Artiklar > På snöskor längs Nittälven

På snöskor längs Nittälven

Av: Håkan Friberg

SÖNDAG

Det är 3-4 grader kallt och mulet. Jag följer skoterspåret åt söder och sydost från skytteklubbens stuga i Nittkvarn, öster om Nittälven. Det här går ju lätt!

Jag har snöskor på fötterna och en pulka med min packning på släp. För första gången ska jag ut på en längre snöskotur. Jag har bestämt mig för att följa Nittälven medströms ner till Stjärnfors - alltså åt motsatt håll om man jämför med min hösttur.

Efter mindre än en kilometer svänger jag söderut på en knappt synlig skogsväg. Denna väg har inga skoterspår. Snart lämnar jag också skogsvägen och letar mig på mindre stigar ner mot det ställe där Nittälven rinner ut i Lilla Nitten.

Den spång som finns här är mycket instabil. Som tur var har älven här delat sig i två fåror. Den första är någorlunda lätt att ta sig över, men den andra är ganska otäck. Jag klarar mig. Ingenting blir blött.

På helt obanade stigar och i oroväckande mjuk snö följer jag sedan älven västra sida medströms cirka två kilometer fram till den nordligaste bron i naturreservatet Övre Nittälvsdalen. Här är mycket vackert.

Klockan har hunnit bli elva och himlen börjar visa blåa fläckar. Lunchdags med andra ord. Jag har med två literstora termosar. Den ena är fylld med en söt soppa - blåbär och nypon varannan dag. Den andra rymmer kokhett vatten. En av mina två luncher brukar bestå av en halv liter varma koppen spetsad med hemmagjord hummus. Smakrikt!

Jag tar mig över bron, tillbaka till den östra sidan av älven. Anledningen är att jag minns att skogen på västra sidan här är mer än lovligt snårig bitvis. Dessutom vet jag att längre söderut kan jag välja att gå på en skogsväg istället för i snåriga skogen.

Inte heller östra sidan är helt lätt att forcera. Jag tvingas att klättra en hel del. Och ja – snön är fortfarande mjuk. Så länge man ser leden är det lättast att följa denna, men precis som när jag vandrade här senast så försvinner den. Både då och nu tvingas jag än högre upp. Plötsligt ser jag sedan leden som går långt där nere – nära vattendraget. Obegripligt. En brant utförslöpa följer. Pulkan fastnar och välter.

Så småningom hittar jag en liten traktorväg som jag tacksamt låter leda mig vidare söderut. Det känns skönt efter allt klättrande. Ännu bekvämare blir det när jag så småningom kommer fram till vändplatsen och i fortsättningen går på den oplogade vägen. Några hundra meter har jag ett skoterspår att följa, men det viker av år fel håll efter ett tag. Jag följer vägen först fram till nedre bron i Övre Nittälvsdalen där jag tar några bilder.

Jag följer sedan vägen vidare fram till naturreservatet Brattforsen. Här har jag planerat att övernatta. Platsen ser mycket inbjudande ut med solsken och blå himmel som fond.

Klockan är bara kvart i två men jag är rejält mör i benen och har inte en tanke på att fortsätta. Den branta backen ner till vindskyddet oroar en aning. Det första som händer imorgon är att jag ska upp här igen… Tur att jag har haft en del skogsvägar att följa de senaste timmarna… annars undrar jag vilket beslut jag hade tagit...

Medan jag långsamt gör mig i ordning i vindskyddet nyper det plötsligt till i vänstra låret. En ganska lång stund krampar det innan jag lyckas stretcha bort smärtan.

Redan strax efter klockan tre börjar jag fundera på att krypa ner i sovsäcken. Och så blir det. Jag ligger och läser en stund innan det är dags att ordna middag. Frystorkat. Fantasilöst - javisst - men idag är jag glad att jag valt en så enkel middag. Det är svårt att uppamma energi för något mer komplicerat. 

MÅNDAG

Det har varit en gnistrande klar natt, men nu på morgonen har det mulnat. Jag har sovit i underställ, tunna vantar och buff och inte frusit trots 9-10 minusgrader. Luften har varit torr och fin. Halv sju vaknar jag definitivt. Då är det fortfarande ganska mörkt – mörkare än jag trodde att det skulle vara.

Morgonbestyren är avklarade: Frukost uppäten, tänderna borstade, termosar med blåbärssoppa respektive varmt vatten klara. När jag ger mig iväg har tempen stigit till fem minusgrader.

