Fjällvandring På tur i bergen

Svara
 
Ämnesverktyg Betygsätt ämne Visningsalternativ
  #1  
Gammal 2008-08-07, 00:12
edgepal edgepal är inte uppkopplad
 
Inlägg: 320
Transportsträcka?

Jag har vid flera olika tillfällen läst åsikter om sträckan Sitojaure – Saltoluokta, den anses tydligen som ”tråkig”…”transportstäcka”…och några andra liknande tillmälen.

Enligt min uppfattning finns inga tråkiga transportsträckor i fjällvärlden eftersom fjällvärlden är en värd för sig som består av en massa olika typer av terräng, djurliv, växtlighet, väder och vind. Alla har sin charm, alla påverkar sin omgivning på sitt sätt – och formas av sin omgivning på just sitt sätt. Allt hänger ihop, allt påverkas gemensamt.

Vandringssträckan är, om jag minns rätt, ganska exakt 22 km. Om vi börjar vid Sitojaurestugorna som är ett modernt namn så finns här ett lappläger som är ganska så gammalt. Här bodde de Samer som vandrade upp med sin renrajd på norra sidan Sitojaureälven. Traditionellt sett var det en vår och höst bostadsplats. Här bytte man från renrajd med akja i vinterföre till klövjeren för barmarksföre och här förvarades akjor och vinterutrustningen tills vintern kom och den återigen behövdes. Här gjorde man sig redo för sommarfjällen och här vilade man ut efter vintern.

De Samer som vandrade med sin renrajd på södra sidan Sitoälven hade sitt vår- och höstviste i Tjåki som betyder hjärta, i östra änden av Sitojaure. Namnet Tjåki har en betydelse av hjärtat i årets vandringar. Hit kom man alltid, varje vår och varje höst. Det var en fast punkt – liksom lapplägret vid Sitojaurestugorna. Nomadlivets kanske enda fasta punkt – och därför också mycket betydelsefull.

Leden till Salto börjar med an lång svag stigning i björkskog. Här skördades kvanne, harsyra och annat ätbart, här snarades ripor i slutet av vintern, här jagade man älg på höstarna och här betade den tama renhjorden vår och höst. Det är alltså även detta en betydelsefull plats för själva överlevnaden. Jag har hört talas om att det även skall finnas några fångstgropar i området men jag har inte letat efter dem men troligen finns dom där någonstans.

Är man geologiskt intresserad så finns här massor att se. Många olika strandlinjer finns längs sluttningen (liksom längs hela Sitojaure). En stor ispropp hindrade Sitojaures vatten att rinna ut längs Sitoälven och sjöns vattennivå var betydligt högre, samt varierade en del genom årtusenderna. I stort sett var du än är längs Sitojaure ser du dessa gamla strandlinjer om du tittar ganska högt upp på fjällsidorna- Sitojaures vatten rann ut mot Salto, ned mot Pietsaure, bröt ned i kanjon vid Salto och forsade ut i Langas – och bildade det sandurfält som finns öster om Pietsaure. Snacka om dramatik! Här har inlandsisen verkligen lekt och slagit runt ordentligt!

Björkskogen tar slut och kalfjället tar vid när man kommit upp på högfjällsplatån. Här råder 19 meters terräng = det ser flackt ut på kartan men det är ibland lite upp och ned när man går – dock bara max 19 meter. Här finns ljungpipare i överflöd, några fjällpipare också. Fjällabbarna finns på första halva sträckan ungefär. Här finns ett antal mindre rovfåglar som häckar i branterna samt då och då passerar örnar av båda slagen över området – så fågelintresserade kan uppleva stora saker på den här sträckan.

I fjällbranten västerut kunde man se järvar på snöfläckarna i början på sommaren om man hade lite tålamod och tittade i kikare vid rätt tid. Renar betar här vår och höst och strören brukar finnas även sommartid då och då – men mest på andra sidan jokken från Kungsleden räknat, alltså västerut. Lämlar brukar det vara gott om runt jokken så även rovfåglarna får sitt. Ripungar ser man ofta här, ibland tätt intill leden, ett år ruvade en ripa mitt på leden så jag staplade sten runt redet så att ingen av misstag skulle trampa sönder äggen.

Halvvägs finns en gammal övernattningsplats på västra sidan jokken. Där finns rester av olika slag från nomadtiden, alltså inget modernt material, bara olika trä och hornsaker, eldstäder osv.

Lämnar du leden några meter så är du ute i ”okänd terräng” eftersom alla följer leden = du kan hitta många fina små platser där du är helt ensam om du vill just detta. T.ex. letar du tältplats ungefär halvvägs, så gå till vindskyddet. Vänd dig om titta mot Sitojaure. Nu har du en jokk en bit framför dig. Följ jokken åt vänster, alltså gå uppströms, gå ned i stenskravlet. Jokken böjer sakta av mot Sitojaure efter bara några hundra meter, just i kröken ser du ett stenskravel på vänster sida, gå upp där i en liten klyfta och Viola, du ser en härlig liten grön plats på vänster sida jokken med ett stenblock mitt på, en fin slät tältplats där du kan vara helt ifred från de som går på leden, samt sova gott på mjukt gräs.

Innan du kommer fram till vindskyddet kan du gå ned i ravinen till vänster om leden om du gillar att studera växtlighet, här finns Kung Karls spira och många andra lite ovanliga växter samt även här finns en del bra tältplatser, gott om ved för vandingens sista (eller första) lägereld, gott om vatten (ibland mygg också) och växtligheten, mest vide, kan vara svårframkomlig på sina ställen – men jag har tillbringat många dagar, och nätter, längs den här ravinen. Här finns mycket att se om man letar lite – och vet vad man letar efter.

Ultevis Tuoddar är en fin och vacker plats, rik på många saker, lättgången och vacker – så när någon kallar den för transportsträcka retar det mig lite.

Men, så klart. Ser man fjällen som att enbart toppbestigningar räknas, då är det mesta en transportsräcka här i livet.

Thomas
Svara med citat
  #2  
Gammal 2008-08-07, 06:29
Fossa Fossa är inte uppkopplad
 
Inlägg: 285
Den vackraste rengbågen vi hittills har upplevt i fjällen, såg vi mellan Salto och Sitojaure. Den spände sig över hela dalen sent på kvällen.
Svara med citat
  #3  
Gammal 2008-08-07, 06:42
brigas brigas är inte uppkopplad
 
Inlägg: 1 503
Fin guidning

Ja så blir en "transportsträcka" en upplevelse med både historia,arkeologi och geografi.
Klart det finns mycket om ma nundviker att bara "rusa fram".
Men såna sträckor man ofta måste gå "från och till" för att komma dit man vill.
Tex Kvikkjokk-Tata är träligt,men egentligen vackert och mycket att se.
Svara med citat
  #4  
Gammal 2008-08-07, 09:46
fowwe fowwe är inte uppkopplad
 
Inlägg: 1 247
Thomas, din beskrivning av sträckan ifråga är fantastisk. Själv har jag aldrig gått den, så jag har den upplevelsen kvar att göra. Och många, många andra. Om man är sydlänning (skåning) som jag är fjällvärlden verkligen unik, och varje timme däruppe känns värdefull. Skåne är visserligen också härligt, men för mig är det lättåkomligt och inte så exotiskt.

Även sträckan Kvikkjokk - Tata har jag fina upplevelser från. På hemvägen från min andra Sarekvandring hade vi tre vandrare övernattat ungefär där Pårekstigen möter Kungsleden. På morgonen var vi först ut på stigen mot Kvikkjokk . Och vilket fågelliv det var, innan vandrarströmmen hade skrämt fåglarna bort från stigen och in i skogen! En tjäderhöna, stor som ett troll, spelade skadad mitt på stigen för att skydda sin unge som låg och tryckte nånstans i närheten. En järpe satt i ett träd med sin unge synlig bredvid. Dubbeltrastar for runt bland trädtopparna och varnade. Ett par tallbitar visade sig för en i gänget. Med mera.

Och så känslan av djup och fuktig barrskog, helt tom på människor och liksom lite yrvaken. Även de invanda platserna kan ibland ge upplevelser man inte glömmer. Det gäller att ta det lugnt och sinnena öppna!

/Hans
Svara med citat
  #5  
Gammal 2008-08-07, 10:00
Staffan Andersson Staffan Andersson är inte uppkopplad
 
Inlägg: 5 524
Jag har gått sträckan en gång och visst är det vackert. Tror öknamnet kommer ifrån att det är många som har den som sista vandringsdag och då är trötta och kanske lite slitna, längtar efter en kall öl alternativt varmt kaffe i Salto etc.. Man kanske också har en buss etc att passa.
Svara med citat
  #6  
Gammal 2008-08-07, 12:56
fowwe fowwe är inte uppkopplad
 
Inlägg: 1 247
Visst, ingen ska ha dåligt samvete för att man ibland skyndar förbi på vissa sträckor. Det gör vi ju alla emellanåt. ;-)

/Hans
Svara med citat
  #7  
Gammal 2008-08-07, 13:48
Picea Picea är inte uppkopplad
 
Inlägg: 684
Den sträckan gick jag precis i går och förrgår! Vidunderligt vackert! Det är ju egentligen som allra vackrast precis i trädgränsen, där det är grönt och man ändå ser utsikten över vidderna, och den sträckan ligger och snuddar vid den höjden hela tiden. Jag tänkte på att de gröna färgerna är så olika gröna, landskapet skiftar hela tiden.

Jag tycker att sträckor blir det man vill ha dem till. Tänker man tråkig så blir det så. Positivt tänkande och tacksamhet för att få vistas i den fantastiska fjällvärlden gör så mycket! Visst är kall öl gott, men den smakar bara ännu bättre om man har njutit på vägen dit också!

20 km stod det på skyltarna nu förresten.
Svara med citat
  #8  
Gammal 2008-08-07, 15:19
Wolf25 Wolf25 är inte uppkopplad
 
Inlägg: 1 462
Jo egentligen är det ingen dålig sträcka... men (det är ju alltid ett men).
Har man varit i sarek och är trött och på väg hem upplever man sträckan tråkigare än den kanske är. Sedan är det här allmänt ansett att det måste vara tråkigt att vandra kungsleden, jo visst kan det vara tråkigare att gå kungsleden än i sarek, men det beror på vad man har för ambition. Startar man i Salto för att gå kungsleden till Kvikkjokk upplever man det säkert som en fin sträcka.

/Ulf
Svara med citat
  #9  
Gammal 2008-08-07, 17:14
LRC LRC är inte uppkopplad
 
Inlägg: 1 605
Jag gick den sträckan förra sommaren och det var just under ovan beskrivna förhållanden -- sista sträckan efter en vecka i Sarek med hägrande bastu och middag i Salto -- men jag måste ändå säga att jag inte upplevde den som tråkig eller ett "nödvändigt ont". Till på köpet var det rätt så låga moln och tidvis regn och blött och blåst, men precis som Thomas säger så har allt sin charm. Jag hade dessutom ingen buss att passa förrän på eftermiddagen nästa dag -- jag njöt i fulla drag av en hellugn kväll och tog det sedan likaledes hellugnt dagen därpå och bara strosade runt i omgivningarna. Varför sitta i Gällivare och häcka en hel dag när man kan tillbringa densamma på ett ställe som Sáltoluokta?

Dalföret (Ávtsusjvágge) är brett och öppet, så någon alpin känsla är det ju inte tal om, men de stupande väggarna på Njalásjbákte och framför allt Sjäksjo skäner ändå en viss dramatik åt landskapet. Själva terrängen i sig bjuder även, om vi bortser från "19-meterssituationen", på väldigt litet vandringsmotstånd; jag är svag för öppna fjällhedar oavsett läge och eventuell närvaro av stig.


Sjäksjo

Sedan har vi "dalen i dalen", som absolut är värd att ses utan vidare kvalifikationer. Ávtsusjjåhkå har grävt ut en märklig flatbottnad bäckravin och utan referensskala kan man lätt få för sig att man ser ut över en milsvid älvdal med djupa skogar.


Ávtsusjjåhkås dal-dal

Sedan dyker den lätt igenkänliga profilen av Lulep Gierkav upp bakom Sjäksjo och delar av Nieras-massivet i nordväst börjar synas. Lite senare kommer även Sluggás karaktäristiska sockertopp in i synfältet med Bietsávrres blanka yta skymtandes i förgrunden. Därefter kommer den stora behållningen när man rör sig i nordlig riktning: den andlösa utsikten över Sjöfallsdalen. Tack vare höjden och avståndet är det lätt att tänka bort de ohyggliga övergrepp som begåtts i området och tankarna lyfter emot den storhet som en gång uppehöll sig här. Sedan är det nedförsbacke hela vägen till den mysiga fjällstationen, som inte går av för hackor som sådan heller...


Sjöfallsdalen från backkrönet

Transportsträcka? Må så vara, men här är i vart fall en till som menar att det handlar om en njutbar transport!
Svara med citat
  #10  
Gammal 2008-08-07, 17:26
majjen (Håkan Friberg) majjen är inte uppkopplad
 
Inlägg: 2 475
Vissa trådar förtjänar att ramas in. Denna till exempel.
HåkanF
Svara med citat
  #11  
Gammal 2008-08-08, 00:27
edgepal edgepal är inte uppkopplad
 
Inlägg: 320
Alla har naturligtvis rätt att uppleva fjällen så som de vill så länge de inte skadar området, eller sig själva. Så är det. Jag tror inte att det finns något fel sätt att fjällvandra.

Men, efter många möten med fjällvandrare tycker jag att en grundkunskap om fjällen saknas, detta gäller både geologi, växtliv, djurliv samt inte minst kunskap om folket som bebott dessa fjäll i tusentals år. Ingen har naturligtvis skyldighet att inhämta någon kunskap. Men…jag tror att när man förstår orsak och verkan, när man kan läsa spår, se varianter av blommor, hybrider – och förstår deras förändringar och varför kanske lite höjd, jordmån, fuktighet, osv har påverkat dem att förändras – så ser man ett sammanhang som ger så otroligt mycket mer av fjällupplevelsen. Man inte bara är där, man ingår. Det är en stor skillnad.

Det vi kallar vildmark är kulturmark brukad av Samerna. Har du satt dig att vila någonstans så nog har det suttit ett antal Samer där tidigare och vilat de också. Hittar du en tältplats så är du inte den första som sover just där. Finns ved i området så kan du börja leta efter tidigare eldar, kanske tusentals år gamla. Det ger också ett perspektiv på fjällvistelsen. Respekterar man detta så är man inte bara en tillfällig gäst, man ingår, tillhör, är en del av. Det är stor skillnad.

Stigningar är jobbiga. Jag gick ofta en stigning och tyckte att den var tung och faktiskt lite tråkig att gå tills jag pratade med en gammal Same en kväll i hans kåta och nämnde just den stigningen. Han smålog, tände sin pipa, lutade sig bakåt på renfällen och berättade att vid det stora stenblocket, om du går in höger där, så ser du en gammal numera igenväxt stig, följ den och du kommer till en liten flack äng. Jag nickade ”jag har varit där” sa jag ”där finns rester av en rengärda”. Han log ”Där föddes jag för snart 80 år sedan under en snöstorm” – och så berättade han om livet på denna plats, vilka som bodde där till och från, vad som hänt i området, vilka som levde och vilka som dog här som han kände till. Jag bara njöt och satt och lyssnade till en verklig berättelse från en som verkligen kunde berätta.
Stigningen blev aldrig mera tråkig eller ens jobbig. Jag besökte platsen då och då och bugade för de som bott där, platsen önskade mig välkommen och jag sov ibland natten just där. Det kändes behagligt. Eftersom jag fick kunskap om platsen tillhörde den även mig. Eller jag kanske tillhörde den.

För 60 miljoner år sedan var våra fjäll ca 6000 meter höga säger de som kan. Idag är de högsta bara en tredjedel av denna höjd. Mycket har alltså hänt i fjällen – och man kan ibland läsa vad som hänt i alla fall under senaste istiden – och förstå varför det ser ut som det gör.

Ta Namatj i Rapadalen, Manatj vid Rinim osv. Varför finns så snarlika fjäll just på samma platser, alltså i början av ett delta, eller en sjö? Förstår man varför kan man börja leta gamla sjöstränder, ser man dem kan man börja leta efter andra naturföreteelser och se ett historiskt geologiskt sammanhang – inte bara en vacker utsikt – man förstår varför den är så vacker och vad det är som har skapat den. Jag tycker att det ger väldigt mycket eftersom jag är ju i grunden där för att få en naturupplevelse.

Eftersom hela fjällen är formade av en malande och sedan smältande inlandsis – så spelar det ju i praktiken ingen roll var i fjällen jag är när jag läser spåren som finns kvar om hur just denna plats är formad. Efter ett tag blir detaljerna helheter och jag börjar se mer saker, mer detaljer som gör helheten allt större.

Det är väl denna tanke och erfarenhet jag vill dela med mig av. Det har gett mig så oerhört mycket under årens lopp. Det behövs inget stort pluggande, inga högre kurser, bara nyfikenhet och en grundkunskap som man kan inhämta genom att läsa några böcker då och då. Det ger väldigt mycket tillbaka när man vistas i fjällen – var man än är.

Majjen har rätt, det här blev en fin tråd. Tack för fina synpunkter!

Thomas
Svara med citat
Svara

Ämnesverktyg
Visningsalternativ Betygsätt det här ämnet
Betygsätt det här ämnet:

Regler för att posta
Du får inte posta nya ämnen
Du får inte posta svar
Du får inte posta bifogade filer
Du får inte redigera dina inlägg

BB-kod är
Smilies är
[IMG]-kod är
HTML-kod är av



Alla tider är GMT +1. Klockan är nu 09:56.


 

Logga in

Tips!