Artiklar > Längs Nittälven

Längs Nittälven

Av: Håkan Friberg

Det är en onsdagskväll en av de allra sista dagarna i oktober. Bilen står på en parkeringsplats i det lilla samhället Stjärnfors i norra delen av Örebro län. Det är redan beckmörkt ute. Bilens hellysen strålar ner mot vattnet. Där syns ingenting. Mörkret slukar ljuset.

Jag är frustrerad. Här BORDE synas någonting. För drygt ett år sedan var jag här och fotograferade ett inbjudande vindskydd. Jag minns det mycket väl: Det hade altantak och en kamin under tak. Men nu? Borta!

Visserligen har jag ett tält i ryggsäcken, men jag vill ju sova i vindskydd! Undrar om de har rivit båda vindskydden? Jag letar upp den smala bron som leder över vattendraget och bort mot den lilla sandstranden. Någon sorts gatlykta strålar ganska hårt och bländar mig när jag försiktigt trevar mig ner mot stranden. 

Jodå. Det finns där. Skönt. Visserligen är det inte lika hemtrevligt som det jag hade tänkt övernatta i, men nu slipper jag krångla med tältet i den kolsvarta natten. Jag letar mig tillbaka till bilen och meddelar Livskamraten att hon kan åka hem till Örebro.

Vindskyddet har måtten 3 x 4 meter och är av en vidöppen typ utan takskägg. Utanför finns eldstad med bänkar runt, men här saknas ved. Inte heller finns det något dass i närheten.

Jag fixar till det inför natten och lagar middag. Sedan ägnar jag mig åt min vandringslitteratur - Kanada av Richard Ford. Den är lite för bra. Jag har svårt att lägga den ifrån mig. Jag vill ju helst somna riktigt tidigt för att kunna vakna riktigt tidigt.

Natten är kall. Inte så att jag fryser direkt, men jag ligger med enbart näsan utanför sovsäcken. Utöver understället i merinoull har jag på mig såväl tunna vantar och tunn mössa som strumpor. Det tillhör inte vanligheterna.

Jag vaknar. Tafatt gör jag sovsäckens öppning aningen större och försöker bedöma tiden med hjälp av graden av mörker. Det är stjärnklart. Jag gissar att klockan är i närheten av två. Samtidigt känner jag mig tämligen utvilad. För säkerhets skull letar jag upp mitt lilla fickur. Den visar fem över fem!

Jag bestämmer mig för att inte riskera att somna om och därmed missa de ljuvliga morgontimmarna när solen spelar i morgonfrosten. Jag ger Kanada lite ny uppmärksamhet. Dumt. Det får nästan samma effekt som att somna om. Den är FÖR bra. Klockan går.

Till slut lämnar jag ändå den ombonade värmen i sovsäcken och raskar på med morgonbestyren. Nu vill jag ut på vandring.

Vill man följa med på kartan behövs - i nämnd ordning - Terrängkartorna 616 Lindesberg (precis i början), 615 Hällefors och 627 Fredriksberg.

Stjärnfors - Nittbo

Innan jag kommer iväg står jag med ryggsäcken på ryggen och njuter av dimsjoken som kommer glidande över sjön. Sedan vänder jag utsikten ryggen och följer Bergslagsleden ett par hundra meter på vägen längs sjön, men när leden viker av söderut fortsätter jag vägen fram. Efter cirka 600 meter gör vägen en skarp vänstersväng och övergår från att vara väg till att vara bred stig. Tvåhundra meter senare - sedan man passerat en sommarstuga - svänger stigen västerut, passerar en bäck med en skranglig bro och lite senare ett bostadshus av mer permanent karaktär.

Sedan man fortsatt rakt över en väg omvandlas stigen till skogsbilväg. Efter cirka en och en halv kilometer upphör vägen vid en vändplats. Kartan berättar att här ska det gå en stig vidare västerut. På plats visar det sig vara inte mindre än tre stigar som leder vidare. Jag tvekar ett tag men väljer sedan den nordligaste. Den enda orsaken till valet är att den ser mest inbjudande ut. Stigen ringlar sig vackert genom grönmossig skog men böjer tyvärr snart av rakt norrut mot sjön. Det är bara att vända tillbaka till vändplanen. Nu väljer jag den mellersta stigen. Den är rejält uppkörd av skogsmaskiner och jag hamnar snart i en labyrint av stora vattenhål. När jag söker mig längre söderut kommer jag snart upp på den sydligaste stigen. Den är betydligt torrare och verkar vara en gammal körväg.

I sluttningen upp mot torpet Kandla skördar jag den första frukten av min tidiga start på dagen. Solljuset bryter igenom och lyser värmande på granarna runt den lilla stugan medan frosten fortfarande biter såväl stugans väggar som ängsgräset nedanför.

Det känns bra att ingen är hemma i Kandla. Jag är tvungen att gå över gården - mellan uthusen - för att komma in på den lilla skogsvägen som leder vidare västerut.

Den lilla vägen övergår till stig innan den passerar över bäcken, rundar det sydvästligaste hörnet av Ljusnaren och svänger allt mer norrut. En korpfamilj följer mig på avstånd och varnar alla andra skogsvarelser att något främmande närmar sig. Det känns mycket passande eftersom ett torp med det fantasieggande namnet Korpens hål ligger nere vid vägen, ett par hundra meter väster om stigen jag följer.

Något förvånad passerar jag en ganska bred skogsväg som inte är markerad på kartan. Kylan biter fortfarande. Endast östsidan av myrstackarna är frostfria.

På ett par hyggen blir stigen ibland svår att hitta, men jag fortsätter i nordlig riktning och när jag kommer fram till skogsbrynet hittar jag en stig som leder i ungefär rätt riktning. Jag är lättövertalad och följer den gärna.

Det visar sig att den stig jag följer leder fram till den vändplan som syns på kartan. Därifrån går en tydlig stig vidare mot Nittbo.

Här hittar jag något oväntat: Alldeles nymålade markeringar om naturreservat. På länsstyrelsens hemsida finns ingen information om detta. Jag har hört lite lösa rykten om att hela Nittälvsdalen BORDE bli reservat men något beslut kan jag inte minnas att jag hört talas om.

Stigen jag följer är inbjudande och vacker. Ömsom leder den genom grovstammig tallskog och ömsom smyger den längs myrar med knotiga martallar. Solens strålar silas mellan stammarna och når ner till marken på vissa ställen. Jag vandrar i skuggan, men njuter av ljusspelet där borta.

Nu känner jag igen mig. Snart är jag framme i Nittbo. Klockan är halv tio, och jag är mycket fikasugen. Här har jag övernattat många gånger. Nästan alla klasser jag varit klassföreståndare i har paddlat Nittälven. Detta är en given övernattningsplats.

Bron över älven är verkligen mäktig. Den inbjuder till "häng". Jag spanar efter bäver en stund, men kylan gör att jag snart börjar vandra igen.

Nittbo - Havsjömossen

Sedan jag passerat bron fortsätter jag att följa stigen. Till en början är den mycket inbjudande där den slingrar sig längs myrarnas kanter. Så småningom övergår naturen till att bli mera ordinär blandskog.

Efter en knapp kilometer kommer jag ut på en skogsväg som jag följer västerut. Även här upptäcker jag nymålade naturreservatsmärken. Jag följer vägen fram till den vändplan som är markerad på kartan. Åter skiljer sig verklighet och karta åt. Här går dels en tydlig stig "rakt fram" - åt nordväst - och dels går en nygjord skogsbilväg ner åt sydväst. Min tanke är att ta mig till järnvägen som ligger cirka 300 meter i nordvästlig riktning. Det naturliga valet borde ju vara att följa den stig som leder åt det hållet. Nu blir det inte så. Av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara, följer jag vägen som leder parallellt med järnvägen, mot sydväst. Efter hundratalet meter inser jag att jag gjort ett felaktigt val och gör då ytterligare ett felaktigt val: Att gå raka vägen över myren mot järnvägen. Jag hamnar i en labyrint av dolda vattenhål. Där emellan är marken mycket mjuk. Jag går med jättelika knälyft och sträckan blir säkert dryga halvkilometern innan jag kommer upp på fastare mark. Det är mest tur att jag inte är blöt upp till låren.

När jag är nästan framme vid järnvägen passerar ett tåg från sydväst.

Under otaliga vridningar på huvudet följer jag spåren mot sydväst, fram till järnvägsbron över älven. På kartan syns den stig - strax innan bron - som jag ska följa, men jag väntar ett tag för att se om det kommer ett tåg. Jag skulle vilja ha en bild snett nerifrån vattnet...

Medan jag strosar omkring bron i väntan på ett tåg så upptäcker jag att det på andra sidan av järnvägen också finns en stig - lika tydlig som den jag ska följa - men denna är inte markerad på kartan. Jag följer den ett hundratal meter men vänder sedan tillbaka. Den får undersökas vid ett annat tillfälle.

Något tåg verkar inte vara i närheten, så till sist beslutar jag mig för att lasta på mig ryggsäcken och fortsätta min vandring. Jag följer stigen tills den övergår till att vara en mindre skogsväg. Då ändrar den riktning och lämnar Nittälven. Jag har cirka två kilometer kvar till vindskyddet vid Havsjömossen och beslutar mig för att ta närmaste vägen - rakt genom skogen nära älven. Att följa skogsvägarna hade inneburit att sträckan hade blivit tre gånger längre. Med facit i hand tror jag dock att det inte hade tagit lika lång tid som mitt vägval gjorde.

Skogen är här både risig och blöt. Jag hittar så småningom något som kan liknas vid en rågång där det finns fler nymålade markeringar för naturreservat. Dessa rågångar är lättare att följa än att pulsa och snirkla sig fram utan någon känsla av var jag befinner mig.

Så småningom kommer jag fram till mitt mål: Vindskyddet vid Havsjömossen.

Detta är ett av få ställen under hela min vandring som jag blev smått besviken på. Vindskydden i dessa trakter brukar vara mycket välskötta. Jag hade räknat med att övernatta här, men den totala avsaknaden av ved gör mig mycket tveksam. Dagen har varit - och är fortfarande - ganska kall och den kommande natten lovar att bli detsamma. Jag hade sett fram emot en mysig kväll framför brasan.

Nu är detta inte hela sanningen till att jag väljer att fortsätta. Klockan är faktiskt inte ens två. Jag har förflyttat mig betydligt snabbare än jag beräknat. Det tillskriver jag det kyliga vädret: Det är skönare att gå än att sitta.

Jag valde ju denna väg eftersom jag räknat med att övernatta i vindskyddet. Om jag inte haft dessa planer hade det varit betydligt bekvämare att följa vägnätet förbi Havsjömossen fram till Kolbron.

Träd över älven är en ganska vanlig syn. Dessa ligger precis uppströms Havsjömossen.

Havsjömossen - Eskils koja

Från Havsjömossen följer jag den inbjudande skogsvägen mot nordväst. Naturen är tilltalande och mycket typisk för just denna del av Nittälven. Den består av relativt gles tallskog med mängder av olika typer av ljusa lavar mitt i allt det gröna riset. Alla träden är dessutom nästan exakt lika höga, vilket gör att man kan misstänka att det är ett mycket gammalt hygge eller kanske rentav ett gammalt skogsbrandsområde. Avsaknaden av buskar gör att man ser mycket långt.

Efter en dryg kilometer mynnar vägen ut på en större skogsväg som jag följer norrut fram till Kolbron.

Här ser jag de enda människorna innan jag kommer fram till mitt slutmål - en pappa med två småkillar.

Från bron följer jag vägen mot sydväst och passerar vägen mot Dansarbacken. Efter ytterligare en kilometer passerar vägen över en ås. Här finns ett grustag på höger sida. Jag klättrar upp på kanten och tar mig allra högst upp. Jag har aldrig varit här tidigare, men jag kände på mig vad jag skulle finna här uppe: En liten, smal och fin stig ringlar iväg längs åsen norrut och ber mig slå följe.

Lite längre fram har skogsmaskiner tyvärr förstört stigen, men här är ändå lättvandrat. Jag följer åsen tills jag skymtar Kapplundstjärnarna mellan trädstammarna nere till höger. I höjd med dessa tjärnar försvinner åsen och övergår till att bli en mängd mindre höjder. Avståndet upp till den lilla vattenspegeln i Långtjärnsröven är ju inte mer än knappt en halv kilometer, men man måste ändå vara noggrann för att inte missa den där den ligger nerbäddad i en inbjudande sänka.

När jag passerat Långtjärnsröven slarvar jag. Jag är nära att hamna väster om Ljustjärnen (nedan). 

Det är säkert ganska vackert även på den sidan tjärnen, men jag vet ju vad som väntar på den östra sidan - mellan Ljustjärnen och Långtjärnen...

Det var noggranna kartstudier som lockade mig hit första gången. Jag hittade vad som såg ut som en mycket smal ås mellan två långsmala sjöar. Verkligheten öveträffade mina förväntningar.

Ovan en vy ner mot Ljustjärnen och nedan mot Långtjärnen.

Sedan jag passerat Ljustjärnen, skymtar jag den lilla sjön Ljustjärns öga nere till vänster. Efter ytterligare några hundra meter börjar åsen sänka sig och jag har då Långtjärns öga på höger hand (nedan).

Direkt efter tjärnen svänger jag österut, ut på vägen som jag sedan fortsätter fram till Dansarbacken.

Vid Dansarbacken måste vandraren göra ett vägval - öster eller väster om älven? Båda sidorna är mycket inbjudande. Allra bäst vore att ägna minst en dag åt detta fantastiska område - naturreservaten Kaljoxadalen och Nittälvsbrännan. Här kan den intresserade hitta mer information:

Kaljoxadalen

En av mina vandringar i området.

Dansarbacken är reservatets centrala punkt. Här finns parkeringsplats. Den lada som finns här är inte ursprunglig. Den har flyttats hit. Tidigare fanns ganska många hölador längs älven. Nittälvens stränder och mossarna i närheten användes som slåttermark. Behovet av hö var stort till de dragdjur som användes för att transportera det järn och den koppar som bröts i trakten. Ladan har måtten 3½ x 4 meter. Den är ofta fylld med hö. Utanför finns eldstad med fyra bänkar, vedförråd och sågbock.

Vid ett par tillfällen har jag använt ladan som övernattningsplats, men det är naturligtvis vindskyddet - som ligger strax intill - som är det naturliga valet. Framför skyddet finns en eldstad med tre bänkar. Här finns också vedförråd, yxa, såg och sågbock.

Dass finns vid parkeringsplatsen och en fin vattenkälla finns cirka 100 meter efter den stig som leder mot Märrjärvi  – innan bron.

För min del är vägvalet givet. Drygt 500 meter norr om Dansarbacken ligger Eskils koja – en eldpallkoja med plats för två övernattare (fyra om man ligger trångt). Den är placerad mycket vackert - högt ovanför älven - vilket gör det lite besvärligt att hämta vatten.

Där finns dass och vedförråd med yxa och såg, huggkubbe och sågbock. Det känns gott att få möjlighet att elda inomhus och få upp lite skön värme.

Eskils koja - Uvbergsbron

Jag sov gott och länge. När klockan i mobilen tickar fram siffrorna 21:00 har jag redan sovit en stund och jag vaknar inte förrän klockan närmar sig sju. Även denna natt hade varit rejält kall och morgonen tycktes lova att bli riktigt krispig.

Jag ser fram emot denna dag. Dels kommer jag att vandra stigar jag aldrig sett och dels vet jag att älven blir vildare på några ställen längre norrut.

Stigen norrut från Eskils koja är fantastiskt inbjudande i den kristallklara morgonluften. Kylan biter i näsan trots att solen gör sitt bästa. Sneda solstrålar glittrar i markens frost. En höstmorgon kan inte vara mycket vackrare än så här.

När stigen kommer upp till skogsvägen väljer jag att följa pilarna mot Nittälvsbrännan. Snart lämnar jag vägen och följer den allra vackraste stig man kan tänka sig där den sänker sig ner och leder över myrarna fram till bron över älven.

På andra sidan bron tar jag till vänster och följer den pil som pekar mot "Rundslinga 3 km". Det är kanske en halv kilometer upp till vindskyddet i Nittälvsbrännan.

Detta vindskydd är närmast att betrakta som ett rastskydd eftersom det inte har något golv. Det är inrett med fasta bänkar. Här finns vedförråd, yxa och såg. Framför vindskyddet finns en eldstad med bänkar runt.

På våren år 2000 inträffade en skogsbrand som startade med en brinnande bil på skogsvägen väster om Nittälven. Elden spred sig i nordostlig riktning och kunde där begränsas. Detta brandområde är nu ett naturreservat – det hundrade i Örebro län.

När jag lämnar vindskyddet i Nittälvsbrännan vandrar jag genom för mig helt okänd mark. Först måste jag ta mig över en myr. Den kalla natten har skapat en viss bärighet, men på vartannat steg brister isen och jag sjunker ner en bit. Jag klarar mig från att bli våt, men benmusklerna får sig en rejäl duvning.

På andra sidan myren kommer jag in i en gles och ganska högvuxen tallskog. Jag håller riktning rakt norrut.

Efter att ha följt älven en bit väljer jag att svänga österut för att leta upp den smala skogsväg som ska finnas där. Jag kommer upp precis på den vändplats där vägen gör en 90-graderssväng och vänder norrut. Vägen är mycket vacker.

Trots att jag kommer upp på en lättvandrad väg så sänker jag nu farten och njuter av varje steg. Efter knappt 500 långsamma metrar kommer jag fram till bäcken som kommer från myrmarkerna i nordost.

Min tanke har hela tiden varit att följa vägen till den tar slut - ytterligare nästan en kilometer - men just när jag står på den skraltiga bron får jag en annan idé. Något säger mig att jag bör leta mig ner till älven igen. Vilket jag gör...

Vägen ner är snårig och det ser inte så märkvärdigt ut nere vid älvstranden. Jag börjar leta mig upp motströms och upptäcker då att det snart blir mycket brant och svårt att gå. Jag söker mig uppåt och snart har jag älven långt där nere - nästan utom fotohåll.

En mycket liten och bitvis mycket otydlig stig ringlar fram här uppe på höjden. Bilderna gör sannerligen inte känslan rättvisa. Det är mäktiga stup ner mot vattnet.

Stigen ringlar fram där uppe i ungefär en kilometer innan den upplöses i intet. Strax efter försvinner också själva åsen, då den delas i upp i ett stort antal mindre höjder. Terrängen är dock fortfarande lättvandrad och jag håller i stort sett rakt nordlig riktning.

Efter ett tag leder mina vägval mig ner till älven igen. Den är verkligen fylld till bredden trots att det är höst. Till min förvåning hittar jag en stig att följa. Den leder mig fram till de båda vindskydden vid Uvbergsbron. Här tillreder jag dagens första lunch. Här finns vedförråd, yxa, såg, två dass på andra sidan vägen och soptunnor. Framför det bortre vindskyddet finns en bra eldstad med bänkar runt.

Detta är den vanligaste iläggningsplatsen för kanotpaddling på Nittälven. 

Jag tänker fortsätta på den östra (högra) sidan av älven. Det finns emellertid ett mycket intressant område på motsatta sidan av älven med en övernattningsmöjlighet och en historia som sannerligen lockar. Läs här om Mördarheden.

Här kan man läsa om mitt tidigare besök där.

Uvbergsbron - Brattforsen

Vägen jag nu väljer kan vara lite svår att hitta. På andra sidan vägen finns två dass. Stigen som går in till dassen fortsätter men blir allt mindre och otydligare. Stigen följer nästan hela tiden en svag ås så det går ganska lätt att hitta tillbaka till stigen om/när man tappar bort den. Så småningom fjärmar sig åsen från älven och då blir stigen betydligt svårare att hitta. Ett tips är då att närma sig älven, för det är ditåt stigen drar sig. Då och då kan man se gammal orange färg på trädstammarna. Det är en gammal naturstig vi följer som efter cirka en kilometer leder fram till en förfallen kolarkoja inne i ett tätt gransnår.

I boken Sevärt i Bergslagen har Carl-Anders Lindstén skrivit:

”Med utgångspunkt från rastplatsen vid Uvbergsbron har Billerud AB, Hällefors revir, anlagt en 2,5 km lång naturstig. Längs stigen kan vandraren ta del av informativa skyltar om skog och skogsbruk. Leden passerar en plats vid Nittälven där man visar en kolmila med kolarkoja och en tjärdal för framställning av trätjära. Här görs även försök med järnframställning från myrmalm i en primitiv ugn. Leden går i lättgången terräng. Den är en rundvandring och bör gås motsols. På återvägen följer den Nittälven.”

Tyvärr har denna naturstig inte underhållits. Hyggen har bitvis raderat stigen och på flera av informationsskyltarna har informationen försvunnit – bara ramarna står kvar. Vid kolarkojan ser man tydliga lämningar efter en tjärdal och något som antagligen är rester av myrmalmsugnen.

Om man tittar noga på terrängkartan – 627 Fredriksberg – så finns stigen markerad.

Kojan är som sagt mycket sliten. Det yttre väggmaterialet har rasat. Kojan byggdes 1981 och det senaste klottret på insidan skrevs 1997 – och känslan är onekligen att den stått orörd sedan dess. Glädjande nog är kojan fortfarande helt torr invändigt. Inredningen består av tre bänkar runt ett vingligt bord. Såväl eldstad som skorsten ser ut att vara i acceptabelt skick. Två personer kan mycket väl övernatta här.

Från kojan beger jag mig mot nordväst och kommer snart ut på den skogsväg som går parallellt med älven på dess östra sida. Jag följer vägen norrut en knapp kilometer, till den plats där den gör en knyck till höger. Där tar jag västlig riktning, rätt över hygget, fram till en mycket liten skogsbilväg som jag sedan följer söderut tills den slutar vid en vändplan.

Härifrån hör jag ljudet av den forsande älven. Jag tar rakt västlig riktning och kommer ner till älven precis där Nordtjärnsälven mynnar ut i Nittälven. Jag tar ett par kort, och när jag vänder mig om upptäcker jag till min stora förvåning ett träd med orange markering. Här finns emellertid inte ens en tillstymmelse till stig. Bara något tiotal meter längre uppströms ser jag ytterligare en orange markering. Vad är detta? Jag har aldrig hört talas om någon led i detta område.

Ju längre norrut jag kommer desto fler markeringar hittar jag. Fortfarande kan jag inte se någon stig, men helt klart har här funnits en led.

Till slut försvinner färgmarkeringarna. Trots det är det ganska lätt att vandra uppe "på kanten" en bit från älven. Ibland inbillar (?) jag mig att det är en gammal stig jag går på.

Efter lite mer än en kilometer kommer jag åter upp på skogsvägen.

Precis vid den vändplan som är markerad längs skogsvägen går det en bred stig ner mot älven. Jag hör hur det forsar så jag lockas ner.

Här är riktigt vackert. Älven omges av en del höga klippor och vattnet har grävt sig in under dem. En stor trädstam har fallit tvärs över vattendraget.

Strax norr om den plats där jag står ser jag hur vattendraget gör en skarp sväng precis där Hembäcken mynnar i älven. Jag beslutar mig för att följa älvstranden, vada Hembäcken och fortsätta att följa själva stranden. På kartan ser man att älven smalnar av på en del ställen, vilket kan tyda på forsar.

Detta försök att följa själva stranden resulterar inte i några vackra vyer. Det enda påtagliga resultatet är att jag blir rejält blöt på grund av all rimfrost som nu töat på alla grässtrån och buskar som jag tränger mig igenom. Denna lilla omväg kunde jag mycket väl ha besparat mig. Jag väljer därför att gå ut på vägen och följa den ända fram till vindskyddet i naturreservatet Brattforsen.

Vindskyddet nere vid forsen har oftast ett rejält vedlager. Här finns yxa och såg. Uppe vid vägen finns ett dass. 

Där tänder jag eld och börjar systematiskt torka mina blöta kläder. Det tar sin tid och trots att klockan inte är mycket så bestämmer jag mig ganska snart för att jag vill övernatta här.

Det är ju onekligen en spännande plats. En besökare här ska absolut avsätta en timme för en promenad längs den rundslinga som via två broar leder runt det lilla, men spännande reservatet.

Brattforsen är ett av Örebro läns mest kända forsområden. Intill dessa forsar och fall skapas mycket speciella klimatförhållanden och här kan man hitta en del ovanliga mossor. Men det är knappast dessa växter jag i första hand lägger märke till när jag följer stigen runt reservatet. Nittälven är förvånansvärt levande och frustande även så här sent på året. Så här på höstkanten är här halt och slipprigt. Man måste vara både vig och lite modig för att lyckas ta sig runt. Det är verkligen ingen lättvandrad led. Många block måste klättras över och det är rejält halt av frosten. Det är ett mycket tilltalande område. De första 2-300 metrarna ner till den sydliga bron är sagolikt vackra.

Mer information om BrattforsenMitt tidigare besök här.

Klockan åtta på kvällen hör jag hur det börjar smattra mot taket. Väderprognoserna verkar stämma. Det ska bli en blöt lördag.

Brattforsen-Nittkvarn

När jag vaknar vid femtiden och bestämmer mig för att göra frukost så märker jag att det har varit fler än jag som sökt skydd för regnet inne vindskyddet. Någon har tagit sig friheten att provsmaka min tänkta frukost. Det tog också ett tag innan jag hittade min sked - under vindskyddet. Som tur var hade jag sparat en del av gårdagens middag som jag tog till frukost istället för havregrynsgröten.

Det är inte med riktigt samma spänst som jag så småningom ger mig iväg längs stigen öster om älven upp till den norra bron. Vädret är inte det mest lockande. Dis, dimma och duggregn är vad jag kan se fram emot denna dag.

Vid bron väljer jag att vika av österut och ta mig upp på skogsvägen. I vackert väder hade jag säkert valt att följa älvstranden istället. Det dröjer inte lång stund innan älv och väg löper alldeles intill varandra.

Efter en kilometers promenad anländer jag till en fin rast- och eldplats med vedförråd. Detta utgör den sydliga spetsen av nästa naturreservat - Övre Nittälvsdalen. Detta tre kilometer långa reservat har en dubbelt så lång rundslinga. Jag väljer att gå över bron till älvens västra sida.

Leden går på en vacker gammal körväg. Den går genom hög och ganska tät granskog med illgröna mossor på marken.

Jag passerar resterna av en gammal lada från 1600- eller 1700-talet. Dalgången har under långa tider utnyttjats av ortsbefolkningen för ängsslåtter i kanten av älven. Det är rester av dessa gamla hölador som man kan hitta i detta område.

Efter ett par hundra meter delar sig stigen. Den vänstra försvinner bort från älven, så jag väljer den högra. Efter ytterligare några hundra meter leder stigen fram till en vändplan, och nu fortsätter leden på en tydlig skogsväg. Jag saknar kontakten med älven. 

Nu får man se upp. Leden svänger plötsligt nittio grader åt höger, bort från vägen, men ingen tydlig markering finns. Här ligger ytterligare en förfallen lada. Det finns planer på att restaurera denna så att den kan fungera som rastskydd och övernattningsmöjlighet.

Stigen har plötsligt blivit mycket smal. Den leder runt ladan, passerar lite våtmarker, men kommer sedan upp på en låg ås som ligger i nord-sydlig riktning och även om stigen fortfarande är mycket smal så blir det lättvandrat och vackert igen. Jag hör älven porla på avstånd.

När man kommit ner från åsen så leder färgmarkeringarna (för någon stig syns knappast) genom lite sumpskog. Här är lätt att tappa bort sig. Det kan vara bra att veta att leden sakta smyger sig närmare älven. Stundtals går stigen helt nära vattendraget. Älven har här skurit sig ner i berget och bildat en del tilltalande forsar med stup på sidorna. 

Precis som förra gången jag var här så tappar jag bort leden när jag passerar gruvhålen som är rester från de gamla Nittengruvorna. Jag söker mig ner mot älven utan att hitta någon led, men när jag åter avlägsnar mig från älven så dyker den upp igen.

I reservatet ska det finnas en hel del lämningar från den tid då älven nyttjades som en flottningsled. Jag hittar en av dem.

Den sista halva kilometern upp till bron var helt magiskt vacker.

Där borta skymtar bron.

Läs mer om Övre NittälvsdalenMitt förra besök i området.

Så kommer jag fram till den övre bron. Min tanke har varit att följa den västra stranden så långt som möjligt - helst ända fram till nästa naturreservat - Nittälvens naturreservat. Jag ger dock upp ganska snart. Det kommer mycket väta både uppifrån och nerifrån och skogen är allt annat än lättframkomlig så jag väljer att ta mig rakt västerut, uppför branten, över ett sumpigt kalhygge och fram till skogsvägen.

När jag följer vägen norrut kan jag skymta sjön Lilla Nitten nere till höger. Sedan jag kom hem från vandringen har jag på nätet hittat en karta där det finns en bro markerad vid älvens utlopp ur Lilla Nitten. Det borde betyda att det finns möjligheter att vandra där nere. En av mina kommande helgutflykter kommer att ha detta mål.

Jag har inte hittat någon kartbild över Nittälvens naturreservat och vet alltså inte om där finns något stignät. På kartan kan jag se att en väg går ner i rätt riktning, så jag chansar och följer den ner till vändplatsen. På avstånd hör jag älven forsa och jag börjar ta mig mot ljudet. Här är oerhört blött och snårigt. Jag sickar och sackar mig igenom snårskogen och lyckas så småningom ta mig inom fotohåll. Något stigsystem hittar jag dock inte och vänder därför tillbaka mot vägen.

Skogsvägen mynnar, efter en halv kilometer, ut på en större skogsväg som jag följer norrut tills jag kommer fram till Nittkvarn. Genom Nittkvarn går en gammal järnvägsbank som restaurerats och gjorts om till cykel-, rid- och skoterled. Den kallas Säfsbanan, är 58 km lång och går mellan Hörken och Tyfors. Jag följer den en liten bit österut och kommer då fram till vad som är den officiella entrén till Nittälvens naturreservat. Här finns också en karta med en rundslinga inritad.

Jag tar mig givetvis ner i reservatet och njuter av de vilda forsarna runt den gamla kvarnen som en gång stått här.

Stigen är bitvis mycket svårframkomlig och här krävs ånyo såväl vighet som ett visst mått av mod.

Älven är mycket djupt nerskuren. Här och där störtar vattnet ner i små vattenfall och forsar för att sedan flyta lugnt igen. Den grenar sig och flyter samman ett flertal gånger. På andra ställen har den grävt sig in under klippväggar så att rejäla överhäng har bildats.

Att kalla detta kilometerlånga område för Nittälvens naturreservat känns dock lite hybris. Jag kan gå i god för att Nittälven är så mycket mer.

Mer information om Nittälvens naturreservat.

Jag slår mig ner på verandan till Nittkvarns skytteförenings klubbstuga, ringer Livskamraten och börjar tillaga min sista måltid ute i det fria.

Nittkvarn och uppåt

Så har jag då genomfört min barmarksvandring längs hela - nåja, nästan hela - Nittälven. Anledningen till att det inte blev hela är helt enkelt att den nordligaste delen - mellan Nittkvarn och Nittenmossen går helt på asfalterad väg och genom tättbebodda trakter. Detta intresserar inte mig. Skulle någon annan vilja göra även denna del av Nittälven så kan jag rekommendera en fin tältplats vid en liten badstrand vid Stora Nitten, precis intill gränsen till naturreservatet Nittenmossen.

Inte heller skedde vandringen från källorna och söderut, utan åt motsatta hållet. Det hade främst logistiska orsaker. Eftersom jag ville komma ut redan på en onsdag kväll måste jag ha nära till ett vindskydd. Bra vindskydd saknas i norra delen. I söder däremot - i Stjärnfors - där finns två. Trodde jag.

Så här i efterhand är jag mycket glad att jag valde den väg jag gjorde. I mitt tycke blir älven och dess omgivningar mer och mer intressanta och vackrare ju längre uppströms man kommer.

Jag kommer med största sannolikhet att genomföra denna vandring igen - då med små förändringar. Innan dess ska jag ha bättre koll på vandringsmöjligheterna runt älven mellan Nittkvarn och Lilla Nitten.

Norr om Nittkvarn finns alltså Nittälvens källor. De utgörs av sjöarna Stora och Lilla Nitten samt naturreservatet NittenmossenSe även här.

Hemma

Det återstår att redovisa en detalj. Jag stötte ju på mängder med markeringar för naturreservat där det inte finns några - enligt länsstyrelsens hemsida.

Efter en del googlande fann jag detta.

Redigering

Det fanns ju delar av vandringen som skulle kunna göras på annat sätt. Förslag på förbättringar kommer jag att redovisa i slutet av detta blogginlägg.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2014-11-11 10:31   malundin
Betygsätt gärna: 4
Vilken trevlig tur du hade.
Jag hade en idé om att paddla Nittälven men fick ge mig för mina kamrater som drev igenom Sörmlandsleden till fots. Nu har jag en ny idé - att gå i dina fotspår. Detta blir ett bokmärke hos mig, tack för en bra beskrivning.
 
Svar 2014-11-11 19:50   Håkan Friberg
Vad roligt det är att kunna inspirera! Tack för att du berättar.
Enligt mig gör du ett klokt val om du väljer att vandra istället för att paddla. Denna tur går dessutom att utöka framför allt genom att följa alla fantastiska stigar i Kaljoxadalens naturreservat.
 
2014-11-11 17:37   OBD
Betygsätt gärna: 5
Du är grundlig i vad du gör. Du har tidigare haft ett antal artiklar/blogginlägg från området. Den här artikeln är ju detaljrik och borde vara till nytta och glädje för andra som ska vandra där. Själv ägnade jag mindre uppmärksamhet åt detaljerna, det ska erkännas. Men jag njöt av helheten i texten och många fina höstbilder. Tack ska du ha!
 
Svar 2014-11-11 19:55   Håkan Friberg
Tack Bertil. Det var svårt att välja hur noggrant jag skulle beskriva mina vägval. Det kan tendera att trötta ut läsaren. Jag bestämde mig emellertid för att vara ganska noggrann. Här är inte lika lätt att följa i fotspåren som uppe till fjälls. Vägvalen är så många och möjligheterna att hamna fel lika många. Det gläder mig att det går att bortse från detaljerna och ändå få en läsupplevelse.
 
2014-11-11 17:37   itte
Hej.
Kul att läsa om den tur du gjorde dagarna efter jag köpte ditt liggunderlag. Det verkar ha varit en fin tur!
Maria Axmon
 
Svar 2014-11-11 19:57   Håkan Friberg
Hej på dig! Vad kul! Tack för att du tog dig tid att läsa och kommentera. Provlegat underlaget än?
 
2014-11-11 19:36   sejjo
Trevlig och fängslande beskrivning av din långvandring, blev tvungen att kika på mina kartor var du har varit. Det ser verkligen inbjudande ut området längs Nittälven, jag kan tyvärr inte heller se nån markering av Nittälvens naturreservat eller stignät i området på min karta.
 
Svar 2014-11-11 19:59   Håkan Friberg
Tack ska du ha! Ja, det här är ju nästan på din bakgård. :-)
Det nog inte så många som kan plocka fram just dessa kartor och hänga med på turen. Kul att du gjorde det!
 
2014-11-11 19:52   niklas-73-
Betygsätt gärna: 4
Tack för fina bilder och detaljrik berättelse.
 
Svar 2014-11-11 20:00   Håkan Friberg
Väl bekomme! Tack för att du tog dig tid att kommentera.
 
2014-11-13 13:43   thegedd
Betygsätt gärna: 5
I denna artikel har du fått med allt man behöver veta för ett besök i detta område. Text och bild smälter samman och det känns nästan som man är med "live" under vandringen. Jag ser verkligen fram emot ett besök i dessa trakter:-)
 
Svar 2014-11-13 14:59   Håkan Friberg
Tack! Vad kul! Då stöter vi kanske på varandra, för jag är definitivt inte "klar" med detta område än på ett tag.
 
2014-11-29 19:04   Lars H
Betygsätt gärna: 5
Fin berättelse. Jag har vandrat i området tidigare, men det finns mer att se. Bl.a.åsen mellan Ljustjärnen och Långtjärnen och naturstigen med kolarkoja norr om Uvbergsbron kommer jag att besöka. Tack för de tipsen.
 
Svar 2014-11-29 20:05   Håkan Friberg
Hej Lars. Vad roligt att höra! Jag har varit på återbesök till de norra delarna av min vandring och hittat än bättre vägar. De kommer att redovisas som tillägg i mitt blogginlägg nr 12 om Nittälven.
 
2014-12-15 21:29   Örnsätrarn
Betygsätt gärna: 5
Fin tur du hade. Jag har haft en trevlig timme med att läsa din text, titta på de fina bilderna och minnas de många turer jag gjort själv gjort i området alltsedan 1968. Bra att du skrev så detaljerat och jag har följt med noggrant på kartan. Namnet Nittbo finns inte med där, men det finns på Kanotledskartan. Man längtar ut när man följt din tur. Ska ut till Nittälvsområdet på skidtur i slutet av januari tillsamman med en kompis.
Ett tips som gör att man inte behöver kartorna du nämner:
på sidan http://kso2.lantmateriet.se/# kan man titta på Topografiska, Terräng-, Fjäll-, Väg-, Översikts- och Sverigekartan samt Ortofoto över hela Sverige där de förekommer (fjällkartan finns bara över fjällen tex). Zooma in och ut efter behag. GPS-koordinater och avståndsmätning finns. Utskrifter i form av pdf kan också göras.
 
Svar 2014-12-16 19:47   Håkan Friberg
Tack för en innehållsrik och trevlig kommentar. Tack också för påminnelsen om lantmäteriets kartmaterial. Kul att läsa att du har planer på en vintertur i området. Jag tänker göra en vintertur i princip mina egna fotspår i slutet av februari. Har ännu inte bestämt om det ska ske på skidor eller på snöskor.
 
2014-12-17 00:07   Örnsätrarn
Igår kväll när jag läst din tur tipsade jag omedelbart min vandringskompis om den. Nu har vi redan planerat in tre nya aktiviteter i området. En av dem, som vi tänkt att göra i augusti, innebär bland annat cykling på Säfsbanan som du nämner. Vi har sökt info på nätet men inte hittat mycket. Vet du var det går att få reda på mer om den?
 
Svar 2014-12-17 19:11   Håkan Friberg
I mitt fotoalbum "Närke - Örebro län" har jag precis lagt in en dålig bild på den kartbild jag hittade vid Nittkvarn. Jag har också googlat runt lite utan att hitta speciellt mycket. Tag kontakt med Strömsdals hembygdsvänner så får du säkert mer hjälp.
 
2014-12-18 01:54   Örnsätrarn
Tack för tips och bild. Det finns tydligen iordningställda rastplatser med vindskydd på olika platser. Det kan ju vara bra att känna till, (eller hur?)
Jag kollade in lantmäteriets terrängkarta på webben och det går faktiskt att spåra spåret med lite slutledningsförmåga. Men rastplatserna är inte utsatta.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in