Eftersom gårdagen tagit betydligt hårdare på min fysik än vad jag väntat, så beslutar jag mig för en försiktigare start denna dag. Backen upp till vägen blev inte så besvärlig som jag förutspått och väl uppe väljer jag att följa den – oplogad – de knappa sju kilometerna ner till de båda vindskydden vid Uvbergsbron, dit jag kommer redan strax efter halv tio.

Efter lite påfyllning av energi väljer jag att följa en stig på östra sidan av älven en bit. Den försvinner så småningom, men det är ganska lätt att hitta en framkomlig väg. Snön har dessutom betydligt större bärighet denna dag. Dessutom hittar jag faktiskt snöskospår att följa en bit.

Det visar sig att Lantmäteriet har varit ute och markerat gränsen till det nya naturreservatet som kommer att omfatta hela Nittälvsdalen.

Min tanke är att när jag stöter på den brända skogen som hör till naturreservatet, Nittälvsbrännan, så ska jag leta mig ner mot älven och det vindskydd som finns där.

Så snart jag hittar de första brända stammarna gör jag som planerat och svänger västerut – mot älven. Efter några hundra meter stöter jag på den led som finns i reservatet. Jag hade förväntat mig att den skulle leda mig västerut, men istället fortsätter den envetet norrut. Det visar sig att jag har stött på leden/reservatet betydligt längre söderut än beräknat. Detta innebär en rejäl omväg. Utan GPS är det svårt att veta exakt var man befinner sig i den här typen av natur.

Nåväl, leden svänger så småningom västerut och jag kommer fram till det lilla trevliga vindskyddet i Nittälvsbrännan strax före halv ett. Lunchpaus förstås.

Även en gammal stock kan gråta.

Strax söder om vindskyddet väljer jag att gå över på västra sidan av älven på bron som finns i Nittälvsbrännan. På andra sidan bron leder en av de smala skogsvägar som går parallellt med vattendraget, vidare söderut.

Cirka en kilometer senare lämnar jag vägen och följer istället stigen som leder fram till Eskils koja dit jag anländer ungefär klockan två.

Jag hade ett tag fundering på att fortsätta till vindskyddet vid Dansarbacken, men det är så trevligt här i kojan att jag väljer att stanna här.

 

 

TISDAG

Jag har haft sällskap av gnagare i natt. Vid ett tillfälle vaknar jag av att den springer alldeles förbi mitt högra öra. Den har också provsmakat min frukost. Det upptäcker jag när jag vaknar vid 6-tiden. Temperaturen ligger strax under nollan. Ett mycket tunt snölager har fallit i natt.

Även denna dag väljer jag att följa skogsvägen – denna gång plogad - cirka fem kilometer ner till Kolbron. På vägen dit hittar jag färska vargspår. De syns tydligt i den färska snön.

Jag är framme till Kolbron redan klockan nio.

Från bron väljer jag vägen österut – mot Sigfridstorp – men efter 700 meter blir det oplogat igen eftersom jag nu följer den smala vägen som leder ner till Havsjömossen.

Trots vägen är promenaden ganska jobbig. Men antagligen är den rena semestern om man jämför med vad ska komma sedan… Redan strax innan tio är jag framme vid vindskyddet. Fikapaus förstås.

Jag visste på förhand att det skulle bli jobbigt när jag lämnar Havsjömossen. Skogen här är MYCKET snårig och fylld av diken och blöthål. Jag väljer att följa den smala rågång som nödtorftigt huggits upp längs gränsen till naturreservatet.

Rågången är fylld av spretiga stubbar och fallna träd och snön är dessutom oftast murken. Pulkan fastnar gång på gång. Två mycket jobbiga kilometer senare kommer jag fram till en vändplan.

Härifrån är det enbart 5-600 m kvar till järnvägen, och naturen är här inte riktigt lika snårig som tidigare. En liten bit färdas jag till och med på själva älven. Med tanke på det blir jag obegripligt trött. Jag hänger på stavarna flera gånger och bara dumglor rakt in i vad som råkar finnas framför mina ögon.

Snön är djup och mycket porös. Jag tror att tanken någon gång slank igenom censuren: Vad tusan gör jag här?

Uppe på järnvägsbanken vilar jag länge och snart njuter jag av situationen igen. 

Den kilometer jag följer järnvägen åt nordost är mycket lätt. Jag har hård, fast snö under snöskor och pulka. Det är nära att jag går för långt på järnvägen - den är ju så lockande lätt att följa - men sedan viker jag av mot sydost och ganska snart hittar jag skogsbilvägen som jag ska följa knappt två kilometer.  Just där vägen svänger skarpt och fortsätter norrut, där går stigen söderut mot Nittbo – dagens mål.

Jag har tur. Här finns gamla skoterspår som har plattat till snön en aning. Här finns gott om spår efter bäver - såväl gnag som spår. Snart kommer bron inom synhåll. Den leder över Nittälven till vindskyddet vid Nittbo.

Det är isigt och ganska ont om snö runt vindskyddet. Klockan är bara kvart i 2 när jag sätter mig ner i vindskyddet och njuter av vetskapen att jag snart har klarat av vad jag föresatt mig.

Medan jag sitter och pysslar med min utrustning i vindskyddet så både hör och känner jag att vinden tilltar kraftigt. Vinden blåser snett in i skyddet. Jag planerar min liggplats därefter. Här gäller det att hitta lä.

Ju mer klockan går desto hårdare tar vinden i. Vindskyddet tillhör inte något av de tätare… Jag fryser en del. Måste pälsa på mig vad jag har.

Sovsäcken längtar efter mig. Det blir en tidig middag och tidigt i säng. Även om jag ligger och läser ganska länge så hade jag garanterat somnat innan klockan passerat nio. 

ONSDAG

Jag vaknar med ett ryck. Det är kolsvart ute. Någon eller något klagar högljutt en bit bort i mörkret ute på myren eller i skogen strax intill. Ljudet kan knappast beskrivas som mänskligt och pulsen stiger rejält. Det tar ett bra tag innan jag förstår vad det är som har väckt mig - vad det är jag hör. Två tallar står förmodligen och gnider sina stammar mot varandra och pinas i den hårda vinden.

Snöns bärighet har ju varit ett problem för mig. Jag tycker mig ha märkt att den bästa snön står att finna i högstammig skog. Där har ofta snö rasat ner från grenarna högt upp och packat till snön på marken.

Detta och mycket annat ligger jag och tänker på denna morgon. Klockan är bara kvart över 5 och jag har ingen tanke på att kliva upp. Tvärtom. När jag tänkt klart och inser vad klockan är så vänder jag på mig och somnar om. När jag vaknar nästa gång – kvart i sju – är det första jag lägger märke till tystnaden. Det har slutat blåsa. Det har verkligen varit ett rejält väderomslag. Jag kan faktiskt se hur snötäcket har sjunkit undan. En stor vattenpöl har bildats utanför vindskyddet och stigen längre bort ser isig ut. Himlen är delvis blå.

Klockan åtta kommer jag iväg. På isiga stigar tar jag mig söderut fram till vändplanen. Därifrån väljer jag att leta mig över hygget istället för att följa vägen.

Efter ytterligare drygt en kilometer kommer jag fram till en väg som inte finns utritad på kartan. Även nu väljer jag att bara korsa den och fortsätta över hygget och vidare mot skogsbrynet på andra sidan.

Så småningom upptäcker jag att jag hamnar allt närmare den skogsväg som går längs Salbosjöns östra sida, och efter ett tag bestämmer jag mig för att gå ner dit. Vägen är oplogad, men givetvis betydligt lättare att följa än att trassla sig genom skogen.

När jag passerar torpet Korpens hål, ser jag två stora svarta fåglar komma flygande och jag tycker att det är mycket passande. Det visar sig emellertid vara två spillkråkor som håller mig sällskap en stund innan de drar vidare över sjön.

Jag följer vägen fram till den plats där den gör en 90-graders sväng söderut. Där svänger jag in i skogen rakt norrut i avsikt att hitta den smala skogsväg som leder vidare österut mot torpet Kandla. Skogen är fylld av gamla körskador från skogsmaskiner.

Så småningom hittar jag vägen, men glädjen blir kortvarig. Vägen är skrapad och full med vassa stenar.

Öster om torpet ger jag mig ut i skogen igen. Sommartid finns här en stig, men jag trevar mig fram och efter cirka en kilometer kommer jag upp på den skogsväg som leder fram till Halvtorp.

Från Halvtorp finns ett skoterspår längs stigen/vägen ner till Ljusnaren och vidare bort till Stjärnfors. 

Strax efter klockan tolv lassar jag in mig själv och min utrustning i vindskyddet som ligger vid Stjärnfors badplats. Det har börjat duggregna. Livskamraten kommer snart och hämtar mig. 

Jag klarade det.

SUMMERING

Huvudsaken med denna tur var att få prova hur det kändes att färdas lite längre med snöskor på fötterna. Till skillnad mot min höstvandring längs Nittälven var denna tur inte främst i syfte att besöka vackra och spännande platser. Eftersom jag hade begränsad tid på mig valde jag oftast lättaste (nåja, kortaste) färdvägen istället för vackraste. Ibland hände det förstås att vägen var både lätt och vacker. När jag planerade denna tur var min förhoppning att jag till stor del skulle kunna färdas på eller precis bredvid älven. Så blev inte alls fallet. Det var faktiskt ganska korta delar som jag kunde färdas där. Om (när?) jag tänker göra om denna tur ska jag ha minst ytterligare en dag till mitt förfogande.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2015-02-20 16:32   OBD
Grattis! Alltid kul att klara av vad man bestämt sig för. Det verkar ju ha varit ett riktigt krävande "fys-pass". Jag har aldrig gått med snöskor men har försökt att tänka mig in i situationen och då har jag föreställt mig att det är jobbigt. Det underlättar väl inte precis att släpa på en pulka. Snöns kvalitet spelar troligen också en viktig roll.
Det var förmodligen i sista stund som du gjorde vandringen. I alla fall om du ville använda dig av snöskor. Nu är det väl inte så värst mycket snö kvar.
 
Svar 2015-02-20 18:08   Håkan Friberg
Tack Bertil!
Det där med pulkan funderade jag mycket på. En av anledningarna att gå med snöskor är ju att man kan ta sig fram där skidor är för bökiga. Pulkan motverkar ju den flexibiliteten. Så - i princip - kan man nog säga att jag tog mig fram där man lika gärna kunde ha använt skidor. Men... hade jag inte haft pulkan så hade jag givetvis haft all packning i ryggsäck. Och då hade jag sjunkit ännu djupare, ännu oftare än vad fallet blev. Så - trots allt - är jag tämligen nöjd med mitt val av färdmedel.
Det skulle dock vara kul att göra turen med lite större bärighet.
 
2015-02-20 22:48   skogsfia
Kul läsning! Du är en hårding som ger dig ut med snöskor i lös snö. En hel del snygga foton fångade du i alla fall. Vargspår? Är du helt säker? Ganska stora ser de ju ut men kan det inte vara en stor hund? Fast ni kanske har en massa varg där i Mellansverige. Hur som helst väldigt roligt att "följa" dig på dina öden och äventyr. Jag liksom du gillar att sticka ut på egna turer helt utan sällskap. Längtar verkligen efter övernattning i det fria. Vindskydd på vintern är härligt, särskilt om det är stjärnklart och man kan ligga och titta på vintergatan innan man somnar.
 
Svar 2015-02-21 12:22   Håkan Friberg
:-) Det där med lössnö var ju inte direkt planerat. Vargspår är inte ovanligt i norra och västra delarna av Örebro län. Jag har själv sett två livs levande vid en vinterövernattning i Kilsbergen för ett par år sedan.
 
2015-02-21 11:56   dykmästaren
Härlig läsning!
Du har inte ett gps spår att dela?
 
Svar 2015-02-21 12:25   Håkan Friberg
Tack! Tyvärr inget gps-spår. Jag kan lägga in turen på spårfunktionen här på Utsidan. Men den funktionen är ju ganska "trubbig".
 
2015-02-22 12:34   malundin
Kul att föja din tur längs Nittälven. En älv som tydligen bjuder mycket vildmarkskänsla.
Bra jobbat i snön.
 
Svar 2015-02-22 14:02   Håkan Friberg
Tack Mats.
Ja, från det jag lämnat skytteklubbens stuga i Nittkvarn ser jag inte en människa och inte ett bostadshus förrän 5km innan Stjärnfors. Det ger verkligen vildmarkskänsla.
 
2015-02-22 17:37   Örnsätrarn
Jag är imponerad av att du gått så långt på snöskor. Härligt att få läsa din berättelse. Jag känner till området och kan se framför mig hur det ser ut där du gått.
Jag åkte själv skidor i området i slutet av januari och sjönk då ner 2-3 dm i lössnön i skogen och på myrar. På några oplogade skogsvägar bar det bättre. Jag funderar på att skaffa snöskor men de är rätt dyra så därför är jag nyfiken på dina. Hur stora är de? Du skriver att du skulle vilja ha större bärighet. Vad tror du att du skulle behöva för storlek för att bärigheten ska vara bra?
Jag har alltså ingen erfarenhet av snöskor.
 
