Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Första hänget. Äntligen! Placerad på karta

För ett par dagar sedan fick jag äntligen hem min första hängmatta - en DD-lättviktare. Redan innan dess visste jag var jag skulle göra mitt första häng.

Kilsbergen är ett fantastiskt område. En av de kändaste utsiktspunkterna kallas Rusakulan. Där är iordninggjort för besökare. Om man klättrar ner därifrån och sedan brant upp på höjden västerut så hittar man ensligheten samt en ännu vackrare utsikt.

Postat 2017-10-13 21:27 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

UL - att se bra (ut?)

Bilden till höger ljuger...

För ett antal år sedan märkte jag att mina medvandrare upptäckte djur och växter långt innan jag fick syn på dem. Många fåglar hade jag missat helt utan hjälp av mitt sällskap. Självklart skaffade jag glasögon, men under vandring har jag aldrig blivit riktigt vän med dem. Jag blir varm och börjar svettas och de blir immiga och sedan åker de ner i fickan.

Ibland väljer jag numera daglinser när jag är till fjälls. Problemet med dessa är att jag då ser bra på långt håll, medan närseendet i det närmaste är obefintligt.

Nu har jag emellertid hittat två hjälpmedel - praktiskt taget viktlösa - som löser detta problem.

Om jag räknar med att behöva se på nära håll en längre tid (t ex läsning) använder jag en liten plast-pincené (glasögon som kläms fast på näsan) av märket eyeCard. 

Det är stort som ett vanligt plastkort och levereras i ett litet plastfodral till det facila priset av 110 kr på Naturkompaniet. Vikt: 7 g. Nackdelar? Inte så reptåligt som man skulle kunna önska.

Om jag däremot behöver titta på nära håll en kortare stund - t ex för att kolla kartan under vandring - så använder jag ett cirkelrunt förstoringsglas (> 10 cm i diameter) som jag hittat i Varsam-butiken i Örebro.

Det väger 6 g inklusive prislapp samt den lilla plastficka som det levereras i och kostar endast 45 kr. Det är oväntat effektivt och i förhållande till vikten min allra bästa utrustningsdetalj till fjälls. Nackdelar? Än så länge inga alls,

I skrivande stund finns endast ett ex kvar i butiken...

Postat 2013-10-09 18:00 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Överraskande väder i norra Padjelanta 1 av 2 Placerad på karta

Tisdagen den 24 juli kom jag och Livskamraten vandrande söderifrån upp mot Stibok och Sieberjåhkå. Vår tanke var att hinna vada jokken och sedan slå upp tältet på andra sidan. Året innan hade hon och hennes dåvarande vandrarkompis vadat vattendraget utan större problem, men nu tycktes det helt omöjligt.

Visst ser den vadbar ut på håll.

Vi gjorde ordentliga försök på tre olika ställen, men när vi passerat till 2/3 av jokken visade det sig att avslutningen var för djup och ström i kombination. Om jag hade valt att ta med mig min vanliga vadarstav istället för de två teleskopstavar som nu fanns i min packning så tror jag att vi hade lyckats. Anledningen till valet av teleskopstavar var att vi förmodligen skulle komma att gå uppför en hel del branta snöfält senare under turen, och då är stavar med trugor överlägsna.

Nå, det var bara att bita i det sura äpplet och inse faktum: Vi var tvungna att planera om vår tur och började med att följa Sieberjåhkå motströms upp mot sjön. Vi hittade en inbjudande tältplats på en kulle rakt under Stiboks stup.

Stiboks stup i bakgrunden

Vi hade haft en ganska fuktig och vindstilla dag och hade därför behov av att torka en del kläder.

- Kan det inte blåsa lite grann? utbrast Livskamraten lite oförsiktigt. Nästan i samma sekund ryckte det till i tältduken. Hon hade blivit bönhörd.

Som man ser av dessa bilder var det ganska rik växtlighet på vår tältplats vilket gjorde att alla tältpinnar inte satt riktigt så djupt och fast som man kunnat önska.

