis i allt det kantiga

Under hela vandringens gång har jag förflyttat mig lite (eller mycket) längre än jag räknat med nästan varje dag. Jag hade dessutom lagt in en reservdag. Detta innebär att jag nu har nästan tre dagar ”till godo”. Därför är valet lätt att ta en avstickare upp till Sårjosjaure. Jag har aldrig kommit motströms till konsul Perssons stuga tidigare. Jag föreställer mig att det ska vara extra mäktigt.

När jag efter lunchen åter letar upp leden har det nog blivit lite mer spänst i stegen. Jag har åter ett mål.

Staddajåkkåstugorna på håll

Strax innan bron vid Staddajåkkåstugorna passerar jag en mycket mäktig fors. Precis där möter jag tre svenska killar som jag hejar på. För första gången på mycket länge pratar jag med någon annan än mig själv.

Efter cirka 16 kilometers vandring är jag framme. Stigen har inte gått så nära vattendraget som jag hoppats och denna väg kan inte betraktas som mäktigare än någon annan jag gått.

Jag tältar på den inbjudande stranden. Vinden är ganska hård längs med sjön, så jag är ganska noggrann när jag slår upp tältet. Det mojnar en aning framåt kvällen.

Här låter jag min vandringsberättelse sluta. En mer inbjudande och samtidigt storslagen plats får man leta efter i de svenska fjällen.

En sak till bara. I början av min berättelse berättade jag om mitt besök vid Kedkevare gruvområde. Mot slutet av 1800-talet hade en viss Nils Persson gjort en del inmutningar i området. Denna man hade elva barn. Som vuxen gjorde den yngsta dottern - Martha - en fjällvandring år 1917, ett år efter faderns död. Hon tältade vid Sårjåsjaure och blev mycket förtjust i området. Hon ansåg att här borde finnas en stuga. Hon donerade därför pangar till STF till byggandet av en sådan - på ett villkor: Den skulle kallas "konsul Perssons stuga".

...och det gör den ju...

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2014-08-18 18:24   garling
Betygsätt gärna: 4
Tack ska du ha för en riktigt intressant vandring. Klokt att du vände på Jegnaffo. Men hur var det med fisket?
Gärling
 
Svar 2014-08-19 20:36   Håkan Friberg
Tack för din kommentar Mats. Jag måste tyvärr göra dig besviken. Ju längre planeringen led, desto viktigare kändes det att verkligen göra ett försök på Jiegnaffo. Därför minimerade jag min packning. Fiskegrejerna blev liggande hemma. Men jag lovar: Jag KOMMER att göra en fisketur i trakten av Råvejavrre.
 
2014-08-18 18:53   aplog1
Betygsätt gärna: 5
Underbar skildring av det vackra landskapet och din vandring.
Vad som slår en,är att man ständigt upptäcker nya saker/platser och vyer fast man varit i samma områden fler gånger. Det ter sig ibland som oändligt,det vi lite slarvigt kallar för vår "fjällvärld" :)
 
Svar 2014-08-19 20:39   Håkan Friberg
Hej och tack för en mycket trevlig kommentar. Precis som Anders skriver här nedanför i sin kommentar så ser man fler och nya saker när man vandrar ensam. När jag vandrar tillsammans med andra försöker jag därför ofta att se vandringen genom medvandrarens ögon. Det ger OCKSÅ en helt ny känsla av scenerier man själv sett tidigare. Det ger den där känslan av oändlighet, som du själv beskriver.
 
2014-08-18 19:05   robertons1
Betygsätt gärna: 5
Som vanligt kul läsning med intressanta iakttagelser och reflektioner. Det är inte utan att man blir sugen på den delen av Padjelanta med omnejd.
 
Svar 2014-08-19 20:44   Håkan Friberg
Tack!
Res dit! Studera fjällkartan och lämna lederna. Du kommer att älska det! ett tips för att få ut det mesta av vandringen ÄR att skriva om den - först som korta dagboksanteckningar under själva vandringen och sedan - när man samtidigt studerar bilderna man tagit - en längre text där man låter pennan gå.
 
2014-08-18 20:20   anders998
Betygsätt gärna: 5
Härlig skildring av området och fina bilder, Oj vad sugen jag blir på Råvvejaure sommartid.
Men....fisket..?..:-)
 
Svar 2014-08-19 20:45   Håkan Friberg
Tack för en positiv kommentar. Tyvärr måste jag göra dig besviken. Det blev inget fiske. Titta på min kommentar till Mats här ovanför.
 
2014-08-18 21:35   OBD
Betygsätt gärna: 5
Tack! Du skriver ju så bra och lättläst så man kommer alldeles för snabbt till slutet. Men då kan man ju börja om igen. :-)
Fina bilder! Jag tycker inte att den fototekniska kvalitén är avgörande. För mig är det viktigare att bilderna förmedlar något. Och det gör de verkligen!
För flera år sedan satt jag och en granne med kartorna och pratade fjällvandring. En hel del av din rutt var vi då riktigt sugna på. Men det har ännu inte blivit av. Nu ökade "suget" avsevärt.
 
Svar 2014-08-20 07:16   Håkan Friberg
Ja, här finns mycket som lockar. Jag är inte "klar" med detta område på långa vägar. Jag längtar redan efter lite närkontakt med själva Sulitelmamassivet igen...
 
2014-08-18 23:34   Anders_sthlm
Betygsätt gärna: 5
På ensamma fjällvandringar är man ju ofta på jakt efter något man vill se. Kanske då upptäcka något som 'ingen annan' sett. Man tror ofta det själv, och dessutom är det ofta sant.. Ensamvandringen fångar in världen på ett alldeles speciellt sätt.

Den värld man då själv går i, är och blir till en liten värld, inuti den stora. Där upptäcker du alltid något nytt Håkan i det du berättar för oss.
Man blir lite sådär psykosomatiskt halvblind när man läser och följer med i din här så fullständigt njutbara Padjentavandring.

En bra berättelse som din här nu blir, lämnar alltid dessutom något njutbart för fantasin att spinna vidare på.

Ensamvandringar, blir ju sådär fullständigt härliga även att minnas och bära med sig i efterhand..för oftast är man ju ensam när man själv minns och när man läser.
 
Svar 2014-08-20 07:29   Håkan Friberg
Hej Anders och tack för att du tar dig tid att kommentera. Förhoppningsvis kände du igen dig i textens lite "udda" parti.
Det är verkligen något "helt annat" att vandra ensam, något jag vet att du gjort mycket. Man ser/upplever/känner helt andra saker än när man vandrar tillsammans med någon annan. Tillsammans med sonen/Ornitologen blir fokuset på djurlivet, med Livskamraten blir fokuset mer på kontrasten det lilla och det stora - växtlighet kontra storslagna vyer. Tillsammans med ovanare fjällvandrare hamnar ju fokus hos den personen - att skapa en njutbar upplevelse. Då känns det nästan som om jag också ser platser, saker och företeeler med nya ögon.
Sen är det precis som du avslutar din kommentar: Vandrar man ensam så är man ju ensam om att minnas. Det GÅR inte att förmedla den lycka jag känner när jag kommer fram till en ny plats och jämför verkligheten med vad jag föreställt mig.
 
2014-08-19 08:09   Onesport
Betygsätt gärna: 5
Kanon! Man blir ju så jädra sugen... tur att man ska upp till Lappland, i övermorgon :-)
Bra skrivet och bra bilder(mobilkamera eller ej, text och bild "bär varandra" kanonbra)
Gôtt att höra att du pratar med dig själv, folk i min närhet tittar misstänksamt på mig när jag berättar om mina konversationer på soloturer...
 
Svar 2014-08-20 07:18   Håkan Friberg
Ha-ha! vilken härlig kommentar! Avundas dig att du ska norrut nu. Trots alla mina besök i norr har jag ännu inte upplevt fjällen i höstskrud.
 
2014-08-19 22:14   skogsfia
Supertrevlig läsning och väldigt spännande att följa med på kartan. De två små sjöarna där du tältade nedanför Gásak lät ju oerhört inbjudande. Synd att vädret inte var med dig denna gång heller när du försökte besegra Jiegnáffo men det var klokt att vända. När det är torrt på stenarna är det ju en helt annan sak. Men jag fattade inte riktigt från vilket håll du kom upp till mellantoppen 1692, från västra eller östra sidan? Dessa gäckande berg...de ligger där och lockar.
 
Svar 2014-08-20 07:14   Håkan Friberg
Tack för din trevliga kommentar. Några förtydliganden:
1) Jag var inte uppe på mellantoppen utan på den förtopp på ca 1680 m som ligger söder om högsta toppen, precis ovanför glaciären.
2) Jag tältade precis söder/sydväst om glaciären nedanför det brantaste partiet.
3) Ska jag vara ärlig så är det inte alls säkert att jag gjort ett försök upp på högsta toppen denna väg även om vädret varit med mig. detta med tanke på att jag vandrade ensam. Tillsammans med en vig och stark person? Ja, då hade jag nog provat även i det väder jag hade....
 
2014-08-19 22:30   brigas
Råvejaur och silbatjåkko-området intresserar mej vid ev framtida tur.där kan jag ju ha med en hund....
 
Svar 2014-08-20 07:08   Håkan Friberg
Visst kan du det. Det är ju lite begränsat i dessa trakter annars...
 
2014-08-20 10:20   dHANScan
Många bra platser att återvända till. Beskrivningen smittar. Har tidigare planeret något i Fierrovagge-Jiegnaffotrakterna österifrån, men inte kommit så långt - än.
 
Svar 2014-08-20 21:01   Håkan Friberg
Tack gör din kommentar. Jag hoppas innerligt att du kommer iväg.
 
2014-08-20 13:26   Henning K
Betygsätt gärna: 5
Härligt läsning. Tack för det.
Där finns så mycket åt upptäcke när man lämnar de markerade stigor. Och nu har ett omradet till hamnad på listan (återvända/besöka), man måste väl bli 1000 år om man vill besöka allt man drömmer om...

"Stigen gör en märklig krok på kartan. Den visar sig leda fram till det lilla träskjul som jag sett på avstånd vid tidigare tur."
Denna träskjul är det enda byggnad som finns kvar efter tidigare Vaimokstugan. När jag var i området 2001 längs Nordkalottleden fanns 3 "hus" kvar (Sett den bara genom kikare) - Själva stugan, en dass (Kannske är den träbitar som syns påanda bilden från dassens "underbygg") och just denna träskjul.
Så kannske är det oljefat inte samisk men Länsstyrelsens...

En gang till: Tack för berätelsen som hjälper liten under et år då jag kan inte vandra i fjällen själv.
 
Svar 2014-08-20 21:08   Håkan Friberg
Tack för en mycket trevlig kommentar. Vad kul att du bidrar med lite kunskap om Vaimokstugan. Tack för det. Kul att jag kan bidra med lite fjällkänsla när du inte har möjlighet att komma dit.
 
2014-08-20 22:00   fowwe
Vilken härlig vandring och vilka naturscenerier! Historiska platser, stenbro, kanjon, glaciärnischer, underbara stränder, små stugor och mycket mer. Du berättar ofta om dina äventyr på ett sätt som får mig att känna att det vore alldeles fel att missa just det området - och nu känner jag så igen! Visst har jag varit på en del av de platser du beskriver. Men jag inser att jag missat mycket av det fantastiska som du funnit. Jag vill återvända. Jag vill också försöka bestiga Jiegnaffo. Det blir förstås ett bokmärke för detta.
 
Svar 2014-08-21 14:39   Håkan Friberg
Tackar så mycket! Det gläder mig extra att inspirera en fjällräv som du. När det gäller det gäckande Jiegnaffo, så kommer jag med största sannolikhet att ge det en chans till, men då från norr och med enbart en dagturssäck som packning. Då var det väl själva tusingen...
:-)
 
2014-08-21 10:48   Vonsan
Betygsätt gärna: 5
Härlig berättelse!
Jag har följt med på min alldeles nya karta över området.
Du är modig och stark antar jag. Du skriver så man nästan blir svettig
hemma vid datorn. Själv får jag hålla mig till
lederna mestadels, men området är fantastiskt och kan njutas på
många sätt.
Jag åker på fredag och bör vara i Konsul Perssons stuga torsd-fred kommande vecka.
När jag möter Jiegnáffos fot hälsar jag från Dig.
När även Du blir pensionär får Du ta Dig upp på hösten, det är ytterligare något att se fram emot.
Stort tack för fina berättelser, jag läser dem alla!
Yvonne A.
 
Svar 2014-08-21 14:49   Håkan Friberg
Tack! Vilken underbar kommentar. Du har helt rätt. Fjällvärlden kan njutas på olika sätt. Mitt sätt att njuta beror helt på vem jag vandrar tillsammans med eller om jag vandrar ensam. Jag njuter lika mycket av att strosa fram på lättvandrade fjällängar med en hastighet av 1-2 km i timmen, som att streta uppför steniga och branta fjällsidor med tung ryggsäck på ryggen.
Modig och stark? Njaaa... Fjällvan och envis är nog bättre adjektiv. :-)
Det måste vara underbart att ge sig upp till konsul Persson nu. Hoppas att du får en underbar upplevelse. Jag tackar för framförd hälsning. Känner mig nästan delaktig.
God tur!
 
2014-08-22 12:03   thureb
Betygsätt gärna: 5
Jag gillar hur du skriver och illustrerar med bilder och kanske mest din planering och att du ändrar den fortlöpande. Härligt med frihet i fjällen.
 
Svar 2014-08-22 15:00   Håkan Friberg
Tackar för en riktigt glädjande kommentar. Det är nämligen så här: I grund och botten är jag nog en ganska fyrkantig person. Jag har emellertid sakta men säkert lärt mig att jag faktiskt blir lyckligare i de situationer jag lyckas släppa på fyrkantigheten. Jag lyckas allt oftare och längre perioder i taget. Men jag får kämpa ibland. Därför blev jag extra glad åt din kommentar. :-)
 
2014-08-23 10:55   Warewolf
Betygsätt gärna: 4
Jag orkar! Och blev inspirerad.
Gillar Gollum tankarna runt ensamvandringen.
Kan inte bestämma mig om vad jag ska tänka om ensamvandring.
Den både lockar och skrämmer...... Behöver nog prövas iaf framöver.

/Magnus
 
Svar 2014-08-23 15:20   Håkan Friberg
Gott att läsa! Kul med en kommentar från dig igen, Magnus. Visst är det lurigt med ensamturer. Det ÄR ju förknippat med större risker, särskilt bortom lederna.
Men... jag har tagit ett beslut. Jag VILL inte leva ett så skyddat liv att jag inte kan göra det jag älskar mest. Några har frågat mig om jag inte tar någon hänsyn till min familj? Deras oro?
Vi är överens. Livskamraten vet att jag blir lyckligare - och därmed trevligare att leva tillsammans med - om jag får ge mig ut på lite "äventyrligheter" ibland. Och otast är vi ju två om äventyren. :-)
 
2014-08-24 19:55   LRC
Verkar ha varit en spännande tur! Flera platser att lägga till på besökslistan där... Och, som man säger: den bästa kameran är den som är med.

Vad gäller sjöar med dubbla utlopp finns även 945 vid Máddagasj några km åt ostnordost, samt givetvis den betydligt större Reaiddájávri mellan Sälka och Nallo.

Slutligen menar nog Henning Varvekstugan, som brändes ned för en 10-15 år sedan tror jag. Det var här i närheten som STF:s första "fjällanläggning", Varvekhyddan, byggdes 1888.
 
Svar 2014-08-24 21:13   Håkan Friberg
Tack för intressant information. Visst var det en spännande tur. Jag kommer att återvända fler gånger till detta område.
 
2014-08-26 11:22   Wolf25
Betygsätt gärna: 5
Som vanligt mycket välskrivet och trevliga foton trots utrustningen. Jag satt och följde med i kartan.
Även jag har fashinerats av jåkken som rinner ner i Gassajavrasj, den är lite märklig. Jag gick ner mellan 1299 och Gasak, kan tänka mig att utsiken varit ännu finare från 1299.
Även jag brukar prata för mig själv, om jag nu inte har hunden med som jag kan prata med förståss. Prata med Emmma om det, att ofta då det är något besvärligt/farligt så pratar med för sig själv för att man ska ta det försiktigt. Men jag har aldrig tänkt på om jag säger "jag" eller "vi", egentligen är det mer logiskt att säga "vi" för då pratar man ju inte till sig själv.
 
Svar 2014-08-26 17:28   Håkan Friberg
Tack för en härlig kommentar! Ja, jag minns att du berättat att du rört dig alldeles i närheten och delvis på samma platser. Visst är det väl värt ett återbesök?
Vi tycks ha vissa likheter du och jag (och kanske Emmma). Vid besvärligare passager pratar jag ganska intensivt. Då händer det att jag faktiskt har en dialog med mig själv. Läskigt. :-)
 
2014-08-27 22:55   Lars_Hedegaard
Betygsätt gärna: 5
En helt fantastisk beretning fra et vidunderligt område. Jeg besøgte selv området på en 14-dages solovandring sidste år, og oplevede som du 6 dage uden menneskekontakt.
Der er mange smukke scenerier som du har illustreret med dine mange flotte billeder og historiske pladser.
Jeg vender helt sikkert også tilbage i fremtidige vandringer. Og selvom området udenfor stierne er mere tomt end Sarek, så er man alligevel aldrig mere end en dagsmarch fra hytterne, og man kan også stort set undgå vadning, hvilket gør området meget attraktivt for solovandring og/eller hvis man er afsted med lidt yngre børn som gerne vil opleve 'vildmarken'.

Med Venlig Hilsen
Lars Hedegaard Larsen
 
Svar 2014-08-30 07:28   Håkan Friberg
Hej Lars och tack för din fylliga kommentar. Jag kan skriva under på allt i din koncisa beskrivning av området:
Uden menneskekontakt, smukke scenerier, historiske pladser, området udenfor stierne er mere tomt en Sarek, aldrig mere end en dagsmarch fra hytterne, undgå vadning.
Du har beskrivit det optimala fjällområdet. :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar