Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Jag är inte helt nöjd med sommarens fjällvandring 3

Jag går här och mår ganska gott. Sent igår kväll kom jag på vad det var för problem med mitt bankkort (se del 1 och 2) vilket gjorde att jag kunde sova mycket gott och länge. Nattens tältplats gick inte heller av för hackor. Jag slog upp tältet inom synhåll från den kåta som ligger strax nordväst om den punkt där Måskoesjåhke korsar leden mellan Umasjö och Syterstugan. På andra sidan jokken tornde Norra Storfjället upp sig.

Vädret är lite lurigt. Det ser ut att kunna bli lite regnskurar, så jag har fäst regnskyddet längst ner på ryggsäcken så att det går snabbt att dra upp det.

Stigen jag går på är mestadels lättfunnen och lättvandrad. Då och då förlorar den sig ut i våtmarker. Då får jag leta min egen väg, men snart nog kommer jag upp på torrare mark och då står det inte på förrän fötterna trampar stig igen.

Jag tar det mycket lugnt. Ofta stannar jag för att njuta av omgivningarna. Det händer också att jag stannar bara för att jag ser en sten som ser ut att ha lagom sitthöjd. Någon enstaka gång stannar jag till för att ta ett foto. Som till exempel när jag stöter på ett ovanligt praktfullt renhorn.

Det är inte så ofta jag hittar renhorn av denna storlek. När det sker så är det aldrig nära en led. De horn som hamnar där plockas väl snart upp av någon vandrare. Detta horn ligger mycket riktigt på ett ställe där stigen letat sig ut i en våtmark och försvunnit.

Dagens mål är att komma nära Viterskalstugan. Tanken är att under morgondagen ta mig upp i Viterskalet för att hitta en tältplats så långt in som möjligt. Därifrån har jag sedan tänkt göra en kamvandring.  Först på tur stod dock Syterstugan som jag når efter drygt fem kilometers vandring.

När jag vandrar har jag vissa rutiner för att göra livet enklare. En banal sådan är att jag alltid har mobilen i den lilla ytterfickan längst ner på vänster sida på min Matrix. Den har resårstängning. Där vilar den säkert och är samtidigt lätt att få tag på. Därför blir jag MYCKET förvånad när jag på Syterstugans veranda upptäcker att fickan är tom. Hur är det möjligt? Jag känner mig i det närmaste 100 procent säker på att jag inte glömt den någonstans. Att mobilen skulle ha ramlat ur fickan känns inte heller sannolikt, men något av dessa alternativ måste ha hänt.

Jag försöker dra mig till minnes när jag använde mobilen senast. Det var ju när jag fotograferade det stora renhornet och det var ju alldeles i början av dagens vandring. Cirka fem kilometer bort.

Stugvärden försöker komma med en del råd. Jag lyssnar och ratar dem ett efter ett. Det är ingen mening med att leta igenom hela ryggsäcken. Chansen är noll att jag skulle ha stoppat den i någon annan ficka. Jag måste trots allt ha glömt den eller också har mobilen ramlat ur fickan, hur osannolikt jag än tycker att det är.

Jag försöker hålla mig så lugn som möjligt. En borttappad mobil är väl inte hela världen? Jo! Det är nämligen så att i mobilfodralet finns också STF-kort, körkort, bankkort och alla de kontanter jag tagit ut - ett antal tusenlappar. (Se del 1 och 2.)

Så jag är MYCKET nervös när jag börjar vandra tillbaka i mina egna fotspår. Ryggsäcken lämnar jag i stugvärdens förvar och sedan bär det iväg.

Jag anstränger mig att komma ihåg alla ställen jag stannat på. Dessa platser letar jag igenom mycket noga. Dessutom letar jag runt alla andra stenar som ser ut att ha bekväm sitthöjd. Men... ingenting. 

Så småningom närmar jag mig det område där jag funnit renhornet. Det ligger ju någonstans i våtmarkerna och alltså i stiglös terräng. Kommer jag att hitta det?

Det tar mig en avsevärd tid att leta igenom hela detta våtområde, men till sist ger det resultat. Därborta ligger verkligen renhornet. Jag känner mig nu helt säker på att jag kommer att hitta min mobil strax intill - men icke!

Jag känner mig som förlamad. Utan något egentligt hopp vandrar jag sakta tillbaka mot Syterstugan. Jag när ett mycket litet hopp att jag ska upptäcka min mobil, men jag fortsätter att gå runt alla tänkbara rastplatser - och en del otänkbara.

Stugvärden möter mig på verandan. Han ser på min uppsyn att jag inte hittat mobilen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag rätar upp ryggsäcken och förklarar för honom att mobilen ALLTID ligger i den här fickan med resår, varpå jag sticker ner handen och... hittar mobilen! Hur är det möjligt??

Det visar sig att mobilen faktiskt inte ligger i sin ficka. Men den ligger innanför en resår. Jag har av misstag tagit regnskyddets resår för fickans!

Att försöka beskriva de känslor som sköljde över mig i den stunden är omöjligt. Jag kände ett stort behov att få prata, så jag stannade ett par timmar på Syterstugans veranda och hade ett mycket intressant samtal med stugvärden Stefan, som visade sig komma från ett litet samhälle strax utanför Örebro. Det visade sig också att vi hade en del gemensamma bekanta.

Och den fortsatta vandringen? Hur blev den? Inte som jag hoppats. Mitt krånglande med först bankkort och sedan mobil sög lite musten ur mig. Dessutom gjorde vädret allt för att förhindra en kamvandring. Vädret vann.

Blev då INGENTING under denna vandring så som jag hoppats? Jodå. Nu har jag beklagat mig tillräckligt. Nästa gång jag sätter mig vid datorn blir det roligare.

Postat 2016-08-08 13:21 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Jag är inte helt nöjd med sommarens fjällvandring 2

Om man kör bil upp till fjällen måste man planera tankningarna. Plötsligt kan det vara mycket långt mellan mackarna. Det hade jag gjort. Jag visste att det började sina i tanken, men hade ju inte långt kvar till Tärnaby där jag tänkte tanka.

Sagt och gjort. Jag svängde in på macken och stoppade in mitt bankomatkort. Kortläsaren tolkade helt riktigt mitt kort som ett Mastercard och bad mig slå in koden. Vilket jag gjorde.

... "Kontot är tomt."...

Äsch! Jag tog ut kortet och gnuggade det mot min skjorta och började om igen.

... "Kontot är tomt."...

Men vad i h.....? Ett tredje försök med samma resultat. Äh! Jag oroade mig inte. Jag visste ju att det fanns pengar på kontot. Det var ju inte snustorrt i tanken så jag bestämde mig för att fortsätta till Hemavan. Det var väl kortläsaren som var ur funktion. (...)

Svänger in på macken i Hemavan. Stoppar in kortet. Knappar in koden.

... "Kontot är tomt." ...

Men... hur ska jag göra nu? Jag går in i den lilla butiken som hör ihop med macken och berättar om mitt problem. Killen bakom disken ber mig sätta in kortet i hans kortläsare.

... "Kontot är tomt." ...

Jag bedyrade att det fanns minst 30 000 på mitt konto. Han trodde mig... kanske...

- Har du råkat ut för skimming?

Hmm? Det måste ju i så fall ha skett på den senaste macken jag tankade... Får se... var var det någonstans...? Samtidigt började tankar dyka upp som: Hur ska jag komma hem?

- Det finns ju en bankomat en bit bort. Du kan ju prova där?

- Men... det går ju ändå inte att tanka med kontanter här...

- Om du kan fixa kontanter så kan jag tanka på mitt kort och sen kan du ge kontanter till mig.

Ängel! Men... utan något större hopp åkte jag vidare till bankomaten och provade. Och...DET LYCKADES! Jag plockade ut rejält många tusenlappar. Detta kan ju vara sista gången jag kan få ut några pengar. Sedan återvände jag till killen i butiken.

- Det är helt otroligt, men jag har glömt min plånbok hemma så jag har inget kort. Jag bor fyra mil härifrån...

Efter en stunds funderande:

- Jag ska ställa bilen i Umasjö för att göra en fjällvandring därifrån. Det är ju inte så långt så bensinen borde räcka dit och tillbaka hit. Jobbar du om en vecka? Kan jag få utnyttja ditt erbjudande då?

Det lovade han.

Men... tänk om jag verkligen HAR råkat ut för skimming? Borde jag inte göra något nu? Nej, jag bestämde mig för att inte oroa Livskamraten med detta och jag VILLE verkligen ut till fjälls.

Kanske var det dumt? Detta påverkade mig MYCKET de första dagarna innan jag kom på vad det var jag råkat ut för. Så här var det:

Jag har ett Mastercard med två konton - dels ett vanligt bankkonto och dels ett kreditkonto på 50000 kronor. Under alla de år jag haft kortet har jag aldrig varit i närheten av att komma upp till dessa 50000. Men i år hade jag varit nere på Naturbokhandeln på Öland och köpt en tubkikare och två handkikare.

Den summa pengar som detta kostade hade jag ordnat med överföring från bankkontot till kreditkontot den 30 juni men denna dag var den 28 juni. Sista gången jag tankade hade jag uppenbarligen kommit över gränsen på de 50000. När jag satte in kortet i bankomaten togs ju pengarna från bankkontot och där fanns ju pengar.

När jag äntligen förstod hur allt hängde ihop var det en stor lättnad. Nu hade jag koll på allt. Mobilen låg säkert på sitt givna ställe: I vänster ytterficka så att jag lätt kunde få tag på den om jag hittade något som var värt att fotografera. I samma fodral låg också körkort, bankkort, STF-kort och de kontanter jag tagit ut i Hemavan.

Eller...?

Postat 2016-07-08 10:58 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Abisko - Nikkaluokta via omvägar Del 1: Hinder

Det har sina sidor att ge sig iväg på skidtur i mitten av april. Våren hade anlänt till Hallsberg där min resa började. Både jag och pulkan kände oss aningen obekväma i väntan på att få gömma oss i vår kupé.

I Stockholm anslöt Anders. Han hade med sig ett par öl och en hel del samtalsämnen som hann avhandlas innan vi somnade in.

När vi så småningom kom fram till Abisko nästa dags eftermiddag gjorde vi bara ett kort stopp vid turiststationen innan vi satte på oss utrustningen och började följa Kungsleden söderut.

Vädret var skapligt med höga moln. Dagens tur var inte tänkt att bli särskild lång - bara så att vi kände att vi var på väg. Det var jag som drog pulkan. Jag böjde på nacken och började borra mig fram i den småkuperade björkskogen. Anders åkte bakom mig. Han är en ståtlig man och kan lätt titta över mitt huvud för att se framåt. Och det gjorde han...

- Håkan.

- Håkan!

Då stannade jag och lyfte blicken. Mindre än tjugo meter framför oss stod två älgar. En stor ko och en fjolårskalv var vår gissning. Vi gjorde många och helt fruktlösa försök att vifta, ropa, skrämma bort dem. Vi fick bara något enstaka ögonkast. I övrigt kändes det bokstavligen som om vi inte existerade. Lite senare upptäckte vi att det stod en stor älgtjur lite längre bort...

Vi insåg att vi måste göra en omväg. Anders stack iväg först. Detta verkade ha väckt älgtrions intresse, så när det var min tur - med en hindarnde pulka på släp - hade jag tre par ögon blängande mot mig. Jag kände mig som ett lättfångat offer.

Efter drygt fem kilometer hittade vi en bra tältplats och började packa ur pulkan. När tältet var på plats och vi började inreda "köket" steg min puls avsevärt... Var fanns...? Jag letade och letade igen. Neej. Sakta insåg jag var det fanns... I en papperskasse bredvid sängen i vårt gästrum i Örebro fanns två mål torkad köttfärs med tillhörande nudlar, två förpackningar med torkade rotfrukter som vi skulle ha till den dubbelmarinerade fläskfileten (som jag hade med), tre förpackningar med potatismos som vi skulle ha till tjälknölen (som var med) samt två mål med tortellini.

Det kändes lagom kul att berätta detta för Anders den första kvällen i tält...

Postat 2014-04-23 16:32 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Överraskande väder i norra Padjelanta 2 av 2

- Sov lugnt, sa jag till Livskamraten. Nu kan inget mer hända. Men det kunde det...

Vi sov mycket oroligti den byiga vinden. Flera gånger satte vi oss käpprakt upp i tron att tältduken skulle brista. Jag har varit med om mycket hård vind tidigare. Jag minns speciellt en vintertältning nästan på pasströskeln i Storådörren, men då blåste det konstant hård vind. Det som hände här var att vinden mojnade totalt och kom sedan med full kraft, vräkte omkring i cirka 10-20-30 sekunder för att sedan mojna igen. Ibland var de tyst i 10 minuter eller mer för att sedan braka loss med lika stor kraft igen.

Strax efter klockan tre på natten var det ett sådant tillfälle när vi båda satt rakt upp i sovsäcken och bara väntade på att något skulle hända. Inte nog med att vinden vräkte mot tältet - från sidan!!! - det ösregnade också.

Då hände det! Hela långsidan på tältet vek sig rakt in mot oss! Hur var det möjligt? Tältpinnarna KUNDE inte ha lossnat!

Livskamraten pressade sig mot tältväggen för att inte tältbågarna skulle knäckas och jag kravlade mig ut i ovädret. Som tur var befann sig ingången på "läsidan".

Det som hade hänt var att de "stoppknutar" som fanns i änden på två av tältlinorna hade dragits åt så hårt i vinden, att de till slut blev så små att de kröp igenom hålet i "lin-låset". Det var ett litet hevete att i det vädret lyckas pilla upp knutarna, trä linan igenom låsen och sedan knyta nya och större knutar. Men det gick...