Vinden fortsatte att tidvis rycka ganska hårt i tältduken, så vi var mycket noggranna med tältets riktning och vi kände oss också tvungna att förstärka en del pinnar med stenar.

När vi hade krupit in i tältet och mer eller mindre höll på att somna in, kom en riktig vindkörare som gjorde oss klarvakna igen. Då mojnade vinden helt och det var nästan spöklikt tyst. Vad skulle hända nu? Så hörde vi vinden komma. Först långt bort och sedan allt närmare... och plötsligt... ett DÅÅÅN när vinden tog tag i tältduken. Det kändes som om hela tältet skulle lyfta! Plötsligt gav ena sidan av tältet vika! Några tältpinnar måste ha lossat! Sedan lika plötsligt: Alldeles vindstilla igen!

Nej, detta skulle inte fungera. Vi måste ut! Det visade sig att två tältpinnar hade lossnat - trots sten. Den ena hade dessutom blåst iväg och tog ett tag att hitta. Vi behövde STORA stenar. Och det var sannerligen inte lätt. Det var ont om stenar i närheten.

Till sist kände jag mig ändå nöjd. Jag var helt säker på att vinden inte skulle kunna rycka loss några fler tältpinnar. Då skulle snarare tältet blåsa sönder.

Vi kröp ner i våra sovsäckar igen.

- Sov lugnt, sa jag till Livskamraten. Nu kan inget mer hända. Men det kunde det...

Positioneringen gäller förstås tältplatsen.

Postat 2012-08-18 12:35 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Minnesvärda vad 6: Djupaste vadet. Placerad på karta

Sommaren 1997 var det dags att introducera Sarek för våra söner. Det hade då gått 20 år sedan vårt första besök:

http://www.utsidan.se/cldoc/14783.htm

Martin var nu 18 på det 19:e och Magnus nybliven 14-åring. Vi tog dessutom med C - en kompis till Martin.

Vi hade planerat en riktigt rejäl tur med start och mål i Saltoluokta. Turen var tänkt att gå via Sitojaure - Rinim - Pastavagge - Skarja - Alkavagge - Nasajavrre - Kuopervagge - Pierikjavrre - Slugga - Pietsaure - Salto.

Nu blev det inte alls så. De dagar vi befann oss där uppe var stekheta, vindstilla och fruktansvärt myggrika. Vi kom till Skarja mycket senare än vi tänkt oss, och bestämde där att vi struntade i den bortersta "öglan". Vi vände istället tillbaka mot Pielavalta för att sedan fortsätta österut. Värmen och myggen tvingade oss att stanna vid snart sagt varenda litet vatten för att doppa oss.

Utöver minnena gällande väder och mygg var det två händelser som har etsat sig kvar. Båda har med lokalbefolkningen att göra.

På vägen in i Sarek fick vi denna gång för första gången åka med skeppare Per Kuhmunen. Vi var de enda passagerarna. Jag vill minnas att kostnaden redan då var 220 kr per person. Jag hade alltså räknat med en kostnad på 1100 kronor. När Per förstod att allt skulle betalas ur samma plånbok tittade han på oss och sa:

- Ni två betalar fullt pris (jag och Livskamraten). De där två (Martin & C) betalar halvt pris, och han där (Magnus) betraktar jag som handbagage.

 

Nästa episod utspelar sig näst sista dagen på fjället - vid Pietsaure. Enligt Grundsten ska Autsutjjåkkå vadas precis vid infödet i Pietsaure. När vi kom fram dit visade det sig att det var MYCKET djupt. Vi tog av oss packningarna och funderade. Skulle vi bygga någon sortts flotte och sedan simma över?

Plötsligt hör vi en liten utombordare närma sig. Det visar sig vara Acke Kuoljok som sett oss i kikaren, och eftersom vi hade "småfolk" med oss erbjöd han sig att ta oss i båten fram till samevistet. Vi tackade för erbjudandet, men bad honom bara ta över våra ryggsäckar till andra sidan utflödet. Vi längtade nämligen efter ännu ett dopp.

C - som med bred marginal var längst av oss fem - var den ende som lyckades "vada". Detta är - överlägset - det djupaste vadet.

C står på bottnen... Han är LÅNG...

 

Acke ville inte ha något betalt för hjälpen, men rekommenderade oss att besöka café-kåtan - vilket vi gjorde. Där huserade Ackes fru Siv. Vi tillbringade hela eftermiddagen i hennes sällskap. Hon bjöd på sig själv och berättade med mycket stor inlevelse om samer och samisk kultur. efteråt var samtliga grabbar överens om att detta var vandringens absoluta höjdpunkt.

Vi spred också viss glädje. Magnus ville absolut plocka med sig renhorn. Och vi sa visst - men han fick bära dem själv. När Ackes gamle far såg Magnus packning brast han ut i högljudda gapskratt och förklarade mycket ingående varför japanerna skulle betala stora pengar för hans samling.

Magnus med packning på väg mot Pietsaure.

Postat 2009-03-30 19:47 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Drömvandringen1: Vadarstav eller vandringsstavar? Placerad på karta

För första gången sedan 1977 har jag i år fjällvandrat utan min gamla slitna vadarstav. Jag misstänkte att jag inte skulle råka ut för något riktigt avancerat vad, så jag beslöt mig för att prova det jag tidigare vägrat - skidstavar av teleskopmodell. Både jag och sonen Magnus hade med var sitt par. Här skulle dokumenteras.

Redan nu kan jag avslöja att den ensamma vadarstaven avgår med segern i de allra flesta situationer - men - inte i alla. I en speciell situation var de dubbla stavarna klart överägsen singelstaven.

Lättgången terräng: Först och främst: Det krävs träning för att vandra med dubbla stavar. I många fall var de bara ivägen. Redan under den första vandringen från Nikkaluokta fram till första bron svor jag flera gånger över stavarna. De fick mig att gå för fort! Stavarna hjälper ju till att driva upp farten, vilket i sin tur givetvis gör att benen pendlar fortare, vilket i sin tur gjorde mig trött i förtid. Vilket i sin tur gjorde mig ilsken... Ganska snart hamnade stavarna på ryggsäcken om terrängen bara var någorlunda lättgången. Där hamnar också vadarstaven många gånger.

Storblockig terräng: Här är skidstavarna värdelösa. De fastnar mellan stenar, halkar och ger ett allmänhet osäkert intryck. En lång vadarstav kan man skicka ut som "känselspröt" framför sig, vilket ger en mycket större säkerhet. Vi upptäckte båda två att vi kände oss säkrare utan stavar. De gav bara ett känsla av säkerhet, men levde inte upp till den känslan när det krisade till. Efter ett antal små malörer bestämde vi oss för att fokusera på fötterna i stället och inte använda stavarna. Resultatet blev snabbare vandring - men - också en blå axel, det ska erkännas. Övermod, kanske...

Vadning: Vi genomförde inga svårare vad, men trots att stavarna inte sattes på några svårare prov, så känns de betydligt vekare - och därmed osäkrare - än trästaven.

Brant nerför: Oavsett underlag är en lång vadarstav att föredra. Den kan skickas ner i förväg och hitta stöd och avlastning för knäna. Visserligen kan man förlänga sina skidstavar, men de ger inte alls samma stöd som en trästav.

Brant uppför, ej snö: Här går det på ett ut vilket man använder. Det handlar mer om vilken teknik man föredrar. Eftersom vi vandrade en hel del uppför - närmare bestämt 5400 höjdmeter - fick vi ganska stor övning i att använda stavarna i denna situation, och de kändes ganska bra.

Brant uppför på snö: Här är skidstavarna helt överlägsna den ensamma staven. Denna vandring var nära gränsen för vad jag klarar av rent fysiskt, och jag tror faktiskt att det var tack vara de båda stavarna som jag klarade vissa passager (så pass "lätt") som jag gjorde. Skulle jag - mot förmodan - planera ytterligare en liknande vandring, då kommer stavarna att få följa med...

På väg upp till Västra Bossosglaciären. Foto: Magnus Friberg.

... och Magnus, förstås...

(Positioneringen gäller bilden.)

Postat 2008-08-16 21:52 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
Sida: 1 2 3 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!