Håkan Friberg

Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Hästtjejer - Se hit!

Idag har jag bokat kajaker till årets Fjällbackatur. Jag ögnade därför igenom min text från förra årets tur och hittade bland annat följande avsnitt: "Bilden nedan förtjänar egentligen ett helt eget blogginlägg. När jag var 10-12 år var jag ständigt förälskad i olika hästtjejer. Trots att jag var dödligt rädd för hästar kunde jag inte motstå frestelsen att...

Nej, förresten. Den SKA få ett eget blogginlägg. ;-)"

Hela blogginlägget hittar man här: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/12398.htm

Och nu ska det bli av!

När jag var 10-14 år var jag ständigt förälskad i olika hästtjejer. Det var Ingrid, Karin, Lena, Kerstin…..Jag hade nog egentligen ganska lätt att få tjejer. Eftersom jag var ett av Faluns första mods – i varje fall i min generation - hade jag långt hår, sjömansbyxor, kråsskjorta med tillhörande sammetsfluga, cape istället för jacka och boots. Eller… jättelik stickad tröja med 3-meters halsduk runt halsen. Den skulle lindas flera varv och ändå hänga nästan ner till marken.Mitt modeintresse underlättades av att min mor var en fantastisk sömmerska. Tyvärr satsade hon aldrig på att livnära sig på sin kreativitet, men vi syskon hade stor glädje av hennes kunskaper. Jag kunde se ett plagg på någon popartist från England och säga:

-Det är klassfest på lördag. Kan du sy en sån?

Och det gjorde hon. Utan mönster.

Med den tillgången var det förstås inte så konstigt att jag hade ganska lätt att fixa tjejer… utom en sort… hästtjejerna!

Det var så uppenbart: De hade inte samma behov av bekräftelse från någon kille. De visste att de behärskade saker som ytterst få killar gjorde. De sände ut någon sorts trygghetskänsla som andra tjejer saknade. Jag kände en stor beundran för deras förmåga att tämja dessa jättelika varelser som jag var i det närmaste dödligt rädd för.

Tjejerna ifråga sände dessutom ut ett mycket tydligt ordlöst budskap:

Du är ganska ointressant, Håkan.

Alltså började jag ljuga.

Jag började påstå att jag hade tillgång till häst i Hälsingland, där vi hade en stuga. Och resultatet lät inte vänta på sig. Flera hästtjejer visade intresse!

Jag njöt av mina framgångar hos tjejerna – fast egentligen njöt jag nog minst lika mycket av den avundsjuka jag kände från mina killkompisar – och lyckades ganska länge slingra mig undan att följa med till Svedens gård för att rida.

Men – så kom avslöjandet. Vi var ett tiotal personer som bestämt att vi skulle ha ”hö-lade-fest” på en gård strax utanför Falun. Festen avlöpte bra ända till en av tjejerna sa:

- Här finns ju hästar. Ska vi inte gå dit?

- Nej, det är ingen bra idé. Hästen är folkilsken.

Det trodde inte tjejerna på. De såg till att vi alla följde med, och väl på plats var avslöjandet ett faktum. Efter den natten var det ingen i det sällskapet som trodde att jag någonsin suttit på en häst…

Traumat har väl delvis fallit glömska, men min rädsla för hästar har suttit i… ända till den 7 juni förra året. På eftermiddagen denna dag landade vi kajakerna på Lökholmens östra strand. Sedan vi slagit upp tälten och tillagat vår måltid hördes plötsligt ett vilt gnäggande, och tre hästar galopperade i full fart rakt mot oss. Jag blev livrädd och slängde mig in i tältet, men hästarna tvärstannade och stod sedan och glodde nyfiket. Ett par blev mycket närgångna och klev nästan in till mig i tältet.

Där och då bestämde jag mig: Jag ska vara först framme och klappa en av hästarna.

Vad kan jag säga? Jag lyckades. Den lycka jag kände då var STÖRRE än när jag erövrade hästtjejernas tycke.

Finns det några hästtjejer på Utsidan? Njut av dessa bilder i så fall.