Bloggar > Majjens blogg > Mitt grövsta misstag

Mitt grövsta misstag

Jaa - jag har faktiskt gjort ännu värre misstag än de jag tidigare beskrivit i min blogg. Dock är innehållet i texten inte ny här på Utsidan. Den förekommer  i följande forumtråd om tabbar i fjällen - http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=43256

Året är 2004. Jag är för första gången i Abiskotrakten på sommartid. Sett i backspegeln kan man konstatera att jag var där det årets enda riktigt soliga och varma vecka. Jag hade planerat en ganska kuperad vandring där det brantaste motlutet bjöds på väg upp från Gorsavaggi till Guoblavaggi och det brantaste utförslöpan var klättringen ner i Gearggevaggi - och det är den nedfärden texten här handlar om. När jag skrev artikeln skämdes jag så mycket över mitt dåliga omdöme att jag fuskade över den delen av berättalsen med följande ord: "Jag lyckades ta mig ner, men det blev onödigt dramatiskt." Förutsättningarna var följande. Jag tänkte ta mig ner från söder med start från den topp som tidigare kallades Piran. Därifrån är det drygt 600 meters fallhöjd ner till Rissajavri - Trollsjön.

Så här gick det:

Även om jag tyckte att det vart MYCKET brant så fungerade det - skapligt. Knäna tog förstås en del stryk, men värst var nog ändå anspänningen. Man fick ju inte ramla.
När jag hade klarat av större delen av nedstigningen - jag hade kanske 100 höjdmeter kvar - så tog det helt plötsligt stopp. Jag kunde absolut inte hitta någon utväg. Efter att ha studerat terrängen runt och under mig ca 15 minuter, så vände jag blicken uppåt. Det var helt uppenbart för mig (rätt eller fel ska jag låta vara osagt) att jag var tvungen att klättra hela vägen upp igen och helt enkelt strunta i de inre delarna av Kärkevagge. Det hade givetvis varit det rätta och kloka beslutet, men... NEEEJ, det måste bara finnas en väg ner.
Jag hade stannat precis ovanför en stupkant som var ca 15 m hög, men den var lång åt båda håll - mycket lång. Jag vandrade fram och tillbaka längs den ett bra tag och upptäckte då att på ett ställe fanns vad jag kallar för en "slup" - alltså ett ställe där stupet rasat samman och sten och jord hade skapat ett brant "V" ner genom stupet. Det var förstås inte lodrätt, men det kändes nästan så. Däremot var det smalt. Så smalt att om jag spände ut armbågarna skulle jag troligen kunna hasa mig ner till nästa nivå. Ja, nivå och nivå... Det fanns en mycket brant grässlänt nedanför som sluttade ca 20 meter fram till nästa stup.
Jag förstod att jag inte skulle kunna ha säcken på ryggen, utan den tog jag av mig och började så sakteliga släpa den efter mig ner i slupen. Mycket snart upptäckte jag att det var absolut livsfarligt. Det hade bara behövts att säcken halkade till för att den skulle knuffa ut mig från väggen bakom. Istället började jag försöka få säcken över mig, för att så småningom ha den framför och nedanför mig.
Denna procedur tog TID. Hela tiden var jag tvungen att spänna ut armbågarna mot slupens båda kanter. Nå det gick till slut. Nu visade det sig att det faktiskt var svårare att få säcken att hasa/glida framför mig än vad det varit att dra den efter mig...

Kanske har ni redan listat ut vad som hände (jag menar, jag sitter ju faktiskt här och skriver just nu...). Jo, säcken halkade till... gav sig iväg ut för branten, studsade till mot en sten, gjorde en volt och försvann ur sikte ner för nästa stup. Redan vid den första kollisionen med stenen såg jag att något for iväg från säcken ut i luften.
Livrädd hasade jag ner de avlutande metrarna och tittade försiktigt ut över stupkanten. Först såg jag ingenting och blev övertygad om att ryggsäcken försvunnit även över nästa kant och därmed hamnat i sjön, men till sist såg jag den inkilad mellan ett par stenar mycket nära nästa stup.

Jag minns inte hur många timmar det tog mig att hitta alla saker som låg kringspridda: kamera, pannlampa och plånbok var de saker som tog längst tid att hitta. Pannlampan hade öppnat sig och alla tre batterierna var borta, men jag hittade faktiskt två av dem.

Skamsen över att ha gjort något så förbaskat dumt tackade jag ändå min goda tur för att jag inte var skadad, för att inte ryggsäcken var irreparabel OCH för att ingen hade sett vad som hade hänt. Det var också tur att jag hade valt att ta med min gamla Alaska. Det syntes på ramen att den hade hjälpt till att hejda färden. Alternativet Klättermusen skulle med största sannolikhet ha studsat vidare ner i sjön.
Nere på bottnen av Kärkevagge vid Trollsjöns strand reparerade jag de skador som uppstått på säcken och drack dessutom upp ALLT jag hade kvar av min Kaptenslöjtnant. Smällen hade gjort att locket till plastflaskan hade spruckit mitt itu. Hela säcken stank av spirituosa.

 Hela vandringen finns beskriven i följande artikel: http://www.utsidan.se/cldoc/972.htm

Ja, nu vet ni sanningen bakom: "Jag lyckades ta mig ner, men det blev onödigt dramatiskt."

Och jag skyller allt på Grundsten...

Inlagt 2008-02-15 20:13 | Läst 13612 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2008-02-15 21:25   BrittMarie
Du är modig som vågar berätta... tror nog jag hade hemlighållit det för att inte riskera att betraktas som fullständigt galen. Men det är skönt att ha nån att skylla på när det inte blir riktigt som man tänkt!
Förresten, vet dina elever om vad deras majje har för sej när det är sommarlov...
 
2008-02-15 21:45   Håkan Friberg
Njaa... De får en något friserad version. Men - de känner väl till min passion. Jag släpar ju med dem ut med jämna mellanrum. Varje år är vi ute och sover över i tält eller vindskydd. Jag brukar vandra, cykla och paddla med mina elever. Vi cyklade drygt 10 mil förra året med två övernattningar. De (flesta) gillar det.
 
2008-02-16 13:50   andre_sjodin
Det är de bästa att skylla allt på Grundsten. Jag och mina kompisar blev fast vid ett vad vi inte tog oss över dag 6 av en 10 dagarstur. Resterande dagar gick ut på att klaga på Grundsten;) När jag kom hem och läste lite mer i hans bok så förstod jag att det var ett enormt dåligt vägval av oss när det regnade 6 dagar i rad!
Skönt att allt gick bra för dig!
 
2008-02-16 14:04   Håkan Friberg
:) Ja, alla som vågar sig på att skriva färdbeskrivningar i fjällen får nog vara glada att de inte hör alla förbannelser som uttalas över dem. Jag har däremot faktiskt tagit kontakt med en författare och tackat för en fantastisk färdbeskrivning. Det var Tore Abrahamsson som i sin bok "Detta är Vindelfjällen" skrev ett avsnitt som heter "Artfjället runt". Jag följde beskrivningen nästan bokstavligt och fick en oförglömlig upplevelse. Rekommenderas varmt.
 
2008-02-16 15:06   Håkan Friberg
Bara som en liten upplysning... Så här skriver Grundsten i "På fjälltur Kebnekaise och Abisko Turbeskrivningar" (Svenska Turistföreningen, 1992).

s 64: "Från Gorsabahta kan man ta sig ned i Geargevággi, en brant väg."

s 70: "En intressant passövergång kan göras till Geargevággi (Kärkevagge) från kåtan. Man vandrar upp under Gorsabahta (Piran) och sedan i blockterräng (bitvis lätt klättring) till pasströskeln mellan denna topp och Vassejietna varifrån man har en imponerande utsikt mot sjön Rissajávri i Geargevággi och dalens mynning som vetter mot fjärran belägna norska fjäll. Först parallellt med en liten bäck som rinner ned i dalen, sedan vidare nedåt på skrå mot sjöns östra sida. En ansträngande etapp som innebär att man lämnar Kårsavagge."
 
2008-02-16 17:29   brigas
Grundstens vägar,har han verkligen själv gått alla?
Jag tvivlar,då det som beskrivits på vissa vägavsnitt jag tagit inte stämt alls,och det är gånger jag VET att jag inte gått fel!
Dina färdvägar-det är rätt bra att du kommit tillbaka så du kan berätta om dom..
 
2008-02-16 19:15   Håkan Friberg
Tack Britt. Det är tacksamt att ha några trogna(?) läsare som hoppas att jag kommer hem igen. ;)
 
2008-02-17 10:30   annakari
Först tänker jag att jag aldrig skulle berätta om en sån vansinnes färd men när jag ser vad Grundsten skrivit om färdvägen ändrar jag uppfattning och tycker att det är bra att andra får reda på att det kan vara med livet som insats man tar den. Bra gjort Håkan!
 
2008-02-17 15:09   Håkan Friberg
Hmm... Jag är definitivt inte stolt över min "prestation". Jag borde givetvis ha vänt uppåt igen, men jag hade MÅNGA höjdmeter i benen sedan flera dagar med stora höjdskillnader. Inget försvar kanske, men en förklaring till mitt beteende.
 
2009-01-14 08:10   stigman
det är det som inte står i ledbeskrivningen ,kokboken,som är det intressanta

efter många försök misslyckades vi äntligen...

till slut hade vi inte en aning om var vi befann oss...
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Position


Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in