Sedan vi pustat ut en liten stund - klockan var nu fyra - bestämde vi oss för att göra det vi borde gjort från början - flytta tältet. Vi bestämde oss dock för att inte bara flytta tältet en bit, utan att istället vandra vidare. Vi packade ihop, lagade till frukost och begav oss iväg...

Men... vad var det egentligen som hade hänt? När vinden till slut fick oss att ge upp så kom den rakt från sidan. Men vi hade ju långsidan vänd mot Stiboks stup. Hur kunde vinden få sådan fruktansvärd kraft på så kort sträcka?

Det räckte med att vi vandrat en knapp kilometer för att märka att det nästan inte fanns någon vind alls. När vi senare på dagen pratade med stugvärd och en del vandrare vid Kutjaurestugan så blev de mycket förvånade över vår berättelse. De hade inte haft särskilt mycket vind.

Jag tror att det var stugvärden som så småningom kom med en möjlig förklaring. De starkaste vindar som uppmätts i Sverige är ju fallvindar i Tarfaladalen. Kunde det vi råkat ut för vara fallvindar från stupen vid Stibok? Jag tror det - till någon annan kommer med en bättre förklaring.

Postat 2012-08-18 19:34 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Överraskande väder i norra Padjelanta 1 av 2 Placerad på karta

Tisdagen den 24 juli kom jag och Livskamraten vandrande söderifrån upp mot Stibok och Sieberjåhkå. Vår tanke var att hinna vada jokken och sedan slå upp tältet på andra sidan. Året innan hade hon och hennes dåvarande vandrarkompis vadat vattendraget utan större problem, men nu tycktes det helt omöjligt.

Visst ser den vadbar ut på håll.

Vi gjorde ordentliga försök på tre olika ställen, men när vi passerat till 2/3 av jokken visade det sig att avslutningen var för djup och ström i kombination. Om jag hade valt att ta med mig min vanliga vadarstav istället för de två teleskopstavar som nu fanns i min packning så tror jag att vi hade lyckats. Anledningen till valet av teleskopstavar var att vi förmodligen skulle komma att gå uppför en hel del branta snöfält senare under turen, och då är stavar med trugor överlägsna.

Nå, det var bara att bita i det sura äpplet och inse faktum: Vi var tvungna att planera om vår tur och började med att följa Sieberjåhkå motströms upp mot sjön. Vi hittade en inbjudande tältplats på en kulle rakt under Stiboks stup.

Stiboks stup i bakgrunden

Vi hade haft en ganska fuktig och vindstilla dag och hade därför behov av att torka en del kläder.

- Kan det inte blåsa lite grann? utbrast Livskamraten lite oförsiktigt. Nästan i samma sekund ryckte det till i tältduken. Hon hade blivit bönhörd.

Som man ser av dessa bilder var det ganska rik växtlighet på vår tältplats vilket gjorde att alla tältpinnar inte satt riktigt så djupt och fast som man kunnat önska.

Vinden fortsatte att tidvis rycka ganska hårt i tältduken, så vi var mycket noggranna med tältets riktning och vi kände oss också tvungna att förstärka en del pinnar med stenar.

När vi hade krupit in i tältet och mer eller mindre höll på att somna in, kom en riktig vindkörare som gjorde oss klarvakna igen. Då mojnade vinden helt och det var nästan spöklikt tyst. Vad skulle hända nu? Så hörde vi vinden komma. Först långt bort och sedan allt närmare... och plötsligt... ett DÅÅÅN när vinden tog tag i tältduken. Det kändes som om hela tältet skulle lyfta! Plötsligt gav ena sidan av tältet vika! Några tältpinnar måste ha lossat! Sedan lika plötsligt: Alldeles vindstilla igen!

Nej, detta skulle inte fungera. Vi måste ut! Det visade sig att två tältpinnar hade lossnat - trots sten. Den ena hade dessutom blåst iväg och tog ett tag att hitta. Vi behövde STORA stenar. Och det var sannerligen inte lätt. Det var ont om stenar i närheten.

Till sist kände jag mig ändå nöjd. Jag var helt säker på att vinden inte skulle kunna rycka loss några fler tältpinnar. Då skulle snarare tältet blåsa sönder.

Vi kröp ner i våra sovsäckar igen.

- Sov lugnt, sa jag till Livskamraten. Nu kan inget mer hända. Men det kunde det...

Positioneringen gäller förstås tältplatsen.

Postat 2012-08-18 12:35 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar