Paddling i Muminfamiljens farvatten

Jag försöker att inte kliva på mossan på väg tillbaka från den gamla fyren på Glosholm. Hoppar från sten till sten. I dag är bara ruiner är kvar av den gamla fyren som var inspirationen till Muminhuset, fyren sprängdes i slutet av andra världskriget. Men när Tove Jansson var barn på 1920-talet var utflykterna till Glosholm och fyren en av sommarens höjdpunkter. 

Vid fyren växer i alla fall mängder av smultron. Jag plockade och trädde smultron på ett strå som jag nu balanserar, hoppandes på stenarna ner mot stranden och vårt tält.

”Mossa är det mest ömtåliga som finns. Man stiger där en gång och mossan reser sig vid regn, den andra gången reser den sig inte. Den tredje gången man går över mossan är den död.” 

Så skriver Tove i Sommarboken och det ekar i mitt huvud där jag hoppar fram. 

Kamraten Morgan undrar vad jag håller på med. Jag förklarar och snart är vi två som hoppar på stenarna för att inte kliva på mossan.

Pellinge är en ögrupp med runt tvåhundra öar, i Borgå skärgård cirka femtio kilometer öster om Helsingfors. Traditionellt har de flesta som bott här varit svensktalande, och öarnas svenska namn används oftast. Familjen Jansson hyrde på somrarna en villa på ön Stor-Pellinge. 

I vuxen ålder skaffade Tove och hennes livskamrat Tuulikki ”Tooti” Pietilä en stuga längst ut i havsbandet – Klovharun – som var ett nav i deras liv ända fram till 1991, när Tove var 76 år gammal. Det är dit vi är på väg, i behagligt muminaktigt tempo.

Det är i mitten av juli. Det är solsken, lugnt vatten och väldigt varmt. Från Sturjan på Stor-Pellinge, där vi parkerade bilen, tog vi oss enkelt till första stoppet, Glosholm. Och började glida in i Sommarbokens stämning. 

Vi ligger länge på de solvarma klipporna, tittar på vassen i strandkanten och följer vattnets sakta svepande in över stenarna. Vatten kommer som en inandning, låter sjögräset och tången dansa med – och sedan utandningen, när vågen går ut igen och stenarna kommer upp. Vi tar ett dopp, ligger i länge och låter oss svepas runt av de långsamma dyningarna.  

I kvällningen sitter vi och blickar ut mot de yttersta skären och havet som ser ut som direkt taget från Muminböckerna, och troligen är det också. Det är närapå att jag tycker mig se en båt full med hattifnattar på väg mot horisonten. Det är en vindstilla kväll. Vi sörplar på kaffe i våra medhavda muminmuggar. Någonstans där ute liggen ön, Toves ö! Dit ska vi i morgon.

Ett liv med Toves berättelser

För många av oss som var barn på 1970- och 80-talet var Tove Janssons böcker en självklar del av uppväxten. Tove, berättelserna om Muminfamiljen och hennes andra böcker och texter har faktiskt varit ett bakgrundssorl i hela mitt liv. Från att få böckerna höglästa av föräldrarna i barndomen till att sedan läsa för mina egna barn. Det där kärleksfulla lite eftertänksamma vemodet har liksom satt tonen. 

Nuförtiden, när de egna barnen blivit större och har fullt upp med att hitta sin egen ton, läser jag böckerna för mig själv. På sommaren Sommarboken och till hösten Sent i november. Jag sitter då gärna ute på små öar i skärgården eller en liten stuga i skogen. Jag försöker skynda mig att älska som i Höstvisa – den kända sångtexten hon skrev – och har farmodern i Sommarboken som min målbild inför ålderdomen. 

Och länge har jag närt drömmen att paddla i Pellinge övärld och gå i land på Klovharun.

Drömjobbet: fyrvaktare på Kummelskär

Kav lugnt är det nästa morgon när vi ger oss ut mot de yttersta skären. Tove skriver i ”Anteckningar från en ö” att de ligger som länkar i ett halsband, de där yttersta skären. Och pärlan i halsbandet är Kummelskär, det största av skären. Det är dit vi först sätter kurs i våra kajaker.

När Tove var mycket liten beslöt hon att bli fyrvaktare på just Kummelskär. Visserligen fanns det bara en blinkfyr där, men hon ville se till att det byggdes en ”större och mäktig fyr som kunde överblicka och hålla reda på hela östra Finska viken”, som hon skriver i Anteckningar från en ö. Hon fick i vuxen ålder ge upp drömmen om fyrvaktandet på Kummelskär, men fann en holme lite längre inomskärs. 

1947 köpte Tove och hennes bror Lars ön Bredskär och byggde där ett hus de kallade Vindrosen. Då var hon 33 år. Hela familjen flyttade dit förutom brodern Per Olov som hade en stuga på en grannö. Det är Bredskär som är ”ön” i Sommarboken.

Avstånden är mycket kortare än vad vi trott, så strax är vi vid Kummelskär och rundar den långsamt spanande efter fyren. Vi ser ingen och tänker att den kanske inte behövs längre. 

Besöksvecka på Klovharun

Sedan snirklar vi oss längs pärlbandet av småskär – Truthällarna, Käringskreva, Musblötan och Bisballen. Sedan kommer Klovaharun. 

1964 tyckte Tove och Tooti att det blivit lite för trångt på Bredskär. Det var släkten och en massa besökare och vänner som kom hela somrarna. De ville ha något eget. Så då sökte de sig ännu ett snäpp längre ut i skärgården. Till slut bestämde de sig för att försöka arrendera Klovaharun. Efter lite krånglande med att få med sig Pellinge byalag så blev det till slut av 1964. De sökte bygglov hos Borgå kommun och medan det behandlades så tältade de. De fick en kväll besöka av Brunström från Kråkö. En liten krokig, väderbiten skärgårdsbo som sa att det där med bygglov går inte att vänta på utan att de borde börja bygga direkt. Tove skriver att han ”inte använder adjektiv i dagligt tal”. De gillade honom genast och det blev han och hans kompis Sjöblom som kom att hjälpa dem att bygga stugan.

De första åren blev ett äventyr i sig som Tove berättar om i ”Anteckningar från en Ö”. Det dumpas bland annat en spritlast som halva skärgården åker ut för att bärga. Det kommer stormar som sveper med sig allt. När de återupptar byggandet på våren 1965 är Toves mamma Ham med. Hon firar sin 83-årsdag på ön boendes i tält.

Skapandet fortsätter i stugan

Nu är det sommarens årliga besöksvecka, så det är mycket folk på ön. Vi tänker att vi avvaktar tills några båtar lämnat och går i stället i land på Östra Hästhällen, en bit syd om ön. Vi sätter oss på berget och käkar lite choklad och fotograferar Klovharun på håll. Det är det sista, exponerade skäret innan öppet hav.

Sedan paddlar vi dit, när turbåten ger sig av. Stångar oss in bredvid fritidsbåtarna. Det är ganska stimmigt så här på besöksveckan, då det fritt för allmänheten att besöka. Resten av sommaren är det reserverat för konstnärliga stipendiater som får bo en vecka var och syssla med sitt skapande.

Jag tittar efter rönnen när vi går iland. Den där som enligt Tove ska finnas vid varje finskt hus. De planterade en och försökte få den att överleva, vilket den gjorde i många år men nu får jag veta att den inte klarat sig från alla oändliga höststormar.

Men rosorna finns kvar och jag hittar Rosa Rugosa i skrevan upp mot stugan. I skrevan brukade Tove åla sig in för att få vara ifred.

Inne i stugan är det fint. Jag ser ut genom alla fönster och tänker på när Tove och Tooti låg i sitt tält, innan stugan var byggd, och fantiserade om hur huset skulle se ut och åt vilka väderstreck fönstren skulle ligga. ”I sydost ger vi plats för de stora stormarna som rasar tvärs över ön, i öster får månen spegla sig och i väster finns en bergvägg med mossa och stensöta. Norrut måste man kunna se vad som kommer åkande och hinna vänja sig.”

Jag ser den stora masten. Den som Brunnström fixade som present och som de med svårigheter fick iland och på plats.

Smitväg under golvet

Vi får en guidning av Karin Weckman-Rikberg som är värd här tillsammans med sin man Rune. De går i omgångar under veckan tillsammans med ett gäng andra entusiaster. Vi får efter den fina guidningen och alla berättelser krypa ut igenom ett stort hål i golvet, som leder till ett bergrum där en liten bastu hade byggts, och kommer sedan vidare ut under huset. 

Vi tar en promenad runt ön och sätter oss i en skreva och käkar lunch. Hela ön är sommarrusig så här i slutet av juli. Alla blommor passar på att blomma i sin vackraste prakt. Det blir en barfota promenad på solvarma klippor.

Vi drar ändå rätt fort från ön och folkmyllret. Vi sätter kurs mot Äggskären. Guiden har berättat att det är där som historien om Sofias storm i Sommarboken utspelar sig. Längs vägen paddlar vi förbi Bredskär. Där står en kvinna med ett barn på armen och vinkar till oss. Vi vinkar tillbaka men håller oss på avstånd för att inte störa. Det är Sofia Jansson som fortfarande bor kvar där. Hon är brorsbarn till Tove och huvudpersonen i Sommarboken. Nu för tiden är hon VD för hela Muminkoncernen, som är stort företag. Men vi vill som sagt ligga lågt och inte störa så vi passerar på avstånd. 

Vi slår upp tälten längst ut på en udde på Söderholmen, den sydligaste ön i Äggskären. Havet skvalpar inte ens lite. Det blir pizza lagad i stormköksugn. En sakta promenad runt ön i skymningen innan vi slumrar in i tältet, medan vi lyssnar på en inspelning där Tove högt läser ur sommarboken.

Ytterskärgård med Estland på andra sidan havet

Det är varmt. Vi paddlar sakta vidare mellan kobbar och skär. Det är inga avstånd att prata om, så vi kan fortsatt ta det lugnt. Pellinge skärgård har ingen mellanskärgård. Här går innerskärgården direkt över till ytterskärgård. Små skogsklädda öar längre in – kala, karga skär längre ut. En massa sjömärken och små fyrar som sticker upp. På andra sidan ligger Estland.

Men värmen trycker på och vi svettas. Det rinner och det smakar nästan salt av att bara andas. Inte en endaste liten storm så långt man kan tänka. Tove var väldigt förtjust i stormar, precis som hennes pappa. Något som skakade runt lite i det stillasittande verandalivet om somrarna. Men som förstås också kunde vara riskabla. Hon var omtänksam om eventuella besökare i sjönöd. I fönstret intill ytterdörren fanns en skylt som Tove skrev efter ett inbrott: ”Stugans nyckel hänger över dörren. Slå inte sönder fönstret”.

Vi snirklar oss runt Stor-Pellinge och stryker längs kanten av Lill-Pellinge och tar oss ut mot Sandön som vi fått tips om ska var vacker. Vi kommer fram och vädret är så otroligt lugnt så vi bestämmer oss för att övernatta på Stångskär, ett skär som ligger ännu lite längre ut. Det är sista kvällen och vi är rätt kokta när vi äntligen kommer iland.

Kärleken till ett landskap

Hela ön är täckt av spindelnät så vi beslutar kvickt att kalla den för Spindelön. Det är inte bara på träden det är spindelväv, utan också mellan dem. Det är som en försvarsmur av spindelväv som inte går att ta sig igenom. Det är verkligen en ö som klippt och skuret ur ett muminäventyr. 

Ljuset till kvällen när solen går ner är julivarmt. Några andra sjöfarare hittar ut till vår ö och sätter sig på klipporna och tittar på solnedgången. Havet färgas rött och gult och går över till blått när solen försvunnit. Men det är dåligt med Hattifnattbåtar den här kvällen. Kanske de redan farit? 

Jag förstår Toves kärlek till landskapet här ute och tänk att äntligen fått tillbringa några dagar här. Muminstämningen är total när vi sitter där längst ute på udden. Kan man inte ana där ute till havs en dront som fiskar med nitton homsor som sällskap?

Nästa dag bär det av hemåt. Sista dagens paddling är snabbt avklarad och vi drar upp kajakerna och får dem på bilen. Vi har bara två hållpunkter kvar. Först åker vi till Galleria Artmarina som ligger granne med huset som Toves familj hyrd när hon var liten. Det blir en snabbvisit på Galleriet med en mugg saft och sen titta på tavlor och på grannhuset. Sen avslutar vi med ”Pellingemorran”. En stor sten som fått ögon och mun och som liknar det skrämmande monstret Morran. 

Snart ska vi lämna fantasins Toveland och bege oss tillbaka till den välbekanta civilisationen och vardagen. 

Men känslorna dröjer sig kvar. När det skymmer tänker jag på de sista raderna i boken ”Vem ska trösta Knyttet”, en av Tove Janssons mest populära barnböcker, om den lilla ängsliga varelsen Knyttet. Som överkommer sin rädsla genom att rädda den ännu ängsligare Skrutt från Morran. På natten begav sig Knyttet och Skrutt hemåt i en båt. Tove Jansson skriver: ”Nu gungar glädjelampor över havet var man ser, nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!".

Fakta, Pellinge övärld

Vid besök av Pellinge och Klovaharun, gå in och kolla på Pellinge hembygdsförenings hemsida; https://www.pellingehembygdsforening.fi/klovharun/ 

Där finner du datumen som är den årliga besöksveckan på sommaren och vad det kostar för en guidad tur. På våren är det fågelskydd, men om hösten går det bra att besöka ön, dock utan att stugan är öppen. 

Vid kajakpaddling måste man hålla koll på att det är stora delar av ytterskärgården som är naturreservat, samt även ha koll på allemansrätten och fågelskyddsområden.