Svar 2015-03-09 06:47   Håkan Friberg
När det gäller storleken på snöskorna så kan jag knappast tänka mig ett par som är så mycket större än de jag använt (Tubbs). Ja föreställer mig att det skulle bli obekvämt. Men jag vet att det finns en hel del modeller som man kan göra större vid behov.
Nästa gång jag vandrar en längre sträcka med packning kommer jag att se till att snön är av "bättre" kvalitet.
 
2015-02-23 17:28   thegedd
Härlig tur med lockande bilder...bra jobbat i snön och pulka verkar att föredra. Denna tur med ryggsäck hade nog varit jobbigt.
 
Svar 2015-02-23 19:42   Håkan Friberg
Tack Jesper. Jag hade inte orkat denna tur med ryggsäck på ryggen. Däremot är jag sugen på att göra turen med skidor. Nästa säsong kanske? :-)
 
2015-02-25 21:41   fowwe
Tack för denna rapport! Det var ju stor blandning av erfarenheter och av olika sorters strapatser. Informationen om snöskor tar jag till mig, men vet inte om jag någonsin kommer att använda mig av det. Men man ska aldrig säga... Och så fick jag lite inspiration till att ge mig ut på skogstur, det har ju mest blivit fjällvärlden på sistone.
 
Svar 2015-03-09 06:43   Håkan Friberg
Det här med snöskor är bara för att det kan vara kul att göra något annat. Det får mig nog att ta mig ut vid fler tillfällen - och det är ju inte det sämsta. :-)
I fortsättningen kommer jag troligtvis att använda dem främst vid dagsturer. Någon fjälltur planerar jag definitivt inte. Men... man vet aldrig...
 
2015-03-07 20:25   Still Alive
Betygsätt gärna: 5
Trevlig tur! Jag var själv ute på en 2 v. vandring med snöskor i Lindesbergs och Ljusnarsbergs kommuner under andra halvan av feb. Jag ser på ett av dina foton att vi använder samma snöskor! Jag bar dock utrustningen i ryggsäck.
 
Svar 2015-03-09 06:49   Håkan Friberg
Intressant! Kan du dela med dig av vägsträcka och kanske några erfarenheter?
 
2015-03-09 20:45   Still Alive
Jag började i Kloten och avslutade i Kopparberg, men jag gick inte raka vägen dit. Jag ägnade en hel del tid åt Malingsbo-Klotens naturvårdsområde. Detta var min första långvandring med snöskor. Snön hade bra bärighet till att börja med, men när mildvädret satte in blev det sämre.Jag sov mestadels i tält - inte i vindskydd som du gjorde på din tur.
Den som inspirerade mig till att vandra i området var just du - efter att jag läste din berättelse om när du vandrade Malingsbo-Klotenrundan.
 
Svar 2015-03-10 06:34   Håkan Friberg
Aahh.. Det är det här jag gillar med Utsidan. Någon berättar något om ett område. En annan gör därför en tur och skriver om den. En tredje blir inspirerad och gör något liknande men annorlunda. En fjärde blir nyfiken...
Ringar på vattnet. :-)
 
2015-03-11 01:16   fritänkare
Betygsätt gärna: 5
Du får en femma av mig också. Men jag måste fråga er som går med snöskor; är det inte mentalt jobbigt att motivera sig när man tillryggalägger så korta avstånd i förhållande till hur mycket energi som går åt?

Inte för att det går så jätte mycket lättare med skidor, i det föret, men man flyttar sig sig ju trots allt något enklare och fortare.

En fråga till, gjorde du aldrig någon brasa? Jag kan inte hitta någon öppen eld bland bilderna :)
 
Svar 2015-03-11 07:09   Håkan Friberg
Tack för ett gott betyg! Det är som du skriver: Dagsetapperna blir kortare med snöskor. Vill jag färdas långt så väljer jag skidor. För min del passar snöskor bättre när jag rör sig inom ett område som jag vill upptäcka - där det finns många anledningar att stanna och titta på saker. Mentalt jobbigt är det dock inte. Jag är ju förberedd på att det är så det kommer att bli.

När det gäller elden...
Jag eldar alltid, alltid, ALLTID när jag är ute..... men inte denna gång. Anledning? Jag var helt enkelt för trött. När jag kom fram hade jag full fokus på att laga mat och fylla på alla depåer. Sedan tänkte jag att jag bara skulle krypa ner i sovsäcken och slumra till en liten stund innan det var dags för en liten kvällseld. Så blev det aldrig...
Om du läser min höstvandring i detta område så hittar du flera eldbilder. :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar